HUME HANDOUT 1. Han erbjuder två argument för denna tes. Vi kan kalla dem "motivationsargumentet" respektive "representationsargumentet.

Transkript

1 HUME HANDOUT 1 A. Humes tes i II.iii.3: Konflikter mellan förnuftet och passionerna är omöjliga. Annorlunda uttryckt: en passion kan inte vara oförnuftig (eller förnuftig). Han erbjuder två argument för denna tes. Vi kan kalla dem "motivationsargumentet" respektive "representationsargumentet." B. Motivationsargumentet kan vi formulera som följer (ss ). (1) Förnuftet har två funktioner: att upptäcka relationer mellan idéer och att slå fast "matters of fact". (2) Det är omöjligt för förnuftet att på egen hand motivera till handling genom att uppfylla någon av dessa funktioner. (3) Alltså kan inte förnuftet motivera till handling. (4) För att förnuftet ska kunna komma i konflikt med passionerna måste det själv motivera till handling (som är oförenlig med den handling som passionerna står bakom). (5) Alltså kan inte förnuftet komma i konflikt med passionerna. Kommentar: Motivationsargumentet vilar helt på premiss (1), Humes syn på förnuftets roll. Andra filosofer, som t.ex. Kant, ger en annan bild av vad förnuftet kan göra. C. Representationsargumentet kan vi formulera som följer (s. 415). (1) En passion är en perception som inte representerar ett sakförhållande. (2) En perception som inte representerar ett sakförhållande saknar sanningsvärde. (3) Alltså saknar en passion sanningsvärde. [Från (1) och (2)] (4) En perception som saknar sanningsvärde kan inte vara förnuftig eller oförnuftig. (5) Alltså kan en passion inte vara förnuftig eller oförnuftig. [Från (3) och (4)] (6) En perception som inte kan vara oförnuftig kan inte komma i konflikt med förnuftet. (7) Alltså kan en passion inte komma i konflikt med förnuftet. [Från (5) och (6)] Kommentar 1: Hume accepterar premiss (1) därför att han anser (a) att bara perceptioner som är kopior av verkligheten representerar denna (inklusive sakförhållanden) och (b) att en passion är en "original existence" som alltså inte är en kopia (utan ett "original"). Kommentar 2: Hume själv talar aldrig om "sakförhållanden" (och inte om "sanningsvärden" heller, för den delen). Istället talar han bara om att perceptioner representerar eller inte representerar "objekt." Men det är svårt att begripa hans

2 argument om vi inte utgår från att han syftar på just sakförhållanden. Varför? Svaret framgår klart från följande citat: 'Tis impossible that [a] passion can be oppos'd by, or contradictory to truth and reason; since this contradiction consists in the disagreement of ideas, consider'd as copies, with those objects, which they represent. (s. 415) Citatet visar att det "objekt" som en oförnuftig perception representerar måste vara sådant att perceptionen inte överensstämmer med objektet. Och för att det ska vara meningsfullt att tala om "överensstämmelse" här måste objektet vara ett sakförhållande. Vidare är det bara perceptioner (eller "mentala tillstånd") som representerar sakförhållanden som kan vara sanna eller falska. Kommentar 3: Jag har också modifierat Humes ursprungliga argument genom att försvaga premiss (4). H verkar mena att en perception är förnuftig om och endast om den är falsk (och därför oförnuftig om och endast om den är falsk). Denna tes är definitivt oförenlig med dagens språkbruk, och förmodligen även med den tidens språkbruk. Men argumentet behöver inte ett så starkt antagande. Det räcker med premissen jag använt. Tanken bakom den ursprungliga premissen kan kanske uttryckas ungefär så här: Förnuftets uppgift är komma fram till sanningen, så för förnuftet att misslyckas är för det att skapa falska perceptioner. För förnuftet att misslyckas är för personen att vara oförnuftig. Alltså är en oförnuftig perception lika med en falsk perception. Detta argument är dock ogiltigt.

3 HUME HANDOUT 2 A. Humes främsta måltavla i III.i.1 är den typ av rationalistisk metaetik som försvarades av fr.a. Samuel Clarke och William Wollaston. Denna lära kännetecknas av följande teser: (iv) (v) Det finns objektiva moraliska fakta (i bemärkelsen att de gäller oberoende av människornas övertygelser). Dessa moraliska fakta är i sig motiverande. Moraliska fakta är självevidenta i likhet med matematiska eller logiska sanningar. Moraliska fakta är vetbara genom förnuftet. En handling är moraliskt rätt om och endast om den är förnuftig. I avsnittet kritiserar Hume direkt de båda sista av dessa teser, men i första hand (iv). Om (iv) är falsk är (v) det rimligen också. B. Avsnittet består av två delar. I den första (456-63) framför han argument direkt mot teserna (iv) och (v) ovan. I den andra (463-70) försöker han visa att (iv) är inkorrekt därför att förnuftets två funktioner (från II.iii.3) inte kan ge oss moralisk kunskap. C. De två argument H framför i den första delen mot (iv) respektive (v) svarar mot de två argumenten från II.iii.3. Det första kan vi (något anakronistiskt) kalla "internalismargumentet". Det andra får (något förvirrande) heta "det andra representationsargumentet. Internalismargumentet kan vi formulera som följer: (1) Moraliska övertygelser har ett inflytande på våra handlingar. (2) Förnuftet ensamt har inget sådant inflytande. [Från II.iii.3] (3) Alltså kommer våra moraliska övertygelser inte från förnuftet. Kommentar: För att argumentet ska vara giltigt måste premissen (1) tolkas så att moraliska övertygelser har motiverande kraft, inte bara att de påverkar hur vi handlar. I denna senare, svagare bemärkelse går H själv med på att förnuftet "har ett inflytande" på våra handlingar. Förstår man (1) på det starkare viset uttrycker den en form av motivinternalism (därav namnet på argumentet). Det andra representationsargumentet kan vi formulera som följer. (s. 458) (1) En handling representerar inte ett sakförhållande. (2) Det som inte representerar sakförhållanden saknar sanningsvärde. (3) Alltså saknar en handling ett sanningsvärde. [Från (1) och (2)] (4) Det som saknar sanningsvärde kan inte vara förnuftigt eller oförnuftigt. (5) Alltså kan en handling inte vara förnuftig eller oförnuftig. [Från (3) och (4)]

4 (6) Om en handling är fel (eller rätt) kan inte detta bestå i att den är oförnuftig (eller förnuftig). [Från (5)] Kommentar 1: Jag har uttryckt argumentet i termer av handlingar, eftersom vi primärt fäller moraliska omdömen om just handlingar. Men enligt Hume själv har hans argument också tillämpning på passioner och på vad han kallar "volitions" alltså viljeakter. OBS! Notera att det andra representationsargument fram till (5) och det första representationsargument fram till (5) är identiska, förutom att det andra är formulerat i termer av handlingar snarare än passioner. Kommentar 2: Det kan förefalla uppenbart att handlingar inte representerar sakförhållanden. (Wollaston var dock av en annan uppfattning se s. 461 och den långa fotnoten och Hume hade anledning att ta dennes teori på allvar. Om Humes tolkning av W är korrekt är en annan fråga.) Men även om vi håller med Hume om detta så behöver vi inte därför acceptera att handlingar inte kan vara förnuftiga eller oförnuftiga. Men kanske vi måste acceptera att om en handling är förnuftig eller oförnuftig så måste den vara det på något indirekt sätt. Hume skulle nog vara villig att acceptera vissa sådana möjligheter men inte andra. D. I den andra delen försöker Hume fr.a. visa att rätt och fel inte är några "matters of fact" (s ). Det är väsentligt att förstå vad Hume menar med denna term. Hume hävdar att vi inte kan "se" en handlings moraliska egenskap i själva handlingen eller dess omständigheter utan bara när vi "känner av" vår egen reaktion på handlingen. Han gör en analogi med t.ex. färger eller smaker. Enligt Hume är dessa inte egenskaper hos tingen utanför oss utan finns bara i våra medvetanden (även om han, förvirrande nog, ibland kallar dem "qualities"). Därför finns inga moraliska "matters of fact", för dessa handlar bara om föremåls existens och egenskaper (s. 94).

5 HUME HANDOUT 3 A. Humes tes i III.ii.1: rättvisan är en artificiell dygd. H levererar ett svårtolkat argument för denna slutsats. Så mycket är i varje fall klart att argumentet har följande struktur: (1) Rättvisan är antingen en artificiell dygd eller en naturlig. (2) Det vi uppskattar i en dygd är motivet bakom de handlingar som manifesterar dygden. (3) Om rättvisan är en naturlig dygd finns det alltså ett naturligt motiv bakom alla rättvisa handlingar. [Från (2) och definitionen av "naturlig dygd"] (4) Men det finns inget sådant motiv. (5) Alltså är rättvisan ingen naturlig dygd. [Från (3) och (4)] (6) Alltså är rättvisan en artificiell dygd. [Från (1) och (5)] Kommentar 1: Slutsatsen (3) är tvetydig. Det som följer av (2) och definitionen av "naturlig dygd" är på sin höjd att det i varje situation när någon handlar rättvist finns något naturligt motiv bakom, men inte nödvändigtvis samma varje gång. Hume verkar dock utgå från att det måste vara samma varje gång för att rättvisan ska kunna vara en naturlig dygd. Varför är oklart. B. Varför menar Hume att premiss (4) är sann? Han går igenom de möjliga kandidaterna och försöker förklara varför ingen av dem både (a) är naturligt och (b) ligger bakom alla rättvisa handlingar: (iv) Egennyttan. Hume: kommer ofta i konflikt med vad rättvisan kräver. Omsorg om allmännyttan. Hume: kommer också ibland i konflikt med vad rättvisan kräver, och är dessutom ett ganska svagt motiv hos de flesta. Omsorg om den andre (den man har den relevanta skyldigheten emot). Hume: även här uppstår konflikter. Viljan att göra det rätta/rättvisa. Hume: detta motiv kan sägas ligga bakom alla rättvisa handlingar, men det är inte naturligt. C. Varför är viljan att göra det rättvisa inte ett naturligt motiv? Hume svarar: därför att det förutsätter att det man vill göra redan är rättvist oberoende av ens motiv. Att säga att det blir rättvist p.g.a. motivet vilket ju Humes egen teori kräver leder därför till en cirkel. Det går dock, menar Hume, att undvika detta problem genom att tänka sig att rättvisan är en artificiell dygd. Kommentar: Det är inte klart hur cirkularitetsproblemet försvinner därför att vi går över från en naturlig dygd till en artificiell. En möjlig lösning är att ge upp Humes antagande att det är motivet som gör handlingen dygdig. I likhet med bl.a. Kant kan man tänka sig att en person gör det rätta av fel motiv. Men då faller ju Humes argument (fast slutsatsen kan ju vara sann ändå).