Replik på Marit Paulsens inlägg i ekodebatten Visst är det härligt när sunt förnuft kan ge enkla svar på svåra frågor. Men när uttrycket används i samband med ett politiskt budskap, bör man vara på sin vakt. I sin nyligen utkomna bok Lurad av laxen (Brombergs) och genom en rad uttalanden i press och tv, påstår Marit Paulsen det vara omöjligt att föda världen utan handelsgödsel och bekämpningsmedel. Hon menar att vi är lurade, alla vi som tror att ekologisk odling är bra för naturen och hälsan och att det också gagnar odlarna själva. Enligt Marit Paulsen tycks det rentav vara omoraliskt att odla och konsumera ekologiskt. Det sunda förnuftet är hennes bevekelsegrund. Marit Paulsens argumentation bygger på hennes påstående att ekologiska odlingar ger 25 50 procent mindre skördar än konventionella, att vi därför kommer att behöva 25 50 procent mer odlingsareal än vi har i dag, för att kunna mätta världen. Och att detta i förlängningen skulle innebära en klimatkatastrof. Frågan om skördeuttag är komplex. Den innefattar dessutom vitt skilda saker beroende på var i världen man befinner sig, vilka villkor som råder i respektive region. En rad praktiska erfarenheter, studier och forskningsrapporter visar dock på motsatsen till Marit Paulsens påstående, nämligen att skördarna ökar med ekologiskt jordbruk. Här följer ett axplock: Organic agriculture and the global food supply av Catherine Badgley m fl, 2007. Studien tar upp 293 exempel där man jämför skörderesultat och 77 exempel där man jämför kvävebalansen vid ekologiskt respektive konventionellt jordbruk. Den viktigaste slutsatsen är att ekologisk odling kan försörja världen och att kvävefixerande baljväxter kan ersätta handelsgödsel. Environmental, energetic and economic comparisons of organic and conventional farming systems av David Pimentel m fl vid Cornell University, 2005. En 22 år lång studie visar att skördeuttagen i ett antal amerikanska majs- och sojaodlingar var ungefär lika stora oavsett konventionellt eller ekologiskt odlingssystem, men att den ekologiska odlingen krävde 30 procent mindre energi, mindre vatten och inga gifter. Under torra år var de ekologiska odlingarnas skördeuttag dessutom större. Kolhalten i marken ökade med 15 28 procent i den ekologiskt brukade jorden (vilket motsvarar ett uttag om ca 1 591 kilo koldioxid per hektar) och utgjorde med andra ord också en bättre kolfälla. Organic agriculture and Food Security in Africa genomförd av UNEP-Unctad, 2008. Vid jämförelse av 114 projekt i 24 afrikanska länder visar det sig att skördarna vid ekologisk odling mer än fördubblades, att bördigheten ökade samt att skördarna vid torka var mera stabila. Denna studie är mycket intressant läsning även beträffande en lång rad andra fördelar för ekologisk odling i Afrika.
Jordens fattigaste befolkning hittas i dag nämligen på landsbygden just i Afrika och i Asien. Om de människor som bor där överhuvudtaget förfogar över någon odlingsmark, är det knappast några plana, stora, fina åkrar det handlar om utan marginaljordar på sluttande mark. Människorna som brukar den är knappast hjälpta av att vi tvingar på dem industriella jordbruksmetoder. Jag har själv upplevt tragedier där småbönder som satsat på konventionella projekt gått under på grund av obeviljade krediter i tider då gödselpriserna stigit. Deras ekologiskt odlande grannar kunde däremot jobba vidare på sina egna villkor. Men Marit Paulsen verkar vilja bygga vidare på ett jordbruk som driver småbönderna från sina gårdar världen runt. Som fyller storstädernas slumområden där människor inte har någon möjlighet att odla själva, utan blir helt beroende av andra för sin mat. Förutom jämförande studier har en lång rad rapporter om lyckade satsningar med ekologisk odling just i fattiga områden gjorts. Ett exempel återfinns i Svenska Naturskyddsföreningens rapport om Etiopien som finns tillgänglig på www.snf.se. Men Marit Paulsen väljer alltså att driva på utvecklingen med att bygga vidare på ett konventionellt jordbruk som blir allt mer inte mindre beroende av fossila energikällor som olja och gas. Där vi bygger vår framtid på en industriell framställning av handelsgödsel som för varje kilo kräver nästan tre kilo koldioxid (mer än vid förbränning av en liter diesel) och över fyra kilo lustgas (se rapport Berte Qvarn från Livsmedelsföretagen på www.skordefest.nu/matforum/foredrag_08/stenstrom.ppt). Och det innan gödslet ens nått odlarens gård och hunnit visa de negativa miljöeffekter det har vid användning. Produktionen av ammoniak som är en av de viktigaste komponenterna vid kvävegödseltillverkning, är beroende av naturgas. Detta gör oss beroende av de länder som har billig naturgas (Ryssland, Ukraina, Trinidad, Qatar med flera). I fallet fosforgödsel är det länderna med tillgång till mineralfosfor som exporterar till övriga världen. Gödselindustrin är mycket stor och styrs av ett fåtal internationella aktörer. Den är dessutom extremt transport- och energiberoende. Marit Paulsen vill bygga vidare på ett konventionellt jordbruk som slösar med våra begränsade vattenresurser. I projekt efter projekt och rapport efter rapport påvisas att ekologisk odling klarar torka mycket bättre än konventionell, för att den helt enkelt behöver mindre vatten. Marit Paulsen vill fortsätta med ett jordbruk som försvagar våra jordar, minskar deras bördighet och gör dem känsligare för extrema klimathändelser. I rapporten Hurricane Mitch reveals benefits of sustainable farming techniques från 2000, beskriver Eric Holt-Gimenez hur de ekologiska odlarna klarade sig bättre undan orkanen Mitch och hade 20 40 procent mer av sin matjord i behåll, än sina konventionella grannar. Dagens jordbrukssystem och -politik innebär att vi för närvarande förlorar 5-7 miljoner hektar jordbruksmark per år. Detta har inget med ekologisk odling att göra.
Frånvaron av bekämpningsmedel ser Marit Paulsen som eko-odlingens främsta fördel. Men detta är inget hon vill bygga på. Nej, hon drömmer om system och kemikalier som tar död på ogräs, svamp, mögel, insekter och virus/bakterier på exakt rätt ställe och exakt rätt tidpunkt, och sedan upplöses till ofarlighet innan de når vatten, mark och luft kring åkern. Men undermedlen hon drömmer om finns inte. Man kan inte bruka naturen utan att lämna spår efter sig. Dream on, Marit Paulsen. För är det något miljörörelsen genom åren lärt oss, så är det att ingenting här i världen är gratis. Det vi gör i och med naturen får alltid långtgående effekter. Ett kylskåp som dumpats i sjön påverkar naturen, miljön och hälsan under lång tid framöver. Detsamma gäller självklart alla de medel vi använder oss av i jordbruket. Marit Paulsen verka närmast tro att de försvinner. Hur ska man annars tolka det faktum att hon inte ser värdet i att jobba vidare med ett jordbruk som är i balans med naturen? Inom den ekologiska odlingen utvecklar man biologiska metoder för att vid behov kunna komma till rätta med angrepp och/eller ogräs. Grunden för det hela är en frisk odling i samklang med naturen. De biologiska metoderna syftar också till att minska behovet av radikala bekämpningar. Efter att ha formulerat sina drömmar och dessutom avfärdat all oro över riskerna som bekämpningsmedelsrester i livsmedel innebär, konstaterar hon dock överraskande att det hela (bekämpningsmedlen) är ett allvarligt och ännu olöst vattenmiljöproblem. Välkommen till verkligheten, Marit! Något förslag till lösning på problemet får vi inte. Marit Paulsen verkar beredd att låta förgiftningen av världens dricksvatten fortgå. Beroendet av bekämpningsmedel kännetecknar dagens konventionella jordbruk. Bekämpningsmedelsindustrin och -handeln är enorm och huvudsakligen i händerna på ett fåtal globala aktörer. Dessutom är produktionen av bekämpningsmedel i sig både resurskrävande och utsläppsintensiv. Och produkterna ska transporteras ut till handlare och gårdar i ett jättelikt försörjningssystem som är extremt känsligt för störningar i form av brist på eller fördyrade drivmedel, politiska oroligheter eller klimatkatastrofer. Men inte nog med det, sjukdomar framkallade av hantering av bekämpningsmedel är ett globalt folkhälsoproblem. Som en följd av att ha varit i fysisk kontakt med bekämpningsmedel, drabbas miljontals människor varje dag av akuta, återkommande och kroniska sjukdomar. Bekämpningsmedelsrester återfinns världen över i grundvattnet och i marken, i grödor, kött och mjölk (50 procent av världens antibiotika används i djurfoder) och även i modersmjölk. Men problemen blir ofta mer dramatiska i fattiga länder där utbildning, hälsovård och statlig kontroll är undermålig eller obefintlig. Att Marit Paulsen nonchalerar att belysa de hälsorisker som är förenade med gifterna vi dagligen får i oss är ansvarslöst. Gränsvärden i all ära, inte ens myndigheterna som sätter dem skulle våga påstå att de utgör en garanti för ofarlighet. Det forskas oerhört lite på risker med
bekämpningsmedel. Marina Bjørling-Poulsen, Helle Raun Andersen och Philippe Grandjean uppmärksammar i sitt arbete Potential developmental neurotoxicity of pesticides used in Europe att dagens krav på kontroll av livsmedelsäkerhet, inte inkluderar hur rester av bekämpningsmedel kan påverka hjärnan. Och hur bekämpningsmedlen påverkar varandra sinsemellan, är ett närmast outforskat område, en oroväckande tanke då det i en enda paprika kan finnas upp till 18 olika kemikalier. Under senare tid har dock flera forskningsrapporter publicerats som visar vilka långtidseffekter bekämpningsmedel har på människor, och då särskilt beträffande hjärnans utveckling hos barn. I den rapport som Theodore Slotkin m fl ställde samman på Duke University 2006, konstateras bland annat att organofosfater (en av de största bekämpningsmedelstyperna) kan utlösa abnorm utveckling i hjärna och nervsystem. I studien Neurotoxicity of pesticides fastslår Lucio G Costa, Gennaro Giordano, Marina Guizzetti och Annabella Vitalone att pesticider kan skada hjärnans utveckling hos foster, spädbarn och barn. För den intresserade finns många fler läsvärda rapporter rörande bekämpningsmedel. PAN, the Pesticide Action Network finns i de flesta länder och tillhandahåller mycket information i ämnet. Nej inget här i världen är gratis, Marit Paulsen. Bekämpningsmedlen påverkar oss dagligen på ett sätt som inte i förstone är så lätt att se. Eller vilja se. Men att det är vi själva och naturen som betalar priset för det, står helt klart. Forskningen måste fortgå och vi måste få bättre underlag för våra beslut. Jag hävdar inte att alla bekämpningsmedel är direkt farliga eller att dagens livsmedelskontroller inte skulle vara till stor nytta. Inte heller att vi inte kan hitta nya biologiska medel som kan vara till stor hjälp. Men jag reagerar mycket starkt på Marit Paulsens närmast totala bagatellisering av frågan om bekämpningsmedlens negativa effekter. Ekologisk odling är ingen färdig lösning på världens problem. Mer kunskap, forskning och utveckling behövs inom området. För att åstadkomma detta krävs politisk vilja och engagemang. Ekologisk odling pekar mot ett framtida jordbruk mindre beroende av olja och gas, mindre beroende av storföretag, känsliga globala transportsystem, stora produktionsanläggningar för handelsgödsel och bekämpningsmedel som ger negativa miljöeffekter. Ett jordbruk som ger arbete och mat åt landsbygdsbefolkningar i synnerhet i utvecklingsländerna där den även kan bromsa flykten till storstädernas slum. Ett jordbruk som bygger upp, inte försvagar våra jordar. Ett jordbruk som bättre står emot torka och andra extrema klimathändelser. Ett jordbruk som bevarar mångfalden naturens egen men också genom de växtsorter som odlas och de djurraser som föds upp för att fungera optimalt i sina respektive livsmiljöer. Ett jordbruk som inte ger upphov till förgiftat grundvatten, inte lämnar efter sig kemikalierester i maten, inte gör människor sjuka.
Jordens befolkning fortsätter att växa, klimatförändringen fortskrider. Ingen kan i dag ge några löften beträffande framtiden. Ekologiskt jordbruk utgör ingen garanti för att världen ska kunna mättas. Men dagens industriella kemikalieberoende jordbruk det vi kallar konventionellt kan definitivt inte heller göra det. Ekologisk odling står i dag för mindre än två procent av världens jordbruk. Att hålla den ansvarig för dagens problem är närmast befängt. Att större delen av världens jordbruk inom kort skulle bygga på ekologiska metoder och ett ekologiskt tänkande, är nog en dröm. Användandet av kemikalier i jordbruket har tvärtom ökat dramatiskt under senare år. Ändå upplevs det ekologiska på sina håll som ett hot. Självfallet måste allt göras för att även de som inte odlar ekologiskt, minskar sin negativa miljöpåverkan. Konventionellt jordbruk kommer att tillämpas länge än. Vi borde arbeta för att begränsa dess skadliga effekter och tillsammans jobba för att så mycket kunskap som möjligt från det ekologiska jordbruket tas tillvara i det arbetet. Parallellt måste det ekologiska jordbruket utvecklas och bli effektivare för att kunna bibehålla sin viktiga roll som spjutspets och pådrivare. Reella resurser måste satsas på information och teknik och att förmedla kunskaperna till odlare världen runt. Vi måste hjälpa dem som sitter fast i ett kemikalieberoende att stegvis ställa om sina odlingar. Att, som Marit Paulsen, i stället ägna kraft åt att smutskasta och bekämpa det ekologiska en metod, ett tänkande, som åtminstone verkar kunna visa på vettiga alternativ är ett minst sagt märkligt agerande. Marit Paulsen är politiker. Hon har bestämt sig för var hon står. För henne är det kemi och bioteknik som gäller, det är det hon agerar och propagerar för. Ekologisk odling och människors intresse för livsmedel utan gifter och GMO utgör då hinder på hennes väg. Det hon säger måste ses i det sammanhanget. I en artikel publicerad på några av de största GMO-producenternas gemensamma plattform, www.bioteknikcentrum.com, skriver Marit Paulsen om GMO: Vi är på väg in i en resa i universum som hittills varit okänd för mänskligheten, och ingen vet var vi kommer att landa. Vi är som en ettåring som tar sina första stapplande steg. Sunt förnuft? Mitt sunda förnuft hindrar mig från att ta stora risker på grundval av någon politikers eller experts drömmar om kommande undermedel. För mig är det sunt förnuft att steg för steg och med verkligheten som utgångspunkt, bygga upp något som ska hålla i längden. John Gerhard Stiftelsen Biodynamiska Produkter