Samtalens tynne tråd. Anders Johansen. Spartacus Forlag, Oslo sider

Transkript

1 Anmeldelse Samtalens tynne tråd. Anders Johansen. Spartacus Forlag, Oslo sider Bibliografisk Forfatter: Christine Isager Rhetorica Scandinavica 29/30 (2004), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En 1 / 5

2 utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. 2 / 5

3 Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. En professor i medie- og kulturhistorie ser sig i spejlet for at granske sin praksis som borger i almindelighed og som akademiker og skribent i særdeleshed. Det lyder lovende, for så vidt at den spejlvendte hedder Anders Johansen og er forfatter til den velformede essayistiske fagbog Talerens troverdighet fra 2002 (anmeldt og anbefalet i Rhetorica Scandinavica nummer 26). Som et skrift om at skrive er nyudgivelsen selvbevidst, og Anders Johansen bidrager med en række kritiske perspektiver, man som læser glad tager til sig og efterhånden bliver fristet til at anlægge på hans egen tekst. Samtalens tynne tråd tager udgangspunkt i Anders Johansens personlige ambition om at skrive på én gang fagligt og litterært, det vil sige med omsorg for udtrykket og med det mål, at hans sagprosa skal kunne læses af næsten hvem som helst. Om å tenke seg om skriftlig hedder da det før ste og afgjort bedste kapitel (udgivet i artikelform i Rhetorica Scandinavica nummer 7), hvor Johansen opfordrer akademikere til at dele deres møjsommeligt indhøstede skrive erfaringer med hinanden og dernæst deler ud af sine egne. En del af hans indsigter er velkendte, men genvinder deres friskhed i formuleringer som nu den følgende, der handler om at skrive konkret: Min elskede er som en rose, kan jeg skrive, eller min elskede er som en turnips. I begge tilfeller har leseren en rimelig sjanse til å forstå. Dét har han ikke hvis jeg skriver at hun er som Goethes Otillie, eventuelt i Benjamins lesning (side 58). 3 / 5

4 Stærkest indtryk gør imidlertid Johansens betragtninger over to mere sjældent hyldede håndværksmæssige principper, nemlig flid med at skrive korrekt og mod til at skrive med temperament: Når man skriver, skriver Johansen, lægger man sine tankeprocesser blot, og de gode ideer træder frem med alle deres løse ender og svage led. Men gør man sig den anstrengelse at skrive korrekte sætninger og afrundede afsnit, må man træffe en række beslutninger, der gør, at man nødvendigvis forholder sig analytisk og argumenterende til sit stof. Med korrekthed, hedder det, udløser man nogle logiske ressurser i sin egen språkfølelse: Å skrive grammatisk konsekvent er å tvinge tanken til konsekvens (side 38), og med disse ord får Johansen løftet korrektheden (puritas) ud af sin rolle som de klassiske stildyders knibske og kedsommelige søster. Den fortjener til fulde sin plads i det mønster af klarhed (perspicuitas), kortfattethed (brevitas), skønhed (ornatus) og afstemning efter situationen (aptum, decorum), som også bør være idealet for faglitteratur. Det er bare forbistret vanskeligt ikke at blive pedantisk, når man skriver fagligt. Man skylder at gøre rede for sine forudsætninger, sin synsvinkel og sin procedure. Usikkerheder og forbehold skal lægges frem, og hvordan gør man det med elegance? Anders Johansens har et overraskende svar: man må skrive med temperament, eller rettere: man må fabrikere et temperament. Med en forarget, undrende eller bekymret tone kan man udtrykke et perspektiv på sit emne og markere en grad af engagement, der gør mange mellemregninger i den skriftlige fremstilling overflødige. Men tonen skal være klar. I enhver tekst må man vælge det temperament, der tjener sagen bedst, og hvis en naiv tone synes at fungere, trodser Anders Johansen gerne sin forfængelighed og mønstrer al sin naivitet til lejligheden. At nogle læsere vil føle, at de dermed har lært ham at kende som et endimensionalt, helt igennem naivt menneske, kan han godt leve med. Det er dog netop Anders Johansens tekstlige temperament eller mangel på samme, der er svagheden i Samtalens tynne tråd. Dele af bogen er oprindelig skrevet til andre lejligheder, og som helhed hviler den groft sagt på følgende ræsonnement: At skrive er at kommunikere, at kommunikere er at leve, og ergo kan jeg vist godt forsvare at samle disse tekster under én hat. Bogens undertitel, Skriveerfaringer, skal altså forstås stadigt bredere, idet Anders Johansen efter første del, Håndverk, reflekterer videre over sit virke set i forhold til Samfunn, Virkelighet og endelig Historie. Å si at det bare er jeg som prøver å finne ut av tingene, hedder det undervejs, er å ta seg frihet til å fuske i mange fag (side 97-98). Bogen rummer ingen tværfaglig fusk som sådan, men den erklæret uprofessionelle tilgang gør de faglige grænseoverskridelser for overfladiske. Når Johansen eksempelvis foreslår retorikundervisning frem for kanonisering af kunstværker som en farbar vej til dannelse, og her er vi nået til samfundsperspektivet, sker det i principielle vendinger: Det er ikke beholdningen av kulturelementer som teller i denne ideen om dannelse, men utvekslingen av dem (side 121). Man savner simpelthen indhold, detaljerede eksempler til at illustrere de pointer, der fremføres mundtligt og prægnant, ofte også rigeligt redundant, men som ikke når ind på nethinden. I tredje del, Virkelighet, handler det især om Johansens arbejde med bogen Sær oppgave, livssyn fra 1999, en collage af samtalestumper, minder og tanker, der har givet den primære livs- og skriveerfaring, at tilsyneladende tom snak kan være vigtig som et ritual, der holder oss i live og som holder virkeligheten ved like (side 201). At vores livsverden så at sige hænger i (sam)talens tynde tråd den, der har givet bogen sit navn er næppe nogen fremmed tanke for læsere, der har beskæftiget sig med retorik. Johansen viderefører nu pointen på sit eget 4 / 5

5 fagområde og skriver følgende om vore dages tendens til at lave hyggesnakkende tv: Måske er der tale om samfundsmæssighed, ritualiseret fællesskab, i sin reneste form? I så fald ville han ønske, at han orkede at deltage. Og dermed opgiver professor Anders Johansen sin mediekritik i denne omgang. Det er skuffende. Anders Johansen ser sig i spejlet, men formår ikke at trodse sin forfængelighed og skabe en klar stemme, når han skal beskrive, hvad han ser. Temperamentet, der er fabrikeret til denne lejlighed, er et stereotypt prøvende-og-tøvende essayistisk temperament: Det er mulig, jeg vet ikke For meg dreide det seg bare om å skrive ned og tenke over noe som hadde skjedd (side 168). Den frie form synes at have legitimeret en unødigt amatøragtig omgang med stoffet, og trods selvbevidsthed og gode intentioner, står bogen altså tilbage som et eksempel på, at essayistik kan være farligt forførende, ikke mindst for essayisten selv. 5 / 5