Den klassiska retoriken Efter talarskolan av Siv Strömqvist

Transkript

1 Den klassiska retoriken Efter talarskolan av Siv Strömqvist

2 Konsten att övertyga - etos, patos och logos Retorik är konsten att tala väl. Det är konsten att övertyga. Retorik är konsten att skapa funktionella texter. I de anrika talarskolorna lärde man ut handfasta regler, ett övergripande råd var att talaren skulle utnyttja tre olika möjligheter att nå sitt mål han skulle utnyttja sin utstrålning och trovärdighet som person. Det kallades för etos. Talaren kunde dra nytta av den bild han själv skapat eller den omgivningen skapat av honom (ex god talare). Han kunde också försöka förmedla trovärdighet (kunnig, insiktsfullhet etc). En annan möjlighet för att nå full effekt var att spela på åhörarnas känslor, det som kallades patos. Den tredje möjligheten var naturligtvis själva faktaframställningen, argumentationen, logos. Det gällde för talaren att förmedla information som åhörarna kunde ta ställning till och värdera med sitt intellekt. De latinska termerna för de här tre vägarna till övertygande framställning var: delectare, movere och docere. Att bygga upp ett anförande olika slags tal I den klassiska retoriken fanns en detaljerad modell för hur talaren mer konkret skulle gå till väga för att bygga upp sitt anförande. I retoriken talar man om de klassiska fem delarna, partes. Egentligen var de nog sex eller till och med sju. Intellectio I den inledande analysen var det viktigt för talaren att beakta och överväga vissa faktorer för att kunna träffa rätt i sina val i själva textbildningsprocessen. Vilka känslor kunde det vara klokt att spela på? Vilka argument var de säkraste korten? Först måste talaren ta ställning till vilken typ av tal, vilken genre, han skulle använda. Det fanns tre huvudtyper:

3 Det juridiska talet (genus judicale) som syftade till att komma fram till ett konkret beslut om någonting som hänt; talarens uppgift är anklagelse eller försvar. Beslutet var vanligen straff eller belöning. Det politiska talet (genus deliberativum) som syftade till att komma fram till ett beslut om hur något skulle bli i framtiden; talarens uppgift var att verka för eller emot ett förslag. Det panegyriska talet/lovtalet (genus demonstrativum) handlar om hur någon, något eller några ska uppfattas; talarens uppgift är lovprisande eller smädande. När talaren fastställde genre gjorde han också klart för sig vilket syfte han hade med sin kommunikation (försvara, anklaga, propagera, hylla, underhålla etc.). Han kunde också sätta genren i relation till dem som skulle lyssna, åhörarna, mottagarna. Överhuvudtaget var det viktigt att sätta sig in i vilka mottagarna var. Vilka skulle lyssna på talet? Hur många var de? Vad hade de för inställning till talsituationen, till ämnet, till talaren? Vilka kunskaper kunde de tänkas ha? Denna analys påverkade hela textbildningsprocessen. Inventio Först skulle talaren inventera innehållet, det vill säga söka material till sin framställning eller argumentation. Relevanta och trovärdiga fakta, de rätta infallsvinklarna var viktiga för att skapa en övertygande text. Det fanns ett flertal allmängiltiga aspekter som talaren kunde tillämpa i de flesta sammanhang. Dessa så kallade inventeringslistor var till stor hjälp för talaren i hans arbete med att samla stoff. Frågorna vem, vad, varför, när, hur och med hjälp av vad är de klassiska frågorna. Säkerligen hade talaren också ofta nytta av sådana aspekter som jämförelser, orsak-verkan, följder, nytta osv. De här inventeringslistorna känns igen från bland annat processkrivningens stoffsamlingsövningar.

4 Dispositio Det klassiska anförandet hade en mycket strikt övergripande disposition. Även om handboksförfattarna kunde ha delade meningar om detaljer var alla överens om att det skulle finnas en inledning, en huvudtext och en avslutning. Exordium är inledningen och ska anslå talets tema. Det ska också väcka åhörarnas intresse och vinna deras välvilja och förtroendefulla inställning till talaren. Nyckelord är personlig ton, etos, behagande. Narratio utgör en kort, klar och sannolik sammanfattning av bakgrunden. Nyckelord är saklig ton, etos, logos och undervisande. Propositio är en sammanfattning av talets budskap. Här kunde det vara på sin plats med partitio (talets indelning/ en sammanfattning om vad talet ska komma att handla om). Nyckelord är saklig ton, etos, logos och undervisande. Contentio är själva huvudtexten. Peroratio är avslutningen och byggs upp av recapitulatio, en sammanfattning av det talaren vill ska fastna; amplicicatio, en del där känsloläget förstärks kraftigt, typiskt genom indignation över motsidan; commiseratio, som befäster medlidande eller andra känslor inför den egna sidan. Nyckelord är känslosam ton, patos och känslorörande. Talets stora delar utgjordes alltså av exordium, narratio, contentio och peroratio och med den ordningen talade man om ordo naturalis, den naturliga ordningen. Om det fanns skäl kunde talaren få avvika från standarden. Man talade då om ordo artificialis, en disposition som var anpassad efter tillfälliga omständigheter. Man talade också om den kronologiska dispositionsprincipen (modus per tempora) som naturlig i vissa sammanhang, stegringsprincipen (modus per incrementa) i andra. Elocutio Alla ingående delarna skulle sammanfogas till en harmonisk helhet och det var viktigt att textdelarna var för sig hade en lämplig språkform. Det fanns ämnesspecifika regler och regler för olika stilnivåer, men också regler eller rekommendationer av allmän art. Dessa regler rörde

5 språkets tydlighet och syntaktiska uppbyggnad, dels möjligheterna till konstfull utsmyckning, dels möjligheterna till konstfull utsmyckning. Elegantia avsåg framförallt ordvalet. Språkets klarhet och skönhet, men också dess renhet och korrekthet. Compositio gällde den syntaktiska sammanfogningen, den konstfulla satsbyggnaden. Här gäller det ordföljd, uppbyggnad och rytm. Dignitas eller ornatus behandlar de stilistiska verkningsmedlen, möjligheterna att försköna språket på olika sätt. Två klassiska huvudtyper av stilistiska medel användes i allmänhet: troper och figurer. Troper, motsvarar det vi idag kallar för bildspråk: metaforer, liknelser osv. Detta är talarens medel för att sätta igång åhörarnas fantasi. De ger konkretion och åskådlighet. Figurer, har med den språkliga uppbyggnaden att göra och kan antingen vara ordfigurer eller tankefigurer. Upprepningar av olika slag som anafor, eller hopningar är vanliga ordfigurer och tankefigurerna kan vara avbrott, antiteser eller retoriska frågor. Figurerna hjälper till att variera språket. Med deras hjälp skapas eftertryck, med de bidrar inte till att skapa tydlighet eller överskådlighet. Memoria En viktig del i arbetet med att framställa ett övertygande tal är memoria, eller memoreringsfasen. Det räckte inte med att kunna talets uppbyggnad och de ingående komponenterna. Det var också viktigt att komma ihåg enskilda formuleringar. Inom den klassiska retoriken utbildades en särskild minnesteknik. Talaren skulle tänkta sig en byggnad eller ett palats och där kunde han i tanken sedan placera ut tecken, bilder eller symboler för de olika momenten i sitt tal. Actio Ibland nämns även actio när man talar om retorikens delar. Med actio menas framförandet av talet, särskilt gesterna och kroppsspråket. Röstbehandling och uttal hör också hit.