Det fattas stora medicinska grävjobb

Transkript

1 Det fattas stora medicinska grävjobb Ragnar Levi, författare, medicinjournalist med läkarexamen och informationschef på Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) Tycker du att kvaliteten på medicinjournalistiken blivit bättre sedan du skrev din klassiker Medical journalism år 2000? Det beror på vad man menar med kvalitet, mer än att det som rapporteras ska vara sant och relevant. Det är hur som helst svårt att säga något generellt om kvaliteten blivit bättre. Men det skulle vara intressant att undersöka kvaliteten i vissa bestämda medier över tid respektive i olika medier vid en och samma tidpunkt och se om det finns samband mellan typen av media och kvaliteten och om mediets resurser påverkar kvaliteten i rapporteringen. Mitt personliga intryck men det är bara ett intryck är att det är jämnare kvalitet i Sverige än i andra länder som USA eller Storbritannien. Men det finns förstås fortfarande variationer, bilden är blandad även hos oss. Jag tycker att våra stora nyhetsmedier ofta lyckas undvika de värsta fällorna. Åtminstone är de medicinska specialreportrarna mindre av megafoner än tidigare och bedriver en mer aktiv nyhetsvärdering. Bland dem tycker jag till exempel att det verkar ha blivit mer sällsynt med nyheter utifrån opublicerade, preliminära resultat av någon metod, som någon forskare har diskuterat med sina kollegor och presenterat vid en konferens eller stora rubriker på små, dåligt gjorda studier. Samtidigt är min magkänsla att det fattas stora medicinska grävjobb, och att det satsas för lite på analys och uppföljning, även om det förstås förekommer. Det verkar finnas färre grävande reportrar som kan göra sådana jobb. Dessutom kan jag undra över om nyrekryteringen till medicinjour- författaren och Studentlitteratur 1

2 nalistiken är för dålig, och om en hårdare arbetsmarknad gör att yngre reportrar tenderar att vara ängsligare och ytligare, mer intresserade av att försöka vara underhållande och intresseväckande än att vara ifrågasättande och gå på djupet. Reportern måste själv hitta de intressanta sakerna att gräva kring, inte låta akademin, företag eller myndigheter göra det. Journalisterna sätter agendan själva, det är hela poängen med en fri press. Men för att kunna gräva effektivt måste man ha en del kunskap om var man ska börja. Tycker du att det behövs speciella kvalitetskriterier för medicinjournalistik? Vad gäller kvalitetskriterier tycker jag att journalistkåren själv måste formulera dem. Här tror jag att det finns olika synpunkter och att kvalitet behöver diskuteras bland journalister. Det är inte myndigheters eller andras sak att censurera eller diktera journalistiken. Personligen tycker jag inte att det behövs några speciella kvalitetskriterier utan att Spelreglerna för press, radio och tv, som ska gälla för all journalistik och som bland andra Journalistförbundet står bakom räcker gott. Reglerna slår fast att journalisten ska vara kritisk mot nyhetskällorna, ge publiken möjlighet att skilja mellan fakta och kommentarer, rapportera det som är sant och relevant och kontrollera sakuppgifter så noggrant som möjligt. Sådana kriterier är kanske inte heltäckande men räcker ganska bra som en utgångspunkt för att diskutera kvalitet. Eftersom nyttan av olika metoder för att upptäcka och behandla sjukdom ofta får stort utrymme i medier, tycker jag att det är viktigt med ett kritiskt förhållningssätt till sådana påståenden. Som jag ser det, är detta ett viktigt kvalitetsmärke. Men medicinsk nyhetsjournalistik handlar ju inte enbart om forskning om vårdens metoder. Det finns många andra inslag i medicinjournalistiken som är lika viktiga, exempelvis reportage om missförhållanden i vården, orättvisor, kvacksalveri, forskningsfusk och bedrägeri. 2 författaren och Studentlitteratur

3 Hur tycker du att den myndighet som du arbetar för, SBU, representeras i medierna? Det finns ju alltid förbättringsutrymme vad gäller en kritiskt ifrågasättande och vetenskaplig hållning till medicinska nyheter, och det är klart att jag alltid önskar att ännu fler reportrar ska dra nytta av SBU:s kritiska analyser av forskningen. Men det beror på vad man jämför med och vilka förväntningar man har. Stora medier vill ofta hitta en egen vinkel på vårt material, det är ett naturligt förhållningssätt och det betyder att nya SBUrapporter kanske inte får den tyngdpunkt i rapporteringen som SBU skulle vilja. Medierna fokuserar inte nödvändigtvis på det som vi tycker är viktigast. Men det är inte sagt att detta är något som man kan åtgärda. Medierna har ju andra roller än myndigheterna och måste göra en egen värdering av vad som är viktigast att lyfta fram. Hur kan man förbättra medicinjournalistiken? Till exempel genom att öka möjligheterna till specialisering inom journalistiken, att det tillåts och uppmuntras. Det ska gå att fortbilda sig och specialisera sig. Det är också viktigt att diskutera kvalitetsfrågor med kolleger, att definiera vad som är god kvalitet och hur man ska nå dit inom yrkets ramar. Tyvärr tycks denna diskussion ha blivit alltmer perifer inom medicinjournalisternas intresseorganisation, Sällskapet Svenska Medicinjournalister, SSM. Jag tycker det borde vara viktigt för en sådan förening att enas om gemensamma intressen och driva dem. Bör det finnas sanktioner mot medicinjournalistik som inte håller måttet? Sådana lösningar är jag personligen inte alls förtjust i. Vem skulle i så fall vara kvalitetsdomare, och vilka sanktioner skulle vara effektiva utan att det går ut över yttrandefriheten? Jag tror nog mer på att belöna det som är bra än att peka finger åt och bestraffa det dåliga. Dessutom finns det författaren och Studentlitteratur 3

4 ju redan organ för kritik mot pressen, det behövs inga särskilda regler för medicinjournalistiken. I princip har jag samma syn på förslag om särskilda etiska regler för medicinjournalistik. Etiken är intressant, men regelverk och riktlinjer måste kunna vara desamma för alla journalister. Hur tycker du att nätet påverkar patienternas kunskaper och hälsoinformationens bredd och kvalitet? Det är stora frågor. Samtidigt som det i dag finns bättre tillgång på information än någonsin, är det också mer brus. Det ställs större krav på sållning mellan seriösa och oseriösa källor, en förstärkt utmaning. Gränsen mellan fakta och reklam har dessutom blivit suddigare på nätet, vilket gör att specialkunskaperna blir ännu viktigare för att undvika fällor. Jag vet faktiskt inte hur det här påverkar människors känsla av egenmakt eller vad som brukar kallas empowerment. Nyhetsspridning på nätet, särskilt i sociala medier, är ju ett växande fenomen och en växande utmaning. Men även om det blivit otroligt många fler sändare är det inte ju självklart att antalet sändare som faktiskt påverkar människor och som gör att de känner sig starkare har ökat. Det stora utbudet av källor är definitivt en utmaning för medicinjournalister, eftersom publiken har bättre tillgång än tidigare till både bra och dålig information. Inom medicinjournalistiken ställs det nog större krav på selektivitet och kritiskt tänkande. Journalisterna får en viktigare roll att hjälpa konsumenterna att inte vilseledas. Till exempel blir ekonomiska drivkrafter inom medicinsk industri, akademi och medieindustrin allt starkare. Det finns en risk att journalistiken blir mer reaktiv, att man väntar på att forskare, företag eller andra ska ta fram nyheterna, eller låter stora internationella nyhetsfabriker sätta agendan, i stället för att tänka själv. Det är inte säkert att de nyheter som serveras är de som är mest relevanta för allmänheten. 4 författaren och Studentlitteratur

5 Hur har det gått med din bok Medical Journalism, har den fått stort genomslag? Boken blev väldigt positivt bemött när den kom, med positiva kommentarer om intentionen och en del av verktygen. Jag tror att många journalister sitter med funderingar men känner sig ensamma i sina försöka att förbättra sin journalistik. Den var och är tänkt som en handbok och inspirationsbok med professionella förbättringsverktyg bland kolleger mer än en debattbok, och jag tror många uppfattat den så. Den används i undervisningen en hel del och många av frågorna som den tar upp är ständigt aktuella. Den är till exempel relevant i diskussionen om företagskampanjen för att lansera testosteronbehandling av män i övre medelåldern. Vad lägger du in i begreppet kritisk medicinjournalistik? Är det att journalistiken ska vara evidensbaserad? Behovet av det kritiska tänkandet har ökat genom nätet, som ju inte är ett enda medium eller en kanal utan många. I det som jag kallar kritisk medicinjournalistik har jag lagt fokus på att vara kritisk till påståenden om vårdens metoder nyhetsflödet handlar ju ofta om sådant. Men det ingår som sagt mycket annat. En definition som jag har föreslagit är medicinjournalistik som utnyttjar undersökande metoder för att hjälpa publiken att skilja fakta från förhoppningar, farhågor och spekulation och för att avslöja missförhållanden, fusk och bedrägeri. Däremot har jag aldrig använt uttrycket evidensbaserad journalistik, eftersom jag tycker det låter konstigt. Det behövs inget nytt paradigm av det slaget. Jag tycker att journalister ska använda samma förhållningssätt till medicinska nyheter som till andra, alltså återigen rapportera det som är sant och relevant. Däremot tror jag att man kan dra nytta av den systematik som har följt med evidensbaserad medicin vad gäller källkritik, sökning och litteraturgranskning. författaren och Studentlitteratur 5

6 Självklart ska man som journalist spegla olika åsikter om vilka forskningsresultat som är viktigast. Källornas åsikter och värderingar varken kan eller ska hanteras med evidenskriterier. Däremot måste man skilja på åsikter och evidens, och de måste hållas isär i nyhetsrapporteringen. Som journalist ska man inte heller köpa in sig på en ideologi. Men för att kunna avgöra om ett påstående om en behandlingsmetod är tillförlitligt eller inte, tror jag att man måste acceptera vissa principer till exempel att livskvalitet, sjuklighet och överlevnad är viktigare än surrogatmått, och att det behövs en kontrollgrupp, tillräckligt många mätningar och tillräckligt lång uppföljning för att få god säkerhet. Det är sådant som jag också beskriver i min bok. När man rapporterar om nyttan av olika behandlingsmetoder tycker jag att det blir helt fel om man relativiserar nyheterna, och enbart rapporterar att professor Bu säger si och professor Bä säger så, utan att samtidigt berätta vilka belägg de har. Däremot kan det vara viktigt att spegla deras olika åsikter om metoden, eller att fråga dem vad de tycker är det viktigaste målet med behandlingen som till exempel symtomförbättring eller insikt, när det gäller psykoterapi. När din källa har angett vilka mål som är viktigast, så måste du ha verktyg för att ifrågasätta om forskningen verkligen ger stöd för att den metod som han eller hon förespråkar fungerar som avsett, och då har du nytta av att kunna bedöma graden av vetenskaplig osäkerhet som är en del av evidensen. David Finer 6 författaren och Studentlitteratur