När horisonten flyttar sig att bli gammal i en ny tid Bodil Jönsson, professor emerita Lunds Universitet Ronneby, 23/11, 2011 www.bodiljonsson.se och www.bodiljonsson.se/blog
Är det egentligen något nytt att bli gammal det har väl människor alltid blivit?! Javisst! Och redan Goethe sa att åldern överraskar oss. Den byggs alltså inte av sig själv in i identiteten.
Men samtidigt är ålderdomen genuint ny i vår tid. 1(4).Efterkrigsgenerationen har bakom sig ett liv med bra mat, utbildning och bostäder, möjlighet att resa, etc. Under tiden har kulturen blivit allt mindre auktoritär.
2(4). Vi har undan för undan tillägnat oss andan att vi kan och bör och förväntas både tänka och handla självständigt.
Och vi accepterar inte längre att andra talar om för oss hur det är...
Därför reagerar vi starkt emot det vi upplever som en förnedrande kollektiv varning för gamla :
Den varningen hamrar in att så många skall bli så gamla och att det skall bli så dyrt Men hur underbyggt är egentligen detta? Och vilka dynamiska effekter ingår i kalkylen?
3(4). De demografiska förändringarna är ju som en enda sannsaga: Varannan människa blir över 100 år. 4-5 generationer lever samtidigt, inte som nu 3-4. Dagens 75-åring liknar mer förra generationens 65-åring än dess 75-åring.
4(4). Som en sanndröm framstår också alla teknologiska och medicinska framsteg. Så många kommer att se så bra, höra så bra, vara så rörliga, ha en stor IT-vana och inte ha så ont. Vilka konsekvenser får då det för vad vi äldre vill och kan och bör göra av våra äldreliv (kanske 1/3 av livet!)?
Men vad hjälper det om det känns så här att bli gammal:
Vi nygamla är faktiskt ganska så vilsna vi saknar förebilder, begreppsbildning och ord för våra upplevelser. Vi finns i en tystnadens kultur som vi behöver ta oss ur. Vi är inte som våra föräldrar och morföräldrar och inte alls sådana som vi tror att de andra tror - men som vem är vi då och VEM ÄR VI?
En gång i tiden var vi de första tonåringarna - och lärde upp varandra i det. Nu får vi kanske göra något liknande lära varandra att bli gamla på nya sätt.
Vi känner faktiskt mer igen oss i den nedre ålderstrappan än i den övre.
Vi kan och vill så mycket utöver att ta hand om barnbarn, hus och hem, konsumera kultur och gå på kurser men får vi känna så, och får vi egentligen göra så?
Det är som om det uppkommit ett kollektivt missförstånd både hos oss äldre själva och i hela samhället. Min avsikt med boken När horisonten flyttar sig att bli gammal i en ny tid är att försöka lyfta på taken. Inte främst de operativa och implementerade (pensionsålder, etc) utan de tankemässiga. Hos oss själva och hos andra.
Vi äldre har ett fantastiskt utgångsläge genom att ingen förväntar sig av oss att vi skall vara snabba.
Årsringarnas betydelse
Att gå i barndom det är inte bara knutet till demens. Vilken fantastisk guldgruva, vilket primärmaterial som årsringarna kan utgöra om de aktivt börjar blanda sig i in/dividen (not to divide, samma ord som fysikens atom).
Att lära sig som gammal. Vad om det finns två lärpucklar, en i barndomen och en i ålderdomen? Den första driven av förstagångshändelser, den andra av årsringarnas aktiva överlagringar.
Kanske glömmer äldre detaljer men oj, vad vi utvecklar helheter. Och lär nytt, hela tiden. För mig är det exempelvis en nåd att få träffa Birgitta Odén. Vad om inte heller hon var vis när hon var 69, men är det nu när hon är 90 år? Vad har kännetecknat hennes lärande de senaste 21 åren?
Den nya stora kunskapsutvecklande äldregruppen behöver finnas i ett tydligt sammanhang och vara (berättigat) efterfrågad av kultur och samhälle. Att öppna ögonen för detta blir troligen ett tredje ben för framtidens pensionärsorganisationer.
Har du förresten tänkt på hur framtidens visa människor inte behöver bli så isolerade? De kommer bl a att ha varandra över nätet. Vart kan inte det leda?!
Vad skulle inte kunna hända om universiteten införde seniordoktorander? Äntligen få betänka och skärpa sina erfarenheter och frågor och utveckla dem i en akademisk miljö. Bidra med en avhandling till kulturen och framtiden det skulle ge mål och mening och åtminstone 5 års besatthet
Men var finns äldrepedagogiken? Vuxenpedagogiken är inte så gammal och äldrepedagogiken är nästan nyfödd. Dessutom har den främst vuxit fram med sociala, inte individuella förtecken. Men var finns pedagogiken med lärandeförtecken för oss vildhjärnor som är på väg att bli gamla nu? Kommer den att utgå från existenspedagogiken i Danmark? Eller från filosofin?
Det skulle betyda så mycket om äldre människor själva mer riktade sin uppmärksamhet mot vad de kan i dag som gamla, inte mot vad de inte kan.
Vad om (med anknytning till den kognitiva revolutionen) den medicinska och pedagogiska forskningen systematiskt börjar leta efter positiva förändringar i åldrande hjärnor?
Sådant pågår faktiskt NU. Hjärnforskningen, förnyelsen av hjärnceller, plasticitet, Psykologerna kreativitet hos äldre (Cohen, The Mature Mind, 2005, Ingegerd Carlsson, Gudmund Smith, ) Makula degenerationen och stamcellsforskningen.
Det är inte det samma att bli gammal på 2010-talet som vad det var att bli gammal på 1970-talet närläs gärna Simone de Beauvoirs Ålderdomen (1970) och jämför under läsningen med dagens åldrande människa, både som objekt (sedd utifrån vetenskapen, historien och samhället) och som subjekt, som upplevande varelse.
På den tiden innebar ålderismen: 1) Att man inte sökte läkare eller fick läkemedel alls i den utsträckning som vad yngre gjorde det är åldern! Men i dag tar äldre ofta mer än 7 läkemedel per dag 2) Att man tappade taget om så mycket i onödan. Glasögon, hörapparater, rollatorer,...
Idag är ålderismen mer subtil. Den finns i yrkeslivet och i rutiner. Men varför tycker äldre människor att det ligger ålderism i Karin, 72 och i att alls vara gammal? Och vad kan vi göra för att ändra på det?
Boken När horisonten flyttar sig är helt inriktad på förändringar de senaste 30 åren i åldrande och ålderdom. Det är mycket nog!
Jag uppehåller mig främst vid de utvecklande delarna av ålderdomen. Samtidigt: inom gruppen äldre finns idag de allra största orättvisorna, både vad gäller hälsa och välstånd.
Så mycket är statt i förändring. Hur kommer t ex själva företeelsen pensionering att utvecklas över tid? Det hänger nära samman med hur synen på arbete kommer att förändras. Varför heltid, deltid, etc vilka nya former kommer?
Vad skulle inte existensen av HORISONTRÅDET kunna innebära? Med muskler ungefär som Trygghetsrådet. Öppet för alla över 50 år (dvs också för reguljärt arbetsbyte).
Summerat: Att bli gammal är inte bara en meningslös försvarsstrid med given utgång.
Det är i stället en lååång process och man hamnar helt fel om man tar ut sina framtida tillkortakommanden i förskott. (Egen travestering av Jan Stenmarks bild).
När man är gammal, är man inte ung, säger Klaus Rifbjerg. Han säger också att Livet är ett konstverk som kräver den största uppmärksamhet. Kanske allra tydligast när man håller på att bli gammal.
Välkommen till min blogg om du vill!
Där dryftas allehanda förslag som exempelvis 1. Horisontrådet 2. Seniordoktorander 3. Kulturen som likt en aktiv barnmorska kan suga upp äldres kunskaper Och därtill de breda områden som nu infiltreras:
1. Årsringar, kvalitativt och kvantitativt 2. Äldres lärande 3. Att förstärka det longitudinella
4. Att byta trots att mot tack vare 5. Att byta förhållningssätt till både arbete och pensionering 6. Att låta bli att ta ut alla sina ålderdomar i förskott
7. Olika omvärldar olika ålderdom 8. Olika åldrande i olika grupper (se bl a Gunilla Brattbergs bok). 9. Generationssamverkan och generationskonflikter
10. Existentiella perspektiv
"Hur vår ålderdom kommer att se ut beror på hur vi lever. Vi kan sluta som en spökstad eller som ett frikostigt träd, som fortsätter vara viktigt även när det inte längre orkar stå. Paulo Coelho