Folkbildningen och det flexibla lärandet

Transkript

1 folkbildning.net Sida 11 Folkbildningen och det flexibla lärandet av redaktionen Imer än hundra år har vi haft distansstudier i vårt land. Det har handlat om korrespondenskurser där den vuxne studerande, i brist på andra möjligheter, har suttit ensam med sin flit på kvällarna efter jobbet för att kunna förändra sina livsvillkor och kunna ta sig upp några pinnhål på samhällsstegen. Några extremt starka och envisa klarade av denna typ av studier. Det lärande samtalet fick med nödvändighet ersättas av den detaljerade studiehandledningen och för några var detta en god lösning, men för de flesta var detta inte någon lösning alls. Man skulle kunna tänka att det berodde på att den stora majoritetens flit inte räckte, att deras karaktär var för svag och att framgångsrika studier kräver en särskild begåvning och en särskild motivation som bara vissa individer äger. Inte så sällan hör man denna förklaring som dessutom, i en del kretsar, fortfarande är mycket politiskt gångbar. Vi menar att detta är nonsens. Sanningen är nog snarare den att de allra flesta människor inte härdade ut i denna stela och konstruerade ensamhet, att de fann studieformen onaturlig och djupt plågsam. Den förutsatte nämligen icke alls att kunskapsbyggandet var en process, ett ständigt pågående frågande, ett evigt testande av tankar och föreställningar i ett socialt och kulturellt sammanhang. I stället såg den tvärt om kunskapen som en given och, under kursens gång, ej föränderlig volym vars innehåll klart kunde definieras, vägas och mätas. Förmedlingen av denna kunskap handlade om att på folkbildning.net 11

2 folkbildning.net Sida 12 enklast möjliga sätt transportera in den i skallen på människor och där levereras, helst på ett sådant sätt att den därefter enkelt kunde mätas i kvantitativa test. Korrespondensstudieformen var med andra ord en fattigsveriges epamodell för vuxenstudier som sänkte betydligt flera än den lyfte. Det kan alltså vara viktigt att ha detta perspektiv klart för sig när man diskuterar ett flexibelt lärande i framtiden. Svensk distansutbildningshistoria är faktiskt en tämligen eländig historia om fattigdom och oförmåga. Detta i ett land som är ett av världens rikaste och som har målsättningen att ha en befolkning med en mycket hög nivå av kunskap. Folkbildningen har aldrig varit intresserad av sådant här. Folkbildningen har aldrig varit och är fortfarande inte intresserad av distans. Folkbildningens självklara plattform är i stället det demokratiska mötet och den demokratiska gemenskapen. Se där, nu kryper de fram igen, de stora orden, och den högstämda retoriken, säger då en del människor, till och med inom folkbildningen. Finns det dessutom någon verklig anledning att i en bok om folkbildningen och det flexibla lärandet ödsla så många ord på en företeelse som tillhör historien? Självklart inte, om det nu verkligen vore så att företeelsen tillhörde det förgångna. Vi menar att det häpnadsväckande nog inte är så, vi menar tvärt om att den gamla korrespondensstudieformen med all dess stelhet och eländiga tristess, i stället i allra högsta grad är levande och omhuldad, om än i modernare dräkt. Vi menar vidare att det finns starka skäl för oss inom folkbildningen att tydligt och klart markera mot denna onaturliga och, för de flesta människor, plågsamma studieform. Starka samhällskrafter tycks tämligen okritiskt hålla denna moderniserade form av fattigsveriges epamodell för vuxenstudier om ryggen, inte för den lilla minoritet som fungerar i den, utan snarare för den stora majoritet av människor som inte fungerar i den. Vi ska tydligt visa på ett alternativ som bygger på en helt annan människosyn och en helt annan kunskapssyn. 12 folkbildning.net

3 folkbildning.net Sida 13 Designade självstudier De traditionella självstudiekurserna på distans var alltså konstruerade så att man i stället för den levande dialogen med lärare och studiekamrater, fick en detaljerad och stel studiehandledning tillsammans med den litteratur man skulle läsa. Studiehandledningen talade alltså om för en i vilken ordning man skulle läsa den litteratur man fick. Här fanns också instuderingsfrågor och de inskicksuppgifter man skulle göra och skicka in till läraren, som i sin tur rättade, returnerade och så småningom satte betyg. Märkligt nog har denna studieform överlevt trots att vi i dag har tillgång till modern informationsteknik med datorer och med elektroniska konferenssystem som möjliggör en mycket snabb och flexibel kommunikation. Vi håller dock på att se en modernisering av den traditionella självstudiekursen. Paket med litteratur och studiehandledning skickas mer och mer sällan ut med posten. I stället har man utvecklat den moderna webbkursen. Här ersätts den detaljerade studiehandledningen i pappersform av själva webbstrukturen. Man bläddrar sig inte längre fram i handledningen, utan klickar sig i stället med musen fram genom denna struktur. Här har ofta allt material lagts upp i den ordning man skall läsa och på samma sätt som instuderings- och inskicksuppgifter tidigare fanns i den skrivna studiehandledningen, ligger de nu på webben. I grund och botten är det ingen som helst skillnad mellan denna typ av webbkurs och hermodskursen, så som den såg ut på 30-talet, annat än att man numera är ensam med datorn i stället för att vara ensam med pappersbunten och böckerna. Även om designen är tjusigare och även om man i dag kan höra inspelade röster och se små videosnuttar med rörliga bilder, är det samma gamla trötta självstudier som bygger på samma människo- och kunskapssyn som då. Människan är, föreställer man sig uppenbarligen, inte av naturen nyfiken och drivs inte av en önskan att fråga, att testa sina kunskaper på andra, att möta andra tolkningar och att stöta dem mot sina egna. Tvärt om önskar människan, i sina studier, slippa dessa krävande möten med de andra och deras frågor och synpunkter. Hon önskar i stäl- folkbildning.net 13

4 folkbildning.net Sida 14 let, med så lite ansträngning som möjligt få kunskapen inlyft och lagd på plats och hon tror på fullt allvar att kunskap kan skapas på detta sätt. Detta är cynismens pedagogik. Nu är de där igen säger du kanske med sin enögda retorik! I den moderna webbkursen finns det faktiskt självklart kommunikativa rum, där man kan möta sina lärare och där man kan diskutera med sina kurskamrater. Jo då, detta är riktigt, men det är lika sant att dessa kommunikativa rum, som man faktiskt kan hitta om man klickar rätt, sällan används och om de används, inte används i så stor utsträckning att man kan tala om att där försiggår en lärande dialog. Samma sak med webbkursens distanscafé, där, i bästa fall, några få slitna skämt brukar ligga om att man inte hittar något kaffe. Det finns strålande undantag, men de är inte många. Varför fungerar då inte denna typ av webbkurs? Därför att den typiska webbkursen i grunden är gjord för självstudier. Den är byggd på en plattform, om det nu är Lector, Pingpong, Luvit eller någon annan, som är konstruerad så att man, om man vill, skall kunna klicka sig igenom den. Inskicksuppgifter görs på egen hand och därmed slipper man den studieansträngning som finns i det dialogiska mötet med lärare och kurskamrater. Presenteras en kurs med den möjligheten, kommer de allra flesta sannolikt också att välja den av det skälet att vad som utlovas faktiskt är en snabbare och bekvämare väg till det eftertraktade betyget eller poängen. Man gör inte ens en koppling till önskat kunskapsinnehåll eller önskade kunskapsmål. Kortsiktigt lockas det med att detta är en enkel och bekväm väg till det kvantitativa mått på kunskap som satts upp som mall för att man skall anses ha den kunskap som krävs för examinering. Man lägger dessutom, på samma sätt som i de gamla hermodsstudierna, ut hela kursen från början, vilket innebär att man därmed också omöjliggör varje form av processkapande deltagarinflytande. Människan är rationell, studiefinansiering är dyr och om utbildningsanordnaren cyniskt och ansvarslöst lovar eftertraktade betyg eller poäng med mindre ansträngning, kommer naturligtvis tillräckligt många 14 folkbildning.net

5 folkbildning.net Sida 15 att välja denna möjlighet. När man då kommer till examinationen, klarar man inte av den eftersom de allra flesta människor, för att nå kunskap, behöver handledningens dialog. Vad man kan ha anledning att frukta är då att examinationskraven anpassas efter vad som är möjligt att få ut av denna typ av epastudier och att vi i framtiden får en förödande urholkning av kunskapsbegreppet. På sikt kommer naturligtvis det att slå tillbaka mot studieformen, eftersom ett modernt kunskapssamhälle inte är betjänt av människor med ihåliga kunskaper. Vad som ytterligare komplicerar problemet är att man i samband med denna typ av webbkurs, ofta använder sig av kontinuerlig antagning. Den som studerar skall alltså kunna göra det helt på sina egna villkor. Man skall kunna börja när man vill, man skall kunna studera helt och håller i sin egen takt och man skall kunna avsluta när man anser sig färdig med kursen. Fördelen med den kontinuerliga antagningen är naturligtvis den individuella flexibiliteten. Nackdelen är att man, även om man önskar det, knappast kan skapa något meningsfullt möte eller något meningsfullt samtal mellan kursens deltagare. Man kan inte heller ge deltagarna någon lärarhandledning värd namnet eftersom den ju måste individualiseras helt och hållet och eftersom denna typ av webbkurs i allmänhet har en mycket begränsad tilldelning av lärartimmar (den är ju gjord så att lärarinsatsen, och därmed kostnaden, skall kunna minimeras). Mycket ansträngning görs för att motivera den kontinuerliga antagningen. Många försök görs att hävda att denna modell mycket väl kan äga dialogiska kvaliteter, men dessa påståenden faller dock på sin egen orimlighet. Om deltagarna har ett verkligt individuellt flexibelt val kommer ingen av dem vid något tillfälle att befinna sig på samma avsnitt i kursen. Samtliga kommer dessutom att studera i helt olika tempo. Det kan till och med vara så att deltagare har hunnit sluta kursen innan andra börjar. Att under sådana omständigheter tala om att meningsfulla dialogiska möten mellan läraren och kursen eller mellan kursens deltagare kan skapas, äger knappast någon trovärdighet. Man bör alltså inse fakta. Vill man ha den typ av individuell flexibili- folkbildning.net 15

6 folkbildning.net Sida 16 tet som den verkliga kontinuerliga antagningen kan ge, får man tacka nej till så mycket kunskapskvalitet i kursen att man då har all anledning att tala om epaststudier. Den ovan beskrivna webbkursen bygger alltså, som vi tidigare nämnt, på samma människosyn och samma kunskapssyn som fattigsveriges hermodskurser gjorde. Hur kommer det sig då att den över huvud taget finns till och hur kommer det sig att den så starkt omhuldas av så många? Man skulle kunna tänka sig att svaret är att den är så billig att den därför är attraktiv. Det finns, menar vi, en av icke så få människor närd teknokratisk dröm om att man skall kunna rationalisera undervisningen på samma sätt som man har rationaliserat t.ex. bankväsendet. På samma sätt som att vi i dag, helt på egen hand, kan utföra nästan samtliga våra bankärenden på webben, vilket vi är tacksamma för, skall vi också kunna sköta våra studier där och på egen hand. Idén med detta är naturligtvis att undervisningen skall bli billigare genom att bl.a. lärarkostnaderna kan skäras ner radikalt. Man kan förstå om ekonomiskt hårt trängda kommunpolitiker lyfter på ögonbrynen och spetsar öronen när de hör talas om sådant Ett av problemen är bara att denna typ av färdigproducerade webbkurser gjorda för självstudier, blir allt dyrare att framställa ju större kraven blir på sofistikerade visualiseringar och kombinationer av ljud- och bildlösningar. Kurser byggda som avancerade dataspel är nästa trend och då hamnar vi på kostnadsnivåer som gör dessa avancerade självstudiekurser lika dyra, eller dyrare, än kvalitetskurser med en hög grad av lärande dialog och av aktiv lärarhandledning. Detta löser man då med största sannolikhet genom att de kursproducerande företagen bygger kurser, där man börjar med att klicka på vilket språk man önskar bedriva sina studier, för här som i all annan kommersiell produktion, kommer storskaligheten att segra och bara de aktörer som kan sälja sina kurser till tillräckligt många miljoner användare, kommer att kunna hålla sådana priser att dessa kurser går att sälja till den som i detta land har till uppgift att bjuda ut kurser för vuxna. Vi har nu antagligen för länge sedan lämnat den tid då kurser planerades och genomfördes av ickekommersiella pedagoger. 16 folkbildning.net

7 folkbildning.net Sida 17 Det är väl en inte alltför djärv gissning att den typ av webbaserade självstudiekurser som kommer att erbjudas vuxna i detta land på distans, knappast kommer att vara producerade här utan troligen i USA, i Sydostasien, eller i något annat land där tillräckligt mycket riskkapital kommer att kunna ackumuleras. Målar vi fan på väggen, säger du? Har inte var och en rätt att studera på sitt sätt utan att behöva hånas genom detta oförskämda tal om epakurser? Självklart skall det finnas en valfrihet. Självklart skall det finnas webbkurser av självstudiekaraktär för de procent som vi vet klarar av sådana studier, om de nu önskar studera på detta sätt. Det djupt cyniska och skräckinjagande är dock att allt talar för att denna typ av kurser inte är tänkt för den studieelit som klarar av dem, utan snarare är avsedd för det stora flertal människor som vi vet inte fungerar särskilt bra i dem. Vad vi också vet (och som inte gör cynismen mindre) är att den studieelit som klarar av att studera på detta sätt, i allmänhet inte är intresserad av sådana självstudier utan i stället, i stor utsträckning, erbjuds och väljer distansstudier med en hög grad av kommunikativ kvalitet. och det goda flexibla lärandet. Som ett alternativ till designade epakurser av självstudiekaraktär, ställer folkbildningen något helt annat: Det goda flexibla lärandet. Det är en orimlig tanke att folkbildningen, som så starkt bejakar närheten, skulle vara intresserad av att ersätta sina kurser och cirklar i det fysiska rummet med distanskurser och distanscirklar. Detta vore lika obegripligt som förödande, inte minst av den anledningen att vi inser att det fysiska mötet i de flesta fall är den i särklass bästa mötesformen för studier. Den teknik finns inte, och kommer troligen heller aldrig att finnas, som kan ersätta det fysiska mötets vibrerande närvaro. För folkbildningen kommer även fortsättningsvis det fysiska rummet att vara den huvudsakliga mötesplatsen för studier, men vi ser också att det finns en hel rad starka skäl att bejaka och utveckla goda distansmöten, som flexibla element i människors studiehelhet. folkbildning.net 17

8 folkbildning.net Sida 18 Denna goda flexibilitet skall kunna ta sig olika former allt efter den studerandes behov. Man skall, som studerande på en folkhögskolekurs, kunna välja bort delar av studiehelheten där och i stället välja till delar på distans, som bättre möter ens behov eller intressen. På detta sätt har man basen för sina studier i en känd och trygg miljö, men kan ändå svinga sig utanför det lokala, till en kunskapsvärld som man tidigare inte haft tillgång till. Man skall, som funktionshindrad, som skiftarbetare, som ensamstående kvinna med sjuka barn etc. under kortare eller längre perioder, kunna ersätta det fysiska rummets studier med distansstudiernas relativa frihet i tid. En frihet som tillåter en att förlägga sina studier till den tid på dygnet, eller i veckan, som passar en, eller som är möjlig. Man skall, förhoppningsvis i framtiden, kunna sätta ihop en studiehelhet av goda distansdelar, och i folkhögskolans eller studieförbundsavdelningens fysiska rum möta den pedagog som kan hjälpa en att väva samman dessa delar till en övergripande kunskapshelhet och som också hjälper en att relatera denna helhet till sig själv. Man skall, till en vanlig kurs eller cirkel kunna bjuda in gästlärare med särskilda kunskaper, i en intensiv kommunikation på distans. I vår vision om folkbildningens framtid finns alltså inga rena närundervisningskurser och inga rena distanskurser. Allt vävs samman till en god flexibel helhet. Inget av detta kommer av sig själv. Allt detta kräver organisation samt lokal, regional och nationell samverkan. I folkbildningen har det visat sig att det finns goda förutsättningarna för sådana gemensamma satsningar och för sådan samverkan. I Folkbildningsnätverk på distans har vi skapat en organisation för ett folkbildningsgemensamt utbud av kurser och cirklar av garanterat hög folkbildningskvalitet. Kurserna och cirklarna går helt på distans, i sammanhållna grupper, och går samtliga på högst kvartsfart. Detta för att man, som komplement till sina folkhögskoleeller cirkelstudier, skall kunna välja till vad man vill ur detta växande nationella utbud. Den studerande har möjlighet att få stöd i det fysiska rummet genom att varje part förbinder sig att ställa upp med en lokal handledare i deltagarnas närområde. Variationerna i detta goda flexibla lärande är oändliga. Det kvalitets- 18 folkbildning.net

9 folkbildning.net Sida 19 mässigt viktiga är dock att vi utvecklar nya och goda mötesformer, såväl i det fysiska rummet som i distansrummet och att vi gör detta på ett sådant sätt att dessa olika möten befruktar varandra och skapar en god helhet. Låt oss därför vara klara över att det goda distansmötet med nödvändighet kommer att förändra även studierna i det fysiska rummet och tvinga fram helt nya mötesformer. De klassrum som, pinsamt nog, under mycket lång tid varit folkhögskolans mötesplats för studier, med eleverna på rad och läraren där framme som den självklara centralfiguren, kommer att försvinna. Den ursprungliga studiecirkelns mötesformer kommer förhoppningsvis i stället att återuppstå i våra skolor. Låt oss vara klara över att det goda flexibla mötet också, med nödvändighet, kommer att ställa stora krav på nytänkande inom svensk folkbildning. Gamla revir kommer att behöva rivas upp, övergripande nätverk kommer, på olika nivåer, att behöva ersätta traditionella organisationsinterna arbetssätt. Folkbildningsnätverk på Distans visar, med all önskvärd tydlighet, att en god beredskap på tillräckligt många håll inom svensk folkbildning finns, för att en sådan utveckling inte bara kommer att vara möjlig, utan att den också kommer att kunna bli mycket framgångsrik. En ökad samverkan och ett ökat nätverksbygge inom folkbildningen för att skapa ett verkligt flexibelt lärande betyder inte att folkbildningen skall avstå från, eller tona ner, de idémässiga skiljelinjer som finns mellan studieförbund och mellan folkhögskolor. Idéburenheten är ett starkt och betydelsefullt fundament i svensk folkbildning som allt mer kommit i skymundan. Detta, trots att det är just denna idéburenhet som i stor utsträckning, motiverar folkhögskolornas och de olika studieförbundens existens. I det flexibla lärandet finns all anledning att åter trycka på idéburenheten, eftersom den faktiskt, i ett samhälle där de kommersiella krafternas nonsensbudskap sköljer över oss, utgör en kvalitet som ingen annan än folkbildningen kan erbjuda. Ändå är det så att den som studerar på folkhögskolans allmänna linje, inte längre väljer skola efter idéinriktning. Man väljer i stället den som finns närmast. I det goda flexibla lärandet folkbildning.net 19

10 folkbildning.net Sida 20 kan man välja studier även efter sina värderingar. Man kan då också bejaka att ens värderingar inte är fyrkantiga och instuvade i enkla mallar. Den som t.ex. delar arbetarrörelsens värderingar i samhällsfrågor, kan mycket väl välja kristna värderingar för sina studier i etik eller livsåskådning och tvärt om. Det goda distansmötet Till den typiska självstudiekursen på webben kommer du ensam. Du klickar dig in i strukturen. Antagligen presenterar du dig, men troligen utan att få någon respons från dina kurskamrater, eftersom kursen troligen arbetar med kontinuerlig antagning och ingen anledning därför finns att lära känna någon annan. Du klickar dig vidare genom informationen och du kommer så småningom till de första studieuppgifterna. Även om du hittar ett kommunikativt rum, där någon form av dialog sker, är det ditt navigerande genom en webbstruktur som är sättet att röra dig framåt i kursen. Det är du och datorn. För folkbildningen är detta ett fullständigt omöjligt sätt att bedriva studier och i våra kurser/cirklar på distans, gör vi tvärt om. Det första man som deltagare stöter på när man kommer till kursen, är ett kommunikativt rum, där man möter sin lärare/ledare och sina kurskamrater. Det första du gör är också att lära känna de andra vilket du har skäl att göra eftersom en folkbildningskurs/cirkel på distans som vill hålla hög kvalitet av uppenbara skäl inte kan arbeta med kontinuerlig antagning. Mötet och samtalet är ju centralt för folkbildningen. Detta/dessa kommunikativa rum är sedan kursens bas och kursens motor hela vägen igenom. Läraren/ledaren lägger efter hand upp material på webben, som deltagaren fördjupar sig i ensam, men man kommer hela tiden tillbaka till det/de kommunikativa rummen där stoffet bearbetas i dialog med lärare/ledare och med kurskamrater. I folkbildning på distans slipper du vara ensam. Det är du och de andra. Denna skillnad mellan den självstudieinriktade webbkursen och folkbildningens arbetssätt är fundamental och utgör den tunga och viktiga 20 folkbildning.net

11 folkbildning.net Sida 21 basen för den pedagogiska kvalitet som folkbildningen på distans vill kunna erbjuda. Det goda mötet Folkbildningen väljer pedagogisk kvalitet och mötets närhet framför den extremt individuella flexibiliteten. I folkbildningen accepterar vi alltså inte distanskurser med kontinuerlig antagning. Att det är så är tämligen självklart. Det bygger på folkbildningens grundläggande idé om att kunskap växer när människor fritt och frivilligt kommer samman med sin nyfikenhet och sin kunskapstörst, för att i det demokratiska samtalet utveckla sin kunskap. Mötet är alltså centralt och därmed är det också så att distansstudieformen är helt ointressant för en folkbildare om den inte möjliggör ett samtalets möte. Detta ställningstagande är naturligtvis i grunden ideologiskt. Det är ett arv som folkbildningen bär med sig från folkrörelsernas barndom. Staten hade då monopol på kunskap och samhället var starkt skiktat, inte minst vad gäller tillgången till, och definitionen av, kunskap. Att söka en demokratisk och frigörande kunskap utanför den officiella och förtryckande, krävde att man skapade sina egna former för studier och därmed föddes studiecirkeln. Man skulle kunna tänka sig att detta arv i dag är omodernt och inte längre relevant. Mot detta talar att studiecirkeln aldrig tidigare haft en sådan spridning som den har i dag. Mot detta talar också de allt starkare kommersiella krafter som får ett större och större inflytande över det formella utbildningssystemet Vi har en statsapparat som, på gott och ont, mer och mer tar rollen som en samordnare av kunskap som stöd för en snabb ekonomisk tillväxt, dit alla pedagogiska krafter helst skall samlas. Det är vår bestämda uppfattning att folkbildningens överlevnad har att göra med i vilken grad vi klarar av att försvara denna självständighet. Föreställningen om mötets betydelse är inte bara tradition och ideologi, det handlar också, i allra högsta grad, om pedagogisk insikt. Att ett kvalitetslärande förutsätter en dialogisk bearbetning av stoff och tankar var man klar över redan på Socrates och Platons tid. Märkligt nog råder folkbildning.net 21

12 folkbildning.net Sida 22 dock, i svensk distanspedagogisk diskussion, uppenbarligen ingen klar enighet om detta. Många aktörer inom vuxenutbildningen bejakar den självstudiebaserade webbkursen, detta trots att man i rimlighetens namn måste vara införstådd med de tillkortakommanden som denna kurstyp har stått för. Detta faktum blir ännu märkligare i ljuset av den snabba och genomgripande pedagogiska utveckling som i dag sker i hela ungdomsskolan. Där håller tvärt om det stela och manualstyrda förmedlingslärande på att skrotas till förmån för ett studiesätt som i mycket påminner om den klassiska studiecirkeln. Nog nu med stora ord. Ner på jorden och upp till bevis. Hur skapar vi detta goda möte på distans, hur bygger vi folkbildningens flexibla lärande? Att skapa det goda mötets pedagogik Huvuddelen av de texter du nu kommer att möta handlar om folkbildningens pedagogik och metodik i det flexibla lärandet. Här finns konkreta exempel varvade med mera generaliserade tankar. Mot slutet av boken kommer några kapitel som handlar om det flexibla lärandets ekonomi, om folkbildningens roll i utbildningen samt några kapitel av mera teoretisk natur. I kapitlet Att skapa det goda mötet skriver Ingemar Svensson om den aktiva lärarens/ledarens centrala roll, om vikten av tillgänglighet och om hur man skapar och bevarar goda sociala processer i distansmötet. Rosalie Norberg och Ingemar Svensson fortsätter därefter i kapitlet Deltagarstyrning på distans med frågan om de demokratiska studierna och om förutsättningarna för en deltagarstyrning i folkbildningens flexibla studier. I Kritiska punkter i distanslärandet lyfter Lars-Erik Axelsson fram olika hinder och fallgropar man kan råka ut för när man arbetar på distans, som tekniktröskeln och tidsoptimismen. Han skriver också om mixen mellan fysiska och virtuella möten. Kiki Bodin skriver i Första mötet att skapa ett värderingsinstrument och goda relationer om det viktiga första fysiska mötet, hur man lägger en grund för 22 folkbildning.net

13 folkbildning.net Sida 23 goda relationer i kursen och hur man vid detta tillfälle skapar ett deltagarformulerat värderingsinstrument. Hur skapar vi, rent tekniskt, de mötesplatser vi behöver för det goda flexibla lärandet? Tore Persson visar, i kapitlet Med det virtuella studierummet som mötesplats, med bildexempel, hur man bygger upp distancirkelns/kursens mötesrum och hur det kan utvecklas under processens gång. I det därpå följande kapitlet presenterar han Folkbildningsnätet ett gemensamt pedagogiskt verktyg. Distanskommunikationen är en i huvudsak textburen kommunikation. Detta sätter gränser, men öppnar också möjligheter. I kapitlet Att läsa mellan raderna ger oss Ove Rackner sina tankar om språket i distanskommunikationen och om hur man, med ett medvetet användande av det skrivna språket, skapar de bästa förutsättningarna för en närhet på distans. I folkbildningen har vi, så här långt, till största delen varit koncentrerade på hur vi skall skapa det goda mötet, den aktiva digitala kommunikationen. Vi måste nu också börja erövra webben som en resurs för att på ett flexibelt sätt och med enkla medel som varje pedagog kan hantera, skapa goda kurs- och studiematerial som stämmer med folkbildningens arbetssätt. I Digitala studiematerial utvecklar Tore Persson och Ingemar Svensson tankar kring detta, ger konkreta exempel och visar på kopplingen till Folkbildningsnätets resursdatabaser och de fortbildningsmaterial som finns där. Många kan vittna om hur svårt det är att få deltagare att arbeta i grupper på distans. Anders Åkerholm har, i sina distanscirklar, framgångsrikt organiserat självständiga grupparbeten. Han delger oss sina erfarenheter i kapitlet Grupparbete på distans. Tollare folkhögskola har en lång tradition vad gäller att arbeta med samhällsinriktat förändringsarbete. Hur man lyckas med detta på distans berättar Ronny Schueler i kapitlet Eldsjälar som möts på distans. Intressant är att goda pedagogiska krafter inom svensk högskola och inom den kommunala vuxenutbildningen, från att ursprungligen, i stor omfattning, ha omfattat den från hermodspedagogiken ärvda synen på distanslärande, nu i ökad utsträckning anammar ett mötesbaserat läran- folkbildning.net 23

14 folkbildning.net Sida 24 de. En av de mest spännande institutionerna därvidlag är Institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms universitet/kth i Kista som i dag kan fungera som en självklar distanspedagogisk samtalspartner för folkbildaren. Eva Fåhraeus vid DSV lägger, i sitt bidrag, Hur samarbeta på distans för att lära? Format, problem och möjligheter, ett forskningsperspektiv på frågan om det lärande mötet. Bl.a. lyfter hon spännande tankar kring olika typer av lärande i samarbete och kring olika format för lärande i samarbete. Flexibelt lärande i folkbildningen handlar inte bara om pedagogik och metodik, det handlar också om ekonomi. I två texter, Distansundervisningens ekonomi och Förutsättningar för studiecirklar på distans, skriver Staffan Hübinette respektive Rosalie Norberg om hur man skapar de materiella förutsättningarna för ett pedagogiskt kvalitetsarbete. I ett lärande på distans befinner man sig inte bara på en formell arena, dvs. i kursens digitala rum utan också på en informell arena som inte styrs av kursanordnaren. Man är ju omgiven av familj och arbetskamrater m.fl. i de fysiska rum där man normalt befinner sig. Stora pedagogiska vinster finns att göra om man kan få deltagarna i distansstudier att i större omfattning utnyttja denna informella arena, inte bara rent kunskapsmässigt utan i lika hög grad för att få ett administrativt och ett emotionellt och moraliskt stöd. Carl Holmberg utvecklar dessa tankar i kapitlet Man lär där man lever en utmaning mot klassrummet. Mitt i den informationstekniska utvecklingen är det uppenbart att det öppna och kritiska samtalet är ett helt modernt koncept med framtiden för sig, skriver Roger Säljö i sitt kapitel, Bildande samtal och informationstekniska revolutioner. Samtalet är och förblir det demokratiska kunskapsbyggets bärande mekanism. I Flexibel utbildning på distans ett kapitel fullt med svärord fortsätter Mikael Andersson att utveckla sådana tankar som han grundlägger i inledningskapitlet till denna bok, Folkbildning i kunskapssamhället. De svärord han syftar på är framför allt individualisering och kompetens, begrepp kopplade mera till utbildning än till folkbildning. Kan det som i går var omöjligt för folkbildaren att syssla med, i ett förändrat samhälle i stället ses som nya utmaningar? 24 folkbildning.net

15 folkbildning.net Sida 25 I kapitlet Utmaningar för folkbildningen i den tekniska och ekonomiska utvecklingen fördjupar Bernt Gustavsson de tankar om människosyn och kunskapssyn som redaktionen lyfter fram tidigare i detta kapitel och resonerar om hur man kan utveckla en humanistisk och demokratisk förståelse av folkbildningen, på ett nytt sätt i en ny tid. Bo Toresson avslutar antologin med Folkbildningens framtid hot och möjligheter vågar vi ta vara på möjligheterna? där han diskuterar vad som kommer att krävas av folkbildningen i ett framtida samhälle, stark styrt av informationsteknologin och vilka krav som folkbildningen då måste kunna möta vad gäller samverkan, både internt och externt. Sist men inte minst har också ett stort antal personer i folkhögskolor och studieförbund indirekt deltagit i denna antologi, nämligen alla de som under de senaste åren har genomfört och deltagit i olika slags projekt med flexibelt lärande. folkbildning.net 25

16 folkbildning.net Sida 26