ANIMATION MED ÄLDRE Projektredovisning Stanislaw Przybylski Linder, projektkoordinator
INNEHÅLLS- FÖRTECKNING INLEDNING... 1 GJORDA ERFARENHETER... 3 Varför animation?... 3 INSATSER SOM GENOMFÖRTS... 11 Filmskapande med äldre i nya kommuner i länet... 11 Forserum... 11 Huskvarna... 14 Värnamo... 17 Strukturell förankring... 22 Utbildning, fortbildning, inspiration... 24 PROJEKTETS RESULTAT... 26 Avvikelser... 28 REKOMMENDATIONER FÖR FRAMTIDEN... 31
INLEDNING Trots att undersökningar visar att Sverige är världens bästa land att åldras i finns mycket kvar att göra när det gäller åldrande och kultur. Lusten till upplevelser, bildning och konst försvinner inte när vi blir äldre, kanske är det till och med tvärtom. Däremot kan det finnas utmaningar som behöver överbryggas för att alla personer oavsett ålder och individuella förutsättningar ska kunna ta del av kultur av god kvalitet. Det krävs nätverk och en samverkan mellan kulturaktörer och äldreomsorgens olika aktörer samt nyfikenhet och en vilja att våga tänka utanför vardagliga förutsättningar och begränsningar. En lust att lyfta blicken så att man tillsammans kan hitta nya forum och mötesplatser för kulturella upplevelser. Denna utmaning har projekten Med gemensam kraft för ett rikt liv som senior (slutredovisades 2014) och Animation med äldre haft som huvudfokus. Tillsammans med olika samverkanspartner har seniorer erbjudits upplevelser som brutit isolering, ökat känsla av delaktighet och skapat nya sociala sammanhang. Projekttiden har använts till att skapa viktiga nätverk och bygga broar som utgör en stabil grund i den fortsatta utmaningen att skapa en mer meningsfull vardag för alla länets seniorer. Visionen är att alla ska få fortsätta att vara den man är och kunna utveckla sina intressen också
som senior. Med utgångspunkt i ett hälsoperspektiv kan vi stärka det friska som finns hos alla, oberoende av ålder eller funktionsnedsättning. I projektet Animation med äldre, som härmed slutredovisas, har seniorer i Jönköpings län varit med och producerat filmer och digitala historier. Animation har visat sig vara en fantastisk aktivitet för seniorer. Flera deltagare berättar om hur de har kommit nära varandra och utvecklat sin kreativa sida. Animationsprojektet visar på att det aldrig är för sent att lära sig något nytt. Ett bevis på framgång är att två filmer vann juryns specialpris på filmfestivalen TellUs 2013. Vi hoppas nu inspirera fler inom vård och omsorg att arbeta med det professionella kulturlivet i sin dagliga verksamhet. Vår förhoppning är också att fler kulturskapare får upp ögonen för ett intressant, berikande och utmanande arbetsområde. Paula Bergman och Eva Timén Folkhälsoplanerare, Region Jönköpings län Projektägare 2
GJORDA ERFARENHETER VARFÖR ANIMATION? Jag vill börja med ett påstående: animation är en aktivitet som är välgörande för många äldre. Detta påstående sammanfattar också väl de två projektåren som jag nu redovisar och hela det arbete som utförts sedan 2007 i Jönköpings län. Arbetet har varit nyskapande och banbrytande i många avseenden. Det har gett resultat som varit oväntade, överraskande, glädjande och inspirerande. Jag vill samtidigt understryka det faktum att det är ett arbete som inte på långa vägar är avslutat även om projektet Animation med äldre 2014-15 är det; metoden, modellen och arbetssättet måste få utvecklas vidare. En vision av en region där äldre gör film och där detta ingår i regionens profil kan absolut bli verklighet i Jönköpings län där så mycket har gjorts på det här området under det senaste decenniet. Region Jönköpings län har mycket att vinna på en sådan inriktning, inte minst länets attraktivitet i en tid då fler och fler blir äldre. För att det ska bli möjligt är det oerhört viktigt att arbetet med animation och filmskapande med äldre fortsätter och att såväl regionen som kommunerna i länet vill satsa både tid och pengar. I slutet av denna rapport föreslår vi konkreta lösningar för att åstadkomma detta. 3
Animation är en konstform som i grova drag handlar om rörlig bild och berättande. Den konstnärliga processen att producera animerad film och rörlig bild är något som länge varit förbehållet en smal skara intresserade konstnärer som ägnat mycket tid åt tålamodsprövande teckning, dockmakeri, fotografi. Slutprodukten har ofta varit barnfilm, men även konstfilm och reklamfilm. Den moderna tidens animation förknippas mer och mer med utformning av internetsidor och avancerade datorspel. De nyaste animerade långfilmerna i 3D som visas på bio betraktas inte alltid (av gemene man) som animerade, möjligtvis på grund av sitt verklighetstrogna utseende och realistiska rörelser. I Sverige får vi en obligatorisk dos av den klassiska Disneyanimationen varje 24 december kl. 15. Utomlands förstår man inte alls poängen med Kalle Anka på Julafton. Ändå ses detta animerade collage av gammal som ung utan att någon egentligen reflekterar över att de är just animerade. Kanske är det delvis det som gör det tämligen svårt att sprida aktiviteten Animation med äldre till väldigt många på kort tid. En erfarenhet jag och mina medarbetare i projektet gjort är att ordet animation möts med skepsis och lyfta ögonbryn. En skeptisk, försiktig inställning uppvisas inte bara av de äldre själva utan snarare hos personal, chefer, tjänstemän och politiker. Ordet film brukar oftast mötas med större förståelse även om film innebär för de allra flesta dokumentärfilm, television eller skådespel. Alla reagerar givetvis inte på samma sätt. Personalen på boendet Lillsjögården i Forserum blev entusiastiska och positiva till ett filmprojekt oavsett i vilken form det skulle genomföras. Andra som jag informerat om projektet och bjudit in att delta lät bli att överhuvudtaget svara; en orsak (bland tusen andra) kan ha varit att blotta ordet filmprojekt eller animation hade en avskräckande verkan. En socialchef som jag kontaktade om projektet skrev i ett mailsvar till mig: Kan vara ett intressant inslag i vår verksamhet. Men det kräver förstås en hel del energi och engagemang. Vem eller vilka vill anta utmaningen? Antagandet att ett sådant projekt i 4
äldreomsorgen kräver energi och engagemang är korrekt men risken med att stanna vid ett ifrågasättande är att verksamheter med hög arbetsbelastning direkt avböjer utan att ens försöka. Sedan är det de äldre själva som ju är vår målgrupp som också kan vara skeptiska och osäkra på vad filmskapande innebär för dem. Bjuder vi in till Bingo så vet de allra flesta vad som avses, man har en referensram. Bjuder vi in till filmskapande eller animation så vet de allra flesta inte vad det handlar om. Häri ligger paradoxalt nog projektets och modellens styrka. De äldre som ger sig i kast med filmskapandet, som vågar vara med, blir sällan besvikna - tvärtom: det har hänt, som i Huskvarnas fall, att de vill göra fler och fler filmer. I skrivande stund vet jag att några i den gruppen faktiskt vill göra en fjärde film trots att de har sagt att nej, nu får det räcka... I början var de lika gröna som alla andra. Utgångsläget är ungefär samma för alla deltagare. En viktig erfarenhet är alltså att animation och filmskapande inte är för alla. När kommuner ska tillhandahålla aktiviteter för sina medborgare så ska de helst vara attraktiva för så många som möjligt. När ett äldreboende anordnar till exempel en kräftskiva med underhållning så ska helst alla de boende delta. Ett animations- eller filmprojekt kan av praktiska skäl inte sysselsätta alla äldre på ett boende eller alla äldre i en stadsdel, kommun eller region. Jag vill påstå att det i själva verket skulle ha förstört modellen och utarmat dess kraft om det var en aktivitet som precis alla ville delta i. Å andra sidan, de som har deltagit vittnar om både en bättre hälsoupplevelse och en personlig utveckling i en tid i livet då allting mer eller mindre avvecklas och försämras. Av den anledningen är det önskvärt att fler individer får chansen att delta i filmskapandet. Detta kan uppnås om filmprojekt erbjuds för så många som möjligt samtidigt som det finns resurser att igångsätta och genomföra filmaktiviteter där önskemål om det uttrycks. Det krävs koordinatorer eller inspiratörer som tar kontakt med enskilda verksamheter ute i kommunerna och erbjuder 5
filmprojekt. Det krävs filmskapare och animatörer som kan arbeta som handledare för de äldre som önskar göra film. I vårt projekt 2014-15 har målet varit att skapa hållbara strukturer för animation med äldre som skulle bygga på en samverkan mellan region och kommun. Vi vände oss med vår projektinbjudan till kommunerna, alltså inte direkt till verksamheterna. Vår tanke var att detta skulle uppmuntra till ett större engagemang och ansvarstagande från kommunernas håll. I fallet med Värnamo blev resultatet precis som det var tänkt och där finns det idag goda chanser för att filmskapandet med äldre fortsätter. I vissa andra fall kan jag nu i efterhand ana att information om projektet inte ens nådde målgruppen utan blev liggande i en mailbox. På senare år har kulturaktiviteter för äldre varit i fokus tack vare den statliga satsningen Kultur för äldre. Animerad film och filmskapande har ingått i ett mycket bredare utbud av allehanda skapande aktiviteter såsom teater, sång, dans, cirkus, måleri samt diverse hantverk och slöjd. När de äldre uttalar sig entusiastiskt om animationens inverkan på sitt liv och sin hälsa, såsom till exempel: Det har varit bra för jag har kunnat använda min kreativitet eller Det här var det bästa jag har varit med om, så kan man dra slutsatsen att de skulle uttala sig likadant om vilken annan kreativ aktivitet som helst, t.ex. tovning av ull eller produktion av en teaterföreställning. En kommuns kulturchef har sagt till mig: Vi ska se till att det finns kulturaktiviteter för äldre men det behöver inte alltid vara animation. Jag håller med. Det behöver inte alltid vara animation och självklart är det viktigaste att det finns ett brett utbud av kulturaktiviteter för äldre. Utmaningen är dock att eftersom skapandet av animerad film både tar tid och kostar pengar så riskerar animationsprojekt att prioriteras bort till förmån för andra kulturaktiviteter som inte kostar lika mycket och som går att genomföra med fler äldre åt gången. Jag har också märkt att det finns en tendens till att prioritera aktiviteter: 1. som är enklare att 6
genomföra, (och som kan genomföras med befintlig personal) 2. som är bra för kroppen (dans, gympa, qi-gong m.fl.) 3. som inte kräver många återkommande träffar utan som går att genomföra på en - max tre sammankomster. Vad är det då som är så utmärkande och annorlunda som med skapandet av animerad film som gör det till en aktivitet äldre borde få möjlighet att delta i? Låt mig utgå från de erfarenheter vi har gjort i projektet Animation med äldre 2014-15 för att försöka besvara denna fråga - en fråga som kräver svar om animation med äldre ska betraktas som ett viktigt inslag i en regions eller en kommuns omsorg och omtanke om de äldre. Själva ordet film gör aktiviteten till något speciellt som inte går att likställa med andra kreativa yttringar. Inte ens ordet teater har samma klang även om båda konstarterna ligger nära varandra. Jag glömmer aldrig den glädje och stolthet personalen på Lillsjögården i Forserum uppvisade när de fick veta att de skulle delta i ett filmprojekt. Deras entusiasm spred sig vidare till de boende. På galapremiären fick jag höra många uttryck för tacksamhet för att just deras boende fick vara med i ett filmprojekt, att det har satt deras ort på kartan och liknande. Att de äldres berättelser blev till filmer gjorde de äldre till filmstjärnor. Ett ord som i vårt moderna samhälle klingar nästan lite negativt - inte ens den bejublade svenska Oscarvinnaren Alicia Vikander kallas för filmstjärna. Ordet låter lite gammaldags och omodernt. Jag får dock alltid höra ett fniss och se lite rodnande kinder när jag säger till de äldre Nu är ni riktiga filmstjärnor. Det är på sätt och vis lättare att göra äldre till riktiga filmstjärnor i ett projekt med animerad film eller bildberättelser än att göra dem till riktiga konstnärer i ett projekt med målning i akvarell. Här har vi kanske den andra erfarenheten som visar att animationsprojekt med äldre är särskilt bra då de består av så många olika delmoment och är möjliga att genomföra med så många olika uttrycksmedel att det alltid blir på riktigt och äkta oavsett 7
deltagarnas tidigare erfarenhet av kultur, konst eller film. En filmproduktion är ett lagarbete där var och en drar sitt strå till stacken. Det är inte för intet att eftertexterna i en film ofta innehåller flera hundra namn eftersom alla som har varit med och gjort det minsta lilla känner sig delaktiga och viktiga i den aktuella produktionen, inte bara huvudrollsinnehavaren och regissören utan också el-killen, catering-leverantören, barnpassaren. Det är precis vad vår modell bygger på. Oavsett om man som deltagare gör mycket eller lite så är man filmskapare och filmstjärna. Man har bidragit. Man har berättat eller skapat något till filmen. Man är en del i filmteamet utan vilken filmen inte skulle ha varit densamma. En fras återkommer ofta bland våra äldre filmstjärnor: Jag trodde ALDRIG... Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om något sådant. Jag trodde aldrig jag skulle klara av att göra film. Jag trodde aldrig jag skulle hålla på med animerad film. Jag hör i huvudet hur smålänningarna uttalar ordet aldrig i dessa meningar. Det är nog enda gången ordet aldrig har en så positiv innebörd. Ordspråket man ska aldrig säga aldrig blir extra tydligt. Onekligen kan det också vara tillämpligt i ett projekt med t.ex. ulltovning - någon har aldrig tänkt tanken på att skapa i tovad ull, aldrig trott sig kunna göra något sådant och plötsligt så har man skapat en figur eller ett prydnadsföremål av tovad ull och man är stolt över resultatet samtidigt som man nästan inte tror sina ögon att man har åstadkommit det. Det finns självklart många aktiviteter som man aldrig har varit med om och som får en att uppleva stolthet och glädje när man väl har provat och åstadkommit ett resultat man inte trodde var möjligt. Av de reaktioner jag fått från de äldre att döma så måste animation och filmskapande ändå kunna platsa bland topp 10 på listan med ovanliga aktiviteter för dig som är 60+. För det första så har deltagarna sällan och aldrig under sin livstid funderat på att själva göra film eller vara med i ett filmprojekt. För det andra så har lika få deltagare tänkt tanken på att själva skapa just animerad film. För det tredje så har väldigt få deltagare trott att de som äldre skulle få chansen att lära sig göra 8
något så pass otippat och ovanligt. För det fjärde så har inte många trott att de på äldre dagar skulle bli filmstjärnor och få gå på röda mattan på en egen filmpremiär. Det här är inte enbart mina funderingar och slutsatser - detta är vad de äldre har sagt till mig under olika etapper av projektet. Gör animerad film så slipper ni äta värktabletter Monica Tuvendal Jag måste ta upp Monica från Huskvarna och hennes berättelse om vad animationen har betytt för henne. Monica är i 75-års ålder och hon brukar berätta att hon aldrig haft något intresse för att syssla med film eller animation. Animerad film kunde hon ibland reflektera över: Men hur gör de egentligen?. Plötsligt var hon som 70-plussare med i ett animationsprojekt. Nyfiken men kanske inte särskilt fascinerad. Tills hon fick lära sig hur man gör. Hon blev så uppslukad av de olika momenten i en produktion av animerad film att hennes upplevelse av fysisk smärta (orsakad av bl.a. reumatism) minskade eller försvann helt under de timmarna hon höll på med filmen. Efter den första filmen kunde hon lite mer om animation vilket gav mersmak. Under den andra filmproduktionen kunde hon såpass mycket att hon kunde handleda nya, mindre erfarna seniorer. Under den tredje filmproduktionen kunde hon ännu mer och förstod ännu bättre hur man kan använda animation för att lura publiken. Monicas resa, förutom en minskad upplevelse av fysisk smärta, visar på att äldre kan lära sig nya saker och utvecklas. Utveckling är i vårt samhälle något som förväntas av de unga. Äldre förväntas göra ett bokslut och avvecklas gradvis. Vissa människor mår kanske bra av och trivs med bokslutet och ålderns höst. Jag vågar nog påstå att majoriteten inte gör det och därför har vi så många äldre som är 9
sjuka, deprimerade och i stort behov av vård och omsorg. Om fler äldre fick den upplevelsen som Monica så skulle förmodligen fler äldre må bättre. Stillbild ur filmen Scenen ur vår verklighet av Filmskaparna i Huskvarna. 10
INSATSER SOM GENOMFÖRTS FILMSKAPANDE MED ÄLDRE I NYA KOMMUNER I LÄNET Ett viktigt mål med projektet var att möjliggöra för fler äldre i Jönköpings län att prova på aktiviteter med animation och filmskapande. Efter en första etapp med förberedelser då nya kommuner och orter inbjöds till projektet bestämdes det slutligen att äldre på tre nya platser skulle delta i animationsprojektet: Forserum, Huskvarna och Värnamo. Forserum Nässjö kommun deltog 2011 i det första animationsprojektet Animera = göra livlig (finansierat av bl.a. Allmänna Arvsfonden) under en kortare period då seniorer på mötesplatsen Brinellgatan 2 i Nässjö fick skapa bildberättelser. Ansvarig för genomförandet av detta projekt var Anna Sundling, äldreomsorgens aktivitetssamordnare, senare äldrepedagog. Projektet blev en succé och fick stor uppmärksamhet i Nässjö kommun samt efterlämnade en sug efter mer aktivitet av liknande sort. 11
Under år 2014 blev Nässjö kommun på nytt inbjuden att delta i det regionala projektet Animation med äldre och även denna gång var det äldrepedagogen Anna Sundling som tackade ja till inbjudan. Snart stod det klart att tätorten Forserum och äldreboendet Lillsjögården skulle delta i projektet. Det var positivt att projektet skulle genomföras i en mindre tätort istället för huvudorten Nässjö som vanligtvis brukar vara den platsen i kommunen där flest kulturaktiviteter förläggs. Lillsjögården är ett relativt litet äldreboende uppdelat i ett gruppboende och ett äldrehem 1. Personalen och ledningen var mycket entusiastiska inför att delta i filmprojektet och uttryckte sin stolthet över att Forserum skulle sättas på kartan. Arbetet inleddes hösten 2014 med en informationsträff till vilken de boende och deras anhöriga var inbjudna. Projektledaren Stanislaw P. Linder och samordnaren Anna Sundling presenterade projektet och därefter fick de intresserade anmäla sig. Efter några veckor var deltagarlistan klar cirka 10-12 boende skulle delta i filmprojektet. Några av de anmälda hade demenssjukdom. En bedömning gjordes i samråd med personalen på boendet att med hänsyn till deltagarnas hälsa och ork var skapandet av digitala bildberättelser bättre lämpat än ett projekt med animerad film. Som handledare och filmare anlitades Reza Nikoo som under projektperioden 2012-2013 ansvarade för framställning av kortfilmer med äldre i Tranås, Vetlanda och Sävsjö. Filmskapandet ägde rum varje vecka från vårvintern 2015 till sommaren 2015. Boendets personal var aktiv och engagerad i arbetet främst genom att förbereda de äldre för inspelning av deras 1 http://www.nassjo.se/kommuninvaanare/omsorg-ochstoed/aeldre/boendeformer/saerskilt-boende/gruppboende/lillsjoegaarden 12
berättelser, insamling av bildmaterial, filmning. Filmskapandet på Lillsjögården bestod av individuella möten med de äldre, antingen i deras egna lägenheter eller i boendets gemensamma utrymmen. I ett fall var den äldres dotter aktiv i filmskapandet genom att förbereda sin mamma, samtala med henne om ämnet för bildberättelsen, hjälpa till att hitta fotografier. I flera fall blev personalen på boendet den intervjuande parten i filmen. Filmernas karaktär och den känsla de förmedlar varierar från en deltagare till en annan. Vissa filmer har en mer allvarlig, nästan sorglig underton, andra skildrar livsberättelser med glädje och humor. Slutresultatet blev sju kortfilmer under en gemensam titel: Från Kongo till Kättholmen (en av deltagarna hade jobbat på FN:s uppdrag i Kongo, en annan hade bott på en gård utanför Forserum som heter Kättholmen de två vitt skilda platserna utgör en målande kontrast som visar den rikedom av berättelser de äldre sitter på). Galapremiären av de färdiga filmerna var en händelse hela boendet sett fram emot och förberett sig på långt innan den ägde rum i november 2015. Enligt Lillsjögårdens önskemål skulle premiären hållas i själva Forserum, trots att det fanns en möjlighet till en galavisning på stora scenen på kulturhuset Pigalle i kommunens huvudort Nässjö. Det var också mer praktiskt både för deltagarna själva och deras anhöriga att ha premiären på nära håll. Premiärkvällen anordnades i Forserums Centrumförsamlings kyrksal där en stor bioduk sattes upp tillsammans med en specialhyrd projektor för att visningen skulle hålla en hög kvalitet. Röda mattan rullades ut för filmstjärnorna. Lokalen var fullsatt. Nässjö kommuns politiker och tjänstemän bevistade evenemanget: socialchefen, chefen för äldreomsorg och politiker från socialnämnden. Filmerna bjöd på skratt och gråt och efter visningen bjöd Lillsjögården 13
filmstjärnorna med sina nära och kära på smörgåstårta. Samtliga filmer från Forserum ingår i DVD-samlingen Animation med äldre 2. Projektledarens reflektion Projektet i Forserum visar filmskapandets stora kraft som kan påverka många och som kanske i ännu större grad än någon annanstans kan ge ett lyft åt äldre som bor i mindre orter eller på landsbygden. Personalens engagemang på Lillsjögården påminner oss om hur viktigt det är med kulturaktiviteter inom äldreomsorgen där personalen kan känna sig delaktiga och behövda. Sist men inte minst visar detta delprojekt den stolthet som invånare av mindre orter kan känna över sin lokalhistoria något som äldre är duktiga på att förmedla och som filmens medium kan synliggöra och göra tillgängligt för nya generationer. Huskvarna Gruppen som sedan 2012 har kallat sig för Filmskaparna i Huskvarna gjorde under projekttiden 2012-13 filmen En dag i Jönköping med galapremiär i juni 2013. Redan då började idén till en ny animerad film gro i seniorernas huvuden och när den nya projektomgången gick av stapeln våren 2014 hade de redan en filmidé klar. Eftersom den nya projekttiden var avsedd främst för äldre som aldrig tidigare haft möjligheten att göra film höll Filmskaparna i Huskvarna sig tillbaka; de ville hellre medverka på konferenser, inspirationsdagar och workshops som inspiratörer för andra äldre. Till slut stod det klart att det inte skulle bli så många nya deltagare i projektet och att det därmed fanns en möjlighet för Huskvarna-seniorerna att göra sin tredje animerade film. Arbetet med manus och storyboard startade därför inte förrän i början av 2015. Animatören Fredrik Andersson som tidigare varit handledare åt seniorerna i Jönköping-Huskvarna anlitades även denna gång. Hans inställning har från början varit att låta deltagarna göra så mycket 14
som möjligt själva och lära dem animationshantverket. Under produktionen av sin tredje film uppvisade de äldre tydliga tecken på större kunnande och trygghet i filmskapandet, alltså hade de utvecklats och lärt sig något nytt. De kunde dessutom omsätta sina nyvunna kunskaper i praktiskt arbete med filmen, såväl under manus- och storyboardetappen som under själva animeringen. Från handledarnas håll kunde man tydligt se en helt annan medvetenhet hos seniorerna när det gällde att tänka filmiskt, förstå klippning, redigering samt animationens möjligheter och utmaningar. De visste vad de ville uppnå med sin film men också hur man praktiskt kunde åstadkomma det. Det kan definitivt betraktas som en utveckling för en grupp individer som tidigare i sitt liv varken arbetat med film eller haft något annat konstnärligt yrke, och som heller inte haft det som ett uttalat fritidsintresse. Den här gången var seniorerna i Huskvarna mycket bestämda att filmens manus skulle bygga på verkliga händelser ur livet. De tidigare filmerna innehöll också verklighetsbaserade inslag men handlingen var i stort sett fiktiv. Den nya filmen Scener ur vår verklighet skulle skildra deltagarnas egenupplevda situationer, ofta dråpliga och komiska, och deras olika berättelser skulle vävas samman till en gemensam handling. Däremot var fiktiva figurer som t.ex. talande björnar (den första filmen En dag i Huskvarna ) eller flygande superhjältar (den andra filmen En dag i Jönköping ) nästintill förbjudna, inget sånt trams!, som en av deltagarna uttryckte det. Det kunde vara ett tecken på en större konstnärlig mognad eller också en önskan om att få framstå som seriösa, vuxna filmskapare. Filmproduktionen stötte på ett dilemma då en av deltagarna blev sjuk och det var osäkert om han kunde fortsätta att vara med och skapa filmen. Seniorerna kom fram till att det kändes bättre att utelämna den frånvarande deltagarens bidrag till filmen. Projektledaren och handledaren överlät detta beslut till deltagarna som också kände personen i fråga på ett mera personligt plan. Alternativet hade varit 15
att stoppa produktionen helt och hållet eftersom det inte fanns tillräckligt med tid för att vänta tills deltagaren åter kunde vara med i projektet. Även om beslutet att utelämna en berättelse var på sätt och vis trist så möjliggjorde det att färdigställa filmen och premiärvisa den enligt tidsplanen. Den nya filmens premiär tog också en ny form jämfört med de tidigare filmerna. I stället för en biovisning ingick filmen i en filmutställning på Jönköpings läns museum. Vernissagekvällen blev på samma gång en premiärvisning för inbjudna gäster. En trailer för filmen som bjöd in till utställningen visades under hela december 2015 i museets stora fönster som vetter mot gatan där tusentals människor passerar dagligen. Produktionen av filmen Scener ur vår verklighet skildras i en kortare dokumentärfilm av Reza Nikoo. Sekvenser som visar filmskapandets olika skeden varvas med intervjuer med deltagarna. Lis Deichmann, som varit med i alla tre filmproduktioner, säger: En fjärde film? Nej, det ska inte bli någon fjärde film fast man ska inte säga för mycket! Monica Tuvendal, som också varit med i alla tre filmer, påpekar: Jag kan rekommendera det. Börja med animerad film så slipper ni äta värktabletter. Både den animerade och den dokumentära filmen från Huskvarna ingår i DVD-samlingen Animation med äldre 2. Projektledarens reflektion: Ett tag var jag lite orolig över detta delprojekt. Det kändes inte rättvist mot andra att samma personer skulle få möjlighet att göra film igen. Gruppen var också mindre än tidigare. Men det blev en succé på många plan. Seniorerna i Huskvarna visade att man som äldre vill och kan utvecklas. Deras film uppvisar en högre konstnärlig mognad och medvetenhet. Jag tror att om den här gruppen skulle få göra en fjärde animerad film så skulle den ännu en gång överraska 16
med en synbar utveckling. Erfarenheterna av att ge en grupp äldre möjlighet att vidareutveckla arbetet med att gestalta i film är mycket intressant och det vore väldigt bra att genomföra liknande återkommande filmproduktioner med seniorer på nya platser. Värnamo Värnamo kommun tackade ja till att vara med i projektet våren 2014 och var därmed den första av de nya platserna i Jönköpings län som anmälde sitt intresse. Detta poängteras särskilt mycket eftersom Värnamo har uppvisat ett sällan skådat engagemang och en stark vilja att genomföra ett animationsprojekt. Kommunen har ställt personalresurser till förfogande och koordinerat arbetet lokalt samt arbetat aktivt för projektets långsiktiga överlevnad. Enligt Catherine P. Steiner, områdeschef Luddö, särskilt boende och dagverksamheter SoL 2, har kommunens engagemang i projektet varit möjligt tack vare ett annat pågående kultur- och aktivitetsprojekt som förstärkte personalresurserna avsevärt under den aktuella perioden. Så här skrev Catherine P. Steiner till projektledaren innan projektstart: [Det är] en fantastisk möjlighet att ge äldre personer i Värnamo kommun ett erbjudande att vara med att skapa film, något som inte är så vanligt, precis! Den tänkta målgruppen i Värnamo består av damer och herrar (75+), där några är bekanta sedan tidigare, men också några personer som tidigare aldrig träffats. Jag arbetar som områdeschef inom särskilt boende och kommunens dagverksamheter och driver också projektet Aktivitet och kultur fram tom mars 2015. Målsättning med projektet är att öka det sociala innehållet i särskilt boende samt samordna dagverksamheterna och aktiviteter. Det är genom projektet Aktivitet och kultur som jag kom i kontakt med dej, Stanislaw och animation för äldre 2 Catherine P. Steiners befattning den 10 juni 2015. 17
och det är också tack vare vår projektanställda Lisa Sandqvist, som vi har möjlighet att genomföra en studiecirkel med animation för äldre, som startar nu i höst. Jag har pratat med flera personer som kommer att delta i gruppen och de ser med förväntan fram emot att skapa film tillsammans. Ambitionen är att ha premiär i Värnamo under hösten 2015, gärna på Gummifabriken, med deltagarnas anhöriga, barn, barnbarn, politiker med flera bland publiken. Stoltheten att vara med och skapa film, trots att man är äldre och saknar förkunskaper, är inte att ta miste på i gruppen och det är med spänning vi påbörjar skapandet vid första träffen i september i år! Den entusiasm som från början genomsyrade projektet i Värnamo gjorde det möjligt för flera olika grupper äldre att träffas och samarbeta kring en gemensam filmproduktion. Äldre boende på Östrabo, besökare på mötesplatsen som bor kvar hemma, medlemmar i anhörigföreningen en dynamisk blandning av personer i olika livssituationer och olika skeden av livet som senior. Tillsammans med erfarna animations- och filmhandledare från grannkommunen Gislaved blev de ett sammansvetsat filmteam som steg för steg upptäckte den animerade filmens möjligheter. Deltagarna träffades i regel en gång i veckan på Mötesplatsen Valdemarsgatan i Värnamo. I ett tidigt skede av produktionen var hela gruppen enig om att deras film skulle rikta sig till dagens unga. Seniorerna såg en stor potential i att filmen skulle vara animerad. På ett lättsamt och humoristiskt sätt ville de berätta för dagens ungdomar om hur livet kunde se ut förr i tiden. Värnamos historia och tradition blev en viktig inspirationskälla. För att filmens budskap till ungdomar skulle bli så bra som möjligt tog seniorerna hjälp av ungdomar som gick igenom manuset och gav tips och råd om till exempel det moderna ungdomsspråket. Dockorna i filmen gjordes av trä vilket var ett 18
uttryck för den stolthet många känner över Värnamos traditioner inom trä- och möbelindustrin. Dockorna till filmen Mias resa gjordes av trä (foto: S. P. Linder) Under hela filmskapandet var samordnaren Lisa T. Sandqvist behjälplig med många praktiska detaljer i produktionen. Hon såg till att de äldre hade det de behövde för att kunna arbeta på mötesplatsen material, verktyg, hjälpmedel. Lisas viktiga roll var också att peppa och uppmuntra seniorerna när de upplevde att arbetet med filmen gick i en uppförsbacke (vilket förr eller senare inträffar under alla filmproduktioner). Lisa var också en viktig länk mellan projektledaren (som inte kunde vara fysiskt närvarande vid alla sammankomster), deltagarna och handledarna. Filmens premiär planerades tidigt i samarbete med Värnamo kommun och Gummifabriken en växande kulturell mötesplats i den gamla gummifabrikens renoverade och ombyggda lokaler. Som 19
Catherine P. Steiner nämnde i sitt ovan citerade brev, att ha premiären på Gummifabriken var en dröm eftersom det skulle förena det gamla med det nya, vilket också den animerade filmen syftade till. Drömmen blev verklighet och galapremiären ägde rum i Gummifabrikens lokaler i november 2015. Kanske det viktigaste av allt i hela Värnamoprojektet, inte minst med tanke på Kulturrådets satsning på hållbara lösningar inom kultur för äldre, var Värnamo kommuns vilja att ta till sig projektet och förvalta det vidare. Själva filmen, gjord av äldre för unga, ses som ett pedagogiskt verktyg som kan användas såväl i äldreomsorgen som i skolan. I februari 2016 bjöd Lisa T. Sandqvist in alla deltagare i projektet till en återträff. Tanken med återträffen var inte enbart att filmskaparna skulle umgås och ha trevligt, utan att planera för fortsatt spridning av filmen Mias resa. Så här skriver Lisa Sandqvist om återträffen och om projektets resultat: Den 23 februari 2016 hade vi återträff med animationsteamet på Valdemarsgatan. Det var ett glatt gäng som träffades, vi tittade gemensamt på filmen och bakom kulissernadokumentären vilket var fantastiskt. Vi åt tårta, drack kaffe, skrattade åt minnen från tiden då vi började resan med att skriva manuset till filmen. Vi pratade också om hur vi framöver ska nå ut med filmen till skolor, äldreboende och träffpunkter. Vi kommer att börja vår resa med att den 27 april visa filmen på Luddö träffpunkt, då kommer några av filmskaparna att vara med och berätta om resan de gjort som filmskapare. De var alla överens om att det har varit en stor händelse i deras liv och att det är något som de aldrig kommer att glömma, att få möjlighet att komma ut och visa filmen för andra ger ett mervärde och stolthet. 20
Projektledarens reflektion: Av samtal med Catherine Steiner och Lisa Sandqvist vet jag att det finns en stark vilja att fortsätta med animation med äldre i Värnamo kommun. På vilket sätt det ska ske och i vilken omfattning är ännu inte bestämt. Det viktigaste är att önskemålet om att fortsätta kommer från kommunen och från de äldre, inte från mig som projektledare eller regionen som projektägare. Detta ger filmskapandet med äldre i Värnamo goda förutsättningar att leva vidare efter projektets slut. Stillbild ur filmen Mias resa av seniorer i Värnamo 21
STRUKTURELL FÖRANKRING Projektet har ingått i ett strukturellt arbete med att utforma och bygga upp en regional internet-baserad plattform där kulturaktiviteter av olika slag ska kunna beställas av kommunerna i Jönköpings län. En politisk förankring av animation med äldre visade sig vara en mer komplex och svårhanterlig uppgift än vad vi från början trodde. Ombildningen av landstinget till en region 2014-2015 trodde vi skulle vara ett lämpligt tillfälle att förankra animation med äldre. Det var dock, utifrån sett, en process av omorganisation och beslutsfattande på en nivå där ett enda kulturprojekt inte hade samma prioritet som andra områden inom regionens verksamhet. Omorganisationen var tidskrävande för både tjänstemännen och politikerna vilket gjorde det svårt för oss att fullfölja våra planer på att bjuda in dem till animationsaktiviteter med äldre i syfte att informera, inspirera och utbilda. Vi lyckades med detta endast under en inspirationskonferens som anordnades för bl.a. beslutsfattare inom äldreomsorg och kultur (två ledamöter i regionfullmäktige deltog). Under en landstingsdag, 17 juni 2014, presenterades projektet för samtliga ledamöter i landstingsfullmäktige. Förutom en biovisning av en dokumentärfilm om projektet framförde projektkoordinatorn ett inledningstal. I en del av talet vädjar han till ledamöterna: I dokumentärfilmen ni strax kommer att få se hörs de äldres röster, deras egna iakttagelser och reflektioner kring hur filmskapandet påverkat dem i deras vardag. När vårt utvecklingsprojekt slutar i december 2015 kan det vara era politiska beslut som avgör om fler nya seniorer i vårt län får uppleva livsglädjen i att skapa kultur som alla, oavsett åldern, kan njuta av. 22
Jag har en vision. En vision av vår nya Region Jönköpings län där animation med äldre är som ett varumärke, ett kännetecken av god livskvalitet för våra äldre. Vi lever i ett Sverige där massmedia dagligen matar oss med dystra bilder av åldrande och äldreomsorg. Många säger: usch! Jag vill inte bli gammal! Animation med äldre står i kontrast till den dystra och mörka bilden och jag hoppas att ni som har sett filmen En animerad resa tur och retur ska kunna säga: Tjoho! Vad det ska bli kul att bli gammal! Detta gav uttryck för våra ambitioner i projektet. Ambitionerna mötte sedan en verklighet där vår vision av Region Jönköpings län med animation för äldre som en unique selling proposition inte (i varje fall under den aktuella projektperioden) sammanföll med beslutsfattarnas. Med facit i hand kan vi spekulera om huruvida ett projekt med en mer utbyggd organisation och flera direkta intressenter skulle ha lyckats bättre. Vi använde oss av de medel vi ansåg ha störst kraft för att påverka beslutsfattarna och det var själva filmerna, skapandet och de äldres kreativitet. Arbetet med kulturplattformen som numera drivs i projektform under namnet Samverkansgrupp Aktivt och meningsfullt liv ser vi som en möjlighet för animation med äldre i regionen. Plattformen och den nylanserade webbplatsen Aktivt liv där animation och filmskapande ska kunna beställas av kommunerna kommer att säkra större tillgänglighet och en bredare spridning. Finansiering av kulturskaparnas (i det här fallet - animatörernas, filmarnas) arbetsinsatser är ännu inte löst och det är nog det som är det största hindret i att fler äldre i länet ska kunna ta del av filmskapandet. En modell som vissa regioner och landsting tillämpar eller prövar ut, där professionellt ledda kulturaktiviteter med äldre ska kunna samfinansieras av kommun och region/landsting, skulle kunna vara en långsiktig lösning. En annan skulle kunna vara statliga medel som går att söka i likhet med Skapande skola. 23
UTBILDNING, FORTBILDNING, INSPIRATION Under projekttiden 2014-15 genomförde vi 2 inspirationskonferenser på länsmuseet i Jönköping och en inspirationsdag/workshop i Gnosjö. Inspirationskonferenserna på Jönköpings läns museum visade sig väldigt populära - efterfrågan var så stor att båda var fullbokade. Region Jönköpings läns folkhälsosektion passade på att sprida information om arbetet med de många kulturaktiviteter som finns för äldre i länet och att inspirera länets kommuner till att genomföra dem på hemmaplan. Förutom animationen och filmskapandet presenterades även dans för personer med Parkinsons sjukdom, dansterapi för äldre, museivisningar för personer med demenssjukdom (Möten med minnen), Läskraft, Bibliotekets utbud för seniorer, Länsmuseets arkiv. Konferenserna bjöd på praktiska workshops där samtliga deltagare fick prova på de olika kulturaktiviteterna. Konferensen i oktober 2015 var på samma gång en redovisning av animationsprojektets resultat och erfarenheter. Sammanlagt deltog ca 200 personer från nästan alla kommuner i Jönköpings län. Bland konferensdeltagarna fanns omvårdnadspersonal inom äldreomsorgen, arbetsterapeuter, aktivitetssamordnare, äldreomsorgschefer, andra tjänstemän och enstaka politiker. Bildningsförbund var också representerade. Inspirationsdagen i Gnosjö i april 2015 vände sig främst till äldre själva. Dagen genomfördes i samarbete med Gnosjö bibliotek. Tanken var att sprida information om och inspirera till filmskapande och animation bland äldre själva. En målgrupp vi var särskilt angelägna om att nå ut till var äldre som bor kvar hemma. Inspirationsdagen bjöd på workshops i animerad film och bildberättande samt föreläsningar och filmvisningar. Det var relativt god uppslutning och deltagarna kom från olika orter runtom i Jönköpings län. 24
En annan aktivitet som genomfördes och som kan räknas till inspiration var premiären av dokumentärfilmen En animerad resa tur och retur av Björn Skallström. Premiären och de efterföljande biovisningarna arrangerades i samarbete med Folkets Bio i Jönköping. Personalen på Lillsjögården i Forserum inspireras till filmskapande. (foto S. P. Linder) 25
PROJEKTETS RESULTAT För att se på projektets resultat och avvikelser måste vi först gå tillbaka till ansökan och projektplan för 2014-2015. Projektet har som mål att bygga hållbara strukturer baserade på nära samverkan mellan region och kommun, äldreomsorg och kulturaktörer, som på sikt kan garantera tillgång till aktiviteten "animation och filmskapande" för äldre i Jönköpings län. Vi har haft nära samverkan mellan region och kommun. Ett synnerligen gott exempel är Värnamo kommun där animation och filmskapande med äldre har stora chanser att fortleva efter projektet. Integrera animation i en utbudskatalog/aktivitetsplattform. Arbetet med aktivitetsplattformen pågår för närvarande i projektform med regionen som huvudman och en engagerad och erfaren projektledare från Jönköpings kommun. Plattformen har nyligen lanserats under namnet Aktivt liv (mars 2016) och kulturaktörer har bjudits in till utbildning om hur de kan lägga in sina aktiviteter. 26
Skapa större medvetenhet och sprida kunskap om vad animation med äldre handlar om och vad det ger de äldre och deras omgivning. Få fler kulturaktörer att vilja jobba med äldre. Undergräva föreställningen om äldre som enbart en belastning och kostnad för samhället. Detta har vi uppnått genom de olika konferenserna och utbildningsoch inspirationsaktiviteterna. Fortsatt produktion av nya filmer - en investering i de äldre - och bred spridning av seniorernas alster ser vi som en viktig förändringsfaktor. De filmer som kommer att skapas under projekttiden 2014-2016 skall kännetecknas av hög konstnärlig och innehållsmässig kvalitet. Två nya animerade filmer, två nya dokumentärfilmer och en filmsvit bestående av 7 kortare dokumentära bildberättelser. Att färre filmer har producerats än under projektperioden 2012-13 kan förklaras med att detta projekts första år ägnades till stor del åt spridning och förankring i kommunerna. Samtliga filmer gjorda i projektet finns med i en DVD-box Animation med äldre 2. Vi ämnar nå ut till samtliga kommuner i länet, Vi bjöd in alla kommuner i Jönköpings län att delta i projektet. Av de inbjudna svarade fem positivt och i tre genomförde vi filmskapande med äldre. Vi har inte fått någon respons alls från tre av länets 13 kommuner. Projektet har därmed nått ut till 10 av 13 kommuner vilket kan betraktas som en framgång. bjuda in de äldre som redan gjort film och låta dem få dela med sig av sina erfarenheter till nya seniorer. 27
De äldre från Huskvarna deltog på samtliga inspirationsdagar och konferenser under projekttiden och delade med sig av sina erfarenheter till nya seniorer. Strukturell förankring och kompetensutveckling: dialog med samt utbildning/fortbildning/inspiration för politiker/tjänstemän/chefer/personal i animation och bildberättande. Detta redovisas i ett tidigare kapitel. AVVIKELSER Vissa delar av projektplanen blev inte genomförda a) på grund av en minskad budget Fortbildning av de filmskapare/animatörer som ska handleda de äldre i syfte att ge dem bättre inblick i de äldrepedagogiska aspekterna. b) på grund av ändrade förutsättningar Elever från Eksjö gymnasium bjöds in till gemensamt filmarbete med seniorer. De valde tyvärr att inte delta i projektet då de hade andra idéer för sina examensfilmer. En elev blev dock så inspirerad av vårt projekt att hon gjorde sin examensfilm tillsammans med sin mormor/farmor. 28
SAMARBETS- PARTNERS Film i Jönköpings län (numera Regional utveckling film) hjälpte oss med genomförandet av workshops i filmskapande, lånade ut filmutrustning, hjälpte hitta professionella filmskapare i länet. Slöjd, bild, länsmuseet, länsbiblioteket, dans övriga kulturfunktioner inom Landstinget/Regionen. Slöjd hjälpte till med lokaler inom ett parallellt pågående projekt Kultur på recept, där animationsworkshops genomfördes för att testa vår metod för en annan målgrupp. Länsmuseet samarbetade vi med kring inspirationskonferenser och workshops. Filmskaparna i Huskvarna ideell förening stiftad och driven av seniorer - föreningen hjälpte till att inspirera nya seniorer till filmskapande. Via chefsnätverk äldreomsorg och fritidssamordnare/fritidskonsulenter inom äldreomsorgen i Jönköpings län fick vi hjälp med spridning av information om våra kommande projektaktiviteter till kommunerna. Meza Verde production i Gislaved samt Finnveden TV (lokal TV) arbete med äldre med utländska rötter, äldres medverkan i lokal TV. Vi har samarbetat tätt under hela projektperioden. Meza Verde handledde seniorerna i Värnamo. 29
Anhörigföreningen Värnamo och därigenom Anhörigas Riksförbund. Samarbete i delprojektet i Värnamo. Organisationsombudsmannen Anett Karlsson närvarade på galapremiären av filmen Mias resa på Gummifabriken i november 2015. Projektet Animation med äldre fick senare en inbjudan att medverka på Anhörigriksdagen i Varberg i maj 2016. Premiären av filmerna skapade i Forserum anordnades i Centrumkyrkan. (Foto: S. P. Linder) 30
REKOMMENDATIONER FÖR FRAMTIDEN Med utgångspunkten i gjorda erfarenheter och resultat föreslår vi följande insatser för att animation med äldre ska kunna leva vidare i Jönköpings län. Det behövs en avlönad koordinator en inspiratör som kan fortsätta sprida denna metod och modell till nya boenden, träffpunkter, aktivitetscentraler, dagverksamheter. Vidare behövs finansiering av själva filmskapandet med professionella animatörer/filmare. Regionala medel behövs som en subvention av professionella kulturaktiviteter för äldre i kommunerna. Det skulle exempelvis kunna vara en pott med sökbara medel Film med äldre som en enhet (boende, träffpunkt, etc.) skulle kunna söka för att genomföra ett filmprojekt med professionella filmskapares hjälp. Egen delfinansiering skulle kunna vara ett krav i ansökan - antingen i form av kontanta medel eller t.ex. egen arbetsinsats. Film med äldre skulle kunna ingå i regional utveckling film och bedrivas i samverkan och gemensam finansiering med folkhälsosektionen. En sådan lösning skulle göra det möjligt för äldre i Jönköpings län att ta del av allt det positiva som filmskapandet kan ge både dem själva, deras anhöriga och personalen. På samma gång skulle det göra region Jönköpings län till en plats där film- och animationsprojekt är ett återkommande inslag i de äldres vardag. 31
Foto på försättsbladet: Margit Nordberg i Huskvarna animerar under kameran. (foto: Stanislaw P. Linder) Tack till Georg Drakos för korrekturläsning och värdefulla synpunkter på denna slutrapport. Författare: Stanislaw Przybylski Linder http://www.elderly-elevated.com Projektägare: Region Jönköpings län http://plus.rjl.se/aldreochkultur http://www.rjl.se Finansiär: Statens Kulturråd http://www.kulturradet.se 32