Wayne A. Rebhorn: The Emperor of Men s Minds. Literature and the Renaissance Discourse of Rhetoric. Ithaca, London, 1995.

Transkript

1 Anmeldelse Wayne A. Rebhorn: The Emperor of Men s Minds. Literature and the Renaissance Discourse of Rhetoric. Ithaca, London, Bibliografisk Forfatter: Nils Ekedahl är lektor i retorik vid Södertörns högskola. Rhetorica Scandinavica 4 (1997), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en 1 / 6

2 stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så 2 / 6

3 blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. I senaste numret av Svensk Filmindustris reklamtidning kan de svenska biobesökarna läsa att årets obligatoriska Disney-film kommer att handla om Herkules och hans hjältedåd. På ett nytt sätt utlovas publiken få ta del av den grekiska mytologin, och handlingen summeras schvungfullt som från supernolla till superhjälte. Huruvida publiken också får möta Herkules som det talade ordets mästare förtäljer inte tidningen. Det får man emellertid göra i Wayne A. Rebhorns bok The Emperor of Men s Minds. Literature and the Renaissance Discourse of Rhetoric, utgiven i serien Rhe toric & Society på Cornell University Press. I denna undersöker Rebhorn hur de lärde under renässansen här ungefärligen peri oden skapade en särskild diskurs kring retorikens väsen och funktion. Denna utvecklades inte enbart i periodens många handböcker i retorikens konst, utan i alla möjliga typer av texter. Lika viktiga som retorik handböckerna själva är för Rebhorn är därför också genrer som politisk teori, dramatik, romankonst och emblematik. I motsats till forskargiganter som Eugenio Garin, Paul Oskar Kristeller och Quentin Skinner, vilka förknippat retorikens uppsving under renässansen med det republikanska och demokratiska samhällsidealet i 1400-talets norditalienska stadsstater, vill Rebhorn fästa uppmärksamheten på hur nära den retoriska diskursen anknöt till den framväxande fursteabsolutismen. Retoriken definierades i specifika politiska termer, menar han; inte först och 3 / 6

4 främst som dialog och debatt, utan som instrument för makt och kontroll. Synen på retoriken var dock ingalunda entydig, och i sin bok understryker Rebhorn också hur ambivalent den hela tiden framställ des. Liksom retoriken på en gång uppfattades som ett verktyg för makthavarna och som en subversiv kraft, skildrades den samtidigt som manligt aggressiv och kvinnligt förförisk, aristokratiskt civiliserad och folkligt grotesk. Särskilt i fiktionslitteraturen, hävdar Rebhorn, tematiserades dessa spänningar, och han hämtar exempel från författare som Erasmus, Shakespeare, Rabelais, Herbert, Molière m.fl. Boken är indelad i fyra kapitel. I det första driver Rebhorn tesen om talaren som en parallell till furstestatens suveräne härskare i renässansens retoriska diskurs. Det är här vi möter Herkules, renässansens evige hjälte. I flera av tidens emblematiska verk ingick bilden av den galliske Herkules. Den byggde på en uppgift hos den antike författaren Lucianus att han i Marseille sett en avbildning av Herkules ledande en grupp människor via tunna kedjor av guld som löpte från hans mun till de andras öron. Bilden tolkades av humanisterna som en symbol för den stora människans förmåga att med det talade ordet styra och behärska andra. Samma bild präglar enligt Rebhorn synen på talandet i renässansens retoriska diskurs överlag. Talaren skildrades som en civiliations hero, vilken genom sin vältalighet lagt grunden till samhället. Liksom så mycket annat hade denna myt antikt ursprung. Den främsta förebilden utgjorde Ciceros skildring av talaren i inledningen till De inventione, där det berättades hur talaren i historiens början hade genom kraften i sina ord bevekat de ursprungliga människornas vilda sinnen och fått dem att underordna sig gemensamma lagar och det allmänna bästa. Redan hos Cicero framstod alltså talandet som ett sätt att utöva makt. Denna tendens förstärktes enligt Rebhorn ytterligare av humanisterna, en utveckling som han menar sammanhängde med de politiska skillnaderna mellan Ciceros Rom och renässansens furstestater. Hade Cicero framställt talaren som en bland flera jämlika medborgare i ett republikanskt samhälle, beskrevs han av humanist retorikerna i regel som en ensam härskare, vars åhörare var hans passiva underlydande. Av dem tänktes talaren inte uppträda i konkurrens med andra talare, utan ovanifrån rikta sig till sina åhörare inom ramen för ett hierarkiskt system, där relationen talare-åhörare föreställdes som en parallell till det politiska förhållandet mellan suveränen och undersåtarna. I linje härmed beskrevs det retoriska övertygandet i militära termer som talarens erövring och bemäktigande av åhörarnas tankar och känslor. Men retoriken föreställdes inte bara som en här skarteknik. Den ansågs också vara, åt minst one potentiellt, subversiv och revolu tionär, och i inledningen till det andra kapitlet kontrasterar Rebhorn Herkules mot den hellenistiske filosofen Hegesias av Cyrene. Denne radikale pessimist hade enligt berättelsen beskrivit livets intighet så målande att många av hans åhörare begått självmord, och han hade därför blivit landsförvisad av kung Ptolemaios som fruktade för sitt rikes undergång om filosofen fick fortsätta tala. Renässansens känslighet för det latent subversiva och destruktiva i retoriken vill Rebhorn förbinda med den ambivalenta in ställningen till affekternas roll i människans psyke. För att lyckas i sitt syfte måste talaren enligt de flesta av humanistretorikernas handböcker engagera åhörarnas känslor det var via dem som han tänktes kunna påverka deras vilja och handlingar. Men känslorna föreställdes också som flyktiga och stadda i ständig förändring, de var lättpåverkade och kunde utnyttjas av den som ville skapa oro i samhället. Talaren tvingades därför till en svår balans gång mellan att å ena sidan väcka känslorna och å andra sidan dämpa dem och styra dem i rätt riktning. Det var också denna känslornas oförut sägbarhet som renässansens retorikkritiker inriktade sig på enligt Rebhorn. Eftersom re toriken byggde på känslorna framställdes den som både 4 / 6

5 moraliskt och politiskt farlig, och den anklagdes för att leda till religiös splittring och socialt kaos. De furstliga läsarna upp manades därför att likt kung Ptolemaios kring gärda det offentliga talandet med restrik tioner. I det tredje kapitelt behandlas frågan om retorikens genus. Frågan kan tyckas över flödig vi vet ju att retoriken var en så gott som uteslutande manlig domän under denna tid. Synen på talarens verksamhet var dock, som Rebhorn vill visa, allt annat än entydig. Retoriken förenade manliga drag med kvinnliga, och under det att inventio och elocutio kunde beskrivas med kvinnligt präglade metaforer som havandeskap, födande, sminkning och kurtis, åskådliggjordes andra delar av re torikens praxis framför allt argumentationen ofta med liknelser hämtade från en manligt militär sfär. Detta ledde, menar författaren, till en grundläggande tvetydighet och instabilitet i den retoriska diskursens syn på talarens genus. Talarrollen hade i viss mening både manlig och kvinnlig identitet, och de män som intog den riskerade därför att uppfattas som feminiserade. Detta fick till följd, menar Rebhorn, att retoriken framstod som homosexuell till sin karaktär, eftersom feminina drag hos en man i renässansens kultur ansågs som tecken på homosexualitet. För att försvara retoriken mot misstanken att vara sexuellt degenererande sökte humanisterna enligt Rebhorn förstärka de manliga dragen. De favoriserade den militära meta foriken och framställde talaren som en soldat som med ordet som vapen nedkämpade sina motståndare. Med en något vidlyftig exeges vill författaren hävda att den retoriska diskursen ibland också framställde, åtminstone implicit, talakten som en våldtäkt med orden trängde talaren in i åhörarna och penetrerade deras inre. Trots dessa försök att göra retoriken uttalat manlig genomsyrades emellertid den retoriska diskursen även fortsättningsvis av kvinnligt färgade metaforer och behöll därigenom sin dubbla natur i genushänseende. Jag tycker inte att Rebhorns resonemang i detta kapitel håller samma standard som i de föregående. Problematiken är väsent lig, och det är därför synd att han inte riktigt lyckas övertyga om att de texter han läser håller streck för hans tolkningar. Alltför ofta pressas de till gränsen för det rimliga, och i flera fall bygger de sexuella innebörder som Rebhorn läser in mer på hans egna associationer i stället för på vad humanistretorikerna faktiskt säger så t.ex. när han bygger sin tolkning av talakten som en våldtäkt på det faktum att humanisterna använde det latinska ordet rapere för att beskriva hur den skicklige talaren rycker åhörarna med sig. Dessutom har jag svårt att frigöra mig från intrycket av anakronism i vissa av tolkningarna, en svårighet som blir brännande då Rebhorn säger sig vilja ge en bild av hur man faktiskt såg på retoriken under renässansen. Det är inte givet att det som vi uppfattar som sexuellt laddade uttryck också var det för den tidens människor. I det fjärde, avslutande kapitlet återknyter Rebhorn till den politiska tematiken i de två första kapitlen, och pekar på hur gräns dragningen mellan en socialt och politiskt acceptabel respektive oacceptabel retorik åskådliggjordes som en skillnad mellan disciplinerad ordning och karnevalisk anarki. God retorik liknades av humanisterna med en civiliserad och välproportionerad kropp hemmahörande i elitens salonger, medan dålig uppfattades som vild och lågklassigt monstruös, kännetecknad av okontrollerad expansion och grotesk formupplösning. Den etiskt suspekte talaren skildrades som en clown eller trickster en skojare helt enkelt. Med hänvisning både till Bachtins skildring av medeltidens förment folkliga skratt kultur och Peter Burkes teori om folkkulturens reformering under den tidigmoderna perioden framhåller Rebhorn hur inslagen av grotesk successivt marginaliserades i den reto riska diskursen. Medan Machiavelli, Erasmus och Rabelais fortfarande kunde uppskatta en lekfullt komisk och burlesk 5 / 6

6 retorik, präglas Molières Tartuffe och den franske språkmannens Antoine Furetières Nouvelle allégorique ou Histoire des derniers troubles arrivez au royaume d Eloquence av ett totalt fördömande av sådana språkliga gränsöverskridanden. Den klassicistiska retoriken skulle behärskas av ordning, balans och måttfullhet. På goda grunder ser Rebhorn denna utveckling som en parallell till framväxten av 1600-talets absoluta furstestater. Samma ideal som formade dessa hierarkisk ordning, disciplin och kontroll skulle också prägla språket. Som han noterar, lyckades den retoriska diskursen, trots idoga försök, emellertid aldrig frigöra sig helt från sådana gräns överskridande drag. Bakom den civiliserade fasaden lurade också i fortsättningen gro teskens upplösning av alla hierarkier. En hel del av Rebhorns iakttagelser har påpekats tidigare av andra forskare. Även om det finns åtskilliga bastanta verk om reto rikens roll under renässansen, har, såvitt jag vet, ingen tidigare givit en översikt av detta slag, och det är en värdefull insats som författaren gjort. Trots att resonemangen ibland ter sig en smula krystade, vill jag lyfta fram bokens förtjänster. Särskilt tänker jag på Rebhorns starka betoning av retorikens beroende av sin kulturella kontext. Gång efter annan visar han hur det ganska självklara faktum att humanisterna tolkade den klassiska retoriken utifrån sina kulturella förutsättningar ledde till en förståelse av den som ofta avvek från eller t.o.m. stod i direkt motsättning till den ursprungliga innebörden. Rebhorns påpekande av i hur hög grad humanisternas retoriska diskurs faktiskt skilde sig från de antika förebilder som de hyllade så ivrigt, borde, menar jag, påminna oss om nödvändigheten av att kontextualisera reto riken. Att den klassiska retoriken var en levande tradition innebar inte att dess be greppsapparat utgjorde en transhistorisk företeelse som opåverkad av skiftande kul turella förutsättningar förmedlades från generation till generation. Av The Emperor of Men s Minds kan vi i stället lära oss hur den stod i ständig dialog med det omgivande samhället, påverkades av det och tog upp dess inneboende konflikter. Har retoriken hittills mest utnyttjats till att kasta ljus över olika slags kulturella artefakter och politiska fenomen, uppmuntrar Rebhorn oss att vända på perspektivet och i gengäld låta dessa belysa det retoriska tänkandet. 6 / 6