Markavvattningsföretag vid fastighetsbildning

Transkript

1 Institutionen för Fastigheter och Byggande Examensarbete nr. 27 Samhällsbyggnad Magisternivå, 30 hp Mark- och fastighetsjuridik Markavvattningsföretag vid fastighetsbildning Författare: Daniel Löwgren Stockholm 2010 Handledare: Ingemar Arvidsson, Lantmäteriet Examinator: Peter Ekbäck, KTH

2 Master of Science thesis Title Joint drainage units and real property formation Authors Daniel Löwgren Department Dept. of Real Estate and Construction Management Master Thesis number 27 Supervisor Ingemar Arvidsson, Lantmäteriet Examiner Peter Ekbäck, KTH Keywords Joint drainage units, real property formation Abstract Drainage involves measures designed to permanently increase a real property unit s suitability for a particular purpose, by draining through the soil, reducing water levels, or undertake other measures to protect the area against water. To that end, joint drainage units (markavvattningssamfälligheter or markavvattningsföretag) are formed, where improvement actions are coordinated between those who benefit from them. These benefits can include, for example, better drainage of agricultural and forestry land, or that an area becomes suitable for buildings or infrastructure. Those involved in the activity may then pay for these actions through participatory shares, which are linked to this benefit. Few joint drainage units are formed today, the majority was formed in the late 1800s and early 1900s. New measures to drain the agricultural land are widely banned in the country, in order to preserve and protect the environment. Nevertheless, the existing joint drainage units are of great importance, such as for agriculture in southern Sweden and in Mälardalen. When the property division in a field changes, the participatory shares in existing joint drainage units affected by the measures are rarely adjusted. This leads to a gradually rising lack of consistency between the current ownership and the participatory shares. The procedure for the drainage shall be stated through a review of the Environmental Court (Miljödomstolen). Changing ownership relations can lead to the need for a review of the business to make it respond to real conditions. Such an examination can be both costly and cumbersome, something that makes many joint property associations avoid a re-examination even if it would be called for. All of this leads to a situation where the drainage, which many times is fundamental to agricultural production capacity, is likely to happen in the context of an activity that is poorly updated and respond poorly to real conditions. By extension, the conditions for effective functioning are thereby undermined. This paper describes how the framework for drainage and real property formation relate to each other and identify some of the problems that exist in this system. Finally, it presents a number of proposals to improve the current regulatory framework. 2

3 Examensarbete Titel Markavvattningsföretag vid fastighetsbildning Författare Daniel Löwgren Institution Institutionen för fastigheter och byggande Examensarbete nummer 27 Magisternivå Handledare Ingemar Arvidsson, Lantmäteriet Examinator Peter Ekbäck, KTH Nyckelord Markavvattning, markavvattningsföretag, markavvattningssamfällighet, dikningsföretag, fastighetsbildning, vattenverksamhet, miljöbalken, fastighetsbildningslagen Sammanfattning Markavvattning innebär åtgärder som syftar till att varaktigt öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål, genom att avvattna mark, sänka eller tappa ur vattenområden, eller företa andra åtgärder för att skydda området mot vatten. För detta ändamål bildas särskilda samfälligheter, där förbättringsåtgärderna sker samordnat mellan dem som har nytta av dem. De som deltar i verksamheten får sedan bekosta denna utifrån andelstal som är kopplade till respektive deltagares nytta. Dessa samfälligheter benämns markavvattningssamfälligheter eller markavvattningsföretag. När fastighetsindelningen inom ett område ändras görs ytterst sällan någon justering av andelstalen i de markavvattningssamfälligheter som berörs av åtgärden. Detta leder till att en brist i överensstämmelse mellan gällande ägandeförhållanden och andelstal successivt uppstår. Formerna för hur markavvattning ska ske slås fast genom en prövning i Miljödomstolen. Ändrade ägoförhållanden kan alltså leda till att det krävs en omprövning av verksamheten för att den ska svara mot verkliga förhållanden. En sådan prövning kan dock vara både kostsam och krånglig. Detta gör att många samfälligheter undviker en omprövning även om det vore påkallat. Detta sammantaget leder till att markavvattningen, som många gånger är fundamental för jordbrukets produktionsförmåga, riskerar att ske inom ramen för en verksamhet som är dåligt uppdaterad och svarar dåligt mot verkliga förhållanden. I förlängningen undergrävs därmed förutsättningarna för en väl fungerande verksamhet. I detta arbete beskrivs hur regelverket för markavvattning respektive fastighetsbildning förhåller sig till varandra och några av de problem som finns i detta system. Slutligen presenteras ett antal förslag till förändringar av dagens regelverk. 3

4 Förord Detta examensarbete utgör det sista momentet i min civilingenjörsutbildning med inriktning mot Samhällsbyggnad vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Arbetet har utförts under vårterminen 2010 och omfattar 30 högskolepoäng. Idén till arbetet kommer från Ingemar Arvidsson på Lantmäteriet i Kristianstad, efter bollande av idéer med Bertil Svensson på Jordbruksverkets vattenenhet i Alnarp. Jag vill tacka alla som har ställt upp på intervjuer för detta arbete samt alla som engagerat har kommit med synpunkter och förslag på det jag skrivit. Tack till alla skånska bönder som tagit emot mig i era hem i utbyte mot några wienerbröd. Ett särkskilt tack vill jag rikta till Ingemar Arvidsson, Bertil Svensson, Peter Ekbäck och Eije Sjödin för era värdefulla kommentarer. Stockholm, maj Daniel Löwgren 4

5 Innehållsförteckning Master of Science thesis... 2 Abstract... 2 Examensarbete... 3 Sammanfattning... 3 Förord... 4 Innehållsförteckning Inledning Bakgrund Syfte och mål Avgränsning Metod Arbetets disposition Teknisk beskrivning av markavvattning Exempel på markavvattningsföretag för jordbruksmark Indelningen i ägofigurer och båtnadsberäkning Regelsystem för markavvattningsföretag och fastighetsbildning Miljöbalkens 11 kapitel Definitioner Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet Tillståndsplikt för vattenverksamhet Underhållsansvar Utrivning och viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet Tredje kapitlet LVV - Markavvattningssamfälligheter Sjunde kapitlet LVV Prövningen av viss vattenverksamhet Speciellt om rättegångskostnaderna vid prövning i domstol Nionde kapitlet LVV Övriga bestämmelser Övergången till Miljöbalken Speciellt om vattenförrättningsinstitutet och äldre lagstiftning Speciellt om sakägarbegreppet Fastighetsbildningslagen och anläggningslagen

6 3.4.1 Fastighetsbildningslagen Speciellt om anläggningslagen Inventeringsdel Fallstudier Exempelföretag Exempelföretag Exempelföretag Var man finner information om markavvattningsföretag Markavvattningssamfälligheter och fastighetsbildning Påverkan vid fastighetsbildning Båtnadens fördelning inom en ägofigur Fullföljdsåtgärder vid fastighetsbildning jämförelse med AL och förslag till åtgärder Var bör frågan om markavvattning prövas? Sammanfattning av förslag till åtgärder Översyn anläggningslagen Om förändrade andelstal Gränsdragningen mot AL Egna kommentarer Avslutning Slutsatser Förslag till förändringar Förslag till fortsatta arbeten Kopplingen mellan fastighetsregistret och markavvattningsföretagen Inlåsningseffekterna till följd av bestämmelser om rättegångskostnader Hårdgjorda ytor och kommunernas ansvar Ekonomiska konsekvenser Enkäter djupare inventering Referenser

7 Översikt författningar (med eventuella förkortningar) Anläggningslag (1973:1149) AL Avgiftsförordning (1992:191) Domstolsverkets författningssamling DVFS 1998:14 (Domstolsverkets föreskrifter om miljöboken) Fastighetsbildningslag (1970:988) FBL Förmånsrättslag (1970:979) Förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken Förordning (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. FVV (FSV) Jordabalk (1970:994) JB Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, restvattenlagen LVV (LSV) Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster LAV Lag (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter Lag (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter SFL Lag (1904:48 s.1) om samäganderätt Lag (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m. Miljöbalk (1998:808) MB Plan och bygglag (1987:10) PBL Rättegångsbalk (1942:740) RB Statens Jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1998:128) om behörighet att vara markavvattningssakkunnig enligt 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Byggningabalk (upphävd) Dikningslag (av 1879) (upphävd) Naturvårdslagen (1964:822) (upphävd) Vattenlag (1918:523), äldre vattenlagen - (upphävd) Vattenlag (1983:291) (upphävd) NVL ÄVL VL Övriga förkortningar Jordbruksverket Lantmäteriet Länsstyrelsen Miljödomstolen SJV LM Lst MD 7

8 1. Inledning 1.1 Bakgrund Markavvattning innebär åtgärder som syftar till att varaktigt öka en fastighets lämplighet för ett visst ändamål, genom att avvattna mark, sänka eller tappa ur vattenområden, eller företa andra åtgärder för att skydda området mot vatten. För detta ändamål bildas särskilda samfälligheter, där förbättringsåtgärderna sker samordnat mellan dem som har nytta av dem. Nyttan kan handla om till exempel bättre dränering av jord- och skogsbruksmark, eller att ett område blir lämpligt för bebyggelse eller infrastruktur. De som deltar i verksamheten får sedan bekosta denna utifrån andelstal, som är kopplade till denna nytta. Dessa samfälligheter benämns markavvattningssamfälligheter eller markavvattningsföretag. Få nya markavvattningssamfälligheter bildas idag, de flesta bildades under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Nya markavvattningsåtgärder är på många håll i landet förbjudna, för att bevara och skydda miljön. Icke desto mindre har de befintliga markavvattningssamfälligheterna stor betydelse, till exempel för jordbruket i södra Sverige och Mälardalen. När fastighetsindelningen inom ett område ändras, görs ytterst sällan någon justering av andelstalen i de markavvattningssamfälligheter som berörs av åtgärden. Detta leder till att en brist i överensstämmelse mellan gällande ägandeförhållanden och andelstal successivt uppstår. I normalfallet görs överhuvudtaget ingen särskild prövning av förhållandena för berörd markavvattningsverksamhet i samband med fastighetsbildning. Formerna för hur markavvattning ska ske slås fast genom en prövning i Miljödomstolen. Ändrade ägoförhållanden kan alltså leda till att det krävs en omprövning av verksamheten för att den ska svara mot verkliga förhållanden. En sådan prövning kan dock vara både kostsam och krånglig, någonting som gör att många samfälligheter undviker en omprövning även om det vore påkallat. Före miljöbalkens tillkomst skedde denna prövning istället inom ramen för en så kallad vattenförrättning. Genom att prövningen har gått från att ske som en förrättning till att prövas som ett mål i domstol, har möjligheterna att på ett smidigt sätt uppdatera verksamheten begränsats. Detta sammantaget leder till att markavvattningen, som många gånger är fundamental för jordbrukets produktionsförmåga, riskerar att ske inom ramen för en verksamhet som är dåligt uppdaterad och svarar dåligt mot verkliga förhållanden. I förlängningen undergrävs därmed förutsättningarna för en väl fungerande verksamhet. 1.2 Syfte och mål Det finns förhållandevis lite skrivet om dagens markavvattningsföretag och framförallt om hur reglerna om markavvattningssamfälligheter respektive fastighetsbildning förhåller sig till varandra. Syftet med det här arbetet är att undersöka framförallt hur detta förhållande ser ut och vilka problem som finns. Arbetet är således till stor del en inventering av faktiska problem och förhållanden. 8

9 Målet är dels att ge en översikt på området markavvattning och fastighetsbildning, dels att peka på några främst regeltekniska, men även organisationstekniska, problem som finns och i slutändan ge några förslag på förbättringar av regelverket. 1.3 Avgränsning Detta är ett stort ämne att närma sig och en avgränsning krävs. Fokus för detta arbete kommer att vara en genomgång av regelsystemet för markavvattning respektive fastighetsbildning. All typ av förändrad markanvändning kan få konsekvenser för berörda markavvattningssamfälligheter, men en sådan studie ingår inte här. Vid denna genomgång kommer ett antal problem att uppmärksammas. Vissa av dessa kommer att ägnas särskilt intresse och andra kortfattat att nämnas, men i övrigt lämnas därhän. Detta kan å andra sidan bereda vägen för fler arbeten. Hur markavvattningsverksamhet bedrivs kan skilja sig mellan olika delar av landet. Det här arbetet har sin utgångspunkt i Skåne. Där är markavvattningssamfälligheter vanliga och av stor betydelse. Där finns också mycket kompetens att ta hjälp av. 1.4 Metod Litteraturstudier En litteraturstudie görs i syfte att finna vilket material som finns på området och framförallt reda ut hur regelverket på området ser ut. Mycket av litteraturen är dessvärre från tiden före miljöbalkens tillkomst och därför kommer intervjuer att spela en större roll för detta arbete. Intervjuer Detta arbete kommer till största delen att vara ett resultat av intervjuer. Anledningen är att det mesta som finns att lära sig, finns som kunskap hos de som dagligdags berörs av de här frågorna. Fallstudier För att belysa den situation som beskrivs här, kommer ett antal befintliga företag som har påverkats av fastighetsbildning att beskrivas. 1.5 Arbetets disposition Kapitel 2 innehåller en teknisk beskrivning av vad markavvattning går ut på. Detta för att ha en förståelse för verksamheten när vi kommer till kapitel 3 om regelverket. I kapitel 4 ges tre exempel på befintliga företag, dvs. en mindre fallstudie. I kapitel 5 följer en djupdykning i frågan om påverkan på markavvattningsföretag genom fastighetsbildning. Här görs en jämförelse med regelverket för gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen och några förslag till förbättringar presenteras. I sjätte och sista kapitlet presenteras slutsatser, en sammanfattning av förslag till förändringar samt förslag till fortsatta arbeten på området. 9

10 2. Teknisk beskrivning av markavvattning För att närma sig det här ämnet, så kan det vara på sin plats med en enkel genomgång av vad markavvattning går ut på. Detta stycke bygger i stor utsträckning på en redogörelse av Bertil Svensson på Jordbruksverkets vattenenhet. 1 Markavvattning innebär åtgärder som utförs för att avvattna mark, sänka eller tappa ur ett vattenområde eller skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. Att öka fastighetens lämplighet kan tolkas som att fastighetens värde ökar för detta ändamål, såsom odling, skogsbruk, ny bebyggelse, infrastruktur och så vidare. Här ges ett exempel med jordbruksmark. Värt att notera redan från början är att nya markavvattningsåtgärder på många håll i landet är förbjudna, för att bevara och skydda miljön. Däremot har befintliga verksamheter en stor betydelse. De flesta markavvattningsföretagen är tillskapade under perioden ungefär Under den här tiden gavs statligt stöd för att öka arealen brukbar jordbruksmark genom markavvattning. 2 Idag krävs dispens från länsstyrelsen till att utföra nya åtgärder. 2.1 Exempel på markavvattningsföretag för jordbruksmark Figur 2.1 visar ett stiliserat tvärsnitt av en bit jordbruksmark. Mitt i en sänka rinner ett naturligt vattendrag, en bäck. Med naturligt vattendrag menas ett sådant där ingen mänsklig hand har påverkat sträckning eller djup, däremot kan det ha rensats. Den övre linjen visar marknivån och den undre visar grundvattennivån. Figur 2.1. I botten av en sänka rinner en bäck. Omgivande mark är uppodlad jordbruksmark. MW betecknar medelvattenytan. 1 Svensson, B., intervju Naturvårdsverket,

11 Nivån på grundvattnet är närmare markytan i bäckens närhet, än längre bort från densamma. Markens produktivitet som jordbruksmark beror på dräneringsförhållandena. Bättre dränering leder till en högre produktionsförmåga och marken anses vara fullt dränerad där grundvattennivån är 1,2 meter eller mer under markytan. 3 Detta mått är en avvägning mellan resultatet av dräneringen och kostnaden för åtgärderna. 4 Bättre dränering leder också till att marken får bättre bärighet och därmed kan bära tunga jordbruksmaskiner. Genom åtgärder för att öka dräneringen skulle man därför kunna höja produktionsförmågan, bärigheten och därmed värdet på marken som jordbruksmark. De lägen som i figur 2.1 markerats med 1,2 m grundvattennivå kommer vid sådana åtgärder att utgöra gränsen för det så kallade båtnadsområdet, det vill säga det område som kommer att dra nytta av åtgärderna. Bortom denna gräns, på högre belägen mark, kan marken redan dräneras till önskat djup med bäcken som recipient. I figur 2.2 har vattendraget grävts ut och kommer därmed definitionsmässigt att utgöra en vattenanläggning. Hit hör diken och om dessa är rörlagda även rörledningen. Genom åtgärden (fördjupningen) så har markens dränering förbättrats jämfört med ursprungsläget. Grundvattennivån i dikets närhet har sjunkit och avrinningshastigheten ökar. Figur 2.2. Ett dike ökar dräneringen av den omkringliggande marken. Om båtnadsområdet endast omfattar en fastighet, så är markavvattningen tämligen okomplicerad på det sättet att inget samordnat underhåll är nödvändigt, utan ansvaret vilar på den enda fastighetsägaren. Normalt omfattar dock båtnadsområdet fler än en fastighet. Då ska berörda fastighetsägare (eller andra verksamhetsutövare) för utförande och drift av verksamheten utgöra en samfällighet. 3 För andra ändamål än jordbruksmark gäller andra mått, till exempel 0,9-1,0 m för ängsmark och 0,5-0,8 m för skogsmark. Stenkvist, D. & Eriksson, M., För att hitta bakgrunden till att 1,2 m grundvattendjup anses vara full dränering får man gå tillbaka till 1879 års dikningslag. Där nämns måttet fyra fot, som fortfarande anses vara giltigt. Visserligen nämns måttet 1,2 m i LVV 3:9 som handlar speciellt om ansvaret för väghållare att bekosta avlopp genom vägen. 11

12 Det kan dock ur natursynpunkt vara lika svårt att få till en markavvattning av mindre omfattning som en större Indelningen i ägofigurer och båtnadsberäkning När båtnadsområdets gränser har bestämts och det har avgjorts vilka som ska delta i markavvattningssamfälligheten, så ska kostnaderna för verksamheten fördelas på grundval av andelstal. Dessa andelstal bestäms efter vad som är skäligt främst till den nytta (båtnad) var och en har av verksamheten. Båtnaden kan vara dels så kallad alstringsbåtnad, vilket innebär en jordförbättring, och dels så kallad brukningsbåtnad, vilket innebär att driften underlättas genom till exempel rörläggning av diken. Denna nytta bestäms genom att fastigheterna inom båtnadsområdet delas in i ägofigurer, betecknade a-i i figur 2.3. Inom en ägofigur beräknas medelhöjden för markytan och jämförs med grundvattennivån före respektive efter åtgärden. Åtgärden syftar till fullt dräneringsdjup, men det kan vara så att det inte går att få överallt i området. Se ägofigur betecknad h i figur 2.3, där full dränering inte uppnås och jämför med figur 2.2. Figur 2.3. Båtnadsområdet med indelning i ägofigurer. Indelningen görs på så sätt att den genomsnittliga nyttan (nivåsänkningen) av åtgärden kan beräknas inom en och samma ägofigur. Detta betyder att en fastighet kan delas in i flera ägofigurer, beroende på varierande dräneringsdjup, jordartsförhållanden m.m. Figur 2.4 visar ett exempel på ett markavvattningsföretag (eller dikningsföretag med den för tiden rådande terminologin) från slutet av 1800-talet. Figur 2.5 visar fastighetsindelningen i samma område. 12

13 Figur 2.4. Denna översiktskarta visar ett dikningsföretag från 1800-talets slut. Båtnadsområdet är markerat i gult och inom detta visas indelningen i ägofigurer. 5 5 Från Lantmäteriets akt 12-HÖI-61från 1896, genom e-tjänsten Historiska kartor. 13

14 Figur 2.5. Denna karta visar fastighetsindelningen i samma område som i figur Från Häradsekonomiska kartan , genom Lantmäteriets e-tjänst Historiska kartor. Mellan kartorna i figur 2.4 och 2.5 skiljer ungefär år och en rad avsöndringar. Det ursprungliga företaget hade fem deltagare och i den senare kartan ser vi på samma område ett tiotal fastigheter. Låt oss hoppas att de träffade avtal om kostnadsfördelning för företaget som vid tiden kostade över 4000 kr att upprätta. 14

15 Med ledning av den nivåsänkning som åtgärden leder till inom en ägofigur uppskattas värdestegringen inom ägofiguren. Se exempel på värderingsdiagram i figur 2.6. Figur 2.6. Exempel på förhållandet mellan dräneringsdjup och markvärde. Sambandet varierar beroende på jordens beskaffenhet och olika kurvor får användas för olika jordar. 7 Vid uppskattning av värdestegringen tas viss hänsyn till exempelvis kostnadsansvar för sidodiken. Om effekten av dräneringsåtgärden inom en ägofigur är en värdestegring på 3000 kr, så kan detta belopp 7 Figur från Svensson, B. Denna figur är tagen ur Jordbruksverkets kursmaterial för utbildning av förrättningsmän. 15

16 justeras för kostnader för anläggande av dessa sidodiken. Det är alltså till största delen, men inte fullt ut, dräneringseffekten som bestämmer den slutliga båtnaden. 8 När den så kallade graderingen av ägofigurerna är gjord upprättas en värderingslängd där alla ägofigurer beskrivs, med areal och värdeförändring. Denna värderingslängd upprättas med ägofigurerna grupperade efter de fastigheter som omfattas av verksamheten. På grundval av värderingslängden upprättas en kostnadsfördelningslängd. I denna tilldelas varje deltagare ett andelstal som motsvarar dennes båtnad jämfört med den totala båtnaden av verksamheten. En fastställd kostnadsfördelningslängd kan sedan ligga till grund för debitering av deltagarna. 8 Fahlstedt, T., 2003, mail betecknat Ang: Överenskommelser Almaån. 16

17 3. Regelsystem för markavvattningsföretag och fastighetsbildning I detta kapitel kommer det regelverk som är relevant för markavvattning och fastighetsbildning att beskrivas. De centrala lagrummen som behandlar vattenverksamhet och vattenanläggningar är miljöbalkens 9 (MB) 11 kapitel och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 10 (LVV). På fastighetsrättens sida är det främst fastighetsbildningslagen 11 (FBL) och anläggningslagen 12 (AL) som är av intresse i detta arbete. FBL för att beskriva påverkan på samfälligheterna och AL för att göra jämförelser mellan markavvattningsföretag och gemensamhetsanläggningar. Miljöbalken trädde i kraft 1999 och ersatte en lång rad speciallagstiftningar på miljöområdet. En betydande del av miljöbalken kommer ifrån det som var 1983 års vattenlag. 13 I denna vattenlag fanns bestämmelserna om markavvattning och dikningsföretag, mer om detta i avsnitt De delar av vattenlagen som inte kunde infogas direkt i miljöbalken kom att utgöra lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Mot denna bakgrund kallas denna lag i dagligt tal ofta för restvattenlagen. Att miljöbalkens 11 kapitel och LVV direkt kompletterar varandra stadgas i respektive lagrums portalparagrafer. Där stadgas också tillämpningsområdet, nedan exempel från MB 11:1: MB 11 kap. 1 I detta kapitel finns bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och vattenanläggningar finns också i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Bestämmelserna om markavvattningssamfälligheter finns i LVV. Lagarna måste ändå studeras vid sidan av varandra och det faller sig naturligt att börja med miljöbalkens 11 kapitel. I denna genomgång beskrivs bestämmelser gäller vattenverksamhet i allmänhet och markavvattning i synnerhet. Bestämmelser om andra typer av vattenverksamhet och vattenanläggningar behandlas inte i denna framställning. 9 Miljöbalk (1998:808) 10 Lag (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet 11 Fastighetsbildningslag (1970:988) 12 Anläggningslag (1973:1149) 13 Vattenlag (1983:291) (upphävd) 14 I tidigare lagstiftning gjordes skillnad mellan olika verksamheter, såsom dikningsföretag, invallningsföretag etc. Idag används begreppet markavvattningsföretag för att beteckna alla typer av markavvattning. 17

18 3.1 Miljöbalkens 11 kapitel Definitioner I MB 11:2-5 slås fast vilka definitioner som gäller i miljöbalken för detta kapitels tillämpningsområde. Enligt 1 kapitlet LVV gäller samma definitioner i båda dessa lagar. Begreppet vattenverksamhet definieras i MB 11:2: MB 11 kap. 2 Med vattenverksamhet avses 1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattenområden, fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning, sprängning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge, 2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta, 3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder för detta, och 4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål (markavvattning). Av speciellt intresse för denna framställning är punkten 4 markavvattning. Det är alltså fråga om markavvattning när man genomför vissa åtgärder för att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. En avgränsning mot avloppsvatten görs i denna definition. 15 Det är effekten av markavvattningen som ska vara varaktig. 16 Med andra ord kan även en tillfällig åtgärd vara markavvattning om effekten av den blir varaktig. 17 Övriga definitioner av intresse är: Vattenanläggning: Sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet, med tillhörande manöveranordningar, till exempel ett dike eller en damm (MB 11:3). Vattenområde: Ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd (MB 11:4). Markavvattning skall däremot skiljas ifrån: Vattentäkt: Bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattning (MB 11:5 1 st.). Vattenreglering: Ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annan vattenverksamhet (MB 11:5 2 st.). 15 Om avloppsvatten, se 9:2 MB och avsnitt prop. 1997/98:45 del 2 s Naturvårdsverket, 2009, s

19 Vattenöverledning: Vattenreglering, när denna sker genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat (MB 11:5 3 st.) Särskilda förutsättningar för vattenverksamhet För att bedriva vattenverksamhet krävs att ett antal villkor uppfylls. Miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. (bevisbördesregeln, försiktighets- och lokaliseringsprinciperna etc.) är vägledande för prövningen. 3 kap. MB handlar om grundläggande bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden, 4 kap. om särskilda sådana bestämmelser för vissa områden i landet. Dessa skall iakttas vid prövningen av alla verksamheter enligt miljöbalken. I 11 kap. MB finns de särskilda villkor som gäller för vattenverksamheter. För det första finns ett båtnadsvillkor för verksamheten, det vill säga att fördelarna från allmän och enskild synpunkt måste överväga de kostnader, skador och olägenheter den ger upphov till (MB 11:6). För det andra skall verksamheten utformas så att den inte försvårar annan framtida verksamhet som berör samma vattentillgång och främjar allmänna eller enskilda ändamål av vikt, så länge detta inte ger upphov till en oskälig kostnad (MB 11:7). För det tredje finns särskilda villkor uppställda för verksamheter som kan skada fisket eller skada andra vattenlevande djur (MB 11:8) Tillståndsplikt för vattenverksamhet Utgångspunkten är att vattenverksamhet enligt miljöbalken är tillståndspliktig (MB 11:9). Tillståndsplikten för vissa vattenverksamheter kan ersättas med en anmälningsplikt (MB 11:9 a). Bortsett från två i lagen nämnda situationer så är markavvattning alltid tillståndspliktig, även om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas (MB 11:13). Dessa situationer är dels när det handlar om dränering av jordbruksmark genom täckdikning och rörens diameter inte överstiger 300 mm och dels när det handlar om markavvattning i samband med torvtäkt och koncession lämnats enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter m.m. I förordning (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. anges de län, kommuner och andra områden där markavvattning är förbjuden. Syftet är att skydda våtmarker i de delar av landet där de redan är starkt påverkade. Dispens kan lämnas av länsstyrelsen om det berörda området i princip helt saknar betydelse från naturvårdssynpunkt, eller vid viss typ av kompensationsdikning Ekblad, G., 2009, s

20 Ansökan om tillstånd till markavvattning prövas i de enklaste fallen av länsstyrelsen. Så fort frågan väcks om fler deltagare, tvångsrätt, ersättning och/eller ianspråktagande av mark så ska dock frågan överlämnas till miljödomstolen (LVV 7:19). Nybildande av markavvattningsföretag är dock väldigt ovanligt och de frågor som uppstår handlar istället nästan uteslutande om omprövning av existerande företag. 19 Rensning är ett begrepp som definieras i MB 11:15 och innebär åtgärder som vidtas för att behålla vattnets djup eller läge i en vattenanläggning, eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på något annat sätt förändrat sitt lopp. Rensning i vattenområden är en vattenverksamhet enligt MB 11:2 p Tillstånd till sådan rensning krävs inte enligt MB 11 kap (däremot krävs rådighet enligt LVV 2:5-6). Vad gäller brådskande ändrings- och underhållsåtgärder samt andra nödsituationer finns lättnader i MB 11: Underhållsansvar Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena (MB 11:17). Detta underhållsansvar tillkommer även annan som av miljödomstolen fått rätt att använda anläggningen. Detta har stor betydelse eftersom man alltså har ett strikt ansvar för skada som uppkommer genom att man inte underhåller en anläggning i enlighet med en tillståndsdom. Detta är särskilt betydelsefullt eftersom man kan vara med i en samfällighet utan att man vet om det. Om ett hundraårigt dikningsföretag har fallit i glömska och står och förfaller, så är det fortfarande ägarna till de deltagande fastigheterna som är skadeståndsskyldiga den dag skada uppstår Utrivning och viss vattenverksamhet som har prövats i annan ordning Speciella regler om utrivning av vattenanläggningar finns i MB 11: Utrivning är ställd under viss offentlig prövning eftersom upphörande av vattenverksamhet kan ha stora effekter på omgivningen, och dessutom kan vara förknippad med vissa riskabla moment. Enligt MB 11:23 ska tillstånd till vattenverksamhet lämnas för särskilda verksamheter som redan prövats i annan ordning, till exempel vid väg- och järnvägsbyggen. Undantaget är sådana ingrepp som omfattas av MB 2:9 (slutavvägningsbestämmelsen), det vill säga sådana ingrepp som kan medföra betydande risker för människors hälsa eller miljön. 19 Svensson, B., intervju Underhåll av vattenanläggningar är däremot inte någon vattenverksamhet. 20

21 3.2 Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LVV) innehåller, som ovan nämnts, de delar av den gamla vattenlagen som inte gick att infoga i miljöbalken. Därför kallas den i dagligt tal restvattenlagen. I LVV finns bestämmelser om bl.a. rådighet, olika typer av vattensamfälligheter samt formen för prövning av vattenverksamheter. Inledningsvis stadgar lagen att den kompletterar miljöbalkens 11 kapitel (LVV 1:1) och att miljöbalkens definitioner gäller även i LVV (LVV 1:2). Vattenverksamheter som bedrivs inom ramen för en samfällighet ska bedrivas på ett sätt som tillgodoser deltagarnas nytta utan väsentlig nackdel för någon deltagare (LVV 1:3). Vidare skall en vattenverksamhet, om det inte medför en väsentlig ändring av denna, bedrivas så att även utomstående kan dra nytta av verksamheten (LVV 1:4). Det är intressant att notera att portalparagraferna för LVV alltså tar sikte främst på rättviseaspekter för verksamheten snarare än miljöfrågor. En speciell rest från vattenlagen är rådighetsbegreppet, som behandlas i 2 kap LVV. Till skillnad från fast egendom som innehas med äganderätt, så tillkommer fastighetsägare m.fl. rådighet över vattnet i ett område. Rådighet är en processförutsättning för att få söka tillstånd till vattenverksamhet. 21 Rådighet tillkommer alltså fastighetsägare, men också innehavare av vissa rättigheter, till följd av upplåtelse av fastighetsägare eller genom tvångsvis förvärv (LVV 2:2). Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål rådighet, om vattenverksamheten innebär bland annat markavvattning (LVV 2:4). Genom att den som således vill bedriva markavvattningsverksamhet automatiskt har rådighet, undviks ett problem som annars finns med rådighetsbegreppet. Eftersom rådigheten är en processförutsättning, så kan inte en process inledas utan att den sökande först förvärvar sin rådighet, genom till exempel rättighetsupplåtelse, dvs. något som liknar ett cirkelresonemang Tredje kapitlet LVV - Markavvattningssamfälligheter Innan regelverket för markavvattningssamfälligheter beskrivs kan det vara på sin plats med ett förtydligande. Sedan 1983 års vattenlag är det inte längre fastigheter som deltar i markavvattningsföretag, utan verksamhetsutövare (såsom fastighetsägare, väghållare m.m.). 23 I framställningen som följer hanteras detta genom att deltagare i samfälligheten kallas just verksamhetsutövare eller deltagare. 21 Naturvårdsverket, Ekbäck, P., Sjödin, E., kompletterande uppgifter per mail

22 Markavvattningssamfälligheter allmänna bestämmelser Bestämmelserna om markavvattningssamfälligheter finns i 3 kap LVV. Dessa bestämmelser är kompakta och många frågor som inte behandlas i lagtexten, hanteras i tillämplig utsträckning som tidigare när vattenlagen gällde. Detta avsnitt bygger därför förutom på själva lagtexten i stor utsträckning på intervjuer. Lämpligtvis läses detta stycke med den tekniska genomgången i kapitel 2 i åtanke. Första paragrafen stadgar vem som ska delta i verksamheten: LVV 3 kap. 1 Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markavvattning skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av nyttan av verksamheten. Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen. Prövning av frågan om markavvattning skall alltså ske i ett sammanhang, där de som har nytta av verksamheten (åtminstone när det gäller dikning) är skyldiga att delta i denna. 24 På begäran av en utomstående kan denne alltså tvinga sig in i verksamheten när någon söker tillstånd till markavvattning. Avgörande för avgränsningen blir således det område där man genom verksamheten kan åstadkomma en dränering till 1.2 meters djup (båtnadsområdet). Förutom ägare till fastigheter så kan även väghållare anslutas till en markavvattningssamfällighet. Se vidare om detta i avsnitt För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en samfällighet (LVV 3:2). Begreppet samfällighet gäller här i dess associationsrättsliga betydelse. 25 För förvaltningen gäller lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (SFL). 26 En sådan samfällighet kan förvaltas antingen direkt av delägarna (delägarförvaltning) eller av en särskilt bildad samfällighetsförening (föreningsförvaltning) (SFL 4 ). Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt i de frågor som rör förvaltningen (SFL 6 ). Om de inte kan enas i någon fråga om en viss förvaltningsåtgärd, så ska på deltagares begäran lantmäterimyndigheten hålla sammanträde för att avgöra frågan eller besluta om föreningsförvaltning (SFL 7 ). 24 Begreppet dikning definieras inte i miljöbalken. Skillnaden mellan dikning, vattenavledning, invallning med mera får sökas i ÄVL. 25 Notera skillnaden mot marksamfälligheter enligt FBL, se avsnitt För förvaltning om markavvattningssamfälligheter som tillkommit före 1983 års vattenlag (VL) gäller särskilda bestämmelser i 1918 års vattenlag (ÄVL) fortfarande, om inte annat bestämts enligt 8 i lag (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 22

23 Vid föreningsförvaltning utgör samfällighetsföreningen en juridisk person (SFL 17 ) med stadgar och styrelse. Syftet med samfällighetsföreningen är att förvalta samfälligheten och föreningen får inte ägna sig åt annan verksamhet som är främmande för detta syfte (SFL 18 ). I den mån samfällighetsföreningens kostnader inte täcks på annat sätt (t ex genom kommunala bidrag), så ska pengarna uttaxeras av medlemmarna i samfällighetsföreningen (SFL 40 ). Om inte annat föreskrivits i stadgarna, skall uttaxering ske genom att en debiteringslängd upprättas av styrelsen och framlägges på föreningsstämma. Denna skall innehålla uppgift på det belopp som uttaxeras, hur mycket av detta belopp som skall betalas av respektive medlem och när betalning ska ske (SFL 42 ). För exempel på en debiteringslängd, se figur 3.1. Debiteringslängden måste dock överensstämma med kostnadsfördelningen i den ursprungliga tillståndsdomen eller en av domstolen godkänd överenskommelse (se senare avsnitt om överenskommelser enligt LVV 7:18). Således, om förutsättningarna för verksamheten förändrats genom till exempel fastighetsreglering, så kan inte styrelsen upprätta en debiteringslängd som svarar mot de verkliga ägoförhållandena med mindre än alla berörda deltagares medgivanden (i form av en överenskommelse som inlämnas till miljödomstolen) eller en omprövning av hela verksamheten. Med obetald fordran mot deltagare i samfällighetsföreningen genom uttaxering enligt SFL följer förmånsrätt i den fasta egendomen. 27 När deltagaren däremot är t ex en väghållare och marken ianspråktagits med vägrätt saknas sådan fast egendom att koppla förmånsrätten till (se figur 3.3., avsnitt ). Dessutom, som antytts i förra stycket, saknas påtryckningsmedel när förutsättningarna för verksamheten förändrats. Exempel. Från fastigheten Berga 2:12 avstyckas en lott som kommer att utgöra den nya fastigheten Berga 2:19. Ägaren till Berga 2:12 deltar i en markavvattningssamfällighet och båtnaden som kan hänföras till området som nu är 2:19 uppgår till kr. Den nye ägaren till Berga 2:19 vägrar skriva på en överenskommelse om överföring av andelstal. Samfälligheten har inga möjligheter att driva in sin fordran, med mindre än att först söka omprövning av hela företaget och då få till ett nytt underlag att debitera efter års vattenlag hade regler för att hantera denna situation. Varför dessa slopades vid övergången till miljöbalken är dock en fråga som inte studeras djupare här. Vid övergång av äganderätt till (hel) fastighet svarar den nye ägaren för obetald fordran som föreningen haft mot den tidigare ägaren (SFL 44 ). 27 Enligt lag (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, samt förmånsrättslag (1970:979). 23

24 Figur 3.1. Med stöd av kostnadsfördelningslängden kan samfällighetsföreningen (vid föreningsförvaltning) debitera sina deltagare med stöd av en debiteringslängd Egen bild från Andersson, S.-G., intervju

25 Tredje paragrafen i LVV 3 kap. handlar om fördelning av kostnader: LVV 3 kap. 3 Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten. Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller av någon annan anledning kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade omfattats av verksamheten. Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning krävs det dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig betydelse för dem. Enligt första stycket sker alltså en kostnadsfördelning genom att varje deltagare åsätts ett andelstal. Detta andelstal skall bestämmas främst med hänsyn till den nytta (båtnad) som varje deltagare har av verksamheten. Som beskrivits i den tekniska genomgången i kapitel 2, så är andelstalet kopplat till värdestegringen för respektive fastighet i förhållande till den totala värdestegringen (förutsatt att inte överenskommelse träffas om annat). Enligt andra stycket så får inte en markavvattningsverksamhet göra det dyrare för deltagare att ingå i denna, än om de hade ordnat verksamheten själva. I en sådan situation delas verksamheten in i delområden. När det gäller att träffa överenskommelser om kostnadsfördelningen, så finns i 3 tredje stycket ett skydd för fordringshavare med panträtt i deltagande fastighet. Detta skydd är betydelsefullt eftersom ett markavvattningsföretags fordran mot den enskilda fastighetsägaren som nämnts kan ha förmånsrätt i den fasta egendomen. Bestämmelser om överenskommelser finns i LVV 7:18, se avsnitt Bestämmelserna i LVV 3:1-3 gäller inte ifråga om markavvattning som söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller väghållare. Detta innebär till exempel att en arrendator kan ha rätt att söka tillstånd till markavvattning, men han kan inte tvinga andra att delta i denna även om han har mer än halva båtnaden Markavvattning och avledande av avloppsvatten Under vissa förutsättningar kan ledningar för en markavvattning användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet. Det ska innebära en väsentlig fördel att ordna avloppet på det sättet och det sker i så fall på begäran av ägaren till fastigheten eller av den sökande till markavvattningen (LVV 3:5). Det är dock endast möjligt att ansluta ägare till fastigheter utanför verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning (LVV 3:8). Observera att exploaterade områden ofta ingår i verksamhetsområdet för dricks- och spillvatten, men att dagvatten kan vara undantaget genom så 29 Svensson, B., kompletterande uppgifter

26 kallat lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD). Det kan då vara möjligt att avleda detta dagvatten i ledningarna för markavvattningsföretaget. 30 Bestämmelser om allmänna vatten- och avloppsanläggningar finns i lagen om allmänna vattentjänster (LAV). 31 Med avloppsvatten förstås här enligt definitionen i MB 9:2: MB 9 kap. 2 Med avloppsvatten avses 1. spillvatten eller annan flytande orenlighet, 2. vatten som använts för kylning, 3. vatten som avleds för sådan avvattning av mark inom detaljplan som inte görs för en viss eller vissa fastigheters räkning, eller 4. vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats. Andelstalen för sådana anslutna fastigheter blir i regel relativt små och i större samfälligheter kanske inte mer än några promille. 32 I större markavvattningsföretag kanske man inte ens bemödar sig om att debitera dessa, eftersom det inte är värt portokostnaden och administrationen. 33 Å andra sidan, i sådana fall vet de säkert sällan om att de är med i ett markavvattningsföretag. Ett vanligt sätt att låta ägare till enskilda fastigheter vara med att betala, men begränsa administrationen för verksamheten, är att låta dessa köpa ut sig genom att betala ett engångsbelopp till markavvattningssamfälligheten. Detta förfarande saknar lagstöd men har accepterats i praxis. 34 LVV 3:5 gäller också avledande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Det blir då anläggningens huvudman (normalt kommunen) som ska delta i verksamheten. Ett problem med detta är att mängden avloppsvatten från en allmän VA-anläggning tenderar att öka med tiden. Det är inte ovanligt att långt större mängder vatten släpps ut i markavvattningsföretagets diken än vad de från början är dimensionerade för Käll, B., telefonintervju Lag (2006:412) om allmänna vattentjänster. 32 Svensson, H., telefonintervju Persson, A., telefonintervju Jonsson, B., telefonintervju Arvidsson, I., intervju

27 Frågan om vad som utgör avloppsvatten är en fråga som i sig vållar en del svårigheter. I miljöbalken definieras avloppsvatten och i LAV definieras avlopp, på ett sätt som medför en del gränsdragningsproblem. Dessa kommer dock inte att behandlas vidare i detta arbete. 36 Kostnadsfördelningen mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset skall fördelas med hänsyn dels till mängden vatten som tillförs och dels till vilket slag detta vatten är (LVV 3:6). Avloppsvatten kan innehålla kväve och andra gödningsämnen som kan medföra ett ökat underhållsbehov i dikena. Lagen ger stöd för att ta hänsyn till detta vid kostnadsfördelningen Markavvattning och vägföretag m.m. LVV 3:9-13 innehåller bestämmelser som rör vägar, banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar. Med väg avses nedan någon av dessa typer av verksamheter och med väghållaren avses huvudmannen för denna. Väghållaren har själv rätt att utföra sådana trummor och avlopp genom vägen som behövs för markavvattning i området. Är det inte oskäligt ska väghållaren även stå kostnaderna för dessa åtgärder, när det handlar om avvattning av omgivande åker och äng (LVV 3:9). Värt att notera är att LVV 3:9 är det enda lagrum i LVV där dräneringsdjupet 1.2 m nämns för markavvattningen. Detta anses vara alltjämt gällande som referenspunkt för markavvattning av jordbruksmark. Om kostnaden för åtgärden avsevärt överstiger den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, kan väghållaren få betala ersättning för skadan istället (LVV 3:10). Vid byggande av en ny väg eller ändring av en befintlig väg, kan en markägare begära att åtgärder vidtas av väghållaren för att möjliggöra en framtida markavvattning i området. Dessa åtgärder får dock inte utgöra olägenheter för vägens framtida brukbarhet och en begäran måste vara väl underbyggd (LVV 3:11). Det är inga problem att ansluta väghållaren till markavvattningssamfälligheten, även om det handlar om allmän väg och marken tas i anspråk med vägrätt istället för äganderätt till fastighet, se LVV 3:1 andra stycket. Förutsättningen är att vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen. Se figur 3.2 och 3.3 för en illustration av hur ett vägområde ianspråktas med vägrätt. 36 Sjödin, E.,

28 Aspa 1:13 Berga 2:27 a b c Figur 3.2. Tre ägofigurer inom en markavvattningssamfällighet, a-c, tillhör Aspa 1:13 respektive Berga 2:27 Aspa 1:13 Berga 2:27 a b c Område ianspråktaget med vägrätt Figur 3.3. Ett markområde tas i anspråk med vägrätt. Inga förändringar görs av fastighetsindelningen. Väghållaren kan anslutas till markavvattningsföretaget. Då skall en del av ägofigur a, hela ägofigur b och en del av ägofigur c vid justering av andelstalen hänföras till väghållaren istället för registerfastigheterna. 28

29 Att dra fram en väg genom ett område med åkermark och där det finns ett markavvattningsföretag, kan innebära en del problem för markavvattningen. Problemet är just denna avsevärda inverkan som den hårdgjorda ytan medför på avrinningshastigheten i systemet. Ett markavvattningsföretag av idag kan vara dimensionerat för en avrinning på ungefär 1.5 liter per sekund och hektar. Detta motsvarar normal avrinning för åkermark (varierar med jordtypen, moränjordar har en bättre dränering än lerjordar). För äldre företag kan dimensioneringen vara lägre. För en asfalterad väg kan avrinningen vara upp till ungefär 40 l/s*ha. 37 Detta medför under kraftiga regn en extrem belastning på de befintliga systemen. Öppna diken kan översvämmas, men underjordiska kulvertar begränsar hur stora flöden som markavvattningsföretaget kan avleda. För de största vägarna kan detta problem till viss del undvikas om väghållaren är förutseende (och generös) nog att bygga utjämningsmagasin. För mindre vägar är avrinningen inte fullt lika extrem, men å andra sidan torde utjämningsmagasin saknas och bara en fördubbling av flödena kan ge stora problem Sjunde kapitlet LVV Prövningen av viss vattenverksamhet Prövningen av vattenverksamheter sker i miljödomstolen, genom antingen ett ansökningsmål eller ett stämningsmål. Den huvudsakliga skillnaden är att domstolens avgörande i ett ansökningsmål har rättskraft mot tredje man, medan ett stämningsmål endast har rättskraft mellan målets parter. 38 Det kan vara fördelaktigt för ett markavvattningsföretag att om möjligt pröva sin verksamhet som ett stämningsmål, eftersom det blir ett enklare (billigare) förfarande Ansökningsmål Bestämmelser om ansökningsmål finns i MB 21 kap. och kompletteras av LVV 7 kap. Ansökningsmål innefattar bland annat: 1. Tillståndspliktig vattenverksamhet som inte ska prövas av en länsstyrelse (MB 21:1, p. 2) 2. Omprövning till följd av ändrade förhållanden i samfälligheter enligt LVV 17:1 första och andra stycket (LVV 7:1 p.4) 3. Fastställelse av överenskommelser enligt LVV 7:18 (LVV 7:1 p.5) 37 Svensson, B., intervju Lagkommentar till Miljöbalken, Norstedts Juridik Zeteo 29