Innehåll. Inledning. Sammanfattning. Referenser och vidare läsning

Utgiven 2011 av ung scen/öst 2011 ung scen/öst Östgötateatern Adress: ung scen/öst, Elsa Brändströms gata 3B, 582 27 Linköping www.ungscen.se info@ungscen.se Foto: Tove Sahlin och Gerda Petersson Form: Mani Tryck: Norrköpings tryckeri AB Ansvarig utgivare: Malin Axelsson och Johan Celander Innehåll Inledning Projektets bakgrund Vad är ung scen/öst? Vad är Bastardproduktion? Vad är Tema Barn? Vad är Done Did Do? Forskning möter scenkonst för barn Projektets genomförande Föreställningens skapande Hur gjorde vi Done Did Do? Möten över discipliner och mellan institutioner Scenkonst möter skola - om skolan som scen Teaterinstitution möter frigrupp om tradition och förnyelse Skådespeleri möter dans och om Done Did Do Wiki Vuxna möter barn om begreppet delaktighet Akademi möter scenkonst om metod och etik Sammanfattning Referenser och vidare läsning Bilagor 1. Att forska på konstnärliga processer Mathilda Hallberg 2. Done Did Do föreställningsfakta 3. Utdrag ur Done Did Do Wiki 4. Done Did Do: Manifest 5. Done Did Do: Textmanifest 6. Done Did Do Manifest: The Google Translate Cut Up Version 3

Inledning Projektets bakgrund Konsten får inte stänga in sig för då börjar den stinka. För att publiken ska få mer kvalitativ scenkonst måste scenkonsten öppna sig och utsätta sig för kritiska perspektiv och åsikter. Kvalitativ scenkonst är den konst som är väl grundad i kunskap och som gör upp med klichéer och fördomar. Publiken är värd en sådan scenkonst. Publiken är viktig. Det är viktigt för scenkonsten att skapa kontakt med sin publik. Dessa grundläggande tankar sammanfattar kärnan i ung scen/östs teatersyn och är också upprinnelsen till föreställningen Done Did Do på ung scen/ öst (Östgötateatern) och hur den blev till inom ramen för projektet»forskning möter scenkonst för barn«i samarbete med Tema Barn vid Linköpings Universitet. Done Did Do producerades på ung scen/öst i samarbete med det fria scenkonstkollektivet Bastardproduktion våren 2010. I den här texten skriver jag om detta möte mellan scenkonstnärer, forskare och barn utifrån min roll som konstnärlig ledare på ung scen/öst i Linköping och textförfattare och dramaturg till Done Did Do. Min berättelse handlar om projektet»forskning möter scenkonst för barn«men för att klargöra forskningens/forskarens roll i skapandet handlar den också om det totala skapandet av Done Did Do. Med denna text vill jag lämna mina och ung scen/östs erfarenheter kring att arbeta mellan och över discipliner vidare till intresserade scenkonst närer, forskare och lärare. Förhoppningen är att du som scenkonstnär, forskare eller lärare genom denna text kan få idéer och verktyg för att utmana scenkonstens/skolans/forskningens normer och tänka vidare kring vad kunskap, scenkonst och forskning är och skulle kunna vara. Vad är ung scen/öst? ung scen/öst startade 2001 och är en satellitverksamhet till Östgötateatern. Uppdraget är att spela teater för barn och unga från tio år och uppåt med hela Östergötland som upptagningsområde. Teaterns huvudsakliga målgrupp är mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Större delen av teaterns produktioner spelas på den egna scenen i Linköping och på gästspelsscenen Kulturkammaren i Norrköping men ung scen/öst gör även föreställningar för turné runt om i länet. ung scen/öst spelar scenkonst med betoning på ett breddat teaterbegrepp som rymmer performance, dans, konst, musik, installation och teater samt nyskriven text och dramatik. De allra flesta produktioner teatern gör har urpremiärer eller Sverigepremiärer på teatern. I genomsnitt spelar ung scen/ öst fyra produktioner per spelår med cirka tvåhundra föreställningar per år. Vad är Bastardproduktion? Scenkonstkollektivet Bastardproduktion är baserat i Stockholm och är en sammansättning av teater-, dans- och filmkonstnärer som genomför både gemensamma och individuella projekt. Det som enligt Bastardproduktion präglar deras verk är»ett ständigt eftersökande av icke-hierarkiska arbetsmetoder och ett brinnande intresse för att undersöka sociala fenomen i vår samtid«(http://www.bastardproduktion.se). Done Did Do:s regissör Tove Sahlin är verksam som koreograf, regissör, projektledare och artist. Sedan hon examinerades från Teaterhögskolans fyråriga mim-skådespelarutbildning i Stockholm 2001 har hon frilansat i frigrupp och på institution samt varit initiativtagare till flera projekt så som W.I.S.P. - Women In Swedish Performing arts och Bastardproduktion. Vad är Tema Barn? Tema Barn vid Linköpings Universitet bedriver tvärvetenskaplig tematisk forskning om barn, barndom och familj i olika tider och kontexter. Man har speciellt fokus på barnperspektiv och barns röster, barn och barndom i förändring samt barn i kultur och barns kultur. Den forskning som bedrivs vid Tema Barn syftar till att öka kunskaperna om barns villkor och till att ge möjligheter att förstå hur omvärlden ter sig ur barns perspektiv. Forskningen rör barns strategier och handlande i olika sammanhang liksom de yttre betingelser som skapar ramar för barn. Barndom betraktas både som en social konstruktion där barn är medlemmar och som en struktur för deras konstruerande av sig själva 4 5

och sin tillvaro. Tema Barns uppdrag innebär att utgöra en miljö för samhällsrelevant, tematiskt upplagd forskning om barn. Detta innebär att förena en perspektivmedvetenhet med ett nytt sätt att ställa frågor. Vad är Done Did Do?»Done Did Do handlar för mig om att man inte vet vad det ska bli. Vi har inget manus. Vi samlar ihop människor och är ute och samlar ihop information som ska bli någonting.för mig är Done Did Do gruppen och våra samtal som genererar mycket idéer hos alla, som utvecklas åt olika håll. Det är en kokande massa och från den flyger det ut massa olika grejer.jag uppfattar Done Did Do som att processen visar vad det blir. Och att den föreställning som blir kommer att vara lite som processen.tänk om man kunde förstå Done Did Do på samma sätt som man förstår popmusik.«citaten kommer från ett av Done Did Do:s många uppsamlande gruppdiskussioner som var en viktig del i repetitionerna av Done Did Do 2010. Men Done Did Do är mer än en föreställningstitel, det är också en metod som har en längre historia än produktionen Done Did Do på ung scen/öst 2010. Metoden som användes i framtagandet av Done Did Do på ung scen/öst utvecklades i en första fas i mars och april 2009 på en ungdomsgård i Enskededalen, Stockholm av regissören Tove Sahlin från Bastardproduktion i samarbete med scenkonstlaboratoriet Blålab. Uppdraget från den ideella föreningen BlåLab var då att»utmana, utveckla och hitta nya vägar för konstnärligt skapande inom svensk scenkonst för barn och unga«. Med avstamp i det undersökande arbete som utfördes på ungdomsgården i Enskededalen bjöds Tove Sahlin in till att skapa den interaktiva klassrumsföreställningen Done Did Do på ung scen/öst 2010. Done Did Do på ung scen/öst producerades av ung scen/öst i samarbete med scenkonstkollektivet Bastardproduktion och hade premiär den 21 april 2010. Det var en föreställning där konstnärernas och en forskares möten med varandra och mellanstadiebarn i ett klassrum på Atlasskolan i Linköping låg till grund för skapande, skrivande och iscensättning. De som var på plats i klassrummet och skapade föreställningen var jag själv som textförfattare och drama turg, kompositören Malin Dahlström, teknikern Patric Eriksson, praktikan ten Tove Kvarnström, dansaren Josefine Larson Olin, regissören Tove Sahlin och skådespelarna Sandra Stojiljkovic och Andreas Strindér. Medverkande på scen var Josefine Larson Olin, Sandra Stojiljkovic, Andreas Strindér och medverkande forskare var Mathilda Hallberg från Tema Barn, Linköpings Universitet. Done Did Do på ung scen/öst tog tematiskt avstamp i begreppen makt och platstagande, och klassrummet stod i fokus. Vilka maktstrukturer finns där? Vem tar plats, och vem tar inte plats? Är platsen att agera på olika för tjejer och killar, invandrare och svenskar, arbetarklass och medelklass? Arbetet kom också att kretsa kring konflikten frihet-ofrihet på flera nivåer, både i den konstnärliga processen och i föreställningens tematik där frågan»går det att skapa frihet i ett rum som inte är fritt?«allt mer ringades in i arbetet i relation till klassrummet. Vi återkom också till frågan om förståelse i vårt arbete. Hur ska en publik förstå scenkonst? Är det viktigt att förstå? Vad betyder alla svåra ord som omger oss: demokrati, frihet, makt, genus, kunskap? Är det viktigt att vi konstnärer, publik, forskare, lärare, barn har en gemensam förståelse av vad vi talar om och hur skapar vi i sådant fall den förståelsen? Forskning möter scenkonst för barn Impulsen till att i samarbete med Tema Barn starta ett forskningsprojekt inom ramen för Done Did Do på ung scen/öst kom ur det förarbete som Bastardproduktion och BlåLab gjorde på ungdomsgården i Enskededalen 2009. I det arbetet deltog även jag som textförfattare och ung scen/östs nuvarande huskompositör Malin Dahlström. Att integrera feministisk/postkolonial teori och forskning i det konstnärliga arbetet, arbeta med flera teoretiska texter som grund och inspireras av och försöka hitta konstnärliga tillämpningar för modern feministisk teori var en av det scenexperimentets grundpelare. Då läste vi teoretiker som Beverly Skeggs, Bell Hooks och svenska forskare som Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Katarina Mattsson och Fanny Ambjörnsson. Genom att återföra teoretisk läsning till det praktiska repetitionsarbetet genom gruppmöten en gång i veckan lät vi processen påverkas av aktuell forskning och teori. Vårt hopp var att det teoretiska manglandet skulle utsätta oss för kritiska perspektiv som skulle kunna göra vår scenkonst mer kvalitativ, utmanande och fri från klichéer. Allt detta gjorde vi på lekmannanivå, ofta famlandes och gissandes, men 6 7

vi upplevde i slutet av experimentet att vår konst hade påverkats i intressanta riktningar av det teoretiska problematiserandet. Inför Done Did Do på ung scen/öst, med närheten till Tema Barn på Linköpings Universitet, uppstod idén att gå ett steg vidare och föra in en professionell forskarblick i projektet. Vi tog kontakt med Tema Barn och diskuterade idén med positivt gensvar. En ansökan till Kulturforum på Linköpings kommun utarbetades i samarbete med F.D. Anna Sparrman vid Tema Barn, och doktoranden Mathilda Hallberg knöts till projektet. Hösten 2009/Våren 2010 sökte och erhöll så ung scen/öst och Tema Barn stöd från Kulturforum för att genomföra ett forskningsprojekt i samband med uppsättningen av Done Did Do. Syftet med pilotprojektet»forskning möter scenkonst för barn«var att genom korsbefruktning mellan forskning och scenisk praktik och med mellanstadiebarn som aktiva deltagare utveckla en långsiktig modell för dialog mellan teater-forskning-skola. I projektet ville vi omsätta denna dialog i praktiska verkstäder för barn, scenisk praktik och akademisk teori. Vår ambition var att konstens och vetenskapens kreativa möte med barnen i deras vardag skulle ge alla parter i projektet barn och vuxna en fördjupad förståelse av konst, vetenskap och maktfrågor. Barnens eget deltagande skulle stå i fokus. Plattformen för att utforska en modell för samverkan mellan scenkonst-forskning-skola delade vi in i tre rum: definiera sig själva i relation till (klass)rummet och samhället. Tematiskt kretsade projektet kring plats och Platsen, och klassrummet stod i fokus. 2. TEATERN där konstnärerna (en regissör, en kompositör, en dramatiker, en dansare och två skådespelare) skulle vaska fram berättelser, danser och musik utifrån verkstäderna, i kritisk dialog med forskare. Tanken var också att barnen skulle bjudas in till teatern för att möta och arbeta med konstnärerna och kritiskt diskutera de scener, texter och danssteg som föddes ur samarbetet i klassrummet. 3. UNIVERSITETET där forskarna från Tema Barn skulle reflektera och dokumentera processen och arbetet ur olika perspektiv. Tanken var även här att bjuda in barnen till universitetet i processen. Studien syftade till att undersöka vilka uppfattningar om barn och barndom som kom till uttryck i det konstnärliga arbetet med Done Did Do (läs mer om studien i Bilaga 1, se nedan). Observationerna från klassrumstillfällena skulle också utgöra bas för en reflekterande återkoppling från forskaren Mathilda Hallberg till ung scen/öst under repetitionsarbetet. Mathilda Hallberg skulle medverka aktivt i klassrumsmötena samtidigt som erfarenheterna därifrån skulle utgöra bas för reflektionssamtal mellan teaterproduktionens deltagare och forskaren. 1. SKOLAN där forskare och konstnärer skulle interagera med barn från en mellanstadieklass i»praktiska verkstäder«. Vi ville möta barnen på deras egen och skolans arena för att diskutera makt, platstagande och identitetsfrågor på så lika villkor som möjligt. Verkstäderna skulle knyta an till skolans estetiska ämnen men också samhällskunskap, svenska och idrott. Praktiskt skulle verkstäderna kunna innehålla t.ex: att gemensamt lista och kommentera youtubefavoriter för att undersöka smak, identifikation och kvalitetsbegrepp att eleverna med hjälp av kostym får skapa karaktärer av skådespelarna för att sedan tolka deras typer och berätta deras livshistorier att elever och konstnärer dansar tillsammans i ett klassrumsdisco för att hitta rörelser Vi forskare och konstnärer ville arbeta med eleverna 4 6 timmar per vecka och under en månads tid utmana och uppmuntra barnen att skriva, låta, röra sig, filma, fota och genom det artikulera sig och 8 9

Projektets genomförande föreställningens skapande Hur gjorde vi Done Did Do? Arbetet med Done Did Do på ung scen/öst inleddes i januari 2010 i en workshop där regissör, textförfattare, kompositör, skådespelare och dansare deltog. Repetitionsperioden inleddes sedan i mars 2010 och premiär för föreställningen ägde rum i Atlasskolan den 21 april 2010. Det fanns från början ingen text, ingen musik, inga scener. Allt skulle skapas från grunden. Regissören Tove Sahlins idé var att inspireras, hämta karaktärer, rörelser och idéer ur våra möten med barnen och skapa så gruppinriktat som möjligt med utrymme för allas fantasi, upplevelser och idéer. De praktiska verkstäderna som var grunden för skapandet av föreställningen förbereddes kollektivt varje vecka. Varje verkstadstillfälle var cirka en timme långt och hölls två gånger i veckan under en period på fyra veckor. Träffarna innehöll alltifrån gemensamma klapplekar, riktade skrivuppgifter, ifyllande av enkäter till disco och fri maskerad. Teatern hade begreppen makt och platstagande med sig i bakfickan och sedan pratade konstnärer och elever med varandra, lekte lekar, gjorde kostymverkstad, dansade, ritade whiteboardsagor. Vi konstnärer tog vid ett tillfälle på oss vita t-shirts och lät barnen skriva saker på oss med tuschpennor, jag skrev vid ett tillfälle ner vad alla i klassrummet sa samtidigt som texten projicerades på klassrummets vägg, vi lät barnen undervisa oss i ämnen som de själva valde (t.ex. apparatdykning, att berätta gåtor, att rita streckgubbar) och så vidare. Konstnärer och forskaren hade med sig kameror, videokameror, digitala bandspelare och anteckningsböcker för att dokumentera mötena. Utifrån dessa möten och begreppen makt och platstagande skulle föreställningen sedan växa fram. Efter varje praktisk verkstad återförde konstnärsgruppen upplevelser och observationer till varandra genom tio minuter långa individuella presentationer. Regissören Tove Sahlin kallade dessa pass för»mindmap Improvisation Presentation Performances«eller»m.i.p.p«. M.i.p.p är en scenisk presentationsform där vi med hjälp av improvisation, friheten att ljuga och påstå oss vara specialister på ett visst område, presenterar en idé, kunskap eller upplevelse med hjälp av whiteboardtavla och whiteboardpenna. Att»mippa«blev för produktionsteamet i Done Did Do ett sätt att lyssna på varandra i koncentrerad (ofta tidsbestämd) form. I m.i.p.p:arna berättade vi associativt för varandra om möten med barn och lärare, idéer om text, rörelse, musik, rum. I slutet av varje arbetsvecka höll konstnärer och forskaren Mathilda också tio minuter långa individuella presentationer för varandra i mer fri form. Det kunde vara i m.i.p.p-form men också högläsning, uppspelning av ett musikstycke, utdelning av text, improvisationer, scener, dialoger, fria reflektioner, etc. Presentationerna avslutades med en öppen fördjupande diskussion bland konstnärerna och ofta med att Mathilda Hallberg lyfte ett kritiskt teoretiskt perspektiv. Jag som textförfattare sammanfattade diskussionerna genom att föra protokoll som jag sedan delade ut till hela gruppen. Många av gruppens diskussioner kom att handla om kontakten med barnen i klassrummet, om möten, situationer och människor där som berörde oss. Stundtals kände vi oss som en invasion i klassrummet, som vuxna klumpiga parasiter som kom för att sno och kopiera material från barnen. Stundtals var verkstäderna avslappnade och det uppstod starka möten mellan oss»alternativa«vuxna och barnen. Långsamt växte fragment till en föreställning fram. Ambitionen var att genom denna komplexa arbetsmetod och samarbetet med en forskare vända det som vi kallar»skolteater«och»klassrumsteater«upp och ner. Möten över discipliner och mellan institutioner Att vända begrepp upp och ner och göra och tänka på nya sätt är inte enkelt. Done Did Do var på många plan ett konfliktfyllt arbete. Det är svårt att arbeta fram en föreställning utan manus och inte veta vad det ska bli. Det är lätt att känna sig dålig och misslyckad när det finns en stark norm i och runtomkring oss för hur teater ska vara och göras (det ska finnas en berättelse, det ska finnas en text, det ska finnas ett tydligt budskap, det är regissören som bestämmer, etc). Teatern kan precis som klassrummet vara ett mycket ofritt rum. Redan i vår första workshop i januari blev det tydligt att skilda discipliner och världar skulle mötas i Done Did Do på flera olika plan. I våra samtal insåg vi att det skulle bli ett komplext arbete. Vi hade alla med oss våra skilda begreppsvärldar och utbildningar (från dans-, mim-, teater- och musikområdet) med dess uttalade och outtalade regler och normer. Oklarheter uppstod genast kring hur vi skulle tala med varandra och hur dessa olika discipliner skulle fogas samman. I följande avsnitt resonerar jag kring några av de centrala möten över discipliner och mellan institutioner som vi laborerade med i Done Did Do: 10 11

En teaterinstitution (ung scen/öst-östgötateatern) mötte en skolinstitution En teaterinstitution (ung scen/öst-östgötateatern) mötte ett fristående performancekollektiv (Bastardproduktion) Skådespelare/teater mötte dansare/dans Vuxna mötte barn Akademi och teori mötte scenkonst och praktik Scenkonst möter skola om skolan som scen Vår ambition i Done Did Do var inte bara att arbeta tvärdisciplinärt utan också att»vända skolteater och klassrumsteater upp och ner«. För att göra detta krävs till att börja med en definition av vad dessa genrer eller begrepp står för. Man brukar säga att skolan är Sveriges största kulturinstitution eftersom det är där barn och unga (och lärare) får en stor del av sina kulturupplevelser genom stadsteatrar, länsteatrar, fria grupper och regional musik- och konstverksamhet som använder skolan som distributionskanal. ung scen/öst verkar i skolans kontext, alltså i skolans sammanhang med allt vad det innebär av schemaläggning, lärare, klassrum och disciplinering. Det gäller också när publiken kommer till teaterhuset. Salongen fylls med unga som inte alltid har valt själva att gå på teater. Kanske är det första gången som en del i vår publik upplever scenkonst. En del av teaterns uppdrag är att finna sin plats och roll i skolans kontext. Skolteatern har en lång historia samtidigt som den konstnärliga skolteatern är relativt ung. Uppfostrande sagospel där barn själva stod på scen tillsammans med professionella vuxna var en föregångare till den moderna skolteatern. Skolteatern växte fram i Sverige från och med 1920-talet som en del i folkhemmets folkbildande strävanden. Till en början infördes rabatter för skolklasser att se stora teatrars ordinarie repertoar, och efterhand skapades skolteateravdelningar på de stora institutionerna, d.v.s. avdelningar som jobbar uteslutande med en skolpublik. Först på 1960-talet går att börja tala om en mer rikstäckande skolteater, i och med tillkomsten av Unga Riks på Riksteatern. Under 60-talet exploderade barnteatern i Sverige och nyskapande fria grupper kom att dominera uppsökande skolteater. Man åkte ut i skolor med politiska föreställningar om svåra ämnen, spelade nära sin publik i klassrum och gympasalar. Barnteater sågs som en demokratifråga och skolteater var coolt. Skolteateravdelningar startades på flera regionala teatrar. Barn- och ungdomsteater blev en radikal konstnärlig scen. ung scen/öst har också sin föregångare från denna tid: på Östgötateatern startades under 70-talet»Lillan«som var teaterns barn- och ungdomsteateravdelning med skolpubliken som målgrupp. Skolteatern har idag en renässans med stora framgångar för utpräglade skolteatrar som ung scen/öst, Backa Teater och Stockholms Stadsteater Skärholmen, men det är fortfarande ofta fria grupper som går i täten, t.ex. grupper som Bastardproduktion och Barnens Underjordiska Scen (B.U.S). Klassrumsteater har i Sverige utvecklats till en egen genre som ofta innebär få skådespelare, ingen teknik, minimal scenografi och en pjäslängd som motsvarar en lektion, d.v.s. cirka 40 minuter. Det är ett billigt sätt att producera föreställningar, ofta för de minsta barnen, och ett enkelt sätt för skolan att slippa hela företaget att ta sig med en skolklass till och från teatern. Klassrumsteater är vanlig i t.ex. Sverige och Tyskland men inte i exempelvis Frankrike. Detta har med både teatersyn och distributionssystem att göra. I svensk och tysk teater har kopplingen till skolan funnits sedan barn- och ungdomsteaterns födelse. Det svenska teatersystemet bygger på idén om folkbildning, att teatern ska göra nytta och bilda folket. En naturlig del i detta är att scenkonst för barn och unga i Sverige nästan alltid säljs och distribueras via kulturombud i skolor. En vanlig form i skolteatern är klassrumsteatern. Klassrumsteater sägs ofta vara svår att arbeta med eftersom formen i de allra flesta fall saknar teaterns vanliga tekniska magimaskin. Scenkonstnärerna ska få magi att uppstå under lysrör framför en whiteboard, mitt i den actionfyllda skolvardagen. Att som konstnärer befinna sig i skolans kontext får också andra komplexa följder. Det händer t.ex. att lärare fortsätter att undervisa sin klass under pågående föreställning. Att undervisa är ju lärarens jobb och scenkonsten dimper ner mitt på en arbetsplats, så det är ju inte så konstigt. Men»sitt still«,»tyst!«och liknande kommentarer under pågående föreställning kan göra hela scenkonstupplevelsen ansträngd för både publiken och scenkonstnärerna. Fördelen med klassrumsteaterformen är att den är intim och naken. Den kräver publikens fulla koncentration och inlevelseförmåga. Det är också ett bra sätt att nå ut med scenkonst till de som inte brukar eller inte har möjlighet att komma till teatern. På 1970-talet kallade man detta för uppsökande teater och satte en ära i att som teatergrupp vara på resande fot ut till folket. ung scen/öst gör scenkonst i klassrum därför att det ingår i teaterns uppdrag att turnera i Östergötland och nå hela länets barn. Skolan är teaterns distributionsnät och samarbetspartner. Vi tror att scenkonst i klassrum kan vara 12 13

miljoner olika saker och att scenkonst kan hända också i slöjdsalar, matsalar, lärarrum och på skolgårdar. ung scen/öst arbetar aktivt med att omformulera och förnya klassrumsteatern och Done Did Do blev ett första steg i detta konstnärliga äventyr. Regissören Tove Sahlin var i arbetet med Done Did Do intresserad både av klassrummet som scenrum hur förvandlar vi på kort tid och med enkla medel ett klassrum? och av skolkritik. Mötet med skolan var i Done Did Do mycket konkret eftersom hela produktionsteamet åkte till en skola två gånger i veckan och sedan byggde föreställningen utifrån upplevelser och erfarenheter från mötena med skolbarnen. Våra diskussioner i Done Did Do kretsade ofta kring skolans värld, pedagogik, kunskap och vad teaterns plats i skolan är och ska vara. Det finns en inbyggd konflikt mellan skolans och teaterns världar i den skolteater som är grunden i svensk barn- och ungdomsteater. Skolan arbetar utifrån en läroplan som är styrd av mål och resultat och i denna ska teatern passa in som ofta arbetar utifrån helt andra premisser och visioner. För att teater i skolan eller skolpublik på teaterbesök ska fungera krävs ett ömsesidigt intresse och närmande mellan scenkonst och utbildning. Samtidigt är den uppenbara risken att skola och teater ingår en pedagogisk symbios där teatern nyttiggörs på ett sätt som påverkar konstnärligheten negativt. Som en del i att överbrygga konflikten mellan skolans och teaterns värld arbetade vi i Done Did Do dels med en DVD-produktion och dels med en»verktygs låda«på teaterns hemsida. Verktygslådan var tänkt att fungera som en resursbank för publik, lärare men också andra konstnärer. I verktygslådan öppnade vi upp för nyfikna och samlade länkar och metoder som skulle kunna inspirera och ge impulser att tänka vidare. Vi ville besvara frågor som: Hur tänkte och gjorde vi när vi tog fram den här föreställningen? Vad handlar den om? Varför gjorde vi den? En verktygslåda skulle också kunna fungera som en förberedelse till att se föreaställningen eller som ett underlag för diskussion i samband med att en lärare ser en föreställning med sina elever. Kanske väcker föreställningen frågor eller tankar som man vill jobba vidare med i skolan. Man måste förstås inte jobba vidare med föreställningen i klassrummet, en scenkonstupplevelse kan också»bara få vara«. Barn och ungdomar behöver, precis som vuxna, konstupplevelser som de får ha för sig själva. Teater behöver heller inte vara svårt, det kan också»bara«vara underhållning. Hand i hand med verktygslådan producerade vi en trailer för föreställningen som vi skickade ut till varje klass innan Done Did Do kom till skolan. Tanken med trailern var att vår unga publik precis som en vuxen publik ska få veta något om föreställningen innan de ser den. När man går på bio har man ju nästan alltid ett hum om vad det är man går och ser, och så borde det vara med teater i skolan också. Vi vet inte i vilken utsträckning verktygslådan och dvd:n kom till användning för vår publik men ung scen/öst fortsätter att jobba med denna typ av länkar mellan skola och teater. Förhoppningen är att under 2011 börja etablera ett scenkonstprogram för skolor och lärare i Östergötland som utvecklar och fördjupar relationen mellan länets skolor och ung scen/öst. För att en institution som ung scen/öst ska fungera fullt ut krävs en ömsesidig förståelse: scenkonstinstitutionen måste förstå och ha kunskap om skolans värld, och skolan måste förstå och ha kunskap om scenkonstens förutsättningar. Teaterinstitution möter frigrupp om tradition och förnyelse ung scen/öst är ingen vanlig teaterinstitution att jämföra med stora stadsoch länsteatrar. Det är en konstnärligt självständig enhet som delar fasta resurser som verkstäder och ateljéer med Östgötateatern. ung scen/öst har sin bas i Linköping i ett eget teaterhus med elva fast- eller långtidsanställda artister, tekniker och administratörer. Östgötateatern har sin bas i Norrköping och är Sveriges största länsteater med totalt 95 personer fast anställda inklusive artister, teknisk och administrativ personal. Inräknat extraengagerade under ett spelår kan siffran anställda på Östgötateatern uppgå till 315 personer. Östgöta teaterns två stora teaterhus i Norrköping respektive Linköping är byggda i början av 1900-talet och scenarkivet går tillbaka till 1947. På Östgötateatern finns en stark och levande historia, uppfattning och praktik kring vad god teater är och hur den ska produceras. Det betydligt yngre och mindre ung scen/östs uttalade ambition att förnya scenkonsten och söka nya uttryck och sätt att tänka kring teater krockar ibland med den stora institutionens vanor och formella eller informella regler. Östgötateatern, inkluderat ung scen/öst, är också en hierarkisk organisation i traditionell bemärkelse. Det finns en teaterchef och VD, ledningsgrupp, mellanchefer, chefer som lyder under mellan cheferna, etc. Den fria gruppen Bastardproduktion beskriver sig själva så här på sin hemsida:»bastardproduktion är en konstellation av teater-, dans- och filmkonstnärer som samlats för att ge varandra konstnärlig kärlek och artistiskt stöd i både gemensamma och individuella projekt. Det som genomsyrar Bastardproduktions verk är ett ständigt eftersökande av icke-hierarkiska arbetsmetoder och 14 15

ett brinnande intresse för att undersöka sociala fenomen i vår samtid.«bastardproduktions uttalade sökande av icke-hierarkiska arbetsmetoder kom i Done Did Do att stå i direkt konflikt med Östgötateaterns mer traditionella hierarki. Intresset var inte stort från verkstäder, kostym och rekvisita att ingå i ett processkapande kollektiv på det platta sätt som Bastardproduktions närvaro i Done Did Do initierade och bjöd upp till. Även i produktionsgruppen på plats på ung scen/öst blev det mycket kollektiva»frigruppstänkandet«föremål för diskussion och konflikt. Teater är ju alltid ett kollektivt arbete men ett kollektivt arbete utan fasta hierarkier där de deltagande förväntas överskrida sina yrkesroller och utbildningar ställer andra sorts krav än i det traditionella teaterkollektivet. Till exempel krävs i en sådan platt arbetsmetod att var och en i gruppen bidrar till skapandet självständigt ur sitt eget kreativa förråd, oavsett yrkesroll. Alla medverkande i Done Did Do var inte vana vid eller bekväma i ett sådant skapande. Man efterlyste stundvis institutionens normativa hierarkiska arbetsform där konstnärerna med sin specifika hantverkskunskap bidrar till processen utifrån regissörens direktiv och ledning. Done Did Do skulle skapas i process, växa fram från i princip ingenting, vilket kom att bli ytterligare ett problem i relation till de fasta rutiner och den planering som styr Östgötateaterns tillverkning och verkstäder. Den sena idé- och skissleverans som denna sorts processkapande innebär kom i konflikt med institutionens ramar och planläggning. ung scen/öst betraktas idag som en av Sveriges ledande scenkonstinstitutioner för barn och unga och förknippas ofta med nyskriven dramatik, förnyelse, nya scenkonstformer och experiment. Inom ramen för Östgötateatern fungerar ung scen/öst som en spets och den friktion som alstras av detta är till godo för teaterns övergripande konstnärliga utveckling. Konstnärer och tekniker går internt mellan ung scen/öst och Östgötateatern i en växelverkan som både överför kompetens och utvecklar kompetens. ung scen/öst ser det som en utmaning och en viktig del av sitt uppdrag att, trots traditionens makt, fortsätta skapa fler okonventionella samarbeten med fria aktörer och på så sätt utveckla den egna institutionens vanor och arbetssätt. Skådespeleri möter dans och om Done Did Do Wiki»Jag känner det som att jag måste lägga allt jag kan åt sidan i det här arbetet.jag får inte vara skådespelare.måste man förstå allt? Vi måste inte sträva efter att förstå allt hela tiden. Vi måste gå till känsla, så att vi kan komma till att publiken inte behöver bry sig om vad andra tycker och att allas upplevelse får vara bara ens egen.«citaten kommer från ett av Done Did Do:s första uppsamlande fredagsmöten. Tidigt i skapandet av Done Did Do var det tydligt att teaterbegreppet skulle sättas på spel och utmanas i produktionen. De medverkande konstnärerna kom att diskutera grundläggande frågor som: - Vad är teater? - Vad är nyskapande? - Vad är skådespeleri? - Vad är att vara skådespelare? - Vad är att bli tagen i anspråk som skådespelare? - Vad är teatertext? - Vad ska en dramatikers roll vara? Ofta blev dessa diskussioner om fundamentala scenkonstbegrepp oss övermäktiga och när vi talade utifrån vår respektive teater-/dans/universitetsskolning blev språket många gånger ett påtagligt hinder. Dans och performance drivs ofta konstnärligt av teori och det är inte ovanligt att man på danshögskolor studerar sociologi, idéhistoria, filosofi, genusvetenskap och performance studies. Detta skiljer sig helt från teaterns praktiskt och hantverksinriktade högskoleutbildningar som sällan innehåller teoretiska moment (åtminstone vid svenska högskolor). Vi talar också om scenens praktik på olika sätt inom dans och teater, både fackord och jargong skiljer sig åt. Redan i vår första workshop i januari blev detta fackmässiga avstånd, en rädsla inför avståndet och risk för konflikt i samband med detta avstånd, uppenbart i de konstnärliga diskussioner vi förde. Risk fanns att vi alla skulle känna oss bristfälliga och dumma i arbetet när vi inte begrep varandras ord och sätt att tala om skapande. Ord som normbrytande, maktordning, synkron, skådespeleri, experimentell, performanceteater, meta, konvention, kvalitet, deltagande, interaktivitet, genus, icke-hierarkisk metod, kunskap, kommunikation, kollektiv process, norm, klass, kultur flög mellan och förbi oss i samtalet. Rädsla fanns för att inte passa in i respektive värld, eller för att misslyckas att skapa en gemensam värld. Min impuls som textförfattare och dramaturg var att försöka omfamna både 16 17

dans-, teater- och universitetsdisciplinen, att pröva härbergera gruppens rädsla och konfliktmöjlighet genom att föra en kollektiv ordlista. Ordlistan var initialt ett försök att överbrygga missförstånd och avstånd mellan discipliner och skilda teatersyner och kom sedan att bli ett verktyg för oss i arbetet: Vad är det för ord vi behöver enas kring? Vad betyder de? Gruppen kunde»beställa«ord från mig för att några timmar senare eller nästa dag få en definition på papper. Vad är intersektionalitet? Vad betyder performativ? Vad är skådespeleri? Vad exakt menas med genus? Vad är ett kollektivt arbete? Jag fann mig i mitten av en flödande, kreativ och konfliktfylld diskussion. Som en slags begreppsmedlare skrev jag i språkstormens öga, oavbrutet och ihärdigt. Denna mycket osakliga och ibland medvetet provokativa ordlista kom att växa under processens gång och slutligen hamna på internet i en egen wiki. Wiki är ett internetfenomen och en global folkrörelse där de som gör har makten över språket:»en wiki [svenskt uttal vi ki] från det hawaiianska wiki som betyder snabb, är en sökbar webbplats där sidorna enkelt och snabbt kan redigeras av besökarna själva [ ]. Ändringar publiceras omedelbart, utan att fördröjas av granskningförfaranden. [ ] Ordet wiki åsyftar oftast en wiki med fritt och öppet innehåll som är tillgänglig för allmänheten och där alla besökare kan hjälpas åt att skriva och förbättra sidornas innehåll. Exempel på en sådan är Wikipedia, världens största uppslagsverk.«(wikipedia.org) Done Did Do Wiki blev i vårt arbete med Done Did Do ett sätt att föra kollektiva diskussioner kring nyckelbegrepp inom scenkonsten, teoretiska begrepp och utveckla en katalog över nya metoder att skapa scenkonst. Ambitionen med wikin är idag att omdefiniera ord som t.ex.»teater«och»dans«och uppfinna nya lekfulla sätt att prata om konstens praktik och teori och i förlängningen att konstruera ett nytt språk för en tvärdisciplinär ny scenkonst. För dig som vill veta mer om Done Did Do rekommenderar vi en surf på http:// donediddo.wikia.com där du kan ta del av de tankar och den kunskap som producerades i Done Did Do. Done Did Do Wiki fungerar som en verktygslåda och metodsamling (klicka på»metoder«). Eftersom det är en öppen wiki kan du också bidra med egen kunskap och metoder och gå in och ändra i det som vi och andra skrivit. Vuxna möter barn om begreppet delaktighet»vi ska träffa en sjätteklass och göra ett samarbete med dem. Vi ska göra en föreställning som på något sätt handlar om deras ålder och jag som skådespelare ska sätta mig in i deras liv. Hur involverar vi dem? Kan de vara referensgrupp? De kan klä oss i olika karaktärer. De vet ju hur man ska klä sig, de vet något om mode, musik, stil, attityd. Det vore intressant att involvera dem så mycket som möjligt i vårt arbete och låta dem bestämma vad vi ska göra. Vill de se en föreställning om motorcross? Det kanske de vill, jag vet inte. Samarbetet kanske leder vidare till ett manus som barnen har varit delaktiga i att skapa, som innehåller deras historier, som vi tillsammans med barnen har kommit på. De kan få förevisa hur vi ska klä oss och hur vi ska vara. Det kan vara de som bygger våra karaktärer, de kan få klura ut hur vi ska vara.barnen har inte valt oss från början. Hur är det möjligt att bli delaktig i en process som man inte ens har valt från början?det är en lång tradition av interaktion med publiken som går tillbaka till surrealismen. För mig handlar det om att söka en känsla av live. Jag vill skapa platsspecifik konst där det som händer i ögonblicket är levande, överraskande och inkluderande. Jag vill göra något annat än den sönderrepeterade konst som vi ser på scenerna idag. Det är skillnad på delaktighet som politiskt krav och som konstnärlig impuls.det kunde vara intressant att för ovanlighets skull låta barnen klura ut hur vi ska vara. Det skulle vara ett annat sätt än vad vi är vana vid. Vi kunde bli överraskade om vi gick ifrån våra vanliga sätt att göra och släppte ifrån oss makt.idag uppstod ett möte mellan mig och en av eleverna. Han ritade sig i ansiktet för att få lite uppmärksamhet. Men sen upptäckte han att det inte gick bort och då blev han ledsen. Det är jobbigt när man sitter på toaletten och inser att det inte går bort och ett gäng nior sitter utanför och kommer skratta åt en. Då fick vi kontakt. När jag står på toaletten och försöker få bort det. Lilla barnet står där och låter mig ta hand om honom. Och jag känner att jag vill ge något till dig. Det är därför jag vill jobba med barn.jag bjöd upp en elev och dansade med honom och det svängde och båda 18 19

blev generade. Jag vet inte vad som hände. Det blev en inzoomning på oss. Det kom en spotlight för att vi var så härliga och då blev vi medvetna om oss själva. Det är väldigt häftigt när man känner det där: om man kan få små möten med publiken.jag tänkte på att alla var med idag. Allt var så basic och kanske var det därför alla var med. Det var lappar och papper och pennor och friheten i att det var så enkelt. Förra gången var alla med men det var mer styrt. Idag var det mer öppet. Formen var styrd men öppen. De hade makten att påverka rummet. Alla gjorde nånting på nånting.det finns en möjlighet för barnen att göra något av makten. Det är roten till en revolution.«relationen mellan vuxna och barn stod ofta i centrum i våra fredagsdiskussioner på teatern och var också det område som forskningen fokuserade på. Mathilda Hallberg var hela tiden mycket noggrann med att hennes roll i gruppen var att väcka frågor, inte berätta för gruppen vad den skulle göra, men vissa diskussioner som hon initierade utifrån sin roll som forskare kom ändå att bli avgörande för gruppens konstnärliga val. De mest fördjupade diskussioner vi förde rörde sig kring metod och etik. Vid flera av gruppens fredagsmöten lyfte forskaren Mathilda Hallberg också en diskussion kring begreppet»delaktighet«. Hon lyfte frågor som fick oss på teatern att börja fundera på: Varför gör vi barnen delaktiga? Är det viktigt att barnen är delaktiga eller är det bara»politiskt korrekt«? Är barn delaktiga bara för att vi lyssnar på dem? När blir man delaktig? Frågorna blev föremål för långa diskussioner och ledde till att gruppen gjorde nya och oväntade konstnärliga val. Det fanns i projektets grund en intention från regissören Tove Sahlin att involvera barnen i skapandet av föreställningen och samarbeta med barnen på olika sätt. Sahlins impulser till detta kommer från den europeiska dans- och performance-scenen som ofta arbetar med att utveckla relationen mellan publik och aktör. Man brukar tala om»publikinteraktion«och»interaktivitet«eller»platsspecifik konst«i scenkonstvärlden.»delaktighet«var ett ord som Tema Barn förde in i diskussionen, liksom ordet»inflytande«. I gruppens diskussioner kring dessa begrepp föreslogs att barn som är delaktiga i en professionell konstnärlig process skulle kunna agera på scenen sida vid sida med de vuxna konstnärerna, vara scenografer, ljudkonstnärer, dramatiker på lika villkor som proffsen. Vi resonerade kring att någon som är delaktig i en konstnärlig process förmodligen är medkonstnär, någon som präglar konstverket på jämlik grund med de andra konstnärerna. Den som däremot endast har inflytande på konstverket skulle kunna vara någon som proffsen förhåller sig till med viss distans, någon som får vara med konstnärerna och säga sin åsikt, kanske i intervjuer, genom workshops i klassrummet där konstnärerna ställer frågor och till viss del låter barnen komma med synpunkter. Men varför vill man egentligen att något utanför verket ska ha inflytande på det? Eller varför vill man göra en viss grupp utanför teatern delaktiga i ett skapande? Delaktighet har de senaste åren varit ett kulturpolitiskt modeord både i Sverige och Europa. I Kulturutredningen 2009 förekommer ordet»delaktighet«26 gånger och utredningen trycker på vikten av medborgarnas ökade delaktighet i kulturen. I utredningen står det uttryckligen att publiken bör få ökad delaktighet och inflytande inte bara i framtagandet av kultur och scenkonst utan också i den konstnärliga processen. Detta beskrivs som en vilja till demokratisering av konsten. Den teoretiska grund som kulturutredningen 2009 utgår från är dock marknadsvänliga retoriker som Richard Florida och Manuel Castells och man kan ana att denna demokratisering i själva verket handlar om en marknadsanpassning. De politiska kraven på ökad delaktighet för publiken kan översättas till krav på ökad kundanpassning hos t.ex. scenkonstinstitutioner. Vad gäller relationen mellan kultur och skola tar kulturutredningen Storbritannien som ett av de goda exemplen, där»participation«och»participatory theatre«är heta begrepp. Men delaktighet är såklart också något som också kan vara av intresse av konstnärliga skäl, bortom marknadens logik och regler. I svensk scenkonst är det i själva verket en lång tradition att arbeta med just delaktighet, och då utifrån ett konstnärligt intresse för publiken och deras verklighet. Detta intresse går tillbaka till 70-talets politiska gruppteater som i mångt och mycket tog avstamp i publiken, reste ut till publiken, involverade publiken för att förändra världen. Konstnärer och teatergrupper ville gripa in i människors liv, samhällen, miljöer. Just scenkonst för barn och unga har en lång historia av ett djupt intresse för att arbeta med publikens delaktighet i den konstnärliga 20 21

processen, eller inflytande genom t.ex. referensgrupper och publikresearch. Dessa arbetsmetoder kommer framför allt från Suzanne Osten och Unga Klara och utövas i Unga Klaras anda på exempelvis ung scen/öst, Backa Teater och Stadsteatern Skärholmen. En annan stark influens för ung scen/öst och Bastardproduktion var i Done Did Do som ovan nämnt europeisk performance, vari relationen mellan publik och aktör ofta ifrågasätts och vänds och vrids på. I performance utmanas scenkonstens konventioner och detta leder ofta till att publiken i högre utsträckning görs delaktig, eller aktiv, i scenhändelsen. I Done Did Do handlade delaktigheten om att arbeta med relationen publikaktör i performancetradition och att undersöka begreppen makt och platstagande. Frågorna vi hade med oss var: Hur konstrueras makten i klassrummet? Vem tar plats där och hur? I det inbegrep vi också oss själva som maktfaktor. Vi var medvetna om att vi själva kom in med en makt i klassrummet, att vår blotta närvaro innebar ett undertryckande av vissa barns makt. Att göra barn delaktiga eller aktiva i en professionell konstnärlig process handlar om att som vuxen konstnär släppa ifrån sig makt och det var något som vi ville undersöka: Kan vi göra det och i sådant fall hur? Kan vi låta barnen ge oss rörelser, berättelser, scener, utan att dokumentärt parasitera på deras»verklighet«? Kan vi låta barnen undervisa oss? Fatta konstnärliga beslut? Teaterproduktionens maktbegrepp var också något som doktoranden Mathilda Hallberg flera gånger lyfte upp i våra diskussioner: - Hur görs makten? - Hur släpper man ifrån sig makt? - När blir makten någon annans? - Var börjar friheten? - Ska vi konstnärer säga»hej ni får göra ett fritt konstnärligt val utifrån de här ramarna«eller helt låta barnen bestämma? - Är det relevant att ställa frågan»vad vill ni se?«till barnen? En publik vet inte alltid vad den vill ha och det kan vara svårt att som elev tänka utanför de strukturer som finns i klassrummet. Platsen är symboliskt laddad. Ett exempel på hur vi i Forskning möter scenkonst för barn och unga praktiskt laborerade med makt och delaktighet i detta symboliskt laddade rum är något som hände första gången konstnärer och forskaren kom till klassrummet. Vi presenterade oss och bad sedan barnen ställa bänkarna längs väggarna, stolarna i en cirkel, vilket de genast gjorde. Efter passet, som inbegrep namnpresentation och klapplekar i cirkel, lyfte Mathilda Hallberg frågan om vad som skulle hänt om vi istället ställt den öppna frågan:»hur tycker ni att vi ska ändra klassrummet?«. Barnen kanske inte alls känner sig maktfulla i en öppen cirkel som den vi skapade utan hellre har sitt eget område. Mathildas fråga fick Done Did Do-teamet att besluta sig för att genomföra experimentet att låta barnen bestämma själva vid nästa besök i klassrummet.»hur tycker ni att vi ska ändra klassrummet? Möblera som ni vill!«, sa vi. Ett fåtal killar tog genast över arbetet och byggde högljutt en slags tårta av bord i mitten av klassrummet och en av killarna satte sig sedan på en stol högst upp på tårtan. En grupp tjejer satte sig tystlåtna på stolar i en halvcirkel vid en kortsida av klassrummet. En grupp elever var helt passiva. En del av oss konstnärer upplevde att stämningen inte alls var behaglig i klassrummet, att killarna bestämde och tjejerna hade tråkigt. Experimentet fick oss att fråga oss vad frihet är och hur bra det egentligen är att låta barn själva bestämma. Det finns inget per definition gott eller riktigt med att göra barn delaktiga eller aktiva i en professionell konstnärlig process, eller ens låta dem ha inflytande på den. Och det finns inte något som säger att det som barn väljer att skapa är mer gott och sant än det som vuxna väljer att skapa. Mathilda Hallberg lyfte upp en diskussion om skillnaden mellan att ges plats och att ta plats. Gruppen kom in i klassrummet och gav plats till barnen på vissa sätt, men när ett barn tog plats, till exempel genom att skrika och springa, uppstod lätt en stress hos oss vuxna. Måste man ta en vuxenroll för att bli maktfull på riktigt? De ivriga diskussionerna kring makt och platstagande i klassrummet ledde gruppen vidare in på konstnärligt avgörande diskussioner kring metod. Akademi möter scenkonst om metod och etik»vad gör vi? Vad är vi en del av? Vi gör dem till objekt och utsätter dem för något. Jag känner mig som en som forskar på djur! Jag måste experimentera på det här djuret för att rädda hela mänskligheten. Skapar vi något själva eller är allt snott från barnen? En av elevernas favoritdjur är just nu drakar. Han googlar fram drakar och ritar av dem. Barnen kopierar själva från gåtböcker, Internet och MTV. Alla människor sysslar med research på olika nivåer. Alla är researchare och forskare, alla är konstnärer.konstnärer är beroende av intimitet i sitt arbete. De är beroende av det intima 22 23

för att få fram någonting. Forskaren är någon som kommer utifrån och stör.det är intressant och viktigt att en forskares närvaro får störa! Det är själva poängen med det här arbetet, att vi inte lämnas ifred som konstnärer, att vi har byggt in en konflikt med en forskares närvaro.«mötet mellan akademi och scenkonst, eller mellan teori och praktik, var oväntat okomplicerat, men kom att komplicera vårt arbete på kreativa sätt. Konstnärens och forskarens processer påminner på många vis om varandras. Det är sökande långsamma processer där vi arbetar kring en viss frågeställning eller med ett visst material. Varken konstnären eller forskaren vet helt säkert vad arbetet kommer att landa i. Vi söker ny mark. Vi arbetar med en viss metod och gör etiska ställningstaganden. Metod Ur den diskussion kring att ge makt/ta makt som Mathilda Hallberg initierade föddes idén om att skapa ett rum där barnen skulle kunna»välja bort«vårt projekt. Rummet som konkret var ett arbetsrum i anslutning till klassrummet döptes till»softish-rummet«. Dit in kunde barnen gå om de inte ville delta i de aktiviteter som vi erbjöd. I rummet fanns kritor, färgpennor, böcker och lugn musik. Vid ett av gruppens fredagsmöte lyfte Mathilda Hallberg frågan om hur»soft«detta rum egentligen var. Hon hade reflekterat över en situation när alla kom in med kameror i softishrummet först hon själv, sedan en av konstnärerna. Och barnen i rummet filmade också! Alla filmade alla. Mathilda filmade en konstnär som filmade ett barn som filmade ett annat barn. En slags»meta-metaforskning«. Hur soft var det rummet? Och till och med under arbetspassets avslutande»avspänning«där alla barn fick ligga på kuddar och blunda hade en av konstnärernas videokameror varit igång. Varför? Mathildas observationer kring mängden teknik som vi tillsammans lyfte in i klassrummet fick oss konstnärer att reflektera över vårt metodval. Till varje praktisk verkstad hade vi för att fånga det som hände i klassrummet med oss en videokamera, utrustning för ljudupptagning, digitalkamera samt anteckningsblock. Frågorna var många: - Varför har vi valt denna metod? - Hur närvarande är vi när vi är så upptagna av att dokumentera? - Vad händer med materialet som samlas in, hur använder vi det? - Gömmer vi oss bakom kameror och skrivböcker? Tar vi mer plats än vi tror med filmkameror, bandspelare, kameror, pennor? Hur påverkas barnen av det? Samtidigt som insikten om den absurda mängden teknik chockerade oss en smula upplevde flera av oss att barnen var helt avslappnade med tekniken, att den över huvud taget inte störde. Barn är vana vid att vuxna filmar och fotar och det egna filmandet och fotandet med mobiler är en del av deras vardag. Men vår diskussion landade i att vi genom att ständigt filma och på andra sätt dokumentera barnen gjorde dem till objekt att studera och värdera och att vi konstnärer egentligen inte hade något bra svar på vad vi skulle använda allt material till. Förbluffade insåg vi att vi inte hade någon klar bild av vart allt material skulle ta vägen, vad vi skulle göra med det. Vi upplevde att vi höll på med en slags omotiverad kannibalism och började diskutera om det fanns andra sätt att fånga ögonblicken i klassrummet än att frenetiskt dokumentera dem. Vi i produktionsteamet började prata om minnet och berättandet som metod. Skulle det kunna vara en lika effektiv metod, eller kanske än mer effektiv metod, för att fånga våra upplevelser och impulser i verkstäderna? Vi beslöt oss för att släppa alla kameror, bandspelare och skrivböcker under resten av arbetet, medan forskaren fortsatte sitt forskningsarbete med videokamera. Vi upplevde att beslutet att släppa tekniken förde oss närmare skolklassen och att det var lättare att möta barnen. När vi växlade från att titta utifrån till att möta i rummet uppstod oväntade samtal, rörelser och relationer som kom att prägla föreställningen. Minnet och berättandet fungerade dessutom utmärkt som dokumentationsmetod. Etik Att ta del av Mathilda Hallbergs erfarenheter av akademisk metod var en intressant referenspunkt när gruppen sökte sin konstnärliga metod. Hela metoddiskussionen ledde också oss konstnärer vidare in på scenkonstens etikfrågor: - Vad är okej och inte när konstnärer lägger sig i»verkligheten«? - Vad är konstens ansvar? - Vad har vi för rätt att använda barns liv, tankar och ord? - Vad betyder vår makt över de vi använder som researchmaterial? Utnyttjar vi dem? - Vad gör vi om min närvaro på platsen skapar konflikt och lidande? - Vad gör vi om vi möter en svår historia, ett barn som behöver oss? Har konstnären ansvar, och i sådant fall vilket? 24 25

Etikfrågor inom konsten väcker ofta stor och känslosam offentlig debatt. Ett exempel är Lars Noréns 7:3 där verkliga förbrytare stod på scenen vilket slutade i katastrof, och ett annat när konstfacksstudenten Anna Odell spelade psyksjuk och agerade som om hon hade en psykos. Väl inne på psykakuten avbröt Odell och avslöjade att det var ett konstverk. Anna Odell förklarade att syftet med konstverket var att skapa debatt om psykvården, men debatten kom istället i hög utsträckning att handla om Odells etik och moral som konstnär. Många var upprörda, både politiker och allmänhet. Är det okej att lura människor och utnyttja samhällets resurser på det sätt som Odell gjorde? Hur långt får konstnärer gå utanför konstens fiktion, hur mycket får vi lägga oss i verkligheten? Jag själv fick i repetitionsarbetet en personlig kontakt med en skrivande tolvårig flicka och vi har kontakt via mail än idag, ett drygt halvår senare. För henne blev våra möten betydelsefulla och inspirerade till att läsa litterära klassiker och börja i en teatergrupp. Att arbeta publiknära kräver en klar metod och ett tydligt etiskt förhållningssätt, men också ett personligt förhållningssätt av konstnären. Det är ett perspektiv som helt skiljer sig från forskarens, som ofta är beroende av objektivitet och att inte ingå personliga relationer med sina»forskningsobjekt«. För en konstnär på fältresearch är det mer intressant att finna sina egna ingångar, beröras och vara öppen för möten och kontakt. I diskussionerna kring detta i Done Did Do var Mathilda Hallbergs närvaro och forskarperspektiv en intressant referenspunkt. Forskning styrs till skillnad från konsten av etik som är reglerad i noggranna regelverk. T.ex. får inte en forskare gå in och videofilma i ett klassrum utan att ha påskrivna tillståndsblanketter från samtliga föräldrar och det som forskaren filmar får hon/han sedan inte utan speciella tillstånd visa för allmänheten. Inom scenkonst är etik och moral däremot något som ständigt är under diskussion och prövning. Det finns inga regler för hur konstnärer som baserar en föreställning på att interagera med barn i ett klassrum eller gör research på dagis ska bete sig, förutom de lagar som omfattar oss alla som säger att vi inte får fota någon utan tillstånd, inte kränka någon, inte begå övergrepp, etc. Att som konstnär samla material genom att arbeta platsspecifikt, på gränsen mellan verklighetfiktion eller göra research ställer oss inför svåra konstnärliga val och kräver noggranna överväganden av metod och etik. Gruppen hade flera diskussioner kring det vuxna ansvaret i det nära mötet med skolklassen. Vårt förhållningssätt blev att utgå från det som berörde oss i mötena och ta plats inte som lärare, inte som forskare, utan som alternativa vuxna. Vi utgick från att vår närvaro i klassrummet var av betydelse för barnen och att vi hade något intressant, kul eller annorlunda att ge våra»samarbetspartners«. Vi sökte de ögonblick där kontakt uppstod i mötena, då vi kände oss påverkade. Konflikter kom att uppstå mellan barn och vuxna och de konflikterna hanterade vi när de kom, enskilt och i gruppen med stöd av varandra. Viktigt för både konstnärer och elever var premiären som slutmål, att ständigt påminna om varför vi gjorde det vi gjorde. 26 27

Sammanfattning Done Did Do spelades i klassrum i Östergötland under våren 2010 och fick ett varmt mottagande. Det blev en föreställning som av kritiker beskrevs som»ett intressant experiment«(corren) och»teater, och ändå inte«(expressen).»här utnyttjas verkligen hela rummet. Borden är fyllda och de små ytorna runtomkring används till dans och performance. Plötsligt ligger någon under borden, whiteboardtavlan målas full, suddas och målas igen och i taket visas videofilmer.«(corren)»yrkesskickliga skådespelare som har koll på stämningen i rummet river i gång lekmoment och konfliktscener. Konflikterna gäller främst de två kvinnliga skådespelarna och de dansas fram i konfrontation kropp mot kropp. Man dras in i teaterleken, men den svischar snabbt förbi och det är ovanligt omöjligt att säga vad man får med sig som publik.«(expressen)»vad är en succé? Vad är bra och vad är dåligt? Det ska vara så jävla lyckat och bra i varje sekund och annars ska man känna skam. Allt ska vara perfekt. Man ska veta allt och man får inte svara fel. Om misslyckande är att man har gjort fel och att man borde skämmas eller att man borde ha tänkt annorlunda då vill jag höra den som vet hur vi borde ha gjort. Jag är nöjd med den kontakt vi har lyckats skapa. Misslyckande är något att tänka på hur vi pratar om, vilken energi ger vi till vår process?«(tove Sahlin)»niii eee riktigt gryma done did do!!!! ni e bääääääääääääääst.. bästa teatern någonsin!«(mellanstadiepublik) I Done Did Do möblerades klassrummen om inför varje föreställning: borden ställdes i ett kryss och rummet fylldes med fyra högtalare och två projektorer. Föreställningen bestod dels av interaktiva moment där barnen fick krypa in i en grav, lukta på dofter i olika burkar, äta kex med ost och dricka saft, sminka och klä ut sig. Dels bestod den av repeterade scener och koreografier med musik och videoklipp. Föreställningen var i sammanfattning ett associativt scenflöde kring att ta plats i ett rum med sin röst, med svåra ord och begrepp, med ljud, med sin kropp, tillsammans med andra. Föreställningen avslutades alltid med att publiken fick leka fritt med föreställningens olika material: slime, ansiktssmink, lösmustascher, utklädningskläder, etc. Ofta stannade stora delar av publiken länge och lekte kring Done Did Do:s olika moment, teman och scener. Trots att tusen frågor står öppna och obesvarade efter pilotprojektet»forskning möter scenkonst för barn«är den här texten för ung scen/östs del en slutpunkt i arbetet med Done Did Do. För oss pekar detta pilotprojekt framåt med en lust att ta med oss våra nya kunskaper för att skapa ännu mer lekfull scenkonst och tvärdisciplinära samarbeten. Den vetenskapliga analysen av forskningsmaterialet från»forskning möter scenkonst för barn«pågår i skrivande stund (läs mer om detta i Bilaga 1, se nedan). Doktoranden Mathilda Hallberg menar att forskningsstudien kan bidra till att synliggöra scenkonstinstitutionens uppfattningar av barn och barndom i relation till en skapandeprocess med barns deltagande i fokus, men även till att skapa ny kritisk kunskap för ung scen/öst för vidare arbete med scenkonst för barn och ungdomar. Just ny kritisk kunskap för arbete med scenkonst för barn och ungdomar är något som ung scen/öst ständigt söker. Och när vi nu står i slutet av projektet»forskning möter scenkonst för barn«har ung scen/ öst och Tema Barn och Tema Genus just beviljats ett forskningsstöd från Kulturrådet för att gå vidare med de erfarenheter vi har från Done Did Do. I forskningsprojektet»barndom, kultur och politik ett teaterpolitiskt aktionsforskningsprojekt«kommer Tema Barn vid Linköpings universitet studera synen på barn och barndom som de kommer till uttryck i de konstnärliga processerna på ung scen/öst. Studien som genomförs är en första fas i ett mer långsiktigt arbete, en pilotundersökning av hur föreställningar om barn och barndom gestaltas och formas i interaktionen mellan konstnärer och barn. Genom korsbefruktning mellan forskning vid Linköpings Universitet och scenisk praktik på ung scen/öst och med en ung skolpublik som dialogpartners, deltagare och mottagare är målet att utveckla en långsiktig fördjupad dialog mellan scenkonst, forskning, skola och kulturpolitik. Att se publiken och kontakten med sin publik som viktig och relevant är inte en självklarhet i svensk teater. Det finns mycket scenkonst som är sig själv nog och egentligen inte intresserar sig för sin publik annat än i termer av publiksiffror. Vi vill mer än så på ung scen/öst och anser att vi bär ett stort konstnärligt ansvar i relation till vår unga publik. Många möter scenkonst för första gången i sina liv hos oss. Det som utspelar sig på scenen måste vara slittåligt, 28 29

välgenomtänkt, nyfiket. Därför fortsätter vi att öppna teaterhuset för kritiska perspektiv, göra det svårt för oss själva och gjuta kunskap och motgift mot klichéer och fördomar i varje led i vår produktionsprocess. Referenser och vidare läsning Böcker och artiklar Axelsson, Malin: Den barnsliga teatern om lekens estetik och föraktet för det barnsliga, ur samlingen ung scen/bok: 1, ung scen/öst Östgötateatern, 2007 Betänkande av kulturutredningen Del 1 3, sou 2009:16, Fritzes, 2009 Hagnell, Viveka: Barnteater myter och meningar, LiberFörlag Malmö, 1983 Helander, Karin: Att öppna nya världar en handledning om att gå på teater med barn i förskola och skola, Riksteatern, 2008 Lindvåg, Anita: Möte med barnteatern, skrifter utgivna av Svenska Barnboksinstitutet, Liber Utbildning, 1995 Lund, Anna: Mellan scen och salong: en kultursociologisk analys av ungdomsteater, Arkiv Förlag, 2008 Rancière, Jacques: Den emanciperade betraktaren ur samlingen Le Spectateur émancipé, Paris: Fabrique éditions, 2008 Ritsema, Jan: The Act of Instruction, ur samlingen Sarai Reader 05: Bare Acts, The Sarai Media Lab, Delhi, 2005 Thelander, Johan (red.): To Do Short Essays, möte09 c/o Hybris Konstproduktion, 2009 Hemsidor www.blålab.se www.bastardproduktion.se www.tema.liu.se/tema-b http://www.everybodystoolbox.net/ http://donediddo.wikia.com 31

Bilaga 1 Att forska på konstnärliga processer Mathilda Hallberg Under arbetet med teaterföreställningen Done Did Do genomfördes en forskningsstudie av forskare från Tema Barn vid Linköpings universitet. Tema Barn bedriver tvärvetenskaplig tematiskforskning om barn, barndom och familj i olika tider och kontexter, och däribland forskning som studerar barns strategier och handlande liksom de yttre betingelser som skapar ramar för barn. Forskningsstudien genomfördes av doktoranden Mathilda Hallberg, men även professor Bengt Sandin och docent Anna Sparrman vid Tema Barn var delaktiga genom handledning och forskningsplanering. Studien syftade till att undersöka vilka uppfattningar om barn och barndom som kom till uttryck i det konstnärliga arbetet med Done Did Do. Eftersom utgångspunkten för teaterarbetet var att ung scen/öst tillsammans med skolelever på så lika villkor som möjligt skulle diskutera och gestalta maktrelationer knutna till klassrummet som plats, kom forskningsstudien att fokuseras kring vilka uppfattningar om barn och barndom som blev synliga genom dessa klassrumsmöten. Det blev även intressant att studera om eller hur uppfattningar om barn och barndom kom att påverka ung scen/östs arbete. Observationerna från klassrumstillfällena utgjorde sedan bas för en reflekterande återkoppling från forskare till ung scen/öst. Forskningsstudien genomfördes under det övergripande teaterprojektets materialinsamlingsfas, vilket innebar att det var den konstnärliga arbetsprocessen och inte den konstnärliga slutprodukten som var forskningens fokus. För att möjliggöra studien användes deltagande observation med inslag av aktionsforskning som metod, en kombination som bidrog till att forskaren aktivt medverkade i klassrumsmötena samtidigt som erfarenheterna därifrån utgjorde bas för reflektionssamtal mellan teaterproduktionens deltagare och forskaren. Forskningsmaterialet består huvudsakligen av videokamerainspelningar och fältanteckningar från 6 klassrumstillfällen, insamlat under mars månad 2010. till deltagande och platstagande är beroende av den syn på barn och barndom som uttrycks i olika situationer och på givna platser. Genom att i forskningsstudien problematisera platstagande och deltagande i relation till olika maktaspekter blir såväl möjligheter som begränsningar för barns aktörsskap synliggjorda. Studien pekar i ett större perspektiv mot att det vid projekt med fokus på barns delaktighet kan finnas motsättningar mellan teoretiska ställningstaganden om barn och praktisk verksamhet med eller för barn. Studien pekar även mot vikten av att vidare studera institutionell samverkan för att därigenom belysa hur olika institutioners normsystem och handlingsmönster påverkar processer i olika riktningar. Forskningsstudien har bidragit till att synliggöra scenkonstinstitutionens uppfattningar av barn och barndom i relation till en skapandeprocess med barns deltagande i fokus, men även till att skapa ny kritisk kunskap för ung scen/öst för vidare arbete med scenkonst för barn och ungdomar. Mathilda Hallberg, doktorand Mail: mathilda.hallberg@liu.se Telefon: 013-282905 Institutionen för Tema Tema Barn Linköpings universitet 581 83 Linköping Telefon: 013-28 10 00 Hemsida: www.tema.liu.se/tema-b Analysen av forskningsmaterialet pågår, men pekar mot att flera olika uppfattningar om barn och barndom kom till uttryck under arbetet med Done Did Do. Uppfattningar som i sin tur påverkade hur klassrumsarbetet från ung scen/ östs sida organiserades och genomfördes. Det indikerar att barns möjligheter 32 33

Bilaga 2 Bilaga 3 Done Did Do Föreställningsfakta Föreställningen skapades av: Malin Axelsson textförfattare/dramaturg Malin Dahlström kompositör Patric Eriksson tekniker Tove Kvarnström praktikant Kultur Samhälle och Mediegestaltning, LiU Josefine Larson Olin dansare Tove Sahlin regissör Sandra Stojiljkovic skådespelare Andreas Strindér skådespelare Medverkande på scen Josefine Larson Olin, Sandra Stojiljkovic, Andreas Strindér Rekvisitör Carmen Nowotny Kostymansvarig Lill-Mi Zandelin Grafisk form Mattias Broberg/Mani Videoredigerare Carl-Oscar Alsén Redaktör folder, verktygslåda & wiki Malin Axelsson Teknisk samordnare Patric Eriksson Produktionsassistent Tuja Thorvaldsson/Maria Lundqvist Publikarbetare Lina Rahm/Maria Hansson/Susanna Ayton Praktikanter Tove Kvarnström/Johan Alm/Nils-David Carlsson Producent Josef Beltzikoff Konstnärlig ledare/enhetschef ung scen/öst Malin Axelsson Teaterchef Östgötateatern/Ansvarig utgivare Johan Celander Föreställningen har skapats tillsammans med en klass från Atlasskolan i Linköping och en forskare från Tema Barn på Linköpings Universitet. Done Did Do är ett samarbete mellan ung scen/öst och Bastardproduktion. Done Did Do har producerats med stöd av Kulturforum (Linköpings Kommun) och Film i Öst (Östsam). Premiär 21/4 2010 på ung scen/öst Atlasskolan, Linköpings kommun Tack till Lolitha Olsson, Atlasskolan, Suzanne Osten, Bengt Sandin, Anna Sparrman 34 35