4/2006 14:E ÅRGÅNGEN FORUM FÖR FORTBILDNINGSCENTRALEN VID ÅBO AKADEMI PEDAGOGIK OCH LIVSLÅNGT LÄRANDE Fortbildningscentralen 25 år Jubileumsnummer Livet som vuxenstuderande Kreativitet i mellanrummet Nomaderna intog Åbo Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi / Centre for Continuing Education at Åbo Akademi University Fabriksgatan 2, 20500 Åbo / Turku, FINLAND. Tfn: +358 (0)2 215 4944 Fax: +358 (0)2 215 4943 www.abo.fi/fc
4/2006 Vinternummer DECEMBER ÖPPNA UNIVERSITETET en studieform som ger alla möjlighet till akademiska studier Under läsåret 2006-07 erbjuder vi kurser inom följande ämnesområden och tvärvetenskapliga helheter: Pärmen FC firade stor 25-årsfest i arkenkvarteret den 9 november 2006. Foto & bildbehandling: Peter Siegfrids Utgivare Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi Adress Fabriksgatan 2, 20 500 Åbo (02) 2154882, Fax: (02) 2154711 Telefontid: 9.00 16.00 Ansvarig utgivare Paula Lindroos Redaktör Peter Siegfrids Medarbetare i detta nummer Pirkko Cygnel, Mary Dahlbacka, Håkan Eklund, Steve Emmons, Tina Engblom, Kerstin Fagerström, Pia-Maria Gardberg, Carina Gräsbeck, Irene Johansson, Paula Lindroos, Kurt Långkvist, Mona Nylund, Kristina Pusa, Kimmo Rautanen, Mona Riska, Majlen Saarinen, Patrick Sibelius, Anneli Sjöholm, Puck Sumelius, Christel Söderholm, Uffe Wikström, Pian Åkerlund. Produktion Peter Siegfrids Layout Peter Siegfrids Filmutskrift Tryckeri Astro AB Tryck Tryckeri Astro AB Publikationsinfo Lärlust fungerar som språkrör för Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi och utges i regel med 4 nummer per år. Bidrag och synpunkter från läsarna välkomnas. Annonser publiceras mot ersättning. Prenumerationer Maria Jalava, (02) 215 3293, Fax: (02) 2154943 e-post: maria.jalava@abo.fi eller elektroniskt: www.abo.fi/fc Annonser Peter Siegfrids, (02) 215 4882, Fax: (02) 2154943 e-post: peter.siegfrids@abo.fi Redaktionsråd Katarina Drugg, Paula Lindroos, Mona Riska, Peter Siegfrids, Maria Sundström, Christel Söderholm, Nina Söderlund, Christian Wulff, Uffe Wikström. ISSN 1238-6200 2006 FORTBILDNINGSCENTRALEN VID ÅBO AKADEMI 2006-2007 Allmän teologi Anläggningsteknik Arabiska Biologi Engelska Etnologi Europakunskap Filosofi Finska Folkloristik Franska Fysik Företagets organisation och ledning Geografi Geologi Historia Informationsbehandling Informationsförvaltning Informationssystem Interkulturell kommunikation Internationell marknadsföring Italienska Japanska Konstvetenskap Kultur- och socialantropologi Kulturlinjen Kvinnovetenskap Kyrkoshistoria Litteraturvetenskap Livsåskådningskunskap Matematik Miljökunskap Nationalekonomi Offentlig förvaltning Praktisk teologi Psykologi Redovisning Religionsvetenskap Ryska Rättsvetenskap Skärgårdskunskap Socialpedagogik Sociologi Spanska Statistik Statskunskap Svenska L ÖPPNA UNIVERSITETET Åbo Akademi TAG KONTAKT! I ÖPU:s tjänst: Maria Koppe, Christel Söderholm, Tina Engblom, Majlen Saarinen, Maria Jalava och Carina Gräsbeck. ÖPPNA UNIVERSITETET VID ÅBO AKADEMI Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi, Fabrikssgatan 2, 20500 Åbo (02) 215 4666, e-post: opu@abo.fi, http: // www.abo.fi/fc/opu/ FC-hösten kulminerade i ledarskapskonferensen Kompetens 2006 och i samband med den FC:s stora 25-års jubileumsfest, som firades den 9 november. Det uppnådda kvartsseklet till ära är detta nummer av Lärlust betydligt omfångsrikare än vanligt och innehåller naturligt nog en hel del tillbakablickande på de många erfarenheter som gjorts under åren. Att utvecklingen har gått framåt i mångt och mycket är uppenbart och vi tror att vi går åt rätt håll. Men organisationer drivs av olika ambitioner. Posten Finland Abp chockhöjer distributionskostnaderna 2007 en profithunger som slår hårt mot små gratistidningar som Lärlust. Lärlusts fortsatta framtid som papperstidning är med andra ord i dag i vågskålen. Peter Siegfrids Redaktör 4 Lärlust Mars 1 /
Kunskaps- och kompetenskapitalet vi lutar oss tillbaka mot Fortbildningscentralens erfarenheter under 25 år Ledare Under Fortbildningscentralens 25 år har verksamheten utvecklats till en målinriktad och långsiktig verksamhet, från att den i början mera handlat om punktinsatser runtom i Svenskfinland. Samtidigt ingår i uppdraget att flexibelt svara på de utbildningsbehov som uppkommer i samhället. Rätt man på rätt plats är ofta en kvinna Det här citatet passar ovanligt bra på Fortbildningscentralens första planerare och dess första direktör, Margita Vainio. Med framsynthet och engagemang styrde hon den växande organisationen. Utvecklingen av nytt studieinnehåll och nya inlärningsmetoder kom vanligen igång under hennes översyn. Också då det gällde organisationen och ledarskapet infördes arbetsmetoder som svarade mot tidens behov. Då organisationen växte till sig på 1990-talet införde hon teamarbete som arbetsform och t ex utvecklingssamtal, som hon förde med varje medarbetare. Vid millennieskiftet stödde hon kraftigt utvecklingen av den nätbaserade undervisningen vid Fortbildningscentralen, vilket senare ledde till att ÅA grundade Lärcentret, som stöd för virtualiseringsverksamheten. Det här är bara några exempel. En intervju med Margita ingår i detta nummer. Kapitalet Under de här 25 åren har vi haft förmånen att i många olika sammanhang träffa på och jobba med intressanta människor på olika håll i Svenskfinland och även nationellt och internationellt. Många av dessa möten har vi rapporterat om i Lärlust. Drygt ett hundra personer har arbetat vid Fortbildningscentralen under årens lopp. Med sin kompetens och erfarenhet har våra medarbetare på ett värdefullt sätt bidragit till utvecklingen av verksamheten. Mångdubbelt flera är sedan de kursdeltagare, lärare, projektmedarbetare och samarbetsparter som också medverkat till utvecklingen av verksamheten! Stor tacksamhet och respekt riktas till alla framsynta personer vid ÅA, Fortbildningscentralens direktionsmedlemmar och särskilt dess ordföranden som under de här åren stött projekt och planer där osäkerhetsfaktorn kan ha varit hög, men vinsterna i form av kunnande och kompetens på sikt har varit stora. I det här jubileumsnumret av Lärlust får vi kommentarer och hälsningar från flera av våra tidigare medarbetare och samarbetsparter. Strategier Hur vet man att man följer de rätta strategierna och gör de rätta valen? Att erbjuda rätt utbildning vid rätt tidpunkt är en central kvalitetsaspekt. För att det skall lyckas behövs tillförlitliga behovsanalyser, god tidsplanering och fungerande kontaktnätverk. Den verksamhet och de nätverk som Fortbildningscentralen har byggt upp har för det mesta fungerat bra, men visst har vi också mött motstånd, vi har gjort felbedömningar, och i några fall har vi konstaterat att vi sannolikt varit ute före vår tid. De strategier som styr arbetet skall ge tydliga riktlinjer för verksamheten. I oktober i år överlämnade en arbetsgrupp vid Åbo Akademi sitt förslag till förnyad strategi för livslångt lärande vid Åbo Akademi för åren 2007-2011. Förslaget innehåller också 52 förslag som ger vägledning för en handlingsplan för de kommande åren. Åbo Akademis styrelse väntas anta strategin vid årsskiftet. Fortbildningscentralen nu Fortbildningscentralen har alltid verkat med en stark framåtlutning. Siktet är ställt framåt och verksamheten siktar på att flexibelt svara på olika utbildningsbehov i Svenskfinland. Ibland har denna tendens varit så stark att det inte blivit tid över för reflektion och analys av de uppnådda resultaten. Kaos, kreativitet och ordning är element som behövs men i lämpliga doser. 25-åringen har nog mognat, samtidigt som satsningarna på nya innehåll och nya metoder pågår med samma intensitet som tidigare. Det gäller att ha en god framförhållning för att vara ett attraktivt alternativ för de studerande. Men framför allt har vi under 25 år byggt upp kompetens och kunnande på vuxenutbildningens område som utgör ett kapital som är värt att vårda väl. Paula Lindroos Direktör Fortbildningscentralen 25 år Den 9 november 1981 fastställdes reglementet för Kurscentralen vid Åbo Akademi. Den 23 april 1987 ombildades Kurscentralen till en fristående institution. Den 6 mars 1992 fastställdes instruktionen för Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi. December 4 / 2006 Lärlust 3
Noterat 25-års hälsningar från samarbetsparter Irene Johansson Under 15 års tid har jag haft förmånen att få medverka vid Fortbildningscentralens vuxenutbildningar. Mest har det handlat om ledarskapskuser som Leda, Kommunicera, Lära där jag hållit i den modul som handlar om Kommunikation i ledarskapet. Otaliga gånger har utbildningen hållits på Åland och i Åbo. Utbildningssamordnare har varit Brita-Stina Jungar och efter hennes pensionering är det nu Kristina Pusa som fortsätter med Leda, Kommunicera, Coacha. Under årens lopp har jag samarbetat med flera utbildningssamordnare när det gäller fortbildning för olika grupper. Det är lika energigivande och spännande varje gång jag åker över från Stockholm till Finland. Kollegor och vänner frågar ofta Hur är det att jobba i Finland? Mitt svar är: Jag trivs fantastiskt bra med att arbeta i Finland. Jag blir alltid väl omhändertagen när jag anländer, allt det praktiska fungerar perfekt och jag känner mig som en väldigt viktig person. För mig är det en kick varje gång jag har ett uppdrag där. De deltagare jag möter är intresserade, engagerade och bidragande vilket gör det lätt att samarbeta med dem. Jag känner mig numera väldigt hemma på den finska sidan. Jag ser fram emot det fortsatta samarbetet med Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi, så det blir mera om Aktivt lyssnande, Jag-budskap, Vem äger problemet, Problemlösning, Acceptabla och oacceptabla beteenden, Konfliktlösning med Båda-vinner-metoden och Ledarskapsträning. Det är redan inplanerat till min förtjusning. Iréne Johansson, Kommunikationskonsult Steve Emmons Congratulations on the 25th anniversary of the Centre for Continuing Education at Åbo Akademi University and the exceptional work you have done during those years! It has been my pleasure and privilege to work with staff and course participants for the last fifteen years. During that time I have enjoyed contributing to your program offerings and have had the added bonus of developing new colleagues and friendships. It is hard to believe the time has gone by so quickly and that some of those I have worked with have moved on to other jobs and that a few others have actually retired. My memories of Centre for Continuing Education experiences are many and varied and include images of program participants rappelling down cliffs on Åland, climbing through giant rope spider webs in parks in the center of Åbo and willingly participating in many other teambuilding, communication and problem solving activities. With an interest to learn and grow, participants have experienced such unusual activities as Group Juggling, SpeedBall, Traffic Jam, Perfect Knot and Electric Fence. They have struggled with and overcome extreme frustration working together to find solutions to problem solving activities such as Information Age and the E Company. Over the years I have worked with staff and clients in teamwork, leadership, communication, problem solving, and personal and professional development. Across all of these programs and types of groups, I have found a high level of willingness to work hard, take personal responsibility for learning, and an eagerness to embrace the Learning by Doing philosophy shared by Action for Excellence International and the Center for Continuing Education. My travels and work have taken me to 20 countries and have brought me into contact with a large number of organizations, companies and universities, yet I am always particularly eager to return to Finland and work with Åbo Akademi groups. On November 9th as you celebrate your 25th anniversary, I will join you in spirit from not so far away, Estonia, where I will be conducting training. My congratulations on the quality of work of the Center for Continuing Education team and on the caliber of groups that come through your programs as you mark this special milestone date and benchmark for excellence in education! Steve Emmons President & Senior Partner 4 Lärlust December 4 / 2006
Noterat Nomaderna intog Åbo There s something happening here, but you don t know what it is... do you...? TEXT: MONA NYLUND Den frågan stod skriven i månget åboöga när NUROPEs första oas drog igång och ett synbarligen tätt sammansvetsat gäng i ivrigt samtal promenerade genom stan. Solen sken som aldrig förr i september och sände reflexer via det baltiska bordet* i aluminium och glas, som nomaderna släpade runt till olika arenor längs ån, över torget, upp till Konstmuseet, genom akademikvarteren till Arken där det nu står. Det handlar om NUROPE Nomadic University for Art, Philosophy and Enterprise in Europe. Famla i ovisshet och stå i händelsernas mitt För nästan exakt ett år sedan började de första trevande idéerna för att sätta igång ett nomadiskt universitet ta form vid Åbo Akademi. Initiativet hade fötts redan mycket tidigare inom Europeiska kulturparlamentet (ECP), men ingen hade tagit sig före att gripa sig verket an och förverkliga det. Ett första utkast till innehåll och form skrevs, vilket sen presenterades i december 2005 under ECP:s session i Lissabon. Det blev klartecken och så kom det sig att Åbo Akademi nu tagit ansvar för att koordinera en treårig, filosofiskt inspirerad reflexionsprocess om konstens och kulturens betydelse för såväl ekonomisk tillväxt och levande demokrati som livskvalitet och kunskapsutveckling med utgångspunkt från den konkreta situationen i Åbo - och sedan vidare på en rad platser runt om i Europa. Den första NUROPE oasen samlade 56 entusiastiska deltagare från tio länder till konferens med temat Economy of Losers? Med visuella konstformer som hjälpmedel reflekterade vi över europeisk och finlandssvensk-finsk identitet, längtan efter renässans närmast en ny fruktbar förening mellan konst och ekonomi, handlingsfilosofiska mönster och vad en konstruktivt kritisk hållning kan innebära idag. Tretton av deltagarna nyttjar NUROPEs akademiska dimension för doktorandstudier och ansluter sig så till den nomadiska kärngruppen, som följer med på åtminstone den första expeditionen vidare till italienska Biella och tyska Kassel. Som sällskap har de konstnärer, arts managers, professorer och folk från näringslivet, en god blandning av experter. Sex månader av intensivt arbete med en utkristallisering av det som skulle bli NUROPE innebar att skriva och skissera, sitta på möten, resa bl a till Italien. Det krävde diskussioner lokalt och internationellt, otaliga telefonsamtal, korrespondens, förhandlingar med finansiärer, försök och misstag när kulturskillnader förvirrade läget. Småningom gick det att rita upp en rutt för tre år framåt med sammanlagt nio oaser på nord-syd-ost-väst-axeln i Europa. Småningom klarnade det finansiella läget och sen var vi där i händelsernas mitt. Expeditionen går vidare Efter den första oasen har den mest bultande oron och spänningen i planeringsgruppen lagt sig. Det gick vägen! Oasen blev en livgivande upplevelse och Åbo som en stad med många olika ansikten, visade sig vara en intressant bekantskap för långväga resenärer. Vi har lyckats skapa de första viktiga kontakterna. Vi har en grupp nomader, som nu jobbar på sina håll och förbereder sig inför nästa oas. Mycket arbete återstår: att koordinera en reflexionsprocess, ett ord som beskriver avsikten med hela programmet, är en mångfasetterad sysselsättning med överraskande turer. Vi och våra partners förstår vi varann rätt? Ofta tar det tid innan man når fram till ett ömsesidigt aha! Det finns osäkerhetsmoment, det krävs tillit och förmåga att kryssa mellan blindskär utan att få bottenkänning. Rollen som internationell koordinator är nog lättare på hemmaplan, men hur blir det att vandra genom Istanbul eller Kassel... Karavanen drar vidare mot nya oaser och återvänder till Åbo nästa gång i mitten av processen. Fakta om vad och vem Nomadic University for Art, Philosophy and Enterprise in Europe är ett treårigt program initierat av Åbo Akademi, Europeiska Kulturparlamentet och Cittadellarte-Fondazione Pistoletto. Projektet leds av professor Bengt Kristensson Uggla och projektkoordinator Mona Nylund, båda knutna till Åbo Akademi. Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi ansvarar för adminstrativ support. Dr Nina Kivinen, assistent i ämnet Organisation och ledning ansvarar för den akademiska kursen och Kim Ramstedt fungerar som webbmaster och sekreterare. Professor Pierre Guillet de Monthoux från Stockholms Universitet, en pionjär och internationell auktoritet inom ämnesområdet konst och management, samt konstnären och entreprenören Michelangelo Pistoletto från Cittadellarte i italienska Biella, ursprungliga initiativtagare, är nu knutna till projektet, som bygger på ett samarbete med en mångfald partners runt om i Europa. Fyra nomadiska frågor Hur kan vi lära oss vad det innebär att företa sig något och hur företag fungerar i spänningen mellan ekonomi och kultur? Vad kan konstkritiken bidra med för att förnya det kritiska tänkande som är nödvändigt för att hålla såväl demokratier och marknader som organisationer och gemenskaper levande? Hur kan kulturen ha framgång i en marknadsekonomi? Konstens betydelse för ekonomisk tillväxt genom innovationer erkänns, men hur kunde man inom företag utnyttja konstens och konstnärers kreativa potential t ex till att utveckla ledarskap inom hela organisationen? Fakta på webben www.nurope.eu * Baltic Table, designat av samme Pistoletto, ett konstverk i form av Östersjön, som fungerade som samlingspunkt och spegel för reflexion. December 4 / 2006 Lärlust 5
Lärlust Vad skall man lära och lära sig? Då jag tackade ja till uppdraget att skriva en artikel om att undervisa unga och gamla tänkte jag genast att det här har jag ju faktiskt synpunkter på. TEXT: PATRICK SIBELIUS BILD: HEIDI BACKAS Patrick Sibelius Det jag kommer att säga är resultatet av personliga erfarenheter som undervisare i matematiska och naturvetenskapliga ämnen, jämte några mera humanistiska kortare kurser. Förutom under ett kort gästspel i ett gymnasium och ett tekniskt läroverk har jag undervisat i universitet i Finland och en del i Sverige och USA. Tanken på ett livslångt lärande förutsätter, för att alls vara rimlig, att människan är lärbar så länge hon lever. Men tanken kan inte förutsätta att människan hela sitt liv är läraktig eller villig att lära sig, för så väl är det inte. Således innehåller idén om livslångt lärande nog ett tvång. I en västerländsk demokrati innebär tvånget inte att man börjar tvinga människor genom att utvidga den lagstadgade läroplikten utan tvånget verkställs med ekonomiska styrmedel: För den som låter sig läras utmäts ekonomiska fördelar och för den som inte gör det ekonomiska nackdelar. Så har redan skett. Den här politiken har konsekvenser för den undervisning som ges, både vad innehåll och metoder ankommer. 1. Eftersom barn och mycket unga faller under läroplikten och vårt land har en grundskola och landsomfattande studentprov, så styr statliga myndigheterna nästan helt det som lärarna lär ut och det som unga förväntas lära sig av sina lärare. 2. För de studerandes och vuxnas del styrs innehållet i undervisningen av deras egna ekonomiska behov, vilka i sin tur naturligtvis styrs av arbetsgivarnas ekonomiska behov. För det är ju för arbetslivet man skall studera. Detta gäller numera i hög grad också universiteten, där innehållet tidigare bestämdes av en idé om att kunskap hade ett värde i sig, en idé som utmärkte den rena vetenskapen. 3. Sedan finns en mindre, men kanske växande, sektor av undervisning som faller inom underhållning och rekreation. Den riktar sig mest till vuxna. Undervisning i denna form skall vara lustfylld, spännande och på olika sätt spektakulär och sanningen är mindre viktig. BARN OCH MYCKET UNGA är ganska ofta nyfikna och vill veta bara för att veta. Denna benägenhet kallar jag att ha lärlust. Den avtar för de flesta mycket raskt efter puberteten. Bland studerande är den redan sällsynt, i synnerhet inom ämnen där studiemotivationen är av ekonomisk natur. Bland pensionärer brukar lärlusten sedan återuppstå och riktas mot specifika slag av kunskap för kunskapens egen skull. Lärlusten tycks alltså igen öka då verkan av de ekonomiska incitamenten minskar. Alltså tycks följande formel gälla: Lärlusten är omvänt proportionell mot styrkan hos de ekonomiska incitamenten. Minnet fungerar som känt olika i olika åldrar. Barn lär sig lätt utantill även sådant som de inte alls förstår (eller förstår på sitt alldeles egna sätt). Äldre människor lär sig lättast genom att förstå, d v s genom att koppla ihop det nya med något gammalt och känt. FÖR BARN OCH MYCKET unga är att veta att veta vad det heter, att kunna använda ord i rätt sammanhang och kunna svara med det rätta ordet på en fråga. För äldre är det just tvärtom. Jag vet det nog, men jag kommer inte ihåg vad det kallas, brukar man ofta få höra av dem. Svårast är det att gå emot naturen. Så är det också i undervisning. Det är svårt att lära unga att också förstå vad de lär sig, att överhuvudtaget se någon idé med detta att förstå. Det är också svårt att lära äldre att lägga vikt vid vad det kallas och vid vissa nya fixa konventioner. MATEMATIKEN ÄR ETT ÄMNE som innehåller mycket av bägge svårigheter. Problemlösandet och tillämpandet av en teori har att göra med förståelse och resten består till stor del av rena konventioner angående hur man skall formulera och mekaniskt manipulera uttryck. Det är därför svårt att göra matematiken lätt eller lustfylld. Den ställer på något vis onaturliga krav på människan. Den som har lätt för matematik och tycker om den är på sätt och vis ett ålderstiget barn eller en barnslig åldring. Detsamma gäller också andra matematiska och teoretiska ämnen. Det mest utmanade och samtidigt mest givande pedagogiska uppdrag jag tills vidare har haft var projektet Vetenskapsrummet vid FC-ÅA. Projektet hade ett ekonomiskt incentiv. Industrin ville få statsmakten att dirigera in elever och studerande just på matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Uppgiften bestod alltså i att ändra på barns och ungas känslor och viljor för att få dem att bete sig på ett sätt som ansågs ekonomiskt ändamålsenligt. Uppdraget föll alltså på så sätt inom marknadsföring och det var klart etiskt problematiskt (reklam riktad mot minderåriga). Att locka de unga med löften om lycka och framgång hade varit 6 Lärlust December 4 / 2006
Lärlust direkt cyniskt med tanke på hur mycket arbetsmarknaden hinner förändras under de tio år som går innan en elev kommer ut i arbetslivet. Aldrig har det stått så klart för mig som då att undervisning innehåller etiska svårigheter. Vetenskapsrummet försökte övervinna de svårigheter som var aktuella där, genom att lyfta fram de stora idéerna inom naturvetenskaperna och visa hur de idéhistoriskt också har utgjort en grund för den västerländska kulturen och samhället. Den idén var avsedd att motverka fördomen att matematik och naturvetenskaper inte har något med människor att göra. Samtidigt kan man ju med allmänna begrepp och idéer knyta ihop konkretare saker. Vetenskapsrummet använde därför det idéhistoriska perspektivet också till att lära ut problemlösning, något som just utmärker dessa ämnen och gör att de kallas svåra. Då man sedan kommer till de praktiska yrkesinriktade ämnena, så tar den ekonomiska drivfjädern över och synen på själva ämnena blir mer och mer operationell. Det existerar emellertid alldeles tydligt hos vissa människor en speciell fascination just för system, apparater och maskiner och deras funktioner. Det är denna kategori av människor som det teknologiska samhället är gjort för och till stor del också gjort av i nära samarbete med dem som har hand om den ekonomiska styrningen. Det livslånga lärandet kommer därför för de allra flestas del att betyda ett tvång att lära sig att leva i det samhälle som en speciell kategori av människor skapar. Senioruniversitetet ett universitet utan prestationskrav TEXT: PIAN ÅKERLUND BILD: MARIA SUNDSTRÖM Pian Åkerlund Åbo Akademi har av Undervisningsministeriet erhållit medel för att starta, utveckla och koordinera ett Senioruniversitet vid Åbo Akademi, samt att fungera som koordinator för senioruniversitetsverksamheten på det finlandssvenska språkområdet. Bakgrund Senioruniversitetsverksamheten inleddes i Finland år 1985, idén kom från universitetet i Toulouse i Frankrike och den spred sig snabbt till olika länder i Europa. Det internationella namnet är Tredje ålderns universitet, University of the Third Age. I Finland arrangerar 10 universitet undervisning på ca 50 orter i landet. Namnet hänvisar till den åldersgrupp för vilken verksamheten är avsedd: Seniorer i en aktiv och självständig livsfas efter avslutat arbetsliv. I Finland används både namnen Senioruniversitet och Pensionärsuniversitet parallellt, Åbo Akademi har valt benämningen senioruniversitet. Pensionärsuniversitetet är en specialform inom det öppna universitetet. Dess mål är att erbjuda aktuell forskningskunskap och möjligheter till självständiga studier på universitetsnivå utan formella prestationer (Undervisningsministeriets definition 1991). Den riksomfattande delegationen År 1989 grundades en riksomfattande delegation i Finland för pensionärsuniversitetets verksamhet där de universitet som arrangerar pensionärsuniversitetsverksamhet är representerade. Avsikten är att stöda och koordinera utvecklingen av verksamheten nationellt. Principerna för verksamheten Utgångspunkten för senioruniversitetsverksamheten är undervisning på akademisk nivå där vetenskaplig kunskap och livserfarenhet står i växelverkan med varandra. Det är öppet för alla människor oberoende av grundutbildning, yrkesbakgrund eller tidigare fritidsstudier även om det främst är avsett för seniorer. Deltagarna kan delta i planeringen och utformningen av verksamheten, de kan själva påverka hur studierna anordnas och vad de innehåller. Senioruniversitetsverksamheten är en specialverksamhet inom det öppna universitetet, man strävar inte efter att avlägga studiepoäng, målet är inte heller att avlägga en examen eller att utveckla yrkeskompetensen. Verksamheten vid ÅA kommer liksom vid övriga finländska universitet att bestå av Studia generalia dagtid, föreläsningar, seminarier och diskussionsgrupper som kombineras med exkursioner och studieresor. Mera information Som koordinator för senioruniversitetsverksamheten på det finlandssvenska språkområdet fungerar utbildningsplanerare Pian Åkerlund, Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi Fabriksgatan 2, 20500 Åbo tfn: (02) 215 4723, e-post: pian.akerlund@åbo.fi December 4 / 2006 Lärlust 7
Lärlust Lärlust i öppna miljöer Jag ser framtidens medborgarinstitut andra vuxenläroanstalter också för den delen som inspirerande öppna lärmiljöer som tillhandahåller ett brett spektrum av olika sätt att lära sig och där välfungerande teknik är tillgänglig. TEXT: ANNELI SJÖHOLM En solig härlig sommarmorgon i början på 90-talet satt jag i min prunkande trädgård och läste min sommar-hesari. Min dotter brukar nämligen som morsdagspresent prenumerera på Helsingin Sanomat för sommarmånaderna. Läste om funktionell läsokunnnighet, m a o fenomenet som drabbar många: det finns anvisningar vid t ex bankautomaten men man förstår inte vad de betyder. För de i datavärlden mindre bevandrade kunde det bli jobbigt att klara sig i den allt mer datoriserade vardagen. Jaha, tänkte jag, det här är ju någonting för medborgarinstituten att ta itu med. Att lära folk det kryptiska dataspråket och att utnyttja den nya tekniken. TOG KONTAKT, SOM JAG brukade, med kollegan i Borgå när jag hade fått en idé. Visste nog inte riktigt då på vilken lång och arbetsdryg, men ytterst givande väg vi begynte vandra. Vårt östnyländska samarbete mellan Borgå, Lovisa och Sibbo-instituten hade pågått redan länge och vi hade goda kontakter till FC i Åbo. Kurserna inom öppna uni var vi vana att ordna i samarbete för att kunna erbjuda ett brett kursutbud också i fråga om universitetskurser. Jag kommer t ex ihåg kursen Bygg din egen datamaskin som nog först verkade helt främmande för våra kursdeltagare men som blev en succé och puffade t o m en deltagare så långt att hon idag är en av våra mesta och käraste datalärare. Att det var svårt och knotigt i början med den nya tekniken var ett faktum. Mina första egna erfarenheter av datakurser var rätt horribla men också humoristiska. Dataprogrammen talade engelska, läraren finska och vi kursister svenska. Ska jag seiva den här asiakirjan nu på den här failen? eller Hur ska man muokka den här headern för att få den bold? kunde det låta i klassen. IVERN ATT LÄRA sig var det däremot inget fel på och när den elementära kunskapen om datoranvändning satt i knoppen, uppstod behoven av ny teknik i undervisningen. Den s k kursbrickan medborgarinstituten bjöd på var mångsidig men sätten som inlärning serverades på, var inte alltid de mest ändamålsenliga. En viss vänskaplig konkurrens råder mellan instituten och folkhögskolorna. En folkhögskoleanställd berättade att hon räknat ut hur länge det tar att lära sig ett språk på en vanlig Mi-kurs med två lektioner per vecka under institutens arbetsperiod. Jo, det tar 102 år! Också i våra östnyländska utvärderingsprojekt fick vi veta att folk nog uppskattade institutens verksamhet men den traditionella kursmodellen var för många svår att delta i. Man kunde inte binda sig för en kurs en gång i veckan, man hade oregelbundna arbetstider, man hade behov av individuell handledning. Alltså: Det var skäl att förnya kursverksamheten med tanke på inlärningssätten. PÅ GRUND AV DEN HÄR insikten började ett intensivt utvecklingsarbete i de östnyländska instituten. Dataöppet var vårt pilotprojekt. Besöket hos undervisningsministeriets tjänstemän resulterade i extra statsbidrag men det var egentligen bara en början. Dataöppet följdes av Vävöppet, Språköppet, Textilöppet osv. Kungstanken var flexibelt och individuellt anpassat lärande. Nya kundgruppers behov kunde bemötas. Med hjälp av ESR-finansiering startades ett fyraårigt projekt, EnterBusiness och Net- Business för småföretagare där småföretagarna kunde få individuell handledning i utvecklandet av sitt IT-kunnande. Att sköta kundkontakter digitalt, utnyttja datateknik i marknadsföringen och lära sig handel på Internet var livsviktigt för de ofta en till tre personers företag som anslöt sig till projektet. Det var personer som försökt lära sig detta på traditionella kurser men blivit frustrerade då tiden inte räckte till eller innehållet inte motsvarade behoven. Men kurser med individuell handledning i de frågor som var aktuella och ännu på självvald tid var någonting helt annat och gav småföretagaren en möjlighet att verkligt lära sig. FLERFORMSUNDERVISNING passar utmärkt i det här konceptet. På FC:s kurser fick man lära sig allt från telefonkonferens till videokonferens och när Lovisa stad byggde sitt mediatek där allt detta tekniskt var möjligt, tyckte vi administratörer, att en ny tid hade börjat. Det var både roligt och spännande att ha videokonferenser med instituten i Österbotten och Åboland. Alltid gick det ju inte helt utan problem men övning gav färdighet och vi lärde oss att inte klä oss i kritvit skjortblus eller svart tröja, nej, ljusblått skulle det helst vara för att vi skulle se bra ut under en videokonferens. Vi sökte fram nätbaserade kurser som presenterades stort i våra programblad. Vi fick använda utbildningsplattformer på nätet för en ringa ersättning; t ex i Lovisa Mi planerades en resa till nya Zeeland på nätet. Resan förverkligades år 2004 och blev en fantastisk upplevelse för oss tolv som var med. EN LITEN BESVIKELSE var ändå det mottagande flerformsundervisningen i början fick. Vi väntade ju oss en rusning till kurserna men det visade sig att tröskeln att delta i t ex en språkkurs på nätet var ganska hög. Alla har inte snabba, fasta förbindelser på hemdatorn och genast när tekniken fungerar dåligt, dalar intresset för kursen. Det fordrar också en hel del disciplin att studera i egen takt; takten tenderar att bli litet slö om annat kommer i vägen såsom stress på arbetet, familjeangelägenheter o s v. Kursen går bättre om det ordnas regelbundna närträffar med läraren och det är mycket roligare 8 Lärlust December 4 / 2006
Lärlust om deltagarna får träffa varandra ansikte mot ansikte. NU ÄR DET JU REDAN FYRA år sedan jag lämnade över rektorskapet åt yngre krafter och dessa barnsjukdomar i flerformandet har säkert försvunnit och nätkurserna går hur bra som helst. Jag ser ännu också framför mig den trevlige fransmannen namnet har jag glömt som på en FC-kurs demonstrerade hur flickorna i norska fjällen studerade franska. Han höll den lilla behändiga bärbara datorn i famnen lika kärleksfullt som ett nyfött barn, och kunde kommunicera med den både i skrift men också med ljud. Datorn kunde nämligen korrigera det franska uttalet. Vi var alla mäkta imponerade! MEN SÅ ÄR DET. När behovet är stort, t ex i glesbygden och i våra skärgårdskommuner kommer den nya tekniken väl till pass. Den flexibilitet som individuell handledning på självvald tid erbjuder, kan för många vara det enda sättet som möjliggör studier. Jag ser framtidens medborgarinstitut andra vuxenläroanstalter också för den delen som inspirerande öppna lärmiljöer som tillhandahåller ett brett spektrum av olika sätt att lära sig och där välfungerande teknik är tillgänglig. Den traditionella kursverksamheten har givetvis också den sin plats. Den sociala dimensionen i Mi-verksamheten är viktig och bidrar till deltagarnas psykiska och fysiska välmående. Men med nya arbetsformer erbjuder instituten studiemöjligheter också för dem som den vanliga kursverksamheten inte passar. Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi har varit en fin samarbetspart i det här utvecklingsarbetet. Det har varit roligt att gå på kurs i Åbo och från Åbo har lärarna gärna vill jag åtminstone tro kommit till östra Nyland. Jag vill gratulera FC med anledning av fyllda 25 år och vet att det blir ännu många fina projekt att ta itu med! Anneli Sjöholm är pensionerad rektor för Lovisa svenska medborgarinstitut och ivrig studerande vid FC Att våga ta lärdom av varandra TEXT: MARY DAHLBACKA BILD: HEIDI BACKAS Mary Dahlbacka Vid ett universitet bedriver man forskning i syfte att få fram ny kunskap. Det kan ändå lätt bli så att man enbart sysslar med det egna ämnet eller närliggande ämnesområden. Det skulle knappast skada att vi skulle lära mera av varandra både när det gäller att pröva nya arbetsmetoder, att hitta nya lösningar och att förmedla förvärvad kunskap vidare. Eller varför inte också när det gäller att lära sig att tänka i nya banor! Samtidigt som vi behöver våga ta lärdom av varandra är det också viktigt att vi har integritet, så att vi inte söker förändring bara för förändringens egen skull. FORTBILDNINGSCENTRALEN vid Åbo Akademi är en banbrytare som vågar pröva nya fräscha grepp i arbetet, samtidigt som den behåller en fast grund och en god kvalitet i undervisningen. Inom FC har man genom samarbete utvecklat arbetsformerna så att man nu har breda kontaktytor, aktivt samarbete och en omfattande verksamhet inte bara i Svenskfinland utan också på olika håll i Norden och i hela Europa. Samtidigt har fakulteter och ämnen inom akademin haft förmånen att bli delaktiga av den förnyelseprocess det har inneburit (för dem själva) när de i samarbete med det öppna universitetet förmedlar olika slag av kunskap vidare till regionerna. Det är egentligen ganska fascinerande att få vara delaktig i en dylik process. Vi får från universitetets sida dela med oss av den kunskap vi har på olika områden, och samtidigt får vi vara med i den process där mänskorna med sin livserfarenhet greppar det nya och detta ger mervärde åt båda parterna. DET FINNS MÅNGA utmaningar på detta område. Jag vill peka på två saker som jag har märkt att är viktiga för dem som studerar inom det Öppna universitetet på olika håll i Svenskfinland. Det första som jag tänker på är själva kontakten till universitetssamfundet. Jag har noterat att det för många studerande är angeläget att professorerna också är engagerade i undervisningen. Vid TF har vi gått in för att professorerna inte bara formellt står som examinatorer, utan också helst i mån av möjlighet deltar i undervisningen. Det skapar en kontakt mellan vuxenstuderande och fakultet, som gör att tröskeln att i ett senare skede söka in till fakulteten blir lägre. Det skapar ett förtroende. Det andra som jag som jag tänker på och det tror jag att är ytterst viktigt är att man visar förståelse och flexibilitet när det gäller vuxenstuderande. Vi behöver ett visst mått av inlevelseförmåga. De flesta vuxenstuderande arbetar vid sidan av sina studier. Många har hem, familj och kanske olika förtroendeuppdrag att sköta! Få av dem har möjlighet att vara borta från hemmet under en längre tid. Därför ligger det i allas intresse att man både vid planeringen och genomförandet av studierna tar hänsyn till sådana faktorer. Vi måste anpassa studieupplägget så att det hjälper de studerande att växa in i de arbetssätt som finns vid ett universitetet. Men det som alla studerande trots allt och mest av allt behöver är uppmuntran och det har vi alla möjlighet att ge! Mary Dahlbacka är direktionsordförande inom direktionen för Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi December 4 / 2006 Lärlust 9
FC 25 år Fyrkantig fisk och andra lärdomar Slumpen som ledde till samarbete med Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi och gav nya valmöjligheter för vuxenstuderanden i Dragsfjärd. TEXT: PIRKKO CYGNEL BILDER: FC-BILDARKIV Ett av många planeringsmöten inom projektet Fyrkantig fisk. I mitten artikelförfattaren Pirkko Cygnel flankerad av bl a Fortbildningscentralens Uffe Wikström på vänster sida. Året 1988 hoppade undertecknad med på en kälke som var början på den distansundervisning som fortfarande förmedlas vid Dragsfjärds arbetarinstitut. Det var en lycklig slump som förde samman Kurscentralen vid Åbo Akademi, Väståbolands medborgarinstitut, Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi, Statens fiskeriläroanstalt och Dragsfjärds arbetarinstitut. Orsaken var att teledistriktchefen i Åbo hade erbjudit teknikens nya möjligheter för att utveckla lokalt anknutna undervisningsprogram för den åboländska landskapskanalen. ETT STÖRRE FÖRSÖKSPROJEKT planerades noga och länge: Det blev fiske, fiskodling och fiskenäringens miljömässiga och samhälleliga aspekter som man beslöt att behandla. Projektet beviljades statsbidrag av undervisningsministeriet, det riktade sig närmast till skärgårdsbefolkningen i Nagu, Korpo och Dragsfjärd. Undervisningspaketet Fyrkantig fisk skärgårdens framtid? blev omfattande och ambitiöst: Många olika instanser kopplades in. Studiematerial måste utarbetas både för den traditionella och för distansundervisningen. Filmmaterialet filmades ute i skärgården, man ville integrera fjärrundervisning via kabeltv i institutens normala undervisning. Fyra kvällars undervisningspaket bestod av kabeltv-delen, videokonferens, kurshäfte och diskussion. FÖRBEREDELSERNA VAR enorma, men man ville undersöka hur ett studieprogram skall vara uppbyggt för att tillgodose deltagarintresset, om man med hjälp av kabeltv effektivt når nya grupper etc. Det största problemet med genomförandet av undervisningspaketet Fyrkantig fisk 1990, var att kabeltv-anslutning saknades i skärgården. Deltagarna måste själva komma till telestugan i Nagu och till f d Sparbankens möteslokal i Dalsbruk, men det gjorde de trots vissa fördomar: ingen ville bli sedd i videokonferensen. Tekniken gav inte ens den möjligheten, i diskussionsdelen kunde kursdeltagarna i Dragsfjärd och i Väståboland bara höra varandra. Ändå rådde tystnad under den första gången när det blev dags att ställa frågor till kvällens sakkunniga. Förklaringen var att vi fiskare känner varandras röster, hur sku man täckas fråga... Under den andra kvällen var rampfebern över. Fyrkantiga fisken gav många lärdomar, deltagarna var nöjda att en sådan specialgrupp i skärgården hade uppmärksammats i den fria bildningen. Utan extern finansiering skulle inte ett så här omfattande undervisningspaket kunnat genomföras. EFTER DEN FYRKANTIGA fisken blev jag ännu mera övertygad om att ett litet skärgårdsinstitut, vars verksamhetsområde består av en fjärdedel land och resten vatten, bör utgående från alltmer specialinriktade kursönskemål, satsa på flere undervisningsmetoder. Jag tyckte och tycker fortfarande att flerformsundervisning sitter bra för ett institut i glesbygden som dessutom har ovanligt många skiftesarbetare. Samarbetet med Kurscentralen vid ÅA fortsatte på olika sätt. Redan ett år senare förverkligades två kvällar i kursen Nationaloch företagsekonomi via KabelTV-sändningar från Data City i Åbo. Före det hade kursledaren bekantat sig med deltagarna i Dalsbruk så trots att han inte såg dem, kände han igen rösterna. Efter att jag deltagit i Kurscentralens mångsidiga Flerformsundervisningskurs med studieresor till Borgå och Vasa och blivit inspirerad, förverkligades i Dalsbruk ytterligare några distanskurser i början av 1990- talet: Kursen Finska för lilla språkprovet 10 Lärlust December 4 / 2006
FC 25 år genomfördes så att närundervisningen och distansundervisning per brev och ljudkassetter kombinerades. Förutom färdiga ljudkassetter, läste både lärare och studerande in texter på kassetter som sändes per post tur-retur. Orienteringskurs för flyktingar i svenska och samhällslära använde flerform i mindre skala med brevuppgifter vid studieförhinder. Datakunskap som flerformsstudier gjordes i samarbete med Kurscentralen och Kimitobygdens MBI så att det fanns en gemensam tutor på Kimitoön, studerandena fick sina uppgifter och skickade sina svar per e-post. DÄREFTER STOD Kommunalpolitik och kommunförvaltning i tur med Svenska Brevinstitutet i Finland och Fortbildningscentralen vid ÅA. Målgruppen var förtroendevalda och andra av ämnet intresserade. Studerandena från Hitis-Rosala var speciellt glada över arrangemanget, kombinationen brevstudier studiecirkeln, och regelbundet jourande telefon möjliggjorde att man också i periferin kunde studera kommun. Studieresan till Oslo gav mersmak: Vi var avundsjuka på norrmännen som kunde använda satellitförbindelse i sin distansundervisning. I fjordarnas och de långa avståndens land var man redan långt hunna i den här undervisningsmetoden. UNDER ÅREN 1997-2000 började vi som representant för Dragsfjärds kommun samarbeta med pilotprojektet Dialog ett projekt för telematiskt samarbete och mentalvård, Åbolands mentalvårdcentral som initiativtagare och organisator. Flere seminarier ordnades, där jag igen stötte på mina tidigare samarbetspartners från Fortbildningscentralen, vilkas erfarenhet också Dialog anlitade. Samarbetet med det här pilotprojektet möjliggjorde att Dragsfjärds arbis kunde inleda distansundervisning med hjälp av videokonferensutrustningen. Tekniken hade i några år gått så mycket framåt att både kursledaren och studerandena kunde se och kommunicera med varandra. Den enda nackdelen var för vår del att utrustningen fanns i hälsocentralen som inte alltid under kvällstid var så lätt tillgänglig. Det hände någon kväll att ingen vid kursens början hade kunnat komma in via ytterdörren, ingen på bäddavdelningen hade kunnat svara på summern eller ingången var upptagen av ambulanspersonalen. EN FÖRELÄSNINGSSERIE i Religionhistoria och filosofi, producerad av lärarauskultanter från Turun Normaalikoulu fick ändå sina åhörare. En kurs i franska förmedlades från Pargas hälsocentral med studerandena vid samma bord som kursledaren.den här kursen gick samtidigt också till Lovisa, som betydde att en brygga måste anlitas för att nå båda punkterna samtidigt. Erfarenheterna av att studera språk med flere grupper samtidigt var inte så goda, tekniken svek för ofta så att antingen Lovisa eller Dalsbruk föll från bryggan. Därefter bestämde vi att ha språkundervisning enbart mellan två punkter. Kursen i franska lyckades bra på det här sättet. EFTER ATT DIALOGPROJEKTET avslutades fick vi projektets videokonferensutrustning till vårt förfogande till DIT-center i Dalsbruk och den andra blev kvar i Hitis bokstuga. Båda är i flitig användning med två fortsättningskurser i spanska sedan några år. En nybörjarkurs i spanska i samarbete med Kimito MBI började den här höstterminen så att man varannan vecka studerar i en traditionell studiecirkel, visserligen med några övningar i nätet och varannan vecka i DIT-center via videokonferens. Läraren finns fysiskt i Turun Normaalikoulu. Tack vare slumpen på 1980-talet och samarbetet med Kurscentralen vid ÅA, nya erfarenheter och utvidgade kunskaper blev jag och är jag förespråkare för distans / flerformsundervisning. Tekniken gav och ger fortfarande uppenbart nya möjligheter för den fria bildningen i synnerhet på glesbygden. Den utgör ett fungerande komplement till traditionell närundervisning under förutsättning att centrala pedagogiska principer beaktas. Man måste veta vilka övergripande målsättningar som ska finnas, hur metoden inverkar på läraren, hur på studerandena. I undervisningen och inlärningen är det alltid fråga om kommunikation, i distans /flerformsundervisningen får kommunikationen mångsidigare ingredienser. Således kan bättre inlärningsresultat uppnås, förutsatt att man uppfyller kraven på ordentlig planering, utvecklande av läromedel, tutorutbildning av kursledaren och en studievana hos de studerande. Projektet Fyrkantig fisk som resulterade i ett omfattande undervisningspaket, genomgick många faser på vägen mot den färdiga produkten. Längst ner utvärderar Kenneth Sjölund, Paula Lindroos, Göran Bylund och Uffe Wikström en del av det arbetsdryga slutresultatet. December 4 / 2006 Lärlust 11
FC 25 år Från tropikerna till FC Att kunna betrakta det egna landet, folket, kulturen och den egna arbetsorganisationen utifrån är en fantastisk upplevelse TEXT & BILD: HÅKAN EKLUND PORTRÄTT: MARIA SUNDSTRÖM Håkan Eklund Efter tio år av u-landsprojekt engagemang för UNDP, ILO och FINNIDA, varav sju i fältprojekt nere på södra halvklotet, var det inte lätt att komma tillbaka till dessa materiellt rika men mentalt fattiga breddgrader. Helst skulle jag ha fortsatt utomlands, men frun ville tillbaka till arbetslivet och barnen behövde rötter och identitet. Skärgårdsinstitutet (SIÅA) och Fortbildningscentralen (FC) vid Åbo Akademi blev min mentala räddning. FC ÄR NU EN 25-ÅRING, fortfarande ungdomlig och motiverande som arbetsmiljö. Tillsammans med kunniga, trevliga och intellektuella kollegor som skapar en mycket dynamisk, flexibel och innovativ atmosfär kan man inte annat än trivas och må bra. Med sådana som kan skratta och vara barnsligt spralliga under arbetstid. Precis som i tropikerna. Härligt. Att dessutom få jobba med dokumentation av den egna kustsvenska kulturen, vårt rurala urhem, som redaktör för tidskriften Skärgård känns motiverande. Speciellt efter alla intryck från annorlunda kulturer som gett perspektiv på tillvaron. Tidskriften, som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo Akademi, hittas under FC-paraplyet och fyller 30 nästa år. EN AV DE SAKER JAG MINNS bäst från FINNIDAs prepkurs hösten 1984, inför mitt första u-landsuppdrag i Söderhavet, handlar om kulturchock. Våra föreläsare påstod att den största kulturchocken väntar oss i hemlandet, när vi kommer tillbaka! Detta skulle gälla för sådana som tillbringat många år borta; jag trodde inte en sekund på det påståendet. Tyvärr stämde det. Efter hemkomsten har det tagit skrämmande många år att hitta tillbaka till detta samhälle. Egentligen pågår den processen fortfarande, och man blir väl aldrig samma människa på nytt. Den första anpassningsfasen handlar om beteenden och klimat. Att igen komma underfund med gällande normer, koder, oskrivna lagar som finns i alla samhällen. Det som man har med sig från tropikerna gäller ju inte här. Här skall man inte prata med främlingar i bussar och tåg, inte vara för högljudd på möten, inte prata för mycket om det man upplevt bland mycket annat. Och att klara av det långa mörka, tysta, trista vinterhalvåret när det annars så tysta folket försvinner inomhus är ett kapitel för sig. Observera: ett sånt här resonemang förstås normalt inte av människor som bara bott i Finland. DEN ANDRA FASEN handlar om samhällssyn, som slår hål på tron att vi lever i ett bättre samhälle. Materiellt, ja men inte annars. Insikten om andefattigdomens omfattning, fåfängan, snikenheten, den manipulerade demokratin och det ständiga gnällandet tär hårt. Liksom det att vi knappt har råd att på ett värdigt sätt ta hand om sjukvård och äldreomsorg. Eller en annan ytterlighet där fågelskit, rovdjursspår och storskarvar får en hel befolkning att tappa fattningen. Vad har hänt med vårt samhälle? Med våra attityder? Med vår kunskapsbank? Ibland önskar jag att fler människor skulle kunna bo och leva några år i ett u-land för att få ett mått på vår andliga tomhet. I utvecklingsländerna tänker man i kollektiva termer och bryr sig om varandra på ett sätt som är okänt hos oss. Den som aldrig bott och jobbat i ett utvecklingsland har svårt att se det positiva bakom det fattiga yttre som exponeras i våra medier. Framtidsoptimismen och livsglädjen hos materiellt fattigare människor är ju inte säljande nyheter. SAMTIDIGT ÄR DET EN fantastisk process att kunna betrakta det egna landet, folket, kulturen och den egna arbetsorganisationen utifrån. Eller från en yttrerymdenkänsla, att man inte längre hör hemma här. Att dessutom som jag komma från en hierarkisk, konservativ och auktoritativ mansvärld (skogsbranschen) till den kvinnodominerade kunskapsorganisation som Fortbildningscentralen utgör har gjort resan än mer spännande. Min fru har t o m hållit kortkurser för mig i konsten att förstå kvinnospråket kvinnska, kvinnors sätt att fungera, resonera, leda och fatta beslut. Mycket nyttigt. Tre fjärdedelar av personalen vid FC är ju damer, liksom alla i ledarposition. Det senare har jag, efter en viss invänjningsfas, upplevt som ett mjukt och demokratiskt ledarskap jämfört med de hårdföra machosystem med påtvingad auktoritetstro, som jag kom ifrån. Där kritiskt tänkande uppfattades som något negativt. DET INTRESSANTA MED FC:s operativa område är mångfalden, bredden och det höga taket. Dessutom jobbar de flesta mycket självständigt och skapar själva sina jobb. Det är ju resultatet som räknas. Oftast fungerar det som en inbyggd drivfjäder, som skapar en hög motivation. 12 Lärlust December 4 / 2006