Tyskland ekonomin och lönebildningen

1 Tyskland ekonomin och lönebildningen Tyskland är viktigt för Sverige. Förutom landets centrala roll i hanteringen av den pågående krisen i Europa är Tyskland också Sveriges viktigaste handelspartner och mottagare av 10 procent av vår export och svarar för 18 procent av svensk import av varor. Likheter i exportstrukturen gör också att exportutvecklingen i Tyskland och Sverige uppvisar en betydande följsamhet (se diagram 1). Tyskland är dessutom vår i särklass viktigaste konkurrent på marknader utanför Sverige och Tyskland. Den centrala rollen som konkurrent till svensk industri innebär att kostnadsutvecklingen i Tyskland får implikationer för Sverige. När den konkurrensutsatta sektorn i Sverige sätter märket för löneökningarna i resten av den svenska ekonomin beaktar man dels vilka löneökningar som är förenliga med produktivitet och inflationsmål i Sverige, dels hur kostnaderna utvecklas i förhållande till konkurrentländerna. Diagram 1 Export av varor, löpande priser, årlig procentuell förändring Lönebildningen i Tyskland har genomgått stora förändringar de senaste 15 åren. Kostnadschocken i samband med återföreningen i början av 1990-talet blottlade flera strukturella problem på den tyska arbetsmarknaden. Högt kostnadsläge, låg rörlighet och rigid lönebildning bidrog till att cementera en hög strukturell arbetslöshet. Redan i mitten av 1990-talet började dock lönebildningen förändras i grunden. Många arbetsgivare i det gamla öst lämnade sina arbetsgivarorganisationer när de inte förmådde betala ut kollektivavtalens lönenivåer. Lönemoderation blev

2 en ledstjärna för fackföreningarna i en ambition att återställa konkurrenskraften och främja sysselsättningen. Öppningsklausuler, som medgav sämre villkor än i avtalen, blev allt vanligare. Detta skedde delvis under hot om politiska ingripanden i lönebildningen. Den ökade flexibiliteten i lönebildningen kompletterades med politiska reformer på arbetsmarknaden i början av 2000- talet bland annat utifrån förslagen från den så kallade Hartz-kommissionen. Efter en lång period av svag sysselsättning skedde en tydlig återhämtning på den tyska arbetsmarknaden kring 2005/2006 som bara tillfälligt bröts av den kraftiga produktionsnedgången i samband med finanskrisen. Sedan arbetslösheten kulminerade i början av 2005 har den sjunkit med 6 procentenheter till den lägsta nivån på 20 år och är nu bland de lägsta i EU. Begrepp som Europas sjuke man har ersatts med det tyska jobbmiraklet och för första gången på mycket länge ökar de tyska lönerna snabbare än genomsnittet i EU och euroområdet. Det är omtvistat hur mycket av omsvängningen i tysk ekonomi som berodde på reformeringen av arbetsmarknaden i allmänhet och lönebildningen i synnerhet. Vändningen i tysk ekonomi sammanföll med en stark konjunktur och att flera strukturella faktorer som tidigare tyngt ekonomin hade fallit bort. Utvecklingen i Tyskland väcker också en del frågor för den svenska lönebildningen. Mot bakgrund av att den tyska verkstadsindustrin under våren förhandlade fram ett löneavtal på 4 procent kan man säga vilken väg de tyska löneökningarna nu tar? Vilken statistik ska man titta på? Vad innebär den senaste tidens signaler från regeringen och Bundesbank om en acceptans för högre inflation och löneökningar i Tyskland som ett sätt att underlätta för euroområdets krisländer att komma på fötter igen? I klartext innebär detta att Tyskland medvetet skulle försämra sin konkurrenskraft till förmån för andra länder i euroområdet. Om löneökningarna i Tyskland kommer att ligga över en nivå som är förenlig med två procents inflation i euroområdet får detta konsekvenser för deras roll som riktmärke för den svenska lönebildningen. De svenska löneökningarna ska inte bara beakta kostnadsutvecklingen i omvärlden utan de ska också ligga i linje med det svenska inflationsmålet på två procent. Från draglok till släpankare- till draglok igen För att förstå den ekonomiska utvecklingen i Tyskland är det viktigt att ha klart för sig konsekvenserna av återföreningen. Trots att det gått mer än 20 år sedan den tyska återföreningen är det först på senare år som de ekonomiska effekterna av den verkat ut. Politiskt var återföreningen en succé men ekonomiskt blev den mycket kostsam. Framför allt tre faktorer bidrog till de långvariga ekonomiska problemen: Kostnadschocken i samband med valutareformen 1990 och de första löneuppgörelserna som kom till stånd efter återföreningen. Belastningen på den offentliga sektorns finanser av de stora transfereringarna från väst till öst. Krisen i byggsektorn efter byggboomen vid återföreningen. I juli 1990 bestämdes att den östtyska marken skulle konverteras till en kurs 1:1 mot D-marken, att jämföras med den växelkurs på 1:4,3 som gällt tidigare

..3 för östtysk export till väst. Effekten blev en drastisk försämring av konkurrenskraften för östtysk industri. Till detta kom att man i följande års avtalsförhandlingar bestämde att lönerna i öst och väst skulle konvergera inom en 5-årsperriod, trots att produktiviteten i öst bara var ungefär en tredjedel av nivån i väst. Motiven bakom dessa beslut var bland annat att man ville undvika en massiv emigration från öst till väst, samt möjligen också att arbetsmarknadens parter i väst ville undvika låglönekonkurrens från öst. Det fanns också överdrivna förhoppningar om hur snabbt ekonomin i öst skulle komma i kapp ekonomin i väst. Diagram 2 Enhetsarbetskostnader, hela ekonomin, index 1990=100 125 125 120 120 115 115 110 110 105 105 100 100 95 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 Källa: OECD 95 I första hand var det industrin i öst som drabbades av kostnadschocken men även i väst ökade arbetskraftskostnaderna snabbt. På bara ett par år steg arbetskraftskostnaden per producerad enhet i hela den tyska ekonomin med nära 20 procent (se diagram 2). Sysselsättningen minskade drastiskt i öst. Kostnadsproblemen förvärrades också av att D-marken förstärktes i samband med det tidiga 1990-talets valutaturbulens, samt stigande sociala avgifter. I stället för att investera i östra Tyskland valde tyska företag att expandera i andra länder i det gamla östblocket med väsentligt lägre kostnader. Därmed försvann också en av de viktigaste drivkrafterna i konvergensprocessen mellan västra och östra Tyskland. Samtidigt som de offentliga utgifterna ökade till följd av den kraftigt stigande arbetslösheten, innebar de massiva subventionerna till bostadsbyggande och stora utgifter för att bygga upp infrastrukturen i öst ytterligare påfrestningar på de offentliga finanserna. Stora federala transfereringar till socialförsäkringssystemen blev också nödvändiga trots ökat avgiftsuttag. Överföringar till öst som först sågs som tillfälliga tenderade att bli permanenta. Arbetslösheten i flera av de östra delstaterna bet sig fast på nivåer över 20 procent. Skattebördan ökade parallellt med en tydlig försämring av de offentliga finanserna. Inkomstutvecklingen för de tyska hushållen hölls därmed tillbaka från flera håll svag sysselsättning, ökat skattetryck och efterhand låga löneökningar. Tyskland fick den föga smickrande bennämningen Europas sjuke man.

4 Diagram 3 Sysselsättning, index 1991=100 Tysklands problem visade sig inte minst på arbetsmarknaden där sysselsättningen minskade kraftigt, först inom industrin och sedan inom byggsektorn. Till viss del berodde den svaga sysselsättningen på en stagnerande befolkning i arbetsför ålder, men än viktigare var en svag utveckling av arbetskraftdeltagandet. Äldre arbetskraft från det gamla öst hade särskilt svårt att hitta arbeten och de utbildningsinsatser som gjordes var ofta ineffektiva. Till detta ska läggas att en stor del av de jobb som trots allt skapades ofta var deltidsarbeten vilket innebar att antalet arbetade timmar utvecklades svagare än antalet sysselsatta. Vändning efter ett decennium av kräftgång Kring 2005/2006 inträffade en tydlig vändning i tysk ekonomi. Den decennielånga nedgången i byggandet upphörde äntligen samtidigt som en stark internationell efterfrågan drev på exporten. Sysselsättningstillväxten tog fart och arbetslösheten började falla tillbaka. BNP ökade med nästan 3 procent per år 2006-2008 att jämföras med de fem närmast föregående åren då tillväxten bara var 0,5 procent. När konjunkturen störtdök 2008 i samband med finanskrisen drabbades visserligen tysk ekonomi hårt genom sitt relativt stora beroende av exportindustrin och dess inriktning mot cykliskt känsliga investeringsvaror. Nedgången i produktionen begränsade sig dock i hög grad till industrin och även där blev effekterna på sysselsättningen förvånansvärt små. I stället för stora personalneddragningar valde tysk industri i stor utsträckning att behålla arbetskraften men att minska arbetstiden och/eller satsa på utbildning. Denna övervintringsstrategi underlättades av det offentligt subventionerade systemet för korttidsarbete, Kurzarbeit. De löneavtal som slöts under 2009 och 2010 hamnade, framför allt inom industrin, också på mycket låga nivåer. Under loppet av 2010 vände sysselsättningen upp igen och arbetslösheten började åter falla. Den tyska arbetsmarknaden utvecklades

..5 därmed i en helt annan riktning än i många andra länder i Europa där arbetslösheten fortsatte att stiga. Utan tvivel spelade den ökade flexibiliteten inom företagen en stor roll när sysselsättningen anpassades till de stora kasten i produktionen under och efter finanskrisen. Betydande brist på arbetskraft före krisen och uppbyggandet av stora tillgodohavanden inom arbetstidsbanker innebar, förutom de gynnsamma villkoren via Kurzarbeit, stora möjligheter för företagen att behålla arbetskraft och i stället minska på antalet arbetade timmar per sysselsatt. Denna form av labour hoarding kan därmed i första hand ses som frivillig. Den ska också ses mot bakgrund av kommande stora pensionsavgångar som innebär ett starkt incitament för företagen att behålla arbetskraft. Förutom att det skett en utveckling mot intern flexibilitet inom företagen har den tyska arbetsmarknaden också förändrats via lagstiftning. Detta skedde i huvudsak åren 2003-2005 när ett antal åtgärder utifrån den så kallade Harzkommissionens rekommendationer genomfördes. Åtgärderna syftade framför allt till att öka utbudet av arbetskraft. Bland annat stramades villkoren för arbetslöshetsunderstöd upp och åtgärder för att förbättra matchningen genomfördes. Dessutom infördes nya regler för att underlätta tillfälliga anställningar. Diagram 4 Arbetslöshet i procent av arbetskraften Ökad intern flexibilitet inom företagen, reformeringen av arbetsmarknaden samt avklingande effekter från återföreningen är troligen samtliga faktorer som bidragit till den gynnsamma utvecklingen i Tyskland de senaste åren. De stora förändringarna på tysk arbetsmarknad de senaste 15 åren och landets stora betydelse för Sverige gör att lönebildningen i Tyskland förtjänar en närmare beskrivning. I följande avsnitt redogörs därför för huvuddragen i den tyska lönebildningen och de viktigaste förändringarna som skett sedan 1990- talet.

6 Förskjutning i lönebildningen från central till lokal nivå Den tyska lönebildningen har sedan 1990-talet framför allt präglats av tre viktiga trender: En allt lägre täckningsgrad för kollektivavtalen. Denna utveckling inleddes med att i synnerhet många företag i det gamla Öst ställde sig utanför arbetsgivarorganisationerna. Ökad flexibilitet i kollektivavtalen. Inte minst via användandet av öppningsklausuler som medger sämre villkor än vad som anges i kollektivavtalen. Lönemoderation och prioritering av sysselsättningen. De två första punkterna har inneburit en förskjutning i lönebildningen från förbundsnivå till företagsnivå. Dessutom har de medfört att de faktiska löneökningarna ofta blivit lägre än de avtalsmässiga. Den tredje punkten har inneburit att också löneökningarna i avtalen hamnat på låga nivåer. Huvudregeln är dock fortfarande att avtalsförhandlingarna i Tyskland sker förbundsvis och i varje delstat och att en betydande samordning sker. Inom industrin fastställs minimilöner för olika personalkategorier beroende på arbetsuppgifternas art och svårighetsgrad. Överenskommelserna i avtalen gäller dock endast höjningar av minimilönerna. Arbetsgivaren kan själv besluta att betala löner över minimilönerna eller att höja respektive sänka avståndet till minimilönen. Beroende på till exempel konjunktur- och arbetsmarknadsläge kan löneutvecklingen därmed bli antingen högre eller lägre än de avtalsmässiga höjningarna. Även tidpunkten för löneutbetalningar kan anpassas efter det ekonomiska läget. I kollektivavtalen regleras inte bara ekonomiska villkor som löneökningarnas storlek utan också t ex arbetstidens längd och förläggning. Avtalen innehåller, förutom fastläggande av reguljär veckoarbetstid, olika överenskommelser i avsikt att öka flexibiliteten i arbetstidshänseende. Det kan röra sig om så kallade arbetstidskorridorer och/eller arbetstidskonton. En arbetstidskorridor anger det spann inom vilket veckoarbetstiden kan tillåtas variera. Arbetstidskonton förs för enskilda arbetstagare i samband med flexibel arbetstid. Bestämmelserna i avtalen rör oftast inom vilka ramar som tidstillgodohavanden (eller mindre vanligt skulder) kan byggas upp och en maximigräns för hur länge tillgodohavandet kan sparas. Under senare år har gränserna i många avtal utvidgats såväl vad gäller spannet för veckoarbetstid som ramarna för tidstillgodohavandets storlek och hur länge det kan sparas. Under finanskrisen 2008/2009 användes neddragningar av arbetstiden mycket flitigt i Tyskland för att undvika uppsägningar. Neddragningarna skedde både som en följd av överenskommelser mellan parterna och via offentligt subventionerat korttidsarbete Kurzarbeit. En speciell företeelse på tysk arbetsmarknad är de så kallade företagsråden. Företagsråden består av arbetstagarrepresentanter som väljs för en fyraårsperiod åt gången. Råden ska inte syssla med löner och andra ersättningsfrågor som normalt regleras i kollektivavtalen. Deras huvudsakliga ansvarsområde rör i stället information och medstämmande kring produktionsfrågor som till exempel arbetstid och övertid, samt olika

..7 personalfrågor. Råden ska inte bara tillvarata de anställdas intressen utan också beakta vad som är bäst för företaget. Företagsråden har inte rätt att utlysa konflikter. Det faktum att ökade befogenheter lagts på företagsnivå har inneburit att företagsråden delvis fått en utökad roll. Till exempel ingår företagsråden som en part, förutom företagsledning fack och arbetsgivarorganisation, när man förhandlar om lokala avvikelser från centrala avtal - så kallade öppningsklausuler. Ökad flexibilitet i avtalen - öppningsklausuler Öppningsklausuler innebär en möjlighet för företag med ekonomiska svårigheter att under vissa omständigheter avvika från villkoren i kollektivavtalet. Det kan ske genom ömsesidiga överenskommelser mellan parterna och kan avse till exempel en ökning eller minskning av arbetstiden med eller utan motsvarande justering av lönen, sänkning eller indragning av vissa löneförmåner m.m. I gengäld utfärdar företagen vanligtvis olika slags garantier för sysselsättningen. Över tid har utrymmet för öppningsklausuler utvidgats. En öppningsklausul behöver inte endast motiveras med att ett företag råkat i allvarliga ekonomiska svårigheter utan kan användas till exempel för att stärka konkurrenskraften. Diagram 5 Orsaker till öppningsklausuler, procent av alla företag Minskad semesterlön Lönesänkning Uppskjuten löneutbetalning Minskad årlig bonus Lägre ingångslön Tillfälligt lägre arbetstid 2010 2007 2005 Utökad arbetstid Variabel arbetstid Källa: WSI, företagsrådsundersökningar 2005,2007 och 2010 0 10 20 30 40 50 60 Utnyttjandet av flexibla arbetstider är det klart vanligaste området för öppningsklausulerna (se diagram). För företagen innebär detta besparingar t.ex. vad gäller övertidsersättning. Vanligt är också att arbetstiden förlängs, ibland utan lönekompensation. Tämligen frekvent är också att sänka ingångslönen för nyanställda liksom att sänka eller dra in årsgratifikationen. Däremot har det hittills varit mindre vanligt att sänka den reguljära lönen eller semesterersättningen. På senare tid har undantagsklausulerna ofta rört framförhandlade engångsbelopp, där beloppets storlek och tidpunkten för utbetalningen kan omförhandlas på det lokala planet. Utnyttjandet av öppningsklausuler har bidragit till att de faktiska löneökningarna tidvis blivit väsentligt lägre än de avtalade. Det betyder också att de centrala kollektivavtalens betydelse minskat och att det blivit allt svårare att utifrån avtalen göra en prognos på det slutliga löneutfallet.

8 Formalisering av regler i Pforzheimuppgörelsen Inom verkstadsindustrin blev avvikelser från de regionalt förhandlade förbundsavtalen allt vanligare under 1990-talet. Till skillnad från i östra Tyskland där proceduren kring hur avvikelserna skulle ske på företagsnivå var noga reglerad innehöll överenskommelserna i västra Tyskland bara mer allmänt hållna omstruktureringsklausuler. Resultatet blev att avvikelser från regionala avtal på företagsnivå i väst ofta saknade formella överenskommelser på sektornivå. I början av 2000-talet ökade pressen på att formalisera systemet med öppningsklausuler. Den dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder hotade till exempel 2003 med att lagstifta om obligatoriska öppningsklausuler som skulle gälla alla kollektivavtal. Bland annat mot bakgrund av det politiska trycket kom den så kallade Pforzheimuppgörelsen till stånd 2004. I denna fastställdes regler och tillvägagångssätt för tillämpning av avvikelser från kollektivavtalen inom verkstadsindustrin. Förekomsten av sådana avvikelser är sedan 2004 också väl dokumenterade både av arbetstagarsidan (IG Metall) och arbetsgivarsidan (Gesamtmetall). Enligt statistik från Gesamtmetall ökade antalet företagsvisa avvikelser från de sektorvisa avtalen stadigt efter Pforzheimuppgörelsen. Antalet 2004 var 70 stycken men har sedan dess stigit till cirka 950. Dessa överenskommelser löper normalt över en begränsad period. Det innebär att av de hittills registrerade 950 överenskommelserna kan en hel del ha avslutats, förnyats eller modifierats. Allt färre omfattas av kollektivavtal Förekomsten av öppningsklausuler är ett skäl till att de faktiska löneökningarna kan avvika från de löneökningar som förhandlats fram i de förbundsvisa avtalen. Ett annat skäl är att andelen arbetstagare som omfattas av kollektivavtal minskat trendmässigt (se diagram 6). Mellan åren 1998 och 2011 minskade täckningsgraden med 15 procentenheter i västra Tyskland och 14 procentenheter i östra Tyskland. Åren 2006-2009 fanns tecken på att nedgången var på väg att plana ut men de senaste två åren har andelen återigen gått ned. Fortfarande har dock kollektivavtalen en starkt normerande roll även för områden som inte omfattas av kollektivavtal.

..9 Diagram 6 Kollektivavtalens täckningsgrad, procent av antalet anställda 80 80 75 Västra Tyskland Östra Tyskland 75 70 70 65 65 60 60 55 55 50 50 45 98 99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 45 Källa: Institut fur Arbeitsmarkt- und Berufsforschung (IAB), företagspanel Som framgår av diagram 7 omfattades drygt 60 procent av de anställda av ett kollektivavtal och de flesta av dessa hade ett branschavtal. Således uppgick andelen som inte var bundna av kollektivavtal till knappt 40 procent. Av denna andel var knappt hälften orienterade mot kollektivavtal, det vill säga villkoren i de branschvisa avtalen tillämpades i hög grad även om man inte tecknat kollektivavtal. Diagram 7 Kollektivavtalens täckningsgrad 2010 i procent av sysselsatta 19% Branschavtal Företagsavtal 20% 53% Inget avtal 8% Orienterat mot kollektivavtal Källa: IAB, företagspanel Ökat stöd för lagstadgade minimilöner Tyskland saknar för närvarande rikstäckande lagstadgade minimilöner men på senare tid har stödet för att införa sådan ökat. Bakgrunden är bland annat den växande arbetskraftsinvandringen samt ökad användning av inhyrd, ofta utländsk arbetskraft. Inte minst EU:s östutvidgning 2004 satte ökat fokus på frågan. För Tysklands del gällde undantagsregler beträffande den fria rörligheten av arbetskraft från de nya medlemsländerna fram till den 1 maj 2011. Fackföreningarna och socialdemokraterna har under en längre tid

10 argumenterat för lagstadgade minimilöner, medan liberalerna och de konservativa varit emot. Under 2011 skedde en omsvängning i frågan kring minimilöner inom det regeringsbärande konservativa partiet CDU och därmed är det egentligen bara det liberala FDP som håller fast vid ett generellt motstånd mot politiskt beslutade minimilöner. Hur ett kommande system med lagstadgade minimilöner kan komma att se ut är ännu oklart, men bland annat har man inom CDU diskuterat att nivån på minimilönerna ska sättas av ett organ som är oberoende av staten med representanter från parterna, delvis i linje med Low Pay Commission i Storbritannien. Alternativt skulle man kunna tänka sig en vidareutveckling av det nuvarande systemet med lagstiftad allmängiltigförklaring. Bland de grupper som förespråkar en rikstäckande minimilön har 8,50 euro i timmen nämnts som en lämplig nivå. Sedan tidigare finns möjligheten till allmängiltigförklaring av kollektivavtalen. Denna möjlighet tillämpades mycket restriktivt fram till 2007 då en ny lag gjorde det möjligt för fler branscher att begära allmängiltigförklaring av sina kollektivavtal och därmed införa minimilöner för samtliga anställda inom branschen. För branscher utan kollektivavtal eller med en så låg täckningsgrad att en allmängiltigförklaring inte kan komma i fråga kan en annan lag tillämpas. Lagen ger möjlighet för staten att intervenera i lönesättningen, om det finns påtagliga sociala och ekonomiska skyddsbehov för löntagarnas del. Det är framför allt delar av byggsektorn som har lagstadgade minimilöner genom allmängiltigförklaring men det förekommer också inom flera andra branscher som till exempel vård, bevakning, tvätterier och bemanning. Lönemoderation och återställd konkurrenskraft Exportindustrin svarade på kostnadschocken i början av 1990-talet med att dra ned på investeringar och sysselsättning i Tyskland. Arbetslösheten ökade stadigt och ledstjärnan för fackföreningarna blev i allt högre grad återhållsamma löneökningar för att återställa konkurrenskraften och rädda sysselsättningen. De avtalsmässiga löneökningarna föll trendmässigt ned till runt en procent kring åren 2004-2006 (se diagram 8). Vid den här tiden kulminerade arbetslösheten på drygt 5 miljoner eller över 11 procent av arbetskraften.

..11 Diagram 8 Avtalsmässiga löneökningar, hela ekonomin, procent 12 12 10 10 8 8 6 6 4 4 2 2 0 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 0 Källa: Bundesbank De tyska lönerna ökade dessutom väsentligt långsammare än i omvärlden. Under perioden 1997-2007 steg arbetskraftskostnaderna i Tyskland bara med i genomsnitt 1 procent per år. Motsvarande ökningstal för övriga euroområdet var drygt 2,5 procent per år och för USA över 4 procent (se diagram 9). Den svaga kostnadsökningen i Tyskland innebar att konkurrenskraften efter hand stärktes alltmer. Diagram 9 Arbetskraftskostnader, genomsnittsförändring 1997-2007, procent 4,5 4,0 3,5 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 Tyskland Euroområdet exkl Tyskland USA Källa: EU-kommissionen Förbättringen av den tyska konkurrenskraften manifesterades bland annat i en gynnsam utveckling av landets exportmarknadsandelar. Tyskland är i stort sett det enda viktiga OECD-land som lyckats behålla sin andel av den globala exporten sedan slutet av 1990-talet, när länder som Kina kraftigt ökade sina andelar. Högre avtalsmässiga löneökningar 2011 och 2012 I efterdyningarna till finanskrisen blev löneökningarna 2009 och större delen av 2010 mycket återhållsamma. Hösten 2010 hade emellertid den ekonomiska återhämtningen kommit så långt att den också började återspegla sig i

12 löneavtalen. Till exempel gav avtalet inom stålindustrin som slöts i september 2010 löneökningar på över 3 procent i årstakt, vilket var väsentligt mer än de löneavtal som träffades under första halvåret 2010. Viktiga avtal som slöts under våren 2011 var till exempel avtalet inom delstaterna som gav löneökningar på knappt 2,5 procent per år. Avtalet inom kemisk industri slutade på knappt 3,5 procents löneökningar, räknat i årstakt medan motsvarande löneökningar inom byggsektorn uppgick till 2,7 procent. Efter sommaren 2011 fördjupades skuldkrisen i Europa och efter hand försvagades också industrikonjunkturen i Tyskland, även om den höll emot bättre än på de flesta andra håll. Den tyska arbetsmarknaden var dock fortsatt motståndskraftig och arbetslösheten sjönk ytterligare. Under vintern och våren 2012 skulle några av de viktigaste avtalen i Tyskland förhandlas om. Av dessa var parterna inom stat och kommun först ut med att sluta avtal för närmare 2 miljoner arbetstagare. Avtalet löper på två år och ger löneökningar på 6,3 procent, eller knappt 3,2 procent räknat i årstakt. I slutet av maj månad tecknades så ett nytt avtal inom verkstadsindustrin i delstaten Baaden-Würtemberg. Avtalet innebär löneökningar på 4,3 procent på 13 månader, eller 4 procent beräknar i årstakt. Inför förhandlingarna hade IG Metall yrkat på 6,5 procents löneökningar på ett år. Arbetsgivarsidans motbud var löneökningar på 3 procent på 14 månader, eller 2,6 procent räknat i årstakt. Avtalet väntas bli vägledande för verkstadsindustrin inom landets övriga delstater och därmed cirka 3,3 miljoner arbetstagare. Inte lång tid därefter slöts ett nytt avtal inom den kemiska industrin som landade på 4,5 procent på 19 månader, eller 2,8 procent i årstakt. Övriga avtal under 2012 har oftast resulterat i löneökningar kring drygt 3 procent. Mot bakgrund av det osäkra ekonomiska läget och den pågående skuldkrisen i Europa kan löneökningar på 3-4 procent förefalla höga. Samtidigt kan de ses i ljuset av återhållsamma avtal 2009/2010 och att bristen på kvalificerad arbetskraft i Tyskland är stor och att kommande års pensionsavgångar kan förvärra läget ytterligare. Det går också att skönja en omsvängning inom fackföreningsrörelsen bort från strategin med lönemoderation. På ett sätt kan den pågående skuldkrisen i Europa paradoxalt nog vara ett argument för högre och inte lägre löneökningar i Tyskland. Redan förra året fick de fackliga lönekraven politiskt stöd från förbundskansler Angela Merkel när hon då talade om löneökningar på minst 3 procent. Motiven för detta var troligen i första hand inhemska att få igång den haltande konsumtionen och göra Tyskland mindre beroende av exporten som tillväxtmotor. På senare tid har motiven fått en ökad europeisk dimension i den meningen att högre löneökningar i Tyskland skulle kunna ses som ett sätt att underlätta för krisländerna i Sydeuropa att förbättra sin konkurrenskraft och öka exporten. Uttalanden har gjorts av såväl finansminister Schäuble som centralbankschefen Weidmann som går ut på att man skulle kunna acceptera högre löne- och prisökningar i Tyskland under en begränsad tid för att underlätta för krisländerna att komma på fötter igen. Vad detta innebär i praktiken, till exempel vad gäller politisk inblandning i lönebildningen, är dock något oklart.

..13 Något lägre faktiska löneökningar än avtalade Det finns flera skäl till att de faktiska löneökningarna kan avvika från de avtalade. Till exempel kan sammansättningen av arbetskraften förändras. En stor del av de jobb som skapades i Tyskland fram till mitten av 00-talet var låglönejobb inom tjänstesektorn. Detta bidrog till att sänka den genomsnittliga lönenivån och därmed löneökningstakten. Även utvecklingen mot lägre täckningsgrad för kollektivavtalen, samt möjligheterna att avvika från kollektivavtalen via öppningsklausuler, har påverkat skillnaden mellan faktiska och avtalade löneökningar. Denna skillnad, som ibland benämns löneglidning, har varit negativ under många år. Storleken på denna negativa löneglidning beror dock på vilken statistik man använder. I Tyskland finns tre producenter av statistik över avtalsmässiga löneökningar; centrabanken Bundesbank, den nationella statistikbyrån Destatis samt Hans Böckler Stiftung (WSI). När det gäller det faktiska utfallet är det vanligaste i Tyskland att man använder nationalräkenskaperna och då oftast lön per sysselsatt. Ur svensk synvinkel är också Eurostats labour cost index (LCI) intressant eftersom det används när man jämför löner och arbetskostnader mellan Sverige och till exempel Tyskland. LCI för Tyskland baseras på en kvartalsvis quarterly earnings survey. Bundesbanks statistik över avtalsmässiga löneökningar innehåller till skillnad från de WSI och Destatis även engångsbelopp och rörliga ersättningar. Dessutom är centralbanken ensam om att publicera statistiken på månad och att inkludera de löneökningar för statsanställda som inte bestäms i förhandlingar. Destatis publicerar sin statistik kvartalsvis medan WSI:s beräkningar görs på år. De bägge sistnämnda statistikproducenterna publicerar sin statistik på en mer detaljerad branschnivå än vad Bundesbank gör. Enligt uppgift planerar Destatis att från och med 2013 publicera beräkningar där rörliga komponenter och engångsbelopp ingår. En skillnad mellan Bundesbank och Destatis är också att man använder olika system för att väga ihop löneökningstalen. Tabell 1 Avtalade och faktiska löneökningar, hela ekonomin. Årlig procentuell förändring. 2007 2008 2009 2010 2011 Genomsnitt Bundesbank 1,2 2,7 2,0 1,6 1,7 1,8 Destatis 1,5 3,4 2,7 1,7 1,5 2,2 WSI 2,2 2,9 2,6 1,8 2,0 2,3 NR, tim 1,3 2,3 3,0 0,0 2,9 1,9 NR, syss 1,4 2,3-0,4 2,1 3,3 1,7 LCI 2,2 3,0 2,0 0,6 3,3 2,2 Källor: Bundesbank, Destatis, Eurostat, WSI. Anmärkning. LCI avser näringslivet Som framgår av ovanstående tabell var de faktiska löneökningarna något lägre än de avtalade. Enligt nationalräkenskaperna (NR) ökade löneökningarna per timme med 1,9 procent per år under åren 2007-2011. Mätt per sysselsatt var ökningen 1,7 procent. De avtalsmässiga löneökningarna var 1,8 procent enligt Bundesbanks uppgifter som är beräknade per timme och inklusive rörliga komponenter och engångsbelopp. Använder man statistiken från WSI eller Destatis blir ökningstalen högre. Dessutom kan noteras att löneökningarna enligt labour cost index (LCI) visar på ett högre utfall än

14 nationalräkenskaperna. En bidragande förklaring till detta kan vara att LCI än så länge bara omfattar näringslivet och inte offentlig sektor och att lönerna utvecklats svagare i offentlig än privat sektor. När man ur ett konkurrenskraftsperspektiv vill jämföra svensk lönekostnadsutveckling med utvecklingen i Tyskland är det mer relevant att titta på industrin än på hela ekonomin. Därför redovisas också data för industrin i nedanstående tabell. Tabell 2 Avtalade och faktiska löneökningar, industrin. Årlig % förändring. 2007 2008 2009 2010 2011 Genomsnitt Bundesbank 2,0 3,0 2,3 1,8 1,5 2,1 Destatis 3,0 3,0 3,1 1,8 2,1 2,6 NR, tim 2,6 2,7 3,5-1,2 2,6 2,0 NR, syss 2,6 1,7-3,6 4,4 4,4 1,9 LCI 2,6 2,6 1,5 0,1 4,1 2,2 Källor: Bundesbank, Destatis, Eurostat, WSI. LCI avser näringslivet. Anmärkning: Bundesbank avser varuproduktion (sektor B-F), Destatis liksom nationalräkenskaperna och LCI avser tillverkningsindustrin Löneökningarna har varit något högre för tillverkningsindustrin än för hela ekonomin både vad gäller de avtalsmässiga ökningarna och de faktiska. Skillnaden mellan avtalsmässiga och faktiska löneökningar är något större för industrin vilket innebär en något större negativ löneglidning än för hela ekonomin. Det är också värt att notera att de kraftiga kasten i arbetad tid per sysselsatt medförde att löneökningstakten mätt per timme respektive per sysselsatt avvek kraftigt från varandra framför allt 2009 och 2010. Detta hänger samman med att arbetstiden minskade mer än utbetald lön 2009 när olika former av korttidsarbete användes under finanskrisen. Därmed ökade lönen per timme kraftigt medan den minskade mätt per sysselsatt. Under 2010 var utvecklingen den motsatta. Sammanfattningsvis var de faktiska löneökningarna något lägre än de avtalsmässiga under de senaste fem åren, men använder man det mest heltäckande måttet på avtalsmässiga löneökningar från Bundesbank blir skillnaden bara marginell. Högre löneökningar i Tyskland än genomsnittet i euroområdet Diagram 10 visar de avtalsmässiga löneökningarna inom tillverkningsindustrin på kvartal och år från tyska statistikbyrån. Serien sträcker sig fram till första kvartalet 2012 då löneökningarna uppgick till 2,8 procent jämfört med motsvarande kvartal 2011. De avtal som slutits under våren i industrin indikerar en avtalsmässig löneökningstakt som överstiger nivåerna 2007/2008 då lönerna enligt avtalen ökade med cirka 3 procent.

1997q1 1997q4 1998q3 1999q2 2000q1 2000q4 2001q3 2002q2 2003q1 2003q4 2004q3 2005q2 2006q1 2006q4 2007q3 2008q2 2009q1 2009q4 2010q3 2011q2 2012q1..15 Diagram 10 Avtalsmässiga löneökningar i industrin, årstakt 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 Kvartal Årsgenomsnitt Källa: Destatis I ett internationellt perspektiv kan noteras att lönerna i Tyskland nu ökar snabbare än genomsnittet i EU och euroområdet. Enligt Eurostats labour cost index ökade lönerna i det tyska näringslivet med 3,3 procent 2011 att jämföras med ökningstal på 2,5 respektive 2,6 procent för EU-27 och euroområdet (se diagram 11). Medan löneökningstakten stigit i Tyskland har den bromsat in tydligt på flera andra håll i EU, inte minst i Sydeuropa. I Portugal, Grekland och Irland föll lönerna 2011. Första kvartalet 2012 ökade lönerna med 2 procent i euroområdet och med 1,7 procent i EU-27. Det var en tydlig inbromsning jämfört med fjärde kvartalet 2011. Samtidigt kan noteras att några löneökningstal för Tyskland för första kvartalet ännu så länge inte redovisats av Eurostat, vilket troligen innebär att utfallet för såväl euroområdet som EU för första kvartalet kommer att korrigeras upp något framöver när även de tyska lönerna rapporterats in.

16 Diagram 11 Löneökningar i näringslivet, årlig procentuell förändring Källa: Eurostat Man kan också notera att det stora gapet i konkurrenskraft som öppnats upp sedan slutet av 1990-talet mellan Tyskland och framför allt länderna i Sydeuropa krympt något. Detta beror inte enbart på svaga arbetskostnadsökningar i Sydeuropa utan också, framför allt vad gäller Spanien, en relativt stark utveckling av produktiviteten. Ännu så länge återstår dock mycket att ta igen för länderna i Sydeuropa och det är i det perspektivet man ska se diskussionerna om högre löneökningar i Tyskland relativt omvärlden. Diagram 12 Relativa enhetsarbetskostnader, hela ekonomin, index 1990=100 120 115 110 105 100 95 90 85 80 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 Tyskland Spanien Italien Grekland Källa: ECB Tyskland har stora överskott i handeln med omvärlden medan den offentliga skuldsättningen är hög faktiskt högre än i till exempel Spanien. Utrymmet för att föra en expansiv finanspolitik i Tyskland kan därmed ses som ganska begränsad. Däremot indikerar det stora bytesbalansöverskottet i Tyskland ett

utrymme för en högre privat efterfrågan till exempel via högre löneökningar än i omvärlden. Detta skulle dels gynna den relativa konkurrenskraften i Sydeuropa, dels underlätta ländernas export via ökad inhemsk efterfrågan i Tyskland. Bland annat mot bakgrund av det senaste decenniets svaga utveckling av realinkomster i Tyskland har också lönemoderationspolitiken blivit mer ifrågasätt inom fackföreningarna...17

18 Denna rapport om Tyskland är baserad på bland annat följande källor: Tyskland: Från draglok till släpankare, Klas Eklund, Bo Enegren och Christina Nyman, SEB 2003. The German labor market response in the world recession - de-mystifying a miracle, Joachim Möller, IZA, 2010. Wage setting in Germany - new empirical findings, Deutsche Bundesbank, Monthly Report April 2009. The Rise and Fall of the Normalarbeitsverhältnis in Germany, Toni Pierenkemper, IZA Discussion Paper No 4068. Sector-level bargaining and possibilities for deviations at company level: Germany, Reinhard Bispinck och Thorsten Schulten, Eurofond 2010. Statistik och allmän information om tysk lönebildning och arbetsmarknad kan bland annat hämtas från följande hemsidor: På det Dublinbaserade EIRO-institutets hemsida finns allmän information om tysk lönebildning och också nyheter om till exempel slutna löneavtal. http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2012/country/germany.htm Hans Böckler Stiftung publicerar mycket information om tyska avtal. http://www.boeckler.de/index_wsi_tarifarchiv.htm På Bundesbanks hemsida finns dels databanker med statistik, dels innehåller ofta deras månadsrapport såväl statistik över avtalsmässiga löneökningar som intressanta artiklar. http://www.bundesbank.de/navigation/en/statistics/statistics.html?lang=en&o pen=&func=list&tr=www_v36_mb09_09 IAB publicerar många intressanta artiklar om tysk arbetsmarknad. http://www.iab.de/en/iab-aktuell.aspx Institutet för ekonomisk forskning i Köln publicerar även de en hel del intressant kring tysk arbetsmarknad och lönebildning. http://www.iwkoeln.de/en Den senaste publikationen över avtalsmässiga löneökningar enligt tyska statistikbyrån Destatis finns på följande adress: https://www.destatis.de/de/publikationen/thematisch/verdienstearbeitskoste n/tarifverdienste/tarifverdienst2160430123214.pdf? blob=publicationfile Destatis senaste uppgifter om löneökningar enligt nationalräkenskaperna finns på denna adress: https://www.destatis.de/de/publikationen/thematisch/volkswirtschaftlichege samtrechnungen/inlandsprodukt/nationalaccountsquarterlyresultsxls_6480 120.html