Kvasirealism och konstruktivism

Transkript

1 Kvasirealism och konstruktivism I dagens metaetiska debatt finns en hel del filosofer som tänker sig att den rätta semantiska teorin måste vara antingen objektivismen eller någonting som i alla fall är väldigt likt objektivism, samtidigt som de förnekar både ontologisk värderealism, naturalism och nihilism. Det finns moraliska fakta, eller i alla fall någonting som är väldigt likt moraliska fakta. De är dock varken några mystiska entiteter som existerar oberoende av oss, eller en form av empiriska fakta. De är beroende av hur vi tänker och känner, eller i alla fall av hur vi skulle tänka och känna om vi var tillräckligt rationella (skillnaden mellan den här typen av teori och just den formen av naturalism som Bergström kallar ideell- observatörs- teori är inte nödvändigtvis helt glasklar). Det finns olika sätt att utarbeta detaljerna I den här typen av teori, och det finns en mängd olika namn på de här teorierna. Jag använder mig av rubrikerna kvasirealism och konstruktivism, men det finns ingen skarp skillnad emellan dessa två, och de flyter också ofta ihop med vad som kallats exempelvis sofistikerad expressivism, procedurell realism med mera. Kvasirealism Termen kvasirealism associeras främst med Simon Blackburn, men också med Alan Gibbard. Kvasirealisterna tänker sig att moraliska utsagor i botten är en sorts uttryck för våra känslor, som emotivisterna hävdat. Men det är inga flyktiga känslor som kan variera från situation till situation som det handlar om. Snarare handlar det om positiva respektive negativa attityder av ett ganska varaktigt slag inför att människor följer vissa normer och i allmänhet beter sig på ett visst sätt. Kvasirealisterna tänker sig att i en riktigt strikt bemärkelse så kan inte moraliska utsagor vara sanna eller falska. Men de argumenterar för att moraliska utsagor ändå är en sorts utsagor där vi strävar efter koherens och konsekvens, och att de därför, i logiskt hänseende, fungerar ungefär som faktapåståenden. De tror inte heller att det i strikt bemärkelse finns några moraliska fakta, så de håller inte riktigt med värderealisterna och naturalisterna. Men de tror absolut inte, som misstagsteoretikerna, att alla moraliska påståenden är falska. Tvärtom kan man säga att ett moraliskt påstående är välgrundat, eller kanske kvasi- sant, om det uppfyller kraven på koherens och konsekvens. 1

2 Gibbard menar att man kan göra reda för moralen i termer av planer. Han säger att det för det första inte är rimligt att skilja på frågan vad ska jag göra? och vad bör jag göra?/vad är rätt att göra?. Visst kan vi tänka saker i stil med X kanske är det moraliskt rätta, men jag skiter i moralen, jag ska göra Y!, men Gibbard menar att vi i så fall använder ordet moral som synonymt med samhällets moral eller liknande, snarare än vad jag anser vara rätt. Att fundera över vad man själv verkligen anser vara det rätta, är inte en väsensskild aktivitet från att helt enkelt fundera över vad man ska göra (fast termer som rätt använder vi troligtvis bara om beslutet har en viss tyngd, inte om triviala spörsmål). Vi funderar hela tiden över vad vi ska göra i olika sammanhang och gör upp planer. Vi funderar också över vad vi skulle göra i andra människors skor, om saker och ting vore annorlunda, ja till och med över vad vi skulle göra om vi vore i en fiktiv karaktärs (exempelvis huvudpersonen i en roman som vi just läser) situation. Och vi försöker också ha en konsekvens här. Ett moralsystem kan betraktas som ett system av sådana här planer planer för vad jag skulle göra, planer för vad jag skulle göra i dina skor, planer för vad jag skulle göra om saker vore annorlunda på det ena eller det andra viset, planer för vad jag skulle göra i alla möjliga människors skor. Man kan säga att folk har fel i ett moraliskt uttalande om de är inkonsekventa, rätt om deras påstående om vad som ska göras i ett visst läge hänger ihop med alla andra aktuella och hypotetiska planer som de har. Det här öppnar förstås upp för en viss relativism det är i alla fall i teorin möjligt att två personer har varsitt helt konsekvent system av planer, som dock skär sig mot varandra. Gibbards teori ger då ingen möjlighet att säga att den ena personen har rätt och den andra har fel. Men kanske är detta inget problem i praktiken kanske har vi ändå (på grund av att vi är medlemmar av samma art, och i någon mån delar den mänskliga naturen, som de neo- Aristoteliska naturalisterna pratar om) alltid tillräckligt stort överlapp. Kanske är det i praktiken alltid så att moraliska oenigheter kan förklaras med att minst en av parterna är inkonsekvent någonstans, vilket då tillåter oss att säga att mins en av dem har fel i frågan. Konstruktivism Konstruktivisterna säger inte bara att moraliska utsagor kan vara kvasi- sanna, utan verkligen sanna. De är dock inte sanna för att de refererar till några moraliska fakta som existerar oberoende av oss, och inte heller för att de refererar till några empiriska 2

3 (exempelvis biologiska eller etologiska) fakta. De är sanna när de uttrycker påståenden som vi skulle komma fram till om vi tänkte fullständigt rationellt på saken. En av de mest kända konstruktivisterna idag är den amerikanska neo- Kantianen Christine Korsgaard. Hon argumenterar ungefär såhär: Vi människor måste ofta välja vad vi ska göra. Vi har tillräckligt mycket självmedvetande för att kunna ställa oss frågor i stil med Jag har verkligen lust att titta på TV nu, men jag har en del arbetsuppgifter kvar som jag egentligen borde göra klart idag Så vad ska jag göra? istället för att bara instinktivt gå dit det starkaste begäret drar oss. För att svara på sådana här frågor behöver vi fundera på vilka skäl vi har för den ena och den andra handlingen, och vilka skäl som väger tyngst. Våra skäl för handling kommer från våra praktiska identiteter. Jag har exempelvis en identitet som forskare, vilket ger mig skäl att forska och skriva artiklar, en identitet som lärare, vilket ger mig skäl att undervisa och skäl att skriva ihop sådana här små häften, en identitet som matte, vilket ger mig skäl att mata, gå ut med och på olika sätt ta hand om mina hundar, och så vidare. Många av dessa praktiska identiteter kan vi dock avsäga oss. Jag skulle till exempel kunna sluta vara filosof och skaffa ett annat jobb istället. Då skulle jag inte längre ha skäl att forska och skriva artiklar i filosofi, eller att undervisa i ämnet, men nya skäl som relaterade till mitt nya jobb. Min identitet som människa kan jag dock inte avsäga mig. Jag är ett förnuftigt, tänkande och socialt djur, och dessa egenskaper förser mig med skäl för handling som är ovillkorliga. Vi ser här att det egentligen inte går några vattentäta skott alla gånger mellan naturalism och konstruktivism, för den här teorin har ju klara beröringspunkter med de neo- Aristoteliska naturalisterna (vilket Korsgaard också är den första att erkänna). Korsgaard säger dock att moralens grund är de värderingar och skäl för handling som vi måste omfatta om vi tänker helt rationellt på vad vi har skäl att göra, medan neo- Aristotelianerna säger att moralens grund är vissa arttypiska egenskaper som vi människor har. I slutändan kanske dock skillnaden är mer terminologisk and substantiell. Kritiker mot alla former av kvasi- realism och konstruktivism har hävdat att dessa filosofer inte alls visat att moralen verkligen är bindande för alla människor, att man i 3

4 någon mening måste följa moralen. Det är ju fullt tänkbart att en viss person skiter i att vara helt konsekvent och rationell. Vad ska vi säga till hen? Försvarare för den här typen av teori har dock invänt att samma typ av invändning kan ges mot värderealismen. Anta att det finns ett icke- naturligt moraliskt faktum som säger att jag inte ska stjäla. Jag är dock sugen på att stjäla, och tror att jag kan göra det utan att åka fast. Varför ska jag bry mig om vad något icke- naturligt moraliskt faktum säger? För den delen, är det över huvud taget en rimlig invändning mot en moralteori att det alltid går att hitta personer som inte låter sig övertygas och inte bryr sig? Dworkins diskussion om sanningsteorier Ronald Dworkin är mest känd som rättsfilosof, men har också skrivit mer allmänt om moralfilosofi, inklusive metaetik. Han menar att metaetiker borde diskutera sanning mer än vad de oftast gör. Värderealister säger att moraliska påståenden kan vara sanna för att det finns moraliska fakta, medan misstagsteoretiker tvärtom säger att alla moraliska påståenden är falska för att moraliska fakta inte existerar. Men vad finns det för underliggande teori om sanning här? Dworkin menar att åtminstone misstagsteoretiker oftast verkar ha en korrespondensteori om sanning. Enligt korrespondensteorin så är ett påstående sant om det korresponderar mot verkligheten. Påståendet Sofia Jeppssons dvärgpinscher är gråhårig är sant om och endast om det korresponderar mot en faktisk person som heter Sofia Jeppsson, hennes dvärgpinscher, och dvärgpinscherns gråa hår. Dworkin säger att detta nog kan vara en rimlig teori för sanningshalten hos vetenskapliga påståenden, liksom en hel del vardagspåståenden om hur saker och ting förhåller sig. Men varför ska vi tro att korrespondensteorin är rimlig för moraliska påståenden? Dworkin föreslår att sanning ska förstås som slutpunkten på en lyckad undersökning. Om jag undersöker något, och undersökningen varit lyckad, så är det sanningen jag står med i slutet. Detta gäller för alla verksamheter, vetenskap och moral och vad ni vill. Inom området vetenskap och även vissa typer av vardagsverksamheter så kan detta sammanfalla med korrespondensteorin. När det gäller moral däremot så består en lyckad undersökning i att man har tagit fram de bästa argumenten; det man då, till slut, kommer fram till, är den moraliska sanningen. Det krävs inte alls att det man 4

5 kommit fram till korresponderar mot något mystiskt moraliskt faktum som svävar runt där i den metafysiska etern. Dworkin säger vidare att hans position nog egentligen inte skiljer sig så mycket från kvasirealisternas. Den stora skillnaden är att Dworkin anser att allt deras prat om hur moraliska påståendens logik fungerar och varför det trots allt är rimligt att prata om en moralisk sanning trots att moralen egentligen inte kan vara riktigt sann det är överflödigt. Om de la ifrån sig den korrespondensteori om sanning som de ganska oreflekterat verkar gå och släpa på, så skulle de kunna skippa allt prat om moralens speciella logik och kvasisanningar hit och dit och bara säga att moraliska påståenden kan vara sanna, punkt. 5