7. Moralisk relativism

Transkript

1 Fisher skiljer på två huvudsakliga former av relativism: 1. Agentrelativism: vad en agent bör göra bestäms av den agentens existerande motivation. 2. Talarrelativism (också känd som subjektivism): när en talare S gör ett moraliskt yttrande, som t.ex. Det är fel att plåga djur, så menar S något i stil med S förbjuds av den moral som jag accepterar. Bägge dessa två varianter av MR är former av individrelativism snarare än kulturrelativism. Det de har gemensamt är, förenklat, att moralen är relativ en individ snarare än en kultur eller samhälle. Även om kulturrelativism i olika former fortfarande försvaras även bland filosofer så är olika former av individrelativism mer populära.

2 AR grundas på tesen om interna skäl (TIS), som utvecklades oberoende (om än i olika sammanhang) av B. Williams och G. Harman. (Harman har uttryckligen försvarat AR, men inte Williams.) TIS har sina rötter i Humes praktiska filosofi. Den går ut på att alla normativa skäl för att handla är interna i den meningen att de förutsätter en redan existerande motivation. Det finns m.a.o. inga externa skäl för att handla, som agenter har oberoende av sin existerande motivation (som t.ex. Kants kategoriska imperativ ). Bernard Williams ( ) Gilbert Harman (1938-)

3 Uttrycket skäl för att handla är tvetydigt: 1. Ett motiverande (eller operativt ) skäl är vad agenten bakom en handling själv skulle åberopa som sitt skäl för att handla. 2. Ett normativt skäl är ett faktum som faktiskt ger skäl för att handla åt en agent. Agenten själv behöver inte vara medveten om detta faktum, eller att det är ett normativt skäl. TIS ska inte förstås så starkt att en agent har ett normativt skäl att utföra handling A vid tidpunkt t endast om agenten faktiskt är motiverad vid t att utföra A. Tanken är snarare att skälet endast finns om agenten kan bli motiverad att utföra A genom att resonera korrekt utifrån sina nu existerande motiv. Ingen enighet råder om vad som räknas som att resonera korrekt.

4 TIS ger oss AR om vi kombinerar den med ytterligare en tes: Moralisk Rationalism (MR): en person bör (moraliskt) utföra en handling A endast om han/hon har skäl att utföra A. MR hör samman med tanken att moralen är praktisk. Den implicerar att en person som säger Jag vet att jag bör (moraliskt) göra A, men vad spelar det för roll? gör sig skyldig till någon sorts missförstånd. Det är viktigt att inse att AR bara är sann med avseende på de moraliska begrepp om vilka MR också är sann, d.v.s. de begrepp som implicerar skäl att handla. Harman menar att bör (men även fel ) är skälimplicerande, men förnekade att bra och dålig är det. (Williams gjorde liknande påståenden.)

5 Eftersom MR är (relativt) okontroversiell måste den som försvarar AR i huvudsak försvara TIS. Varför acceptera TIS? Två argument: Skäl för att handla måste vara praktiska. De måste vara något som kan fungera som ett motiverande skäl för en agent. Naturalism: interna skäl är det inget konstigt med. Att en person har ett visst internt skäl är helt enkelt ett psykologiskt faktum. Externa skäl däremot är mystiska.

6 Av samma skäl som ovan så är också kritiken mot AR kritik mot TIS. Ett inflytelserikt typ av argument (McDowell, Millgram) går ut på att det finns externa skäl skäl som existerar oberoende av personens nuvarande motivation därför att deras existens behövs för att förklara situationer där en person upptäcker sig ha skäl för att handla. Här måste man dock vara försiktig. Det är viktigt att TISanhängaren inte kan förklara bort ett sådant fall med att säga att personen ifråga bara får ny icke-normativ information, t.ex. om att någon handling var mycket roligare än de tidigare hade trott. Det är sannolikt svårt att hitta okontroversiella fall.

7 I sin enklaste form är talarrelativismen lik den position som ofta kallas subjektivism (eller enkel subjektivism). TR hävdar att när en talare S gör ett moraliskt yttrande, som t.ex. Det är fel att plåga djur, så menar S något i stil med S förbjuds av den moral som jag accepterar. I likhet med non-kognitivismen menar TR att den ytliga grammatiska formen hos våra moraliska yttranden är missvisande: vi menar egentligen något annat än vad våra uttalanden tycks säga. TR har dock den fördelen gentemot NK att den åberopar en form av språkligt fenomen som inte alls är specifikt för det moraliska språket, nämligen indexikalitet.

8 Vissa ord i språket är indexikala. Det innebär att deras mening i en viss kontext bestäms av egenskaper hos den kontexten. Exempel: Jag är hungrig Det är kallt här inne Imorgon kommer solen tillbaka Eller, för den delen: Jag är hungrig Det är kallt här inne Imorgon kommer solen tillbaka [Ett verb hänvisar implicit till en viss tidpunkt.]

9 Som exemplet med verb visar är det inte alltid omedelbart uppenbart att ett ord är indexikalt i en kontext. Betrakta återigen exemplet: Det är kallt här inne Vad som räknas som kallt är normalt också kontextberoende. Närmare bestämt är det väldigt frestande att tänka sig att vad som är kallt i en given kontext avgörs av hur den temperatur man talar om förhåller sig till en viss temperaturnorm, som i sin tur identifieras av kontexten. Exempel: Det är kallt i Antarktis [Normen kan vara genomsnittstemperaturen på jordytan generellt] Det är kallt i rum 203 [Normen kan vara den statistiskt normala temperaturen i lärosalar på Lunds universitet]

10 Vi behöver ytterligare ett begrepp: varje fullständig språklig sats har ett sanningsvillkor. Det är det sakförhållande som måste råda för att satsen ska vara sann. Om satsen innehåller indexikala ord är dock dess sanningsvillkor kontextberoende. Det är kallt här inne Det är meningslöst att fråga vilket sanningsvillkoret är för denna sats om vi inte vet mer om var och när den yttrades, och vilket kriterium för kyla som är relevant. TR är tanken att moraliska termer också är indexikala: sanningsvillkoret hos en sats som innehåller en sådan term varierar beroende på kontexten. Vilken egenskap hos kontexten är relevant? Jo, talarens egen moraliska uppfattning.

11 En fördel med TR (jämfört med realismen) är att den kan förklara varför moralisk oenighet är så vanlig, utan att anta att minst en av parterna alltid gjort sig skyldig till något misstag. Detta är Mackies relativitetsargument igen. Så det är mer av ett argument mot realismen än för TR. Men det finns också två stora problem: 1. TR svarar inte alls mot hur vi använder språket. Vi tycker inte själva att vi talar om våra egna moraliska uppfattningar när vi gör moraliska yttranden. 2. TR är oförenlig med moralisk oenighet, eftersom varje talare hänvisar till sina moraliska uppfattningar: Abort är fel enligt Gunvors moraluppfattning är inte oförenligt med Abort är inte fel enligt Sven-Åkes moraluppfattning. Trots det verkar G och S-Å ha en genuin oenighet.

12 Det går att bemöta bägge invändningarna med hjälp av samma manöver: förneka den implicita förutsättningen att meningen hos ett yttrande bestäms entydigt av (eller är identiskt med) dess sanningsvillkor. Då kan man fortsatt hävda att sanningsvärdet hos utsagan är relativt. 1. När vi förnekar att det vi menar med våra moraliska yttranden är att något är rätt eller fel enligt våra egna moraliska uppfattningar så har vi i ett avseende rätt. Yttrandets sanningsvillkor varierar från talare till talare, men dess mening är densamma. 2. När två talare verkar ha en oenighet så har de faktiskt också det, i ett avseende. De två talarnas sanningsvillkor är inte oförenliga, men meningen med den enes yttrande är oförenligt med meningen hos den andres yttrande.

13 Denna manöver från TR leder till frågan om vad meningen hos ett moraliskt yttrande skulle bestå i ifall det inte är dess sanningsvillkor. Detta är omtvistat. Och det är också viktigt för TR att dess teori om meningen hos moraliska termer inte i praktiken resulterar i någon form av non-kognitivism.