ARBETARHISTORIA 2011: 2 3 [138 139]

ARBETARHISTORIA 2011: 2 3 [138 139] A HARD DAY S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER

ARBETARHISTORIA 2011:2 3 [138 139] LEDARE 03 göran salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? 54 ulf jönson: Arbetarrörelsens minne minnet av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz A HARD DAY S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER 06 stefan nyzell: Det kollektiva våldets gränser. Möllevångskravallerna i Malmö 1926 12 lars ekdahl: Makten och människovärdet. Gruvstrejken 1969 som samhällskritik 18 eva schmitz:»kan de strejka i Norge kan väl vi också.» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975 27 verity burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna samhällsengagerade verksamhet 33 anders kjellberg: Storkonflikten 1980 och andra stora arbetskonflikter i Sverige 41 tommy öberg: Storkonflikten i historiens backspegel 45 linda briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna NYHETER FRÅN ARAB 59 lâle svensson: Nordiskt samarbete, agitation och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på ARAB 2010 64 hans larsson: Filosofer och maoister och en del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket RECENSIONER 69 klaus misgeld: Välkommen men ändå inte Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946 2009 72 ulf jönson: Nordiska barndomar en bokanmälan Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900 2000 DOKUMENTET 72 lars gogman: En människojakt förbereds i Sverige ARBETARHISTORIA 2011: 2 3 [138 139] 18 A HARD DAY S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER Några ledamöter från LO:s Landssekretariat 1980. Gunnar Nilsson, Rune Molin, Stig Malm, Bert Lundin och Sigvard Marjasin. Foto: A-bild. 12 45

INLEDNING Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet? På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga vardagsarbetet räcker det många gånger inte att veta att det finns en regel eller en bestämmelse, man behöver också veta varför den finns. Tillämpningen av kollektivavtal och andra överenskommelser förutsätter att man minns varför bestämmelserna tillkom. Vilket problem ville vi komma till rätta med? Vad ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var partsavsikten? Måhända är detta lite i uppenbaraste laget, och det var nog inte riktigt detta, som seminariearrangörerna tänkte på, när de ställde sin fråga. Men jag tror att samma princip är giltig även i ett vidare perspektiv. Oavsett om det handlar om uttolkningen av en protokollsanteckning eller uppbyggnaden av en förhandlingsordning, måste man komma ihåg vilka problem man ville lösa och vad man ville uppnå när anteckningen eller ordningen tillkom. I det vardagliga fackliga arbetet är det en ganska given sak att hålla reda på avsikten bakom olika förhandlingslösningar. Numera godtas inte tanken på ofrånkomlig farlighet i arbetsmiljön. Affisch utgiven av LO, TCO, Arbetsgivarna och staten, Lantarbetarens arkiv. När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blickfånget när dagsaktuella problem avhandlas. Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformuleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del av de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utmaningar på sina egna villkor. Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett föränderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsrörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare? Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om man behöver justera sina målsättningar, eller om dessa båda i grunden står orubbade, men det behövs nya tekniska lösningar för att nå målen. Med andra ord, kunskapen om historien gör det möjligt att arbeta utifrån sin egen analys och sina egna mål. Utan denna förankring finns det en fara att man får diskutera aktuella frågor på någon annans premisser. Och det är lätt att glida in i en sådan situation utan att man märkte hur eller när det skedde. Det praktiska livets debatter handlar föga förvånande om praktiska lösningar, men varje lösning bygger på en uppfattning om vad som är problemet. I det ständiga flödet av förslag att bedöma och bemöta kan det ske en mer eller mindre osynlig omvandling av underliggande analyser och synsätt. I små steg sker en avdrift från den egna kursen in på vägar som inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag skall försöka illustrera dessa något abstrakta tankar med tre exempel. A-kassan Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemformuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det tredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärper blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott. Idag tycks alla veta att a-kassan är en»omställningsförsäkring». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskassor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns en brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försättas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv. Men detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att Arbetarhistoria 2011:2 3 3

Nådehjon eller ordnad arbetslöshetsförsäkring? Socialdemokratisk valaffisch 1924 Ingen skall behöva ta anställning på sämre villkor än vad den fackliga organisationen godkänner. Bild från Arbetsförmedling under 1930-talet. Foto: TH Modin, Norrskensflammans arkiv. löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg. Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som satte press på nivån för alla. Med»omställningsförsäkringen» har det blivit närmast tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna. Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar, som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser? Löner Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning genom individuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt, som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen beskrivs på ett sådant sätt. Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön. De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst naturligtvis i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om. Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir vi inte längre avlönade utan belönade eller förväntas i alla ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter förhandlar med varandra. 4 Arbetarhistoria 2011:2 3

Lön som belöning från arbetsgivaren eller en överenskommelse mellan jämlika parter? demonstrationsbild från 1945. Foto: ej angivet, ARAB Fotosamling. Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur går vi vidare härifrån? Arbetsmiljö Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till 1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring. Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur kan inte förändras, endast i bästa fall kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot 1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt. Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån? så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på om de uttalades. Kunskapen om historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara relevant för nuvarande och kommande medlemmar. GÖRAN SALMONSSON är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet Arbetarhistoria 2011:2 3 5

Det kollektiva våldets gränser Möllevångskravallerna i Malmö 1926 1 Arbetskonflikten vid A W Nilssons fabriker i Malmö 1926 1928 och det våld som utspelades i samband med denna är ett av flera exempel på det inte sällan våldsamma klimatet på den svenska arbetsmarknaden under mellankrigstiden. I artikeln diskuteras denna konflikt i syfte att problematisera bilden av ett samförståndets och kompromissernas svenska 1900-tal. AV STEFAN NYZELL Möllevångskvarteren i Malmö var under några dagar i november 1926 skådeplatsen för dramatiska kravaller mellan demonstrerande arbetare och poliser. Uppgifterna om antalet deltagare i demonstrationerna varierar. Från polisens uppskattning på mellan 5 000 och 6 000 personer, till såväl vänster som högerpressen i Malmö som uppgav antalet till uppemot 15 000 när kravallerna nådde sin kulmen. Det handlade till stor del om en kamp om rummet. Demonstranterna samlades på gatorna kring ett fabrikskomplex i hörnet av Möllevångsgatan och Parkgatan i arbetarstadsdelen Möllevången. Polisen agerade för att med våldsmakt driva demonstranterna bort från dessa gator. Den bakomliggande orsaken till dessa oroligheter var en arbetskonflikt som brutit ut vid fabriken ifråga, A W Nilssons barnvagns- och korgmöbelsfabrik, efter strandade avtalsförhandlingar mellan fackföreningarna (träarbetare och korgmakare) och fabriksledningen under försommaren samma år. Arbetarnas strejk, blockad och bojkott, hade följts av fabriksledningens lockout och införskaffande av arbetsvilligt folk, det vill säga strejkbrytare. 2 När de första strejkbrytarna började anlända till fabriken någon vecka efter att strejken brutit ut, inleddes de första av en lång rad konfrontationer mellan dessa och de strejkande arbetarna. Från konfliktens första början kom det närmast dagligen att samlas något hundratal personer utanför fabrikslokalerna för att demonstrera sitt missnöje gentemot strejkbryteriet. Från arbetarparten riktades flera olika former av kollektiva aktioner gentemot strejkbrytarna. I tidningen Arbetet hängdes strejkbrytarnas namn och adress ut till allmän beskådning i de fall dessa var kända. Även affärsidkare som utförde tjänster eller sålde varor till fabrikens logement eller dess inhysta hängdes ut, med uppmaningar att bojkotta dem. Det fåtal strejkbrytare som inte var inlogerade inne på fabriken fann att några av de strejkande stod och väntade utanför porten till deras hus på morgonen när de skulle till arbetet. De följdes under spott och spe hela vägen till fabriken, och det hela upprepades på vägen hem från arbetet efter arbetsdagens slut. Dessa så kallade hemföljningar var en av fackföreningsrörelsen sanktionerad metod att utöva tryck gentemot strejkbrytarna. Det inkluderade såväl verbala som direkt fysiska inslag av hot och våld, som att spotta, kasta hundskit, samt att utdela slag och sparkar då möjlighet gavs. Inom kort hade strejkbrytarna poliseskort till och från arbetet. I de fall polisen ingrep och anhöll någon av hemföljarna, gavs dessa ovillkorligen rättsligt stöd från stadens fackliga arbetarrörelse. Åkarpslagen, med dess förbud att förhindra arbete, det vill säga strejkbryteri, fanns hela tiden ängsligt i bakhuvudet på de fackliga företrädarna, vilket syns i mötesprotokollen. 3 Utanför fabriken kom polisen att ha patruller under dygnets alla timmar för att förhindra direkta och våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytare och demonstranter. Trots det ägde under sommaren och hösten 1926 åtskilliga sådana konfrontationer rum. Den kritiska tidpunkten på dygnet var kvällen då antalet demonstranter var som störst, och då strejkbrytare av en eller annan anledning antingen skulle lämna eller anlända till fabriken. Slagsmål uppstod vid flera tillfällen utanför fabriken. Strejkbrytarna å sin sida svarade med att beväpna sig med batonger, knivar och revolvrar. Från demonstranterna kastades sten mot fabrikens fönster. Strejkbrytarna svarade i sin tur med att kasta sten och tombuteljer ut mot de församlade demonstranterna. I det dagliga mötet mellan arbetskonfliktens fotfolk fanns således det kollektiva våldet ständigt närvarande som både hot och verklighet. 4 En segrarnas historia Arbetskonflikten vid A W Nilssons skiljde sig så långt inte på något avgörande sätt från det stora flertalet av liknande stridigheter på arbetsmarknaden som pågick vid samma tid. Inte heller var detta den enda arbetskonflikt som pågick i Malmö vid samma tidpunkt. Sverige var under 1920-talet världsledande vad gällde antalet arbetskonflikter. De senare var inte heller de institutionaliserade konflikter, med hög grad av reglering och lagstiftning, som vi tänker oss arbetskonflikten idag. Denna reglering var under uppbyggande. Processen var allt annat än det uttryck av kompromisser och samförstånd, som det i skenet av Saltsjöbadsavtalet 1938 och de åtföljande årtiondena av förhållandevis arbetsfred är lätt att föreställa sig. Strejken och dessa tillhörande konfliktåtgärder var på väg att förvandlas från den olagliga form av konflikt det varit, till en allt mer accepterad form, inom arbetskonfliktens repertoar. Med tiden 6 Arbetarhistoria 2011:2 3

egen historieskrivning, liksom det inflytande denna har fått på bilden av modern svensk historia över huvud taget. 6 1900-talets Sverige präglas i så hög grad av det socialdemokratiska maktinnehavet, att dess historia i mångt och mycket kan karaktäriseras med folkhemmets välfärdssamhälle. Inte utan anledning. Men för dem som på allvar har funderat över hur denna bild av modern svensk historia har växt fram och vilka konsekvenser denna har fått, har det hela även tett sig problematiskt. Det är en segrarnas historia. Och därmed har en mängd krokar och avtagsvägar i det förflutna samtidigt försvunnit från denna bild. Det går att hävda att ett av de konkreta resultaten av bilden har varit att forskningen många gånger har gått ut på att förklara denna svenska särväg, och därmed förstärkt bilden av kompromissernas Sverige. Detta medan konflikter för att inte tala om våldsamma sådana tvärtom tonats ned. 7 Det är i grund och botten problematiskt att det finns så lite forskning kring socialt och politiskt våld i modern svensk historia. Det finns av den orsaken alla skäl till att lyfta fram och diskutera Sveriges bråkiga 1800- och 1900-tal. 8 Arbetet den 29 november 1926. skulle arbetskonflikten omges med det regelverk som idag styr den som konfliktvapen. Men där var inte Sverige under det tidiga 1900-talet. Det var konfliktfyllt på arbetsmarknaden. Och det var våldsamt. Tidsperioden från det tidiga 1900-talet fram till det sena 1930-talet kan snarast sägas ha varit präglat av synnerligen hårda konflikter på arbetsmarknaden. Kollektiva aktioner, med inslag av hot och fysiskt våld, var en närmast ofrånkomlig del av arbetskonflikten, i de fall företagsledningar mötte strejker med strejkbryteri. Det var heller ingen som förnekade detta, vare sig från fackföreningsrörelsen eller från arbetsgivarorganisationerna. Inte i samtiden i varje fall. 5 Det ska nu genast sägas att det inte är syftet med denna artikel att försöka ersätta bilden av kompromissernas och samförståndets med konflikternas och våldets Sverige. Snarare är syftet att problematisera och nyansera den förra bilden. Sedan det tidiga 2000-talet har en rad artiklar och avhandlingar lyft fram och problematiserat den socialdemokratiska arbetarrörelsens Våldets gränser Det är utifrån ett sådant perspektiv som våldet i samband med konflikten vid AW Nilssons i Malmö åren 1926 1928 blir intressanta att studera. Malmö är en socialdemokratisk stad där SAP kom till makten redan före den allmänna rösträttens införande. Det är även en stad där vänstern under mellankrigstiden tedde sig helt marginaliserad till förmån för SAP. Malmö kunde liknas vid ett tvåpartisystem där SAP innehade den politiska makten och Högerpartiet utgjorde den ständiga oppositionen. 9 Det har även hävdats att själva tanken på den svenska modellen, med dess karaktäristiska drag av kompromissvilja och samförståndsanda, inte så lite hade sitt ursprung i Malmö, i kretsen kring den fackliga ledaren, stadsfullmäktigeledamoten och riksdagsmannen, Nils Persson. 10 Hur hanterar socialdemokratin i en sådan stad det våld som uppstår i samband med arbetskonflikter som den vid A W Nilssons? Är det i någon mening rätt att ge en strejkbrytare en smäll på käften? Det som vidare gör just den nilssonska arbetskonflikten så intressant är att det småskaliga våld som hela tiden skaver mellan kontrahenterna utanför fabriken under sommaren och hösten 1926. Ett våld som under senhösten samma år övergår till storskaligt sådant i form av kravaller mellan demonstranter och polis. Var dras våldets gränser? 11 Korgmakarens död Det som fick det småskaliga våldet att övergå till kravaller, var ett tillsynes obetydligt handgemäng en natt i november. Slagsmål mellan strejkbrytare och strejkvakter hade ägt rum vid en mängd tillfällen under sommaren och hösten. Det senare inte bara i den nilssonska konflikten, utan vid flera andra i Malmö samtidigt pågående strejker där arbetsgivare hade kallat in strejkbry- Arbetarhistoria 2011:2 3 7

Första maj-demonstration i Malmö i slutet av 1920-talet. Foto: Otto Ohm 8 Arbetarhistoria 2011:2 3

tare. Vid flera tillfällen hade kollektiva aktioner från arbetarhåll gentemot strejkbrytare lett fram till handgripligheter. Och de senare gav svar på tal. Smockan låg i luften. Såväl höger- som vänsterpressen stod partipolitiskt solidariska i rapporteringen av våldet. Båda sidor var överens om att det förekom våld, dock var de inte lika överens om vems fel det var. I debatten fanns även minnet av de bittra arbetskonflikterna i Sundsvall och Kalmar det föregående året. Båda dessa hade resulterat i hårda konfrontationer mellan strejk-brytare och strejkande. I ett fall med dödlig utgång för en av de strejkande. I båda fallen följt av oroligheter, där demonstranter mot strejkbryteriet drabbat samman med polis. Arbetsmarknaden var arenan för kampen mellan arbete och kapital, och naturligtvis slöt båda sidor upp bakom sitt stridande fotfolk. Därmed fick även det småskaliga våldet legitimitet. Det var så att säga rätt att slå en strejkbrytare på käften, var arbetarrörelsens indirekta hållning, i alla fall så länge det skedde med måtta. Inom arbetarrörelsen målades detta upp som ett självförsvar. Strejkbrytarna var inte bara klassförrädare. Den bild som målades upp av dem i arbetarpressen var att det handlade om småkriminella, amoraliska bråkstakar. Den värsta sortens strejkbrytare var yrkesstrejkbrytaren, medlem i någon av arbetsgivarorganisationernas strejkbrytarorganisationer. Dessa sågs stundtals som rena legoknektar, som i ett läge av hotande revolution skulle ställa sig bakom kapitalet i form av paramilitära frikårer. De senare liknande dem som slagit ned de revolutionära rörelserna i Tyskland i krigsslutet. Våldshandlingar mot sådana individer var att betrakta som självförsvar, det var inget konstigt med det menade man. 12 Mårtensafton i november hölls en bal i Malmö Folkets hus. Ändamålet var att samla in pengar till förmån för de strejkande på AW Nilssons. På natten efter balens slut befann sig en av de strejkande, en korgmakare vid namn Wilhelm Jönsson, ensam på plats utanför fabriken med de förhatliga strejkbrytarna. Där mötte han en av strejkbrytarna på väg hem i natten. Ordväxling ledde till ett knytnävsslag utdelat av strejkbrytaren som träffade korgmakaren i ansiktet, fick dennes pipa att tränga ned i halsen, där den förorsakade ett elakt om än inte dödande sår. De båda kontrahenterna skiljdes, strejkbrytaren in i fabriken, den strejkande hem till sin familj. Den följande dagen insjuknade den senare hastigt i en hjärnblödning och fördes till stadens sjukhus. En vecka senare var han död, men inte innan han kunnat namnge sin baneman. För honom själv, liksom arbetarrörelsens medlemmar, framstod det självklart att det utdelade knytnävsslaget varit orsaken till sjukdomen. Det fanns vidare vittnen till handgemänget. Och när tidningen Arbetet, samma kväll som korgmakare Jönsson avlidit, på förstasidan namngav den utpekade strejkbrytaren, föll den senare till föga. Denne överlämnade sig skyndsamt i polisens förvar och erkände det hela. När nyheten nått arbetarpressens förstasidor ökade demonstrationerna utanför den nilssonska fabriken. När sedan obduktionen inte entydigt visade på ett samband mellan det utdelade slaget och dödsfallet, och det stod klart att strejkbrytaren därmed säkerligen skulle komma lindrigt undan vid en rättegång, ökade dessa dramatiskt, från några hundratal till många tusen deltagare. 13 Kravaller I flera dagar fortsatte demonstrationerna och växte kontinuerligt. Polisens närvaro ökade stadigt, inne på fabriken satt strejkbrytarna Arbetarhistoria 2011:2 3 9

i säkerhet och bidade sin tid. Det omedelbara målet för demonstranternas ilska blev istället de kontorsanställda, som i direkt mening inte var inblandade i konflikten. Dessa hotades, bespottades, samt fick utstå knuffar, krokben och slag när de skulle till och från arbetet. De fick undsättas av polis med dragna sablar. När polismästaren efter ett par dagar till slut fick nog och gav ordern att rensa gatorna närmast fabriken på demonstranter övergick det hela till kravaller. I tre dagar slogs demonstranterna med polisen om rätten att få visa sitt missnöje med strejkbryteriet. Det senare genom att demonstrera utanför fabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna mötte polisens sablar och batonger med stenkastning. 14 Nu agerade även stadens socialdemokrati på de tilltagande våldsamheterna. Det var en sak att slå en strejkbrytare på käften. Det här var någonting helt annat än det småskaliga våld som fram till denna tidpunkt präglat konflikten, och mer problematiskt för de socialdemokratiska makthavarna. Inom stadens Arbetarkommun och Fackliga Centralorganisation, FCO, började olika grupperingar agera. På den tredje dagen av kravaller höll FCO ett dramatiskt möte på Folkets hus med anledning av den allt mer våldsamma utvecklingen. På mötet kom ständiga rapporter om händelserna på gatorna utanför Folkets hus. Några av uppgiftslämnarna visade upp blödande sår och blessyrer efter hugg av polissablar. Mötet handlade till stor del om vilken linje fackföreningsrörelsen i staden skulle ta. Tre grupperingar fanns. Den första menade att kampen måste utkämpas med alla till buds stående medel. En lokal storstrejk borde utlysas. Den andra menade att kampen visserligen måste utkämpas, men att det måste ske med måtta. Fackföreningsrörelsen borde sanktionera och hålla i demonstrationer mot strejkbryteriet. Men med villkoret att tillstånd i vederbörlig ordning först erhölls av polisen. Den tredje menade att all kraft måste läggas på att få ett slut på kravallerna. Demonstrationerna var kontraproduktiva. Kampen ska vinnas vid förhandlingsbordet, inte på gatan. FCO borde utse en delegation för att förhandla med polismästaren om vad man gemensamt kunde göra för att få ett slut på våldsamheterna på Möllevången. Debatten var högljudd och infekterad. Den tredje grupperingen, här fanns de flesta av stadens ledande socialdemokrater, såväl fackligt som poliskt samlade, stod till slut som segrare. En delegation sändes mycket riktigt ut att möta polismästaren, och den senare fick se sig stå ansikte mot ansikte med stadens socialdemokratiska makthavare. I denna delikata situation nåddes snart en kompromiss i sann samförståndsanda. Polisen stod inte under stadens direkta kontroll, men en polismästare visste mycket väl att dessa makthavare, med deras majoritet i stadsfullmäktige, kunde göra livet mycket besvärligt för polisen om de så önskade. Polismästaren lovade att minska polisens synliga närvaro på Möllevången kommande dag. Den socialdemokratiska delegationen lovade att agera för att demonstrationerna skulle upphöra. 15 Följande dag uppmanade Arbetet alla arbetare i Malmö att hålla sig hemma och sluta demonstrera. Samma kväll var det tyst i Möllevången. Dagar av demonstrationer och kravaller övergick med ens till en demonstrativ tystnad. Högertidningen Sydsvenska Dagbladet antydde visserligen att det snarast var polisens resoluta agerande samt det regntunga omslaget vädret, som slutligen fått demonstranterna på Möllevången att slutligen tappa stridslusten. Men trots allt är det på många sätt imponerande vilken partidisciplin som fanns bland NOTER DET KOLLEKTIVA VÅLDETS GRÄNSER 1 Huvuddelen av denna artikel bygger på författarens avhandling i historia: Stefan Nyzell,»Striden ägde rum i Malmö» Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige, Malmö 2009. En liknande diskussion återfinns även i: Stefan Nyzell,»Sweden, Country of Consensus A Teleological History? An Essay on Social and Political Collective Violence in Swedish History», Lars Edgren & Magnus Olofsson (red), Political Outsiders in Swedish History, 1848-1932, Newcastle 2009. 2 Nyzell, 2009, s. 75-98. Det källmaterial som huvudsakligen använts i avhandlingen är: förlikningsmannens rapporter, fackliga och politiska protokoll, polisrapporter, tidskrifter (viktigast här Fackföreningsrörelsen och Träarbetaren), lokal och rikspress (viktigast här är tidningarna Arbetet och Sydsvenska Dagbladet Snällposten), arbetsgivar- och strejkbrytarmaterial. Viktigast här årsrapporterna från Arbetsbyrån för oorganiserade, en av de strejkbrytarorganisationer som bistod A W Nilssons med strejkbrytare under konflikten 1926-1928, samt intervjuer, ett tiotal intervjuer har genomförts med informanter som unga var med om de dramatiska händelserna på Möllevången i november 1926. 3 Nyzell, 2009: II, s. 75-98. 4 Nyzell, 2009: II, s. 75-98, 123-127, 148-167. 5 Nyzell, 2009: II, s. 14-55, 350-397. 6 Roger Johansson, Kampen om historien Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000, Stockholm 2001; Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider: bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001; Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000, Stockholm 2001; Mary Hilson,»Labour Politics in a Naval Dockyard: The Case of Karlskrona, Sweden, c 1880-1925», i International Review of Social History, 2001:3; Lars Berggren,»Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?», i Historisk tidskrift, 2003:2; Victor Lundberg,» Den siste af de typiske 1848 års män i Sverige : anteckningar om Julius Mankell och den svenska demokratins förhistoria», i Historisk tidskrift 2005:3; Lars Edgren & Magnus Olofsson,»Introduction», Edgren & Olofsson (red), 2009; Nyzell, 2009: I; Nyzell, 2009: II. 7 Johansson 2001; Hilson 2001; Berggren 2003; Lundberg 2005; Edgren & Olofsson 2009; Nyzell 2009: I; Nyzell 2009: II. Kritiken är egentligen inte ny. Rolf Karlbom skrev flera monografier under 1960-1980-talen där han kritiskt satte socialt och politiskt kollektivt våld i det moderna Sverige under lupp. Han menade att den socialdemokratiska normen som fanns i svensk historieskrivning var problematisk. Karlboms kritiska röst möttes mig veterligen med tystnad. Se exempelvis: Rolf Karlbom, Hungerupplopp och strejker: en studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst, Lund 1967; Rolf Karlbom, Revolution eller reformer: Studier i SAP:s historia 1899-1902, Göteborg 1985. 8 Andrés Brink Pinto & Magnus Olofsson (red), Det stora elefantupploppet 10 Arbetarhistoria 2011:2 3

de demonstrerande. Nu återstod dock problemet att hantera situationen som följde. Fortsatta demonstrationer måste till varje pris förhindras för att inte förlora den moraliska segern. I Arbetet gick ledare och artiklar över en natt från att ha visat de demonstrerande arbetarna sitt kompakta stöd i deras möten med polisen, till att delegitimera såväl demonstranterna som deras kollektiva agerande. Det var inte längre arbetare i kamp, utan ungdomsligister och fruntimmer som inte visste bättre, som utgjort demonstranternas stora andel, menade tidningens skribenter nu. För att kanalisera den uppdämda ilska som fanns bland stadens arbetare gjordes begravningen av den avlidne korgmakaren till en mäktig manifestation. Talen under begravningen, framförda av fackliga och politiska ledare i staden, kretsade i det stora hela kring vikten av att behålla lugnet och låta strejken ha sitt förlopp. Det senare med förvissning om att segern till slut med all säkerhet skulle gå till arbetarparten. 16 Småskaligt och storskaligt våld Våldets gränser gick således vid de storskaliga kravallerna. Men det riktigt intressanta är det småskaliga våld som fram till dess varit sanktionerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden. Det var vidare ett våld som ingalunda upphörde efter det att kravallerna i november ebbat ut. Arbetskonflikten vid A W Nilssons varade i två år till, med mängder av konfrontationer i form av handgripligheter i mötena mellan strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympatisörer. Det var med andra ord rätt att slå en strejkbrytare, om det hela skedde med måtta vill säga. 17 I minnesprocessen av arbetskonflikten och kravallerna under dess första år har den socialdemokratiska historieskrivningen helt kommit att dominera. I denna historieskrivning har det småskaliga våldet tonats ned för att bli närmast obefintligt. Skulden för det våld som trots allt förekom under novemberdagarna tillskrivs arbetsgivarpartens oförsonlighet, strejkbrytarnas våldsbenägenhet, och polisens övervåld. Den klart dominerande dramaturgiska poängen i bilden av händelserna, är tidpunkten då stadens ansvarsfulla socialdemokrati genom samförståndsuppgörelsen med polismästaren fick kravallerna att upphöra. Händelserna blir i själva verket ett viktigt steg i riktning mot»den svenska modellen». 18 Och visst ligger det mycket i ett sådant resonemang. Men det är samtidigt en segrarnas historia, och som sådan blundar den för det som skaver och inte riktigt passar in i bilden. Kompromissen blir belyst medan konflikten ligger i dunkel. Och här återfinns också problemets kärna. Varken det småskaliga eller det storskaliga våldet i samband med konflikten vid A W Nilssons är någonting unikt i svensk mellankrigstid. Storskaligt våld förekom som redan nämnts året innan i Sundsvall och Kalmar. Händelserna i Malmö 1926 följdes av Halmstad och Ådalen 1931, samt av Sandarne och Clemensnäs 1932. Helt klart är att mellankrigstiden inte utgjorde någon given utveckling mot folkhem och en svensk modell. Det är att läsa historien baklänges istället för framlänges. Och det småskaliga våldet? Svaret är kort och gott att det inte finns något enkelt svar eftersom en historiens tystnad råder här. Men ingenting tyder på att det skulle ha varit särskilt våldsamt på detta småskaliga vis i just Malmö. Strejkbrytaren? Han dömdes till 100 kronor i böter för misshandeln i form av det utdelade knytnävsslaget gentemot korgmakare Wilhelm Jönsson. 19 och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Riga 2011. Förutom dramatiska berättelser i form av närläsningar av upplopp och uppror i 1800-talets Sverige finns här även ett mer problematiserande kapitel om hur sådana har betraktats i historieskrivningen. Andrés Brink Pinto, Stefan Nyzell & Magnus Olofsson,»Sveriges bråkiga 1800-tal», i Brink Pinto & Olofsson (red), Det stora elefantupploppeet och andra berättelser från Sveriges bråkiga 1800-tal, Lund 2011. 9 Nyzell 2009: II, s. 99-167. 10 Peter Billing, Mikael Stigendal & Lars Olsson,» Malmö vår stad : Om socialdemokratisk lokalpolitik», Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Kristianstad 1989, s. 117-143. 11 Nyzell 2009: II, s. 14-48. 12 Nyzell 2009: II, s. 128-167. För en diskussion om strejkbryteriet i mellankrigstiden, se: Fackföreningsrörelsen, 1931:25, s. 621-628. För exempel på hur arbetarpressen kunde legitimera våld mot strejkbrytare, se: Arbetet, 23/7 1926. Men det fanns även motargument, se: Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s. 194. 13 Nyzell 2009: II, s. 181-218. 14 Nyzell 2009: II, s. 196-236. 15 Nyzell 2009: II, s. 237-279. 16 Nyzell 2009: II, s. 280-329. 17 Nyzell 2009: II, s. 330-349. 18 Axel Uhlén, Facklig kamp i Malmö under sju decennier, Malmö 1949, s. 363-372; Axel Uhlén, Vi i träindustri: facklig krönika 1924-1948, Stockholm 1958, s. 212-228. Se även: Oscar Karlén,»Den pågående agitationen» (talarfilm), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. 19 Nyzell 2009: II, s. 350-397. SUMMARY During a few days at the end of November 1926, the Möllevången neighborhood in Malmö was the scene of violent confrontations between thousands of demonstrators and a large part of the city police force. Behind these demonstrations lay an industrial conflict, begun early in July that year at A W Nilsson factory. The workers went on strike, and a week or so later the factory owner employed a local recruiter of strike-breakers. From the very first, trouble arose whenever there was an encounter between the strike-breakers and the striking workers. In November large scale demonstration against strike-breaking led into the Möllevången riots. The strike at A W Nilsson factory was not the only conflict in Malmö at this time where the employer used strike-breakers, the encounters between these and the striking workers causing violent confrontations. Nor did such confrontations occur only in Malmö during the interwar period. The purpose of this article is to discuss the boundaries of violent contention within industrial conflict in inter-war Sweden. STEFAN NYZELL är historiker verksam vid Malmö högskola. Han disputerade 2010 på avhandlingen»striden ägde rum i Malmö» Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige. Arbetarhistoria 2011:2 3 11

Makten och människovärdet Gruvstrejken 1969 som samhällskritik Mellan december 1969 och februari 1970 ägde en strejk rum som omfattade cirka 5000 gruvarbetare i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara. I Januari 2010 arrangerade ABF Västerbergslagen och IF Metall seminariet»gruvstrejken 40 år» där författaren höll ett föredrag som vi publicerar i lätt bearbetad version. AV LARS EKDAHL Det finns arbetsmarknadskonflikter som på ett mer djupgående sätt skakar om samhället, inte minst för att de blottlägger maktförhållanden i samhälle och arbetsliv och ställer utmanande frågor kring samhällsutvecklingen. En sådan var 1909 års storkonflikt då industrin med SAF i spetsen sökte försvaga den framväxande fackliga rörelsen och begränsa dess krav på inflytande över arbetsliv och samhällsutveckling. En annan bröt ut i de norrbottniska malmfältens gruvor vid det statligt ägda LKAB sextio år senare. Plötsligt protesterade gruvarbetarna mot de mer eller mindre olidliga arbetsförhållandena och reste krav på, som det stod på demonstrationernas plakat, människovärdet tillbaka och att inte bli behandlade som maskiner. Strejken var också en långtgående kritik av en alltmer maktfullkomlig företagsledning men även av den egna fackliga organisationen som inte förmådde värna medlemmarnas intressen. Med media på plats var det en strejk som långt utanför gruvsamhällena i Norrbotten reste frågor kring förhållandena i arbetslivet och maktförhållandena i samhället. Snart skramlade insamlingsbössorna på många håll i landet och vittnade om det breda och omfattande stöd som strejken av olika skäl fick bland olika grupper i samhället. Folkhemsbyggets pris Detta breda stöd var ett viktigt inslag i strejken som vittnade om att den också rörde vidare frågor kring samhällsutvecklingen. I själva verket var det en konflikt som skakade om arbetarrörelsens folkhemsbygge mitt under den svenska modellens glansdagar. Uppenbarligen varierade motiven bakom det breda stödet starkt mellan olika grupper och intressen. Det hängde i sin tur samman med alla de olika och under strejkens gång förändrade uppfattningarna om vad den egentligen handlade om. På en punkt fanns det dock en ganska stor samstämmighet: strejken handlade om så mycket mer än om situationen i gruvorna i Malmfälten. Det breda stödet, men också själva strejken, kan därför bland annat ses som ett uttryck för en djupgående legitimitetskris för efterkrigstidens svenska samhällsmodell. Under 1960- talet hade frågor mer öppet börjat ställas om vilket pris som måste betalas för det alltmer utvecklade välfärdssamhället som hade sin förutsättning i en ständigt ökad tillväxt. Och vem eller vilka var det som i första hand fick stå för kostnaderna? Ytterst fanns den mer grundläggande frågan om vem eller vilka det var som egentligen hade makten över denna samhällsutveckling, vem eller vilka det var som bestämde vilket pris som måste betalas och hur kostnaderna skulle fördelas. Gruvstrejken bidrog på ett avgörande sätt till att dessa frågor nu ställdes på sin spets. Det kan därför vara motiverat att diskutera strejken utifrån ett historiskt perspektiv och försöka peka på några trådar som blev en del av den väv som bildade bakgrund till strejken och det breda stöd som den fick. Men det kan också finnas anledning att fråga sig vilka spår som strejken avsatte i den fortsatta samhällsutvecklingen. Vad blev det av med det människovärde som de strejkande krävde tillbaka för fyrtio år sedan? Och vad blev det av den då uppblossande diskussionen om maktförhållandena i arbetsliv och samhälle? En legitimitetskris? Det går naturligtvis att anlägga olika perspektiv på det 1960-tal som föregick gruvstrejken. En sådan möjlighet är, som sagt, att se strejken och det omfattande stöd den fick som ett uttryck för en legitimitetskris för den svenska modell som nu hade sin gyllene period. Enkelt uttryckt finns det två klara argument för det: För det första pekade under 1960-talet de flesta ekonomiska kurvor rätt: arbetslösheten var låg liksom inflationen medan tillväxten var hög och därmed möjligheterna att bygga ut välfärdssamhället. Under 1950-talet hade modellen kommit på plats, bland annat hade Rehn-Meidnermodellen blivit en ledstjärna för den ekonomiska politiken och för den fackliga solidariska lönepolitiken. Välfärspolitiken hade också fått sin juvel i kronan med ATP-systemet. I början av 1960-talet konstaterade LO-ekonomen Rudolf Meidner att nu hade arbetarrörelsen utvecklat de politiska och fackliga instrument som krävdes för att både förhindra en återgång till 1930-talets kriser och för att driva på en snabb ekonomisk och industriell utveckling. Vid samma tid förklarade finansminister Gunnar Sträng att nu återstod det endast smärre putsningar på välfärdssamhällets fasad. Optimismen var påtaglig inte minst inom arbetarrörelsen: den ekonomisk och industriella utveckling var snabb, de ekonomisk-politiska instrumenten hade utvecklats för att hålla de kapitalistiska kriserna stången och välfärdssamhället var snart på plats. 12 Arbetarhistoria 2011:2 3

Harry Holmlund leder strejkmötet i Kiruna stadshus den 16 december1969. Foto: Tommy Mardell. Folket i bild/kulturfronts arkiv.

För det andra kan det trots detta hävdas att 1960-talet innebar en livaktig diskussion kring, ja, på många håll ett öppet ifrågasättande av framträdande drag i den svenska modellens samhälle. På ett helt annat sätt än under det föregående decenniet blev samhället genomlyst, utrett och diskuterat i statliga utredningar, inom forskningen och i en rad rapportböcker. Även om de ekonomiska och industriella hjulen snurrade som aldrig förr, det fanns arbete åt alla, plånböckerna blev tjockare efter varje löneförhandling och folkhemmets sociala förmåner blev allt fler, så blev det allt vanligare att ställa samhället under debatt. Om 1960-talet inleddes med en förtröstan om att de flesta problem var identifierade och hade sin lösning, så avslutades decenniet med att en rad problem pekades ut som krävde andra lösningar. Den svenska modellen hade sina avigsidor som på vissa håll uppfattades som så allvarliga att modellens legitimitet började ifrågasättas. Några av dem tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken och den uppmärksamhet som den väckte. Maktkoncentration eller demokrati? Det kan på goda grunder hävdas att flera av 1960-talets diskussioner och konflikter i hög grad handlade om makt- och demokratifrågor, om makten över samhällsutvecklingen och makten i och över arbetslivet. Mest besvärande blev det för arbetarrörelsen som hade satt sin prägel på den svenska modell som nu visade sig ha sin baksida i en fortgående makt- och förmögenhetskoncentration i samhället. Trots modellens alla fördelar gick det inte längre att dölja att den på olika sätt medverkade till en koncentration av det privata ägande som utövade en allt mer vidsträckt makt inte bara över arbetslivet utan även över samhällsutvecklingen. Detta visades inom forskningen, i rapporter och statliga utredningar. I början av decenniet hade CH Hermansson myntat begreppet De 15 familjerna och snart kunde en statlig koncentrationsutredning bekräfta den bild han gett: i Sverige hade koncentrationen av ägande och makt gått längre än i något annat jämförbart land. I andra änden av skalan visade Låginkomstutredningen att det fanns betydande grupper i samhället som närmast var marginaliserade. Så konstaterade LO:s ordförande Arne Geijer på den socialdemokratiska partikongressen 1967 att det var en myt att vi inte längre levde i ett klassamhälle. Inom den fackliga rörelsen fördes samtidigt en alltmer intensiv diskussion om på vilket sätt den solidariska lönepolitiken bidrog till maktkoncentrationen i samhället. Det hette att den solidariska lönepolitiken hade sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik som just skärpte denna koncentration. Den fackliga solidariteten hade uppnåtts till priset av en oönskad maktförskjutning i samhället. Den fackliga lönepolitikens legitimitet började därför ifrågasättas. Just detta tillhörde bakgrunden till konflikten i Malmfälten. Den innebar bland annat ett ifrågasättande av den solidariska lönepolitiken som tolkades ha varit negativ för gruvarbetarna men också för maktförhållandena i samhället. Mot denna bakgrund fördes alltmer öppna politiska diskussioner om konsekvenserna av denna alltmer långtgående makt- och förmögenhetskoncentration. Till dels handlade den faktiskt om den politiska demokratin. Var De strejkande i Malmberget demonstrerade utanför chefernas bostäder den 18 december 1969. Foto Tommy Linell. Folket i bild/kulturfronts arkiv. 14 Arbetarhistoria 2011:2 3

Solidaritetsmöte för de strejkande gruvarbetarna i Örebro. Foto: ej angivet. Folket i bild/kulturfronts arkiv. det inte ändå så att den privata maktkoncentrationen satte upp bestämda gränser för det demokratiska politiska beslutsfattandet över samhällsutvecklingen? Även den politiska borgerligheten oroade sig. Inte minst folkpartiet började nu ventilera olika idéer om ett mer spritt ägande, kanske någon form av vinstdelning, måhända till och med kollektiv. Men den politiska borgerligheten hade även tagit upp frågan om arbetslivets demokratisering, om att skapa bättre möjligheter för de anställda att få ett inflytande över sitt arbete. Det fördes i slutet av 1960-talet också en helt ny facklig diskussion i dessa frågor. Omsvängningen under några år är påtaglig. På Metalls kongress 1969 förespråkades sålunda att APfonderna skulle användas som ett politiskt instrument för att mer direkt påverka den industriella utvecklingen. Här krävdes att arbetslivet skulle demokratiseras lagstiftningsvägen, vilket blev ett led på vägen mot 1970- talets nya arbetsrätt, och här ventilerades idéer som under samma decennium skulle bli till löntagarfondsfrågan. I slutet av 1960-talet gjorde också socialdemokratin ett försök att utveckla en aktiv industripolitik. Och när Olof Palme tillträdde som partiordförande och statsminister 1969 talade han om att det var dags för arbetarrörelsen att ta det tredje steget i samhällets demokratisering: efter den politiska och sociala demokratin skulle nu den ekonomiska följa. Med andra ord är det uppenbart att den svenska modellen under 1960-talet alltmer kom under debatt. Vissa centrala inslag i den och följder av den började alltmer ifrågasättas vilket i sin tur aktualiserade mer grundläggande frågor kring demokratin och maktförhållandena i samhället. När gruvstrejken närmade sig var det en diskussion som inte minst fördes inom den fackliga rörelsen. Det har sagts att 1960-talet var radikalt med hänvisning till studentvänstern. Men den verkliga radikalismen utvecklades inom den fackliga rörelsen. Här fördes en mer konkret diskussion om problemen med den svenska modellen och kring olika vägar att komma till rätta med dem. Ytterst var det en kritik av den kapitalism som inte bara innebar oacceptabla maktförhållandena i arbetslivet. Nu ifrågasattes dess förmåga att utan politisk styrning kunna garantera ett av arbetarrörelsens grundläggande mål i form den fulla sysselsättningen. Som det formulerades hade kapitalismen blivit alltför»lat och slö» och alltmer benägen att spekulera i stället för att investera i ny sysselsättning. Gruvarbetarna säger ja till fortsatt strejk den 9 januari 1970. Foto: Reportagebild. Folket i bild/kulturfronts arkiv. Arbetarhistoria 2011:2 3 15

Spända och allvarliga arbetare på bussen till gruvan 24 februari 1970. Foto: Reportagebild, Folket i bild/kulturfronts arkiv. Mot den bakgrunden restes frågan vad som kunde göras för att öka den demokratiska politiska styrningen av kapitalet. Tillbaka till Malmfälten Denna politiska och fackliga diskussion kring demokratin och maktförhållandena i samhället tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken i Malmfälten. Samtidigt bidrog utan tvekan den senare till att ställa dessa frågor och behovet av förändringar på sin spets. Men till bakgrunden hörde även andra förhållanden som mer direkt rörde situationen i gruvorna. Här, liksom på allt fler andra håll, fanns det ett uttalat missnöje med de anställdas bristande inflytande över sitt eget arbete. Den tidigare kritiken mot 1946 års företagsnämndsavtal hade på intet sätt dämpats av 1966 års omförhandling av avtalet. Inom gruvindustrin, inte minst inom LKAB, innebar åren före strejken långtgående omstruktureringar och rationaliseringar av arbetet som alltmer intensifierades och effektiviserades. Det var en utveckling som gruvarbetarna i stort sett saknade inflytande över. Företagsnämndsavtalets löfte om en ökad industriell demokrati hade inte kunnat dölja erfarenheterna av vanmakt inför förändringar som genomdrevs av en maktfullkomlig företagsledning. Denna vanmakt var också ett utslag av tilltagande problem i den lokala fackliga verksamheten. Flera tecken tyder på att denna verksamhet på olika sätt hade börjat utarmas under 1960-talet och lett till en minskad lokal facklig mobilisering. Löneförhandlingarna hade blivit alltmer centraliserade samtidigt som ackordsystemen blivit alltmer komplicerade vilket försvårade bredare diskussion bland medlemmarna. Till detta kom att en rad tidigare lokala fackliga frågor hade förstatligats. Med välfärdsstatens framväxt kom frågor kring till exempel semester, arbetstid, pension och så vidare att inte längre höra hemma på den lokala fackliga dagordningen. Långsiktigt var det därför svårt att hålla den lokala fackliga aktiviteten uppe vilket uppenbarligen också gällde i Malmfälten. Till missnöjet över det bristande inflytandet över arbetet och dess organisering hörde därför också en kritik mot den egna fackliga organisationen. Till detta kom att LKAB ägdes av staten. Inom den fackliga rörelsen fanns det en gammal diskussion om staten och kommunerna som mönsterarbetsgivare. Närmast sedan arbetarrörelsens barndom hade det funnits förhoppningar om att det skulle utvecklas mer demokratiska företagsledningsstrategier inom stat och kommun som sedan skulle kunna bli förebilder för utvecklingen inom de privata företagen. Till viss del fanns uppenbarligen sådana förhoppningar också i Malmfälten när staten i slutet av 1950-talet tog över LKAB. Ett decennium senare var det dock förhoppningar som i hög grad hade kommit på skam. Istället fördes vid den tiden en politisk diskussion om statens oförmåga att utveckla den industriella verksamhet där den var ägare vilket användes som ett argument för att staten skulle sälja ut sina företag. Detta bidrog uppenbarligen till att när försök gjordes till ett mer aktivt statligt ägarskap kom företagsledningsmodellerna helt att hämtas från den privata sidan. Detta var ju LKAB vid tiden för strejken ett närmast övertydligt exempel på. När dessa ledningsstrategier började användas för att driva på rationaliseringarna och effektiviseringarna hade den fackliga sidan svårt att på något avgörande sätt påverka utvecklingen. Detta utgjorde utan tvekan en avgörande grund för strejken. Och sedan? Strejken i Malmfälten blev en del av en mer omfattande strejkrörelse under de följande åren, där flera strejker 16 Arbetarhistoria 2011:2 3

Förhandlingarna måste slutföras i dag. Gruvarbetarnas förhandlingsdelegation 17 juni 1970. Foto: T. Lindgren, Folket i bild/kulturfronts arkiv. inte bara handlade om löner och arbetsvillkor utan även om arbetet och dess organisering. Självklart var detta en viktig bakgrund till 1970-talets nya arbetsrättsliga lagstiftning. Till det sammanhanget hörde en vitaliserad lokal facklig aktivitet som trots allt stärktes av den nya arbetsrätten. Nu blev det på ett helt annat sätt än tidigare möjligt och legitimt att driva krav på förändringar av arbetets innehåll. För lokalt mobiliserade fackliga organisationer kunde MBL, LAS och Lagen om förtroendemans ställning till viss del ge bättre förutsättningar för strävandena att nå ett ökat inflytande över arbetet och dess organisering. Så betraktat kom gruvstrejken, åtminstone kortsiktigt, att få en påtaglig betydelse för utvecklingen i arbetslivet långt utanför LKAB och Malmfälten. Men historien tog ju inte slut på 1970-talet. Frågan idag är snarast vilka de långsiktiga konsekvenserna blev för maktförhållandena och villkoren i arbetslivet. Och vad blev det av diskussionen kring demokratin och makten över samhällsutvecklingen som hämtade inspiration från inte bara gruvstrejken utan även den långtgående privata makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället? Till svaret på de frågorna hör naturligtvis att de problem som gruvstrejken bidrog till att aktualisera kring maktförhållandena i arbetslivet och makten över samhällsutvecklingen i hög grad stärkts under de senaste decennierna. Betraktat ur arbetarrörelsens perspektiv ligger det närmast något paradoxalt över detta. Intrycket är nämligen starkt att dessa problem har hamnat allt längre ner på, för att inte säga i det närmaste helt försvunnit från de politiska och fackliga dagordningarna. I takt med att makt- och förmögenhetskoncentrationen ytterligare stegrats och de anställdas inflytande i arbetslivet alltmer förbytts i en ny vanmakt har arbetarrörelsen alltmer gett upp strävandena att demokratisera arbetsliv och samhälle. Det demokratiska projekt som Olof Palme talade om under tiden för gruvstrejken där den politiska demokratin skulle följas av en social och ekonomisk tillhör inte längre ens arbetarrörelsens retorik. Är det till och med så att den tiden är förbi när det betraktades tillhöra arbetarrörelsens uppdrag att vara samhällskritisk och med Ernst Wigforss ord söka formulera en provisorisk utopi för den framtida samhällsutvecklingen? Och vad blev det av människovärdet? Måhända det måste till en ny arbetsmarknadskonflikt i gruvstrejkens efterföljd för att det återigen skall hamna på dagordningen, en konflikt som skakar om samhället, blottlägger dess maktförhållanden och ställer utmanande frågor kring arbetsliv och samhällsutveckling. LARS EKDAHL är historiker verksam vid Södertörns högskola och har tidigare bland annat skrivit en biogrfai över Rudolf Meidner och Kommunalarbetareförbundets historia. ABSTRACT In December 1969 the workers at the state-owned mining company LKAB in the north of Sweden went on strike. Starting as a conflict about wages and working conditions in the mines, the strike posed more general questions concerning the distribution of power in working life and in society. Ultimately, the strike could be seen as challenge to vital aspects of the Swedish model, which at the time was widely celebrated. The strike articulated a critique not only of centrally coordinated wage negotiations, solidaristic wage policy and the concentration of power and ownership in Swedish industry, but also of the intensification of work and the powerlessness of employees in the workplace. The article, which is a revised version of a lecture, is an attempt to put the strike in a historical perspective. Arbetarhistoria 2011:2 3 17

»Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det fanns så mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i der här landet.» Städerskestrejken i Borlänge, på bild Ella Eriksson. Foto: Kjell Jansson, Folket i bild/kulturfronts arkiv.»kan de strejka i Norge kan väl vi också» ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975 ASAB städerskornas strejk i Borlänge i november 1974 utlöste en rad strejker i Sverige. Stödet kom såväl från andra städerskor som från männen på arbetsplatser på orten. Artikeln visar hur kvinnor mobiliserades och hur protestvågen bland städerskorna spred sig över Sverige. AV EVA SCHMITZ Innan vi började strejka hörde vi nej, fruntimmer ska inte protestera, dom klara sig aldrig. Dom skrattade åt oss: men så bevisade vi att kvinnor också kunde göra något efter strejken kände man sig verkligen glad vi hade verkligen gjort något. Dessutom tror jag att strejken har väckt många andra kvinnor som går på låglönejobb till exempel daghemspersonal, hemsamariter. ASAB-städerska i Borlänge 1 Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det trots allt fanns så mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i det här landet. Ingen kan beskriva hur det stärkt oss och hjälpt oss att hålla ut. ASAB-städerska i Borlänge 2 Städerskestrejken åren 1974 och 1975 är ett historiskt exempel på en unik kvinnosolidaritet i en kontext av intensifierad arbetar- och kvinnoradikalisering. Strejken bröt ut fem år efter gruvstrejken. Denna artikel är en skildring av dessa kvinnors kamp för högre lön och ett människovärde. Syftet är att visa vilka strategier de använde sig av och hur denna kvinnosolidaritet växte fram. Artikeln bygger på ett antal intervjuer som jag gjorde med städerskor i Borlänge, Malmfälten och Skövde åren 2001 02. Förloppet kring strejken är sammanställt framför allt utifrån en rad dags- och kvällstidningar. 3 ASAB, Allmänna Svenska Städnings AB, var det största privata städbolaget med 8 000 anställda, därav 7 000 deltidsanställda. 80 procent var kvinnor och 30 procent utländska medborgare. När ASAB övertog städningen i början av 1970-talet på en rad orter i landet försämrades arbetsvillkoren kraftigt. Städerskorna upplevde att de inte hann med sina beting. Samtidigt ökade ASAB sin vinst med 44 procent år 1973. 4 Städerskorna tillhörde Fastighetsanställdas Förbund och när strejkerna bröt ut var ungefär 50 procent organiserade. 18 Arbetarhistoria 2011:2 3

Utanför ASAB:s kontor sjöng strejkande städerskorna sin egen text till internationalen»upp kvinnor ni som skurar, städar oss träldomsbojor lagts uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre löner få. Störta kvinnolönen uti gruset. Upp till kamp emot ASAB där lönestriden sker.» Foto: Tommy Tommie, Norrskensflammans arkiv.

Möte i Malmberget under mottot»städerskornas kamp visar vägen». Foto: ej angivet, Folket i bild/kulturfronts arkiv. Karl Henry Nilsson, ombudsman på Fastighets, förklarade i DN den låga organiseringen med att många städerskor arbetade natt, många såg städerskeyrket som ett genomgångsyrke, en stor grupp var invandrare med dåliga språkkunskaper och att dessa inte hade någon facklig tradition. 5 Kvinnobulletinen, Grupp 8:s tidning, menade istället att det var främst kvinnors dubbelarbete (hem och arbetsliv) och brist på barnomsorg som gjorde det svårt för många att orka engagera sig fackligt. Fastighets kritiserades också för att inte ge de utländskt födda städerskorna information på deras eget språk. Det började i Borlänge Vi talade om hur dåligt vi tjänade och då bemöttes vi av ett hånskratt. Han sa att om du tycker att du tjänar så dåligt så tycker jag att du ska sluta. De orden glömmer jag aldrig och jag tänkte att detta ska vara facket. Dessa ord från Inez Arnesson i Borlänge kan man säga blev början till städerskornas eget agerande. En fackklubb bildades hösten 1974, men endast två kvinnor var beredda att ställa upp, en av dem var Inez. Det hindrade dem inte från att försöka involvera och engagera sina arbetskamrater i en lönekamp. Ledamöterna gick runt med namnlistor med krav på fast timlön, från 9:37 till 14 kronor i timmen, till de arbetsplatser där ASAB-städerskor arbetade. De flesta skrev på och namnlistorna lämnades till ASAB. Fackklubben kallade sedan till ett möte där en majoritet av städerskorna uttalade att de var beredda att gå ut i strejk för att få igenom sina krav. I förbundstidningen Fastighetsfolket hade de läst om städerskornas strejk bland annat i Norge och tänkte»kan dom strejka i Norge kan väl vi också». ASAB meddelade att de var beredda att förhandla men det skulle snart visa sig att de löften som gavs vid förhandlingarna i Stockholm, en övergång från beting till fasta timlöner, innebar att städerskorna skulle få en minskad arbetstid. Fackklubben ringde runt och informerade. Den 19 november satte sig cirka 25 städerskor vid porten till Domnarvets Jernverk. Dagen efter strejkade ytterligare 80 städerskor från såväl Jernverket som andra arbetsplatser i kommunen. Städerskestrejken blev början till en lång konflikt med ASAB. Städerskorna fick omedelbart stöd från arbetarna på Domnarvet och Metall-avdelningen i Borlänge som organiserade en insamling till deras strejkkassa. Den nybildade Kvinno- Strejkande städerskor i Malmberget diskuterar med Sven Olof Andersson, distriktschef för ASAB i Övre Norrland. Foto: ej angivet, Folket i bild/kulturfronts arkiv. 20 Arbetarhistoria 2011:2 3