Anmeldelse: Erik Bengtson og Frida Buhre (red.), Förledd och förtjust Andre generationens retorikvitare tar ordet, Södertörns högskola, 2015.

Transkript

1 Anmeldelse Anmeldelse: Erik Bengtson og Frida Buhre (red.), Förledd och förtjust Andre generationens retorikvitare tar ordet, Södertörns högskola, Bibliografisk Anmelder: Eirik Vatnøy er stipendiat ved Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Rhetorica Scandinavica 69 (2015), side Anmeldelsen Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll din i Scandinavium, Göteborg 1976, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut. Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter 1 / 5

2 mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta. En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa. Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som strukturbrott, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten. Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i. Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så 2 / 5

3 blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden. I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys. Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana lys arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan. Unge akademikere fra de fire retorikkmiljøene i Sverige har skrevet en antologi om retorikkfagets tilstand og fremtid. Siden Kurt Johannesson ble utnevnt til Sveriges eneste professor i retorikk ved Uppsala Universitet i 1988, har det svenske retorikkmiljøet vokst til sterke fagmiljøer ved Uppsala, Lund, Örebro og Södertörn, med forskere fra retorikk, litteraturvitenskap, medieviten skap og svensk. Antologiforfatterne representerer det de selv kaller den andre generasjonen retorisk orienterte forskere i Sverige. De er den første generasjonen som har utdannelse innen retorikk fra svenske studieinstitusjoner. Utgangspunktet for de fem antologitekstene er spørsmålet Hva er retorikk vitenskap for meg? Gjennomgående for antologitekstene er at de fremhever retorikken som en kritisk analytisk disiplin. Denne kritikken beskrives som produktiv, ettersom den søker å forbedre den praksis den kritiserer. Retorikk forstås her i vid forstand, uten begrensning til bestemte medier eller kommunikasjonssituasjoner, med et særlig fokus på situasjonalitet og virkning. At forskningen er gjort i relasjon til eller ut ifra en bevissthet om mangefasetterte retorikktradisjoner er på 3 / 5

4 ingen måte begrenset til tanker og ideer fra personer som er kanonisert som retorikere. I kapittelet Var är retorikvetenskap? utforsker Erik Bengtson hva det innebærer å bedrive retorikkvitenskapelig forskning og undervisning i dag. Ved å gjennomgå relevante forskningsbidrag i Sverige definerer han retorikkvitenskap som ett studium av situerat meningsskapande, med särskilt fokus på påverkan, som görs i rela tion till eller utifrån en medvetenhet om mångfacetterade retoriske tradisjoner (21). Tommy Bruhn spør i sitt bidrag hvilken nytte arbeidslivsorienterte studenter har av fordypning i retoriske fag, og om retorikken i det hele tatt er fordelaktig. I en stadig mer fragmentert og mangefasettert offentlighet trenger vi redskaper for å forstå verden, hevder Bruhn. Retorikken kan gjøre mennesker bevisst hvordan de blir overtalt og overbevist, og dermed utfordre etablerte maktstrukturer og hjelpe oss å lokalisere hva Isokrates kaller det virkelig fordelaktige fremfor det tilsynelatende fordelaktige. I Att läsa mellanrum eller tomrum? utforsker Frida Buhre hvordan det usagte kan inkluderes i retorisk teoretisk utforskning, og hvordan tomrom og mellomrom åpner forskjellige analytiske muligheter. Ved å kombinere et språkmaterialistisk og et psykoanalytisk perspektiv viser hun hvordan det eksisterte en rasistisk logikk i det usagte i pressens dekning av sameopprøret i Sverige på begynnelsen av tallet. I En efterlysning Gemensam etik för undervisning och kritik diskuterer Helena H. Nylund et felles etisk utgangspunkt for vitenskapelig retorisk kritikk og den kritikk som gis i undervisningen. Hennes metastudie viser hvordan dette er et nesten ubelyst spørsmål. Nylund presenterer så bruk av eksempler og det hun kaller en dialogisk forskningsmetode som mulige felles utgangspunkt. I kapittelet Retorikens spöken beskriver Alexander Stagnell med utgangspunkt i Derridas hauntologi hvordan også retorikken er hjemsøkt av fortidige autoriteter. For at retorikken skal være ideologikritisk må den derfor først også være selvkritisk. Antologiens fem bidragsytere har svært forskjellige forskningsinteresser og teore tiske utgangspunkt, med innslag fra særlig filosofi og litteraturvitenskap. Retorikk faget beskrives som et brokete kollektiv holdt sammen av noen felles noder. Den nye generasjonen som her tar ordet, snakker med en stemme som burde være for ståelig for deres eldre kolleger. Det er hverken overraskende eller problematisk. Som det har blitt påpekt i den pågående 4 / 5

5 generasjonsdebatten i norsk akademia: Heller enn et tydelig politisk eller akademisk prosjekt kjennetegnes unge humanistiske og samfunnsvitenskapelige forskere i dag av teoretisk og metodisk fleksibilitet. De er pragmatiske heller enn programmatiske. Når vi i dag står overfor en mer flertydig, fragmentert og foranderlig offentlighet enn noensinne, er en slik teoretisk og metodisk åpenhet absolutt nødvendig. Skal faget fortsette å vokse og styrkes må vi imidlertid ha en formening om hva som er dets spesifikke bidrag og fortrinn. Denne antologien er et godt utgangspunkt for en slik diskusjon. Dessverre går ikke forfatterne tydeligere inn på hvilke nye utfordringer vi trolig står overfor i fremtiden. I bokens andre del diskuterer bidragsyterne kanon og balansen mellom teori, praksis og kritikk i undervisningen. Diskusjonen tar utgangspunkt i retorikkfagene som undervises i Sverige i dag og leverer et sterkt forsvar for den praktiske delen av utdannelsen. Som leser fra et annet land og en annen tradisjon savner jeg en noe mer vidtfavnende diskusjon om den praktiske retorikkens rolle innen universitetet. Amerikanske og britiske universiteter har lange tradisjoner for praktisk retorikk i form av debatt og public speaking. Også i Skandinavia burde vi ha ambisjoner om å gi praktisk retorisk trening til andre enn de studentene som velger å spesialisere seg innen retorikk. Dette ville vært en virkelig styrking av retorikkfagets stilling. 5 / 5