IJag är en folkbildare, och detta att vara folkbildare upplever jag på

Transkript

1 folkbildning.net Sida 5 Folkbildningen i kunskapssamhället eller Vad gör vi om alla ska bli folkbildare? av Mikael Andersson IJag är en folkbildare, och detta att vara folkbildare upplever jag på sätt och vis som att ingå i en ordensförening. Jag tillåter mig att tillsammans med andra folkbildare vara oenig och både länge och hetsigt diskutera vad som är bra folkbildning eller vad som kan eller bör vara folkbildningens roll och uppgift i samhället. Men jag tillåter mig också att i mötet med representanter för andra organisationstyper och utbildningsanordnare raskt visa en solid och enad front tillsammans med mina folkbildningskamrater. Utan tidigare förberedelser och överenskommelser är vi folkbildare rörande överens om vad som är fördelen med studiecirkelns pedagogik, synen på kunskap och folkbildningens betydelse för den demokratiska utvecklingen. Vid dessa möten med andra hävdar jag/vi också ofta att folkbildningen inte går att förklara med enkla termer, att den är en gränsgångare mellan utbildning, demokrati och kultur, och jag/vi kan till och med kosta på oss att le lite överseende inför de andras fruktlösa försök att förstå folkbildningens själ. Och detta vore väl inte så underligt, om det inte vore för att jag inte arbetar inom en av de etablerade folkbildningsorganisationerna. Faktum är att jag, trots att jag räknar mig som folkbildare, endast arbetat fem av mina c:a arton yrkesaktiva år inom den organiserade folkbildningen. Av detta tror jag mig kunna dra slutsatsen att folkbildningens kärna inte ligger enbart på den organisatoriska nivån. Men var ligger då folkbildfolkbildning.net 5

2 folkbildning.net Sida 6 ningens kärna? Eller är det rent av så att det inte finns en enda kärnpunkt varifrån folkbildningen strålar? När vi folkbildare talar om folkbildningen gör vi det oftast utifrån en icke uttalad, icke beskriven överenskommelse om vad folkbildningen är. Vi kan vara oense om tillämpningar och uttolkningar, men helt eniga om själva fenomenet folkbildning. Denna icke definierade överenskommelse om vad folkbildningen är, tror jag kommer av att folkbildningen är så tätt kopplad till framväxten av det demokratiska Sverige, folkhemmet och industrisamhället. Folkbildningen är en självklarhet, och dess betydelse i samhället oomstridd Denna syn avspeglas också i statens förhållande till folkbildningen. Folkbildningen förväntas bibehålla sin särart, och definieras ofta utifrån vad den INTE ska vara. Ett exempel finns i 1991 års folkbildningsproposition, där folkbildningen förväntas vara fri och frivillig, oberoende av staten, och skild från den läroplansstyrda utbildningen och den produktionsstyrda företagsutbildningen. Vart vill jag då komma med detta resonemang? Jo, att denna symbios med industrisamhället och den stora, men icke klart definierade betydelse folkbildningen har i detta samhälle kan utgöra ett problem när vi nu står en bit in över tröskeln in i ett nytt samhälle, kunskapssamhället. I ett läge där mycket förändras, och gamla strukturer helt plötsligt återfinns på nya platser är det inte bra att definieras utifrån vad man inte ska vara. Det är därför mycket viktigt att folkbildningen själv börjar ta upp diskussionen om dess roll i kunskapssamhället. En rad funktioner och positioner som folkbildningen tagit för självklara utmanas nu direkt eller indirekt av andra organisationer och lösningar. Huvudområdet för denna antologi är folkbildningen och det flexibla lärandet. Flexibelt lärande är ett särskilt fenomen som håller på att växa fram som en lösning på det livslånga lärandet för vuxna. Både det livslånga lärandet och flexibelt lärande kan tyckas gå hand i hand med de funktioner och värderingar folkbildningen har. Men allt eftersom förutsättningarna för det flexibla lärandet utvecklas visar det sig att folkbildningen står inför en rad val som kommer att kräva ställningstaganden kring några av folkbildningens grundvärderingar. 6 folkbildning.net

3 folkbildning.net Sida 7 Jag är övertygad om att folkbildningen är precis lika viktig i kunskapssamhället som i industrisamhället. Jag är också övertygad om att det inte är drastiska förändringar i folkbildningens verksamhet som är nödvändiga. Vad som är nödvändigt är en tydligare bild av hur folkbildningens verksamhet svarar mot de behov som kunskapssamhället ställer. Denna bild måste folkbildningen skapa och presentera, inte minst gentemot den politiskt styrda organisation som beslutar om medel och avgränsningar för folkbildningens verksamhet. Definitioner på folkbildning.? Organisatoriskt Det allra enklaste sättet vore att definiera folkbildning som den verksamhet som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor. De flesta folkbildare är dock förmodligen överens med mig om att tycka att det inte är den organisatoriska aspekten som utgör folkbildningens kärna. En sådan definition skulle också innebära att ALL verksamhet som genomförs av studieförbund och folkhögskolor skulle kvalificeras som folkbildning. Som vi alla vet genomförs en rad verksamheter inom den organiserade folkbildningen som vi själva öppet säger inte är folkbildning. Utan tvekan är det så att det folkbildningens organisationer genomför inom ramen för icke folkbildningsverksamhet präglas av kvalitet och svarar mot ett reellt behov. Samtidigt går det inte att blunda för att dessa verksamheter bidrar till att göra folkbildningen mer otydlig. Efterfrågan på dessa verksamheter kommer också att öka i takt med att kraven på livslångt lärande ökar. Så hur ställer vi oss till denna efterfrågan? Fritt och frivilligt En annan vanlig definition av folkbildning är att den, till skillnad från annan utbildning, är fri och frivillig. I ordet fri kan man då tolka att verksamhet inom folkbildningen inte följer en i förväg (eller i alla fall centralt planerad) kursplan, och i ordet frivillig att den studerande inte är ditkommenderad eller att verksamheten är obligatorisk. Dessa två centrala faktorer för folkbildningen kommer vi förmodligen dock inte att vara ensamma om att behöva uppfylla. Ett fenomen som följer med kun- folkbildning.net 7

4 folkbildning.net Sida 8 skapssamhället och det livslånga lärandet är behovet av s.k. just-intime lärande. Innehållet i detta lärande utgår inte längre från centralt definierade eller samhällsbehov, utan direkt från den enskildes utbildningsbehov. Kraven på alla aktörer inom utbildningsområdet att öka tillgången till moduluppbyggda och mer individanpassade kurser ökar dramatiskt. Kan då även denna verksamhet utifrån folkbildningens definition sägas vara fri? Hand i hand med detta går utvecklingen av den enskildes ansvarstagande för det egna lärandet. I ett samhälle där det livslånga lärandet dominerar, och individuella kunskapsprofiler blir viktigare än homogena, kommer kunskapsförsörjningen att ske snarare på individens än på yttre initiativ. En intressant fingervisning om detta finns i det förslag kring IKS, Individuellt Kompetenssparande, som presenterades i slutet av I förslaget slås fast att det är den enskilde som ska välja innehåll, tillfälle och form för lärandet. Lärandet som avses i förslaget (kompetenshöjning) har förmodligen ett incitament som inte överensstämmer med folkbildningens ideal, men klara drag av den beskrivna frivilligheten finns där. Pedagogiskt Det för alla folkbildare mest älskade kännetecknet för god folkbildning är dock pedagogiken. Folkbildningens pedagogik, grundad på studiecirkeln, präglas av mötet, dialogen, ifrågasättandet, reflektionen, det aktiva deltagandet och jämlikheten inom gruppen. Och visst är det så att folkbildningens pedagogik visat sig vara mycket bra för vuxnas lärande. Inte minst för personer som annars inte är studievana och studiemotiverade. Denna insikt har dock även nått andra utbildningsanordnare. Eftersom den riktiga utmaningen i Det livslånga lärandet ligger i att kunna erbjuda möjligheter för ALLA att delta i ett livslångt lärande, inte bara studievana och högmotiverade (som deltagit i ett livslångt lärande även före 1996 då man inom EU utropade kampanjåret för LL), måste naturligtvis de utbildningsanordnare som vill vara framgångsrika använda metoder som fungerar. Fler och fler utbildare övertar därför folkbildningens pedagogik, och det förekommer även att några rent av döper om metoderna till olika fantasifulla namn. Folkbildningens organisationer har 8 folkbildning.net

5 folkbildning.net Sida 9 därför inte längre monopol på folkbildningens pedagogik, lika lite som Montessori-, Waldorf- eller Reggio Emiliaskolor har monopol på det bästa av sina pedagogiker för barn. Demokratisk roll Som tidigare nämnts finns det ett intimt samband mellan folkbildningen och den svenska demokratin. Från såväl folkbildare som statsmakten definieras också gärna folkbildningen utifrån dess stora betydelse för den demokratiska utvecklingen. Men inte heller inom detta område kan folkbildningen räkna med att vara ensam. Det kan mycket väl vara så i ett kunskapssamhälle att kopplingen mellan bildning, utbildning och demokrati kopplas tätare än tidigare. Ett aktivt demokratiskt deltagande i ett mer komplext samhälle kräver mer av medborgarna, vilket i sin tur kräver ett förhållningssätt till demokratiska frågor av alla utbildningsanordnare. Även här finns fingervisningar om dessa tankar i en utredning, nämligen i Kunskapslyftskommitténs förslag Kunskapsbygget. Där föreslås att den traditionella vuxenutbildningen bl.a. ska öka de studerandes förmåga att bidra till det demokratiska samhällets utveckling, samt öka de studerandes förmåga att medverka i det kulturella, sociala och politiska livet. Låter det bekant? Kunskapssyn Slutligen definieras folkbildningen klart genom sin kunskapssyn. Skillnaderna mellan de resultat folkbildning respektive utbildning ska ge används ofta som ett argument för folkbildningens särart. Utbildning, brukar sägas, ger kunskaper som genereras utifrån, medan bildningen genom reflektionen växer fram inifrån. Utbildningen anses då i första hand ge instrumentella kunskaper för arbetslivets behov, medan bildningen skapar en grund för den enskilde individens ställningstaganden och åsikter. De flesta har väl hört den traditionella ramsan: Utbildning ger färdighet medan bildning ger värdighet. Denna kunskapssyn kan komma att utmanas i kunskapssamhället, då det förmodligen inte blir lika lätt att skilja på kunskaper som är för arbetslivet respektive samhällslivets behov. I ett samhälle som präglas av kunskapskrav och snabb föränderlighet folkbildning.net 9

6 folkbildning.net Sida 10 kommer det att behövas såväl allmänbildning i arbetslivet som färdigheter i samhällslivet. Hur förhåller sig folkbildningen till den mer blandade kunskapssyn som detta kan komma att ge? Övergången från industrisamhället till kunskapssamhället innebär därför med stor sannolikhet att folkbildningen måste diskutera sin roll i samhället. Folkbildningens betydelse tror jag inte behöver ifrågasättas, men inom vilka områden, och på vilket sätt? Folkbildningen är en etablerad del av det svenska samhället, och kommer därför att placeras på något sätt av de som planerar samhället. Ovan har jag försökt peka på att några av folkbildningens traditionella nischer eller kärnområden utmanas av nya behov, samt att folkbildningen inte längre är ensam inom dessa områden. Det är därför dags att upprepa ännu en sliten fras, nämligen att folkbildningen måste definiera sin roll själv innan någon annan gör det åt oss. Och denna definition måste i första hand göras genom att beskriva folkbildningens roll och uppdrag i positiva formuleringar, inte att den inte ska vara som andra. Vi folkbildare är lika viktiga i kunskapssamhället som i industrisamhället. Låt oss därför i cirkelform formulera vår plats i en utveckling där kunskap, bildning och utbildning är honnörsorden. När vi har gjort det, ska vi med en väl grundad självsäkerhet presentera oss på samma sätt som det kaxiga kommunalråd, som i en taxi från Arlanda besvarade chaufförens fråga om vart han skulle: Kör mig vart som helst jag behövs överallt! 10 folkbildning.net