1 Barnen vill vågar vi? - att öka barns och ungdomars delaktighet i den sociala barnavården Abstract Allmänna Barnhuset har bedrivit ett stort utvecklingsarbete med sju FoU regioner i syfte att utveckla nya arbetssätt och hållbara strukturer för att öka barns delaktighet. Många forskare och praktiker har varit involverade. I seminariet beskrivs erfarenheter från detta utvecklingsarbete och det nära samarbetet mellan forskare och praktiker i form av forskningscirklar. Arbetet har utmynnat i flera konkreta förändringar. Anne-Marie Larsson, socionom, Allmänna Barnhuset Elisabet Näsman, professor, Uppsala universitet Ev.Viktoria Skoog, fil.dr, FoU Västernorrland Bakgrund Hur kan forskningscirkeln som metod bidra till utvecklingen av hållbara strukturer och former för att inom den sociala barnavården öka barns och ungdomars brukarmedverkan och bättre ta tillvara deras erfarenheter? Vi ställer frågan mot bakgrund av ett flerårigt projekt som initierades av Stiftelsen Allmänna Barnhuset och ledde till forskningscirklar i sju FOUenheter där sammanlagt 37 kommuner hade ett omfattande samarbete 1. Projektet tog sina utgångspunkter i aktuell lagstiftning, FN:s konvention om barnets rättigheter (främst artikel 12) och idéerna bakom evidensbaserad praktik där brukarperspektivet utgör en av de tre grundpelarna. Efter en intensiv diskussion om vikten av evidens använder de flesta i dag begreppet evidensbaserad praktik vid beskrivningen av kunskapsbasen för socialtjänstens insatser. I betänkandet Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten till nytta för brukaren, (SOU 2008:18) görs bedömningen att en evidensbaserad praktik förutsätter en tydlig prioritering av brukarperspektivet och att FoUenheterna utgör ett viktigt stöd för att utveckla en evidensbaserad praktik. Projektet avgränsades till det sociala barnavårdsarbetet och lade fokus på barn och unga som brukare. Att utveckla former och strukturer för att och utveckla barns och ungas brukarmedverkan liksom att systematiskt ta tillvara deras erfarenheter och synpunkter är en stor utmaning inom den sociala barnavården. Här finns inga brukarorganisationer eller starka intressegrupper/ anhöriggrupper som trycker på och engagerar sig i barns och ungdomars rätt till delaktighet och inflytande.. Projektets syfte och målsättning Projektet syfte var att utveckla arbetssätt och hållbara strukturer, för en ökad brukarmedverkan av barn och ungdomar i den sociala barnavården och att därefter i en andra fas pröva något eller några av dessa arbetssätt och/eller strukturer i den professionella praktiken. Den långsiktiga målsättningen var att säkra barns och ungdomars brukarmedverkan i den sociala barnavården, både barns delaktighet i de pågående ärenden som rör dem själva och att deras erfarenheter och synpunkter tas tillvara på ett systematiskt sätt som en kunskapskälla, för att utveckla det sociala arbetets praktik och organisation. Projektet var 1 Följande sju FoU-enheter deltog i projektet (kontaktpersoner inom parentes): Uppsala (Lena Chirico), Västmanland (Susanne Holmsten), Västernorrland (Viktoria Westerberg), Kalmar (Agnetha Hammerin), Dalarna (Karin Alexanderson) Fyrbodal (Lis Palm) Skåne (Greger Nyberg).
2 avsett som en startpunkt för ett längre utvecklingsarbete mot en evidensbaserad praktik där barns och ungdomars brukarmedverkan är en självklarhet. Metod Att stärka barns och ungas delaktighet utmanar den etablerade åldersmaktordningen med dess naturliggjorda föreställningar om barns respektive vuxnas positioner där vuxnas dominans och tolkningsföreträde lätt blir självklara. Förståelsen av barn som i behov av vuxnas skydd och omsorg undantränger lätt tanken att barn som aktörer i sina egna liv både har egna kompetenser och rättigheter som grund för delaktighet i frågor som berör dem. Att medvetandegöra och öppna för reflektion och förändring av så basala tankemönster kräver specifika arbetssätt. Utifrån Allmänna Barnhusets tidigare erfarenhet av sådant arbete med könsperspektiv i den sociala barnavården framstod forskningscirkeln som en lämplig form för att bedriva utvecklingsarbetet. Forskningscirkeln tar utgångspunkt i två av grundpelarna i den evidensbaserade praktiken: forskning och professionell erfarenhet. Genom att låta dessa mötas i en utforskande process med stort utrymme för reflektion och sökande efter kunskap på olika vägar kan förståelsen av problematiken fördjupas och möjligheter till förändring synliggöras. Att låta professionella från olika kommuner mötas i cirklarna innebar också ökade möjligheter att skilda tankemönster och praktiker kunde möta varandra och öppna för reflektion. FOU-enheterna var därför en lämplig bas för rekrytering till cirklarna och kravet var att dessa skulle omfatta minst sju deltagare förutom ledaren. Projektet omfattade också en rad träffar där de olika cirklarna möttes för att utbyta tankar och erfarenheter vilket ytterligare bidrog till reflektion och nya idéer. Då syftet gällde barns och ungas brukarmedverkan var frågan om deras delaktighet i projektet en central fråga. Att kunskap från brukare kom in i processen säkrades genom dels återkommande medverkan från deltagare i organisationen Maskrosbarn dels att alla cirkeldeltagare fick som uppgift att genomföra en öppen intervju med barn/unga med erfarenheter som brukare av den sociala barnavården. Enskilda cirklar kompletterade detta genom till exempel brukarråd av ungdomar eller att låta barn och unga delta i utprovningen av de arbetssätt som växte fram. FOU-enheterna innebar vidare att cirklarna knöts till en forskningsverksamhet. Detta stärktes också genom kravet att cirkelledarna skulle vara disputerade och/eller ha erfarenhet av FoU-arbete. Utöver cirkeldeltagarnas eget sökande efter forskning och dokumentation av professionell praktik kunde cirkelledarna bidra med litteratur och miniföreläsningar utifrån aktuell forskning. Till projektet knöts även en vetenskaplig ledare, fil dr i socialt arbete Ulf Hyvönen, med uppgift att forskningsanknyta det praktiska arbetet samt vara handledare för cirkel- och projektledarna. Den vetenskapliga ledaren ansvarade även för att formulera ett teoretiskt ramverk för projektet, ta fram en samling vetenskapliga texter och att avslutningsvis sammanställa dokumentationen från projektet till en rapport (Hyvönen & Alexanderson 2014). Cirklarna hade följande uppgifter: - Diskutera och problematisera begrepp som delaktighet, brukarmedverkan och brukarinflytande - Medvetandegöra befintliga förhållningssätt och strategier samt se om de överensstämmer med intentioner i lagstiftning, riktlinjer liksom en evidensbaserad praktik (socialtjänstlag, barnkonvention, m.m.) - Med ovanstående punkter som underlag ge förslag på arbetssätt och strukturer för hur barns och ungdomars synpunkter och erfarenheter kan tillvaratas - I en andra fas pröva förslagen i praktiken
3 Cirkelledaren ansvarade för cirkelns arbete samt dokumentation, som sedan utgjorde underlag till projektrapporten (Hyvönen & Alexanderson 2014). 2 Forskningscirklar med uppgift att skapa förändring genom att bryta med etablerade mönster kan utvecklas till egna öar utan broar till omgivningen. För att säkra att deltagarna hade stöd och mandat från de verksamheter de ingick i anordnades också flera träffar i seminarieform för kommunernas politiker och chefer där dessa fick ta del dels inledningsvis av de inledande tankegångarna bakom projektet dels successivt de tankar och förändringsidéer som växte fram i cirklarna. Också dessa träffar organiserades så att utrymme gavs för reflektion utifrån inflöde från såväl forskning som praktik och brukare (Maskrosbarn). Till cirkelprocessen bidrog härmed kunskap från en rad olika perspektiv: Praktik Brukare Forskning Egen praktik deltagare Andra i cirkeln Andra Cirklar Maskros barn Barn Intervju Litteratur Föreläsning Forskningscirkelns kunskapsbas Cirklarnas eget arbete pågick i första fasen under ca ett år omfattande sex till åtta träffar om cirka tre timmar och eget arbete dessemellan i form av sökning och inläsning av vetenskapliga och andra texter och material, barnintervjuer och annan kunskapsinhämtning. Till cirkelträffarna kunde också andra inbjudas. Det var viktigt att cirkelarbetet skedde i en process över tid. Under projektets andra fas prövades de förslag till hållbara strukturer och arbetssätt som tagits fram. Det material som cirklarna tagit fram utgjorde en gemensam resursbank inom projektet som deltagarna fritt kunde välja ifrån. Erfarenheterna från projektet har förmedlats genom en gemensam rapport, flera nationella konferenser och regionala konferenser anordnade av FoU enheterna. Det finns inte utrymme här att redovisa hela den mångfald av erfarenheter och konkreta förslag som projektet resulterade i och det är heller inte syftet med detta paper. I stället går vi nu vidare med några reflektioner kring forskningscirkeln som metod med fokus på de olika kompletterande kunskapskällorna som ingått. Professionella, forskare och brukare i samverkan Forskningscirkeln som metod ger möjlighet att ge olika kunskapskällor utrymme och studera mötet mellan dem. En del upplägg av aktionsforskningskaraktär handlar i första hand om att ge utrymme för olika praktikers perspektiv i en organisation och forskarens roll blir främst att dokumentera och systematisera den kunskap som kommer fram så att problembilden och lösningsförslag klarnar. I andra fall bidrar forskaren också med forskningens aktuella kunskap och det kan även ingå i praktikernas uppgift att söka och tillgodogöra sig vetenskapliga texter. Även detta kan i hög grad bli en process som drivs framåt av praktikerna genom att både 2 Flertalet av cirklarna producerade också själva rapporter från sitt arbete som kan återfinnas på FOU-enheternas hemsidor och Allmänna Barnhusets hemsida.
4 deras frågor och de kunskapsbidrag de ger från sin praktik kan fångas upp av forskaren och relateras till aktuell forskning som därmed kan besvara frågorna, bekräfta praktikens kunskap respektive ifrågasätta(s). Nya frågor för framtida forskning kan aktualiseras då praktikens kunskap visar på kunskapsluckor i forskningen eller brister i dess förståelse av praktiken. I dessa cirklar tillkom dessutom brukarnas syn på sin livssituation och sina erfarenheter av den professionella praktiken. Barnens och de ungas berättelser och reflektioner över sina kontakter med socialtjänsten gav ett kunskapsbidrag till processen som fick en speciell betydelse. Genomgående i cirklarna återkom en reflektion från deltagarna som gick ut på att barn och unga redan medverkade som brukare eftersom barnsamtal är en sedan länge etablerad del av den sociala barnavården. Gör vi inte det här redan? Konfrontationen mellan den utgångspunkten från de professionella och de brister på delaktighet som kom fram genom brukarnas berättelser och även fick stöd från forskningen skapade ett problem som blev ett viktigt incitament till reflektion. Forskning har framhållit betydelsen av att professionella upplever att de har ett problem för att förändringsprocesser som omfattar utmaning av etablerade tankemönster ska komma igång, s. k radikalt lärande (Dahlkild-Öhman 2012). Upplevelsen av problemet kan vara smärtsam då det visar på brister i hur man agerat tidigare (aa). Det handlar alltså om en probleminsikt som går på djupet i individen och kan väcka starka känslor. Särskilt var det de egna barnsamtalen som upplevdes ge den typ av kunskap som kan kallas insiktskunskap. Insikten handlade om att i grunden uppleva barnens barnperspektiv. Flera gav exempel på oväntade svar från barnen som tvingade till reflektion över hur det professionella förhållningssättet kunnat utestänga barnens möjlighet att ge uttryck för sina upplevelser, erfarenheter och önskemål alltifrån detaljer i kvaliteterna i ett barnsamtal till genomgripande beslutsfattande om barnets livssituation. Detta beskrevs av en del deltagare som en omvälvande upplevelse av den karaktär som inte ger någon möjlighet att gå tillbaka till det förhållningssätt man hade innan. Sättet att bemöta barnen förändrades därefter och att detta innebar att barnsamtal sedan kunde ge mycket mer kunskap bekräftade det värdefulla i den mentala förändring som skett. Cirklarna kom därför att betona vikten av att förändra den mentala inställningen, något som forskningscirkeln ansågs som en central metod för att uppnå i kraft av både de kunskapskällor som bidrog till processen och inte minst att den pågick över längre tid och gav utrymme till eftertanke och reflektion över förändringsmöjligheter. Överhuvudtaget gav forskningscirklarnas arbete flera exempel på hur tidigare självklarheter kunde ifrågasättas och nya arbetssätt prövas, då möjligheter synliggjorts i mötet med andra synsätt. Som kunskapsprocess kan denna form av forskningscirkel ses som en parallell till utforskande forskning där strategiska urval av olika datakällor görs för triangulering så att problemet blir belyst ur olika perspektiv och med olika metoder för att möjliggöra nya tolkningar. Forskarrollen i en sådan forskningscirkel kan liksom i ett explorativt forskningsprojekt bli att dokumentera kunskapsflödet för att sedan strukturera och systematisera det och förmedla den tolkade bild som då träder fram tillbaka till deltagarna för en ny omgång av reflektion, dvs en typ av spiralrörelse med successivt prövande och omprövande som också präglar den utforskande forskningen. Med en sådan utforskande kunskapsprocess finns möjlighet att utmana etablerade föreställningar och maktordningar både i forskningen och den professionella praktiken. Återstår sedan att se om de verksamheter forskaren respektive praktikern ingår i har en beredskap för och vilja att stödja de förändringar sådana utvecklingsprocesser kan utmynna i. Att projektet haft metoder att förankra cirkelarbetet hos ansvariga chefer och politiker har varit en viktig del i att säkra det för de professionellas del. I forskarvärlden kan däremot kunskapsprocesser genom samverkan mellan praktiker, brukare och forskare möta skepsis. Kan detta bero på att forskaren lämnar ifrån sig kontrollen över kunskapsprocessen till andra? Kan vi se det som en parallell till den oro en del cirkeldeltagare kände inför de öppna
5 barnsamtalen, som innebar att de som vuxna och professionella lämnade utrymme för barnen och de unga att själva styra vad samtalet kom att handla om. Det öppna brukarstyrda samtalet visade sig ändå givande som metod att nå kunskap om barns perspektiv både för den Professionella från den sociala barnavården och för forskaren. Bilaga 1. Tidsplan för projektet Våren 2011 - Barnhuset rekryterar en vetenskaplig ledare - Urval av FoU- enheter samt rekrytering av cirkelledare och deltagare till forskningscirklarna. - Sätra seminarium med cirkelledarna och FoU- kontaktpersonerna Hösten 2011 - Startkonferens för samtliga projektdeltagare (1-2 sep) samt cirkelledarträff - Seminarium för IFO chefer och politiker - Arbete med förankring av projektet på hemmaplan i kommunerna - Arbete i cirklarna och cirkelledarträffar Våren 2012 - Arbete i cirklarna och cirkelledarträffar samt färdigställande av dokumentation - Arbete med förankring på hemmaplan i kommunerna - Avstämningskonferens för samtliga projektdeltagare (maj) med Maskrosbarn som reflektörer - Regionala spridningskonferenser som anordnas av FoU- enheterna - Cirkelledarträffar, dokumentation Hösten 2012 - Påbörja arbetet med att pröva något eller några nya arbetssätt och/eller strukturer i praktiken - FoU- kontaktpersonsträffar, dokumentation - Seminarium för IFO- chefer och politiker Våren 2013 - Fortsatt arbete med att pröva något eller några nya arbetssätt och/eller strukturer i praktiken - FoU- kontaktpersonsträffar, dokumentation Hösten 2013 - Dokumentationen från projektet färdigställs - Ev regionala spridningskonferenser som anordnas av FoU- enheterna - Fou- kontaktpersonsträff - Slutkonferens för samtliga projektdeltagare (nov) Våren 2014 - Boken Barnen vill vågar vi ges ut i Barnhuset serie - Nationell konferens i Stockholmför att sprida kunskap och erfarenheter från projektet - Presentation av projektet i Almedalen - Regionala spridningskonferenser Hösten 2014 - Nationell konferens Göteborg