Injektionsmissbrukande kvinnors inkomstkällor och anskaffning av droger 1

Transkript

1 Artikel TORKEL RICHERT Injektionsmissbrukande kvinnors inkomstkällor och anskaffning av droger 1 Inledning Ett omfattande missbruk är dyrt att underhålla. För att finansiera ett dagligt heroinmissbruk (ca 1 gram om dagen) krävs ca kr per månad och för ett dagligt amfetaminmissbruk (ca 2 gram om dagen) ca kr per månad (CAN 2006; Bretteville-Jensen 2005; Nilsson & Wadeskog 2008). Även om konsumtionsmängden och intensiteten i missbruket varierar mellan individer och över tid så har majoriteten injektionsmissbrukare ett omfattande och kostsamt drogbruk. Att utveckla olika försörjningsstrategier blir därför en mycket viktig och tidskrävande del av många injektionsmissbrukares liv. Få personer med ett omfattande injektionsmissbruk klarar av att finansiera sina droginköp enbart genom legala inkomster och de som har legala inkomster i form av lönearbete lyckas sällan behålla detta någon längre tid (Svensson 2007; Rosenbaum 1981; Hunt 1990; Sherman & Latkin 2002). För många blir det nödvändigt att använda inkomster både från den formella/legala sektorn (t ex bidrag, lön, lån) och från den informella/illegala sektorn (t ex stölder, häleri, langning, prostitution) för att finansiera sitt drogbruk (Bretteville-Jensens 2005). Att studera droganvändares sätt att finansiera sitt drogbruk är viktigt och intressant i A B S T R A C T T. Richert: Injection drug using women and the means by which they support their drug use AIMS AND METHODS The purpose of the present paper is to investigate the ways in which women who inject heroin or amphetamines procure drugs and finance their drug use. The results are based on standardised interviews conducted at the needle exchange programme in Malmö between 1 July 2005 and 30 September In total, 188 out of the 232 women who visited the programme during this period were interviewed. RESULTS A vast majority of the women (93%) buy most of the drugs they use themselves. Among the women interviewed, the most common sources of income were; social benefits (45%), dealing (23%), prostitution (22%), theft (21%) and paid work (16%). A majority of the women (53%) reported use of both formal and informal incomes to finance their drug use over the last two weeks, just over a third of the women (36%) reported only formal incomes, and a small minority (12%) reported only informal incomes. A majority of the women also reported to have been provided with drugs by others. In most cases, the provider was a man (p>.01). Women with heroin as their principal drug more frequently reported multiple sources of income (p>.01), income through prostitution (p>.001), dealing (p>.01) or theft (p>.05), whereas women with amphetamines as their principal drug more frequently reported income through paid work (p>.05) or pensions (p>.01). 365

2 CONCLUSIONS Few women correspond to the stereotypical image of the homeless and outcast street addict who supports her drug habit mainly through prostitution and illegal activities or by contacts with male addicts. The majority of the women in this study have a relatively stable housing situation, the vast majority (93%) are active actors on the drug market who buy most of the drugs they use themselves, and most of the women use incomes from both formal/legal and informal/illegal sources. For most of the women, drugs provided by others only constituted a complement to those obtained by the women themselves. A few women, however, who did not report any personal income, seem to be highly dependent on others to secure a safe supply of drugs. Some women also reported that they had had to perform sexual services in order to get access to drugs from male suppliers. For women with heroin as their principal drug, it seemed much more difficult to finance their drug use by legal incomes only. KEYWORDS Women, injection drug use, heroin, amphetamines, needle exchange programme, income, drug economy. flera avseenden. Det sätt individen försörjer sitt missbruk på får stor betydelse för hennes möjliga delaktighet i majoritetssamhället och för hennes eventuella inblandning i och sociala status inom narkotikavärlden (Biernacki 1986, 24; Svensson 2007). Ökad kunskap kring försörjningsformer kan innebära en ökad förståelse för individers livssituation, utsatthet, problem, drivkrafter och resurser och därmed också möjliga vägar ut ur missbruket. Att fokusera på injektionsmissbrukande kvinnor och deras försörjning är av särskilt intresse då denna grupp utgör en minoritet inom en ytterst mansdominerad och maskulin narkomanvärld. Dessutom är den relativt skrala forskningen kring missbrukande kvinnors försörjningssätt och roller inom drogekonomin överskuggad av motsvarande forskning kring män (Maher & Hudson 2007). En ytterligare anledning att fokusera på injektionsmissbrukare och deras försörjningsstrategier är att det florerar många felaktiga föreställningar och stereotypa nidbilder kring denna grupp i samhället. Narkotikamissbrukarens verklighet har i den officiella retoriken i Sverige kommit att starkt förknippas med en värld skild från det övriga samhället, en värld präglad av kriminallitet, prostitution, våld, sjukdom och död (Kristiansen 1999). Framförallt injektionsmissbruk har kommit att bli sinnebilden för en av de mest förkastliga avvikelser vi kan tänka oss (Olsson 1994). Det är också framförallt de mest extrema och stereotypa bilderna av narkomanen som förs fram och som blir tongivande i media (Svensson 2005). En vanlig bild av injektionsmissbrukaren är den hemlöse och utslagna gatunarkomanen som är beredd att göra vad som helst för att få tag på pengar till droger. De gängse föreställningarna om och attityderna till kvinnliga narkotikamissbrukare är möjligen än mer stigmatiserande (Inciradi m.fl. 1993). De ses ofta som okvinnliga och smutsiga, som oansvariga mödrar som prioriterar drogen framför sina barn, som fallna och förtappade kvinnor (Lander 2003), de förknippas med självklarhet med prostitution och anses framförallt försörja sitt missbruk genom att sälja sex på gatan för pengar eller inom den egna gruppen i utbyte mot narkotika (Rosengren 2003). Liknande representationer av missbrukande kvinnor återfinns även inom delar av missbruks- och kriminalitetsforskning (Denton 2001; Anderson 2008; Taylor 1993). Dessa bilder innehåller en viss 366

3 sanningshalt, frågan är dock om den skildrar majoriteten, eller om den ens speglar något som är vanligt förekommande. I Sverige saknas studier som utifrån en bredare grupp narkotikamissbrukande kvinnor undersökt försörjningsstrategier och inkomstkällor. Föreliggande studie bidrar därmed genom sitt relativt stora och breda urval av narkotikamissbrukande kvinnor från sprutbytesprogrammet i Malmö, med ny och viktig kunskap i denna fråga. Tidigare forskning Liten uppmärksamhet har riktats mot narkotikamissbrukande kvinnor och deras försörjningsstrategier eller roller inom drogekonomin (Maher & Hudson 2007). Detta beror dels på att de utgör en minoritet bland tunga missbrukare men också på att de setts som perifera och icke hemmahörande i denna kontext (Campbell 2000). En annan förklaring är att forskning kring drogmissbruk historiskt sett varit forskning om män av män (Denton 2001). Den forskning som ändå intresserat sig för kvinnliga missbrukare har traditionellt tenderat att sätta fokus på deras familjeansvar, moderskap, promiskuösa livsstil och psykopatologi (Maher & Hudson 2007; Denton 2001). Tills relativt nyligen har diskursen kring kvinnors droganvändning och roll inom drogekonomin varit dominerad av bilder som speglat passivitet och maktlöshet (Anderson 2008; Denton 2001; Maher & Hudson 2007). Studier har ofta beskrivit kvinnor som offer vilka lurats in i missbruket av män och som är beroende av män för sin försörjning, tillgång till droger och upprätthållande av missbruket (Adler 1985; Fiddle 1976; File 1976; Goldstein 1979; Inciardi m.fl. 1993; Rosembaum 1981; Ruggiero 1995). Flera tidiga studier har också pekat på kvinnliga narkotikamissbrukares små möjligheter att göra karriärer inom den illegala ekonomin och hur de istället framförallt varit hänvisade till inkomster från prostitution, snatteri och bedrägerier (Miller 1986; Waterson 1993). Framförallt prostitution har ofta beskrivits som den mest framträdande inkomsten för kvinnliga narkotikamissbrukare, inte minst för de med heroin som huvuddrog (Blom & van Den Berg 1989; Waterson 1993). Under framförallt 1990-talet publicerades ett antal studier som presenterade delvis nya bilder av kvinnliga missbrukare. Kvinnor inom drogekonomin skildrades nu också som framgångsrika och stolta ent reprenörer, som oberoende av män för sin försörjning och som kapabla att inneha en rad olika positioner och roller inom drogekonomin, även de med ledande funktioner (Mieczkowski 1994; Morgan & Joe 1996; Baskin & Sommers & Fagan 1993; Dunlop & Johnson 1996; Sterk 1999). Lisa Mahers och Susan Hudsons (2007) metaanalys av studier kring kvinnliga missbrukare och deras försörjning visar dock att drogekonomin generellt är en könssegregerad arbetsmarknad där kvinnor, trots stora resurser och tillgångar, till stor del är beroende av män för att erhålla och upprätthålla attraktiva arbetsmöjligheter och att de kvinnliga rollerna ofta innehåller starkt sexualiserade inslag (Maher & Hudson 2007). I Sverige har ett fåtal studier berört kvinnliga missbrukares försörjningsstrategier och/eller positioner inom drogekonomin (se t ex Byqvist 1997; 2005; Lander 2003; Kolfjord 2003; Kristiansen 1999; Rosengren 2003; Svensson 2005; 2007), 367

4 ingen tidigare svensk studie har dock specifikt fokuserat på denna fråga. I den senaste nationella kartläggningen kring tunga missbrukare (MAX-undersökningen) saknas också mer ingående uppgifter kring denna grupps försörjning. Vad som dock kunde konstateras i studiens casefind ing undersökning var att arbetsmarknadsanknytningen bland de tunga narkotikamissbrukarna i regel var mycket dålig. För flertalet utgjordes därför de legala inkomsterna uteslutande av socialbidrag, pension, sjukpenning eller andra former av bidrag/ersättningar (Lander m.fl. 2002). Majoriteten av de tunga missbrukarna, både männen och kvinnorna, använde övervägande illegala inkomster för att finansiera sina narkotikainköp (Olsson m.fl. 2001). Flertalet studier, både nationella och internationella, som tar upp frågan om kvinnliga missbrukares försörjning är kvalitativa. De är genomförda i en kontext som karakteriseras av extrem social, ekonomisk och/eller kulturell marginalisering. Ofta utgår de också från avgränsade grupper missbrukande kvinnor t ex prostituerade, fängelsekunder, hemlösa kvinnor, kvinnliga langare. Fokus för studierna har då ofta varit kvinnornas roller och möjlighet till försörjning inom den illegala ekonomin. Få studier har undersökt bredare grupper av narkotikamissbrukande kvinnor och försökt kartlägga missbrukande kvinnors olika inkomster, både formella och informella. Detta ofta snäva urval och fokus har troligen inneburit vissa begränsningar i att skildra bredden och variationen i försörjning bland narkotikamissbrukande kvinnor. Sprutbytesprogram är exempel på en verksamhet som skulle kunna ge goda möjligheter att studera en bredare grupp av narkotikamissbrukande kvinnor, framförallt de sprutbytesverksamheter som vänder sig till ett större geografiskt område. Tidigare studier av sprutbytespopulationer har dock sällan haft försörjningsfrågan i fokus. De enda studier som tydligt har denna inriktning är Bretteville- Jensens (2005) och Bretteville-Jensens och Suttons (1996) studier kring sprutbytesprogrammet i Oslo, Norge. Dessa studier har visat mycket intressanta och delvis oväntade resultat inte minst gällande injektionsmissbrukande kvinnors försörjning. Resultaten pekade på vissa sedan tidigare kända skillnader mellan narkotikamissbrukande kvinnors och mäns försörjning där prostitution var en betydligt vanligare inkomstkälla bland de kvinnliga besökarna medan stölder var betydligt vanligare bland de manliga. Något mer förvånande visade Bretteville-Jensens studie att langning var en lika viktig inkomstkälla för både kvinnor och män och att båda könen i stort sett erhöll lika stora inkomster från de olika inkomstkällor med vilka de finansierat sitt drogbruk (prostitution undantaget, där kvinnorna tjänade betydligt mer). Bretteville-Jensens studie (2005) visade också intressanta skillnader i försörjning beroende på om individen hade heroin eller amfetamin som huvudsaklig drog; heroinanvändarna uppgav i större utsträckning illegala inkomster, fler inkomstkällor samt högre inkomstnivåer. Sprutbytesprogrammet i Malmö och dess besökare Till sprutbytesprogrammet i Malmö kommer personer som injicerar narkotika för att hämta rena sprutor och kanyler. Besökarna kommer framförallt från Malmö, 368

5 men även från andra orter i närområdet. Till programmet kommer varje år ca besökare varav ca 200 är nybesök (Registerdata från ). Verksamheten är, tillsammans med Sprutbytesprogrammet i Lund, unik i Sverige med sin breda kontaktyta till aktiva narkotikamissbrukare. Den mest omfattande och aktuella beskrivningen av sprutbytesprogrammet och dess målgrupp ges i Stenströms (2008) nyligen publicerade avhandling. Beskrivningar av målgruppen finns även i sprutbytesprogrammets egna sammanställningar vilka bygger på registerdata för de olika åren. Andelen kvinnor i sprutbytesprogrammet har under alla år legat kring 25 procent (Registerdata från sprutbytesprogrammet) vilket stämmer väl med andra studier av tunga missbrukare både nationellt (Olsson m.fl. 2001; CAN 2006) och internationellt (Aceijas m.fl. 2006). Vid programmets start 1989 var amfetamin den klart dominerande drogen bland besökarna, sedan dess har andelen som använder heroin ökat samtidigt som andelen som använder amfetamin har minskat (Stenström 2008). År 2004 var skillnaden i princip utjämnad; då uppgav 44 procent av besökarna (50 % av kvinnorna) heroin som sin huvudsakliga drog (Registerdata från 2005). Besökarna utgörs generellt av en grupp erfarna missbrukare som har en lång missbrukarkarriär bakom sig. Den genomsnittliga sprutbytaren har missbrukat narkotika under 23 år varav drogerna injicerats under knappt 16 år. Omfattningen och intensiteten i injektionsmissbruket varierar stort från person till person och över tid. Det vanliga är att ha injicerat periodvis (49 %) eller regelbundet (38 %), ett fåtal av besökarna (13 %) har uppgivit att de endast injicerat någon eller några gånger. Bland heroinister återfinns en större andel med ett regelbundet injektionsmissbruk i jämförelse med amfetaminister (Stenström 2008). Vad gäller sprutbytarnas försörjning av sitt missbruk ges ingen detaljerad information i Stenströms studie (2008). Det som presenteras är i vilken utsträckning de finansierar sina narkotikainköp med legala respektive illegala inkomster. En tredjedel av sprutbytarna uppgav att de finansierat sina narkotikainköp uteslutande eller övervägande med legala inkomster, 40 % med lika delar illegala och legala inkomster och 27 % uteslutande eller övervägande med illegala inkomster. I jämförelse med övriga tunga missbrukare i Malmö finansierade sprutbytarna i större utsträckning sina narkotikaköp med legala inkomster (Stenström 2008). Det framgår dock inte i studien vilka de olika legala och illegala inkomsterna är, vilka inkomster som är mer eller mindre vanliga eller huruvida kvinnornas försörjning skiljer sig från männens. Syfte och frågeställningar Syftet med föreliggande studie är att kartlägga och analysera injektionsmissbrukande kvinnors olika sätt att anskaffa droger och finansiera sitt drogbruk. Tanken är att undersöka vilka inkomstkällor som är mer eller mindre vanliga och om dessa varierar beroende på huvudsaklig drog. Följande frågeställningar kommer att behandlas: I vilken utsträckning anskaffar kvinnorna själva de droger som de använder, i vilken utsträckning är de beroende av andra för sin tillgång till droger? 369

6 Vilka olika inkomster använder sig kvinnorna av för att finansiera sina droginköp och vilka inkomster är mer eller mindre vanliga i gruppen? I vilken utsträckning använder sig kvinnorna av formella respektive informella inkomster för att försörja sitt missbruk? Finns det skillnader i inkomster beroende på vilken kvinnans huvudsakliga drog är? Metod och material QQ Datainsamling Materialet i föreliggande studie bygger på strukturerade intervjuer med kvinnor på sprutbytesprogrammet i Malmö. Undersökningen startade och pågick fram till Samtliga kvinnliga patienter som besökte sprutbytesprogrammet under denna period tillfrågades om deltagande och vid samma tillfälle fick de även en kortare informationsbroschyr om studien. Vid kvinnans nästa besök, eller när det bedömdes vara lämpligt utifrån kvinnans situation och utrymme i verksamheten, genomfördes intervjun. Intervjuerna tog cirka minuter i anspråk. Intervjuerna genomfördes av personalen på sprutbytesprogrammet vilket innebar att den direkta kontakten med kvinnorna enbart kom att utgöras av för dem kända personer. Personalen som genomförde intervjuerna har arbetat länge på mottagningen och har ett mycket gott anseende bland besökarna. Detta bedömde vi vara av stor betydelse på grund av känsligheten i de efterfrågade uppgifterna. Vår tanke var också att kvinnorna skulle ha lätttare att tala med personer de redan hade en relation till och ett förtroende för. Samtliga intervjuformulär försågs av personalen vid sprutbytet med en sifferkod i samband med intervjutillfället. Kvinnornas identitet har således varit okänd för forskarna och själva kodnyckeln har hela tiden förvarats i ett låst utrymme skilt från enkäterna. Efter slutförandet av datainsamlingen har materialet kodats och lagts in i ett statistiskprogram för bearbetning och analys (SPSS). Före undersökningen genomfördes granskades forskningsdesignen av det etiska rådet vid Malmö Högskola, som fann att det saknades skäl att låta pröva projektet av regional etisk nämnd. Under intervjun ställdes frågor kring huvudsaklig drog 3, anskaffning av droger, försörjning av droginköp, erfarenhet av prostitution, utsatthet för våld, kontakt med myndigheter och organisationer, erfarenhet av behandling för missbruk, boendesituation samt eventuella önskemål om hjälp från samhället.här kommer resultatet kring försörjningsfrågorna att presenteras. Materialet har bearbetats och analyserats i statistikprogrammet SPSS version Chitvå-test har använts för signifikansprövning. Det interna bortfallet överstiger inte i något fall fem procent och har därför inte redovisats för de enskilda frågorna. QQ Brister i materialet En brist i studien har att göra med begränsningar i intervjuformuläret. Då det ur genomförbarhetssynpunkt ansågs viktigt att hålla enkäten kort (flertalet besökare är inne i ett aktivt missbruk och har sällan tid, ork eller vilja att ställa upp på längre intervjuer) har antalet frågor begränsats. Detta har inneburit begränsningar i analysen och kan ha inneburit att vissa intressanta resultat förbisetts. Endast tre bakgrundsvariabler: ålder, hu- 370

7 vuddrog och boende har inkluderats. Det saknas frågor kring t ex omfattning och längd i missbruk, familjesituation, utbildningsnivå. Liksom data om inkomsternas storlek. Resultatet visar hur vanliga de olika inkomsterna är men säger inget om inkomsternas relativa betydelse. För de kvinnor som endast uppgivit en inkomstkälla med vilken de finansierat sina droginköp är dess betydelse tämligen uppenbar. För de kvinnor som uppgivit flera inkomstkällor är de olika inkomsternas relativa betydelse däremot oklar. Möjligen kan tidigare forskning på området ge viss vägledning. Studier, både nordiska (Bretteville-Jensen 2005) och utomeuropeiska (DeBeck m.fl. 2007), har visat att illegal verksamhet (framförallt langning) och prostitution generellt ger betydligt högre inkomster än legala inkomstkällor som t ex bidrag och lönearbete. Den enda nationella studie som beskriver tunga narkotikamissbrukares typer av inkomstkällor (Olsson m.fl. 2001) visade att den stora majoriteten av kvinnorna i studien finansierade sitt missbruk övervägande eller uteslutande med illegala inkomster. Mot bakgrund av dessa studier är ett rimligt antagande att de illegala inkomstkällorna även för kvinnorna i föreliggande studie generellt ger högre inkomster än de legala. Denna utgångspunkt är framförallt relevant för förståelsen av inkomsternas betydelse i de fall då kvinnorna uppgivit både legala och illegala inkomstkällor. Det är dock inte enbart inkomsternas storlek som kan avgöra hur viktiga dessa är eller vilken roll de fyller för kvinnornas finansiering av sitt missbruk. Man kan också tänka sig att t ex bidrag, pension och lön i egenskap av relativt stabila och regelbundna inkomstkällor fyller en viktig roll även om de generellt ger lägre inkomster än de ofta mer osäkra illegala inkomstkällorna. De olika inkomsternas storlek och funktion är något som skulle behöva klargöras i kommande studier. En annan möjlig svaghet har att göra med osäkerheten kring intervjusvarens trovärdighet. Flera av intervjufrågorna i studien berör känsliga ämnen som t ex kriminella aktiviteter (langning, stölder, häleri) eller starkt stigmatiserade handlingar (t ex prostitution, tiggeri), vilket kan innebära en ökad risk för bortfall eller viss underrapportering. Det faktum att majoriteten av kvinnorna rapporterat någon illegal/semilegal inkomstkälla tyder på att det i alla fall finns en viss öppenhet även kring känsliga frågor. Personalens förstående och icke dömande förhållningssätt och täta och långvariga kontakt med besökarna torde också öka möjligheten för ärliga svar. Möjligen bör man trots allt (vilket även Bretteville-Jensen 2005, föreslår i sin studie) tolka de frekvenser som har att göra med illegala eller stigmatiserande handlingar som minimital. QQUndersökningsgruppen Totalt besökte 231 kvinnor sprutbytesprogrammet under insamlingsperioden, varav 188 intervjuades av personalen. Att de övriga 43 kvinnorna inte intervjuades berodde framförallt på att de hade för få besök under intervjuperioden (intervjun genomfördes ofta vid andra eller tredje besöket) eller på att de inte önskade delta. Sju av de aktuella kvinnor under insamlingsperioden påbörjade behandling och avbröt sin kontakt med sprutbytet innan intervjun hade genomförts. Andra orsaker till uteblivna intervjuer var besökares för dåliga psykiska tillstånd (två kvinnor) 371

8 samt dödsfall under intervjuperioden (två kvinnor). Då endast data kring ålder och huvudsaklig drog finns tillgängliga för bortfallsgruppen har det inte varit möjligt att genomföra någon avancerad bortfallsanalys. Vad gäller dessa två variabler fanns inga avgörande skillnader mellan bortfalls- och intervjugrupperna. Stenströms (2008) studie visade att dropp in besökarna/de sporadiska besökarna (max 2 besökt per år), i viss mån skiljer sig från övriga genom en högre subkulturell involvering 4. Intervjuarnas bedömning är dock att de två grupperna inte väsentligt skiljer sig från varandra. Av de intervjuade 188 kvinnorna uppgav 99 heroin och 88 amfetamin som sin huvudsakliga drog. En informant avstod från att uppge huvudsaklig drog och har därför exkluderats i analysen. Åldern i gruppen sträckte sig mellan 20 och 66 år, med en medelålder på 38 år. Medelåldern för dem med heroin som huvudsaklig drog var 34 år och för dem med amfetamin 42 år. Inga signifikanta skillnader mellan de två grupperna konstateras gällande bostadssituation även om de med amfetamin som huvudsaklig drog i större utsträckning uppgav att de var bostadslösa (tabell 1). 28 kvinnor uppgav sig inte vara aktiva sprutbytare; vid tidpunkten för intervjun var de antingen drogfria på egen hand (12) eller i pågående behandling (16). Därmed återstår 159 kvinnor vilka har uppmanats att besvara frågorna kring anskaffning av droger och försörjning av sitt missbruk. Det är denna grupp (80 kvinnor med heroin och 79 med amfetamin som huvudsaklig drog) som föreliggande studies resultat baserar sig på (tabell 2). QQ Studiens generaliserbarhet Då informanterna utgör den stora majoriteten av de kvinnor som besökt sprutbytesprogrammet under ett år och då inget tyder på att bortfallsgruppen (43 kvinnor) väsentligt skulle skilja sig från de intervjuade bör resultatet i hög grad vara generaliserbart till hela populationen kvinnliga sprutbytare i Malmö. Då informanterna utgör en stor andel av Skånes kvinnor med tungt missbruk borde resultatet i viss mån vara giltigt även för dem. Den senaste kartläggningen av tunga missbrukare i Skåne (Stafström & Norén 2005) beräknade antalet till drygt i Malmö kommun och ca i Skåne län. Då andelen kvinnor bland tunga missbrukare ligger kring 25 procent skulle detta innebära ca tungt missbrukande kvinnor i Tabell 1. Boende fördelat efter huvudsaklig drog. (Procent) Typ av boende Huvudsaklig drog Heroin n=99 Amfetamin n=88 Totalt Egen bostad Andra hand / Inneboende Bostadslös/härbärge Totalt

9 Tabell 2. Flödesschema för bortfall av respondenter. Malmö kommun och ca 750 i Skåne län. Informanterna skulle i så fall utgöra ca hälften av Malmös och ca en fjärdedel av Skåne läns tungt missbrukande 5 kvinnor. Generaliseringar av resultatet till grupper utanför sprutbytespopulationen bör dock ske med viss försiktighet. Detta då sprutbytarna i en tidigare studie (Olsson m.fl. 2001) i vissa avseenden visat sig skilja sig från övriga tunga narkotikamissbrukare i Malmö och även från tunga narkotikamissbrukare i Stockholm och Göteborg. Sprutbytarna har generellt visat sig ha högre medelålder i jämförelse med tunga missbrukare i landet i stort och i jämförelse med övriga tunga missbrukare i Malmö i synnerhet. Skillnaderna är särskilt tydliga vad gäller kvinnor (37,5 för sprutbytare mot 30,7 bland övriga tunga missbrukare i Malmö). En andra skillnad har att göra med försörjning av missbruket. I jämförelse med övriga tunga missbrukare i Malmö finansierade sprutbytarna i större utsträckning sina narkotikainköp med legala inkomster. En tredje skillnad är att sprutbytarna i större utsträckning än övriga tunga missbrukare i de tre storstäderna injicerar i perioder snarare än regelbundet (Olsson m.fl. 2001). Antal % Besökare under studieperioden ,0 Bortfall (ej intervjuade) 43 18,6 Exkluderade pga drogfrihet 28 12,1 Exkluderade pga okänd huvuddrog 1 0,4 Inkluderade i analysen ,8 Dessa tre skillnader kan till stor del förklaras av att personer med amfetamin som huvuddrog är överrepresenterade bland sprutbytarna 6. Amfetaminister har i jämförelse med heroinister visat sig ha högre genomsnittlig ålder 7 (Lander m.fl. 2002), större andel legala inkomster (Bretteville- Jensen 2005) samt ett mer periodvis injektionsbruk (Stenström 2008). De avgörande skillnaderna mellan sprutbytare och övriga tunga missbrukare verkar således sammanhänga med vilken huvuddrog som dominerar i gruppen. Resultat QQ En stor variation av inkomster Resultatet från enkätundersökningen visar att 93 procent av kvinnorna själva köpt droger under den senaste tvåveckorsperioden och att detta var det absolut vanligaste sättet för dem att få tag på droger. Detta tyder på att kvinnorna är aktiva aktörer på drogmarknaden. Resultatet skiljer sig från många tidigare studier där kvinnliga narkotikamissbrukare ofta beskrivits som passiva och beroende av män för sin försörjning och tillgång till droger (Denton 2001; Bourgois m.fl. 2004; Maher & Hudson 2007). Kvinnorna har finansierat sina droginköp genom en rad olika inkomstkällor. Dessa framgår av tabell 3 (samma kvinna kan förekomma i flera kategorier). Den inkomstkälla som flest kvinnor rapporterat är socialbidrag (45 %), därefter langning (23 %), sexförsäljning (21 %), pension (21 %) samt stölder (21 %). Även lönearbete (16 %) var en relativt vanlig inkomstkälla, där majoriteten uppgav att de fått lön genom en reguljär anställning. Antalet inkomstkällor är många och variationen mellan dem stor. Totalt har över 20 inkomstkällor rapporterats. Av övriga, mindre vanliga sätt att finansiera sina droginköp kan nämnas; studiemedel, arv, pantning av flaskor, att bli försörjd av 373

10 Tabell 3. Inkomstkällor med vilka kvinnorna finansierat sina droginköp de senaste 14 dagarna. Inkomstkälla Frekvens % Socialbidrag 71 44,5 Langning 37 23,1 Sålt sex 34 21,3 Pension 34 21,3 Stölder 33 20,6 Lönearbete 26 16,3 Sjukbidrag 18 11,3 Sålt skrot/bråte 8 5,0 Tiggt 6 3,3 A-kassa 4 2,5 Fått/lånat pengar 4 2,5 Barnbidrag/underhåll 4 2,5 Övrigt 17 10,4 partner, häleri, samt inkomster genom arbete som nakenmodell, sällskapsdam eller strippa. Tabell 3 visar vilka inkomstkällor kvinnorna använt för att finansierat sina inköp av droger de senaste 14 dagarna. Ett längre tidsperspektiv hade sannolikt inneburit något högre frekvenser och möjligen en ännu större variation av inkomstkällor. Den enda försörjningskälla som undersöktes ur ett längre tidsperspektiv var prostitution. Totalt 45 procent av kvinnorna uppgav att de någon gång i livet hade sålt sex för att få pengar till droger, drygt hälften hade gjort detta under det senaste året. Av dem som sålt sex det senaste året hade den övervägande majoriteten sålt sex minst en gång i veckan. En mindre grupp hade de senaste året sålt sex endast vid enstaka tillfällen. Detta tyder även på att kvinnornas sätt att försörja sina droginköp kan variera stort över tid och att en inkomstkälla som vissa kvinnor använder rutinmässigt av andra används endast i undantagsfall. Resultatet ger en bild av en, mycket heterogen grupp kvinnor som gällande försörjning, bryter mot den stereotypa bilden av kvinnliga narkomaner som prostituerade eller tjuvar eller som oförmögna att själva finansiera sitt missbruk. Endast var femte kvinna har uppgivit inkomster från stölder och en lika liten andel från sexsäljande, som sätt att försörja sitt missbruk de senaste två veckorna. Att socialbidrag var den absolut vanligaste inkomsten bland kvinnorna var relativt väntat. Tidigare nordiska studier har pekat på bidrag som en mycket vanlig inkomstkälla bland narkotikamissbrukare (Bretteville-Jensen 2005; Bretteville-Jensen & Sutton 1996; Lander m.fl. 2002). Att pension och lön i stort sett var lika vanliga inkomstkällor som stölder, prostitution och langning var mer oväntat. Framförallt lönearbete har tidigare beskrivits som ett nästintill omöjligt projekt för kvinnor med tungt missbruk (Rosenbaum 1981; Hunt 1990; Sherman & Latkin 2002), en inkomstkälla vilken endast ett fåtal kvinnor använder sig av för att finansiera sitt drogbruk (Olsson m.fl. 2001; Bretteville- Jensen 2005) medan prostitution och illegala inkomstkällor ofta beskrivits som mycket vanliga. (Bretteville-Jensen 2005; Waterson 1993). Legala inkomster i form av bidrag, pension och lön verkar sammantaget vara mycket vanliga i gruppen. Totalt uppgav 89 procent av kvinnorna någon legal inkomst med vilken de finansierat sina droginköp de senaste två veckorna. Detta innebär dock inte att dessa inkomster är de viktigaste eller mest betydelsefulla för finansiering av missbruk. 374

11 Att langning var en minst lika vanlig inkomst som stölder och sexsäljande bryter mot den traditionella bilden av kvinnor och mäns skilda försörjningsvägar inom drogekonomin, där langning ofta beskrivits som en högst könsstereotyp företeelse från vilken kvinnor uteslutits (Preble & Casey 1969; Johnson m.fl. 1985; Johnson m.fl. 1990; Adler 1985; Williams 1992) och där prostitution och snatterier/stölder beskrivits som primära inkomstkällor för kvinnliga narkotikamissbrukare. Resultatet tyder på att en stor andel av kvinnorna i föreliggande studie lyckats etablera sig inom en traditionellt manlig domän inom den illegala drogekonomin. På senare år har även andra studier pekat på langning som en allt viktigare inkomstkälla för kvinnliga narkotikamissbrukare. Detta har bland annat setts som ett tecken på att den manliga dominansen inom drogekonomin möjligen håller på att luckras upp (Sommers m.fl. 1996; Fagan 1995). Även Bretteville-Jensens omfattande kvantitativa studie (2005) visade att langning är en central inkomst för de kvinnliga narkotikaanvändare som besöker sprutbytesprogrammet i Oslo. De langade i nästan lika stor utsträckning som de manliga sprutbytarna och hade dessutom något högre månatlig inkomst från den. (Bretteville- Jensen 2005). QQ Formella och informella inkomster Kvinnornas inkomster kan delas upp i formella och informella inkomster. De formella inkomsterna utgörs av socialbidrag, lön från reguljärt arbete, studiemedel pension, sjukbidrag samt andra statliga ersättning, d.v.s. enbart legala inkomster. Informella inkomster är de legala i form av t ex lån, gåvor, pantning av flaskor, tiggeri, de semilegala i form av prostitution och svartarbete (själva handlingen är legal men inkomsten blir illegal då den inte redovisas och beskattas) och de illegala i form av langning, stölder och häleri. Majoriteten av kvinnorna (53 %) använde både formella och informella inkomster för att finansiera sina inköp av narkotika de senaste två veckorna, en dryg tredjedel (36 %) använde endast formella inkomster och en minoritet (11 %) endast informella inkomster (tabell 4). För den grupp som uppgivit både formella och informella inkomstkällor är det som tidigare påpekats troligt att de informella inkomstkällorna generellt står för den största andelen av den totala inkomsten. Bland de informella inkomsterna visade sig de illegala (langning, stölder och häleri) och de semilegala (prostitution) dominera. Totalt hade 56 procent kvinnorna under de senaste två veckorna finansierat sina droginköp med inkomster från någon illegal eller semilegal inkomstkälla. Att 36 procent av kvinnorna enbart uppgivit någon legal inkomstkälla tyder på att en relativt stor grupp är oberoende av illegala inkomster för sin finansiering av sitt missbruk. Majoriteten av kvinnorna (65 %) har uppgivit flera inkomstkällor under de senaste två veckorna. 35 procent uppgav en inkomstkälla, 48 procent två och 18 procent tre eller fler inkomstkällor med vilka de finansierat sina droginköp de senaste två veckorna. För de som uppgivit flera inkomster var en vanlig kombination en formell inkomst, framförallt i form av socialbidrag, i kombination med en eller flera informella inkomster så som prostitution, langning eller stölder. De vanligaste kombinatio- 375

12 Tabell 4. Andelen formella och informella inkomster. Typ av inkomst Frekvens % Endast formella inkomster 56 35,9 Endast informella inkomster 18 11,5 Både formella och informella inkomster 82 52,6 Totalt ,0 ordnade former och som inte är beroende av den illegala drogekonomin för sin försörjning. Dessa kvinnor står i kontrast till en mindre grupp kvinnor (ca 10 % av samtliga) som är bostadslösa eller som bor på härbärgen. I denna senare grupp saknar samtliga arbete och informella/illegala inkomstkällor som stölder, prostitution och tiggeri dominerar. nerna för de med flera inkomstkällor var socialbidrag och prostitution (13 %), socialbidrag och langning (11 %), socialbidrag och lön (9 %), socialbidrag och stölder (8 %) samt socialbidrag, langning och stölder (5 %). Även om socialbidrag innebär en låg inkomst så kan bidraget fylla en viktig funktion för kvinnorna. Socialbidrag innebär i förhållande till illegala inkomstkällor en relativt regelbunden och stabil inkomst. Denna egenskap kan innebära att socialbidrag fyller en viktig funktion som en stabil bas, en grundinkomst vilka flertalet kvinnor kompletterar med olika illegala inkomster. De inkomstkällor som var vanligast som enskild inkomst var pension, sjukbidrag, socialbidrag och lön, det vill säga formella/legala inkomster. Det är svårt att se hur någon av dessa inkomster kan räcka för att finansiera ett injektionsmissbruk. En förklaring skulle kunna vara att detta speglar en grupp kvinnor som har ett mindre omfattande missbruk eller som vid tidpunkten för studien varit inne i en period med en mindre frekvent drogkonsumtion. Att de kvinnor som endast uppgivit en legal inkomstkälla, framförallt de med lönearbete som enskild inkomst, i större utsträckning uppgivit att de bor i egen bostad, tyder på att det i gruppen finns ett antal kvinnor som lever under relativt QQ Att bli bjuden på droger av andra Även om kvinnorna själva köper merparten av de droger som de konsumerar verkar en bjudkultur även vara tämligen viktig för deras tillgång till narkotika. Av dem som inte själva har köpt droger de senaste två veckorna (7 %) har samtliga blivit bjudna på droger av andra i sin omgivning. Bland de övriga (93 %) hade hälften (oavsett huvuddrog) under samma period någon gång blivit bjudna på droger. Majoriteten av kvinnorna har blivit bjudna på droger av flera olika personer. Hur ofta och i vilken omfattning detta har skett framgår dock inte av materialet. Av tabell 5 framgår vilka som bjudit kvinnorna på droger de senaste två veckorna. Det var betydligt vanligare att ha blivit bjuden av en manlig kompis eller bekant än av en kvinnlig. Mer än en tredjedel av kvinnorna uppgav att de blivit bjudna av sin pojkvän/make. Andra som bjudit på droger av var syskon, flickvän, kvinnans torsk (sexköpare) eller kran (langare). Kvinnorna har framförallt blivit bjudna på droger av män. Detta gäller även om pojkvänner/makar exkluderas. För dem som blivit bjudna av andra än pojkvänner/ makar hade 60 procent enbart blivit bjudna av män, 35 procent av både kvinnor och män och 5 procent enbart av kvinnor 376

13 (framgår inte av tabellen). Sammantaget har 95 procent av dem som blivit bjudna på droger de senaste två veckorna blivit bjudna av någon man. Att kvinnorna i betydligt större utsträckning blivit bjudna av män än av kvinnor kan dels bero på en överrepresentation av män bland injektionsmissbrukare (ca 75 %) och dels på att det är relativt vanligt med manliga vänner bland kvinnliga narkotikaanvändare. Tidigare studier har visat att kvinnliga missbrukare många gånger upplever det lättare att umgås med manliga missbrukare då det ofta finns ett stort konkurrensförhållande mellan kvinnor i narkotikavärlden (Svensson 2007; Trulsson 1993). Att kvinnorna huvudsakligen blir bjudna på droger av män speglar också ett beroendeförhållande och en sexism inom narkotikavärlden där många män kräver sexuella tjänster i utbyte mot narkotika. Detta visas tydligt av det faktum att mer än en femtedel av de kvinnor som uppgivit att de blivit bjudna på droger också uppgivit att de då har fått betala med sex. QQ Skillnader i försörjningssätt beroende på huvudsaklig drog Det föreligger stora skillnader i försörjningssätt beroende på vilken drog kvinnorna huvudsakligen använder. Tabell 6 visar inkomstkällor för de med heroin respektive amfetamin som huvuddrog. De inkomstkällor som fler än tio procent av samtliga kvinnor rapporterat under de senaste 14 dagarna har inkluderats i jämförelsen. Kvinnor med heroin som huvuddrog har i signifikant större utsträckning uppgivit prostitution, langning eller stölder som försörjningskällor medan de Tabell 5. Vem bjöd på droger de senaste två veckorna. med amfetamin som huvuddrog i signifikant större utsträckning uppgivit lön och pension som försörjningskällor. Denna skillnad i försörjningssätt beroende på huvudsaklig drog var också tydlig i Bretteville-Jensens (2005) studie. Frekvens % Manlig kompis 52 50,5 Pojkvän/make 37 35,9 Manlig bekant 29 28,2 Kvinnlig kompis 26 25,2 Kvinnlig bekant 15 14,6 Annan 12 11,7 Bland de med amfetamin som huvuddrog var lön vanligare som inkomstkälla än både prostitution, stölder och langning medan motsatt förhållande gäller för de med heroin som huvudsaklig drog. Även gällande några mindre vanliga inkomstkällor förelåg skillnader utifrån huvuddrog. Att tigga ihop pengar uppgavs endast som inkomst av kvinnor med heroin som huvuddrog (sex kvinnor), medan inkomst genom att samla och sälja skrot/ koppar endast uppgavs av kvinnor med amfetamin som huvuddrog (åtta kvinnor). Skillnaderna i inkomstsätt beroende på huvuddrog kan ha flera förklaringar. En trolig förklaring är olika utgifter för missbruket beroende på huvuddrog i kombination med de möjliga inkomstnivåerna som olika inkomstkällor innebär. Resultatet möjliggör ingen analys av hur stor del av kvinnornas totala inkomst som varje enskild inkomstkälla utgör. I Bretteville- Jensens (2005) studie, vilken visat liknande resultat vad gäller injektionsmissbrukande kvinnors typer av inkomstkällor, undersöktes även hur stora inkomster de respektive inkomstkällorna gav. Här visa- 377

14 Tabell 6. Försörjning av missbruk. Fördelning efter huvudsaklig drog. (Procent) Inkomstkälla Huvudsaklig drog Heroin n=80 Amfetamin n=79 Totalt Socialbidrag Langning 33 13** 23 Sålt sex 38 6*** 22 Stölder 28 14* 21 Pension 11 31** 21 Lön 9 21* 15 Sjukbidrag Signifikans (Chi 2 test): *p<. 0,5 **p<.01 ***p<.001 de sig prostitution ge störst genomsnittlig månadsinkomst ( NOK), därefter langning ( NOK), stölder ( NOK), lönearbete ( NOK) och socialbidrag (4 444 NOK). De genomsnittliga utgifterna för droginköp under en månad för de med heroin som huvuddrog var mellan NOK och för de med amfetamin mellan NOK. Liknande skillnader i utgiftsnivåer har rapporterats i svenska studier (CAN 2006). Av detta framgår att lön eller bidrag sällan räcker till för att finansiera injektionsmissbruk, i synnerhet om individens huvuddrog är heroin. Heroin är betydligt dyrare än amfetamin och heroinister har ofta en mer omfattande konsumtion både av sin huvuddrog och av andra droger/preparat (Bretteville-Jensen 2005). Heroinanvändare har dessutom ofta ett kontinuerligt, ofta dagligt drogbruk, medan amfetaminanvändare som regel har ett periodiskt drogbruk (Svensson 2007). Denna skillnad har även visat sig gälla för besökarna på sprutbytet i Malmö (Stenström 2008). Langning, prostitution och stölder ger generellt betydligt högre inkomster än lön, pension eller bidrag, vilket troligen är en viktig förklaring till att dessa är vanligare bland de med heroin som huvuddrog. Att pension var en vanligare inkomstkälla bland dem med amfetamin som huvuddrog beror troligen på en högre medelålder bland dem (42 år jämfört med 34 år) men också på att de i större utsträckning haft lönearbete. Att lön var vanligare som inkomst bland de med amfetamin som huvuddrog kan nog delvis förklaras med drogernas olika effekt och därmed förknippad livsstil. Amfetamin är mindre beroendeframkallande än heroin och ger inte upphov till lika kraftig abstinens, vilket kan innebära större möjlighet att kontrollera drogbruket (Tunving & Nordegren 1993). Amfetamin beskrivs också ofta som en aktiv och utåtriktad drog till skillnad från heroin som snarare beskrivs i termer av isolering, avtrubbning och passivitet (Svensson 2007). Tidigare studier visar att heroinanvändare har allt svårare att behålla eller erhålla ett reguljärt arbete i takt med att deras missbruk intensifieras (Rosembaum 1981; Stephens 1991; Hunt 1990). Segraeus (1994) har i en svensk 378

15 studie kring klienter i institutionell narkomanvård (SWEDATE-projektet), påvisat en sämre social situation bland heroinmissbrukare, inkluderande högre arbetslöshet och en mer omfattande kriminalitet och prostitution i jämförelse med amfetaminister. Möjligen är det även skillnaderna i drogernas effekter snarare än ekonomiska aspekter som kan förklara varför de kvinnor med amfetamin som huvuddrog i större utsträckning samlar koppar och skrot (8 respektive 0) medan de med heroin som huvuddrog i större utsträckning tigger (6 respektive 0). Att samla och sälja skrot och koppar kräver styrka och uthållighet vilket amfetaminet kan ge. Heroinets dämpande och avtrubbade egenskaper har beskrivits som nödvändiga för att klara det ofta psykiskt krävande arbete som sexsäljande innebär (Gossop m.fl 1994; Silbert m.fl 1982). Möjligen är dessa egenskaper också viktiga för att klara av att tigga. De kvinnor med heroin som huvuddrog har i signifikant större utsträckning (p<.01) uppgivit flera inkomstkällor, vilket sannolikt beror på deras högre utgifter för missbruket. Nästan hälften (45 %) av de med amfetamin som huvuddrog uppgav endast en inkomst, motsvarande andel för de med heroin som huvuddrog var en fjärdedel (25 %). Att ha tre till fem inkomstkällor under de senaste två veckorna var betydligt vanligare bland de med heroin som huvuddrog (Figur 1). De vanligaste kombinationerna av inkomster för de med heroin som huvuddrog var socialbidrag och prostitution (15 %), socialbidrag och langning (9 %), socialbidrag och stölder (5 %) samt socialbidrag, langning och stölder (5 %). För de med amfetamin som huvuddrog var lön (framförallt svartjobb) och socialbidrag den vanligaste kombinationen (9 %), därefter lön och pension (5 %) samt socialbidrag och langning (5 %). Det är tydligt att kvinnor med heroin som huvuddrog ofta använder en eller flera informella/illegala inkomster i kombination med socialbidrag, medan de med amfetamin som huvuddrog ofta kombinerar lönearbete (ofta svart) med bidrag eller annan statlig ersättning. Diskussion Resultatet ger en bild av en mycket heterogen grupp kvinnor, där flertalet inte motsvarar den stereotypa bilden av den kvinnliga sprutnarkomanen som utslagen, marginaliserad och passiv eller som huvudsakligen beroende av män eller prostitution för sin försörjning och tillgång till droger. Snarare framträder en grupp i huvudsak aktiva kvinnor som anskaffar merparten av sina droger själva och som försörjer sina ofta kostsamma droginköp genom en rad olika formella och informella inkomster. Det framkom stora variationer i gruppen vad gäller typer av inkomster och levnadsförhållanden, vilka tyder på en varierad grad av delaktighet i majoritetssamhället respektive involvering i en narkoman subkultur. Vissa av kvinnorna har både reguljärt arbete och egen fast bostad och saknar helt informella/illegala inkomster. Andra har en mycket osäker boendesituation och en tydlig koppling till en subkultur med inkomster uteslutande via langning, prostitution eller stölder. Flertalet kvinnor befinner sig dock någonstans emellan dessa två grupper med en relativt stabil boendesituation och med inkomster från och kontakter inom både den formella och 379

16 % 1 informella ekonomin. Huvuddrog Heroin Amfetamin Antal försörjningskällor Figur 1. Antalet inkomstkällor de senaste två veckorna fördelat efter huvudsaklig drog. (Procent) Vad gäller kvinnornas försörjningsmöjligheter inom drogekonomin och eventuella beroende av män inom narkotikavärlden framkommer en komplex bild. Det faktum att kvinnorna själva finansierar och köper merparten av de droger som de konsumerar och det faktum att langning var en mycket vanlig inkomstkälla tyder på att många kvinnor är självständiga och aktiva aktörer inom drogekonomin. Å andra sidan har nästan hälften av kvinnorna de senaste två veckorna någon gång blivit bjudna på droger av män. För flertalet kvinnor verkar bjudandet utgöra ett komplement till de egna inkomsterna, för några verkar dock bjudkulturen utgöra ett avgörande sätt att få tag på droger (7 % av kvinnorna har inte själva köpt några droger de senaste två veckorna. De droger de använt har de framförallt fått av män) och därmed en beroendeställning 5 och ett underläge i förhållande till de män som bjuder. Denna bild förstärks av att många av kvinnorna som blivit bjudna på droger av män uppger att de fått betala med sexuella tjänster. Att langning är vanligt tyder på att många kvinnor i någon mån lyckats etablera sig inom en traditionellt manlig verksamhet. Möjligen speglar detta, vilket tidigare studier pekat på, en trend där kvinnor de senaste decennierna successivt fått ökade möjligheter till försörjning inom drogekonomin. Eftersom resultatet inte visar hur mycket kvinnorna tjänar från langning, vilka positioner de har i förhållande till män inom drogekonomin eller om de möts med fördomar och motstånd måste resultatet dock tolkas med en stor försiktighet. Skillnaden i försörjning mellan de med heroin respektive amfetamin som huvudsaklig drog verkar vara ett robust fynd. Dels framkom flera starkt signifikanta skillnader mellan dessa två grupper, dels bekräftas dessa skillnader av de få tidigare studier som berört denna fråga (Bretteville-Jensen 2005; Segraeus 1994). Skillnaden verkar dels bero på skillnader i utgifter för missbruket men också av drogernas olika effekter och med dem förknippad livsstil. För att få större klarhet i hur dessa skillnader kan förklaras, krävs dock ytterligare kvantitativa och kvalitativa studier. Resultatet visar sprutbytesprogrammens stora potential som plattform för forskning kring tungt missbruk. Detta beror dels på den omfattande och breda grupp aktiva narkotikaanvändare som regelbundet vänder sig till verksamheten, dels på besökarnas ofta nära kontakt med personalen och positiva syn på verksamheten. Denna möjlighet bör utnyttjas men 380

17 måste hanteras med en stor försiktighet. Besökarna kommer inte för att bli studerade eller utfrågade och den relativa anonymiteten är för många besökare en förutsättning för deras kontakt med mottagningen. I föreliggande studie har dock besökarna varit positiva till att ställa upp och även visat ett intresse av att ta del av resultaten. Torkel Richert, universitetsadjunkt Malmö högskola Fakulteten för Hälsa och Samhälle Malmö, Sverige E-post: torkel.richert@mah.se NOTER 1) Först och främst vill jag rikta ett stort tack till alla besökare på sprutbytesprogrammet i Malmö som valt att medverka i studien och som delat med sig av många gånger högst privata och känsliga uppgifter. Ett stort tack till personalen på sprutbytesprogrammet i Malmö. Framförallt har Kristina Hansson och Britta Sjöström, vilka genomfört intervjuerna med de besökande kvinnorna, haft en avgörande roll för studien. Utan er hjälp hade denna studie varit mycket svår att genomföra, om ens möjlig. Slutligen krävs också ett tack till Leili Laanemets och Sven-Axel Månsson vilka initierat studien och vilka tillsammans med Bengt Svensson kommit med viktiga synpunkter under arbetets gång. 2) Data hämtade från sprutbytesprogrammets egen statistik. 3) Huvudsaklig drog innebär här den drog informanten uppgivit sig använda den mesta delen av tiden. Många använder dock flera olika preparat utöver sin huvudsakliga drog. 4) Indikatorer på en hög grad av subkulturell involvering är t ex; kontakter med polis, kronofogde och socialtjänst, att ha varit föremål för tvångsvård för missbruk, att ha blivit förhörd pga. brottsmisstanke, att ha blivit dömd för brott, att ha avtjänat fängelsestraff. 5) Då en tidigare kartläggning (Olsson m.fl. 2001) vilken även uppskattade och inkluderade mörkertal beräknade antalet till något högre bör siffrorna ses med viss försiktighet. 6) Olsson m.fl. (2001) har visat att sprutbytarna i jämförelse med andra tunga missbrukare i de tre storstäderna i betydligt större utsträckning uppgivit amfetamin som huvudsaklig drog. Skillnaden mellan sprutbytare och icke-sprutbytare var signifikant (Mann-Whitney U-test; p < 0,001). 7) Andra möjliga förklaringar till åldersskillnaden mellan sprutbytarna och övriga tunga missbrukare, vilka Stenström (2008) tidigare framfört, kunde vara sprutbytesprogrammets minimiålder på 20 år, och det faktum att definitionen tunga missbrukare inkluderar en mindre grupp som inte injicerar. Deras medelålder är troligen lägre eftersom injektionsdebuten vanligtvis sker 4-5 år efter drogdebuten (Rönnberg m.fl. 1992). REFERENSER Adler, P.A. (1985): Wheeling and dealing: An Ethnography of an Upper-Level Drug Dealing and Smuggling Community. New York: Colombia University Press Aceijas, C. & Friedman, S.R. & Cooper, H.L.F. & Wiessing, L. & Stimson, G.V. & Hickman, M. (2006): Estimates of Injecting drug users at the national and local level in developing and transitional countries, and gender and age distribution. Sexually Transmitted Infections 82 (Supplement): 3 Anderson, T.L. (2008): Neither Villain nor Victim. Empowerment and agency among women substance abusers. New Brunswick, 381