Putnam Första stycket av Putnams text är överdrivet retorisk och mycket rörig. Det är viktigt att skilja på följande: 1) Vad är mening (dvs vad för ontologisk kategori tillhör mening)? Frege: Standardsyn före Frege: något abstrakt något naturligt /konkret 2) Vad bestämmer mening? Frege: Putnam: våra individuella psyken dito, men också världen/samhället Det är viktigt att skilja på dessa saker. Freges anti-psykologism är alltså ett bidrag till frågan vilken ontologisk kategori tillhör mening. Vad gäller fråga 2 så är det sant per definition att det som bestämmer mening är något naturligt. Putnams artikel är istället ett bidrag till fråga 2). (Man kan uppfatta det första stycket som ett försök att undanröja ett missförstånd om att hans artikel skulle handla om fråga 1). Jag tycker dock inte att det är så lyckat som sådant). Som vi ska se menar Putman att både andra talare och världens beskaffenhet påverkar vad jag menar med och refererar till med mina ord. Både den sociala aspekten hos språket och interaktionen mellan språk och värld underskattades av tidigare filosofer, enligt Putnam. Strukturen på Putnams artikel kan sammanfattas som följer. Han menar att det finns två allmänt omfattade teser: Allmänt omfattad tes a) Meningar finns i huvudet. Allmänt omfattad tes b) Mening bestämmer extension. Hans argument är som följer Putnams tes 1) Tes 1 och 2 oförenliga. Putnams tes 2) Det är bättre att ge upp 1) än att ge upp 2). Putnam ger två sorters argument för 1). Först argumenterar han för att om mening bestämmer extension, så finns mening i många fall delvis i världen. Sedan argumenterar han för att om mening bestämmer extension så är meningen delvis beroende av vad som finns i andra talares huvuden (främst experter). Dessa är två separata argument, som ska bedömas separat det ena kan vara bra utan att det andra är det. Det första argumentet stöds av följande exempel: Låt oss jämföra följande två världar Jorden och Tvillingjorden. De är exakt likadana förutom i ett avseende den kemiska sammansättningen hos det som ser ut som vatten, och som invånarna kallar vatten är på
jorden H2O och på Tvillingjorden XYZ. Låt oss nu jämföra Oscar1, som återfinns på jorden, och Oscar 2, som återfinns på tvillingjorden, år 1750. På den tiden visste man inte, i någon av världarna, att vatten är H2O eller XYZ. Dessutom är Oscar1 och Oscar2 i exakt likadana psykiska tillstånd när de talar om vatten. Ändå, säger Putnam, är extensionen hos vatten på jorden H20 medan det på tvillingjorden är XYZ. Således är tesen att meningen är i huvudet ej förenlig med att mening bestämmer extension. Anledningen till att extensionen skiljer sig åt i de båda världarna är att när Oscar1 talar om vatten så refererar han till allt det som har samma mikrostruktur eller essens som det han och andra medlemmar i hans språkgrupp brukar referera till med hjälp av vatten (dvs H20). Likaså för Oscar2 (XYZ). Alltså är extensionen hos vatten olika på jorden och tvillingjorden. För att stödja sitt andra argument ger han ett betydligt mindre science fiction-artat exempel. Putnam säger att hans begrepp om almar är detsamma som hans begrepp om bokar. Så om extensionen av alm och bok i hans idiolekt (dvs den dialekt av engelska som enbart talas av honom) skulle vara en funktion av vad som återfinns i hans huvud, så skulle de ha samma extension. Men naturligtvis har de olika extension, menar Putnam. Återigen går idén att meningar är i huvudet inte ihop med idén att mening bestämmer extension. Hur kan vi då referera till olika träd med alm och bok utan att känna till en enda egenskap som skiljer dem? Jo, tack vare experter. Putnam menar att det råder delning av det språkliga arbetet i varje samhälle. Vissa personer är experter, och de känner till skillnaderna mellan almar och bokar. Tack vare dem kan vi som inte är experter referera till almar och bokar utan att känna till skillnaderna mellan dem. Skulle vi behöva det kan vi gå till en uppslagsbok och kolla vilken skillnaden faktiskt är. Ju mer avancerat samhället blir och ju mer omfattande uppdelningen av icke-språkliga arbetet är, desto mer omfattande blir uppdelningen av det språkliga arbetet. Putnam menar sig nu har visat att teserna att mening bestämmer referens och att mening är i huvudet inte är förenliga. Putnam argumenterar för att det är det senare som ska ges upp med hjälp av intuitionen (bl a i not 2 i artikeln och i hans mer fullödiga artikel Meaning of Meaning ). Putnam avslutar med att säga att både andra talare och världens beskaffenhet påverkar vad jag refererar till med mina ord andra talare i fallet med alm och bok och världens beskaffenhet i fallet med H 2 O och XYZ. Både den sociala aspekten hos språket och interaktionen mellan språk och värld underskattades av tidigare filosofer, enligt Putnam. Grice Vad gäller Grice s text tycker jag att det är ännu viktigare än vanligt att läsa i Lycan vad han har att säga. Han förklarar nämligen vilket Grice övergripande projekt är. Det är en reduktiv analys i två steg: 1) Förklara talarmening i termer av talarens psykologiska tillstånd; framförallt intentioner (avsikter).
2) Förklara satsmening i termer av talarmening. T ex: förklara satsen Kunghuset har en vindlande trappa :s allmänna mening genom att tala om specifika språkanvändares användande av satsen Kungshuset har en vindlande trappa. Satser har satsmening medan specifika yttranden har talarmeaning. Satsmening kan också sägas vara stående mening. Den stående meningen hos ord är den mening som ges i t ex en ordbok. Enligt det andra steget är mening något psykologiskt. Som vi sett höll inte Putnam, eller Frege, med om det. Över huvud taget har det varit en impopulär idé inom språkfilosofin. Grice befattar sig främst med Lycans steg 1) i Meaning. Efter ett inledande klargörande om att han kommer diskutera icke-naturlig (ung.: språklig) mening övergår han till att kritisera en inflytelserik teori om mening som är gjord i psykologiska termer, nämligen Charles L. Stevensons kausala teori om mening. Enligt Stevenson är att mena någonting att ha en tendens att producera en viss psykologisk attityd hos mottagaren. Grice ger följande motexempel. Säg att jag sätter på mig en frack. Genom att göra det orsakar jag säkert hos er föreställningen att jag ska till någon bättre fest, eller liknande. Men, betyder det att jag menar jag ska gå på en bättre fest genom att sätta på mig fracken? Nej, naturligtvis inte under normala omständigheter menar jag ingenting alls med att sätta på mig fracken. Stevensons analys gör alltså att massor av handlingar som inte innebär att mena någonting blir fall av mening. Alltså faller den. Grice börjar så lägga till extra villkor för att något ska kallas för mening. Det första villkor han lägger till är att talaren måste avse att orsaka en psykologisk attityd hos mottagaren. I fallet med fracken saknades ju detta element: jag avsåg ju inte att orsaka trosföreställningen att jag ska gå på en bättre fest med mitt fiktiva frackpåtagande. Alltså gör detta tillägg att frackfallet inte blir ett fall av mening, vilket alltså överensstämmer med våra intuitioner. Detta är Lycans villkor (G1): 1 Talaren yttrade x med avsikten att publiken skulle forma trosföreställningen att P. Men, inte heller detta tillägg räcker, säger Grice. För, ta ett fall där jag lägger en annan persons, B:s näsduk på en mordplats. Detta kan göra att mordutredaren får trosföreställningen att B är mördaren. Men, inte heller detta fall är en typ av mening det är ingen äkta kommunikation som ägt rum. För att komma ur detta motexempel lägger Grice till ytterligare ett villkor: talaren måste ha för avsikt att lyssnarna ska uppfatta hans/hennes avsikt. Det är Lycans villkor (G2) 2 Talaren avsåg dessutom att publiken skulle uppfatta hans/hennes ursprungliga avsikt (såsom den beskrivs i G1). Men inte heller det räcker. Grice tar nämligen upp ett motexempel även mot den nya, reviderade analysen Men inte heller det räcker. Grice tar nämligen upp ett motexempel även mot den nya, reviderade analysen. Ta fallet: Jag städar inte upp porslinet min dotter har haft sönder så att min fru kan se.
I detta fall avser Grice att frun ska tro att dottern haft sönder porslinet, och att frun ska uppfatta hans avsikt. Men det är fortfarande ingen äkta kommunikation, menar Grice, eftersom frun trott att dottern haft sönder porslinet även om hon inte uppfattat att det var Grices avsikt. Hans avsikt spelade så att säga ingen essentiell roll i formandet av hennes trosföreställning, såsom den gör i prototypisk språklig kommunikation. Grice lägger således till ett tredje och sista villkor: 3 Talaren avsåg dessutom att publiken skulle forma trosföreställningen att P åtminstone delvis på grund av att de uppfattat den ursprungliga intentionen. Vi övergår nu till reduktionen av satsmening till talarmening. Grice säger inte så mycket om den i artikeln, men Lycan säger lite mer. Låt oss först introducera lite terminologi: Man kan skilja på a) Ostrukturerade yttranden (Aj!, Usch!, etc) b) Strukturerade yttranden (vanliga satser som S - Sverige har nio miljoner invånare ) Ostrukturerade yttranden har inga mindre betydelsebärande delar, medan strukturerade yttranden har det satsen S har t ex nio och invånare som betydelsebärande delar. Grice börjar med det enklaste fallet: ostrukturerad satsmening. Han menar att t ex Aj! betyder jag har ont på svenska (dvs: har den satsmeningen) om svensktalande brukar använda aj! för att mena (dvs: talarmena) jag har ont. Det svåra steget är emellertid nästa steg: hur vi ska övergå till riktiga satser som ju är strukturerade. Man skulle kunna tänka sig följande lösning Sverige har nio miljoner invånare betyder (dvs: har som satsmening) att Sverige har nio miljoner invånare om svensktalande brukar använda Sverige har nio miljoner invånare för att mena (talarmena) Sverige har nio miljoner invånare. Kruxet är emellertid att det finns massor med meningsfulla satser som aldrig används. Här skiljer sig ord från satser. Det är knappast så att det finns massor av ord som aldrig används men ändå är meningsfulla. Om ett ord inte har använts på en viss tid så blir det meningslöst ord som kom ur bruk på medeltiden är inte längre meningsfulla idag. Att det finns massor av satser som aldrig används men som ändå är meningsfulla skapar ett problem för Grice: vi har här väldigt många fall av satsmening där det inte finns någon korrelerande talarmening. Språket är som man brukar säga kompositionellt det består av små byggstenar ord - och regler för hur man kan kombinera dessa byggstenar, vilket gör det våldsamt produktivt. Denna egenskap hos språket går på tvärs med Grice ambition att reducera den lite mer mystiska satsmeningen till den mer konkreta speakermening, som ju används i tid och rum, kan observeras empiriskt, etc. Lycan anser att detta är Grice största
problem det går inte att rädda hans projekt utan att förråda dess empiristiska och reduktiva anda..