Innehållsförteckning 1 Den individuella rapporten... 1 1.1 Inledning... 1 1.2 Bakgrund... 1 1.3 Teori... 1 1.3.1 Berger & Luckmann... 1 1.3.2 Goffman... 2 1.4 Diskussion... 4 1.5 Referenser... 5
1 Den individuella rapporten 1.1 Inledning Syftet med denna rapport är att med hjälp av teorier och begrepp kring socialisation och identitet beskriva den process där gruppen växte fram under arbetet i MOO:n eller utifrån tidigare erfarenheter inom virtuella miljöer. Detta ska diskuteras och problematiseras utifrån mina erfarenheter med hjälp av de villkor i den virtuella miljön som råder för socialisation och identitetsutveckling. 1.2 Bakgrund Under kursen Digital Socialisation Virtuell Identitet har vi under några veckor verkat i den digitala miljön MOO. MOO är en plats där man kan skapa världar i form av rum och saker. Hela tanken är att vi ska ha en möjlighet att se identitetsskapandet från dess början och hur den utvecklar sig. För att uppnå detta blev vi indelade i grupper och fick egna alias som var hemliga. När alla förberedelser var klara var dags att sätta igång med det första gruppmötet med de gruppmedlemmar man hade blivit tilldelad. Mötena flöt på och vår uppgift var att skapa en plats med inspiration av en verklig form av miljö. Vi bestämde oss för att göra en lounge bar vid namn e-lounge. En ypperlig plats för många människor att socialisera och träffas på. Slutuppgiften gick ut på att skriva en rapport där vi beskriver denna plats och berättade om de människor som befann sig där. Även den rapporten likt denna utgick ifrån termer och teorier av socialisation och identitetsutveckling. 1.3 Teori 1.3.1 Berger & Luckmann Socialisation förekommer när en individ introduceras in i en ny del av världen den befinner sig i. Beger & Luckmann (1999) talar om två olika sorters socialisation, den primära och den sekundära. Den primära socialisationen äger rum under våra barndomsår och formar oss som en av medlemmarna i det samhälle vi existerar i, den är också den viktigaste socialisationen. Anledningen 1
till att den är i synnerhet den viktigare är att den sekundära socialisationens strukturer följer och måste efterlikna den primära. Alltså kan vi aldrig undkomma att för alltid påverkas av vår barndom, den är för alltid en viktig byggsten i framtida socialisationer. Den sekundära tar vid efter den primära och tar de nu redan socialiserade individerna vidare mot nya institutioner i den objektiva världen vi figurerar i. Dessa institutioner som Berger & Luckmann (1999) talar om är subkulturer i världen som har sitt eget förvärvande av kunskap och språk. Koden för dessa är alltid olika och vi socialiseras sekundärt in i envar av dessa institutioner vi stöter på i våra liv. Det betyder att varje institution kräver vissa saker av individerna som är med i dess socialisering. Den kräver att individen ska kunna legitimera sig med hjälp av ritualer eller symboler och en gemensam identifikation med andra individer. Det som händer när individer socialiserar i denna subkultur är att den institutionella kontexten uppfattas. Vi spelar olika roller av jaget och väljer själva vilka som ska vara med och är relevanta för olika situationer. Värt att notera här är att dessa institutioner inte kräver av individen att den har en emotionell identifikation med den signifikante andre för att kunna socialiseras in i den nya institutionen. Denna signifikante andre har barnet till hjälp av att ledsagas in i samhället. Det behöver helt enkelt någon som kan vägleda och gagna barnet att kunna socialisera och utveckla sin identitet. Därför internaliseras barnet in i den signifikante andres värld. Utöver att barnet får någon som stöd som kan förmedla välden så bidrar den signifikante andre till att barnet kan identifiera sig själv. Barnets identifikation med denna signifikante andre kommer leda till att barnet tar över attityder och roller som det själv kan identifiera sig med i världen. Denna värld är också den ända världen som existerar för barnet. Från att vi alltså har skolats in i samhället av den signifikante andre och dennes värld så tar den sekundära socialisationen oss vidare in i subjektiva verkligheter som vi har modifierat från det att vi befann oss i den primära socialisationen. Dessa bevaras nu för att upprätthålla individens identitet tillsammans med den signifikante andre och kören som är individerna runtomkring. Vi skapar alltså och upprätthåller de subjektiva verkligheterna gemensamt genom samtalsapparaten. 1.3.2 Goffman Interaktion definieras på det här sättet: individernas ömsesidiga inflytande på varandras handlingar och sätt att fungera när de befinner sig i varandras omedelbara fysiska närvaro (sid: 23 Goffman, 2000). Ett framträdande är all den aktivitet som aktören visar upp under en period av kontinuerlig närvaro inför en speciell grupp av observatörer, den såkallade publiken. En aktör är samma sak som en individ. När en aktör framträder inför andra aktörer återger denna medvetet eller omedvetet en definition av situationen i vilken hans jaguppfattning ingår som en viktig del (Goffman, 2000). De framträdanden som nu sker mellan aktören och publiken är en roll som är specifik 2
för den här situationen men som inte utesluter att det är roller som visas vid andra tillfällen också. Rollen som en aktör tillägnar sig förväntas tas på alvar. När en aktör spelar samma roll inför samma publik vid flera tillfällen uppstår ett socialt samband. Hur passiv en roll än kan verka så kommer de alla på ett effektivt sätt återge en definition av situationen genom deras respons på aktören genom deras handlande gentemot denne (Goffman 2000). Goffman (2000) talar om en social roll, med det menar han att den engagerar en eller flera roller som var och en kan visas upp av aktören vid olika tillfällen inför en likartad eller rent av samma publik flera gånger. Aktören har även en såkallad fasad, vilket fungerar som den expressiva utrustningen som används både avsiktligt och oavsiktligt av aktören under framträdandet. Inramningsfasaden för ett framträdande är exempelvis en plats eller möbler. I den personliga fasaden inkluderar vi saker som ålder, kläder och hållning. Vissa är långvariga och andra korta, såsom ansiktsuttryck, som är en kortvarig teckenförmedlare. Vi förväntar oss att fasaden hänger samman med den roll vi indikerar att ha i ett framträdande (Goffman, 2000). En aktör som kommer i kontakt med andra aktörer försöka skaffa sig upplysningar om den andre eller att tillämpa de tidigare upplysningarna aktören redan har för att kunna definiera situationen och göra det möjligt att på förväg veta hur omgivningen förväntar sig att aktören ska bete sig. Under ett samtal blir många informationskällor disponibla, dessa kan kallas teckenaktiviteter. Två teckenkanaler är oerhört väsentliga för aktörens förmåga att skapa intryck, det uttryck som sänds ut och det som överförs, även kallat give expression och give off expression. Give expression är de verbala symbolerna och deras ersättningsmedel, och den information som aktören lärt sig att koppla till dessa symboler. Give off expression omfattar aktiviteter och de utförs på grunder som ligger utanför den information som överförs. Slutsatserna om den andra aktören kommer alltså att variera beroende på alla de faktorer och information som inhämtats eller redan funnits. Medan aktörerna befinner sig i den omedelbara fysiska närvaron kommer de att sannolikt finna sig i att ta den andres ord på allvar. Det gör att utbytets värde inte helt kan fastställas förrän de har avlägsnat sig från varandra (Goffman, 2000). Allt detta som beskriver en aktörs framträdande i de främre regionerna där aktören ger intryck och ser till att dennes aktivitet i regionen upprätthålls av normer. Den bakre regionen är en plats där man kan utforma de inslag i framträdandet och får det att uttrycka någonting utöver själva framträdandet. Aktören befinner sig i de bakre regionerna när denne är ensamma. Då har aktören lagt ifrån sig sin fasad och klivit ur sin roll. Det krävs också att aktören känner sig säker på att ingen ur publiken kan tränga sig in i den bakre regionen för att kunna befinna sig där. För ett team är de bakre regionerna en plats där de kan gå igenom sitt framträdande och där mindre uttrycksfulla medlemmar tränas upp eller skiljs från framträdandet. Enligt Goffman (2000) så är ett team en samling individer som måste prestera ett intimt samarbete för att kunna bevara en given projicerad definition av situationen. Ett team är en gruppering i relation till en interaktion eller en serie av interaktioner under vilka den relevanta definitionen av situationen upprätthålls. Teammedlemmar hålls samman av ett band som ingen i publiken har 3
del i. För att bevara en viss definition av en situation och göra teamets framträdande effektivt så måste omfattningen och karaktären av samarbetet döljas likt ett hemligt sällskap. Man är inte medlem i ett team pga. något annat än samarbetet och därför är det så viktigt. Goffman (2000) skriver på flera ställen om att kunskap om alla dessa begrepp kan användas till att bedra och styra andra individer, samt att manövrera andras uppfattningar om en själv. Det förekommer förstås även omedvetet utan kunskap om dessa termer. 1.4 Diskussion När ett möte sker talar Goffman om att aktören kommer att skaffa sig upplysningar och tar till erfarenheter för att kunna definiera situationen. Face-toface har en mängd olika teckenaktiviteter för att kunna ta in information. Om vi tar samma teori och stoppas in den i det första mötet i en digital miljö ser vi att antalet teckenförmedlare minskar, ansiktsutryck är ett exempel. Det är problematiskt för hur vi nu i denna relativt nya miljö nu ska kunna läsa av och definiera situationen för att kunna spela rätt roll och för att kunna veta hur personen på andra sidan skärmen förväntas att reagera. Jag tror personligen att det kan vara en av orsakerna och grunderna till att människor ofta upplevs mer arroganta och ärliga i vad de säger på Internet. Mina erfarenheter av socialisation i digitala miljöer säger att detta är ett återkommande fenomen. Jag tror att det problemet uppstår från två håll. Dels för att den ena aktören inte får tillräckligt med information för att kunna definiera situationen rätt och blir därför överraskad av vad publiken ger för respons i framträdandet, och dels för att samme aktör också med brist på information inte heller vet hur denne ska uppträda för att uppfattas som den tilltänkta rollen. Båda dessa gör att aktören uppfattar publiken som arrogant och kommer även själv ha en roll innehållande arrogans. Utifrån Berger & Luckmann däremot när jag tillämpar teorier om hur en institution skapas, som får ses som motsvarigheten till Goffman teorier om när aktören möter publiken, ser jag inget hinder i en virtuell miljö kontra face-to-face. Det viktiga är de subkulturella ritualerna, koderna och kontexten. Det perspektiv vi istället måste se detta ur är den primära och sekundära socialisationen. Om vi vänder på det och tänker oss att den primära helt skulle figurera i en virtuell miljö och inte innehålla face-to-face och att du sedan sekundär socialiserade i en institution där du använder face-to-face, då skulle du förmodligen stöta på exakt samma besvär som du idag gör under en sekundär socialisation på Internet idag. Det hela grundar sig alltså helt enkelt i att dagens virtuella miljö inte alls överrensstämmer med den primära socialisationen och eftersom vår primära socialisation sker i face-to-face kan aldrig de virtuella världarna ersätta det pga. att den sekundära alltid har den primära med sig i grunden. Därför blir detta nya sätt att socialisera på problematiskt. 4
Likheterna mellan dessa två sätt att se problematik i virtuella miljöer är att subkulturen eller framträdandet skapas och utvecklas med och från alla inblandade. De är också överrens om att socialisation och identitet hänger samman. I en virtuell miljö där socialisationen varken följer den primära socialisationen eller har de informationskanaler som aktören behöver för att kunna styra sitt eget framträdande eller förstå publiken är det dömt att bli problematiskt Eftersom att samtalsapparaten är nödvändig för upprätthållandet av den subjektiva verkligheten och för att ett team är en gruppering där definitionen av situationen upprätthålls är det viktigt att träffas ofta och samtala om rätt saker. För att relatera till arbetet i MOO:n med hjälp av Berger & Luckmann vill jag säga att vi hade tydliga koder redan från början. Vi hade en stark symbol i form av ett namn på gruppen och redan från dag ett formades ett språk och varje medlem kunde legitimera sig medhjälp av sitt alias. Hela bygget har varit vår symbol och där kan ingen inkräkta på det vi gör tillsammans. Om jag ser tillbaka på det genom Goffmans ögon ser jag varje del som vi ansvarade för som våra bakre regioner där man alltid jobbade ensam och prövade sig fram i arbetet för att sedan spendera tid tillsammans med teamet i entrérummet. Där hade vi vår givna projicerad definition av situationen som var att skapa denna plats och skriva rapporten. Avslutande vill jag bara ta med en tanke om en lösning, en indikation på att framtiden redan är här och att någon redan har skrivit om det, dynamik. Turkle skriver att datorkulturen innehåller socialisation. Barnet interagerar med ett program, lär sig hur man lär sig vad spelet kan göra, blir van med assimilering av information om struktur och strategi genom interagering med ett dynamiskt manus. När ett spel är bemästrat betänks hur barnet kan generalisera strategier till andra spel. 1.5 Referenser Berger, P. L. & Luckmann, T. (1999) Kunskapssociologi. AB Wahlström & Widstrand Goffman, E. (2000) Jaget och maskerna. Stockholm: Norstedts Turkle, S. (2005) The Second Self: Computers and the Human Spirit. Massachusetts: MIT Press 5