Riksföreningen Autisms synpunkter på Carlbeckkommitténs slutbetänkande För oss tillsammans. Om utbildning och utvecklingsstörning.

Stockholm 15 mars 2005 Utbildningsdepartementet 103 33 Stockholm Riksföreningen Autisms synpunkter på Carlbeckkommitténs slutbetänkande För oss tillsammans. Om utbildning och utvecklingsstörning. (SOU 2004:98) Riksföreningen Autism, RFA, överlämnar härmed sitt yttrande över rubricerade betänkande. RFA lämnar synpunkter på de avsnitt som vi bedömer är av störst intresse för elever med autism eller autismliknande tillstånd. Vårt yttrande följer samma kapitelindelning som betänkandet. När vi i det följande använder oss av begreppet autism avses både autism och autismliknande tillstånd. Med skolan avser vi både grundskolan och gymnasieskolan liksom vi med särskolan menar både grundsärskolan och gymnasiesärskolan. Övergripande synpunkter Carlbeckkommittén tillsattes 2001 för att se över den framtida utbildningen för elever med utvecklingsstörning. Direktivet för kommittén angav att två parallella alternativ skulle utredas, nämligen att särskolan och särvux kvarstår alternativt upphör som skolform. I och med tilläggsdirektivet som kom 2003 ändrades uppdraget. Bakgrunden till ändringen var de massiva påtryckningar som framfördes från framför allt föräldrar till barn i särskolan. Utgångspunkten för kommittén blev nu att särskolan skulle kvarstå som egen skolform och att man främst skulle arbeta med den del i uppdraget som syftade till att förbättra kvaliteten i utbildningen för elever med utvecklingsstörning. Häri låg bland annat att ta ställning till innehållet i utbildningen och vilken utbildning och kompetensutveckling personalen bör ha. RFA anser att kommittén, trots att tilläggsdirektiven var mycket tydliga, lägger förslag som bara kan tolkas som ett ställningstagande i linje med ursprungsdirektivet, nämligen att på sikt avveckla särskolan. RFA anser att de kvalitetshöjande förslagen som kommittén lagt är mycket få och för elever med autism skulle förslagen i vissa avseenden kunna leda till allvarliga försämringar. Trots att elever med autism i kombination med utvecklingsstörning är en stor grupp i särskolan berörs inte utbildningssituationen för denna grupp. RFA kräver att begreppet autism och autismliknande kvarstår i skollagen (1 kap, 16 ). Kommittén förefaller ha uppfattningen att personer med autism i kombination med utvecklingsstörning har samma behov som personer med endast utvecklingsstörning. Så är inte fallet. Utvecklingsstörning är inte ett samlingsbegrepp för kognitiva funktionshinder. Döva elever har rätt att gå i en särskild skola eftersom de saknar hörsel. Det är självklart att elever med synnedsättning har rätt till särskilda hjälpmedel och ingen skulle neka ett rörelse-hindrat barn en rullstol. Elever med autism tänker annorlunda och bör därför få sådant specialiserat stöd i utbildningen att det svarar mot de kognitiva svårigheterna eleven har. En autismvänlig miljö, det vill säga lärare och skolpersonal med spets-kompetens om såväl autism som utvecklingsstörning, liten undervisningsgrupp och anpassad miljö, är nödvändig för att inlärning skall vara möjlig. (Se litteraturtips på sista sidan) 1

RFA anser vidare att kommittén i sina förslag i mycket hög grad sviker och bortser från de elever som tidigare tillhörde träningsskolan, d v s elever med svår utvecklingsstörning ofta i kombinationer med andra funktionshinder, till förmån för elever med lindrig utvecklingsstörning. RFA vänder sig mot att kommittén på ett kränkande och nedvärderande sätt benämner de elever som på grund av sitt svåra funktionshinder kräver en särskild undervisningsform för exkluderade. Kapitel 2. Värderingar och attityder RFA instämmer i Carlbeckkommitténs synpunkter avseende vikten av att skolan går i bräschen vad gäller att förmedla att alla människors har samma värde, vikten av att visa solidaritet med svaga och utsatta etc. och tycker att det är positivt att alla elevers rätt till en likvärdig utbildning lyfts fram. Dock innebär inte rättvisa alltid att alla får samma sak. Rättvisa är istället att var och en får det den behöver. En del behöver mycket mer för att få detsamma. Kapitel 3. Särskolan som egen skolform RFA tycker att kommitténs förslag om att dagens särskola skall delas upp i grundsärskola och gymnasiesärskola är positivt eftersom det överensstämmer med den övriga skolan. I slutbetänkandet tar kommittén ställning för en skola som skall arbeta för en ökad inkludering av elever med utvecklingsstörning. En ökad inkludering skall bl a uppnås genom ökad samverkan mellan de två skolformerna. Kommittén menar att samverkan i sig bör kunna leda till en kvalitetshöjning för eleverna i särskolan. Detta är ett av få förslag som kommittén lägger angående hur högre kvalitet på utbildningen i särskolan kan uppnås. Kommittén beskriver inkludering mer som ett medel än som ett samhälleligt mål. Enligt vårt förmenande är målet att nå attitydförändringar och ökad tolerans för det som är annorlunda. I betänkandet beskrivs visserligen att det finns elever med specifika, individuella behov. Dessa elever framhålls dock som undantag. Särlösningar beskrivs genomgående som något negativt. Man är exkluderad, avskiljd, utesluten och så vidare. RFA upplever detta som kränkande och nedvärderande. Det förmedlar, till såväl föräldrar som elever, budskapet att de som har stora svårigheter och annorlunda behov är fel och misslyckande. Kommittén konstaterar att "värderingar och attityder styr handlandet", men verkar omedveten om att bakom målet att alla elever skall undervisas tillsammans döljer sig en värdering om att det är negativt att inte ha samma möjligheter och behov som alla andra. En värdering som förhoppningsvis grundas på okunskap. RFA ser inte en skola för alla som ett mål i sig. Frågan om var eleven skall undervisas är inte relevant. I stället bör man fråga sig vilket stöd en elev behöver för att kunna utvecklas optimalt. RFA vill se en skola där varje elev känner sig sedd, respekterad och accepterad för den han eller hon är, en skola där varje elev med ett funktionshinder får en undervisning som bygger på kunskap om funktionshindret och är anpassad till varje elevs individuella behov. RFA anser att det i ett inkluderande samhälle måste finnas positiva särlösningar, som exempelvis särskolan, för de elever som bäst får sina behov tillgodosedda där. Kapitel 4. Rätten till grundsärskola och gymnasiesärskola Elever med autism RFA delar inte kommitténs förslag om att strävan bör vara att alla elever skall undervisas tillsammans. Autism innebär bland annat att man har en kvalitativt nedsatt social förmåga. Detta medför att det kan vara mycket stressande att 2

befinna sig i en stor grupp. Många elever med autism har dessutom perceptionsstörningar som gör att exempelvis mycket ljud i klassrummet tar all den energi som de behöver lägga på själva inlärningen. En del elever avskärmar sig helt i miljöer med mycket intryck. Det finns därför inget som säger att det är positivt och utvecklande med den form av social träning som utredningen föreslår för elever med autism i kombination med utvecklingsstörning. Social träning, eller snarare socialt lärande vid autism, är långt mer komplext än så och kräver helt andra metoder. Metoder som måste utgå från aktuell kunskap om autism. Då räcker det inte med allmän specialpedagogisk kompetens utan det krävs en specialpedagogisk spetskompetens om autism. Mot bakgrund av att kommittén föreslår att begreppet autism och autismliknande tillstånd lyfts ur skollagen anser RFA det befogat att påpeka att personer med autism i kombination med utvecklingsstörning inte har samma behov som personer med endast utvecklingsstörning. Om en person har både autism och utvecklingsstörning är utvecklingsstörningen att betrakta som ett tilläggshandikapp, inte tvärt om. Alla elever med autism behöver en specialpedagogik med spetskompetens inom autismområdet. Generellt kan sägas att autism ställer större krav på anpassning av en inlärningssituation än vad en utvecklingsstörning gör. Det är alltså nödvändigt att begreppet autism kvarstår i lagstiftningen. Elever med autism i kombination med utvecklingsstörning är en grupp elever med mycket specifika behov, som i många viktiga avseenden skiljer sig från behoven hos elever med endast utvecklingsstörning. RFA är oroade över en grundsyn som ondgör sig över ett diagnostiskt tänkande och som menar att det leder tillbaka till kategorisering, determinism och stora institutioner. Inget kan vara mer fel. Ett modernt diagnostiskt tänkande leder till ökad kunskap och förståelse för olika funktionshinder och därmed till större möjligheter till adekvat stöd och på sikt mindre handikappande konsekvenser av funktionshindret och ökad delaktighet i samhället. För många personer med autism är specialpedagogik utifrån aktuell kunskap om autism avgörande för att de skall kunna leva ett rikt och meningsfullt liv. Att autism och autismliknande tillstånd nämns specifikt som en av LSS personkretsar har starkt bidragit till en förbättrad utveckling av kunskap och anpassade stödinsatser. Vi menar därför att det är ologiskt att plocka bort begreppet autism. Det vore naturligt att begreppen i lagstiftning som rör funktionshinder i skolan är de samma som i LSS. Många elever med autism är normalbegåvade och har goda möjligheter att nå grundskolans kunskapsmål. RFA anser att dessa elever självklart skall erbjudas en individuellt anpassad undervisning inom grundskolan. Men detta är bara möjligt under förutsättning att grundskolans ledning och pedagoger besitter specialkunskap om autism så att de kan anpassa miljön, undervisning och bemötande till dessa elevers behov. Alltså kräver en rejäl kompetenshöjning om autism inom grundskolan. I dag börjar många elever med autism och normalbegåvning inkluderade i grundskolan, men blir på grund av sitt funktionshinder exkluderade av såväl skolledning, lärare som klasskamrater. För att få sina behov tillgodosedda hänvisas de då till särskolan trots att de inte har en utvecklingsstörning. Kommittén nämner inte hur dessa elevers skolsituation skall lösas i framtiden. Andra elever har autism i kombination med utvecklingsstörning. Dessa elever får i dag i allmänhet sina behov tillgodosedda inom särskolan, men många gånger saknas även där spetskompens om autism. Det är dock, enligt vår erfarenhet betydligt bättre försörjt med kunskap om autism inom särskolan än i grundskolan. 3

RFA anser att det är anmärkningsvärt att kommittén inte berör den speciella situationen för elever med autism inom särskolan. RFA föreslår utifrån ovanstående följande lydelse av 1 kap. 16 : " Det som i lagen sägs om barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning gäller även dem som fått ett betydande och begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom samt personer med autism eller autismliknande tillstånd i kombination med utvecklingsstörning." Vi har framfört samma förslag i vårt remissvar på skollagskommitténs betänkande SOU 2002:121. Utredningsförfarande och mottagande i särskola RFA välkomnar kommitténs förslag om en skärpning av bestämmelserna om utredning inför beslut om mottagande i särskola. Det är viktigt att det i skollagen framgår att en utredning om särskola skall vara allsidig och omfatta en pedagogisk, social, psykologisk och en medicinsk bedömning. Det är även positivt att kommittén trycker på att utredningen skall utföras av personal med adekvat kompetens. Likaså instämmer vi med kommittén i att dessa utredningar kan användas för att fastställa vilket behov av särskilt stöd eleven har och att resultatet också kan användas som underlag för en utvecklingsplan och/eller åtgärdsprogram. RFA ställer sig tveksam till förslaget att utredningen kontinuerligt skall omprövas. Har utredningen om en eventuell utvecklingsstörning genomförts på ett adekvat sätt finns ingen orsak att regelmässigt ompröva den. Utvecklingsstörning är ett livslångt funktionshinder och inget eleven växer ifrån. En regelmässig omprövning skulle skapa stor otrygghet hos både den utredningen berör och dennes vårdnadshavare. Däremot skall naturligtvis kontinuerliga utvärderingar och uppföljningar av de mål som är satta i den individuella utvecklingsplanen göras. Vid behov kan det bli aktuellt med kompletterande eller förnyad utredning. RFA välkomnar förslaget att vårdnadshavarens rätt till insyn i utredningsprocessen skrivs in i skollagen. Ett erbjudande om mottagande i särskola är en fråga med många implikationer både för eleven och dennes vårdnadshavare. Detta kan vara första gången man sätter ett namn på elevens svårigheter. Att dessa beror på ett så allvarligt och omfattande funktionshinder som en utvecklingsstörning kan vara svårt att ta till sig. Det är därför viktigt att både den berörde själv och hans/hennes vårdnadshavare får god information av vad funktionshindret innebär, nu och i framtiden. I vissa kommuner remitteras därför alltid elever som bedöms ha en utvecklingsstörning till Barn- och ungdomshabiliteringen. Vi menar att så alltid borde ske då det är viktigt för både vårdnadshavaren och eleven att få såväl information om funktionshindrets innebörd och konsekvenser som vilka stödinsatser samhället kan erbjuda. Kommittén nämner också att familjen i vissa kommuner erbjuds en kontaktperson under utredningens gång. RFA anser att familjen alltid skall erbjudas en kontaktperson vid utredning om huruvida en elev har en utvecklingsstörning eller inte. RFA vill tillägga att det är viktigt att utredningen grundas på noggranna observationer av såväl elevens starka som svaga sidor och förmåga till socialt samspel. Den som beslutar om mottagande i särskola måste ha rätt kompetens och erfarenhet för att kunna bedöma tillförlitligheten i utredningen. Detta gäller inte minst utredningar om elever med autism, eftersom deras begåvningsnivå kan vara extremt ojämn och därför svår att mäta. Det är viktigt att de personer som gör utredningen även har kunskap om autism och inte endast om utvecklingsstörning. Det är likaså av största vikt att rektor, som 4

beslutar om mottagande i särskolan, också har kunskaper om och förstår vad funktionshindret autism innebär. Det är av stor betydelse att det är ett fåtal personer inom en kommun som fattar beslut om erbjudande om särskola. Skall detta ansvar ligga på alla grundskolerektorer kommer varje rektor att få så få ärenden att de omöjligt kan bygga upp den erfarenhet och kompetens som krävs. Föräldrainflytande över val av skolform RFA ser positivt på att kommittén föreslår att försöksverksamheten med ett ökat inflytande för vårdnadshavarna upphör och att det istället införs en rätt till val av skolform i skollagen. Kommittén konstaterar dock, vilket står i överensstämmelse med våra erfarenheter, att det saknas erforderlig kompetens, kunskap och erfarenhet för att barn i behov av särskilt stöd skall kunna garanteras en god skolgång i grund- och gymnasieskolan. Om inte en elev kan räkna med det stöd han eller hon behöver finns det inte i praktiken någon möjlighet att välja mellan grundskola och särskola. RFA anser därför att bestämmelsen om valfrihet, utan en massiv resurstillskjutning, blir en ren pappersprodukt utan innehåll. Kapitel 5. Kvalitet i utbildningen RFA anser, som tidigare påpekats, att kommittén trots att tilläggsdirektiven var tydliga beträffande att särskolan skall kvarstå som egen skolform lägger förslag som innebär att särskolan på sikt bör avskaffas. I slutbetänkandet tar kommittén ställning för en skola som skall arbeta för en ökad inkludering av elever med utvecklingsstörning. Detta skall uppnås genom ökad samverkan mellan de två skolformerna, särskolan och grundskolan. Kommittén menar att samverkan bör leda till en kvalitetshöjning för både särskolan och vuxenutbildningen. Som vi tidigare konstaterat kan ökad samverkan i den form den diskuterats i utredningen inte leda till någon kvalitetshöjning för elever med autism utan snarare få en motsatt effekt. RFA anser därför att kommittén trots sitt uppdrag inte lämnat några förslag som leder till verkligt kvalitetshöjande insatser. Ideologin om en skola för alla har varit ett av de centrala politiska målen för svensk skola sedan 1960-talet, då normalisering och integrering fördes upp på agendan. Det är lovvärt att alla skall ha samma rättigheter och få undervisas tillsammans. Tyvärr är det okunnigt och bortser ifrån att olika elever har olika förutsättningar, möjligheter och behov. I slutbetänkandet diskuteras samverkan och inkludering som om samtliga elever i särskolan skulle ha lindrig utvecklingsstörning. Så är naturligtvis inte fallet. I särskolan finns också en ganska stor grupp elever med svår utvecklingsstörning, elever med autism i kombination med utvecklingsstörning, elever med omfattande flerfunktionshinder, elever med hörsel- och synnedsättning samt andra funktionshinder. RFA anser att det är stor brist att slutbetänkandet inte rymmer några hänvisningar till fungerande modeller för inkludering eller aktuell forskning som styrker kommitténs slutsatser om att en ökad inkludering skulle leda till en bättre skolsituation och ökad kvalitet på utbildningen för elever med utvecklingsstörning. RFA upplever också att slutbetänkandet är mycket färgat av kommitténs ställningstagande för en ökad inkludering och bara för fram synpunkter från de föräldrar och de elever med lindrig utvecklingsstörning som föredrar en mer inkluderande skola. Forskning som inte överensstämmer med kommitténs syn utelämnas och föräldrar till barn med mycket svåra kognitiva funktionshinder får inte komma till tals. Inte heller nämns de protester från föräldrar och elever i 5

särskolan, som inför hotet om särskolans avveckling, mycket aktivt bidrog till att utbildningsministern ändrade utredningens uppdrag. Över huvud taget har kommittén givit ytterst lite utrymme för positiva röster om särskolan. En del av kommitténs uppdrag bestod i att se över hur utbildningen bör utformas exempelvis i fråga om mål. RFA måste tyvärr konstatera att de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro. Det förefaller som om kommittén ser den övriga skolans kunskapsmål som önskvärda även för särskolans elever, men satta på en lägre nivå. Särskolans elever är inte nödvändigtvis främst betjänta av de traditionella kunskapsmålen. I många fall kan det vara viktigare för dessa elever att lära sig att hantera sin vardag och de situationer som uppstår i det dagliga livet. RFA välkomnar att utredningen lyfter fram betydelsen av begåvningshjälpmedel. Det är mycket angeläget att skolpersonal utbildas i att använda begåvningshjälpmedel och får större kunskaper om varför dessa är så viktiga. Vi instämmer i utredningens konstaterande, att gränsdragningen mellan personliga och pedagogiska hjälpmedel är svår. Här saknar vi att kommittén inte lämnar några förslag avseende hur den problematiken kan lösas. RFA är mycket kritiska till att det bara är den ena skolformen, särskolan, som har granskats i fråga om kvalitet. Om man har som mål att närma de båda skolformerna till varandra så borde bådas kvalitet granskas. Men kommittén tar för givet att det är särskolan som skall närma sig och lära sig av den "vanliga" skolan. Kapitel 6. Individuell utvecklingsplan I princip ser RFA positivt på kommitténs förslag om att det skall upprättas individuella utvecklingsplaner för alla elever i särskolan. Det är också välkommet att Individuell utvecklingsplan, IUP, föreslås få samma juridiska status som åtgärdsprogram. Även förslaget om att IUP skall länkas till eventuellt åtgärdsprogram och/eller individuell plan enligt LSS är bra. Vi befarar dock att det kan komma att uppstå förvirring om skillnaderna mellan åtgärds-program och IUP. Likheterna är flera och skillnaderna är inte glasklara. Det är positivt att Skolverket får i uppdrag att utarbeta allmänna råd och riktlinjer för IUP. I uppdraget bör enligt vår uppfattning också ingå att göra en tydlig beskrivning av respektive dokuments användningsområde. Skolverket bör trycka på skillnaderna i dokumenten och de olika användningsområdena. Det är också nödvändigt med utbildningsinsatser för all berörd skolpersonal för att IUP skall bli ett fungerande redskap och för att inte de båda dokumenten skall spela ut varandra. Kapitel 7. Grundsärskolan RFA anser att det är positivt att elever med utvecklingsstörning skall ha möjlighet att läsa ämnen enligt grundskolans kursplaner, men har också uppfattningen att det skulle vara till stor nytta för många elever i den övriga skolan om de kunde läsa ämnen enligt grundsärskolan kursplan, särskilt med tanke på att så många elever i grundskolan idag befinner sig i en gråzon mellan grundskola och särskola. Det samma gäller gymnasieskolans elever. RFA anser att den valfrihet för eleven att välja en skola i en annan kommun (6 kap. 6 ) som kommittén föreslår är positiv. Men för att detta skall bli möjligt inte bara i teorin utan även i praktiken behövs ändringar på flera områden. Enligt nuvarande bestämmelser i skollagen (6 kap. 6 3 st, som motsvarar 6 kap. 11 i kommitténs förslag) har eleven bara rätt till skolskjuts till och från den skola som han/hon blir anvisad av kommunen. Även att ordna boende och det stöd man behöver i en 6

annan kommun än hemkommunen är ofta förenat med stora problem för elever som tillhör LSS personkrets och försvårar i många fall studier på annan ort. RFA välkomnar förslaget om att eleverna i särskolan skall få samma antal undervisnings-timmar som eleverna i övriga skolan. Kapitel 8. Gymnasiesärskolan Valfrihet att studera i annan kommun än hemkommunen se ovan, kapitel 7. RFA förstår inte kommitténs inkonsekvens vad gäller vårdnadshavares inflytande över val av skolform. Vi menar att det inte är mindre motiverat på gymnasienivå än på grundskolenivå att elevens vårdnadshavare är de som ytterst avgör i vilken skolform deras barn skall mottas, snarare tvärt om. Enligt annan lagstiftning bör ett barn eller ungdoms åsikter beaktas i allt högre utsträckning desto äldre barnet/ungdomen är. Varför resonera annorlunda på skol-området? Kommitténs förslag om att arbetsplatsförlagt lärande, APL, införs även inom särskolan är positivt men kan vara svårt att förverkliga för andra än elever med lindrig utvecklings-störning. Det krävs mycket stöd och handledning, både till mottagande arbetsplats och till eleven, för att möjliggöra APL. Kapitel 9. Efter skolan RFA anser att Individuell utvecklingsplan, rätt använd, kan bli ett bra redskap för att förbereda eleven inför vuxenblivandet. Kapitel 10. Vuxenutbildning RFA anser att kommitténs föreslag om att rätten till utbildning på grundläggande nivå för vuxna med utvecklingsstörning skall lagfästas är mycket välkommet. Likaså ser vi positivt på resonemangen om att utbildningen för vuxna med utvecklingsstörning kanske inte i så hög utsträckning skall inriktas på att förvärva de kunskaper som ungdomar utan utvecklingsstörning på motsvarande utbildningsnivå har som kunskapsmål. Istället kan det vara viktigt att vidmakthålla eller återta redan förvärvad kunskap eller att utveckla färdigheter som är relaterade till den egna vardagen och som möjliggör ett så självständigt vuxenliv som möjligt. Vi delar kommitténs synpunkt om att regeringen bör uppmärksamma behovet av ekonomiskt stöd för vuxna med utvecklingsstörning för att det skall bli möjligt för dem att studera. Kapitel 11. Kompetens och utbildning RFA välkomnar kommitténs förslag om utbildningsinsatser på alla nivåer. Vissa förslag som kommittén lägger utgör grundförutsättningar för att kunna undervisa elever med utvecklingsstörning, som exempelvis att lärare som undervisar dessa elever bör ha specialpedagogisk kompetens. Utbildning för lärare som skall undervisa elever med autism berörs överhuvudtaget inte, detta trots att den pedagogiska kompetensen är den viktigaste och avgörande faktorn för elevens utveckling. För att även elever med autism i kombination med utvecklingsstörning skall få sin undervisning av personal med den särskilda kompetens som krävs är det viktigt att våra synpunkter beaktas då 6 a kap. 1 tolkas. Enligt våra erfarenheter svarar inte lärarutbildningen alls mot de behov som finns hos elever i behov av särskilt stöd. Lärarutbildningen måste liksom skolledarnas fortbildning ses över. Det behövs särskild spetskompetens som svarar mot olika funktionshinders behov. Kommitténs förslag om att de båda skolformerna skall ha samma rektor är bara önskvärt om rektorerna har en bred specialpedagogisk 7

kompetens. Tyvärr ger vår erfarenhet för handen att särskolan ofta förlorar i kompetens om de båda skolformerna har samma rektor. En nödvändig förutsättning för att det skall fungera med samma rektor är att rektorn har en bred specialpedagogisk kompetens och att särskolan ges samma status som grundskolan. Utredningen föreslår att elevassistenter bör erbjudas specialpedagogisk utbildning. RFA menar att en sådan utbildning är nödvändig för att en elevassistent skall klara av sitt arbete. Avslutande kommentarer RFA anser naturligtvis att de elever med utvecklingsstörning som vill gå i och har behållning av grundskolans undervisning och miljö självklart skall få möjlighet till det. Vi tror dock att det krävs mycket ökade resurser och ett annorlunda förhållningssätt än det som råder i dagens grundskola för att de skall få sina behov tillgodosedda. Vi värnar i vårt remissvar om särskolan, som den skolform som idag ger störst utrymme för individuella lösningar för elever med autism i kombination med utvecklingstörning. En skolform där de kan få lärare med spetskompetens om funktionshindret, få den kunskap och den omsorg de behöver, få känna sig jämbördiga, få möjlighet till gemenskap på sina villkor, få känna sig accepterade och respekterade trots sitt svåra funktionshinder. Sammanfattningsvis anser RFA att slutbetänkandet ger en ensidig analys av särskolans kvaliteter och förslag till hur särskolan skall närma sig grundskolan. Vi anser att en strävan mot en inkluderande skola måste avvakta en ordentlig analys av grundskolans kvalitet och direkta konkreta förslag på hur grundskolan skall förändras för att kunna ta emot särskolans elever. Datum som ovan Riksföreningen Autism Eva Nordin Olsson, Ordförande Lena Andersson, Förbundssekreterare Litteraturtips - Autism, medicinska och pedagogiska aspekter, Christoffer Gillberg och Theo Peteers, Cura 2001. - Nödvändigheten av utbildning för att förebygga våld och övergrepp av människor med autism (kap 9 ur "Code of Good practice on Prevention of Violence against Persons with Autism," Theo Peteers och Rita Jordan, RFA 2000. - Autism, från teoretisk förståelse till praktisk pedagogik, Theo Peteers, Liber 1998. 8