SÄRTRYCK. folkbildning.net. en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet. tredje reviderade upplagan

Transkript

1 folkbildning.net en antologi om folkbildningen och det flexibla lärandet tredje reviderade upplagan SÄRTRYCK Folkbildningsrådet (fbr) Nationellt centrum för flexibelt lärande (cfl) November 2006

2 av Ingemar Svensson En modern och ofta citerad myt kring distanslärande är att lärarens eller ledarens betydelse nu radikalt kan minskas, att hans/hennes närvaro inte längre är så betydelsefull och att de givet aktiva deltagarna, befriade från pedagogen, nu kan styra sina studier själva och ta över kommunikationen och dialogen. När vi nu i folkbildningen börjar vidga begreppet distanskurs till att allt oftare i stället tala om lärgemenskap, och därmed också antyder nödvändigheten av en större frihet i formen och ett betydligt starkare moment av deltagarstyrning, är vi ju synbarligen inne på samma spår. Men här finns en fara och en fälla för tyvärr är det inte riktigt sant att de aktiva deltagarna klarar att styra sitt lärande själva. Att skapa ett gott möte på distans är nämligen inte lätt. Det kräver stor pedagogisk erfarenhet, lämplighet, närvaro och intuition. Att upprätthålla detta möte över tid är inte lättare. Låt oss då snabbt konstatera att all erfarenhet säger oss att då vi arbetar med folkbildningens målgrupper som normalt inte är högutbildade, studievana, självsäkra, resultatfokuserade är den pedagogiska ledarens närvaro och tillgänglighet i det kommunikativa rummet av allra största vikt för kommunikationens intensitet och för studiernas kvalitet. Lämnar ledaren rummet, dör i de allra flesta fall kommunikationen, i alla fall efter en tid. Är det då så att den närvarande pedagogen också skall dominera samtalet och fylla det virtuella rummet med sin kunskap? Nej, självklart inte, folkbildning.net 29

3 det handlar snarare om att vara starkt närvarande men att inte synas annat än, i huvudsak, som stöd och stimulans. Intressant är att detta i allra högsta grad även gäller för spontant skapade, ickeorganiserade och formellt ledarlösa lärgemenskaper på webben. I de fall sådana lärgemenskaper överlever och utvecklas väl, finns där i nära nog samtliga fall ett ickeformellt, spontant framväxt och, om sina pedagogiska kvaliteter, ofta omedvetet ledarskap. Den goda läraren/ledaren Den goda läraren eller ledaren är alltså en förutsättning för det pedagogiska distansmötet. Hur är då en god distanslärare/cirkelledare? Som en god pedagog i det vanliga klassrummet eller cirkelrummet, skulle jag vilja säga. En människa som, förutom ämneskunskaperna, är nyfiken på andra, som tycker om att möta andra och att kommunicera med andra, en människa som har respekt för andra, som har förmåga att känna empati, som har förmåga att förmedla värme och trygghet, en människa som har förmåga att byta perspektiv och att se världen genom den andres ögon. En människa som är tydlig i sina åsikter och som kan kommunicera dem på ett begripligt sätt, men som framför allt kan lyssna! En människa som, med andra ord, har en mycket hög social kompetens. Närhet genom tillgänglighet Det finns, som jag redan nämnt, ett ytterligare krav på pedagogen, som inte nödvändigtvis rimmar med dem jag nyss lyft. Den gode distanspedagogen måste, framför allt, vara närvarande. Den relativa friheten i tid som är en av distanslärandets största fördelar, gäller inte på samma sätt för distanspedagogen. Detta är en, minst sagt, kontroversiell fråga. Cirkelledaren, som är van att arbeta på kvällstid, har oftast ett heltidsarbete som huvudsaklig försörjning och kan inte vara tillgänglig annat än på kvällar. Folkhögskoleläraren hävdar att han äntligen, med fackliga medel, har kommit dit hän att han numera inte självklart behöver arbeta på kvällar och helger. 30 folkbildning.net

4 Jag är ledsen, men sådana argument hjälper inte. Den erfarenhet vi har visar entydigt att man inte med framgång kan leda en kommunikationsintensiv distanskurs om man hävdar att man bara skall leda studierna måndag till fredag mellan kl för det är långt ifrån säkert att deltagarna är där då. Friheten i tid ger ju faktiskt ett val som vi måste ta på allvar och som inte låter sig styras av vilka behov pedagogen har. Den deltagare som bara kan vara aktiv på kvällar, eller på helger, har heller ingen anledning att vänta tills läraren anser att det är arbetstid och därmed svarar. Den lärare som lever med sådana villfarelser kommer i framtiden ganska snart att bli tagen i örat av konkurrensen. Att få en snabb respons är en mycket viktig kvalitetsfråga för den som studerar på distans. I det nya nätverkssamhälle som växer fram kommer kvantitativ klocktid för stora yrkesgrupper, inklusive distanspedagogerna, med största sannolikhet att ersättas av kvalitativ prestation. Är det betydelsefullt för läraren att hålla på de traditionella arbetstiderna, bör han nog överväga att syssla med annat än att leda studier på distans. Är det fundamentalt för den aktuella skolan eller organisationen att svara upp mot det gamla industrisamhällets fackliga krav på reglerade arbetstider, bör den nog lämna över det flexibla lärandet till andra och mera tidsanpassade aktörer inom folkbildningen. Betyder detta att distansläraren skall arbeta femton timmar om dygnet och efter en alltför kort tid gå in i väggen och bli utbränd? Nej, självklart inte. Distanspedagogen skall inte arbeta mer än andra, men måste kunna avstå från att hålla starka gränser mellan arbete och fritid eftersom arbetet har en sådan karaktär. En del människor klarar detta bra, andra inte. Ett problem i sammanhanget är att distanspedagogen ännu ofta förväntas befinna sig på sin arbetsplats hela dagen, eftersom hans tjänst till största delen fortfarande är knuten till närundervisning. Om då distanskursen kräver att han också skall vara aktiv hemifrån under kvällar och helger, blir kraven orimliga. Den rektor eller verksamhetsledare som vill att organisationen skall vara framgångsrik vad gäller flexibelt lärande, måste ge läraren mycket fria händer, schablontid, bärbar dator, internet- folkbildning.net 31

5 konto hemma och ersättning för uppkoppling. Att av distansläraren kräva 40 timmars fysisk närvaro på arbetsplatsen per vecka, är inget annat än ren dumhet. Lärarlag! Ska kursledaren då verkligen vara tillgänglig under helger och skollov? Här är det naturligtvis upp till skolan och kursledaren att bestämma sig för en policy. Det är, som sagt, självklart en fördel för deltagarna som studerar på sin fritid att kursledaren finns tillgänglig då och konkurrensen kommer därför, som också sagts, inte att vara nådig mot de kurser där det inte är så. Å andra sidan kan arbetsgivaren inte kräva omöjliga arbetsförhållanden för den enskilde kursledaren. Tillgängligheten i distansstudier måste betraktas som en ledningsfråga, inte ett problem för den enskilde kursledaren. För att kunna täcka hela arbetsveckan och med tanke på andra pockande arbetsuppgifter, sjukdomar och frånvaro av olika skäl, är det närmast nödvändigt med något system för att komplettera och ersätta den ordinarie kursledaren. Den självklara lösningen är lärarlaget, en liten och samtrimmad grupp som turas om att bevaka kursens konferenser, ansvara för eventuellt helgjourer, täcka upp varandras frånvaro och komplettera varandra ämnes-mässigt. Även när det gäller utvecklingsarbetet, att skapa nya kurser, är lärarlag en bra lösning. Distansstudier kräver mycket förberedelsetid och planering och vad kan vara bättre än att låta ett lärarlag på två till tre personer med lite olika kompetens både utveckla och genomföra en ny kurs. Sociala processer på distans Ett mötesbaserat lärande bygger på sociala processer. Tanken är ju att det stoff man som individ har tagit till sig (texter, videofilmer etc) i ett öppet, kritiskt och problematiserande samtal med lärare och med kurseller cirkelkamrater skall bli till kunskap. Sociala processer är alltså en integrerad del av goda lärprocesser. Sociala processer är dock även viktiga som växtmiljö för att goda lärprocesser skall uppstå och överleva. I alla fall gäller detta om man 32 folkbildning.net

6 arbetar med de målgrupper som är folkbildningens primära, dvs kortutbildade, eller andra som på grund av funktionshinder etc inte har en självklar vana och säkerhet vad gäller studier. I det fysiska klassrummet eller cirkelrummet försiggår ett ständigt socialt samspel som inte givet har med själva kunskapsbearbetningen att göra. Detta samspel sker mellan lärare och deltagare, lika väl som mellan deltagarna. Ofta kläds inte detta samspel i ord, utan försiggår istället med hjälp av kroppsspråk. Man skämtar, kastar blickar, markerar med gester. Man ler, skrattar, muttrar. Man flirtar och retas. Mellan lektionerna eller cirkelpassen tillbringar man sin tid i fikarummet, i korridoren eller utomhus. Då talar man oftast inte alls om det som rör studierna, då talar man istället om sina barn, om kärlek, om sport, eller vad det nu är som ligger närmast och engagerar. Det är aldrig fel att ha roligt Kortsiktigt kan det vara rimligt att hävda att detta samspel inte förstärker utan snarare stör de lärprocesser som ju är syftet med att man samlas i studierummet. All denna ofta ordlösa kommunikation utgör korta och ständigt upprepade störningar i arbetet, men är likväl, paradoxalt nog, viktiga för den pågående kunskapsprocessen. Det är aldrig fel att ha roligt när man studerar. Mötets vibrerande spänning laddar människor med energi. Förutom att skapa en behaglig atmosfär som det är lätt att stiga in i, har dessa processer även ett djupare syfte. Det handlar om att bygga en tillit mellan de människor som stiger in genom dörren, en trygghet som gör det möjligt för alla där inne att våga lyfta sina tankar och formulera alla de frågor utan vilka kunskap inte kan byggas. För hur skall du kunna utveckla en kunskap om du inte tror att dina tankar har ett värde? Lärare som skall arbeta med dessa grupper måste inse att pedagogik faktiskt till stor del handlar om att kunna ta ansvar för detta som föregriper, och som utgör växtmiljön för, de rena kunskapsprocesserna. Goda pedagoger har det gemensamt att de ofta är mycket duktiga på att i klass- eller cirkelrummet, utan att dominera, skapa en koncentration folkbildning.net 33

7 kombinerad med den ljusa lättsamhet och den tillit som är det öppna kunskapssamtalets förutsättning. Många menar att detta goda möte enbart är möjligt att skapa i närstudier och att dessa processer inte kan återskapas i en distanskurs. Av den anledningen måste man tänka i helt andra banor när man utvecklar distansstudier. Jag menar att sådana påståenden är djupt felaktiga och att resultaten från ett stort antal distansprojekt inom svensk folkbildningen där man arbetat med vuxna, stödjer min åsikt. Den stora skillnaden är naturligtvis att man på distans inte kan återskapa kroppsspråket. Man får lita helt och hållet till det skrivna språket. Detta i kombination med att man på distans faktiskt inte syns, och därmed lättare kan gömma sig undan mötet med de andra, gör att man som lärare på distans har en svårare uppgift än i det fysiska rummet. På distans måste man först och främst motivera deltagarna till den höga distansaktivitet som krävs för att man skall kunna tala om ett lärande möte. Denna aktivitet skall initieras och den skall sedan dessutom underhållas och vidmakthållas kursen igenom. Vad krävs då för att lyckas med detta? Tekniska förutsättningar En given förutsättning är naturligtvis att man arbetar med en sammanhållen grupp, där den frihet i tid som den asynkrona kommunikationen möjliggör, ändå i viss mån begränsas. I de kontrakt som man tecknar med deltagarna, bör det stadgas att de normalt och om detta är möjligt, loggar in och är aktiva i kommunikationen åtminstone varannan dag (se exempel från Karlskoga folkhögskola i kapitlet Första mötet, s. 41). En lika viktig förutsättning är att man har en teknisk plattform som är så byggd att det kommunikativa mötet bejakas så starkt som möjligt. Här är det kommunikativa rummet hela tiden kursens eller cirkelns centrum. Man kan tillfälligt lämna detta kommunikativa rum, för att ta in nytt stoff, men därefter återkommer man självklart för att tillsammans med lärare/ledaren och studiekamrater problematisera och bearbeta. Mer om detta skriver Tore Persson i kapitlet Med det virtuella studierummet som mötesplats (s. 57). 34 folkbildning.net

8 Ett distanscafé kan, om man använder det rätt, vara en stor tillgång, men då skall caféet finnas i studierummets omedelbara närhet. Ofta ser man att kursanordnare har en lång rad kurser och sedan, lite undanskymt, ett gemensamt distanscafé för alla kurser. Detta är ingen bra idé och en sådan cafékonstruktion stärker inte samhörighet och tillit i just den studiegrupp man arbetar med. Den kritiska inledningen Börjar man sin distanskurs med ett möte i det fysiska rummet, har man vunnit mycket. Detta möte bör då, som vi utvecklar längre fram, användas inte bara för planering av kursen och introduktion i studierna utan också till att lägga en grund för den närhet och tillit som krävs för ett lyckat studieresultat. Även om du gör detta på ett bra sätt är det inte därför givet att du, när var och en åkt hem och kommunikationen på distans skall börja, får till stånd den aktiva textbaserade kommunikation som ett gruppbaserat studiearbete kräver. Om man inte har möjlighet att börja studierna med ett möte i det fysiska rummet, måste man sätta igång dessa processer helt på distans. Detta är naturligtvis svårare, men dock fullt möjligt om man är beredd att satsa det arbete som krävs och om man förstår att detta arbete kräver mycket pedagogisk erfarenhet och skicklighet. Erfarenheter från projekt i svensk folkbildning visar att just denna introduktion på distans för många av de studerande är helt avgörande för om man lyckas eller misslyckas med sina studier. Den som stöter på stora svårigheter här, eller som inte snabbt blir bekräftad av lärare och studiekamrater, löper stor risk att falla ur redan innan studierna har startat. Detta är också den erfarenhet vi i svensk folkbildning har av distansstudier utan ett inledande fysiskt möte, att avhoppen ofta sker just i kurs- eller cirkelstart och att de är relaterade till att den studerande har upplevt olika slags problem som har fått henne att ge upp. Här skall man ju, i ett medium som man inte givet behärskar och med ett skrivet språk som man inte självklart äger, möta lärare och studiekamrater som man inte känner. Ett bra sätt att börja en distanskommunikation i en kurs är att lära- folkbildning.net 35

9 ren bjuder in till en mjukstart i just distanscaféet, för att understryka att den inledande kommunikationen inte kommer att ställa andra krav än på närvaro. Läraren eller ledaren presenterar sig och bjuder in deltagarna att göra samma sak. Här måste hon eller han sedan ta varje chans att utifrån presentationerna ställa följdfrågor av en sådan karaktär att de är lätta att svara på och att de väcker nyfikenhet även hos de andra deltagarna. Man kan associera till personens namn, konstatera att ens barn är lika gamla, göra kopplingar mellan var i landet man bor etc. Vad det handlar om här är naturligtvis att, utan att skapa prestationsångest hos deltagaren, få igång ett samtal och att börja bygga den närhet som det lyckade studiearbetet kräver. När alla har kommit med i kommunikationen, kan samtalet påbörjas också i arbetsrummet där alltså problematiseringen och bearbetningen av kursens eller cirkelns stoff skall ske. Om deltagare inte självmant och på eget initiativ kommer med i denna process, måste läraren snabbt markera sitt intresse och sin närvaro. Det är av största vikt att den som sviktar i inledningen får ett starkt stöd av sin lärare. I detta läge bör hon eller han ringa upp deltagaren så fort som möjligt och på ett positivt sätt förhöra sig om varför deltagaren inte kommit igång. Handlar det om tekniska problem bör deltagaren omedelbart få teknisk support, handlar det om rädsla att kommunicera i ett textbaserat medium, bör läraren erbjuda deltagaren att inledningsvis kommunicera enbart med honom via mejl, tills deltagaren känner att hon vågar sig ut i den gemensamma konferensen. När läraren känner att han har lagt en bas för en trygghet i kursen, kan han sedan komma överens med deltagarna om ett deltagarkontrakt. Hur ofta kommer han själv att vara inloggad i kursen, hur ofta kräver han att deltagarna är inloggade? Ett tydligt avtal som alla får godkänna och som läraren sedan kan kräva att man följer. Vi får nämligen inte lura deltagarna att distansstudierna innebär en fullständig frihet att studera när och hur som helst. Vill vi bygga på sammanhållna grupper, närhet och dialog, måste både deltagare och kursledare vara beredda att med jämna intervaller koppla upp sig, läsa och besvara meddelanden, annars blir det ingen dialog. Alltför långa tidsfördröjningar, på dagar eller veckor, leder lätt till 36 folkbildning.net

10 stagnation eller dubbelspår i det virtuella samtalet och flera parallella diskussioner huller om buller i en och samma konferens kan leda till att dialogen bryts och istället blir ett antal monologer. Om vikten av att kunna prata strunt och om vikten av att kunna arbeta seriöst I de flesta distanskurser eller distanscirklar finns ett distanscafé. I detta café ligger det ofta sju meddelanden där någon krampaktigt har skämtat om att man minsann inte har hittat något kaffe här. Detta café lämnas helt åt deltagarna själva att kommunicera i och ofta är det dessutom så att caféet är gemensamt för flera studiegrupper. Ett sådant café bör man stänga och ta bort. Ingenting i en distanskurs är så deprimerande som ett kommunikativt rum utan kommunikation. Ett sådant rum står där som en symbol för ett misslyckande att skapa aktivitet. Ingen kommer efter några inledande försök att skriva något där, eftersom risken att man inte skall få något svar är stor och ingenting i en distanskurs är så förödande för den enskilde deltagaren som att inte få svar på det meddelande man skickat. Detta meddelande kommer, för deltagaren i fråga, under hela kursen att ligga där, fullt synligt, som en skamfläck, som ett bevis på deltagarens dumhet eller tråkighet (eftersom ju ingen har svarat). Skall man ha ett distanscafé, finns det all anledning att använda det som ett aktivt medel för att skapa, bibehålla och fördjupa den sociala närhet mellan deltagarna, samt mellan lärare och deltagare, som ofta är förutsättningen för den höga grad av aktivitet som behövs för att på ett framgångsrikt sätt arbeta med ett mötesbaserat lärande. Mjukstart Hur använder man då caféet? Som jag skriver tidigare kan det vara en god idé att förlägga kursens mjukstart med presentationerna av läraren och deltagarna och det inledande sociala samtalet dit. Då har man markerat vilken roll man vill ge caféet och så fort deltagarna är mogna för det, inleder man studieprocessen i kursens huvudkonferens. Kvar i caféet blir då småpratet, fikasnacket som, om man vill ha kvar aktivite- folkbildning.net 37

11 ten, också bör få förbli just småprat och fikasnack. Lärare som har ambitionen att hålla liv i cafédiskussionen gör ofta det felet att de inte kan låta bli att undervisa även här, alternativt att man i moralistisk iver i alla fall på något sätt småpratar kring kursens studieämne. Detta är ett säkert sätt att snabbt få deltagarna att tappa intresset för caféet. Istället pratar man om sådant som för deltagarna är nära, starkt eller brännande, eller helt enkelt om sådant som är roligt. Man skämtar med varandra, darrar tillsammans av harm över orättvisor eller lider gemensamt över katastrofer och tragedier. Den lärare eller ledare som kan dela detta samtal, hålla igång det, få människor att öppna sig, har stora pedagogiska vinster att göra i det parallella seriösa studiearbetet helt enkelt av den anledningen att ett levande café med skämt och allvar, kommer att locka de studerande att logga in sig även de dagar då man inte känner sig särskilt upplagd för studier. När man ändå har loggat in och läst i caféet, är chansen stor att man även öppnar kursrummet och deltar i studiearbetet där. Är detta verkligen arbete för en lärare och skall man inte låta deltagarna vara i fred någonstans? Läraren behövs för dynamiken De erfarenheter vi kan se, är att distanscaféer i allmänhet inte får någon riktig dynamik om inte läraren finns där och understödjer processen, men utan att ta plats. I de fall deltagarna själva står för aktiviteten och skapar önskad dynamik, finns det naturligtvis all anledning för läraren att inte klampa in, utan istället hålla sig utanför. Det kan ju vara så att deltagarna inte vill ha med sin lärare i caféet. Att deltagarna själva, över tid, lyckas hålla en hög aktivitet i caféet är dock relativt ovanligt. Skall man ha ett distanscafé bör man alltså räkna med att ens närvaro där kommer att vara nödvändig. Vad krävs av läraren för att på ett lyckat sätt initiera och underhålla en god caféaktivitet? Med de kvaliteter hos läraren som beskrivits i början av detta kapitel, kommer man långt. I caféet måste man som lärare dessutom kunna klä av sig lärarrollen och man måste med sitt eget exempel visa att det här 38 folkbildning.net

12 är tillåtet både att skämta, vara djupt allvarlig och att skriva om helt andra saker än om just studierna. Som lärare måste man också kunna vara tydlig i vilken roll man spelar i respektive rum. Vad gör man då om deltagarna inte gör som de ska, om de börjar föra allvarliga kunskapsdiskussioner i caféet istället för i studierummet? Arbetar man med ett samhällsämne eller ett beteendeämne, kan man mycket väl hamna i den situationen att en fråga som lyfts i caféet blir föremål för en kunskapsdiskussion där. Om detta händer skall man naturligtvis låta diskussionen fortgå tills läget är sådant att man kan be deltagarna flytta över den till kurs- eller cirkelrummet. Som lärare styr du, som tur är, inte alltid över var en diskussion uppstår. Har du lyckats skapa en god dynamik i din grupp, kan diskussioner flytta sig snabbt som en präriebrand mellan dina kommunikativa rum utan att du kan, eller ska, göra så mycket åt det. Den goda kunskapsdiskussionen skall man naturligtvis bejaka, var den än förs. Vad gör man om deltagarna flyttar över cafépratet till studierummet? Svaret här blir avhängigt av vilken typ av kurs eller cirkel man arbetar med. Har man en cirkel där själva den sociala kommunikationen är en del av målet, spelar det ingen större roll (och då har man kanske heller ingen anledning att ha ett särskilt distanscafé). Har du en kurs eller cirkel med ett tydligt kunskapssyfte, är det enklare eftersom den sociala aktiviteten inte är omedelbart kopplad till syftet. Man hänvisar vänligt men bestämt aktiviteten till caféet. Har man som lärare den möjligheten, lyfter man helt enkelt över meddelandet och lägger det i caféet. Ett och annat skämt kan man acceptera i studierummet, men annars är det, om man vill behålla koncentrationen i själva kunskapsprocessen, viktigt att markera att själva studierummet är till för arbete. Distanscaféets betydelse för själva studiearbetet är alltså indirekt. Ett socialt nav I goda fall ökar aktiviteten där deltagarnas tillit, både till läraren och till studiekamraterna. Det bör alltså ses som ett slags socialt nav som lockar deltagarna att logga in och därmed befrämjar en hög aktivitet i kursen. folkbildning.net 39

13 Alla uppskattar inte att finnas med i caféaktiviteten. Man har inte behovet eller man har inte tid. Självklart skall deltagandet i caféet vara frivilligt och man bör också bevaka att ingen deltagare känner sig pressad att vara aktiv där. Ser man, som lärare eller ledare, att man har andra vägar att skapa den nödvändiga närheten, tilliten och därmed aktiviteten, än att arbeta med distanscaféet, väljer man självklart dessa. Det är viktigt att inte fastna i metoder som har fungerat och som fungerar för andra, men som känns främmande för en själv. Den goda kunskapsprocessen är målet. Hur man på distans skapar förutsättningarna för den, avgörs bäst av den eller de pedagoger som skall arbeta med den aktuella deltagargruppen och då, självklart, i samverkan med gruppen. 40 folkbildning.net