Information från Läkemedelsverket Årgång 18 supplement 1 AUG 2007 ny rekommendation Astma är ett inflammatoriskt syndrom med återkommande episoder av andnöd, pipande andning och hosta. Prevalensen av astma i Sverige är cirka 10 % enligt aktuella studier. Samhällets kostnader för astmasjukdomen är omkring sex miljarder kronor per år. Modern astmabehandling har lett till att mycket få patienter behöver sjukhusvård, och det stora flertalet patienter kan behandlas i primärvården. Målet med astmabehandlingen är symtomfrihet, ingen begränsning av dagliga aktiviteter, normal lungfunktion och inga störande biverkningar av medicineringen. Den omfångsrika nya behandlingsrekommendationen ges av utrymmesskäl ut som ett supplement utöver ordinarie nummer av Information från Läkemedelsverket 2007. Foto: Sjöberg Bild Prenumerera på nyheter från Läkemedelsverket www.lakemedelsverket.se 1 Information från Läkemedelsverket NN:2004 Läkemedelsverkets webbplats www.lakemedelsverket.se
Innehåll Behandlingsrekommendation... 3 Appendix till Astmarekommendationer...14 Bakgrundsdokumentation... 28 Epidemiologi...28 Inhalationsbehandling...37 Monitorering av astma hos vuxna...44 Långverkande β 2 -agonister...49 Behandling av barn med inhalationssteroider fysiologiska och kliniska effekter...53 Antileukotriener vid astmabehandling...58 Kombinationsbehandling av barn och vuxna...66 Behandling av astma hos gravida...72 Svårkontrollerad astma...77 Specifik immunterapi med allergenextrakt...81 Biverkningsblanketter Biverkningsblankett...86 Vad skall rapporteras...87 Rapportering av läkemedelsbiverkningar...88 Information från Läkemedelsverket Box 26, 751 03 Uppsala Telefon 018-17 46 00 Telefax 018-54 85 66 Epost: tidningsredaktion@mpa.se Ansvarig utgivare: Gunnar Alvan Redaktion: Fredrik Brounéus, Kristina Bergström, Christina Brandt och Christina Hambn Ytterligare exemplar kan rekvireras från: Kommunikationsenheten, Medicinsk information ISSN 1101-7104 AB Danagårds Grafiska 2007 2 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Läkemedelsverket publicerade behandlingsrekommendationer om astma 2002 efter ett expertmöte 2001. Eftersom ny kunskap, nya läkemedel och kombinationspreparat har tillkommit sedan dess anordnade Läkemedelsverket ett expertmöte 15 16 november 2006 med uppgift att uppdatera rekommendationerna. Huvudbudskap Astma är ingen enhetlig sjukdom och kan variera över såväl kort som lång tid. Modern astmabehandling har lett till att mycket få patienter behöver sjukhusvård. Det stora flertalet patienter kan behandlas i primärvården. Inhalationsläkemedel utgör basbehandling. För kombinationsläkemedel med inhalationssteroid och långverkande beta-2-stimulererare finns möjlighet till olika behandlingsstrategier (fast respektive variabel dosering). För patienter med svår behandlingsrefraktär allergisk astma har omalizumab tillkommit. Antileukotrienernas roll i terapin har förtydligats. En god monitorering av astma är nödvändig för att patienten skall uppnå symtomkontroll, normal lungfunktion, god astmaprognos och samtidigt ha en optimerad läkemedelsbehandling utan övermedicinering. Bakgrund Astma är ett inflammatoriskt syndrom med flera fenotyper, som påverkar luftvägarna. Karakteristiskt för astma är återkommande episoder med andnöd, pipande andning och hosta. Symtomen är vanligen associerade med en begränsning av luftflödet (obstruktion) som är reversibel, antingen spontant eller efter behandling. Epidemiologi Prevalensen av astma är cirka 10 % enligt aktuella svenska studier. Ungefär hälften av patienterna med astma har en lindrig sjukdom. Detta betyder att en allmänläkare med 2 500 personer i sitt område bör ha 250 patienter med astma, varav cirka 125 av sådan svårighetsgrad att det föranleder regelbunden sjukvårdskontakt. Incidensen är högst i småbarnsåren och är cirka 10/1 000/år i sjuårsåldern. Den sjunker med stigande ålder och är cirka 2/1 000/år från yngre medelåldern. Incidensen astma bland vuxna har inte nämnvärt förändrats under de senaste två decennierna. Prevalensen av astma har dock ökat markant från mitten till slutet av 1900-talet på grund av ökad överlevnad, men förefaller ha planat ut under senare år. Med dagens astmabehandling behöver endast några få procent av patienterna med astma utnyttja slutenvård. Såväl bland vuxna som barn över fem års ålder har antalet sjukhusnätter minskat betydligt och vårdtiden kortats. Antalet dödsfall orsakade av astma är betydligt mindre i dag än för 20 år sedan. Årligen dör ett 60- tal personer yngre än 50 år av astma i Sverige. Målet med astmabehandling symtomfrihet ingen begränsning av dagliga aktiviteter normal lungfunktion inga störande biverkningar av behandlingen inget behov av symtomatisk behandling Diagnostik Diagnosen astma ställs efter en samlad bedömning. Grundvalen för diagnosen är en noggrann sjukhistoria, där uppgift om förekomst av allergisk rinit eller annan allergi är viktig. I utredningen ingår fysikalisk kroppsundersökning och spirometri samt ibland allergitest. Påvisande av variabel luftvägsobstruktion med reversibilitetstest och/eller Peak Expiratory Flow (PEF)-variabilitet är viktiga hörnstenar i diagnostiken. Vid osäkerhet angående diagnostiken kan påvisande av bronkiell hyperreaktivitet med bronkialprovokation vara av värde. Vanliga differentialdiagnoser hos vuxna är kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) och sensorisk hyperreaktivitet. Vårdnivåer Vårdnivåerna kan beskrivas enligt följande: egenvård primärvård lungklinik/barnklinik/allergimottagning Majoriteten av astmapatienterna, särskilt de vuxna, handläggs i primärvården. Anledningar att remittera Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 3
Behandlingsrekommendation vidare till lungklinik/barnklinik/allergimottagning kan vara oklar diagnos, dåligt behandlingssvar, förekomst av eller misstanke om NSAID-intolerant astma. Vid akuta astmaanfall kan patienter som har lindrig eller måttlig attack i allmänhet handläggas i primärvård, medan svårare anfall skall handläggas där det finns intensivvårdsmöjligheter. Livskvalitet De flesta astmapatienter kan uppnå god livskvalitet. Ungefär hälften av de astmasjuka har en sjukdom av sådan svårighetsgrad att de behöver underhållsmedicinering. Ofullständig behandlingskontroll leder till sänkt livskvalitet med störd nattsömn och begränsningar i livsföringen, då de måste undvika utlösande faktorer såsom fysisk aktivitet, allergener, starka dofter och tobaksrök. Hälsoekonomiska aspekter Samhällets kostnader för astmasjukdomen är omkring sex miljarder kronor per år. Den genomsnittliga kostnaden för en astmatiker är cirka 15 000 kronor per år. Sjukvården och mediciner står för en tredjedel av kostnaden, sjukskrivning och förtidspensionering för resterande kostnader. Kostnaderna för astmaläkemedel har stigit, men samtidigt har behovet av slutenvård minskat med ökade krav på öppenvården, särskilt under 1980- och 90-talen. Detta har sammantaget inneburit klara hälsoekonomiska vinster. Förebyggande åtgärder Kartläggning av eventuella försämrande miljö- och livsstilsfaktorer samt allergenexponering är viktig för att ge underlag till förebyggande insatser. Rökstopp samt minskad exponering för damm och kemikalier i yrkessammanhang är viktiga åtgärder för att förhindra försämring av astman. En viktig primärpreventiv åtgärd är att undvika rökning under graviditet och att inte utsätta barn för passiv rökning. Övervikt och frånvaro av fysisk aktivitet kan vara bidragande orsaker till uppkomst och utveckling av astmasymtom. Tabell I. Dygnsdoser (mikrogram) för befintliga inhalationssteroider och inhalationssystem (Efter GINA 1 guidelines, november 2006). OBS! Enligt en Cochraneanalys är ekvipotensen mellan budesonid och flutikason 1:2 baserat på lungfunktionsdata hos astmatiker som använt olika inhalatorer. Dock är absolut ekvipotent dos svår att säkert fastställa och är bland annat beroende på inhalatorns egenskaper. Astmaläkemedel översikt För fullständig information se Produktresuméer på www.lakemedelsverket.se eller www.fass.se. Glukokortikoider för inhalation Behandlingen med glukokortikoider för inhalation ger minskade astmasymtom, förbättrad lungfunktion, minskad bronkiell reaktivitet, färre astmaanfall, förbättrad hälsorelaterad livskvalitet samt minskad risk för död i astma. För närvarande är fem substanser godkända i Sverige: beklometason, budesonid, flutikason, mometason och ciklesonid. Den senare tillhandahålls inte för närvarande. Dosering av de olika substanserna framgår av Tabell I. Inhalationssteroiderna har en flack dos-responskurva med stor variation mellan individer och mellan olika läkemedel. Skillnader i kinetik och biotillgänglighet ger skilda dos-responsförhållanden för de olika preparaten. Skillnader i effekt och biverkningsprofil saknar sannolikt klinisk betydelse vid behandling av vuxna i låga till måttliga doser, medan det finns be- Beklometasondipropionat (Diskhaler, Easyhaler) Budesonid (Turbuhaler, Easyhaler) Flutikasonpropionat (Diskus) Mometason (Twisthaler) Vuxna Barn Låg dos Medelhög dos Hög dos Låg dos Medelhög dos Hög dos 200 500 > 500 1 000 > 1 000 2 000 100 200 > 200 400 > 400 200 400 > 400 800 > 800 1 600 100 200 > 200 400 > 400 100 250 > 250 500 > 500 1 000 100 200 > 200 500 > 500 200 400 > 400 800 > 800 1 200 100 200 > 200 400 > 400 Ciklesonid 80 160 > 160 320 > 320 1 280 80 160 > 160 320 > 320 1 GINA (The Global Initiative for Asthma, http://www.ginasthma.org) 4 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation lägg för att beklometason har mindre gynnsam biverkningsprofil vid behandling av barn. Behandling med inhalationssteroider kan ge lokala biverkningar som candidainfektion, peri-oral dermatit och heshet. Det finns inga övertygande belägg för risk för kliniskt relevant binjurebarksvikt eller osteoporos vid behandling med inhalationssteroider i låg till medelhög dos. Behandling med inhalationssteroider kan ge en liten, övergående hämning av längdtillväxten hos barn, men som regel uppnås normal slutlängd. Hos vuxna föreligger framför allt vid högdosbehandling ökad risk för hudskörhet. Långtidsbehandling tycks ge en något ökad risk för grå starr. Enstaka fall med psykiska biverkningar i form av framför allt aggressivitet och irritabilitet, men också ångest, nedstämdhet och tvångsföreställningar är beskrivna. Glukokortikoider för systemiskt bruk I ett fåtal fall kan behandling med perorala steroider mer än under någon vecka bli aktuell. I dessa fall bör man överväga risken för komplikationer i form av bland annat sekundär osteoporos med ökad frakturrisk. Se http://www.lakemedelsverket.se/tpl/recommendationspage_2605.aspx Beta-2-stimulerande medel De selektiva adrenerga beta-2-receptoragonisterna är bronkdilaterare och ges som inhalationer. Vid underhållsbehandling skall de kombineras med glukokortikoider för inhalation. Snabbverkande beta-2-stimulerare kan användas vid behov som enda läkemedel för symtomlindring vid lindrig astma. Det finns två korttidsverkande medel (salbutamol, terbutalin) med snabbt insättande effekt och två långtidsverkande (salmeterol och formoterol) godkända. Formoterol har dessutom snabbt insättande effekt, varför formoterol kan användas som vid behovsmedicinering. Den gynnsamma effekten vid kombination av inhalationssteroider och långtidsverkande beta-2-agonister är väl dokumenterad vid underhållsbehandling hos vuxna. Flera studier har visat signifikant bättre kontroll vid tillägg av långtidsverkande beta-2-agonister jämfört med ökning av dosen av inhalationssteroiden. Med kombinationen får man bättre lungfunktion, minskning av dag- och nattsymtom samt minskning av antal exacerbationer. Effekten hos barn är inte lika väl dokumenterad. När beta-2-stimulerarna används på rätt sätt har de god säkerhetsprofil. Biverkningsmönstret skiljer sig då inte mellan kortverkande och långverkande beta- 2-agonister. De vanligaste biverkningarna är tremor, palpitationer och muskelkramper. Däremot kan underhållsbehandling med långverkande beta-2-agonister som monoterapi, dvs. utan samtidig behandling med inhalationssteroid, öka risken för astmarelaterad mortalitet. En viss minskning av terapisvaret, dvs. toleransutveckling, har noterats vid regelbunden behandling. Fenomenet har påvisats både vid direkt och indirekt provokation av luftvägarna vid astma (metakolin, histamin samt ansträngning). Det är osäkert vilken relevans denna toleransutveckling har för den kliniska effekten vid långtidsbehandling. Fasta kombinationer och olika behandlingskoncept Fasta kombinationer med inhalationssteroid och långverkande beta-2-stimulerare kan med fördel användas då kombinationsbehandling anses indicerad, dvs. från och med steg tre i behandlingstrappan. De förenklar behandlingen, vilket troligen förbättrar terapiföljsamheten. På senare tid har två olika behandlingskoncept diskuterats: fast respektive variabel dosering med kombinationspreparat. Med fast dosering menas att optimal dos (avser glukokortikoidkomponenten) för astmakontroll uttitreras och att denna dos sedan bibehålls. Snabbverkande beta-2-stimulerare ges vid behov. Såväl kombinationen flutikason-salmeterol (Seretide) som budesonid-formoterol (Symbicort) kan användas för denna typ av behandling. Om högre inhalationssteroiddos behövs vid t.ex. astmaattack lägger man till separat inhalationssteroid om Seretide används, medan dosen kan ökas om Symbicort används. Med variabel dosering menas att underhållsdosen titreras så att astmakontroll uppnås, men att dosen sedan inom givna ramar regleras av patienten beroende på graden av symtom. Vid besvärsfrihet, dvs. vid god astmakontroll, sänker patienten själv dosen av den fasta kombinationen. Vid förkylning, eller ökade besvär av andra skäl, höjs dosen. Snabbverkande beta- 2-stimulerare ges vid behov. Symbicort kan användas för denna behandlingsmodell. Båda modellerna fungerar bra i jämförande studier, och det är svårt att finna entydiga resultat som skulle förorda den ena behandlingsmodellen framför den andra. Det viktigaste är troligen att i samråd med den enskilda patienten välja den behandlingsmodell som passar bäst. Under hösten 2006 godkändes Symbicort för att kunna användas för såväl underhållsbehandling som vid behovsmedicinering. Detta innebär att den fasta kombinationen ges som regelbunden underhållsbehandling men även som tillägg, vid behov, istället för en snabbverkande beta-2-agonist. Behandlingsmodellen är dock inte godkänd för barn utan först från 18 år. Antileukotriener Montelukast är den enda antileukotrienen som är godkänd i Sverige. Den ges peroralt och är ett alternativ som underhållsbehandling för de patienter som inte kan inhalera. Gynnsam effekt har visats som underhållsbehandling vid lindrig och medelsvår astma inklusive NSAID-intolerant astma. Montelukast har effekt på den astmatiska inflammationen och partiell skyddseffekt mot stimuli som ger upphov till bronkobstruktion, som t.ex. vid ansträngningsutlöst astma. En additiv effekt har rapporterats vid tillägg av mon- Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 5
Behandlingsrekommendation telukast till behandling med inhalationssteroider. Behandlingseffekten kan bibehållas då steroiddosen sänks. Det finns ingen känd faktor som förutsäger terapisvaret vid behandling med montelukast, varför behandlingen bör utvärderas förslagsvis efter fyra veckor. Det finns inga data som talar för toleransutveckling. Behandling med montelukast medför i allmänhet få biverkningar. De vanligaste är huvudvärk och buksmärtor. Natriumkromoglikat Natriumkromoglikatets verkningsmekanism är inte helt klarlagd. Den symtomförebyggande effekten är lägre än för inhalationssteroider. Biverkningarna är få. Irritation i halsen kan förekomma. Antikolinergika Ipratropiumbromid har viss bronkdilaterande effekt och har dokumenterad effekt som tilläggsmedicinering till inhalerade beta-2-stimulerare vid akut astma hos såväl barn som vuxna. Ipratropiumbromid har få biverkningar. Muntorrhet har rapporterats. Teofyllin Teofyllin har bronkdilaterande effekt. Det terapeutiska intervallet är snävt, det vill säga redan en liten ändring av dosen kan ge betydande bieffekter, bland annat hjärtarytmier. Det föreligger även risk för interaktioner med andra läkemedel, bland annat med makrolidantibiotika, vilket kan medföra förhöjda plasmakoncentrationer av teofyllin. Plasmakoncentrationen kan kontrolleras för att undvika överdosering. Om teofyllin ges vid akuta astamanfall skall det ges långsamt intravenöst eller rektalt (klysma). En vanlig biverkan är illamående. Påverkan på kognitiva funktioner har visats hos barn med bland annat nedsatt koncentrations- och inlärningsförmåga. Anti-IgE-antikroppar Omalizumab är godkänt i Sverige som tilläggsbehandling vid svår allergisk astma. Omalizumab är en human anti-ige-antikropp som binds till fritt cirkulerande IgE och minskar därför IgE-bindning till receptorer på mediatorcellernas yta. Preparatet ges subkutant varannan till var fjärde vecka. Doseringen bestäms av kroppsvikt och total-ige i serum. Preparatet synes ha få biverkningar, men kunskapen om långtidsbehandling är begränsad. Enstaka fall av urtikaria och andra överkänslighetsreaktioner kan förekomma. Inhalationshjälpmedel Astmaläkemedel har ofta som mål att utverka lokal effekt i luftvägarna. Inhalation av läkemedel i aerosolform är då att föredra. Metoden fungerar oftast mycket bra, även om de inhalationshjälpmedel som finns på marknaden alla har sina specifika för- och nackdelar. Deponering i mun och svalg, liksom i trakea och bronker, sker på grund av impaktion och i alveolerna på grund av sedimentation. Graden av deponering är beroende av partikelstorleken, men partikelstorlekar på mindre än 4 5 mikrometer behöver generellt sett inte eftersträvas. En ytterligare svårighet är dosbegreppet. För pulverinhalatorer är den avgivna dosen lätt att identifiera. Även så för sprayer, med undantaget att man sällan tar hänsyn till de förluster som uppstår i en spacer (och som kan vara av storleksordningen 50 %). För nebulisatorer brukar den dos som anges vara den som tillförs nebulisatorn, vilket är betydligt mer än vad som når patienten. Den stora variationen mellan deponeringen hos olika individer i mun och svalg gör också dosberäkningen mycket osäker. Om 20 % deponeras i mun och svalg i ett fall och 60 % i ett annat blir ju dosen till de nedre luftvägarna hälften så stor i det senare fallet. Det är två faktorer som för den enskilda patienten i stort sett helt avgör deponeringsmönstret hos en aerosol, dels storleken hos och mängden av de ingående partiklarna/dropparna, dels hastigheten som dessa rör sig med i luftvägarna (dvs. inhalationsflödet). Om dessa faktorer är välkontrollerade finns ingen anledning att på andra sätt jämföra olika inhalationshjälpmedel med avseende på deponeringsmönster (dvs. dos till olika delar av luftvägarna och därmed den kliniska effekten). Sammanfattningsvis handlar alltså valet av inhalationshjälpmedel om att förskriva ett sådant som både behandlande läkare och patient känner sig förtrogen med. Vidare måste inhalationsteknik och användningen av inhalationshjälpmedlet kontrolleras av kunnig personal (och i fallet med nebulisatorer även funktionen hos apparaturen). Till sist är det, om andra mer tekniska parametrar är kontrollerade, alltid den kliniska effekten som måste avgöra, eftersom alla faktorer inte kan kontrolleras helt. Detta gäller även vid byte från ett inhalationshjälpmedel till ett annat, eftersom dosangivelser inte alltid speglar den effektiva dosen till bronkerna. Pulverinhalator (DPI, Dry Powder Inhaler) I Sverige är pulverinhalatorer numera de vanligaste hjälpmedlen för att ge astmaläkemedel. Pulverinhalatorer drivs av inandningen och koordinationsproblematiken som finns hos traditionella sprayer försvinner därför automatiskt. För att åstadkomma en adekvat aerosol krävs dock en korrekt inandning. Trots att pulverinhalatorer anses lättare att använda än spray har studier visat att även denna administreringsform ger en stor dosvariation på grund av olika apparater och användarfel. Noggranna instruktioner med aktiva övningar och kontroller vid återbesök är därför nödvändiga. Barn från fem till sex års ålder kan använda pulverinhalator. 6 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Spray (pmdi, pressurised Metered Dose Inhaler) Spray har varit det vanligaste sättet att ge astmaläkemedel. Metoden är effektiv och billig men svår att använda på rätt sätt. Freonförbudet har dock lett till kraftigt minskad användning till förmån för pulverinhalatorer. Nya freonfria sprayer har emellertid lanserats och utgör alternativ till pulverinhalatorer, speciellt de sprayer där man lyckats sänka utgångshastigheten hos aerosolmolnet. Det finns även andningsaktiverade modeller som inte har de enklare sprayernas nackdelar. Om spraybehandling föredras bör därför denna typ av spray väljas i första hand. Noggranna instruktioner med aktiva övningar och kontroller vid återbesök är nödvändiga. Barn från fem till sex års ålder kan använda andningsaktiverad spray. Spray med inhalationskammare Till barn under fem år och patienter med koordinationssvårigheter kan en inhalationskammare (spacer) monteras till sprayen. Adekvat dos kan då erhållas med lugn vanlig andning. Inahalationskammaren bör vara av material som inte är elektrostatiskt, till exempel metall eller antistatbehandlad plast. Små behållare med en volym på 250 350 ml räcker för de flesta sprayer. Det är viktigt att masken eller munstycket sluter tätt. Spray med kammare har även använts med gott resultat vid akut astma och då med högre doser av läkemedlet. Nebulisatorer Jetnebulisatorer som drivs med tryckluft från en kompressor eller luft/syrgastub är de mest beprövade och används ofta på mottagningar och sjukhus. Det finns flera modeller med olika egenskaper i fråga om droppstorlekar och output. Ultraljudsnebulisator förekommer också men används mera sällan. I hemmen används numera oftast spray-spacerkombinationer istället för nebulisatorer. I de fall effekten av behandling med nebulisatorer ter sig överlägsen andra inhalationshjälpmedel beror det oftast på att den inhalerade dosen är högre. Fördelarna med nebulisatorer ligger i att stora mängder aerosol kan ges under kort tid (hög output) och att i stort sett alla läkemedel i lösning kan användas och därför också blandas. Dessa relativt specifika fördelar motiverar inte alltid att nebulisatorer förskrivs t.ex. spray-spacerkombinationer kan i många fall ersätta nebulisatorer helt. Akut astma hos vuxna Akut astma kan förekomma som debutsymtom eller som en snabb försämring hos en person med känd astma. Nedanstående klassifikation kan vara en vägledning för bedömning av astmaanfallets kliniska svårighetsgrad (se även Appendix 1): Lindrigt anfall: Lätt dyspné och förlängt exspirium utan påtaglig begränsning av den fysiska aktiviteten. Patienten kan ligga ned. Måttligt till rikligt med ronki. Måttligt anfall: Måttlig dyspné. Påtagligt begränsad fysisk aktivitet. Patienten vill sitta. Auxiliär andning och rikligt med ronki föreligger vanligen. Svårt anfall: Svår dyspné. Liggande ställning är ofta omöjlig och talet påverkat. Uttalad auxiliär andning. Rikligt med ronki eller i allvarliga fall avtagande ronki. Livshotande attack: Svår dyspné. Uttröttad eller omtöcknad patient som har svårt att tala. Ibland avsaknad av ronki. Kräver snabb behandling och transport till intensivvårdsavdelning. Med tilltagande svårighetsgrad ses ökande hjärtoch andningsfrekvens samt sjunkande PEF-värden och oxygenmättnad (SaO 2 ). Mätning av dessa variabler bör därför ingå i undersökningen av patienten. Behandling Egenbehandling Alla patienter med astmaanfall bör förses med individuell behandlingsplan. De med frekventa akuta försämringar bör dessutom ha en egen PEF-mätare. Vid en lindrig attack bör patienten ta sin inhalerade snabbverkande beta-2-stimulerare (salbutamol, terbutalin, formoterol) i upprepade doser och, om besvären inte viker, dessutom fyrdubbla dosen inhalerad glukokortikoid (2 4 doseringstillfällen per dygn). Patient som enbart använder Symbicort kan, under en begränsad tid vid försämring, ta upp till tolv inhalationer per dygn. Vid en medelsvår astmaattack påbörjas dessutom peroral glukokortikoidbehandling, till exempel 20 40 mg prednisolon i 5 7 dagar. Om detta inte ger en snabb förbättring av symtomen med stigande PEFvärden, ska patienten kontakta närmaste vårdinrättning. Vid svår eller livshotande astmaattack bör patienten eller anhörig omedelbart rekvirera ambulanstransport. Samtidigt påbörjas inhalationsbehandling med upprepade doser snabbverkande beta-2-stimulerare (salbutamol, terbutalin, formoterol) tills förbättring inträtt. Steroidbehandling påbörjas redan i hemmet, till exempel prednisolon 30 60 mg i en dos. Under transport Under transport till sjukvårdsinrättningen ges ytterligare beta-2-stimulerare kombinerat med ipratropiumbromid. Vid ambulanstransport av patienter med svår astmaattack ska SaO 2 mätas och oxygen ges med övervakning av SaO 2. Målsättningen är att SaO 2 ska vara > 90 %. Vid transport under mer än 30 minuter kan perorala glukokortikoider ges om inte patienten redan inlett behandlingen i hemmet. På sjukvårdsinrättningen På varje vårdenhet där man behandlar patienter med akut astma ska det finnas apparatur för inhalationsbehandling, möjligheter till oxygentillförsel, pulsoxymeter och PEF-mätare. Flödesschema avseende behandlingen framgår av Figur 1 (se även Appendix 2). Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 7
Behandlingsrekommendation Figur 1. Flödesschema för behandling och omhändertagande av akut astma hos vuxna, se även Appendix 2. 8 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Uppföljning Föreligger riskfaktorer för astmadöd (se Tabell II) bör inläggning övervägas även om patienten förbättras på behandling. Riskfaktorer och anfallets svårighetsgrad har också betydelse för hur snabbt och var uppföljning bör ske. Det är också viktigt att alla akutbehandlade patienter får en snar tid för uppföljning med läkarbesök och patientutbildning. Tabell II. Riskfaktorer för astmadöd. Tidigare akut svår astma tidigare intensivvård, intubation två sjukhusinläggningar för astma under senaste året tre akutbesök för astma senaste året inläggning senaste månaden för astma svår födoämnesallergi Stort medicinintag hög förbrukning av beta-2-stimulerare behandlas med eller har nyligen behandlats med perorala glukokortikoider Dålig följsamhet till ordinerad behandling Annan komplicerande sjukdom kardiovaskulär sjukdom psykisk sjukdom Patient som har svårt att lägga märke till sin obstruktivitetsgrad ( polor perceivers ) Svåra socioekonomiska förhållanden exempelvis missbruk Patienter med språksvårigheter Akut astma under graviditet Akuta astmaattacker hos gravida behandlas på samma sätt som hos icke-gravida. Alla rekommenderade läkemedel kan ges. Vid graviditet innebär otillräcklig astmabehandling en risk för både patienten och fostret. Det är viktigt att dessa patienter följs upp noggrant för att undvika nya attacker under graviditeten (se underhållsbehandling vid graviditet). Underhållsbehandling av astma hos vuxna Målsättningen med behandlingen är att uppnå full kontroll över sjukdomen. Denna rekommendation avser farmakologisk underhållsbehandling av astma och kan fungera såväl som ett upptrappningsschema som ett nedtrappningsschema. (Figur 2, se även Appendix 3). Astma är dock en komplex sjukdom, varför det ibland inte är möjligt att följa schemat, utan behandlingen måste anpassas individuellt. Farmakologisk astmaterapi är idag baserad på inhalationsbehandling. Studier har visat att det är svårt att använda inhalatorer korrekt, varför patienten bör instrueras ingående. Munsköljning efter läkemedelsinhalation är viktig så att olika former av lokala komplikationer kan undvikas. Ett litet antal patienter kan eller vill inte använda sig av inhalationsbehandling och detta gäller särskilt inhalationssteroider. Hos dessa måste man förlita sig på annan behandlingsform, i första hand montelukast. Andra möjligheter är oralt teofyllin eller beta-2-stimulerande medel. Strategi för behandlingsutvärdering och nedtrappning Aktuell behandling bör omvärderas kontinuerligt i avsikt att undvika överbehandling och minska risken för långtidsbiverkningar. Hos patienter som har optimal lungfunktion och som har varit symtomfria i 2 4 månader bör man ta ställning till nedtrappning av behandlingen. Som regel kan nedtrappningen ske i motsatt ordning mot den som har använts vid upptrappningen. Allmänna överväganden vid terapisvikt Många studier visar att följsamheten (compliance) är låg (mindre än 50 %) hos patienter som får astmaläkemedel förskrivna första gången. Vid dålig symtomkontroll bör man därför före eventuell dosjustering alltid bedöma om patienten tar sina läkemedel enligt ordination och på rätt sätt. Vid dålig sjukdomskontroll är det också viktigt att identifiera eventuella exogena miljöfaktorer av betydelse. Först därefter bör man överväga terapiförändringar. Vid sviktande behandlingsresultat kan det också vara aktuellt att överväga diagnosen. Vårdnivå Astmabehandling enligt steg 1 3 bör behandlas i primärvården. Behandling enligt steg 4 kan ske på specialmottagning antingen i primärvård eller på specialistmottagning vid lungmedicinsk eller allergologisk specialistklinik. Med specialmottagning avses den astmavård som ges av läkare inom intern- och allmänmedicin med särskilt goda kunskaper i astmavård. I primärvården har denna form av mottagning i många fall tillgång till sjuksköterskeledd astmamottagning. Behandling enligt steg 5 sker alltid vid lungmedicinsk eller allergologisk specialistklinik. Behandling av allergisk rinit Astma och allergisk rinit är ofta samtidigt förekommande sjukdomar med likartad patofysiologi, vilket tyder på att dessa tillstånd är delar av ett inflammatoriskt syndrom. Behandling av samtidig rinit hos astmatiker har i flera studier bevisats minska risken för astmaförsämring, akutbesök och inläggningar. Vid utredning och behandling av astma är det därför viktigt att värdera förekomst av eventuell samtidig rinit, utföra en enkel näsundersökning och i förekommande fall sätta in behandling. Vid mild form av kortvarig eller säsongsbunden allergisk rinit rekommenderas antihistaminer. Vid mera långvariga och allvarligare symtom rekommenderas nasala glukokortikoider. Vid otillfredsställande behandlingseffekt kan nasala glukokortikoider och antihistaminer kombineras. Vid Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 9
Behandlingsrekommendation terapisvikt kan systemiska glukokortikoider ges som kortvarig behandling av allergisk rinit. Specifik immunoterapi (hyposensibilisering) kan övervägas när behandling enligt ovan inte ger önskad effekt. Antileukotrienbehandlling har dokumenterad effekt på astma och samtidig allergisk rinit. Under graviditet kan intranasalt kortison rekommenderas med stöd av data från inhalationskortison. Det finns tillfredsställande säkerhetsdata publicerade för antihistaminerna loratadin och cetirizin och de kan därför användas under graviditet. För övriga antihistaminer saknas säkerhetsdata eller är fåtaliga. Desloratadin bör som metabolit till loratadin kunna användas med stöd av dess säkerhetsdata. Däremot finns det inget stöd i litteraturen för att klemastin skulle ha en bättre säkerhetsprofil än loratadin och cetirizin. Klemastin ger också upphov till betydande sedering, vilket är negativt under graviditet. Underhållsbehandling under graviditet och amning Grundprincipen är att astma under graviditet och amning inte ska behandlas annorlunda än astma hos icke-gravida. De grundläggande målen är optimal astmakontroll, bibehållande av normal andningsfunktion, förhindrande av exacerbationer och förhindrande av komplikationer hos modern och fostret. Risken för att fostret kommer till skada av svår eller kroniskt underbehandlad astma överstiger eventuella risker av astmaläkemedlen. Således kan kortverkande och långverkande beta-agonister användas som normalt liksom antileukotrienbehandling såväl som kortikosteroider både som inhalation eller peroralt. Nyinsättning av antileukotrienbehandling (montelukast) under graviditet bör dock om möjligt undvikas. Akuta astmasymtom hos barn 0 2 år Akuta astmasymtom i denna åldersgrupp utlöses nästan alltid av en luftvägsinfektion orsakad av virus. De flesta barn är helt symtomfria mellan infektionerna. En del, särskilt de med atopisk läggning eller sjukdom, har dock symtom även i infektionsfria intervall. För att bedöma svårighetsgraden av andningsbesvären måste barnet undersökas med bar överkropp. Allmäntillstånd och andningsfrekvens bedöms och eventuell förekomst av indragningar noteras. Syrgasmättnaden (SaO 2 ) mäts enkelt och tillförlitligt med pulsoxymeter. Lindriga besvär: Aktiviteten relativt opåverkad. Barnet orkar röra sig/leka. Andningsfrekvens 30 40/minut, lätta indragningar, väsande utandning med eller utan ronki. SaO 2 över 96 %. Måttliga besvär: Barnet opåverkat i vila/orkar leka lite. Andningsfrekvens 40 50/minut, måttliga indragningar, väsande utandning med ronki. SaO 2 91 96 %. Svåra besvär: Barnet påverkat i vila, börjar bli trött. Andningsfrekvens över 50/minut. Kraftiga indragningar och kraftigt pressad utandning med ronki. SaO 2 86 90 %. Mycket svåra besvär: Barnet mycket påverkat, oroligt, trött, orkar bara andas. Andningsfrekvens över 50/minut. Mycket kraftiga indragningar och kraftigt pressad utandning. Försvagat andningsljud är ett allvarligt tecken. SaO 2 85 % eller lägre. Figur 2. Rekommenderad strategi hos vuxna för underhållsbehandling av astma med olika svårighetsgrad. För vårdnivåer se sidan 3. ICS = inhalerade kortikosteroider, LAB = långverkande beta-2-agonister, LTRA = Leukotrie receptorantagonist, CS = kortikosteroider. 10 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation För detaljer i gradering av astmaanfallets svårighetsgrad hos barn v.g. se även Appendix 4. Barn över två år Även i denna åldersgrupp är i de flesta fall astmabesvär som kräver läkarvård infektionsutlösta. Också allergenutlösta akuta astmabesvär kan kräva läkarvård. Lindriga besvär: Aktiviteten relativt opåverkad, i stort sett opåverkat tal, lätta indragningar, väsande förlångsammad utandning och oftast ronki. SaO 2 över 96 %. Måttliga besvär: Aktiviteten nedsatt men barnet orkar röra sig, påverkat tal, sitter, måttliga indragningar, väsande förlångsammad utandning och ronki. SaO 2 91 96 %. Svåra besvär: Andnöd, barnet orkar bara andas, talar bara enstaka ord, sitter framåtlutad, kraftiga indragningar och rikligt med ronki. Försvagat andningsljud är ett allvarligt tecken. SaO 2 90 % eller lägre. För detaljer i bedömningen av akut astma hos barn över två års ålder se Appendix 5. Behandling av akut astma hos barn Se Figur 3 samt Appendix 6 och 7. Underhållsbehandling av astma hos barn Målsättning med behandlingen Barnet ska klara sina vardagsaktiviteter utan besvär samt sova lugnt utan astma eller hosta på natten eller morgonen. Det är endast vid kraftig ansträngning, luftvägsinfektion eller ofrivillig kontakt med ämnen som barnet inte tål som lindriga besvär kan accepteras. Lungfunktionen ska bibehållas normal och behandlingen ska inte ge besvärande biverkningar. Klassificering av astmans svårighetsgrad hos barn Ett barns behov av underhållsbehandling återspeglar som regel relativt väl astmans underliggande svårighetsgrad. Denna kan beskrivas som lindrig, måttlig, medelsvår eller svår. Graden av symtom visar hur välkontrollerad astman är och ger vägledning om hur behandlingen behöver justeras. Nedanstående klassificering (Tabell III) är utarbetad inom Svenska Barnläkarföreningens sektion för barn- och ungdomsallergologi och bygger på patientens behov av underhållsmedicinering och aktuella symtom. Bedömningarna grundar sig på förhållandena senaste månaden. Behovet av medicinering anges med siffrorna 1 4. Förekomsten av symtom anges med bokstäverna A D. Klassificeringen anges således med en siffra för aktuell medicinering och en bokstav för förekomsten av symtom. Exempel: 2 B, inhalationssteroid i låg måttlig dos (2) och symtom 1 2 ggr/vecka för lätta besvär (B). 3 A, inhalationssteroid i medelhög dos + inhalerad beta-2-agonist och/eller leukotrienantagonist (3) och är besvärsfri med den medicineringen (A). Underhållsbehandling av barn Underhållsbehandlingen framgår av Tabell IV, se även Appendix 8. Svårkontrollerad astma hos barn Med svårkontrollerad astma menas vanligtvis astma hos barn som inte blir bättre trots att man nått steg 3 på behandlingstrappan eller att barnet har dåligt kontrollerad astma på steg 4. Ofta beror behandlingssvik- Figur 3. Flödesschema för behandling och omhändertagande av akut astma hos barn. Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 11
Behandlingsrekommendation ten på att barnet inte tar sin medicin, att de tar den på felaktigt sätt, att de regelbundet exponeras för allergen eller att det är fel diagnos. Dessa barn behöver remitteras för utredning! Om diagnosen svår allergisk astma kvarstår efter sådan utredning, kan omalizumab användas för barn från tolv år. Perorala glukokortikoider kan också i vissa fall bli aktuella, men det är en extremt ovanlig behandlingsform till barn. Monitorering En god monitorering av astma är nödvändig för att patienten skall uppnå symtomkontroll, normal lungfunktion, god astmaprognos och samtidigt ha en optimerad läkemedelsbehandling utan övermedicinering. Detta bygger på ett antal komponenter som är nödvändiga för att kvalitetssäkra astmavården. På alla vårdnivåer bör strukturerad anamnes, spirometri och lungfunktionskurvor (PEF eller via elektronisk spirometer) inkluderas i monitoreringsarsenalen. För detaljerad information om monitorering, se Appendix 9. Tabell III. Klassificering av astmans svårighetsgrad hos barn över två år baserat på medicinering och symtom. Svårighetsgrad Behov av medicinering 1 (lindrig) Ingen underhållsbehandling. Endast kortverkande beta-2-stimulerare vid behov. Inhalationssteroid i låg till måttlig dos 2 (måttlig) ( 400 mikrogram/dygn) + beta-2-stimulerare vid behov. Inhalationssteroid 400 mikrogram/dygn + långverkande beta-2-stimulerare och/ 3 (medelsvår) eller leukotrienantagonist. Inhalationssteroid > 400 mikrogram/dygn och långverkande beta-2-stimulerare 4 (svår) och/eller leukotrienantagonist. Astmasymtom A Inga symtom. Symtom 1 2 dagar/vecka, exempelvis ansträngningsutlöst astma eller förkylningsframkallade besvär. B C Symtom 3 6 dagar/vecka. D Dagliga symtom. 12 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Tabell IV. Behandlingsöversikt för underhållsbehandling av astma i olika åldrar. Steg Symtom 0 2 år Symtom 3 6 år Från 7 år Steg 1: Medicin v.b. Steg 2: Kontinuerlig inhalationssteroid i låg till medelhög dos Steg 4: Kontinuerlig inhalationssteroid i hög dos + tilläggsbehandling 1a: Kortvariga, lindriga besvär enbart vid förkylning 1b: Återkommande infektionsutlösta besvär Besvär mellan infektionsutlösta episoder, o/e infektionsutlösta besvär > 1 gång/ mån, o/e svåra anfall Bristande astmakontroll trots steg 2 Bristande astmakontroll trots steg 3 Beta-2-stimulerare i inhalation eller mixtur v.b. Periodisk behandling med inhalationssteroid 200 mikrogram 4 2 i max 10 dagar + leukotrienantagonist vid bristande effekt + inhalerad beta-2-stimulerare vid symtom. Inhalationssteroid 400 mikrogram/dag + inhalerad beta-2-stimulerare vid symtom Steg 3: Kontinuerlig inhalationssteroid i låg till medelhög dos + tilläggsbehandling Inhalationssteroid 400 mikrogram/dag + leukotrienantagonist + inhalerad beta-2-stimulerare vid symtom Individuell behandling, ev steroider via nebuliseringsapparat + inhalerad beta-2-stimulerare vid symtom Återkommande ansträngningsutlöst astma, o/e behov av beta-2-stimulerare > 2 ggr/v Bristande astmakontroll trots steg 2 Bristande astmakontroll trots steg 3 Lindriga o/e sporadiska besvär Beta-2-stimulerare i inhalation v.b. Inhalationssteroid 400 mikrogram/ dag + inhalerad beta- 2-stimulerare vid symtom Inhalationssteroid 400 mikrogram/ dag + leukotrienantagonist. Vid otillräcklig kontroll adderas dessutom långverkande beta- 2-stimulerare till barn 4 år + inh. beta-2- stimulerare vid symtom Inhalationssteroid > 400 mikrogram/dag + leukotrienantagonist + långverkande beta-2-stimulerare till barn 4 år + inh. beta-2- stimulerare vid symtom Beta-2-stimulerare inhalation v.b. Inhalationssteroid 400 mikrogram/dag + inhalerad beta- 2-stimulerare vid symtom Inhalationssteroid 400 mikrogram/dag + långverkande beta-2-stimulerare. Vid otillräcklig kontroll adderas dessutom leukotrienantagonist + inh. beta-2- stimulerare vid symtom Inhalationssteroid > 400 mikrogram/dag + långverkande beta-2-stimulerare + leukotrienantagonist + inh. beta-2-stimulerare vid symtom Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 13
Behandlingsrekommendation Appendix Appendix till Astmarekommendationer Appendix 1 Vägledning vid klinisk värdering av astmaanfall hos vuxna Symtom Andning Lindrigt Måttligt Svårt Livshotande Ansträngningsdyspné Kan ligga ned Taldyspné Föredrar att sitta Dyspné i vila Sitter upprätt Svår dyspné Tal Meningar Korta fraser Enstaka ord Svårt att tala Psykiskt tillstånd Kan vara agiterad Vanligen agiterad Oftast agiterad Uttröttad eller konfusorisk Fysikaliska tecken Andningsfrekvens Ökad Ofta 25/minut Ofta 30/minut Hög men kan avta Accessoriska muskler Inte involverade Relativt ofta involverade Oftast involverade Kan ha paradoxala bukrörelser Ronki Måttliga, åtminstone i slutet av andningen Rikliga, hela utandningen Vanligen rikliga Ofta avsaknad av ronki Hjärtfrekvens 90 100/minut 100 120/minut > 120/minut Bradykardi o/e hypotension kan föreligga Funktionsmått PEF (% av förväntat 75 85 % 50 75 % 30 50 % 30 % om mätbart eller optimalt värde) SaO 2 (luftandning) > 95 % 91 95 % < 91 %, mät alltid blodgaser PO 2 (luftandning) PCO 2 Normalt, behöver ej mätas < 6 kpa, behöver ej mätas > 8 kpa, behöver vanligen ej mätas < 6 kpa, behöver vanligen ej mätas < 8 kpa, ev. även med O 2 -behandling < 8 kpa, ev. även med O 2 -behandling < 6 kpa 6 kpa och sjunkande ph Kliniskt viktigast är att notera andningsfrekvensen eftersom hjärtfrekvensen varierar med åldern. Appendix 2 Omhändertagande av vuxna patienter med akut astma på vårdenhet Vid lindrig till måttlig astmaattack är förstahandsmedlet snabbverkande beta-2-agonist i högdos, gärna i kombination med ipratropiumbromid, antingen via nebulisator eller som inhalationsaerosol (MDI) med andningsbehållare (spacer) (Rekommendationsgrad A). Rekommenderade doser vid inhalationsbehandling med nebulisator är 5 10 mg salbutamol och för ipratropiumbromid 0,5 mg. Alternativt ges behandlingen som inhalationsaerosol med andningsbehållare. Då ges 10 15 puffar av salbutamol i koncentrationen 0,2 mg/dos. En puff ges för varje till vartannat andetag. Även inhalationsaerosol ipratropium kan ges i andningsbehållare, totalt upp till 8 10 puffar. Patienter som har svårt att inhalera ges terbutalin subkutant eller intravenöst i doseringen 0,25 0,5 mg. Dosen kan vid behov upprepas. Det finns ingen dokumentation för behandling med adrenalin vid astma hos vuxna. Vid svår attack ges omedelbart oxygen, 4 6 L/minut via näsgrimma eller mask förutom bronkdilaterande behandling enligt ovan (Obs. Glöm inte differentialdiagnostik mot kroniskt obstruktiv lungsjukdom och respiratorisk insufficiens; blodgaskontroll kan vara indicerad). Patienter med svår till livshotande attack får inte lämnas utan övervakning. Patienter som inte förbättras på given behandling förses med fri venväg och transporteras omedelbart till intensivvårdsavdelning. Behandlingen kompletteras alltid med tidig tillförsel av glukokortikoid, i första hand 30 60 mg prednisolon (Rekommendationsgrad A). Oral steroidbehandling avslutas två till tre dagar efter det att stabil förbättring inträtt. Nedtrappning av orala steroider är normalt inte nödvändigt vid behandlingstid under tre veckor. Vid 14 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Appendix svårt livshotande astmaanfall kan tillägg med teofyllin övervägas (Rekommendationsgrad D). Teofyllin ges intravenöst i dosen 5 6 mg/kg under 20 30 minuter. Om patienten har regelbunden underhållsbehandling med teofyllin bör försiktighet iakttas och endast halva dosen ges intravenöst. Antibiotika ges endast om bakteriell infektion påvisats eller är sannolik. Appendix 3 Underhållsbehandling av vuxna Steg 1 Behandling av tillfälliga astmabesvär Snabbverkande beta-2-agonist i inhalationsform rekommenderas vid behov (Rekommendationsgrad D). Vid besvärande biverkningar, till exempel tremor, kan byte till annan snabbverkande beta-2-agonist eller möjligen ipratropium prövas. Snabbverkande beta-2-agonister bör vid behov ges i förebyggande syfte, till exempel före ansträngning eller exponering för kyla, rök, irriterande gaser eller allergen som inte kan undvikas (Rekommendationsgrad B). Steg 2 Behandling av kontinuerliga eller ofta återkommande besvär Vid återkommande astmasymtom mer än två till tre gånger per vecka bör underhållsbehandling med inhalationssteroid (ICS) ges. Patienten ska alltid ha med sig snabbverkande beta-2-agonist i inhalationsform för behandling av tillfälliga astmasymtom. I stabil fas kan man med fördel ge dygnsdosen ICS uppdelat på ett eller två dostillfällen. Vid tillfällig försämring, vanligen i samband med luftvägsinfektion, bör underhållsdosen av inhalationssteroiden ökas fyra gånger och gärna fördelas på fler dostillfällen per dygn under någon till några veckor (Rekommendationsgrad C). Steg 3 Om underhållsbehandlingen med låg dos av inhalationssteroider inte ger tillfredsställande kontroll av astmasjukdomen, bör i första hand patientens medverkan kontrolleras, speciellt hanteringen av inhalatorn. I de fall symtom ändå kvarstår ges i första hand tilläggsbehandling med långverkande beta-2-agonist (LABA, salmeterol eller formoterol) (Rekommendationsgrad A). Fortsatt behandling med inhalationssteroider i låg till medelhög dos ska ges och patienten måste noggrant instrueras att inte avbryta behandlingen med inhalationssteroider. Kombinationsbehandling med inhalationssteroid och långverkande beta-2-agonist kan ske enligt flera olika regimer. Antingen kan man lägga till långverkande beta-2-agonist till inhalationssteroiden och ge preparaten i separata inhalatorer. Alternativt ges en fast kombination av inhalationssteroid och beta-agonist i samma inhalator. Kombinationsbehandlingen kan ges kontinuerligt i fast dosering. Vid denna behandlingsmodell trappas dosen av kombinationen upp tills astmakontroll uppnås och dosen bibehålls. Behandlingsmodellen bygger på en fast grunddos av kombinationen inhalationssteroid/långverkande beta-agonist med tillägg av snabbverkande beta-agonist vid tillfälliga symtom. Vid väl kontrollerad astma ska man överväga att sänka den fasta grunddosen av kombinationen. Alternativt kan kombinationen ges i en regelbunden, kontinuerlig dosering och dessutom vid behov på grund av tillfälliga astmasymtom. I denna modell inhaleras kombinationen inhalationssteroid/långverkande beta-agonist både i form av en fast grunddos och vid tillfälliga besvär istället för snabbverkande beta-agonist. Denna behandlingsmodell kräver att den i kombinationen ingående långverkande beta-agonisten är snabbverkande (formoterol är den enda nu tillgängliga). Vid de tillfällen då man inte uppnår full kontroll med kombinationen inhalationssteroid samt långverkande beta-2-agonist rekommenderas att man prövar kombinationen inhalationssteroid och leukotrienantagonist (montelukast). Antileukotriener har gynnsam tilläggseffekt vid basbehandling med inhalationssteroider (Rekommendationsgrad A). Det är även visat att tillägg av antileukotriener medger en sänkning av dosen inhalerad steroid med bibehållen effekt (Rekommendationsgrad A). Montelukast kan framför allt vara ett alternativ hos patienter med samtidig rinit samt hos dem med ansträngningsrelaterad astma. Effekten av behandling med montelukast utvärderas efter fyra veckor inför ställningstagande till fortsatt behandling. Steg 4 Om astmakontroll inte uppnås på steg 3 finns ett flertal alternativ för fortsatt terapi. Antileukotriener har gynnsam tilläggseffekt vid basbehandling med inhalationssteroider (Rekommendationsgrad A). Det är även visat att tillägg av antileukotriener medger en sänkning av dosen inhalerad steroid med bibehållen effekt (Rekommendationsgrad A). Antileukotriener kan läggas till behandling med inhalationssteroider eller till kombinationen inhalationssteroid/långverkande beta-2-agonist. Effekten av behandling med montelukast utvärderas efter fyra veckor inför ställningstagande till fortsatt behandling. Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 15
Behandlingsrekommendation Appendix Om behandling enligt ovan inte ger tillfredsställande kontroll av astmasjukdomen bör patientens medverkan till förståelse av behandlingen åter kontrolleras. När detta gjorts och patienten ändå inte är besvärsfri, kan behandlingen trappas upp genom att både en långverkande beta-2-agonist och montelukast ges som tillägg till inhalationssteroiden. Man kan i detta skede även pröva att ge inhalationssteroid i hög dos. Hög exacerbationsfrekvens talar för höjning av steroiddosen (Rekommendationsgrad A). Då behandling enligt ovan inte ger tillfredsställande kontroll av astmasjukdomen bör diagnosen ifrågasättas och patientens medverkan i och förståelse av behandlingen ånyo kontrolleras. Kliniskt relevant effekt av underhållsbehandling med teofyllin är inte visad (Rekommendationsgrad A) och medlet har en ogynnsam biverkningsprofil. Medlet kan prövas i enstaka fall då inhalationsterapi är svår att genomföra (Rekommendationsgrad D) eller som tilläggsterapi. Vid hög dosering eller när interaktionsrisk föreligger rekommenderas kontroll av plasmakoncentrationen. Steg 5 Hos patienter som inte har nått astmakontroll på steg 4 ska man behandla med perorala steroider och/eller göra ett behandlingsförsök med omalizumab. Behandling av dessa patienter ska genomföras vid specialistklinik. Underhållsbehandling med perorala steroider ska göras med lägsta möjliga dos, som titreras ut under specialistöverinseende. Eftersom det oftast rör sig om en lång behandlingsperiod bör man överväga att mäta patientens bentäthet vid inledningen av behandlingen och sedan monitorera utvecklingen av bentätheten. Hos dessa patienter ska man överväga förebyggande behandling mot osteoporos. Beroende på den utrustning som finns vid specialistkliniken bör man monitorera patienten med avseende på underliggande inflammation och under monitorering försöka att minska dosen och/eller sätta ut den perorala behandlingen. Omalizumab är indicerat som tilläggsbehandling för bättre kontroll av astma hos vuxna och ungdomar (från tolv års ålder) med svår, allergisk astma, som har visat positivt hudtest eller in vitro-reaktion på perenna luftvägsallergen och som har nedsatt lungfunktion (FEV1 < 80 %) samt frekventa symtom dagtid eller nattliga uppvakningar och som har upplevt flera svåra dokumenterade astmaexacerbationer trots en daglig hög dos av inhalationssteroider plus en långverkande, inhalations-beta-2-agonist. Behandling med omalizumab är endast avsedd för patienter med övertygande IgE-medierad astma. Effekten värderas efter fyra månaders behandling. Ett beslut att fortsätta med omalizumab ska baseras på om en markant förbättring av den totala astmakontrollen kan ses enligt klinisk bedömning. För närvarande saknas objektiva mätmetoder för att värdera en specifik behandlingseffekt. För att underlätta utvärdering av läkemedlet finns från och med år 2006 ett svenskt register till vilket de patienter som behandlas med omalizumab bör anmälas. I enstaka svåra fall som kräver hög peroral underhållsdos med glukokortikoider kan man överväga försök med till exempel metotrexat eller auranofin (guldsalt) i syfte att åstadkomma en steroidsparande effekt. För närvarande rekommenderas inte behandling med anti-tnf-preparat annat än i samband med kliniska prövningar. Övrig terapi Natriumkromoglikat kan användas för underhållsterapi av lindrig astma som alternativ till inhalationssteroider i låg dos (Rekommendationsgrad C). För fullgod effekt bör medlet initialt ges fyra gånger dagligen. Vid besvärsfrihet kan dosering morgon och kväll prövas. Medlet kan även ges som situationsprofylax inför känd exponering (allergen, ansträngning med mera). Perorala beta-2-agonister ges till patienter som inte klarar inhalationsterapi med dessa medel (Rekommendationsgrad D). Vanligen ger de perorala preparaten mer biverkningar och har sämre effekt än då de inhaleras. Expektorantia, mukolytika och hosthämmande medel har ingen dokumenterad effekt vid astma. Hosta hos astmatiker är vanligen ett tecken på bristande astmakontroll och bör i första hand föranleda intensifiering av den antiastmatiska behandlingen. 16 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Appendix Appendix 4 Gradering av astmaanfallets svårighetsgrad hos barn 0-2 år. Stadium Aktivitet, Allmäntillstånd Andningsfrekvens per minut Indragning * Blekhet/ cyanos Pip-/ väsljud SaO 2 (pulsoximetri) Andningstyp, åtgärd med mera 0 Besvärsfri Normalt 20 30 0 0 0 Normalt Förlängd utandning vid ansträngning 1 Normalt 25 30 0 0 (+) ** Över 96 % Lindriga 2 besvär Gör vilopauser 30 40 + 0 (+) ** Förlängd utandning Måttliga Opåverkad i vila, orkar 3 40 50 +(+) 0 ++ besvär leka lite 91 96 % Pressar, lätt uppblåst Svåra Pressar! Uppblåst, indragning även 4 Påverkad i vila > 50 ++ 0 +++ besvär 86 90 % interkostalt, ev. blodgasanalys! Påverkad! orolig, Kraftigt ansträngd andning, växlande 5 > 50 +++ + +++ trött, orkar bara andas andningsljud, blodgasanalys 6 Mycket svåra besvär Starkt påverkad, kallsvettig, orolig somnolent orkar knappast andas Varierar ++ 85 % eller lägre Svagt andningsljud, kraftigt uppblåst, respiratorberedskap! * Halsgropen, subkostalt, interkostalt ** I vila hörbart endast med stetoskop och kompression av torax, vid forcerad andning efter aktivitet hörbart även på avstånd. Svenska Barnläkarföreningens sektion för barnallergologi 2006. Modifierad från Wennergren G, et al. Acta Paediatr Scand 1986;75:465 9. Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 17
Behandlingsrekommendation Appendix Appendix 5 Gradering av astmaanfallets svårighetsgrad hos barn > 2 år PEF-mätning bör göras om patientens ålder och tillstånd tillåter det (stadium 1 3). Ta även hänsyn till besvärens varaktighet! Stadium Aktivitet Position Andningsbesvär * Ronki 1 2 3 4 5 SaO 2 (pulsoximetri) Normal, tal u.a. Kan ligga (+) + (+) ** PEF Lindriga besvär Något nedsatt tal Över 96 % Vill sitta ++ ++ (även distans) PEF v.u.a. Måttliga besvär Orkar röra sig, talet PEF/ev. blodgasanalys Sitter +++ +++ (även distans) påverkat 91 96 % Orkar bara andas, talar Sitter framåtlutad +++ +++ (även distans) Blodgasanalys! enstaka ord Svåra besvär Ångestfylld, svårkontaktad, medvetandet grumlat Snabb ytlig andning + 90 % eller lägre OBS! Blodgasanalys! respiratorberedskap * Dyspné, takypné, indragning och användande av auxiliär andning. ** I vila hörbart endast med stetoskop, vid forcerad andning hörbart även på avstånd. Svenska Barnläkarföreningens sektion för barnallergologi 2006. 18 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007
Behandlingsrekommendation Appendix Appendix 6 Akutbehandling av barn 0 2 år I hemmet Som förstahandsmedel ges i hemmet snabbverkande beta-2-agonist via inhalationskammare (spacer; fyra puffar salbutamol 0,1 mg/puff). Vid behov kan dosen upprepas efter 30 minuter. Om barnet inte förbättras eller om förbättringen varar mindre än två timmar bör vårdinrättning kontaktas eller uppsökas. På sjukvårdsinrättning Som förstahandsmedel ges salbutamol eller terbutalin i dosen 2,5 mg som inhalation, helst via oxygendriven nebulisator. Om jetnebulisator (Aiolos, Pari etc.) används späds dosen med fysiologisk koksaltlösning till minst 2 ml. Om inhalationen ges med Maxin-nebulisator inhaleras salbutamol av styrka 5 mg/ml under en till två minuter beroende på barnets vikt. Om läkemedlet flödas via slang rekommenderas dubblerad dos eller för Maxin dubbel tid (Rekommendationsgrad D). Alternativt ges spray salbutamol 0,1 mg/puff via andningskammare (spacer), fyra separata puffar med fem till tio andetag efter varje puff. Vid otillräcklig effekt av denna behandling upprepas den en till två gånger var 15 20 minut, eventuellt med tillägg av 0,25 mg ipratropium eller, om andningskammare används, spray ipratropium två puffar à 20 mikrogram/dos. Ett alternativ till upprepad behandling med beta-2-agonist, särskilt till barn under ett år, är inhalation av adrenalin 1 2 mg eller racemiskt adrenalin (licenspreparat) 0,4 mg/kg, spätt med 0,9 % NaCl till 2 ml. Vid bristande effekt av inhalationsbehandling eller mycket svåra besvär kan adrenalin ges subkutant i dosen 0,2 0,3 mg. Inhalationen respektive injektionen av adrenalin kan vid behov upprepas efter 30 minuter. Perorala glukokortikoider bör ges till alla barn med måttliga till svåra besvär liksom till barn med symtom mellan infektionerna. Lämpligen ges betametason i dosen 3 4 mg oralt. Vid svåra eller långdragna anfall ges de systemiska glukokortikoiderna i tre till fem dagar, antingen som betametason i ovanstående dos eller som prednisolon i dosen 1 2 mg/kg (maximalt 40 60 mg/dag). Nedtrappning är inte nödvändig, men används ofta. Dokumenterad effekt saknas för teofyllin som akutbehandling, men klinisk erfarenhet talar för att teofyllin intravenöst eller som klysma kan ha viss gynnsam effekt vid äkta astma hos barn över ett års ålder (Rekommendationsgrad D). Rekommenderad dos är 5 6 mg/kg högst var åttonde timme. Hypoxemi föreligger vid akut astma hos barn, varför oxygen bör ges vid svårare besvär, till exempel via tratt med ett flöde av cirka 5 L/minut. Behovet av oxygen bedöms lättast med pulsoxymeter (SaO 2 skall hållas över 90 %). Små barn blir lätt dehydrerade i samband med akut astma. Vätsketillförsel bör därför vara riklig. Någon säkert visad effekt av mukolytika och expektorantia vid behandling av astma hos barn finns inte. Observation och uppföljning Två till tre timmars observationstid på vårdinrättning kan vara av värde. Förbättras barnet endast i liten grad, till exempel från stadium 4 till 3, eller om besvären återkommer inom två till tre timmar bör barnet, om det primärt sökt i öppen vård, skickas till sjukhus för vidare behandling. Barn med svåra besvär skickas alltid till sjukhus efter initial behandling. Barn med upprepade besvär, med astma i familjen och med eksem eller födoämnesallergi bör följas upp hos barnläkare. Appendix 7 Akutbehandling av barn > 2 år I hemmet Som förstahandsmedel ges i hemmet snabbverkande beta-2-agonist via andningsbehållare (spacer) eller pulverinhalator. Vid användning av andningsbehållare ges fyra puffar salbutamol 0,1 mg/puff. Via pulverinhalator ges salbutamol 0,4 0,8 mg alternativt terbutalin 0,5 1,0 mg. Vid behov kan dosen upprepas efter 30 60 minuter. Barn från sex års ålder kan använda formoterol 9 mg och upprepa dosen efter 30 60 minuter. Om barnet inte förbättras eller om förbättringen kvarstår mindre än två timmar bör vårdinrättning uppsökas. Vid akuta svåra besvär (stadium 4 5) eller akuta måttliga besvär (stadium 3) hos barn som varit något försämrade i sin astmasjukdom en tid bör vårdinrättning som kan ge akut astmabehandling uppsökas omgående utan att man inväntar eventuell effekt av given förstados. På sjukvårdsinrättning Som förstahandsmedel ges snabbverkande beta-2-agonist som inhalation via nebulisator, salbutamol eller terbutalin i dosen 2,5 5 mg (den lägre dosen vid vikt under 30 kg). Om jetnebulisator (Aiolos, Pari etc.) används späds dosen med fysiologisk koksaltlösning till minst 2 ml. Om inhalationen ges med Maxin-nebulisator inhaleras salbutamol av styrka 5 mg/ml under 1 2 minuter beroende på barnets vikt. Alternativt ges spray sal- Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007 19
Behandlingsrekommendation Appendix butamol 0,1 mg/puff via andningskammare (spacer) 8 12 separata puffar med två till fem andetag efter varje puff. Vid otillräcklig effekt av denna behandling upprepas den en till två gånger var 15 20 minut, eventuellt med tillägg av ipratropium 0,25 mg (0,5 mg över tolv år) i nebulisator eller två puffar ipratropium (20 mikrogram/ puff) med spray. Inhalation av adrenalin (1 2 mg) eller racemiskt adrenalin (0,4 mg/kg) kan prövas också i denna åldersgrupp vid otillräcklig effekt av beta-2-agonist. Effekten av behandlingen bör om möjligt utvärderas med till exempel normalisering av SaO 2 och förbättring av PEF. Perorala glukokortikoider ges till alla barn med måttliga till svåra besvär, samt till barn som får underhållsbehandling med inhalationssteroid. Förslagsvis ges betametason 4 mg oralt som engångsdos. Vid svåra eller långdragna anfall ges de systemiska glukokortikoiderna i tre till fem dagar, antingen som betametason i ovanstående dos eller som prednisolon i dosen 1 2 mg/kg (maximalt 40 60 mg/dag). Nedtrappning är inte nödvändig, men används ofta. Om barnet är på vårdcentral och inte förbättras av behandlingen eller om besvären återkommer inom två till tre timmar bör barnet skickas till sjukhus för vidare behandling. På sjukhus skall vid svårt till livshotande astmaanfall fri venväg etableras och tillägg med teofyllin kan i dessa fall övervägas (Rekommendationsgrad B). Teofyllin ges då intravenöst i dosen 5 6 mg/kg under 20 30 minuter. Som alternativ till teofyllin kan terbutalin ges som kontinuerlig intravenös infusion. Beredning: 1 ml terbutalin infusionslösning (0,5 mg/ml) spädes med 24 ml glukos 50 mg/ml, vilket ger en koncentration på 20 mikrogram/ml. Dos: 4 6 mikrogram/kg/timma som kontinuerlig infusion. Hypoxemi föreligger vid akut astma hos barn, varför oxygen bör ges vid svårare besvär, till exempel via näsgrimma, med ett flöde av cirka 2 L/minut på grimma och minst 5 L/minut på mask. Behovet av oxygen bedöms lättast med pulsoxymeter (SaO 2 skall hållas över 90 %). Uppföljning En behandlingsplan ska upprättas. Barn över sex år skall utrustas med PEF-mätare och snar uppföljning ska ske hos astmakunnig läkare. För barn under sju år bör uppföljning helst ske hos barnläkare. Appendix 8 Underhållsbehandling av barn Barn 0 2 år Småbarn får inte sällan pip i bröstet och astmatiska besvär i samband med förkylningar. Om barnet också har eksem eller annan allergi utgör dessa förkylningsutlösta besvär troligen infektionsutlösta astmaexacerbationer. Likaså bör man misstänka äkta astma hos småbarn med besvär mellan förkylningarna. Men många barn har renodlad så kallad infektionsastma. De har inga andra tecken på allergi och får endast pip i bröstet vid förkylningar. De bakomliggande mekanismerna vid denna typ av astma är inte fullt kartlagda, men troligen beror de på andra orsaker än kronisk eosinofil inflammation. Prognosen anses också vara god. I de flesta fall växer infektionsastma bort i två- till treårsåldern, men vissa barn har kvar denna tendens också under förskoleåren. Dessa olika typer av astma hos småbarn är bakgrunden till rekommendationen att som i steg 1b behandla svårare infektionsutlösta besvär med periodisk inhalationssteroid och eventuellt leukotrienantagonist. Andningsbehållare (spacer) fungerar oftast mycket bra och är förstahandsval såväl vid periodisk som kontinuerlig behandling. Behandling med nebulisator kan dock bli aktuell vid svårare astma, liksom till barn som av olika anledningar inte klarar att använda andningsbehållare. Främmande kropp samt missbildningar av lungor, luftvägar och hjärta-kärl är inte ovanliga orsaker till andningsbesvär i denna åldersgrupp. Vid kontinuerliga besvär eller vid andra tecken till avvikande förlopp och behandlingssvar skall man därför vara frikostig med att ompröva astmadiagnosen. Steg 1 Flertalet barn i den yngsta åldersgruppen har besvär enbart i anslutning till luftvägsinfektioner och är besvärsfria däremellan. Dessa barn bör under besvärsperioder få kortverkande beta-2-agonist, helst som inhalation via andningsbehållare. Steg 1b Till barn med återkommande infektionsutlöst astma kan periodisk behandling med inhalationssteroid i anslutning till luftvägsinfektionerna provas. Behandlingseffekten av inhalationssteroid i denna grupp brukar dock vara sämre än vid allergisk astma. Behandlingen startas vid förkylningssymtom och ges förslagsvis i dosen 200 mikrogram 4 via andningsbehållare i två till tre dygn. Behandlingen bör sedan fortsätta med 200 mikrogram 2 20 Information från Läkemedelsverket Supplement 1:2007