Arbetets betydelse och mening i upphörandeprocessen

Kriminologiska institutionen Arbetets betydelse och mening i upphörandeprocessen - en kvalitativ studie inom livsloppskriminologin Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Vårterminen 2015 Jenny Augustsen

Sammanfattning Syftet med denna studie är att undersöka arbetets betydelse och mening i samband med upphörandeprocessen och om det finns några försvårande omständigheter vilka kan generera svårigheter kring arbetet som en del av upphörandet med brott. Som metod har jag använt mig av kvalitativa intervjuer för att få en förståelse och kunskap om arbetets betydelse för intervjupersonernas upphörandeprocess. Valet av metod har gjorts utifrån syftet att få ta del av intervjupersonernas livsberättelser samt för att fylla ett tomrum, då bristen på kvalitativa studier inom livsloppskriminologin är relativt stor. Två olika utgångspunkter - arbetet som kausal brottsavhållande faktor respektive arbetet som en del av upphörandeprocessen har legat till grund för den tidigare forskningen. Resultatet i studien har sedan analyserats med hänsyn till dessa två utgångspunkter samt utifrån Sampson och Laub's aged - graded theory of informal social control. I resultatet framkommer att arbetets betydelse som en del av upphörandeprocessen ges ett visst stöd, men framförallt verkar arbetet vara en viktig faktor för att individen fortsatt ska kunna avstå från att begå brott. Dessutom har vissa svårigheter kring arbetet som brottsavhållande identifierats i resultatet. Slutsatsen i denna studie blir att Sampson och Laub's teori ges ett svagt stöd samt att, för att en individ ska kunna klara av att upphöra med brott, krävs en kombination av individens egen vilja och samhällets stöttning. 1

Innehållsförteckning 1 Inledning 4 1.1 Syfte och frågeställning 5 1.2 Definitioner 5 1.2.1 Upphörande med brott 5 1.2.2 Arbete 6 1.2.3 Stigma, marginalisering och social exkludering 6 1.3 Disposition 7 2 Teori 7 2.1 Samspon och Laub 7 2.2 Aged - graded theory of informal social control 8 3 Tidigare forskning 10 3.1 Arbetet som kausal brottsavhållande faktor 10 3.2 Arbetet som en del i upphörandeprocessen 12 3.3 Försvårande omständigheter kring arbetet som brottsavhållande 13 4 Metod 16 4.1 Datainsamlingsmetod 16 4.1.1 Intervjuguide 17 4.2 Urval 17 4.3 Etiska ställningstaganden 17 4.4 Genomförande 18 4.5 Förförståelse 19 4.6 Maktasymmetri 20 4.7 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt och analysmetod 20 4.8 Validitet och reliabilitet 21 4.9 Generaliserbarhet 21 4.10 Transkribering 22 4.11 Intervjupersonerna 22 5 Resultat och analys 23 5.1 Arbetets betydelse för intervjupersonerna under deras brottsaktiva period 23 2

5.2 Arbetets betydelse för intervjupersonerna som brottsavhållande 27 5.3 Slutsatser och viktiga insikter om arbetets betydelse vid upphörandet med brott 29 6 Diskussion 31 6.1 Fortsatta studier 33 Litteraturförteckning 34 Bilaga 1 37 3

1 Inledning Studier om brottslighet har upprepade gånger påvisat att många ungdomar begår brott, samtidigt utgör brottsligheten för majoriteten av dem en kort period av deras liv och den når en kulmen vid en genomsnittsålder på 17 år för att sedan minska och avta helt (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 384). Intresset för varför ungdomar börjar begå brott har fångat många kriminologers uppmärksamhet, men frågan om varför ungdomar och vuxna slutar att begå brott är inte lika väl utforskad (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 385). Inom den longitudinella livsloppsforskningen har det därför fokuserats på individers kriminella karriärer, hur den har börjat - (onset), hur länge den pågått (persistence) och när den slutade (desistence) och funnit att vad som händer under barndomen kan relateras till brottslighet under ungdomsåren och in i vuxen ålder. Livsperioden med ungdomsbrottslighet kan leda till ett antisocialt liv som vuxen och skapa svårigheter med att få ett arbete och bilda familj vilket kan resultera i ett fortsatt vuxenliv med brottslighet (Lilly, Cullen and Ball, 2011, s. 386). De som begått brott som ungdomar för att sedan sluta, kan lättare komma vidare in livets nästa fas med fast arbete och äktenskap medan de som fortsätter att begå brott kan riskera att gå miste om den fasen i livet (Nilsson och Estrada, 2011, s. 233). Tidigare brottslighet som både ungdom och som vuxen korrelerar negativt med framtida utsikter på arbetsmarknaden (Nilsson och Estrada, 2011, s. 231). Nilsson och Estrada (2009, s. 19-24) konstaterar i sin studie att för de flesta innebär övergången från ungdom till vuxen en etablering på arbetsmarknaden och familjebildning. En stor andel av dem som har begått brott både som ungdomar och vuxna har en anknytning till arbetsmarknaden vid en ålder av 28 år. Sett till arbetsmarknadsanknytning har det gått bra för de flesta, ändock står var femte man av dem som begått brott både som ungdom och vuxen utanför arbetsmarknaden. Att inte ha ett fast arbete och/eller bostad kan medföra att den informella sociala kontrollen blir svag och att dagarna inte fylls med meningsfulla rutinaktiviteter. Att lyckas ta sig ur brottsligheten kräver en kombination av individens egen vilja och samhällets stöttning. (Nilsson, Estrada och Bäckman, 2014, s. 130). Samhällets stämpling och marginalisering kan dock sätta sina begränsningar för handlingsutrymmet för individer som har begått brott. Den sociala positionen i samhället har betydelse för hur väl människor kan som aktivt handlande utnyttja de resurser som står till förfogande, vilket således avgör livschanser och möjligheter (Nilsson och Estrada, 2009, s. 4-5). Tidigare studier inom livsloppskriminologin har påvisat att det finns en koppling mellan att ha ett arbete och att individer slutar att begå brott, vilken betydelse som arbetet har i denna 4

process är dock inte helt tydlig. Vissa anser att arbetet är en kausal faktor vilken leder till att individen slutar att begå brott (se Sampson och Laub, 1993 samt Laub och Sampson, 2003) medan andra hävdar att arbetet istället bör ses som ett led i en upphörandeprocess (se Skardhamar och Savolainen, 2014), om det överhuvudtaget har någon betydelse. För att djupare förstå arbetets mening och betydelse i upphörandeprocessen, behövs kvalitativa studier som specifikt studerar detta, vilket föreliggande studie avser att göra. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med denna studie är att undersöka arbetets betydelse för upphörandet med brott och vilka försvårande omständigheter som kan finnas i samband med upphörandeprocessen. Detta syfte har mynnat ut i frågeställningen; vilken betydelse och mening har arbetet för individen i upphörandeprocessen och finns det några svårigheter kring arbetet som en del av upphörandet med brott? 1.2 Definitioner Under denna rubrik kommer viktiga begrepp som används i studien att definieras. 1.2.1 Upphörande med brott Att definiera vem som kan benämnas som ständig brottsling kan vara svårt. Ska antagandet baseras på antal anmälningar, arresteringar, fällande domar eller antal fängelsestraff och ska hänsyn tas till enskilda delar eller alla dessa sammantaget? Detta medför också svårigheter med att definiera själva upphörandet med brott. Alla kommer förr eller senare att upphöra med brott baserat på ålder och hälsa. Det finns enligt Laub och Sampson (2003, s.196-197) de individer som fortsätter att begå brott, de som slutar att begå brott samt en grupp individer däremellan, vilka de benämner som intermittents - det vill säga periodare. Kännetecknen för en periodare är att de periodvis skiftar mellan att begå brott och att inte begå brott. Dessa individers liv ter sig som ett zick zack - mönster. Dessa individer kan ha slutat att begå brott, men fortsatt att exempelvis dricka alkohol vilket riskerar att leda in dem i brottslighet igen. Upphörandet är inte en oåterkallelig övergång. Upphörande med brott kan antingen betraktas utifrån att en händelse har en kausal effekt, vilket leder till att en individ att slutar att begå brott, eller att olika händelser utgör en del av en process mot upphörandet med brott. För att en individ ska kunna upphöra med brott anser Rydén -Lodi (2005, s. 8) att flera faktorer måste samspela för att en upphörandeprocess ska vara möjlig. Faktorer (Rydén -Lodi, 5

2005, s. 29) som gynnar denna process anses vara - att vara fri från missbruk, ha ett socialt nätverk med individer från det konventionella samhället, ha fast bostad samt någon form av försörjning. Chylicki (1992, s. 202) ser också upphörandet som en process där individen förändrar sitt sociala umgänge genom att sluta umgås med de kriminella kontakterna och spenderar istället mer tid med individer vilka lever konventionella liv enligt samhällets norm. 1.2.2 Arbete Att definiera arbete för denna studie är något problematisk. Enligt Bäckman och Franzéns (2007, s. 35) resonemang och definition av arbete, vilken de har baserat på statistik från statistiska centralbyrån, är arbete en sysselsättning, vilken vår vardag struktureras kring och genererar en lön som gör att vi kan försörja oss själva. En person i åldern 16-64 år räknas ha ett arbete om denne arbetar avlönat minst en timme per vecka och tjänar mellan 0,5 och 3,5 basbelopp (Bäckman och Franzén, 2007, s. 40-42). Denna definition av arbete utgår dessutom ifrån att arbetet är "vitt" medan intervjupersonerna kanske även räknar in "svartarbete", tillfälliga arbeten samt arbeten med lägre lön alternativ byte av tjänster som arbeten. Därför kommer studiens definition av arbete istället att följa intervjupersonernas. 1.2.3 Stigma, marginalisering och social exkludering Flera studier, både svenska (Nilsson och Flyghed, 2007 samt Nilsson och Estrada, 2009) och utländska (Pager, 2003) har påvisat att den samhälleliga strukturen kan vara stigmatiserande (stigma) och medföra en marginalisering och social exkludering av de individer som har en brottslig bakgrund, vilket innebär att deras möjligheter på arbetsmarknaden kan bli begränsade. "Med marginalisering och social exkludering brukar avses minskat handlingsutrymme och minskad delaktighet" (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 292). Framförallt kan detta drabba grupper av individer som är socialt utstötta genom att de ej har en förankring på arbetsmarknaden och/eller en fast bostad (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 292). Risken för social exkludering är störst för dem som har registrerats för brott både som ungdom och vuxen (Nilsson och Estrada, 2011, s. 233). Individer som enligt andra besitter oönskade egenskaper kan riskera att stämplas och uppleva ett utanförskap vilket för individen kan innebära ett stigma (Goffman, 2014, s. 10-11). En stigmatiserad individ kan uppfatta sig själv både som en människa likt alla andra, men också precis som av omgivningen - som annorlunda (Goffman, 2014, s. 120). För den stigmatiserade individen kan detta stigma innebära att samtidigt som samhället erkänner denne som en del av samhället så är hen också annorlunda (Goffman, 2014, s. 135). I de flesta 6

samhällen finns en identitetsnorm där avvikande egenskaper hos vissa individer kan riskera att medföra stigma, oavsett om det rör sig om kriminalitet, handikapp eller personliga egenskaper (Goffman, 2014, s. 141). 1.3 Disposition Studien har inletts med en inledning för att ge en översikt av ämnet och en problemformulering vilken har mynnat ut i syfte och frågeställning. Vidare kommer nu en genomgång av vald teori samt den tidigare forskningen. Därefter presenteras denna studies metod, resultat och analys av genomförda intervjuer samt avslutas med en diskussion. 2 Teori I denna studie kommer den insamlade empirin att tolkas, förstås och analyseras utifrån Sampson och Laubs Aged graded theory of informal social control. Teorin kommer att utgöra en referensram vid analysen av arbetets betydelse och mening för intervjupersonerna. Med hjälp av teorin kan en tolkning genomföras av intervjuerna och skapa förståelse kring arbetets betydelse och mening för intervjupersonernas upphörandeprocess. Detta avsnitt inleds med en presentation av hur Sampson och Laub lade grunden för livsloppskriminologin med sin age graded theory of informal social control och därefter följer presentationen av teorin. 2.1 Sampson och Laub Grunden för Sampson och Laub's teori - age-graded informal social control lades när de genomförde en studie under åren 1950 och 1968 på material insamlat av Sheldon och Eleanor Glueck. Detta material bestod av pojkar födda mellan 1924 och 1935, vilka vid tiden för studien var i åldern 10-17 år gamla. Pojkarna delades in i två grupper, där den ena benämndes som ungdomsbrottslingar och bestod av 500 stycken pojkar och den andra var en kontrollgrupp, vilken också bestod av 500 pojkar. Pojkarna som benämndes vara brottslingar kom från två uppfostringsskolor och kontrollgruppens pojkar hade inga brottsanmälningar på sig och i intervjuer med omgivningen omtalades de som icke kriminella. Båda grupperna var överensstämmande gällande ålder, etnicitet, IQ och socioekonomiska förutsättningar. Gluecks studie ägde rum mellan 1940-1965 och de intervjuade pojkarna vid 14, 25 och 32 års ålder. Av innehållet i detta material fokuserade sig Sampson och Laub på variablerna arbete, äktenskap och militärtjänstgöring. För dessa variabler sattes det upp nyckelord vilka skulle motsvara om individerna hade svag, medel eller stark förankring på arbetsmarknaden samt huruvida om anknytningen till frun var instabil eller stabil. Dessa mätningar tillsammans skulle sedan påvisa om individerna hade svaga eller starka informella sociala band till familj, 7

jobb och samhället generellt. Studiens resultat påvisar att den viktigaste faktorn för att en vuxen inte ska begå brott är ett fast jobb. Detta gällde oavsett pojkarnas grupptillhörighet i studien. Detsamma gällde äktenskap, de vuxna män som var gifta begick färre brott. Detta tyder på att ju starkare sociala band en individ har som vuxen, desto mindre är risken för brottslighet (Sampson och Laub, 1990). 2.2 Aged - graded theory of informal social control Livsloppskriminologin med utgångspunkt i Laub och Sampsons aged - graded theory of informal social control framhåller att ett livslopp (life course) karaktäriseras av övergångar (transitions) och vändpunkter (turning points). Teorin tillkännager vikten av individers beteende under barndomen och individers förmåga till självkontroll, men avvisar att vissa faktorer under vuxenlivet inte skulle ha någon betydelse för en individs brottslighet. Den sociala informella kontrollen har därmed betydelse under hela livsloppet huruvida om en person kommer att begå brott eller inte (Sampson och Laub, 1993, s. 7). Tanken om informell social kontroll tar sin utgångspunkt i Hirschis teori om sociala band (Sampson och Laub, 1993, s. 17-18). Centralt fokus inom teorin ligger på varaktighet, timing och ordningsföljden av avgörande livshändelser och konsekvenserna av den sociala kontrollen de medför. Genom livsloppet finns olika övergångar som hör till olika ålderstadier och betraktas som en del av det sociala mönstret som individer enligt norm bör följa. Olika vägval, livshändelser och övergångar under livsloppet kan leda till vändpunkter. Dessa vändpunkter kan förändra individens fortsatta vägval. Exempelvis ses skola, arbete, militärtjänstgöring, äktenskap och föräldraskap som möjliga vändpunkter (Sampson och Laub, 1993, s. 8-9). I och med Sampson och Laubs vidareutveckling av sin age graded theory of informal social control ses livsloppsteorin som kontextuell och tillägget i teorin handlar om att human agency (personlig agerande) har en central roll för ställningstagande och val av livsväg (Laub och Sampson, 2003, s. 33). Fortsatt brottslighet i vuxen ålder kan tyda på bristande social kontroll, få strukturerande rutinaktiviteter samt svag human agency. Motsatsen till detta blir att upphörande med brott istället kan indikera på att dessa faktorer är närvarande. Human agency tillsammans med rutinaktiviteter och den sociala kontexten är viktiga för förståelse av kontinuitet och förändring av brottsligt beteende genom livsloppet (Laub och Sampson, 2003, s. 37-38). Rutinaktiviteter och situationella tillfälligheter ses som viktiga för en individ i samband med olika livsval, antingen emot eller för brottslighet. Många av dem som begår brott kan ha kaotiska liv med temporära boenden och tillfälliga arbeten. I förklaringen av hur 8

livsloppsteorin fungerar med kontinuitet och förändring av brottsligt beteende krävs en situationell och kontextuell hänsyn (Laub och Sampson, 2003, s. 38-39). Strukturen i ett samhälle skapar förutsättningar för och har inflytande på möjligheterna för individer att genom hela livsloppet knyta viktiga informella och formella sociala band både till individer och till strukturen och existerar inte oberoende av varandra. Den rådande samhällsstrukturen skapar olika förutsättningar för olika individers livsval och livschanser. Individer med exempelvis en instabil anknytning till arbetsmarknaden, alkoholproblem, äktenskapsproblem eller som har ett brottsregister riskerar att bli stämplade av strukturen, vilket på sikt kan leda till stigma och marginalisering (Sampson och Laub, 1993, s. 123-124). Socioekonomiska förutsättningar, etnicitet, ålder, kön, klass etcetera inverkar på vårt handlingsutrymme i den samhällskontext i vilken vi lever i och dessa strukturella faktorer kan i sin tur påverka hur de enskilda familjerna ser ut och fungerar (Sampson och Laub, 1993, s. 18-20). Att upphöra med brott kan upplevas som en förvirrad tid men också som en trigger för något nytt. Involveringen i arbete, äktenskap respektive militären kan på kort sikt minska antal begångna brott av individen och kan på lång sikt leda till ett liv i konformitet (Laub och Sampson, 2003, s. 40-41). Laub och Sampson (2003, s. 40-41) hävdar att genom den strukturella förändringen är en individuell förändring möjlig. Vändpunkten äger rum i ett kontextuellt sammanhang påverkat av grupprocesser samt etnicitet och socioekonomisk status. I samma takt som styrkan i anknytningen till de sociala banden stärks så kan också motivationen och drivkraften att avstå från att begå brott stärkas. Strukturella faktorer vilka understödjer ett upphörande med brott i kombination med individens egen human agency verkar vara en förutsättning för att individen ska kunna upphöra med brott (2003, s. 145-148). De kriminella individerna måste enligt Sampson och Laub (2005, s. 37, 42) ses som aktiva deltagare för sina egna liv och val under livsloppet, där Human agency är av största vikt med tanke på att "bara för att" en individ får ett arbete, är det inte säkert att han kommer att sluta att begå brott. Individuals contruct their own life-course perspective through the choices and actions they take within the opportunities and constraints of history and social circumstances (Sampson och Laub, 2005, s. 40). Den sociala mobiliteten ses också som viktig, där nya möjligheter ges den som har viljan och förmågan och kan acceptera det nya och ändra sig. Genom den sociala kontrollen och den emotionella anknytningen finns ingen tid över för att fortsätta att begå brott (Laub och Sampson, 2003, s. 145-148). Carlssons (2014, s. 43-44) resonemang om vändpunkter innebär att specifika händelser under livsloppet kan fungera som vändpunkter om de innebär att en individ upphör med brott - i annat fall bör de endast ses som en händelse i livet. För att ett 9

arbete exempelvis ska kunna uppfattas som en vändpunkt innebär det att arbetet också för med sig en förändrad brottsbenägenhet. Därmed betraktas vissa livshändelser som viktigare än andra eftersom de genererar följdeffekter - i detta fall- upphörande med brott. Sammanfattningsvis innebär vändpunkt enligt Laub och Samspon (2003, s. 148) att det medför ett sätt att bryta mellan dåtid och nutid, det är en fysisk kontroll men också ett socialt stöd och en chans att utvecklas, den genererar förändring och struktur med hjälp av rutinaktiviteter och slutligen ger den en möjlighet att skapa en ny identitet. What makes a turning point a turning point rather than a minor ripple is the passage of sufficient time on an new course such that it becomes clear that direction has indeed been changed (Laub och Sampson, 2003, s. 39) Det finns två huvudsakliga svaga punkter med Sampson och Laub's teori. Den första är att kunna förklara i vilken utsträckning som de sociala banden kan ha någon inverkan på individen i samband med ett arbete eller äktenskap och om det finns andra sociala faktorer som kan relateras till att en individ börjar leva ett liv i konformitet. Den andra punkten berör på vilket sätt kombinationen av individuella - och strukturella faktorer kan förklaras vara en del i upphörandet med brott, då Sampson och Laub hävdar att individer bör ses som aktiva deltagare av sina egna liv genom vilka val de gör genom livsloppet, dock tas liten hänsyn till vilka eventuella försvårande omständigheter som de strukturella faktorerna i samhället kan ha på en individs handlingsutrymme (Lilly, Cullen och Ball, 2011, s. 406-408). 3 Tidigare forskning Den tidigare forskningen behandlar en genomgång av andra forskares studier inom samma område som för denna studie. Litteraturen om brottsavhållande faktorer är omfattande, vilket gör en fullständig genomgång omöjlig inom ramen för denna studie. Därför har de mest centrala texterna för ämnet valts ut. Intervjumaterialet kommer sedan att i resultat - och analysavsnittet att tolkas och förstås i relation till denna tidigare forskning. 3.1 Arbetet som kausal, brottsavhållande faktor När en individ med tidigare brottslighet blir betrodd med ett arbete - trots bakgrunden - kan det bli ett första steg i upphörandet med att begå brott. Att ha ett arbete kan ge en individ en identitet och en ny mening med livet. Arbetet kan leda till en meningsfull rutinaktivitet, vilken fyller många timmar på dygnet och kan således medföra att tidsutrymmet för fritid blir mindre än vid arbetslöshet. Anställda som har en chef som tror på dem, kan dessutom känna ett större engagemang i arbetet (Laub och Sampson, 2003, s. 46-48). Enligt Laub och Sampson (2003, s. 40-41) kan en strukturell förändring - i detta fall ett 10

arbete - också innebära en individuell förändring, vilket således innebär att ett arbete kan medföra att antal begångna brott minskas på kort sikt och på lång sikt kan förändringen leda till ett liv i konformitet. Sampson och Laub framhåller att graden av anknytning och kvalitén på de sociala banden också har betydelse och att ha ett arbete i sig innebär inte en utökad informell social kontroll utan kontrollen uppstår först om arbetet är fast och åtföljs av förpliktelse, engagemang och om det finns ömsesidiga band mellan chef och anställd. Arbetet består av ett tredelat kapital som ligger till grund för det sociala band som skapas mellan individen och dennes arbetsplats. Dessa är ett fysiskt kapital genom löneutbetalning, mänskligt kapital genom erkänd yrkesskicklighet samt ett socialt kapital genom känslomässig anknytning till arbetsplatsen (Sampson och Laub, 1993, s. 140-141). Ett arbete i sig är därmed inte brottsavhållande utan det krävs ett ömsesidigt beroendeförhållande av förväntningar och åtaganden. Att den som tidigare begått brott blir uppskattad på arbetet - att någon tror på individen - gör att denne också vågar investera socialt kapital i äktenskapet respektive arbetet, således växer beroendeförhållandet fram och de sociala banden stärks (Sampson och Laub, 1993, s. 142). Karaktäristiskt för de män som upphört med att begå brott är att de under lång tid har varit stadgade genom giftermål och haft en stabil anknytning till arbetsmarknaden (Laub och Sampson, 2003, s. 118). I intervjuerna som Laub och Sampson har genomfört i sin uppföljningsstudie (2003, s. 129) med tre av de 52 männen omtalas inte arbetet vara en vändpunkt, utan snarare har det varit militärtjänstgöringen och "uppfostringsskolor" samt äktenskapet som uppfattats som vändpunkten. Däremot verkar ett fast arbete vara en förutsättning för fortsatt liv utan brottslighet. Olika former av deltagande i hjälpprogram (AAgrupper) samt att individer bryter med det gamla livet genom en geografisk förflyttning har också omtalats som vändpunkter i intervjuerna (Laub och Sampson, 2003, s. 140). Uggen (2000, s. 529) anser att om arbetet ska ha en kausal funktion som vändpunkt är tidpunkten för när den inträffar viktig. En anställning har som störst effekt när återfallsrisken är som störst, det vill säga i direkt anslutning till frigivningen. Framförallt verkar ett arbete ha en positiv effekt för de individer som är äldre än 27 år. Uggen och Wakefield (2008, s. 191-194) bedömer i sin studie att tillgången på hederliga arbeten i ett samhälle korrelerar med möjligheterna för en individ att sluta att begå brott och minimera risken att återfalla. Återfallsrisken är åldersrelaterad och baseras på olika livsstadier där det i takt med att en individ blir äldre blir viktigare att denne har en stabil anknytning till arbetsmarknaden. 11

3.2 Arbetet som en del i upphörandeprocessen Enligt Skardhamar och Savolainens (2014, s. 263-269) studie bör arbetet ses som en del av en process i upphörandet med brottslighet. Skardhamar och Savolainen utgår ifrån en tanke, vilken benämns som hook - for - change och innebär att i takt med att en individ börjar begå färre brott förbättras chanserna till att få ett hederligt arbete, vilket i sin tur underlättar processen. Timingen är också avgörande för när arbetet uppstår och vilken effekt det får för individen. I enlighet med tanken om hook - for - change är det inte troligt att ett arbete framkallar upphörande med brott så länge det inte först och främst innebär en minskning av antal begångna brott, vilket är signalen för att individen är redo för förändring. Förespråkaren för tanken om hooks - for - change är Giordano, Cernkovich och Rudolph (2002, s. 1051-1056) och det är utifrån dem som Skardhamar och Savolainen baserar sitt resonemang kring hooks - for - change. Resultatet i Skardhamar och Savolainens studie påvisar en minskning av antal begångna brott för majoriteten av individerna innan de får ett arbete, vilket stödjer tanken om hook- for - change, snarare än att individen går från aktivt kriminell och "rakt in i ett fast arbete" och att arbetet i sig således skulle vara en vändpunkt. De flesta individer är brottsligt inaktiva minst två år före de får ett arbete. Tillfälliga arbeten om cirka sex månader verkar inte resultera i ett upphörande med brottslighet och i samband med en eventuell arbetslöshet ökade antalet begångna brott, men om detta berodde på att individen blivit arbetslös eller om individen blivit arbetslös på grund av att hen begått brott kan vara svårt att avgöra. Ett fast arbete verkar dock ha en större inverkan som brottsavhållande på de äldre än de yngre individerna. Generellt ger studien ett litet stöd för arbetet som brottsavhållande vändpunkt (Skardhamar och Savolainen, 2014, s. 285-288). För att arbete ska kunna fungera som vändpunkt bör den också generera en långsiktig förändring hos individen, dessutom bör man istället för att enbart se till arbetet som en isolerad händelse, också ta hänsyn till kontexten i större utsträckning för att förstå huruvida händelsen (i detta fall arbete) kan fungera som en vändpunkt eller inte. Arbetet i sig kan mycket väl endast vara en övergång under livsloppet (Carlsson, 2011, s. 3-5). Enligt Wright och Cullen (2006, s. 192-194) kan ett arbete påskynda processen mot ett upphörande med brott. De konstaterar också att antalet arbetade timmar per vecka kan ha ett positivt inflytande över brottsbenägenheten. En fast anställning verkar vara uppmuntrande till en upphörandeprocess med en synlig minskning av antal begångna brott samt bruk av narkotika. Arbetskamraternas inställning till kriminalitet och användande av narkotika tenderar också att ha ett samband med individens brottsbenägenhet. 12

3.3 Försvårande omständigheter kring arbetet som brottsavhållande Oavsett om arbetet betraktas som en kausal brottsavhållande faktor eller som en del av en upphörandeprocess finns vissa omständigheter vilka kan betraktas som försvårande för arbetet som brottsavhållande. Normen i ett samhälle är att ha en förankring på arbetsmarknaden. Utebliven eller bristfällig förankring på arbetsmarknaden kan indikera att individen är marginaliserad. Att ha ett arbete innebär för en individ att kunna försörja sig och att vara arbetslös kan vara en indikator för social exkludering. Graden av social exkludering kan påverka faktorer såsom handlingsutrymme, kontinuitet och upphörande med brott samt återfallsrisk (Nilsson, 2002, s. 27, 78). Samhällets sociala trygghetssystem bygger på att medborgarna har en anställning, därmed omfattas den som står utanför sällan av dessa. Den aktuella livssituationen för en individ med boende, arbete och sociala relationer kan ha betydelse för risken att återfalla i brott. En individ med begränsade resurser och handlingsutrymme löper större risk att återfalla i brott än den individ som anser sig ha resurserna för att leva ett konventionellt liv. Att en individ återfaller i brott kan också bero på att alternativen är begränsade (Nilsson, 2002, s. 132-133). Fångarna själva anser att faktorer som är viktiga för att inte återfalla i brott, är framförallt att få en social trygghet, att ha arbete, bostad, goda sociala relationer, vara drogfri samt att ha ordnad ekonomi i anslutning till och efter frigivning (Nilsson, 2002, s. 133). Majoriteten av Sveriges befolkning anses ha en god levnadsstandard, men det finns en minoritet som kan ha fått det sämre. Marginaliseringen av vissa grupper i samhället har sedan 1990-talet blivit tydligare och framförallt är det individer med missbruk, kriminalitet, hemlöshet och psykosociala hälsoproblem som riskerar att inte till fullo vara en del av samhället baserat på att de sällan har ett arbete eller fast bostad. Redan resurssvaga individer är de som riskerar att drabbas hårdast vid försämringar i välfärden. Gruppen av individer som tidigare varit straffade tenderar att vara mer ekonomiskt och socialt utsatta än andra och detta kan leda till sämre levnadsvillkor. I dagens samhälle råder också ökande intolerans gentemot avvikare vilket riskerar marginalisering samt en uppdelning i vi och dom. Detta kan få negativa konsekvenser för de individer som har begått brott, då samhället istället för att underlätta en integration i samhället genom arbete och bostad, istället isolerar dem i syfte att skydda samhället från dem (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 289-291). En särskilt marginaliserad grupp verkar de personer med missbruksproblem vara, då en större andel av dem än andra intagna tenderar att ha problem med förankring på arbetsmarknaden samt fast bostad (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 299). Narkotikamissbruk och brottslighet anses vara två närliggande faktorer, vilket medför att individerna också riskerar att dömas för andra brott och 13

långvariga missbruk tenderar att ha negativa konsekvenser för att kunna behålla ett arbete och ha fasta relationer, vilket kan skapa problem med försörjningen Nilsson och Estrada (2009, s. 27). Den största skillnaden mellan fångar och övriga befolkningens levnadsförhållanden synliggörs genom den ojämlika resursfördelningen i samhället gällande hälsostatus, utbildningsnivå, socioekonomiska förutsättningar, fast boende samt förankringen på arbetsmarknaden. Detta gör att gruppen med fångar kan betraktas som socialt exkluderade. Fångars förankring på arbetsmarknaden samt tillgången till fast bostad både före och efter avtjänat straff har försämrats markant mellan mät- åren 1992 och 2002. Vilket indikerar att de idag kan vara mer marginaliserade än tidigare. Detta gäller generellt och inte enbart de som dömts för narkotikabrott (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 299-300). Individer med svag anknytning på arbetsmarknaden, är bostadslösa samt har problem med narkotikamissbruk tillsammans med tidigare brottsbelastning löper större risk att återfalla i brott än andra. Fängelsets syfte och kriminalvårdens vision är att den dömde ska återanpassas till samhället, men straffet kan snarare betraktas exkluderande då det kan medföra svårigheter att få fast bostad och arbete - två av de mest viktiga komponenterna i ett samhälle för att anses vara en del av det (Nilsson och Flyghed, 2007, s. 301). På grund av tidigare brottsregister löper vissa individer större risk att få temporära och låglönearbeten, vilket kan medföra att de upplever arbetsmarknaden som diskriminerande. Denna upplevelse kan i sin tur innebära att mellan arbetstillfällen begås nya brott (Uggen och Wakefield, 2008, s. 204-205). Trots att arbete och äktenskap anses vara viktiga livshändelser, vilka kan fungera som vändpunkter för en individ, kan de vara svåra att uppnå för någon som har begått många brott. Individens human agency tillsammans med en livshändelse måste vara kompatibla och uppstå samtidigt. Individen måste ta chansen när den kommer och verkligen vilja ta den. It can be one thing to want to desist however, but a wholly different thing to actually do it (Sivertsson och Carlsson, 2014, s. 398). Kombinationen av human agency, kontextuella förutsättningar och timing, skapar förutsättningar för att en livshändelse - exempelvis arbete - kan bli en vändpunkt för när en individ upphör med att begå brott (Sivertsson och Carlsson, 2014, s. 398). Human agency är en viktig del i upphörandeprocessen och likställs med förändring, vilket också kräver agerande och motivation hos individen. Detta i sin tur kan relateras till ålder och samhällsstrukturens förutsättningar respektive begränsningar (Carlsson, 2014, s. 91-94). Den spänning, status, makt samt tillhörighet med kompisar som många kan ha upplevt i samband med att begå brott som ungdomar, tenderar till att med åldrande innebära social exkludering 14

och stigma i vuxen ålder (Carlsson, 2014, s. 93-94, 98). Olika jobbprogram för före detta brottslingar har visat sig vara effektiva för dem som fullföljt dem och framförallt för de individer med narkotikamissbruk och som suttit i fängelse. Sannolikt vore det fördelaktigt att kombinera detta med behandlingsprogram mot narkotikamissbruk för att underlätta för dem att bli en del av samhället igen och således kunna underlätta upphörandeprocessen (Uggen och Staff, 2001, s. 14). Framförallt ses arbete ha effekt på äldre personer. Tiden i fängelse kan ha negativa effekter på arbetsutsikterna på arbetsmarknaden av två skäl, dels är individen helt bortkopplad från den under fängelsetiden och dels inverkar den negativt på möjligheten till tillämpad arbetslivserfarenhet. Ett tidigare brottsregister och fängelsetid kan också begränsa förutsättningarna att få ett arbete överhuvudtaget. På sikt kan detta medföra ökad risk för långtidsarbetslöshet och återfall i brott. Bäst utsikter för att ett arbete ska kunna fungera brottsavhållande är således för de individer som tidigare har haft en stabilitet på arbetsmarknaden före tiden med brottslighet och fängelsevistelse (Uggen och Wakefield, 2008, s. 205-206). En individs brottsregister kan begränsa möjligheterna till att få ett arbete. Genom studier har det påtalats att det finns ett samband mellan tid i fängelse och svårigheter med att få ett arbete. Frågan är dock hur detta samband ser ut och om det finns andra faktorer vilka också kan påverka sambandet. Det verkar som dessa individer på grund av sitt brottsregister också kan uppleva stigma och marginalisering, vilket kan ses som bidragande faktorer. Stämpling, stigma och marginalisering kan dock vara svårt att mäta och därmed är det svårt att veta i vilken utsträckning de har någon inverkan på sambandet (Pager, 2003, s. 938-941). I Pagers (2003, s. 948-949) studie skickades fiktiva jobbansökningar in, där två av fyra personer gavs ett brottsregister, medan de andra två inte hade begått några brott. Alla fyra personerna var män, två personer var vita och de andra två var mörkhyade. I studien (Pager, 2003, s. 956-958) framkommer att endast 17% av de totalt antal inskickade ansökningarna vilka representerade de vita före detta kriminella männen fick respons på sina jobbansökningar, motsvarande siffra för de mörkhyade var 5%. Noterbart är att endast 14% av de mörkhyade männen utan brottsregister fick respons på sina arbetsansökningar. Pager (2003, s. 956) konstaterar också i sin studie att vissa arbetsplatser och dess chefer verkar föredra att anställa före detta kriminella eftersom de uppfattas arbeta hårdare och vara mer motiverade. Samtidigt uttryckte vissa chefer att ett smutsigt och hårt arbete bättre lämpade sig för före detta kriminella än framförallt vita män utan brottsregister. En individ har rätt att neka arbetsplatsens chef tillgång till registerutdrag, men det kan 15

innebära att individen riskerar att inte få jobbet. Även om en individ slutar att begå brott, kan individen fortsatt vara marginaliserad på grund av brist på fast bostad respektive arbete (Carlsson, 2014, s. 98-99). Få personer som har suttit i fängelse har påtalat att de har blivit illa behandlade av en arbetsgivare eller chef, detta måste dock betraktas i relation till att de i ett fåtal fall har haft ett arbete överhuvudtaget (Nilsson, 2002, s. 92). 4 Metod Att använda sig av kvalitativa intervjuer ses som en fördelaktig metod när syftet är att skapa förståelse kring ett fenomen samt när det finns intresse för att höra andra individers berättelser om en upplevd situation och händelse (Kvale och Brinkmann, 2014 s. 46). I detta fall lämpar sig kvantitativa metoder sämre eftersom det i större utsträckning handlar om kvantifierbar data (Bryman, 2013, s. 150-151). Många av de tidigare studier som ligger till grund för denna studie har genomförts med kvantitativ metod, exempelvis Sampson och Laub (1990, 1993) samt Skardhamar och Savolainen (2014), med undantag för Carlsson (2014) som har använt sig av kvalitativa intervjuer. Laub och Sampson har dock i samband med sin uppföljningsstudie (2003) kombinerat kvantitativ metod och kvalitativa intervjuer. Valet och syftet med att använda mig av kvalitativ forskningsintervju som metod var att få kunskap och förståelse om de intervjuades perspektiv på upphörandeprocessen samt på grund av bristen på kvalitativa studier inom livsloppskriminologin (Kvale och Brinkmann, 2014:28). 4.1. Datainsamlingsmetod För denna studie har semistrukturerade intervjuer använts som metod för insamling av empiriskt material. Fördelen med att använda sig av semistrukturerade intervjuer med fastställda ämnesteman är att det underlättar för intervjuaren att inte glömma ställa viktiga frågor samt att alla områden blir samtalade kring, detta till skillnad mot när ostrukturerade intervjuer används och intervjupersonerna får samtala helt fritt (Kvale och Brinkmann, 2014:45). Genom ett professionellt angreppssätt och förutbestämda frågor skiljer sig den kvalitativa intervjuns struktur från ett vanligt samtal (Kvale och Brinkmann, 2014:41). Tack vare intervjun ges tillträde till den intervjuades livsvärld och information som både kan utläsas implicit och explicit (Kvale och Brinkmann, 2014:46-47). Detta är en retroperspektiv studie där syftet har varit att ta få ta del av intervjupersonernas livshistorier. Denna ansats innebär att det finns ett intresse från intervjuarens sida att få veta upplevelser och händelser bakåt i tiden och hur dessa kan ha inverkat på hur individen uppfattar och bedömer sin situation idag. Svårigheten med att genomföra intervjuer där individers livshistorier står i 16

fokus, är att det dels är lätt att glömma vad som skett och på vilket sätt och dels kan uppfattning om händelser har förändrats under tidens gång - vilket innebär att på det sätt som individen idag återberättar sin upplevelse inte alls behöver överensstämma med hur de "faktiskt" upplevde händelsen när den uppstod. Berättandet om viktiga händelser riskerar att bli en form av efterhandskonstruktion. 4.1.1 Intervjuguide Utifrån studiens syfte har en intervjuguide sammanställt efter specifika teman, vilka har ansetts viktiga för att försöka kunna svara på arbetets betydelse för upphörandet med brott. Intervjuguiden innehåller sammanlagt sex huvudteman och ett antal följdfrågor (se bilaga 1). Fokus har under intervjuerna legat på frågorna om arbete och yrkeslivserfarenhet, men frågorna om exempelvis uppväxt, skolgång och om hur det kom sig att de började begå brott har också betraktats som relevanta, eftersom de kan säga en del om intervjupersonernas livsval, agerande och handlingsutrymme under livsloppet (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 147). 4.2 Urval Urvalet av intervjupersoner för denna studie gjordes baserat på ett strategiskt urval. Grundat på studiens syfte att undersöka arbetets betydelse för upphörande med brott, kontaktades ordföranden för en av de tre svenska kända föreningarna för före detta kriminella. Med dennes hjälp kom jag i kontakt med fyra personer som kunde tänka sig att bli intervjuade. Det finns både för - respektive nackdelar med detta urvalssätt. Fördelen är att det annars kan vara svårt att komma i kontakt med lämpliga intervjupersoner om man inte har egna kontakter. Att intervjua personer i sin egen bekantskapskrets kan också innebära vissa nackdelar - exempelvis etiska. Nackdelen med att någon annan väljer ut specifika individer för att bli intervjuade, är att de utvalda personerna som anses vara lämpliga, inte nödvändigtvis behöver vara passande för denna studies syfte (Bryman, 2013, s. 350). 4.3 Etiska ställningstaganden Redan i första kontakten med ordföranden i föreningen presenterades de fyra etiska kraven lite kort (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 97). I direkt anslutning till varje intervju repeterades dessa för att alla skulle få samma information. Utifrån informationskravet fick intervjupersonerna veta att syftet med intervjun var att samtala kring vad som i allmänhet gör att en individ slutar att begå brott och arbetets betydelse i synnerhet och framförallt utifrån dem själva och deras livshistoria och inte vad de ansåg gälla generellt. Samtyckeskravet gav 17

dem rätt att avbryta hela intervjun om de så önskade eller låta bli att besvara någon fråga om de inte ville (Vetenskapsrådet, 2002, s. 7-11). Av etiska skäl kändes det extra viktigt att ge intervjupersonerna utrymme till att inte behöva svara på någon fråga om de inte ville, med tanke på att jag skulle få ta del av deras livsberättelse (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 33). Med hänsyn till konfidentialitetskravet klargjorde jag också de som individer och all den information som de lämnade skulle hållas anonym och likaså vilken förening de var aktiva i. Beträffande det inspelade materialet, fick de veta att endast jag kommer att lyssna av det och att när transkriberingen väl är klar kommer ljudfilen att raderas och därmed kommer det insamlade intervjumaterialet endast att nyttjas i aktuell studie (Vetenskapsrådet, 2002, s. 12-14). 4.4 Genomförande Intervjuerna genomfördes i föreningens lokaler med personer som tidigare i livet begått brott och utifrån syftet att få kunskap om arbetets betydelse under deras livslopp och för att de skulle sluta att begå brott. Jag träffade ordföranden i föreningens lokaler och presenterade mig som studenten som skulle intervjua. Jag framförde att jag gärna ville samtala med minst 4 personer om det var möjligt. Jag trodde att ordföranden i förväg hade förberett dem som brukade vistas aktivt i föreningen och frågat vilka som ville bli intervjuade och att jag nu skulle bli presenterad för dem. Istället ledde han mig genom lokalerna och frågade runt vilka som skulle kunna tänka sig att bli intervjuade. Förberedelsetiden inför intervjuerna hade varit relativ god och det rörde sig om två veckor mellan mailad förfrågan om intervjuer, fram till den dagen då intervjuerna skulle genomföras. Denna situation medförde en rad frågor i huvudet och en lätt oroande känsla över att personerna inte var förberedda på att bli intervjuade, vad ska detta ge? Skulle jag föreslå att vi frågar vilka som vill, bokar tid för intervjuer och ber att få återkomma men samtidigt tänkte jag, att nu när jag ändå åkt hit så ger jag det en chans att intervjuerna ändock kan ge något. Samtidigt som jag tyckte det var lite orättvist mot intervjupersonerna att de kanske inte skulle vara tillräckligt förberedda. Å andra sidan, kanske ordföranden resonerade så att det var bättre att bestämma vilka som intervjuas den dagen jag väl kom, eftersom det kanske inte i förväg går helt säkert att veta vilka som är på plats från dag till dag (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 170-171). Någon plats för att genomföra intervjuerna på, var inte heller förutbestämd, utan upp till oss att hitta i lokalerna, men vi föreslogs att sätta oss i en "liten skrubb" som fungerade som förvaringsutrymme i kombination med kontor då det stod en dator i ett hörn. Platsen var relativ lugn utan störande ljud, så att ljudinspelningen skulle vara hörbar i efterhand. Dock 18

stod dörren hela tiden öppen och folk rörde sig utanför och någon stack till och med in huvudet och skulle hämta/lämna något (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 135-137). Mitt första intryck av hela processen samt känslan med intervjuerna var att flexibilitet från min sida i samband med genomförandet av intervjuerna var a och o för att detta skulle kunna genomföras (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 202). De etiska kraven (Vetenskapsrådet, 2002) hade funnits med redan i det första kontaktmailet, men eftersom intervjupersonerna antagligen inte fått läsa det, repeterade jag dem igen samt studiens syfte. Jag påminde också om att intervjuerna skulle spelas in. Den första mannen som jag intervjuade var vänlig och till en början pratsam, men tyckte 20 minuter in i intervjun, att han sagt vad som behövde bli sagt och var på väg att resa sig, så då fick jag lirka honom kvar i 15-20 minuter till, med hjälp av frågorna och följdfrågor, vilket resulterade i att det nästan kändes som jag "tvingade" honom kvar genom utfrågning. De andra tre männen var mycket mer pratsamma, men ingen intervju översteg 45 minuter. Överlag hade jag en känsla av att följdfrågorna var det som drev intervjuerna framåt, för de hade svårt att berätta självständigt. Den sista mannen jag intervjuade sa också till sist att han inte visste vad han skulle säga utan att jag gärna fick ställa flera frågor för det var lättare så. De fyra intervjuerna tog ungefär 40-45 min var att genomföra. I efterhand när jag reflekterar över intervjuerna tänker jag att den negativa delen, med svårigheten att bjuda in intervjupersonen att samtala under längre tid, kan vara ett resultat av min oerfarenhet av att intervjua (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 86-87) samt en ovilja att verka tvingande gentemot intervjupersonerna att "svara nu på mina frågor" samtidigt som de indikerar att de inte vill prata på av egen vilja och kanske också i kombination med att intervjupersonerna inte heller var förberedda. Med tanke på omständigheterna upplever jag dock att intervjuerna föll ut bra och det som sades under intervjuerna var intressant och informativt (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 170). 4.5 Förförståelse Både hos mig som person och i egenskap av att vara kriminologstudent finns en förförståelse om upphörandeprocesser, så kallade vändpunkter och vilka faktorer som anses vara viktiga att uppnå för att en individ ska sluta att begå brott och inte återfalla i brottslighet. Att arbetet teoretiskt sätt kan fungera brottsavhållande, men hur kan det fungera praktiskt och finns det en begränsande effekt genom samhällets stigma och marginalisering/social exkludering. Förförståelsen hos intervjuaren kan i olika utsträckning ha en omedvetet eller medvetet inverkan på intervjupersonen (Bergström och Boréus, 2012, s. 31). I egenskap av att vara 19

intervjuare blir det därför viktigt att beakta sin förförståelse i samband med vilka frågor som ställs och sättet att bemöta intervjupersonernas respons på frågorna. De utvalda temana i intervjuguiden som intervjun skulle handla om kan också indikera för intervjupersonen att det är just de temana som anses viktiga för intervjun och därmed riskerar andra infallsvinklar att gå förlorade (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 149). Förkunskaper hos intervjuaren gällande ämnet för intervjun kan ändock vara en förutsättning för att kunna ställa "rätt" följdfrågor, för att intervjun i sig ska generera kvalitativ kunskap. Samtidigt kan kunskap i ämnet resultera i ledande följdfrågor och förutfattade meningar om hur intervjupersonen kommer eller borde svara och intervjuaren tolkar svaren därefter. I egenskap av intervjuare blir ens förförståelse utmanad genom nyvunnen kunskap och insikt i samband med intervjusituationen (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 213-216). 4.6 Maktasymmetri Maktassymmetrin upplevdes inte vara så framträdande i intervjuerna eftersom stämningen upplevdes som god och samtalen var trevliga. Däremot är det förståeligt att den ändå fanns där i någon utsträckning i och med min position som kriminologistudent från Universitetet och intervjupersonernas position som de utfrågade (Kvale och Brinkmann, 2014:51-53). Samtidigt hade intervjupersonerna möjlighet att inta ett litet maktövertag genom att de kunde avgöra vad de skulle kunna berätta och om de skulle berätta överhuvudtaget. Intervjupersonerna var fyra stycken äldre män och jag är en yngre kvinna, men det var inget som upplevdes spela så stor roll för huruvida vad som blev sagt eller inte sagt under intervjuerna, kanske tack vare en god och respektfull kontakt oss sinsemellan. Att intervjuerna genomfördes i intervjupersonernas föreningslokal kan eventuellt ha bidragit med en känsla av extra trygghet för dem i intervjusituationen och således medfört en utjämning av maktasymmetrin eftersom intervjuaren var på "bortaplan" (Karlsson och Pettersson, 2006, s. 69-70). 4.7 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt och analysmetod Valet av intervjusätt styr valet av analysmetod och detta val av intervjusätt bör också följas åt med en epistemologisk ståndpunkt - det vill säga vetenskapsteoretisk utgångspunkt (Kvale och Brinkmann, 2014, s. 230). I denna studie har syftet med intervjuerna varit att få ta del av intervjupersonernas livsberättelser - narrativ. Narrativ analysmetod har därför använts för att skapa mening av intervjupersonernas livsberättelser om upplevda händelser, framförallt med arbetet i fokus. Inriktningen på den narrativa analysmetoden är åt det holistiska - innehållsliga där intresset och fokus i analysarbetet har varit att i livsberättelserna urskilja arbetets 20