Muslimer i Medierna. Om hur 5 av Sveriges ledande nyhetsredaktioner ser på sin rapportering och skildring av muslimer och islam.

C-uppsats Januari 2005 Av Joakim Andersson och Hanna Rydén Jour 02 Handledare: Lars Nord Muslimer i Medierna Om hur 5 av Sveriges ledande nyhetsredaktioner ser på sin rapportering och skildring av muslimer och islam. Å ena sidan Vi ska inte heller skriva så jävla mycket om muslimer om vi ska vara en kommersiell kvällstidning. Vi ska skriva mer om Big Brother-Linda. Muslimer säljer inte. Muslimer säljer absolut inga tidningar, oavsett hur vi gör det så säljer det inte. Men det är inte bara det handlar om. Vi ska spegla samhället också. Niklas Silow Aftonbladet å andra sidan Jag tycker att man skulle göra som i bland annat Belgien och Holland. De satsar på en speciell planerare för att hitta ämnen och områden att bevaka för etniska minoriteter, inte minst muslimer. Jag tycker att vi borde tänka mer på att de som jobbar i storstäderna ska ha det perspektivet med sig. Det är där vi hittar de flesta muslimerna. Man kan göra en nyhet som handlar om muslimer viktig för hela vår tittarskara. Det borde vara med i det driv som vi har i journalistiken. Det är så pass stora folkgrupper som faktiskt inte är en liten minoritetsgrupp. Vi kan inte bara agera som om att den gruppen inte finns. Peter Sommerstein TV4 Nyheterna Mitthögskolan, Sundsvall. Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap. 05-01-14

Sammanfattning Vår undersökning har syftat till att ta reda på hur redaktionschefer och reportrar på fem av Sveriges ledande nyhetsredaktioner ser på hur deras medium skildrar muslimer och islam. Vi har gjort två intervjuer på vardera av följande redaktioner: Tidningarnas Telegrambyrå, Aftonbladet, Dagens Eko, TV4 Nyheterna och Rapport. Enligt intervjupersonerna brister rapporteringen i vissa avseenden. Muslimer förekommer ofta i negativa sammanhang och sällan i mer vardagliga sammanhang som inte specifikt rör gruppen muslimer eller religionen islam. Stereotyper förekommer, som till exempel att muslimska kvinnor är förtryckta och att männen oftare begår våldsgärningar. Enligt intervjupersonerna har medierna dessutom en tendens att i större utsträckning söka kulturella förklaringar till gärningar begångna av muslimer än när sådana begås av flergenerationssvenskar. Intervjupersonerna tror att dessa brister kan förklaras med att det finns få muslimer och personer med invandrarbakgrund på redaktionerna, och att kontaktnäten bland muslimer är dåliga på redaktionerna. Dessutom bedömer intervjupersonerna sina egna och kollegornas kunskaper som dåliga. En annan förklaring är enligt intervjupersonerna mediernas inbyggda logik. Den leder till en fokusering på det negativa, generaliseringar och stereotyper. Några intervjupersoner tycker att de flesta stereotyperna finns i utrikesrapporteringen, som rör krig och terrorism, men att generaliseringarna framförallt uppstår hos mediepubliken och beror på deras sätt att tolka rapporteringen. Andra faktorer som påpekats är bristen på tid, bristen på utrymme i tidningen eller etern och den trend som går mot att journalistiken produceras på löpande band. Samtliga tillfrågade anser att medvetenheten om hur medier rapporterar och skildrar muslimer och islam har ökat. Enligt de flesta var det terrorattentaten den elfte september 2001 som på allvar sköt upp ämnet på mediernas dagordning. Trots det tycker några av redaktionscheferna att nyhetsredaktionerna inte hängt med i den förändring som de senaste tjugo åren gjort Sverige till ett multikulturellt samhälle. I stort sett alla intervjupersoner tycker att det kan göras förändringar för att förbättra hur muslimer och islam skildras, trots att de inte säger sig vara helt missnöjda med dagens rapportering. Den viktigaste förändringen enligt dem är att rekrytera fler journalister med muslimsk bakgrund eller invandrarbakgrund. De pekar även på att det är viktigt att komma ut i samhället mer och knyta kontakter. Några redaktionschefer vill ta till konkreta åtgärder som att upprätta särskilda kontaktlistor för muslimer och personer med invandrarbakgrund. Enligt dessa redaktionschefer finns det även utrymme att förändra det rådande nyhetsvärderingssystemet och föra in nya ämnen, som är relevanta för andra grupper än den flergenerationssvenska, på mediernas dagordning.

Innehåll 1 Inledning 1 1.1 Problembakgrund 1 1.2 Syfte 1 1.3 Frågeställningar 2 2 Teori 2 2.1 Begrepp 3 2.2 Teorier om den journalistiska arbetsprocessen 3 2.3 Teorier om journalistisk gestaltning 9 2.4 Tidigare forskning 13 3 Metod 15 3.1 Metodpresentation 15 3.2 Kvalitativa intervjuer 15 3.3 Avgränsning och urval 16 3.4 Reliabilitet och validitet 17 3.5 Metodproblem 18 3.6 Intervjupersoner 19 3.7 Liten ordlista 20 4 Resultat och analys intervjuer 20 4.1 Generellt om muslimer och islam i mediet 20 4.2 Analys: Generellt om muslimer och islam i mediet 23 4.3 Synen på det journalistiska innehållet 24 4.4 Analys: Synen på det journalistiska innehållet 36 4.5 Faktorer i den journalistiska processen 40 4.6 Analys: Faktorer i den journalistiska processen 53 4.7 Möjliga förändringar 58 4.8 Analys: Möjliga förändringar 60 5 Slutsatser 62 5.1 Synen på rapporteringen om muslimer och islam 62 5.2 Faktorer som påverkar rapporteringen om muslimer 63 och islam 5.3 Möjliga förändringar 64 6 Egna reflektioner 65 Litteratur Bilaga: Intervjumall

1 1 Inledning 1.1 Problembakgrund 400 000 svenskar har sin bakgrund i muslimska länder. I medierna beskrivs de och religionen islam ofta i samband med våld eller som ett hot. Enligt doktorn i journalistik, Ylva Brune, finns det en rad brister i svenska mediers rapportering kring muslimer och islam. Rapporteringen präglas enligt henne av generaliseringar, ett vi- och domperspektiv samt negativa stereotyper. En ytterligare brist som Brune tar upp i sin forskning är att journalister söker kulturella förklaringar i större utsträckning när det gäller muslimer än när det gäller flergenerationssvenskar. Ett tydligt exempel på hur det kan se ut i verkligheten är hämtat ur tidningen Aftonbladet. Tidningen lade under några dagar stora resurser på bevakningen av dubbelmordet i Linköping, då en åttaåring med bakgrund i Libanon och en 56-årig lärarinna med bakgrund i Sverige mördades. Följande går att läsa i tidningen den 27 oktober i år: Rättsläkaren har konstaterat att Mohammed Ammouri blev knivskuren i halsen. Men pojken tillfogades även andra skador som kan tolkas som att det finns ett religiöst-rituellt inslag i gärningen, uppger flera källor för Aftonbladet. Familjen Ammouri flyttade till Sverige från Libanon för bara några år sedan. Man kan tro att gärningsmannen ville skända offret eller kränka offrets familj, säger en källa. Djupgående psykologiska och kulturella faktorer kan ligga bakom mördarens agerande, tror polisen. Att muslimer fråntas rätten att tolka sin egen situation och att medierna ofta väljer att tala med myndighetspersoner, i stället för att tala med muslimerna själva, är ytterligare en brist som påpekats. I en text från Tidningarnas Telegrambyrå den 20 mars 2002 om hederskulturen inom islam får statsråden Mona Sahlin och Margareta Winberg uttala sig. Samma rätt ges till Enisa Stenvinkel på Svensk-islamiska samfundet, Inger Lise Olsen från Svenska kyrkan och Helen Jaktlund från Filadelfiakyrkan. Av dem som får uttala sig i artikeln är muslimerna själva i klar minoritet. Jolin Boldt, universitetsadjunkt i journalistik vid Södertörns högskola och initiativtagare till invandrartidningen Sesam, lyfter fram en anledning till att det brister i svenska mediers rapportering om muslimer och islam. Hon påstår att svenska journalistkåren är homogen och att journalister beskriver muslimer och islam på detta felaktiga sätt på grund av okunskap. Detta får inte bara konsekvenser på mediernas rapportering, utan också på medborgarnas kunskap och uppfattningar om muslimer och islam. Det beror på att de flesta medborgare får sin information om muslim och islam i första hand, eller uteslutande, från medier. Med detta som bakgrund lyfter professorn i journalistik Håkan Hvitfelt fram svenska journalisters rapportering kring muslimer och islam som särskilt viktig. Han pekar även på att i mitten av 1990-talet var det bara 2 procent av den svenska opinionen som var positivt inställd till islam. 1.2 Syfte

2 Vi vill undersöka hur redaktionschefer och reportrar ser på hur muslimer och islam i Sverige skildras i deras medium. Vi vill också granska vilka som är de viktigaste faktorerna som påverkar hur mediet rapporterar om muslimer och islam. Sist men inte minst ska vi undersöka om, och i sådana fall hur, redaktionerna jobbar för att förändra sin rapportering. 1.3 Frågeställningar Vi har tre huvudsakliga frågeställningar: 1. Hur ser reportrar och redaktionschefer på hur muslimer och islam skildras i deras medium? 2. Vilka är de viktigaste faktorerna som påverkar hur mediet rapporterar om muslimer och islam? 3. Hur arbetar de på redaktionerna med att förändra sin rapportering om muslimer och islam? 2 Teori Det som slutligen blir medieinnehåll påverkas av en mängd faktorer. Vår undersökning berör flera av dem. De amerikanska medieforskarna Pamela Shoemaker och Stephen Reese har utarbetat en modell som enligt dem beskriver det system som producerar medieinnehåll. (Shoemaker & Reese, 1996 s106) Enligt Shoemaker och Reese påverkar alltså fem nivåer av faktorer: individnivå, medierutinsnivån, organisationsnivå, extramedienivå och ideologinivå. Vår undersökning kom att röra sig mellan flera av dessa olika plan, och våra intervjupersoner har framhållit olika faktorer. Men vi har inte haft som ambition att undersöka någon nivå särskilt utförligt. Att vi valt att göra intervjuer med både redaktionschefer och reportrar är just för att få en

3 möjlighet att få en inblick i faktorer som finns på olika nivåer. På individnivån finns faktorer som bakgrund, utbildning och värderingar. Medierutinsnivån berör just de rutiner som styr arbetet på redaktionen. Det kan handla om tilltal, språk, redigering eller hur mediet införskaffar information. Till den här nivån hör även begreppet nyhetsvärdering, även om det enligt somliga även kan falla in under individnivån. Till organisationsnivån hör faktorer som medieföretagets struktur, ledarskap och ägandeförhållanden. Extramedienivå handlar om faktorer som påverkar, men som finns utanför mediet. Det kan vara regler och lagar, källors inflytande. Men även graden av konkurrens på mediemarknaden och mediernas förhållanden till andra samhällsinstitutioner. Den sista nivån, ideologinivån, rör de normer, värderingar och tankemönster som finns i det samhälle och den kultur där medierna verkar (Shoemaker & Reese, 1996 s63ff). Faktorer på olika nivåer kan påverka varandra. Ett exempel är teorin om medielogiken som vi tar upp. Enligt den påverkar bland annat den rådande konkurrensen (extramedienivån) mediernas sätt att beskriva personer och händelser (medierutinsnivån). Innan vi går in på teorier som berör den journalistiska arbetsprocessen och det journalistiska innehållet kommer en begreppsförklaring. 2.1 Begrepp Det finns flera definitioner på vem eller vilka som avses med ordet muslim. Etniska muslimer, kulturella muslimer, religiösa muslimer och politiska muslimer. Den definition som är vanligast i Sverige och som vi utgår från i vår uppsats är den förstnämnda, etniska muslimer. Vi definierar etniska muslimer som personer som är födda i en miljö som domineras av muslimsk tradition, tillhör muslimsk folkgrupp, är av muslimsk härkomst, som har ett namn som tillhör muslimsk tradition och/eller som definierar sig själv med eller anser sig själv tillhöra denna miljö eller tradition. Denna definition är oberoende av kulturell kompetens, attityd till islam som ett kulturellt, politiskt eller religiöst system och islams olika representanter och ledare, religiös tro och huruvida individen aktivt praktiserar islam som religiöst system eller inte. (Sander, 2004 s8f) Med islam avser vi att använda professorn i islamologi, Jan Hjärpes, definition. När man talar om islam avses religionen, men också ofta den kultur och civilisation som utvecklades i det vidsträckta geografiska område (omkring den arabiska halvön), där islam blev den dominerande religionen. (Hjärpe, 2004 s23) En sak som också kan nämnas här är att vår undersökning tar sikte på framställningen av muslimer och islam. Under intervjuerna har fokus legat på framställningen av muslimer, det vill säga personer. Men eftersom nyheter där muslimer förekommer ofta sätts i samband med religionen islam är det svårt att undvika att inte beröra även framställningen av religionen. Många intervjupersoner kom även in på begrepp som i medierna ofta kopplas till islam eller olika muslimska kulturer. Men vårt huvudsakliga fokus ligger på framställningen av människorna, muslimerna.

4 2.2 Teorier om den journalistiska arbetsprocessen 2.2.1 Medieregler Innan vi går in specifikt på teorier om den journalistiska arbetsprocessen tycker vi att det är viktigt att redogöra för de olika regler som våra undersökningsobjekt omfattas av. De fem medieredaktioner som vi har valt att ha med i vår undersökning är: Aftonbladet, Rapport, Dagens Eko, Tidningarnas Telegrambyrå och TV4 Nyheterna. Medieredaktionerna har olika regler som påverkar den journalistiska arbetsprocessen. Rapport och Dagens Eko hör till SVT respektive SR och är public service-medier. De har ett sändningsavtal med staten. TV4 är inte ett public service-medium men omfattas ändå av avtalet. Professorerna i journalistik Stig Hadenius och Lennart Weibull redogör kortfattat vad avtalet säger. I de allmänna bestämmelserna anges också att sändningsrätten ska utövas sakligt och opartiskt. Innehållsreglerna är tillämningar av radio- och TV-lagens bestämmelser. Det sägs bland annat att man ska ha ett mångsidigt programutbud med hög kvalitet, liksom att utbudet ska präglas av folkbildningsambitioner. SR och SVT skall meddela nyheter och stimulera till debatt, granska myndigheter, organisationer och företag samt i sin roll som kulturbärare vidga och fördjupa sitt kulturansvar. Programmen skall spegla det mångkulturella Sverige och ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar. (Hadenius & Weibull, 1999 s235f) Ovanstående regelpaket gäller inte för Aftonbladet och TT. Däremot omfattas samtliga medier i vår undersökning av pressutredningen. Enligt 1974 års pressutredning omfattas mediernas roll i samhället av fyra huvuduppgifter: 1. Information. Massmedierna har betydelse för både medborgares och politikers information om vad som händer i samhället. 2. Kommentar. Medierna ger kommentarer och analyser av vad som händer i samhället. Detta görs både av fristående medier och av medier som är språkrör för olika samhällsgrupper. 3. Granskning. Medierna sörjer som allmänhetens företrädare för granskning och kontroll av olika makthavare i samhället ( tredje statsmakten). 4. Gruppkommunikation. Massmedierna har betydelse för kommunikation inom och mellan organisationer och grupper. (Hadenius & Weibull, 1999 s36) I 1994 års pressutredning valde man dock att endast ange tre uppgifter: information, granskning och forum för debatt. Det är viktigt att tillägga att pressutredningen bara är en rekommendation för hur medierna ska verka. Sammanfattningsvis kan sägas att mediernas uppgift i samhället enligt pressutredningen är att förse människor med sådan information som de behöver för att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor. Dessutom ska medierna granska de inflytelserika i samhället och låta olika åsikter komma till tals. 2.2.2 Nyhetsvärdering

5 Nyhetsvärdering är inget enkelt begrepp. Flera forskare har försökt att fånga de nödvändiga komponenter som gör en händelse till en nyhet. Begreppet är inte heller konstant. Vad som är en nyhet skiftar med tiden. Men när ett ämne väl etablerats som nyhetsmässigt intressant fortsätter det ofta att vara det. Fenomenet kallas en nyhets tröskelvärde. Ett exempel på ett sådant ämne är arbetsmarkanden. Före 1970-talet sågs det inte som en prioriterad fråga. Men under 1970-talet fick händelser på arbetsmarkanden högsta prioritet. Arbetsmarknadshändelser som strejker, friställningar och nya arbetstillfällen ansågs som självklart viktiga frågor. Efter arbetsmarkandens genomslag på 1970-talet har den fortsatt att vara en viktig och ofta uppmärksammad fråga i svenska mediers nyhetsbevakning (Hadenius & Weibull, 1999 s342). Enligt Stig Hadenius och Lennart Weibull är nyhetsvärdering inte heller oberoende av det kulturella, ekonomiska och politiska sammanhang som omger medierna (Hadenius & Weibull, 1999 s341). I sin bok På första sidan presenterar Håkan Hvitfelt tio punkter som ökar sannolikheten att en nyhetsartikel ska slås upp stort av medierna. Kriterierna är: 1. Politik, ekonomi samt brott och olyckor och 2. om det är kort geografiskt eller kulturellt avstånd till 3. händelser och förhållanden som 4. är sensationella och överraskande, 5. handlar om enskilda elitpersoner och 6. beskrivs tillräckligt enkelt men 7. är viktiga och relevanta, 8. utspelas under kort tid men som en del av ett tema 9. samt har negativa inslag 10. och har elitpersoner som källor. (Hvitfelt, 1985 s26) Kommunikationsforskaren Henk Prakke utvecklade en modell för vad som blir en nyhet baserat på begreppen närhet och avstånd. Han menar att ju närmare en händelse ligger i tid, rum och kultur, desto större är chansen att medierna nappar och ger utrymme till händelsen.

6 (Prakkes modell i Hadenius & Weibull, 1999 s343) Att publikens förväntade reaktioner på en nyhet kan fungera som kriterier påstod journalisten Walter Lippman redan 1924. Enligt honom var de viktigaste nyhetskriterierna att nyheten väcker känslor och att läsaren kan identifiera sig med någon inblandad aktör (Hadenius & Weibull, 1999 s341). Professorerna Bruce D. Itule och Douglas A. Anderson vid institutionen för journalistik vid Arizona State University ger liknande förklaringar till vad som blir en nyhet: 1. Tidens betydelse. Är det något nytt, eller är det en gammal nyhet? 2. Avstånd. Är det relevant för den lokala mediekonsumenten. 3. Konflikt. Utvecklas ämnet, är problemet löst eller ger sig någon in i debatten? 4. Prominenta personer. Är högstatuspersoner inblandade. Om de är det så blir historien viktigare. 5. Konsekvenser och betydelse. Hur påverkar nyheten mediepubliken? Får den några konsekvenser? 6. Mänsklighet. Även om händelsen inte är världsomvälvande så har den unika, intressanta inslag. (Itule & Andersson, 1994 s30ff) I sin bok News Writing and Reporting for Today s Media lyfter Bruce D. Itule och Douglas A. Anderson fram några ytterligare faktorer: 1. Chefers och reportrars instinkter. De vet vad som är en nyhet när de ser den.

7 2. Publiken. Är storstadsbor intresserade av vad som händer i Säffle? 3. Nyhetshål. Beroende på utrymme i mediet så kan en nyhet få plats en dag och utelämnas en annan. 4. Tillgång på nyheter. Vissa dagar finns det gott om bra nyheter och då tvingas nyhetschefen välja bort. Andra dagar, när det är nyhetstorka, tvingas han eller hon fylla tidningen med saker av mer tveksamt nyhetsvärde. 5. Mediets filosofi. Kvällstidning eller public service påverkar vad som är en nyhet. Dagens Industri har andra kriterier än ICA-Kuriren. 6. Press från ägaren. De flesta ägarna försöker inte påverka nyhetsprocessen. Men de flesta reportrar och nyhetschefer är medvetna om mediets eventuella politiska färg och vilken social grupp som det vänder sig till. 7. News mix. Nyhetsmedier strävar ofta efter att få balans mellan hårda och mjuka nyheter. Och att blanda lokala, nationella och internationella nyheter. 8. Konkurrens mellan medierna. De flesta medier försöker ligga före konkurrenterna. Det får effekter på valet av nyheter. Olika medier har sina styrkor och svagheter i täckandet av nyheter. Men de är inte bara konkurrenter, utan fungerar också som komplement till varandra. 9. Förändrad demografi. Den svenska populationen är under förändring. Medierna måste förändra sitt nyhetsarbete efter denna förändring. (Itule & Andersson, 1994 s35ff) Gemensamt för Hvitfelts, Prakkes och Lippmans påståenden är att de fokuserar på händelsers attribut som förklaringar till att de blir nyheter eller inte. Bruce D. Itule och Douglas A. Anderson håller, som vi har sett, med om dessa påståenden. Men de väljer också att lyfta fram alla de människor som påverkar nyhetsprocessen. Itule och Anderson ser redaktionschefer, nyhetschefer och reportrar som grindvakter med individuell makt att välja eller åtminstone påverka vad som blir en nyhet och hur denna nyhet presenteras. Ur denna synvinkel har individernas attribut, vilka de är, en faktisk inverkan på nyhetsarbetet. Enligt Itule och Anderson är nyhetsvärderingsprocessen inte en vetenskaplig formel, utan i högsta grad subjektiv (Itule & Andersson, 1994 s29). Morgens Meilby, lektor i journalistik vid Danmarks journalisthögskola, presenterar en liknande tes i sin bok Journalistikkens Grundtrin. Enligt honom påverkar familj, vänner, skolgång, arbetsplats och kollegor samt social, kulturell och utbildningsbakgrund de val den enskilda journalisten gör. Alla dessa faktorer påverkar hur journalisten värderar nyheter och vilka nyheter som han eller hon väljer att skriva om. Det påverkar också vilka källor och intervjupersoner han eller hon väljer. Enligt Morgens Meilby påverkas mediernas nyhetsvärdering i högsta grad av att journalisterna tillhör medelklassen och att de därför lättare identifierar sig med frågor som är intressanta för just medelklassen (Meilby, 1999 s36). 2.2.3 Homogena redaktioner I innerstan bor de flesta tongivande journalister (om de inte bor i villor i ännu mer välmående delar av stan). Det gör som regel att även deras kompisar. En mycket stor del av den input som formar journalisternas dagliga prioriteringar har också sitt ursprung i innerstan. / / När journalister ska bestämma vad som är viktigt diskuterar de med sina kollegor. Till stadsdelar som socialt avviker radikalt från innerstaden åker de sällan, om det inte har hänt något exotiskt, hemskt eller ovanligt. Då ger de sig ut på safari, med adrenalinet pumpande och fönsterrutorna uppvevade. (Beckman, 2003 s34f)

8 Så skriver den före detta DN-journalisten Petter Beckman i sin bok Riv stängslen, som bygger på DN:s förortsprojekt. Det Beckman lyfter fram, att den svenska journalistkåren är homogen, går även att belysa med siffror. Trots mångfaldsplaner och ambitioner att ta in fler med annan etnisk bakgrund har få journalister invandrarbakgrund. 2001 hade bara tre procent av Journalistförbundets medlemmar invandrarbakgrund, det vill säga att de själva eller deras föräldrar har vuxit upp utanför Sverige. Bland befolkningen som helhet är siffran 20 procent. Att många redaktioner nu har anställningsstopp gör det hela ännu mer komplicerat. Det som står till buds för nya journalister är ofta vikariat. Under de senaste åren har några medier i sina platsannonser uttryckligen skrivit att invandrarbakgrund är en merit (Journalisten nr 3 2001). En av de mest omfattande undersökningarna av den svenska journalistkåren är Journalist 2000. I undersökningen fick 2000 medlemmar av Svenska Journalistförbundet svara på frågor. Där framkommer att journalister i kvällspress och storstadsmorgonpress samt Sveriges Radios stockholmsjournalister ofta kommer från storstadsområden. Väldigt få, som vi kunde visa ovan, av journalister är uppvuxna utomlands. Högst andel journalister med utländsk bakgrund finns inom riksradion och SVT. Men i de fall som journalister är uppvuxna utomlands handlar det knappast om invandrar- eller flyktingbakgrund. Uppväxten skedde normalt i Norden eller något annat europeiskt land (Djerf-Pierre, 2001 s10f). 2.2.4 Public journalism Public journalism är en medieteori som har sitt ursprung i USA. Den växte fram efter 1988 års presidentvalkampanj, som var ovanligt grov. Amerikanska journalister märkte av hur intresset för samhällsfrågor minskade hos befolkningen. Dessutom dalade tidningsläsandet. Medborgarna började misstro den amerikanska pressen allt mer. I medborgarnas ögon sågs de amerikanska journalisterna som en grupp som stod nära politiker, experter, professionella krafter i samhället, men långt ifrån medborgarna. Amerikansk press förstod att de var tvungna att göra något åt misstron. De började experimentera med public journalism. I början av 1990- talet handlade public journalism mest om valbevakning. Men så småningom började medieredaktionerna ta sig an andra samhällsfrågor framförallt etniska och sociala konflikter. Teorin förespråkar en journalistik som utgår från vanliga människors verklighets- och problembeskrivning (Beckman, 2003 s13f). En av medieteorins förgrundsfigurer är amerikanen Jay Rosen vid New York University. Enligt Rosen är grunden till public journalism att lära sig att se människor som medborgare i stället för publik, tittare, läsare, lyssnare, eller en odefinierad massa. Med detta menas att journalisterna ska börja i medborgarnas vardag. Se problem och frågeställningar ur medborgarnas perspektiv som berör deras vardag. Låta dem lyfta upp ämnen på medieagendan (Rosen, 2000 s12ff). Public journalism har dock inte varit okontroversiell. Kritiker menar att journalister som utövar public journalism går över gränsen för vad som inbegrips i journalistikens uppdrag. En som ställer sig mot kritikerna och i stället är en förespråkare av medieteorin är den före detta DN-journalisten Petter Beckman. Han har experimenterat med public journalism i Sverige i form av en mobil redaktion. Beckman rapporterade tillsammans med några kollegor på DN från några av Stockholms förorter, utifrån förorternas invånares perspektiv. Så här skriver han om bakgrunden till DN:s mobila redaktion : Tidningen skulle göras mer relevant för grupper där DN har en särskilt svag ställning lågutbildade, låginkomsttagare, invandrare grupper som är överrepresenterade i vissa förortsområden. Det skulle framförallt ske genom att

9 vi plockade upp ytterstadens egna frågor, problem som normalt inte kommer fram i medierna därför att de inte är synliga för dem som sätter dagordningen. Dessa frågor skulle vi nu med kraft föra in i samhällsdebattens centrum. (Beckman, 2000 s35) Anledningen till att den mobila redaktionen valde ut vissa förortsområden för sin rapportering var DN:s svaga ställning i de områdena, vilket berörs i citatet ovan. En annan anledning var att medelklassen i innerstan är mer debattvan än lågutbildade i förorten. Därför såg Beckman det som angeläget att hitta förortsinvånarnas tolkning på frågor och problem som rör deras vardag. De flesta journalister kommer dessutom från innerstan vilket gör att medelklassperspektivet automatiskt är företrätt. För att det ska vara representerat behövs ingen systematisk förankring, enligt Beckman. För Beckman handlar public journalism om ett sätt att tänka kring journalistikens roll i det demokratiska samhället. Petter Beckman förklarar vad public journalism står för med hjälp av fyra punkter: 1. Medborgaren. Public journalisms främsta syfte är att öka medborgerligheten i samhället. Och därmed stimulera läsaren att uppträda i rollen som medborgare. Det kräver en journalistik som utgår från att läsarna vill vara medborgare inte bara passiva konsumenter av nyheter. Journalistiken ska syfta till att stimulera till aktivt ställningstagande, reflektion och engagemang. 2. Det gemensamma samtalet. Det behövs ett demokratiskt torg där ståndpunkter kan mötas, brytas och utvecklas. Tidningen i ett demokratiskt samhälle beskrivs just ofta som ett torg. Public journalism handlar om att bredda torget och riva de staket som omger det. Man kan också säga att mediefilosofin ska motverka klyftor i det offentliga samtalet. Journalistikens uppgift är att göra problemlösandet och det samtal som detta kräver till en angelägenhet för så många som möjligt. 3. Gemensamma problem. Om man vill dra in en grupp människor i ett bostadsområde, en stad eller en nation i ett gemensamt problemlösande krävs att problemen verkligen upplevs som gemensamma. Public journalism koncentrerar sig på problem där lösningen åtminstone delvis finns mitt bland medborgarna själva. Det gäller att göra klart redan i utgångsläget vilka grupper socialt och geografiskt man vill dra in i diskussionen. 4. Att förse problem med handtag. Vill man få igång ett samtal krävs att konflikterna skildras som möjliga att hantera gemensamt. Annars är ju samtalet poänglöst. Public journalism kan beskrivas som en trestegsraket: Först etableras en gemensam bild av problemet, därefter bearbetas problemet, slutligen växer det fram en ökad insikt om hur problemet ska lösas. (Beckman, 2000 s.30ff) Inom medieteorin finns även olika tips på hur medieredaktioner hittar nya rutiner. En är att bygga upp långa kontaktlistor med vanliga läsare (det vill säga icke-experter) som man som reporter kan slå kollsamtal till med jämna mellanrum. Dessutom kan personerna på listan användas till att få tips om ytterligare personer (Beckman, 2003 s126f). Public journalism kan ses som en motreaktion på att mediemarknaden går mot att bli allt mer kommersialiserad. Nästa punkt, medielogiken, är däremot en följd av den kommersiella mediemarknaden. Och ju mer marknaden kommersialiseras, desto starkare blir de mekanismer som lyder under logiken.

10 2.2.4 Medielogiken Begreppet medielogik, vilket introducerades av sociologerna David Altheide och Robert Snow, avser de normer och rutiner som styr medieproduktionen och som i sin tur bidrar till ett visst medieinnehåll. Enligt Altheide och Snow utgår medielogiken från de format som medierna använder när de förmedlar och presenterar information. Logiken avser hur material organiseras, sättet det presenteras på, fokus eller betoningar av en händelse och det språk som ska användas (Altheide & Snow, 1991 s9). Andra faktorer som påverkar medieproduktionen är till exempel bristen på tid, utrymmet i mediet, mediets resurser och konkurrensen med andra medier. Den svenska journalistforskaren Kent Asp har i sin tur byggt vidare på begreppet och delat in medielogiken i fyra delar: 1. Mediernas format 2. Rutiner 3. Arbetsmetoder 4. Dramaturgi (Håkansson, 2004 s204ff) Enligt Jesper Strömbäck handlar medielogiken om vilket medieinnehåll som följer av ett mediums format, organisation, interna arbetsvillkor, normer och uppmärksamhetsbehov. Jesper Strömbäck pekar på att medierna har en tendens att tillspetsa, förenkla och polarisera (Strömbäck, 2001 s193ff). Mediet där publiceringen sker påverkar också berättelsen och formen för berättandet. Det finns en tradition på varje medieredaktion för hur berättande ska ske. Det påverkar det slutgiltiga resultatet. Tradition påverkar både medvetet och omedvetet (Hultén, 1993 s64ff). Bakgrunden till medielogikens framväxt är den tilltagande konkurrensen i medielandskapet där varje redaktion måste slåss för att höras och synas. Enligt Gunnar Nygren, universitetslektor i journalistik vid Stockholms universitet, påverkas medierna av att det finns ett ständigt överskott av information, ett ständigt underskott av uppmärksamhet, och den ständiga jakten på att fånga och hålla kvar medborgarnas uppmärksamhet. Vinner man inte kampen kommer inte de nödvändiga annonserna eller publiksiffrorna. Det här leder till att mekanismer som kan placeras in under medielogiken blir starkare (Nygren, 2004 s312). Bengt Johansson, forskare i journalistik vid Göteborgs universitet, presenterar mekanismerna i sitt kapitel Journalistikens nyhetsvärderingar i antologin Medierna och demokratin. Mekanismerna är: 1. Tillspetsning En händelse eller ett uttalande som i sig är tillspetsat eller som av journalisten går att spetsa till har större förutsättning att bli nyhet. Det vill säga, en källa eller journalisten själv måste formulera sig kort, klart och tydligt. 2. Förenkling Komplexitet måste ersättas av förenklingar. Det får inte finnas för många argument och nyanseringar. 3. Polarisering Polarisering och konflikter fångar uppmärksamhet. De väcker känslor och förenklar också ofta olika uppfattningar i en fråga. 4. Intensifiering Ett häftigt utbrott, strejker, våld och annan dramatik är spännande. De gör också möjlighet till ett levande och intresseväckande berättande. 5. Konkretisering Att uppmärksamma det som är konkret eller konkretisera det som egentligen är abstrakt är två sätt att fånga människors uppmärksamhet.

11 6. Personifiering Få saker intresserar människor lika mycket som andra människor. Att lyfta fram enskilda personer är ett enkelt sätt att möjliggöra identifikation. 7. Stereotypisering Stereotyper använder vi för att spara tid och kraft när vi tar till oss ny information. Medierna använder också stereotyper i nyheterna för att vi lättare ska känna igen oss, det handlar med andra om en form av identifikation. Det vi känner igen tar vi lättare till oss. (Johansson, 2004 s229f) De här mekanismerna har med det journalistiska innehållet att göra och för oss därför vidare till nästa teoriavsnitt där detta behandlas och förklaras närmare. 2.3 Teorier om journalistisk gestaltning 2.3.1 Journalistiska gestaltningar Mekanismerna i stycket ovan är resultat av medielogiken. Medielogiken påverkar även nyhetsvärderingen. Ett ämne som till exempel går att spetsa till är mer nyhetsvärdigt. Medielogiken påverkar dessutom att vissa journalistiska gestaltningar av verkligheten får företräde framför andra. Den så kallade gestaltningsteorin beskriver hur medierna sätter ämnen och människor i ramar, eller frames. I grunden handlar gestaltningsteorin om två i grunden skilda, men ändå relaterade, fenomen eller fakta. Det första är att alla beskrivningar av verkligheten med nödvändighet måste vara begränsade, i synnerhet medier som tävlar med varandra och med annat om människors uppmärksamhet. I själva beskrivandet, väljs vissa aspekter och fakta, det vill säga attribut, bort, medan andra framhålls. Varje beskrivning av någonting kan därför ses som en gestaltning av det beskrivningen handlar om. (Strömbäck, 2000 s216) Medierna har alltså makten att välja vissa attribut hos ämnen och människor och att välja bort andra. De mediekonsumenter som tar del av medier som väljer att använda många nyanser i sin ram har större möjligheter att själva få en nyanserad bild av verkligheten. Mekanismerna vi tog upp under medielogiken motverkar eventuella ambitioner hos medierna, eller enskilda journalister, att ge en nyanserad bild. Ramar kan alltså vara mer eller mindre nyanserade. Ett specifikt ämne kan även sättas i flera olika och delvis motstridiga typer av ramar. Journalistikforskaren Håkan Hvitfelt är inne på samma spår som Jesper Strömbäck. Enligt Hvitfelt beskriver nyhetsmedier verkligheten utifrån förutbestämda mallar. Om en person, en händelse eller ett skeende definieras inom en viss mall, kommer det som tillhör mallen, inte verkligheten, vanligen att avgöra hur personen, händelsen eller skeendet beskrivs. Mallarna finns tillgängliga, verkligheten är för det mesta svåråtkomlig. (Hvitfelt, 1998 s83f)

12 När det gäller vissa ämnen har en mall blivit mer eller mindre allenarådande. Enligt Ylva Brune är muslimer och islam ett ämne där en mall blivit om inte allenarådande, så klart dominerande. Hon anser också att denna mall är onyanserad. 2.3.2 Journalistiska gestaltningar av muslimer och islam Ovan har vi redogjort för några generella teorier som har med det journalistiska innehållet att göra. Nu ska vi gå in mer specifikt på teorier som behandlar hur muslimer och islam gestaltas i medier. 2.3.2.1 Vi- och domperspektiv och utopi kontra dystopi Enligt den här teorin försöker alla medietexter skapa ett gemensamt vi som publiken ska känna sig omfattad av. Enligt Ylva Brune får invandrare och muslimer inte vara en del av detta vi, som majoriteten får. När muslimer beskrivs i medier är det i stället ur ett domperspektiv, enligt Brune. Deras kultur ses som någonting annorlunda och onormalt jämfört med den svenska majoritetskulturen (Brune, 1998 s32). Grundläggande i resonemanget är, att vår identitet blir synlig först när den avgränsas i förhållande till något annat, som är skilt från oss. (Brune, 1998 s30) Så skriver Ylva Brune i sitt kapitel Tårögda flickor och kusliga män i antologin Mörk magi i vita medier. Hon anser att muslimer får tjäna som det andra, det som läsaren ska avgränsas ifrån i svenska medier. Enligt Ylva Brune ska följande tre kriterier vara uppfyllda för att mediers bild ska kunna sägas präglas av ett vi- och domperspektiv. 1. Det görs en åtskillnad mellan oss och dom, sådan att vi talar om dom, och det är våra definitioner och problemformuleringar som gäller. 2. Förhållandet mellan oss och dom framställs som ett motsatsförhållande eller en konflikt. Det är våra åtgärder som kan lösa eller eliminera konflikten. 3. Förhållandet mellan oss och dom gestaltas som ett motsatsförhållande, där dom tillskrivs egenskaper och handlingar, som vi inte vill ha, eller i någon mening inte kan ha. Dessa tillskrivna egenskaper och handlingar är sådana att de har en stark anknytning till en problematik i vår egen identitet. (Brune, 1998 s29) Enligt Ylva Brune uppfyller mediernas beskrivningar av muslimer ofta dessa kriterier. Den muslimska kulturen, som den beskrivs i medier, får fungera som en kontrast till flergenerationssvensk kultur. Ylva Brune menar att Sverige och det svenska får stå för en utopi, där begrepp som frihet, jämställdhet och sexuell frigjordhet är centrala delar. Islam och muslimsk kultur får spela rollen som dystopi, där förtryck och en patriarkalisk syn på förhållandet mellan könen är centrala begrepp (Brune, 2003 s59). Enligt Lars Nord och Gunnar Nygren behöver medborgarna ibland ett vi- och domperspektiv för att orientera sig. De pekar på mediernas betydelse som ett sammanbindande kulturellt kit.

13 I ett samhälle där vi är beroende av medier för att orientera oss, så blir vi också beroende av de bilder av vi och dom som medierna ger oss. I dagens samhälle ingår vi i en gemenskap där vi inte personligen kan känna alla andra. I stället ingår vi i en kultur som bygger på gemensamma föreställningar och idéer om hur det ser ut i samhället. Genom medier i olika former får vi de gemensamma referensramar som gör att vi kan föra samtal om frågor som vi själva inte har någon erfarenhet av. (Nord & Nygren, 2002 s82) 2.3.2.2 Stereotypisering och gestaltningsmallar Ylva Brune väljer att se stereotyper som metoder för meningsskapande. De använder språkets/kulturens motsatspar för att identifiera eller konstruera olikhet mellan människor. Stereotyper förenklar och överdriver olikhet; de reducerar, fixerar och essentialiserar den andra gruppen, nationen eller kulturen som helt och hållet annorlunda (Brune, 2003 s51). Jesper Strömbäck väljer att se stereotyper som en del av den så kallade medielogiken, som vi tog upp under punkt 2.2.4. Enligt Strömbäck använder vi stereotyper för att spara tid och kraft när vi tar till oss ny information. Medierna använder också stereotyper i nyheterna för att vi lättare ska känna igen oss, det handlar med andra om en form av identifikation. De vi känner igen tar vi lättare till oss (Johansson, 2004 s230). Håkan Hvitfelt skriver i sitt kapitel Den muslimska faran om mediebilden av islam i antologin Mörk magi i vita medier att muslimer beskrivs med hjälp av stereotyper. Stereotyper styr även mediernas kategorisering av människor, händelser och förhållanden. Om en politisk eller politisk grupp definieras som muslimska fundamentalister, behandlas den därefter i medier. Den behandlas i enlighet med en fundamentalistmall. / / Oavsett vad som hänt. (Hvitfelt, 1998 s83) Exempel på stereotypa bilder som ges i den forskning som vi har tagit del av är att muslimer förknippas med brott och kvinnoförtryck (Brune, 2002 s165ff). Ett annat exempel är att när muslimer och islam uppmärksammas i medierna är det ofta i sammanhang med våldsanknytning (Hvitfelt, 1998 s79ff). Enligt Hvitfelt förstärker stereotyperna svenskarnas redan negativa uppfattning av muslimer och islam (Hvitfelt, 1998 s83f). 2.3.2.3 Generella anspråk och kulturella förklaringar För att stereotyper och ett vi- och domperspektiv ska vara aktuellt att tala om måste artiklar och inslag som handlar om enstaka muslimer ha generella anspråk. Det har de ofta enligt Ylva Brune. Enstaka muslimer får uttala sig och beskrivs som representanter för hela folkgruppen. Exempel på detta fenomen är att en muslimsk kvinna blir till en av många muslimska kvinnor som lever i en patriarkal kultur (Brune, 2003 s50 och Brune, 2002 s167). I en innehållsanalys har Ylva Brune kommit fram till att medier förklarar våldsbrott begångna av muslimer med hjälp av deras geografiska ursprung som görs synonymt med kultur (Brune, 2003 s70). Enligt henne söker journalister kulturella förklaringar i större utsträckning när det gäller muslimer än när det gäller flergenerationssvenskar. Flergenerationssvenskars brister och brott förklaras i stället som undantag och ges individuella förklaringar. Det leder

14 enligt Ylva Brune att de inte anses vara lika nyhetsmässiga som muslimernas kulturellt betingade gärningar (Brune, 2003 s69). 2.3.2.4 Fråntas tolkningsrätt Enligt Ylva Brune fråntas muslimer rätten att tolka sin egen situation. De förbarnsligas och journalisten tar ofta på sig rollen att uttolka hur det verkligen ser ut eller vad den muslimska intervjupersonen verkligen menar. Hon skriver också att journalisterna har en tendens att i högre grad använda sig av myndighetspersoner och forskare för att uttolka muslimers situation. Porträtterade individer eller grupper underordnas ett övergripande tema, i form av en myndighetsdiskurs, ett resonemang med vetenskapliga anspråk eller en kondenserad symbolik, som de inte själva medverkar i att formulera. De blir exempel att betrakta. (Brune, 2003 s50) Ylva Brune ger flera exempel i studien Stereotyper i förvandling på hur muslimska kvinnor fråntas rätten att själva tolka när journalister jagar offer för hederskultur (Brune, 2000 s29ff). 2.3.2.5 Särskilt viktig rapportering Enligt Hvitfelt är svenska journalisters rapportering om muslimer och islam särskilt viktig. Det eftersom få svenskar har egna erfarenheter av islam eller muslimer. För många svenskar är medierna den enda eller den viktigaste källan till kunskap om muslimer och islam (Larsson, 2003 s232). I antologin Mörk magi i vita medier skriver Hvitfelt om en enkätundersökning från 1990-talet som visade att 65 procent av svenska befolkningen hade ganska eller mycket negativ inställning till islam (Hvitfelt, 1998 s72). Hvitfelts åsikt att mediernas bild av muslimer påverkar mediepubliken går i linje med den amerikanske medieforskaren Harold Gene Zucker som menar att ju mindre direktkontakt vi har med ett ämne desto större chans är det att vi påverkas av mediers rapportering kring ämnet. Och tvärtom gäller att ju större egen erfarenhet inom ämnet vi har desto mindre betydelse har medierna (Severin & Tankard, 2001 s228). 2.4 Tidigare forskning Vår litteraturgenomgång har visat att det finns lite forskning om framställningen av invandrare i svenska medier före 1990. I början av 90-talet började det röra på sig. Mycket av forskningen kom då att avhandla den våg av främlingsfientlighet som svepte över Sverige. Efter terrorattacken mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 har flera forskare valt att fokusera på skildringen av muslimer. Bland de forskare som har forskat om skildringen av invandrare i medierna i allmänhet och muslimer i synnerhet finns Ylva Brune, Anna Levin, Håkan Hvitfelt, Ann-Sofie Roald, Jonas

15 Otterbeck med flera. De flesta av dem har sysselsatt sig med innehållsanalyser av ledande svenska medier. Utifrån dessa har de konstaterat att skildringen av muslimer i svenska medier präglas av flera brister. Enligt professorn i journalistik Håkan Hvitfelt förknippar svenska medier muslimer och islam med kvinnoförtryck och politiskt våld. Detta framkommer i hans granskning av inslag i SVT:s Rapport och Aktuellt och TV4 Nyheterna under åren 1991 till 1995. Av de inslag som Hvitfelt undersökte var det endast 14,3 procent som inte hade någon våldsanknytning medan 85,7 procent var direkt eller indirekt relaterade till våld (Hjelmskog, 2003 s46). Den slutsatsen har även Ylva Brune dragit. Brune är doktor i journalistik och är en av dem som har forskat mest i Sverige inom området. Hon har gjort ett flertal innehållsanalyser av svenska dagstidningar och TT. Medietexterna är hämtade från 1970-talet, 1990-talet och 2000-talet. Brune har gjort både kvalitativa och kvantitativa innehållsanalyser. I hennes forskning har hon inte specifikt forskat om hur medier rapporterar om muslimer och islam. I stället har det ingått i hennes forskning om mediebilden av invandrare, flyktingar och asylsökande. Men Ylva Brune har utifrån sin forskning kommit med flera specifika påståenden som rör just muslimer och islam. I flera innehållsanalyser kommer hon fram till att medier generellt förknippar muslimer med brott och våld. Främst är det män som råkar ut för brottsanknytningen, enligt Ylva Brune. I Sverige är det under det senaste årtiondet män som benämns muslimska, arabiska eller som från Mellanöstern som har fått förkroppsliga den Andre, den farlige, okontrollerade hämnaren. (Brune, 2003 s.68) Detta påstående grundar sig bland annat i Brunes innehållsanalyser av svensk storstadspress rapportering om mediehändelser 1997 och 2000. År 1997 blir en 22-årig flicka knivhuggen av sin bror och svårt skadad utanför en restaurang i Stockholm. Familjen kommer ursprungligen från Turkiet. I pressen dras genast parallellen till att broder högg ner systern för att han inte gillade hennes vidlyftiga leverne och för att hon gick på diskotek. År 2000 blir en 14-årig flicka våldtagen. De misstänkta förövarna är hemmahörande i Tensta och Rinkeby. Medierna går ut med att det de misstänkta förövarna är invandrare. Upplysningen används som utgångspunkt för resonemang i medierna om invandrarkillars kvinnosyn och raseri, hat och behov av kompensation, enligt Brunes analys av artiklarna. Brune menar att medierna använder sig av två förklaringsmodeller för att tolka invandrarkillen. En som handlar om hur Mellanösterns patriarkaliska kultur skapar hans medvetande och en som handlar om hur identitetslöshet, segregation och utanförskap gör det (Brune, 2003 s57ff). I innehållsanalyser från mediehändelser 1997 och 2000 kommer Brune även fram till att brott begångna av muslimer oftare får kulturella förklaringar än vad som ges gärningar begångna av svenska män. Brune skriver: En främmande kulturstyrdhet och fanatisk korantrohet eller kulturkrock och bitterhet i mötet med det svenska samhället är förklaringar, som uppenbart inte går att tillämpa på inhemska män. Bilden av den svenska kulturen som jämställd kan putsas upp och bibehållas. Illusionen blir desto starkare, eftersom svenskfödda mäns våld mot kvinnor bara i undantagsfall, och då med individuella förklaringar eller på en mycket abstrakt nivå, är föremål för nyhetsmediernas uppmärksamhet. (Brune, 2003 s69) Brunes analyser av artiklarna från mediehändelser 1997 och 2000 visar även att ämnen och händelser som rör muslimer ofta har generella anspråk. Brune menar att det här leder till att

16 bilden som kommer ut i medier för fram bilden av att alla muslimska män slår förblindade av religiös vrede och saknar självkontroll och beslutsamhet (Brune, 2003 s63). Denna mediebild av muslimska män som är våldsamma och styrda av sin religion kan även ses som ett exempel på stereotypisering av muslimer. Den muslimska kvinnan beskrivs däremot med andra stereotyper, enligt Brunes innehållsanalyser. Till skillnad från männen framställs inte kvinnorna som styrda av sin kultur eller religion. Antingen gestaltas hon som ett stumt generaliserat objekt eller som en modig individ på väg att bli som en svensk flicka (Brune, 2003 s70f). Liknande resultat kommer Kristina Berggren och Malin Lindblad fram till i deras c-uppsats Bilden av den andra invandrarkvinnan i svensk press. I studien har de gått igenom tre stora dagstidningar 1997-1998. Enligt undersökningen framträder den vanliga invandrarkvinnan som offer och associeras till muslimsk kultur. Den starka och aktiva kvinnan är ofta en kändis och hon framstår som det sensationella undantaget som har kastat loss från traditionens bojor och blivit integrerad och modern. En annan undersökning, Är mediebilden beslöjad? En kvantitativ innehållsanalys. Skildringar av muslimska invandrarkvinnor i DN och Aftonbladet, är inne på samma spår. I studien undersöker Lena Skoglund och Christina Örtorp nyhetsutbudet i Dagens Nyheter och Aftonbladet 1999-2001 under sex månader. Resultatet av studien bekräftar att muslimska kvinnor i stor utsträckning porträtteras i en offerroll (Brune, 2004 s218). Gemensamt för stereotypiseringen av män och kvinnor är att de bidrar till ett vi och dom, enligt Brune. Där vi:et står för det flergenerationssvenska och Sverige, medan dom:et står för muslimer. Vi- och domperspektivet hänger ihop med att ett annat resultat som framkommit efter textanalyserna från mediehändelsen 2000. Där kommer Brune fram till att muslimer i Sverige inte får tolka sin egen situation. I en artikel hämtad ur Dagens Nyheter är en intervju med fyra killar i 15-årsåldern från Mellanöstern intervjuade. En av dem säger att det är värre att våldta en arabisk tjej än en flergenerationssvensk tjej. Brune visar i sin analys hur artikeln får generella anspråk. En 15-årig killes svar, som kommer från Mellanöstern, tolkas in som att det gäller alla män från Mellanöstern. Enligt Brune gör sig journalisterna skyldiga att göra en person från Mellanöstern till språkrör för alla män från Mellanöstern. Detta händer, enligt Brune, när journalister försöker förstå människor som kommer från en annan kultur än den flergenerationssvenska och ett annat land än Sverige. Och på grund av okunskap tolkas sanningar in (Brune, 2003 s64f). Att muslimer och islam beskrivs med hjälp av vissa stereotyper är inget nytt. Historikern Åke Holmberg har undersökt svenskars fördomar mot invandrare i journalistik, reseskildringar och skolböcker sedan 1700-talet. Enligt honom finns det en tradition av fördomar mot muslimer. Han kallar den pistocentrism. Den grupp av fördomar som tidigast har bestämt svenskars syn på den ickeeuropeiska världen, är den pistocentriska, där vi-gruppen konstitueras av religiös gemenskap: kristna, lutheraner kontra muslimer och hedningar i Asien och Afrika. I synnerhet är de fientliga attityderna till islam och muslimer konstanta under hela perioden. / / Fyra stereotypa utsagor om islam är byggstenar i denna antimuslimska fördom: islam står för kulturförstörelse, fanatism, kvinnoförtryck och fatalism. (Brune, 2000 s20) Detta är bara några av många exempel på kritik som forskare riktar mot journalister i Sverige. Mycket av forskningen har handlat om innehållet, det vill säga hur rapporteringen ser ut. Få av dem som kritiserar bevakningen söker svaret på frågan varför det ser ut som de hävdar.

17 Jolin Boldt, universitetsadjunkt i journalistik vid Södertörns högskola och initiativtagare till invandrartidningen Sesam, är ett undantag. Hon påstår att journalister beskriver muslimer och islam på detta felaktiga sätt på grund av okunskap (Boldt, 1999 s66). Enligt Håkan Hvitfelt är svenska journalisters rapportering särskilt viktig. Det eftersom få svenskar har egna erfarenheter av islam eller muslimer. För många svenskar är medierna den enda eller den viktigaste källan till kunskap om muslimer och islam. Enligt Hvitfelt är det ingen överdrift att påstå att svenskarnas inställning till islam är negativ. Han hänvisar till en enkätundersökning som gjordes i början av 1990-talet. Den visar att närmare 65 procent av svenskarna har en ganska eller mycket negativ inställning till islam. Det kan tyckas att undersökningen har några år på nacken och därför inte har samma relevans i dag. Enligt Hvitfelt har dock de negativa attityderna förstärkts under 1990-talet. Han lyfter fram en SOMundersökning som gjordes 1997 där närmare hälften av den svenska befolkningen motsatte sig att muslimer får bygga moskéer i Sverige (Hvitfelt, 1998 s72f). I en annan enkätundersökning var perspektivet det omvända. I studien, som gjordes av Integrationsverket 2003, fick muslimer i Sverige ta ställning till om bilden av muslimer i medier förändrats efter den elfte september 2001. På frågan om de upplever att mediernas rapportering om frågor och händelser som rör islam och muslimer har förändrats efter elfte september svarade 90 procent att rapporteringen har blivit mer negativ. Och på en annan fråga svarade 92 procent att fördomarna mot muslimer ökat (Hjelmskog, 2003 s23f). Integrationsverket tog också initiativ till en innehållsstudie. Där undersökte Anna Levin, doktorand, och Marina Ghersetti, prefekt, på Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet, hur bilden av muslimer och islam såg ut i de svenska mediernas rapportering av terrorattentatet. Studien består av tre delstudier där den första är en översiktlig analys av ett antal stora dagstidningar, och där den andra och tredje delstudien är inriktad på Aftonbladet och Dagens Nyheter. Några av resultaten från den andra och tredje delstudien är att muslimska länder buntas ihop och polariseras mot vår del av världen, västvärlden. Starkt troende muslimer beskrivs som farliga och terrorbenägna. Muslimska attribut mystifieras, både hos enskilda personer och hos den muslimska kulturen som helhet (Ghersetti & Levin 2002, s26). 3 Metod 3.1 Metodpresentation Vi har gjort en kvalitativ undersökning, bestående av 10 intervjuer med yrkesverksamma journalister och redaktionschefer på 5 av landets ledande nyhetsredaktioner. Intervjuerna har varat mellan 50 och 70 minuter. Undersökningen har omfattat tidning, radio, tv och nyhetsbyrå. Redaktionerna vi har varit på är: Dagens Eko, Rapport, TV4 Nyheterna, Aftonbladet och Tidningarnas Telegrambyrå. Intervjuerna har gjorts på plats på redaktionerna, de har bandats och vi båda har varit närvarande vid samtliga intervjutillfällen. 3.2 Kvalitativa intervjuer