Kriminologiska institutionen

Kriminologiska institutionen Kvinnlig rädsla och manligt mod En studie av svenska ungdomars föreställningar om rädsla för våld och hur det påverkar livsutrymmet C-uppsats i kriminologi Vårterminen 2007 Nina Rung

Sammanfattning Denna uppsats syftar till att se hur unga tjejer och killar konstruerar genus i förhållande till hur de uttrycker sin rädsla för våld och hur rädslan påverkar deras livsutrymme. Den teoretiska utgångspunkten för uppsatsen är genusteori vilket innebär att kön ses som något socialt konstruerat, det vill säga att det inte finns något naturligt i hur kvinnor och män eller feminint och maskulint skapas och definieras i samhällen. Genus är en analytisk kategori, det vill säga ett verktyg med vilket man kan belysa och beskriva olika konstruktioner av kön. Dessa konstruktioner ser olika ut beroende på vilken samhällig, kulturell eller historisk diskurs man befinner sig i. Genus konstrueras och reproduceras oavbrutet genom till exempel media, reklam, språkliga uttryck och genom våra handlingar (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 27f, 41f). Uppsatsen bygger på ett transkriberat fokusgruppsmaterial som samlats in av forskare på Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning (SoRAD), vid Stockholms universitet. Fokus för den ursprungliga studien var att få en djupare förståelse för hur ungdomars attityder kring alkohol och våld ser ut, med fokus på deras erfarenheter av alkohol som en förklaring och ursäkt för våldsamt beteende (Tryggvesson 2005, s. 42). Materialet bestod från början av åtta fokusgrupper med 47 ungdomar från fem olika gymnasieskolor i Stockholmsområdet och fokusgruppsintervjuerna ägde rum under år 2000. Genom mitt urval har fyra grupper (två killgrupper och två tjejgrupper), med sammanlagt 22 ungdomar från två av skolorna valts ut för uppsatsen. Resultatet av min undersökning visar att ungdomarna genom sitt tal konstruerar genus och återskapar de sociala normer och förväntningar som samhället ställer på dem. Tjejerna förhåller sig till den normativa femininiteten genom att framställa sig själva som offer i förhållande till rädsla för våld och livsutrymme och killarna förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten och odlar bilden av sig själva som maskulina och manliga genom att inte visa sig rädda och genom att vara beredda på att slåss när så är nödvändigt. Ungdomarna förhåller sig till kön inom genuskategorier som inte bara är avhängiga kön utan även etnicitet och klass. Genom dessa kategorier konstruerar de sedan olika former av femininitet och maskulinitet som förklarar hur de förhåller sig till rädsla och livsutrymme. 2

Innehållsförteckning 1. Inledning... 4 1.1. Bakgrund... 4 1.2 Syfte och frågeställningar... 5 1.3 Definitioner... 5 1.3.1 Genus... 5 1.3.2 Våld... 6 1.3.3 Livsutrymme... 6 2. Teoretiska utgångspunkter... 7 2.1 Genusteoretiska utgångspunkter... 7 2.2 Genusperspektiv inom kriminologin... 10 3. Tidigare forskning... 12 4. Metodologiska utgångspunkter... 16 4.1 Materialpresentation... 16 4.2 Fokusgrupper... 17 4.3 Reliabilitet och validitet... 20 4.4 Generaliserbarhet... 21 4.5 Etiska reflektioner... 21 4.6 Metodproblem... 22 4.7 Kvalitativ analys... 22 5. Analys... 24 5.1 Konstruktionen av genus... 24 5.2 Rädsla... 28 5.3 Livsutrymme... 32 6. Slutdiskussion... 36 6.1 Sammanfattande slutsatser... 38 7. Källförteckning... 39 3

1. Inledning 1.1. Bakgrund I Sverige har Statistiska Centralbyrån (SCB) studerat svenskars rädsla för brott sedan slutet av 1970-talet. Andelen personer i befolkningen som uppger att de upplever rädsla har legat relativt jämnt, på 16 procent, sedan 1990-talet. Dock skiljer sig upplevelser av rädslan mellan olika grupper av människor kraftigt. Kvinnor, äldre, fattiga och etniska minoriteter är de grupper där rädslan är som störst (Heber 2005, s. 3). Under senare år har även rädslan bland män och ungdomar börjat lyftas fram i forskningen och i litteraturen. Andelen rädda i dessa grupper har visat sig vara större än vad man tidigare har trott (Heber, 2005, s. 4). En av anledningarna till att man inte har lyft fram mäns och ungdomars rädsla kan bero på de sociala förväntningar som påverkar rädslan för brott. Det har inte varit socialt accepterat för män att vara rädda eftersom det strider mot ett manlighetsideal där man inte kan eller får visa sig feg, svag eller feminin. Attityderna blir därav att en man tar till våld, när så behövs för att upprätthålla sin manlighet, och viktigast av allt: han visar sig inte rädd (Karlsson & Pettersson 2003, s. 5). Rädsla för brott har uppmärksammats allt mer i Sverige i takt med att offer-perspektivet fått allt större fokus. I och med detta har man börjar betrakta rädsla som ett problem i sig både ur politisk och forskningsmässig utgångspunkt (Heber 2005, s. 3). Det man framförallt har börjat uppmärksamma är hur rädsla inverkar på våra liv och vad det får för konsekvenser för vad vi väljer att göra, hur vi lever våra liv och var vi väljer att bo. I undersökningar som gjorts kring rädsla för att utsättas för brott säger sig många av kvinnorna vara så rädda för våld att de undviker att gå ut kvällstid eller att de vidtar vissa försiktighetsåtgärder (Wendt Höijer 2002, s. 12f). De strategier som kvinnor använder sig av kan handla om allt från att hålla nycklarna i handen som ett vapen, att inte bära vissa typer av kläder eller att inte uppträda på ett visst sätt. Det kan också handla om att ta en omväg hem för att slippa gå där det är mörkt eller känns otryggt, att tacka nej till ett jobb som ligger för långt hemifrån, att alltid ha sällskap hem, till att inte gå ut alls. Rädslan tar sig många uttryck, men gemensamt för alla strategier är att kvinnors vardag beskärs och deras livsutrymme minskar ju mer rädda de är (Wendt Höijer 2002, s.9f). Trots att mäns rädsla inte lyfts fram tidigare så har man numera även börjat intressera sig för hur män upplever rädsla för våld och hur mäns livsutrymme eventuellt krymper av rädslan (Heber 2005, s. 44f). Det finns dock ännu inte så mycket forskning kring hur killar i ung ålder förhåller sig till rädsla eller eventuella orsaker 4

till att de inte uttrycker rädsla. För att täcka en del av den kunskapsluckan har fokus för denna uppsats varit att undersöka hur unga tjejer och killar konstruerar genus och deras syn på rädsla samt vad rädslan får för konsekvenser för deras livsutrymme. Uppsatsen bygger på ett större tidigare material bestående av åtta fokusgruppsintervjuer som samlats in av forskare vid Centrum för Socialvetenskaplig Alkohol och Drogforskning (SoRAD), vid Stockholms universitet. Fokus för den ursprungliga studien var att få en djupare förståelse för hur ungdomars attityder kring alkohol och våld ser ut, med fokus på deras erfarenheter av alkohol som en förklaring och ursäkt för våldsamt beteende (Tryggvesson 2005, s. 42). I Tryggvessons undersökning fokuserade man inte på konstruktionen av genus eller dess betydelse för rädslan för våld, varför denna uppsats har detta som utgångspunkt. Efter urval består mitt material av fyra stycken (köns)homogena fokusgrupper, två grupper med pojkar och två grupper med tjejer. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att utifrån fokusgrupper med gymnasieungdomar tolka tjejers respektive killars tal om rädsla för våld och hur de ger uttryck för att de uppfattar att deras livsutrymme påverkas i förhållande till rädslan. Frågeställningar att besvara inom ramen för syftet är: Hur konstruerar ungdomarna genus i förhållande till rädsla för våld? Skiljer sig synen på rädsla och det upplevda livsutrymmet vid jämförelsen mellan tjejer och killar och i sådana fall hur? 1.3 Definitioner I detta stycke definieras genus, våld och livsutrymme såsom de kommer att användas i uppsatsen. 1.3.1 Genus Genusbegreppet är en försvenskad form av engelskans gender och man syftar till att bryta tanken om att det finns en naturlighet i begreppet socialt kön. Det vill säga att det sociala könet skulle bygga på de biologiska könen. Med begreppet genus menas alltså ett socialt konstruerat kön med syfte att belysa att det inte finns något naturligt i hur kvinnor och män eller feminint och maskulint skapas och definieras i samhällen. Genus är en analytisk kategori, det vill säga ett verktyg med vilket man kan belysa och beskriva olika konstruktioner av kön. Dessa konstruktioner ser olika ut beroende på vilken samhällig, kulturell eller historisk diskurs man befinner sig i. Genus är alltså 5

konstruerat och reproduceras oavbrutet genom till exempel media, reklam, språkliga uttryck och genom våra handlingar (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 27f, 41f). 1.3.2 Våld Våld kommer att definieras på ett ganska fritt sätt, också för att ungdomarna (de intervjuade) inte fått det definierat utan kunnat förhålla sig till ämnet som de vill. Det kommer både att handla om fysiskt, psykiskt och sexuellt våld med betoning på det fysiska våldet som framförallt utövas killar emellan. Det handlar om både slag, sparkar och knuffar som utdelas mellan en eller flera. Det framkommer även ur intervjuerna att det mer fokuseras på fysiskt traditionellt våld hos killarna, medan det finns en större benägenhet att tala om psykiskt våld hos tjejerna. Vad gäller tjejernas rädsla för våld så handlar våldet i huvudsak om det sexuella våldet. 1.3.3 Livsutrymme Med livsutrymme menas hur man som tjej eller kille kan leva sitt liv utan att få det inskränkt på grund av rädsla för olika typer av våld. Våld i hemmet tas inte upp, utan rädslan gäller våld från någon utanför hemmet, provocerat eller oprovocerat. Det är ett vitt begrepp men handlar om hur man lever sitt vardagliga liv i allt från att tänka på klädsel, hur man inordnar sitt sociala liv, boende, val av arbete och andra anpassningar. 6

2. Teoretiska utgångspunkter I detta avsnitt kommer jag att redovisa mina teoretiska utgångspunkter, vilka kommer att användas för att analysera materialet. De genusteoretiska utgångspunkterna används för att kunna tolka hur ungdomarna konstruerar genus, samt hur de utifrån sina föreställningar om genus resonerar kring rädsla för våld samt vad rädslan får för konsekvenser för deras livsutrymme. Därefter följer en redogörelse av den feministiska kritiken som framförts mot male stream-kriminologin och som främst riktat kritik mot att kriminologiska teoribildningar och forskare varit könsblinda eller helt uteslutit kvinnor (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 8f, 12). Den vetenskapliga utgångspunkten för uppsatsen utgörs av ett konstruktivistiskt förhållningssätt. Det som undersöks är attityder och värderingar hos ungdomar och eftersom dessa skapas inom ramen för sociala processer så kommer analysen att ha en konstruktivistisk ansats. Detta innebär att sociala processer inte uppfattas som något objektivt och på förhand givet utan snarare handlar det om sociala konstruktioner som människor skapas i och där de själva skapar en verklighet som endast existerar i ett visst specifikt sammanhang (Sarnecki 2003, s. 183). 2.1 Genusteoretiska utgångspunkter De genusteoretiska utgångspunkterna som kommer att genomlysa analysen anses även de socialkonstruktivistiska då genus i sig är ett konstruerat, socialt kön. Uppdelningen mellan kön och genus gjordes från början för att man skulle kunna skilja på en könsidentitet (genus) och ett biologiskt kön (först använt inom psykologin för att kunna beskriva transsexuellas situation, där man skiljer på hur en persons biologi ser ut och vilken könsidentitet personen anser sig ha). Det finns och har funnits en mängd olika definitioner på genus och genusbegreppet och det som kommer att användas i uppsatsen liknar till stor del Gayle Rubins definition av genus som innebär att genus är en socialt skapad uppdelning av de mänskliga varelserna i två skilda kategorier, en uppdelning som grundas på de sexuella och reproduktiva relationerna och genus är därför något som präglar och genomsyrar hela samhället (Rubin i Gothlin 1999, s. 3). Föreställningarna om könsskillnaderna och vad som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna är alltså inte biologiskt givet, utan socialt och kulturellt konstruerat. Genom användandet av begreppen kön/genus vill man visa på relationen mellan könen, såsom mäns och kvinnors beteende, och vad som anses manligt eller kvinnligt inte existerar naturligt, utan definieras och uppfattas olika beroende på kultur (Gothlin 1999, s. 4). 7

Konstruerandet och utförandet av genus handlar framförallt om att göra skillnad mellan flickor och pojkar/ kvinnor och män. Samtidigt som utförandet av genus sker genom varje individ så reproducerar och förstärks strukturerna inom vilka personerna agerar. Även social klass och etnicitet ingår i en social process där (åt)skillnad görs. Detta innebär att personer ur olika sociala klasser och med olika etnisk bakgrund konstruerar olika typer av femininiteter och maskuliniteter. Det här ständiga genusagerandet sker inom en strukturell kontext och grunden för strukturen är ett isärhållande av det som betraktas som maskulint och feminint, samt en underordning av det feminina (Karlsson & Petterson 2003, s. 3). Den process där könen sorteras i två grupper, med syfte att skilja den ena gruppen från den andra kallar Eva Lundgren för könsdikotomisering. Det är av stor betydelse att hålla isär könen och på så sätt konstituera kvinnor och män som olika. De biologiska olikheterna könen emellan förväntas manifestera sig i stabila sociala olikheter mellan könen (Lundgren i Jeffner 1998, s. 33). De socialt och kulturellt konstruerade olikheterna definieras i sin tur av ett hierarkiskt motsatsförhållande mellan könen som definierar kvinnor som underordnade och män som överordnade och skapar en könsmaktsordning där det ena könet utövar makt över det andra. Med ett genusteoretiskt perspektiv menas att man vill problematisera betydelsen av kön och hur könskategorier skapas. Detta perspektiv kommer därför att appliceras på ungdomarnas syn på rädsla och livsutrymme. Genom att fokusera på vilket sätt kön och genusskapande är en del i ungdomarnas förståelse av rädsla och varandra som den andra så skapas ett perspektiv som dessutom är ett analysverktyg. Eva Lundgren menar att vara kvinna eller man är något som konstitueras i en livslång interaktionsprocess där aktörerna konstituerar kön genom att de förutsätter, skapar, vidareutvecklar, fördjupar och förändrar kulturella könsnormer (Lundgren i Jeffner 1998, s. 26). Dessutom menar Lundgren att kön skapas på olika sätt på olika arenor, det vill säga det att vara kvinna eller att vara man behöver inte innebära det samma på en privat arena, som på en offentlig. I det Lundgren kallar köns- konstitueringsprocessen samverkar en mängd faktorer bland annat kulturella könsnormer. Varje individ förhåller sig till normerna, antingen genom att bryta mot dem, att följa dem eller möjligen genom att förändra dem. Då individer befinner sig i en kulturell och social diskurs är varje individ hela tiden engagerad i sitt eget könsskapande inom strukturen för hur de kulturella könsnormerna ser ut. Könsnormer är önskvärda beteenden utifrån kulturella värderingar och de ger uttryck för hur man bör förhålla sig till sitt och det andra könet. Normerna är alltså accepterade regler för hur kvinnor och män bör bete sig och vad som anses rätt eller fel inom kulturen i ett givet socialt sammanhang (Jeffner 1998, s. 27). 8

Vad som anses rätt eller fel för de olika könen inkluderar begreppen maskulinitet och femininitet. Dessa syftar till relationer sinsemellan, det vill säga, de är varandras motpoler och existerar inte utan varandra (Connell 1995, s. 66). Inom maskulinitetsforskningen har bland annat R. W. Connell problematiserat maskulinitet och förutom att ifrågasätta genusskapandet och de olika roller kvinnor och män tilldelas gör han också skillnad mellan olika maskuliniteter och har främst intresserat sig för hur maskulinitet skapas olika också i förhållande till andra maskuliniteter (Connell 1995, s. 55). Den maskulinitet som är rådande och dominerande i en viss kulturell och samhällig kontext kallar Connell för den hegemoniska maskuliniteten, vilket alla andra maskuliniteter har att jämföra sig med och förhålla sig till (Connell 1995, s. 101). Messerschmidt (1997, 2004) har utvecklat Connells teorier och menar att hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, i en specifik tid och plats, är kulturellt hedrad, glorifierad och konstruerad i förhållande till underordnade maskuliniteter och femininiteter och de fungerar som en plattform till vilken män och kvinnor har att förhålla sig till (Messerschmidt 1997, s. 9f). Messerschmidt (1997, 2004) menar att män och kvinnor inte bara försöker skapa hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, de kan även, under vissa sociala förhållanden, skapa en oppositionell maskulinitet/femininitet som är en upprorisk form av genusskapande. Den oppositionella maskuliniteten/femininiteten bryter mot de hegemoniska och normativa mönstren och kan faktiskt hota de dominerande normerna. Den oppositionella maskuliniteten/femininiteten kan till exempel ta sig uttryck i att individer begår brott eller utför andra upproriska handlingar (Messerschmidt 1997 s.11). Det är just den hegemoniska maskuliniteten, menar Connell, som i sig är upphov till den stora andelen våld hos män. Bilden och strävan efter den hegemoniska maskuliniteten ger upphov till våld genom sitt krav på dominans (Connell i Karlsson & Pettersson 2005, s. 5). Maskulinitetsforskningen har försökt söka svar på frågan om hur maskuliniteter och våld hänger ihop och hur våld skapar manlighet. Förutom Connell (1995) och Messerschmidt, har bland andra Kimmel bedrivit forskning inom området och menar att våld, eller framför allt viljan och önskan att slåss, är den mest påtagliga markeringen av manlighet. Framförallt handlar det om att markera vad man inte är. Man är inte feg, svag, feminin eller homosexuell. För att bevisa detta skall man omutligen stå upp och slåss om det behövs. (Kimmel i Karlsson & Pettersson 2003, s. 5). Våldet mellan män (och mot kvinnor) är en stor del i skapandet av maskulinitet. Det finns två typer av våld som män använder sig utav för att upprätthålla sin dominans. Dels våldet (även det sexuella våldet) som män utför mot kvinnor för att upprätthålla sin dominans och kuvandet av kvinnor genom att 9

anspela på våld (genom trakasserier osv.) och dels det våld som män använder gentemot varandra för att hävda sin maskulinitet (Connell 1995, s. 108). Kvinnor och män skapar femininitet och maskulinitet och det är inom ramarna för konstruerandet av sig själva som könsvarelser som uppsatsen kommer att hållas. Den teoretiska grundförståelsen för iscensättande av kön, är den del av teorin som jag främst kommer att luta mig mot när jag senare kommer att analysera materialet, för att se hur och på vilket sätt tjejerna och killarna genom sitt tal förhåller sig till genus och genom det deras föreställningar om rädsla och livsutrymme. 2.2 Genusperspektiv inom kriminologin Genusforskning (feministisk forskning) är ett akademiskt kompetensområde med syfte att ge en allt mer nyanserad förståelse av kön och genom en ökad kunskap inom olika discipliner få till stånd en ändring av nuvarande könsrelationer och genuskonstruktioner. Genusforskningen erbjuder ett kritiskt förhållningssätt och ett tolkningsperspektiv som ger förståelse för att kön och makt är och har varit starkt förknippade med varandra kontextuellt, kulturellt, historiskt och samhällsmässigt. En huvuduppgift är därför att utveckla en empirisk kunskap om kön och makt, samt att (vidare)utveckla metodiska och teoretiska verktyg för en sådan analys (Jeffner 1998, s. 25f). Kriminologin har av genusforskningen fått kritik för att vara genusblind genom att den helt förbisett kvinnor som forskningsområde eller inte haft någon form av problematisering av kön. Män och pojkar är och har varit norm (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 9). Begreppet kön ansågs tidigare som något fast och statiskt, något som inte behövde problematiseras. Det fanns två kön kvinna och man och deras olika egenskaper, handlings och tankemönster ansågs ha sin grund i könsskillnaderna som i sin tur byggde på antaganden om att det biologiska könet låg till grund för kvinnliga respektive manliga egenskaper. Utifrån dessa antaganden utgick man från att kvinnor och män hade olika roller i det sociala livet och att det således fanns fasta och bestämda genuskonstruktioner. Dessa antaganden om en fast och oföränderlig syn på både biologiskt kön och socialt kön har blivit kritiserat av feministiska forskare, vilket lett till att en ny kunskapsordning skapades som ville förstå och studera socialt konstruerade skillnader mellan könen och även grunderna till manlig dominans. Genom att kritisera rådande forskning och att anlägga ett genusteoretiskt perspektiv på kriminologin ville forskarna bryta upp, analysera och förändra föreställningarna om kategorierna kvinna/man, kvinnligt/manligt och femininiteter/maskuliniteter (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 26f). 10

Genus är alltså en konstruerad kategori som återskapas och återföds genom vårt dagliga liv, genom olika kanaler, såsom media, reklam, språkliga uttryck och genom våra handlingar. Det finns olika sorters femininiteter och maskuliniteter och hur dessa ser ut varierar inom socialt givna kontexter, kulturella och historiska sammanhang. Dessutom finns det en normativ femininitet som kvinnor har att förhålla sig till genom att uppträda som en respektabel kvinna. Det är just genom den normativa femininiteten som kontrollen av kvinnor utövas i det vardagliga livet. Denna kontroll har kvinnor internaliserat till en självkontroll samt som en kontroll mellan kvinnor (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s. 41f). 11

3. Tidigare forskning I detta avsnitt kommer en kortfattad redovisning av tidigare forskning kring studier som kopplat samman genus och rädsla, genus och våld samt vad det innebär för dem som utsätts för rädsla eller våld i form av konsekvenser för livsutrymmet. Studier som analyserat konstruerandet av genusnormer, vilket i sin tur lett till olika strategier att handskas med våld/rädsla kommer också att redovisas. Dock har jag inte kunnat redovisa för all forskning som gjorts inom området, men jag har gjort ett urval kring vilka som bäst lämpar sig för uppsatsen. Jag kommer därmed framförallt att uppehålla mig vid ett par studier som jag uppfattar som de mest relevanta för just min studie. I Sverige har forskare sedan 1990-talet på allvar börjat intressera sig för forskning kring rädsla för våld och hur rädslan påverkar människors liv. Denna forskning har tidigare framförallt handlat om kvinnors rädsla och har inte haft mäns upplevelser av rädsla som fokus. En rapport från Kriminologiska institutionen, som är en litteraturöversikt om rädslan för brott, (Heber 2005) visar att forskare nu har börjat intressera sig även för mäns rädsla eller icke-rädsla. Rapporten har syftet att undersöka hur forskare har förklarat människors rädsla för brott och att diskutera brottslighetens betydelse för rädslan. Rapporten visar att ett stort antal olika faktorer är av betydelse för att förstå rädsla för brott. Dessa faktorer är hos individen, situationen och samhället, till exempel känslan av trygghet, mörker nattetid och välplanerad bebyggelse (Heber 2005, s. 4). Kvinnor visar vanligtvis upp en större rädsla och sårbarhet än män. Sårbarheten har betydelse så till vida att de människor som upplever sig själva som sårbara ofta också är mer rädda för brott och för vilken möjlighet de anser sig ha att hantera en brottslig händelse (Heber 2005, s. 3f). Förklaringar till kvinnornas större rädsla för våld och mäns (icke)rädsla för våld har tagit sin utgångspunkt i flickors och pojkars uppfostran och de sociala förväntningar som finns på de båda könen. Förklaringar till att pojkar avstår från att prata om rädsla kan handla om mäns genusskapande och att pojkar uppfostras till orädda män som inte kan eller vill uttrycka rädsla eftersom det inte anses vara socialt accepterat att göra så. Pojkar uppfostras till att vara modiga och risktagande och de växer upp med kravet att vara maskulina, vilket inte hör ihop med bilden av att vara sårbar och känna rädsla för brott. Att män omedvetet håller tillbaka rädslor för att anpassa sig till samhällets normer, skulle kunna var en förklaring till att de i undersökningar uppger en lägre rädsla för brott (Heber 2005, s. 43). En intervjustudie inriktad på mäns rädsla visade att männen ansåg att det var omanligt att vara svag och prata om känslor och att det inte var macho att uttrycka rädsla. Trots detta beskrev de hur de genom hela livet har varit medvetna om risken att utsättas för våld. Det var bara någonting man inte pratade om. (Heber 2005, s. 44). När flickorna är 12

små får de lära sig att vara försiktiga, uppträda skötsamt och att inte gå iväg med främmande människor. Flickor och kvinnor varnas på liknande sätt för brott under hela livet och med vilka medel de i största mån ska kunna undvika att utsättas för brott. Varningarna kommer från bekanta, genom rykten i deras närhet samt från medier och myndighetspersoner (Heber 2005, s. 42). Den brittiska kriminologen Elisabeth Stanko har analyserat hur (brittiska) poliser varnar kvinnor för brott, vilket de gör genom broschyrer som ger kvinnor råd om hur de kan skydda sig själva. Slutsatserna från studien visar att varningarna riskerade att göra kvinnor ännu mer rädda för brott och dessutom i fel situationer (Heber 2005, s. 42f). I en artikel menar Stanko att rädslan för det manliga våldet är något som gör att kvinnor självdisciplinerar sig själva och genom att göra det så visar kvinnor samtidigt att de är bra kvinnor (The Good Woman) som känner till riskerna och anpassar sig till dem (Stanko 1997, s. 486). Kvinnor som inte följer normer och uppgör sig som goda kvinnor bör och som inte skapar den rätta femininiteten blir inte socialt accepterade. Ett sätt att skapa (den rätta) femininiteten är att bekräfta sin kvinnlighet som någon som är sårbar och rädd för att utsättas för brott (Heber 2005, s. 43). Att mäns våld mot kvinnor och kvinnors rädsla för våldet spelar stor roll för bevarandet av en ojämlik könsordning är utgångspunkten för Maria Wendt Höijers avhandling Rädslans politik om kvinnor och män, rädsla, våld och politik (Wendt Höijer 2002). Kvinnors rädsla för mäns våld begränsar dem i deras liv och förminskar deras livsutrymme, medan männen får ett ökat livsutrymme. Kvinnor tvingas att anpassa sig och sina liv, vilket kan handla om allt från att planera sin färdväg, att ha ett vapen tillgängligt såsom en nyckelknippa eller överfallslarm eller att undvika ögonkontakt med män och gå med tysta steg. Allt för att inte väcka uppmärksamhet. Rädslan tar sig också uttryck i att inte göra vissa saker, som att undvika vissa ställen eller att undvika andra situationer där man riskerar att bli rädd. Det är undvikandet av själva rädslo-upplevelsen, rädslan för att bli rädd som sätter gränser och förminskar kvinnors liv och livsutrymme menar Wendt Höijer (Wendt Höijer 2002, s.8, 209). Våldet och rädslan för våld är central för hur kvinnor och män formulerar sig just som varandes kvinnor och män. Det blir rädslan som gör en kvinna till kvinna och avsaknaden av rädsla som skapar mannen, menar Karin Widerberg (i Wendt Höijer 2002, s. 10). Kvinnors frihet att röra sig i det offentliga rummet inskränks genom våld eller hot om våld och det inskränker livsutrymmet både utanför och i hemmet. Denna ständiga rädsla påverkar även kvinnors möjligheter att leva ett fritt och självständigt liv och leder till anpassning efter mäns regler och behov, såsom att klä sig 13

annorlunda eller att undvika platser och tider på dygnet. Wendt Höijer tolkar det som att det är män som grupp som erhåller ett utrymme och handlings- möjligheter på bekostnad av kvinnors trygghet, kroppsliga frihet och självbestämmande (Wendt Höijer 2002, s. 10). En annan viktig faktor att ta hänsyn till är att dåliga ekonomiska förhållanden och rädsla många gånger hänger ihop och att personer födda utomlands är mer rädda för brott än andra människor. Messerschmidt, (1997, 2004) som ägnar sig åt maskulinitetsforskning, har även fokuserat på hur klass och etnicitet påverkar konstruktionen av maskuliniteter och femininiteter. Han menar på att brott kan utgöra en möjlighet att konstruera genus då inga andra möjligheter finns, så som att göra karriär eller att skaffa sig en utbildning. Att då begå brott kan vara ett sätt att bekräfta och upprätthålla sin (oppositionella) maskulinitet och att få den bekräftad av andra. Man kan alltså se våld som ett verktyg för att markera och bibehålla sin position i ett socialt sammanhang (Karlsson & Pettersson 2003, s. 6). Inom maskulinitetsforskningen har även R. W Connell (1995) gjort skillnad mellan olika maskuliniteter och att maskulinitet skapas olika också i förhållande till andra maskuliniteter. Män skapar således olika maskuliniteter som är avhängiga klass och etnicitet, vilket innebär att skapandet av en arbetarklassmaskulinitet inte ser likadan ut som skapandet av en medelklassmaskulinitet (Connell 1995, s. 55f). Dessutom konstrueras olika maskuliniteter inom samma kulturella och institutionella omgivningar, vilket lett till idén om den hegemoniska maskuliniteten som möjliggjorde studerandet av relationer mellan olika sorters maskulinitet, relationer som består av dominans och underordning även inom gruppen män. Dessa relationer, menar Connell, skapas genom olika praktiker som utesluter och innefattar, som trakasserar, exploaterar osv. (Connell 1995, s. 57). Den hegemoniska maskuliniteten motsvarar den sorts maskulinitet som för tillfället är det accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet, (Connell 1995, s. 101) det vill säga en sorts maskulinitet som uppfyller kraven på ett visst manlighetsideal som vi valt att premiera just vid ett givet tillfälle, i en given kontext. Våldet mellan män (och mot kvinnor) är en stor del i skapandet av maskulinitet (Connell 1995, s. 108). Även Jenny Karlssons och Tove Petterssons (2005) rapport Fokusgruppsintervjuer med ungdomar om genus och våld, konstruktioner av gärningspersoner och offer visar att båda könen skapar genus och att de inom sin könstillhörighet skapar en normativ femininitet och en hegemonisk maskulinitet. Rapporten syftar till att visa hur tjejer och killar skapar genus som gärningspersoner 14

vid våldsbrott och som offer för våld. Karlson och Pettersson skriver att grunden för systemen och strukturen är ett isärhållande av vad som betraktas som maskulint/manligt och feminint/kvinnligt (Karlsson & Pettersson 2003, s. 3). Utifrån de (fokusgrupps)intervjuer de gjort med ungdomarna kring synen på tjejer och killar som gärningsmän visar de hur ungdomarna agerar och iscensätter genus genom att beskrivningarna av gärnings- personerna präglas av särskiljande mellan flickor och pojkar samt underordning av flickor eller att de motsätter sig särskiljandet och underordnandet (Pettersson 2003b, s.28, 33). De tolkar beskrivningarna som att våld för pojkar uppfattas som ett accepterat beteende och som ett sätt att bli pojke. För flickor däremot betraktas beteenden som att vara elak och prata bakom ryggen på folk som ett sätt att vara flicka (Pettersson 2003b, s. 33). Genuskonstruktioner görs även synliga då det handlar om att pojkar främst bråkar och konkurrerar om statusen med andra pojkar, vilket tidigare visats av maskulinitets- forskare som Connell som en del i att skapa maskulinitet (Pettersson 2003b, s. 34). Vad gäller ungdomarnas föreställning kring flickor och pojkar som offer så uttrycker flickorna att de är rädda dels för andra flickors skitsnack och dels för att bli utsatta för sexualbrott. De anser att det är möjligt för en pojke att bli rädd, men det beror på våldets allvarlighetsgrad (Karlsson 2003, s. 47). Karlsson menar på att man sammanfattningsvis kan säga att flickorna inte alls tvekar att diskutera rädsla inom sin könstillhörighet, vilket däremot pojkarna gör. Om rädsla kan tolkas som en svaghet och förknippas med det feminina så kan det vara en viktig del i pojkarnas vilja att uppfattas som maskulina att de tar avstånd från rädsla genom att rädsla inte nämnvärt diskuteras bland pojkarna (Karlsson 2003, s. 49). 1 De genusteoretiska utgångspunkterna tillsammans med den tidigare forskningen skapar tillsammans en bakgrund för analysen i vilken jag kommer att tolka hur unga tjejer respektive killar genom sitt tal förhåller sig till rädsla för våld och hur de uppfattar att deras livsutrymme påverkas i förhållande till rädslan. Frågorna som kommer att ställas till materialet är hur ungdomarna konstruerar genus i förhållande till rädsla för våld samt huruvida synen på rädsla och det upplevda livsutrymmet skiljer sig vid jämförelsen mellan tjejer och killar. 1 För en vidare diskussion kring konstruktionen av offer och gärningsmän applicerat på mitt fokusgruppsmaterial, se Lindkvist 2007. 15

4. Metodologiska utgångspunkter I detta avsnitt kommer jag först att redogöra för uppsatsen vetenskapsteoretiska perspektiv. Sedan följer en redogörelse av materialet samt metoden fokusgrupper, där även metodens validitet, reliabilitet, etikfrågor samt metodproblem diskuteras. Därefter redogörs för användningen av kvalitativ analys som tillvägagångssätt och som analysverktyg. Slutligen följer en redogörelse för det empiriska material som ligger till grund för uppsatsen. Den vetenskapsteoretiska utgångspunkten kommer att vara socialkonstruktivistisk, det vill säga att samhällsförhållanden inte är något fast och på förhand givet. Det handlar snarare om att sociala konstruktioner endast existerar i sitt sammanhang (Sarnecki 2003, s. 183). De tolkningar som görs med hjälp av den kvalitativa analysen är inte några objektiva fakta utan är konstruerade utifrån min roll och de fördomar och teoretiska utgångspunkter jag bär med mig. På samma sätt är inte heller deltagarnas åsikter och diskussioner något som jag tar för sant utan deras reflektioner är även de tagna ur ett sammanhang och de lever i en kontext som inte är fast i vare sig tid eller rum. 4.1 Materialpresentation Materialet bygger på transkriberingar från fyra fokusgruppsintervjuer som utfördes på två stockholmsskolor (Norra Real och Tensta) och är uppdelade i två (köns)homogena grupper i vardera skola, indelade efter kön, det vill säga fyra grupper. Totalt ingår 22 ungdomar i materialet, 12 tjejer och 10 killar i åldrarna 18-20 (med undantag för en tjej som var 23 år). Materialinsamlingen samt transkriberingarna blev gjorda under perioden 000403-000519 och blev insamlade av forskare för ett projekt på Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet. För det ursprungliga projektet gjordes åtta fokusgruppsintervjuer med 47 elever på fem skolor i Stockholmsområdet. Syftet med den ursprungliga studien var att få en djupare förståelse för hur ungdomars attityder kring alkohol och våld ser ut, med fokus på deras erfarenheter av alkohol som en förklaring och ursäkt för våldsamt beteende (Tryggvesson 2005, s. 42). Studien presenterades för ungdomarna som ett forskningsprojekt angående ungdomars syn och erfarenheter av våld, alkohol nämndes inte i den initiala informationen (Tryggvesson, 2005, s. 102). De intervjuade ungdomarna i min studie kommer från två olika skolor i Stockholmsområdet. Vid tiden för undersökningen (2000) hade varje skola sitt geografiska upptagningsområde, och eftersom Stockholm är relativt segregerat så får man anta att man fick en ganska god spridning vad gäller att identifiera klass och annan kulturell bakgrund (Tryggvesson 2005, s. 34). Jag har dock gjort min 16

studie på ett mindre urval, nämligen skolorna Norra Real och Tensta, vilket omfattar fyra grupper och 22 elever. Urvalet skedde dels på grund av att jag, efter en läsning av alla transkriberingar, ansåg att det var i dessa fyra intervjuer som det jag ville undersöka mest kom till uttryck, dels att jag ville undersöka (köns)homogena grupper, vilket endast erbjöds i dessa två skolor. Anledningen till att jag ville undersöka homogena grupper var att jag ansåg det intressant att se hur tjejer och killar skapar ett vi och dom vilket tydligast görs i homogena grupper (Karlsson & Pettersson 2003, s. 4). De två skolor jag har valt för uppsatsen (Norra Real och Tensta), skiljer sig åt både geografiskt och ur klassynpunkt. Norra Reals upptagningsområde är Vasastan/Östermalm/Norrmalm, Stockholms innerstad, medan Tensta är ett ytterstadsområde med hög grad av utländska medborgare. Eleverna läste alla teoretiskt program (förutom en tjej i Tenstas fokusgrupp som läste praktiskt program). Grupperna var indelade i 5-8 deltagare i varje fokusgrupp. För att skydda informanternas integritet var deras namn fingerade redan vid utskriften. Intervjuerna utfördes i skolan, under skoltid i ett rum avsett för detta. Inga lärare eller annan skolpersonal var närvarande, utan det var endast ungdomarna samt två moderatorer (en kvinna och en man) som var närvarande. De deltagande ungdomarna fick en biobiljett som tack för att de ställt upp. Varje intervju varade i cirka en och en halv timma och dessa bandades för att sedan transkriberas av en forskarassistent. Forskarna som utförde intervjuerna lyssnade sedan igenom banden och läste noga transkriberingarna för att upptäcka eventuella missförstånd eller felaktigheter och korrigera dessa (Tryggvesson 2005, s. 102). Det transkriberade materialet uppgår till cirka 25-28 sidor text per intervju och det är dessa transkriberingar som utgör materialet i denna uppsats. 4.2 Fokusgrupper Metoden som användes för uppsatsen är en kvalitativ metod, fokusgrupper, och jag ska nu mer ingående förklara metoden som sådan, vad det innebär att använda sig av fokusgrupper samt dess sammansättning och användningsområden. Metoden är alltså fokuserade gruppintervjuer, även kallade fokusgrupper. Metoden särskiljer sig från traditionella gruppintervjuer genom att betoningen ligger på ett visst tema som intervjuledaren (moderatorn) presenterar i början för att sedan låta deltagarna diskutera och argumentera fritt kring. Det man framförallt är intresserad av och vill uppnå är hur individer diskuterar kring ett ämne i egenskap av att de är gruppmedlemmar. Man syftar till att få en slags naturlig sammansättning för att kunna se hur samspelet mellan dem i gruppen utvecklas (Byman 2001, s. 324). Intervjuerna är således ostrukturerade eller semistrukturerade för att deltagarnas åsikter och associationer ska 17

kunna komma bäst till uttryck utan att styras av ledande frågor från moderatorn. Syftet med fokusgrupper är, förutom att se till samspelet mellan deltagarna, att försöka förstå varför människor tycker som de gör. Genom att deltagarna själva styr samtalet så argumenterar de mot varandra och ifrågasätter varandras åsikter, vilket gör att man tänker sig att man får mer komplexa och mer genomtänkta svar än vad man skulle få i en vanlig intervjusituation. Det är just i samspelet mellan andra människor som mening skapas och detta kan man som forskare se i fokusgrupper där deltagarna kan ändra sina åsikter eller utöka svaren allt eftersom gruppen påverkar den enskilda individen (Bryman 2001, s. 325ff) I materialet är (gymnasie)ungdomarna i olika grad kända för varandra. De elever som deltog valdes ut av lärare som hade till uppgift att se till att de inte kände varandra för bra eller umgicks i samma krets. Dock verkar vissa grupper ha en ganska tydlig gruppindelning där vissa verkar känna varandra sedan tidigare, vilket lärarna var ombedda att undvika (eller att i största möjliga mån undgå att plocka ihop en grupp som var kompisar sedan innan). Det behöver inte vara negativt att eleverna känner varandra sedan tidigare eftersom en viss kännedom om varandra faktiskt är att föredra vid fokusgruppsintervjuer (Tryggvesson 2005, s. 32). Det finns två olika synsätt kring fokusgruppers sammansättning vad gäller användandet av kända eller okända deltagare. Antingen använder man sig av en grupp som redan känner varandra för att göra intervjun mer naturlig, eller så använder man sig av deltagare okända för varandra för att därmed öka mångfalden. Problemet med deltagare som känner varandra är att det redan finns fasta mönster inom varje grupp som hämmar vissa, medan andra kan ta över diskussionen på bekostnad av andra. Ett annat problem med kompisgrupper är att de inom gruppen tar saker och ting för givna vilket gör att de inte uttrycker sig explicit och det kan då bli svårt för forskaren att följa tankegången (Bryman 2001, s. 333). I de grupper som inte känner varandra så väl kan de uttrycka det de känner utan att riskera sin plats i gruppen, dock på bekostnad av att blyga personer inte vågar säga sin mening. Detta kan leda till att en person som sitter inne med det som är intressant för forskaren inte kommer till uttryck. Gruppeffekter, såsom att de tysta blir hämmade och att andra styr hela diskussionen, samt att någon kan vara rädd för någon annan i gruppen och därför känna ovilja att uttrycka sina åsikter, är sådant man som forskare måste ta hänsyn till. En grupp kan också, då de tillsammans kommer fram till en viss åsikt, sluta tänka kritiskt kring åsikten och helt gå in i känslan av att ha kommit fram till konsensus (Bryman 2001, s. 337ff). 18

Faran med fokusgrupper är just de gruppeffekter eller grupptryck som uppkommer i grupper där deltagarna känner varandra. Samtidigt är det kärnan i metoden, att just få till stånd en diskussion som bör vara så naturlig som möjligt och likna en vanlig konversation mellan dem i gruppen. I undersökningsmaterialet är deltagarna alla i åldrarna 18-20 (med undantag för en tjej som är 23 år) och de är inte bara utsatta för grupptryck, utan de befinner sig dessutom i en skolmiljö där de måste möta alla de blir intervjuade tillsammans med under lång tid framöver. Ungdomarna befinner sig även i en utsatt ålder där kamratskap och kompisars åsikter är av stor vikt. Också sådant som inte uttalas explicit kan ha betydelse för förståelsen av vad deltagarna menar. Tystnad, kroppsspråk och tonfall är sådant som kan uppmärksammas av forskarna. Att någon är tyst behöver inte betyda att den personen inte har en åsikt i frågan, det kan istället vara så att det är ett känsligt ämne eller att en person skräms till tystnad av gruppen (Wibeck 2000, s. 95). I varje fokusgrupp var det mellan fem till åtta deltagare. Rekommendationen är att varje fokusgrupp innehåller mellan fyra till åtta deltagare. Fler deltagare än så leder till att gruppen blir för stor och man får inte fram mer kunskap (Bryman 2001, s. 327). Ju mer engagerande och känslomässigt upptagna deltagarna är av frågeställningen, desto bättre är det med mindre grupper. Ett kontroversiellt eller komplext tema kräver också mindre grupper om man vill försöka få alla att våga delta i diskussionen (Bryman 2001, s. 330). Det blev under vissa intervjuer tydligt (framförallt hos tjejerna) att då de tystlåtna ungdomarna uttryckte något, som inte fick acceptans hos de mer dominanta i gruppen, tystnade de allt mer, vilket antagligen skulle fått ännu större betydelse i större grupper. I uppsatsens material har det använts semistrukturerade frågor vilket ger deltagarna möjlighet att utveckla sina idéer och tala utförligt om det ämne som moderatorn tar upp. Moderatorn har fortfarande en färdig lista på vilka ämnen som ska tas upp men listordningen är flexibel och svaren är öppna, vilket göra att betoningen ligger på att deltagarna ska kunna utveckla sina synpunkter. Semistrukturerade intervjuer och ostrukturerade intervjuer befinner sig på en glidande skala och att dra någon tydlig gräns är inte nödvändigt. Det som skiljer dem från strukturerade intervjuer är just att de låter deltagarna använda sina egna ord och utveckla sina tankar samt att de tillåter deltagarna att säga sin mening utan att styra dem eller utöva kontroll över intervjusituationen, vilket strukturerade intervjuer gör eftersom man snarare strävar efter standardiserade svar, då man eftersträvar en enkel analys då de främst används på ett stort material (Denscombe 2000, s. 134f). 19

4.3 Reliabilitet och validitet Reliabilitet innebär att olika forskare, oberoende av varandra, ska kunna komma fram till samma resultat om de studerar samma sak. Ett annat kriterium är att det ska ske vid olika tidpunkter (Wibeck 2000, s. 119). För att andra forskare ska kunna utföra samma studie krävs att man tydligt och genomskinligt förklarar hur undersökningen gått till och hur man genom analysen av materialet kommit fram till resultatet. Att öka reliabiliteten kan göras genom att man på olika sätt försöker gå till väga så systematiskt som möjligt trots att man har ett kvalitativt material. Ett sådant sätt är att låta samma moderator leda alla de fokusgrupper som ingår i studien (Wibeck 2000, s. 120). I fokusgrupperna som utgör materialet så har de två moderatorerna medverkat i alla fokusgrupper, vilket då kan sägas öka reliabiliteten i uppsatsen. Validitet syftar till att avgöra om man studerat det man sagt sig studera. Vad gäller kvalitativ tolkning så går meningarna isär huruvida det överhuvudtaget är fruktbart att använda sig av begreppet validitet då det härstammar från den positivistiska kunskapstraditionen (i vilken man anser att det finns en sann verklighet att betrakta som är objektiv och skild från subjektiva tolkningar). Dock menar åter andra forskare att man visst kan nyttja begreppet men att man måste ge det en annan innebörd då man inom det socialkonstruktivistiska perspektivet menar att det inte finns någon given sanning och att kunskap aldrig kan spegla en objektiv verklighet (Thomsson 2002, s. 32). Man kan istället för validitet välja att tala om trovärdighet. En fara för trovärdigheten i fokusgrupper är om gruppeffekter får deltagarna att hålla inne med sina åsikter av rädsla eller att de överdriver för att göra intryck på de andra (Wibeck 2000, s. 120f). Att studera det man säger sig studera kan visa sig svårt i fokusgrupper då deltagarna kan uttrycka saker som de egentligen inte menar utan som sägs på grund av gruppeffekterna. De blyga kanske räds medan andra vill hävda sig eller vara politiskt korrekta och ge moderatorn det de tror är de rätta svaren (Wibeck 2000, s. 121). Om eleverna inte vågar eller vill uttrycka något som kan uppfattas som socialt oaccepterat, så kan detta leda till att man inte studerar det man säger sig studera eftersom elevernas egentliga åsikter och attityder inte kommer till uttryck. Detta skulle kunna minska validiteten. Dock kan fokusgrupper som metod på ett bättre sätt mäta attityder och värderingar kring skapandet av konstruktioner som genus och rädsla än vad kvantitativa metoder skulle göra. Detta kan betyda att validiteten ändock kan användas som begrepp och att den faktiskt kan öka genom användandet av fokusgrupper. 20

4.4 Generaliserbarhet Syftet vid användning av fokusgrupper är inte att dra generella eller statistiskt underbyggda slutsatser om hela populationer. Dock kan man som forskare hävda att vissa kategorier av människor tenderar att ha vissa värderingar och därmed kan man urskilja vissa tendenser (Wibeck 2000, s. 123). Generaliseringar härstammar på samma sätt som begreppen reliabilitet och validitet från den positivistiska skolan och det har ansetts som att god forskning ska kunna gå att generalisera. Dock har den kvalitativa forskningen menat att sanning handlar om att försöka nå en god förståelse och inte att bevisa saker och då blir begreppet generalisering missvisande för vad god forskning bör vara. Det man däremot som kvalitativ forskare kan göra är att ge läsaren så mycket information som möjligt för att på så sätt göra undersökningen mer transparent vilket underlättar för läsaren så att hon kan göra en egen bedömning av resultatens generella värde (Thomsson 2002, s.33f). 4.5 Etiska reflektioner Fokusgruppsintervjuer kan sägas vara mer etiskt tilltalande än andra sorters (grupp)intervjuer då de inte är lika styrda. Deltagarna i en fokusgrupp får i större utsträckning komma till tals på lika villkor och eftersom det handlar om ett samtal i grupp så kan deltagare välja att avstå att svara om det handlar om känsliga frågor. Genom att man som forskare styr över materialet kan man genom att spara och skydda materialet på säker plats och försvåra identifikation, genom att man redan i transkriberingen bytt namn på deltagarna och dessutom ännu en gång byta namn på deltagarna vid redovisning av materialet, höja etiken i forskningen. Detta gjordes i mitt material, vilket tillsammans ger en relativt hög konfidentialitet som får betraktas som etisk försvarbar (Wibeck 2000, s. 115). Viktigt för moderatorn är att vid intervjuernas början tydligt understryka att deltagarna inte får lämna ut känsliga uppgifter om de övriga gruppmedlemmarna. Det är i en gruppdiskussion omöjligt att vara säker på att övriga deltagare inte sprider information om andra personer som de fått genom medverkan i en fokusgrupp vilket är ett etiskt dilemma med alla sorters gruppintervjuer (Wibeck 2000, s. 115f). Detta problem är särskilt stort där deltagarna känner varandra sedan innan och dessutom kommer att träffa på varandra i fortsättningen i skolsammanhang. Trots information från moderatorns sida kan man aldrig vara säker på att sekretessen hålls. Ett annat etiskt problem är att fokus på interaktionen mellan deltagarna kan leda till de grupprocesser som tidigare tagits upp och som kan handla om att moderatorn inte kan veta hur mycket eleverna kände varandra sedan innan och vilka motsättningar det kan finnas mellan 21

eleverna. Det kan leda till att någon eller några inom en grupp kan bli hackkycklingar om de uttrycker någonting som inte anses accepterat inom gruppen eller som bryter mot vissa föreställningar. Eftersom jag har velat undersöka attityder och värderingar kring genusskapande och hur det påverkar ungdomarnas syn så kan det finnas vissa starka föreställningar som kan vara svåra att bryta mot genom att uttrycka en avvikande åsikt (Karlsson & Pettersson 2005, s. 16). 4.6 Metodproblem Metodproblemen i uppsatsen kan sägas vara en konsekvens av att uppsatsens materialet bygger på sekundärdata, det vill säga jag har inte haft möjlighet att delta vid vare sig fokusgruppsintervjuerna eller under transkriberingen, vilket innebär att jag endast kan basera min analys på det transkriberade materialet och min tolkning av det. Materialet är således inte insamlat att tillgodose vare sig mitt syfte eller mina frågeställningar. Detta skulle kunna innebära att validiteten blir lidande genom att jag valt en metod som kanske inte kan besvara syftet eller det jag valt att undersöka. Då det ursprungliga materialet som samlats in av forskarna på SoRAD hade ett annat syfte än mitt, det vill säga kopplingen mellan våld och alkohol, kan problemet sägas vara uppenbart i min studie. Forskarna i den ursprungliga studien var varken intresserade av genusaspekten eller ungdomarnas förhållande till rädsla vilket gör att materialet inte är anpassat till mina syften, vilket inneburit att endast en liten del av det ursprungliga materialet kunnat användas i min studie. Dock kan detta samtidigt vara en styrka då man inte har tvingat på ungdomarna sitt eget syfte, utan de har helt fritt kunnat göra kopplingen mellan våld, rädsla och livsutrymme. Det intressanta i min studie är just att se vilka skillnader som uttryckts mellan könen då tjejerna direkt gjort kopplingar mellan våld och rädsla medan killarna inte alls gjorde den kopplingen. Således kan svagheten med användandet av sekundärdata även hävdas vara en styrka. Ett annat problem rör sammansättningen av grupperna, det vill säga att valet av (köns)homogena grupper kan vara problematiskt då både tjejer och killar tenderar att använda sig av mer dikotoma beskrivningar av de andra än i heterogena grupper (Karlsson & Pettersson 2003, s. 4). Då syftet var att tolka tjejers och killars föreställningar om sig själva och det andra könet i förhållande till rädsla och livsutrymme, ansåg jag det ändå motiverat att använda mig av (köns)homogena grupper i min studie. 4.7 Kvalitativ analys Den kvalitativa analysen utgår från en hermeneutisk utgångspunkt där man tolkar texter och där syftet är att få en förståelse för textens mening. Den kvalitativa forskningsintervjun blir därför till 22