STUDIER över BARRTRÄDSPLANTANS UTVECKLING I RÅHUMUS

Medföjer skogsvårdsföreningens Tidskrift 1927, h. 2. STUDIER över BARRTRÄDSPLANTANS UTVECKLING I RÅHUMUS ~TUD1EN OBER DIE ENTWICKLUNG DER NADELBAUMPFLANZE IN ROHHUMUS I. BETYDELSEN AV KVAVEMOBILisERINGEN I RÅHUMUSTACKET FOR TALV OCH GRANPLANTANs FORSTA UTVECKLING (MED TVÅ TAVLOR) I. Die Bedeutung der Stickstoffmobiisierung in der Rohhumusdecke fiir die erste Entwickung der Kiifern= und Fichtenpfanze (Mit zwei T afen) AV HENRIK HESSELMAN II. MYKORRHIZANS UTBILDNING HOS TALLPLANTAN I OLIKA RÅHUMUSFORMER II. Die Ausbidzmg der Mykorrhiza bei der Kiifernpfanze in verschiedenen Rohhumusformen AV ELIAS MELIN MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HÄFTE 23 N:o 6-7 CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1927

MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HAFTE 23. 1926-27 MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANST AL T SCHWEDENS 23. HEFT REPOR TS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 23 BULLETIN DE L'INSTITUT D'EXPERIMENTATION FORESTIERE DE LA SUEDE N:o 23 CENTRALTR \'CK ER! ET STOCKHOLM 19 27

REDAKTÖR: PROFESSOR DR HENRIK HESSELMAN

INNEHÅLL: Anmärkning av redaktören... ENEROTH, O.: studier över risken vid användning av tafrö av för orten främmande proveniens............................................. r A study on the risks of using in a particuar district pine-seed from other sources..................................................... S 9 PETTERSON, HENRiK: Studier Över stamformen... 63 Studien iiber die Stammform....................................... 147 TRÄGÅRDH, IvAR: Entomoogiska anayser av torkande träd... 191 Entomoogica anaysis of dying trees... 2 J 3 WIBECK, EDVARD: Vår= eer höstsådd. Redogörese för jämförande såddförsök, utförda av Statens skogsförsöksanstat under tidsperioden 1912-1921... 217 Spring or autumn sowing... 286 TIREN, LARs: Om barrytans storek hos tabestånd... 29S (Jber die Grösse der Nadefäche einiger Kiefernbestände... 330 HESSELMAN, HENRIK: Studier ÖVer barrträdspantans utvecking i råhumus. I. Betydesen av kvävemobiiseringen i råhumustäcket för ta- och granpantans första utvecking.................................... 337 Studien iiber die Entwickung der Nadebaumpfanze in Rohhumus. I. Die Bedeutung der Stickstoffmobiisierung in der Robhumusdeeke fiir die erste Entwickung der Kiefem- und Fichtenpfanze 4 r 2 MELIN, ELIAS: studier över barrträdspantans utvecking i råhumus. II. Mykorrhizans utbidning hos tapantan i oika råhumusformer... 433 Studien iiber die Entwickung der Nadebaumpfanze in Rohhumus. II. Die Ansbidung der Mykorrhiza bei der Kiefernpfanze in verschiedenen Robhumusformen... 487 JoNsoN, ToR: Stamformsprobemet. Några synpunkter och siffror ti dess beysning... 49S Das Schaftformprobem. Einige Gesichtspunkte und Ziffern zu seiner Beeuchtung........................................................ s 8 I Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under femårsperioden 1922-1926 jämte försag ti arbets~ program. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens während der Periode I 9 22-19 2 6; Account of the Work at the Swedish Institute of Experimenta Forestry in the Period I 92 2,-1926.) I. Gemensamma angeägenheter (Gemeinsame Angeegenheiten: Common Topics) av HENRIK HEssELMAN... s87 II. skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Forestry division) av HENRIK PETTERSON... S90 III. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica division) av HENRIK HEssELMAN S97 Sid. II

II IV. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH... 6o7 V. Avdeningen för föryngringsförs ök i N arrand (Abteiung fir Verjtingungsversuche in N arrand; Division for Afforestation in Norrand) av EDVARD WIBECK... 6r3 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år rg26. (Bericht tiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens im J ahre 19 2 6; Report on the Work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry). Amän redogörese av HENRIK HESSELMAN... 626 I. Skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Farestry division) av HENRIK PETTERSON............. 6 2 6 II. Naturvetenskapiga avdeningen (Naturwissenschaftiche Abteiung; Botanica-Geoogica divison) av HENRIK HEssELMAN 634 III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogka division) av IvAR TRÄGÅRDH... 63.5 IV. Avdeningen för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung ftir die Verjtingungsversuche in Norrand; Division for Afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK... 636 Sid. Anmärkning av redaktören: Då i föreiggande häfte av skogsförsöksanstatens Meddeanden förekommer en avhanding av professor HENRIK PETTERsoN, som behandar stamformsprobemet från devis nya synpunkter och som i vissa punkter kritiserar den hos oss mest i praktiken använda metoden för stamformsuppskattningar,. har jag, för att få frågan asidigt beyst, öppnat skogsförsöksanstatens Meddeanden även för en avhanding om stamformsprobemet av professor ToR JoNsON, som hittis mer än någon annan svensk forskare arbetat med denna fråga. HENRIK HESSELMAN.

HENRIK HESSELMANI STUDIER ÖVER BARRTRÄDSPLAN T ANS UTVECKLING I RÅHUMUS. L BETYDELSEN AV KVÄVEMOBILisERINGEN I RÅHUMUSTÄCKET FÖR TALL- OCH GRANPLAN TANs FÖRSTA UTVECKLING. Företa. För att vidare söka bidraga ti ösandet av den mycket viktiga frågan angående föryngringens beroende av marktiståndet, framförat humustäckets beskaffenhet, började jag våren 1922 en serie kuturförsök av ta- och gtanpantor i oika sag av humus. Då jag på hösten samma år gjorde den iakttagesen, att tarötternas mykorrhizor voro mycket oika i oika humusförsök, vände jag mig ti min vän docenten E. MELIN med en förfrågan, om han vie närmare undersöka mykorrhizornas beskaffenhet hos försökspantorna. Med största beredviighet timötesgick han min anhåan. Den för råhumusprobemet mycket viktiga frågan angående samivet mean barrträdsrötterna och. svampforan i oika humusformer kom därigenom att äggas i bästa möjiga händer. Som resutat av de gjorda undersökningarna framäggas här tvenne med varandra nära förbundna avhandingar, den ena behandande de undersökta humusformerna och sambandet mean kvävemobiiseringen och pantutveckingen, den andra innehåande en ingående redogörese för mykorrhizornas utbidning hos försökspantorna. Den första avhandingen är författad av undertecknad, den senare av docenten MELIN. Vid utförandet av de tidsödande och omfattande undersökningarna 'har jag haft en högt skattad hjäp av tjänstemännen vid den naturvetenskapiga avdeningen. Assistenterna, docenterna CARL MALMSTRÖM och LARS-GUNNAR ROMELL ha hjäpt mig med panteringen, de färdiga pantornas upptagande och preparering, den senare även med dt;ras fotografering. Kemistbiträdena, fi. kand. GURLI LAURENTZ, fi. kand. KARIN KNUTSON, f. BUSCH och fru KERSTIN VON FRIEDRICHS, f. BRANDTING ha nedagt ett mycket omsorgsfut och noggrant arbete på nitrat- och am- 23 b, Medde. fr'm State~ts Skogsförsöksanstat. Hi<ft, 23.

338 HENRIK HESSELMAN [2], moniakbestämniqgar i jorden samt på pantornas vattning och skötse. Fröken KARIN LAGERHEIM åter har preparerat de färdiga pantorna och utfört samtiga de mätningar, som gjorts för att beskriva pantornas oika utvecking. Fröken ELLEN BOGNER har ritat de kurvor som iustrera försöken, fröken M. ÖsTLIND har efter anvisningar av aktuarien J. ÖsT LIND.\tfört de sannoikhetsberäkningar, som ingå i tabeerna. Färska humusprov ha från fö~ut överenskomna patser insatnats av kronojägare L. ENGL,UND, Fagerheden å Norra Piteå revir, skogsmästare OscAR HEN RIKSSON, Kubäcksiden-Svartbetgets försökspark samt faktor OscAR VIKMAN, Sjusåsen. Ti dessa mina medhjäpare, iksom ti docenten MELIN, vi jag framföra mitt hjärtigaste tack. Experimentafätet 7 maj 1927. HENRIK HESSELMAN.

Inedning. I en avhanding om våra skogsföryngringsåtgärders inverkan på sa-.. peterbidningen i marken och dess betydese för barrskogens föryngring (HESSELMAN 1917 a) sökte jag visa att råhumuskvävets mobiisering, i synnerhet i form av sapeter, vore av stor betydese för föryngringen. Tapantorna utvecka sig. kraftigare och snabbare på mark, där humuskvävet nitrifieras, än. på patser där denna process ej äger rum. Skogens föryngring gynnas genom nitrifikationen, då kraftiga barrträdspantor i rege ha större utveckingsmöjigheter än svaga. Denna uppfattning grundades i huvudsak på observationer i naturen samt på anayser på aboratoriet, i mindre grad på direkta experiment. Då föryngringens beroende av marktiståndet såvä i teoretiskt som i praktiskt hänseende är av stor betydese, syntes det mig vara av vikt att ytterigare söka utreda denna fråga. Det kunde ju mycket vä tänkas att sapeterbidningen direkt hade mindre betydese, men att den utgjorde uttryck för andra gynnsamma föryngringsfaktorer. Vidare var det svårt att vid observationerna i naturen säkert bedöma den ro, som andra faktorer kunna spea, t. ex. fuktighetstigången i marken. En rikig fuktighetstigång gynnar i regen föryngringen men också kvävemobiiseringen, och det är många gånger svårt att utan direkta e~periment avgöra, bm en ringa tigång på fuktighet direkt infuerar på pantans utvecking eer mera indirekt genom att hämma humuskvävets mobiisering. Särskit denna senare fråga har devis berörts av AALTONEN (1919) och HALDEN (1926). Emeertid fr-amhö jag tydigt i min avhanding, att humuskvävets nitrifikation ingaunda vore en nödvändig, men vä en gynnsam omständighet för skogens föryngring. Sedan jag diskuterat en de faktorer, som gynnsamt påverka humuskvävets nitrifikation, och påvisat en tydig paraeism mean dessa faktorer och dem, som underätta föryngringen, yttrar jag ordagrant föjande (HESSELMAN 1917 a, H. 13-14, sid. i,ooo):»emeertid måste man dock håa fast vid att humuskvävets nitri-

340 HEN RIK HESSELMAN [4] fika tio n ej ar någon nöd vändig för u tsä ttn1 ng för barrskogen s föryngring. Det är en gynnsam faktor.r Annars skue vi ej kunna förkara en de fenomen i våra barrskogars utvecking, t. ex. taens så småningom skeende utvecking på de kahuggna tahedarna eer granens invandring i de massrika taskogarna. Men humuskvävets nitrifikation har ett så gynnsamt infytande, är av en sådan betydese, att en diskussion av våra skogsföryngringsåtgärder med denna synpunkt såsom den edande må avsuta denna avhanding.» Även i den på engeska avfattade resumen har jag åtit fuständigt återgiva detta uttryck och t. o. m. i förstärkt form (resumen sid. CXVI). Även på andra stäen i den svenska och engeska texten (sid. 987, ror8 och sid. CXII, CXIII) har jag framhåit samma sak iksom hea min framstäning är inriktad på att framhåa att nitrifikationen är en gynnsam faktor, som påskyndar de unga pantornas utvecking, men ej någon nödvändig förutsättning. Det är därför med verkig förvåning, som jag finner att den finske forskaren AALTONEN i ett nyigen utgivet arbete (1926) karakteriserar min uppfattning så att skogens föryngring het och hået beror av sapeter i skogsmarken och att den överhuvudtaget endast är möjig på mark, där sapeter finnes av naturen eer framkaas genom skogiga åtgärder. Han återger nämigen min uppfattning på föjande sätt (AAL TONEN 1926, sid. 8):»Hesseman hegt die Meinung, dass die Verjungung des Wades ganz und gar vom Vorkommen von Sapeter im Wadboden abhängig ist. Sie ist nur auf Böden mögich, wo Sapeter entweder von der Natur aus oder as eine Fogc von wadbauichen Massnahmen vorhanden ist und geingt um so besser, je kräftiger die Nitrifikation ist.» Ett sådant uttaande har av mig adrig gjorts och kunde ej heer ha gjorts, då det uppenbart strider mot min egen uppfattning och min egen erfarenhet. AALTONEN har därför i sin framstäning på ett mycket viseedande sättåtergivit mina åsikteroch resutatet av mina undersökningar. Innan jag ingår på en redogörese för mina experiment och deras anordnande torde det vara ämpigt att på grundva av de under förra året pubicerade humusstudierna framhåa de oika sätt varpå ett humustäcke i barrskogen reagerar vid ökat justiträde ti marken. KAP. I. Ljusets infytande på kvävemobiiseringen i humustäcket. I min avhanding av 1917 (r917 a) framhö jag att i vissa fa enbart det ökade justiträdet kunde framkaa en ivig nitrifikation i marken, medan I Spärrat även i originaet.

[5] KVÄVEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 341 i andra fa dessutom erfordrades vissa åtgärder såsom markens avsvedning eer bearbetning. Det sätt varpå barrskogens sura, mer eer mindre råhumusartade humustäcke reagerar vid ökat justiträde beror såvä av kimatet som av humustäckets egen beskaffenhet. Ser man saken i stort kan man säga,. att humustäcket reagerar snabbare, ju varmare kimatet är; den ångsamma föryngringen i nordigare trakter och i höjdägen har även sin orsak i humustäckets ångsamma eer svaga reaktion vid ökat justiträde. Detta kommer b. a. ti synes i KALLINs senaste undersökningar över föryngringen i Norrands skogar (1926). Men även kimatets humiditet spear med a sannoikhet en ro. J ag har förut påpekat, att i ett så fuktigt och nederbördsrikt kimat som i de övre dearna av Schwarzwad båbärsriset ernår en frodig utvecking på hyggena och att i ia genomhuggna bestånd råhumustäcket ätt bir mycket mäktigt (1926). I södra Sverige ha vi en märkig växtgeografisk gränsinje gående i nordsydig riktning i västra. Småand (STERNER 1922, HÅRD AV SEGER STAD 1924). Väster om denna gränsinje utmärkes foran av sådana växter med atantisk utbredning som Erica tetrai:r:, Gentiana pneumonanthe, Narthedum ossifragum, Juncus squarrosus, vika öster om gränsinjen saknas eer äro sparsamt förekommande. Under de resor, som jag under de senare åren haft tifäe att göra i dessa trakter, har det synts mig som om denna gränsinje även motsvarade oikheter i råhumustäckets reaktion vid ökat j ustiträde. Öster om gränsinjen inträder ättare en snabbare omsättning eer en förvanding än väster om densamma. Möjigen bör man i samband härmed sätta junghedarnas uppträdande; deras utbredning sammanfaer i stort sett med de atantiska arternas. Det vore säkerigen en ganska tacksam och intressant uppgift att närmare söka utreda sambandet mean kimatet, humustäckets reaktion vid ökat justiträde samt skogens föryngring. Ett sådant studium skue säkerigen vara ägnat att bringa reda och karhet i diskussionen om användbarheten av oika skogsbruksmetoder. Det är, som jag förut framhåit (HESSELMAN I gz6), utan tvive en brist i den skogsvetenskapiga diskussionen om oika skogsvårdsåtgärder, att man at för itet beaktat att effekten av en viss åtgärd i hög grad är beroende av de yttre faktorerna, band vika kimatet spear den ej minst viktiga roen. I denna diskussion bör man också komma ihåg, att samspeet mean oika markfaktorer kan gestata sig oika under skida kimatiska betingeser, så att en faktor, som under vissa förhåanden har stor betydese, under andra är av mindre vikt. Denna uppfattning står i bästa överensstämmese med den form, som minimiagen så småningom antagit (HESSELMAN 1926, sid. 369; se även ROMELL 1926). Det är därför icke utesutet, utan tvärtom mycket möj-

342 HENRIK HESSELMAN (6] igt, att en ivig kvävemobiisering på föryngringsytorna i andra områden har mindre betydese, än vad den med a sannoikhet äger i Norrands och östra Sveriges skogar, där mina undersökningar hittis i huvudsak varit föragda. Men även om kimatet spear en viktig ro, har humustäckets egen beskaffenhet en mycket stor betydese. Under samma kimatiska förhåanden övergå oika humusformer oika ätt i ett nitrificerande stadium. Detta kan ganska vä beysas genom vissa aboratorieundersökningar. Det sura, mer eer mindre råhumusartade humusagret bidar vid agring under tre månader och under gynnsammaste fuktighets- och temperaturbetingeser endast ammoniak. Såsom mede att framkaa nitrifikation kunna nämnas infektion eer ympning med en nitrificerande jord (hyggesjord), kakning eer sutigen kakning i förening med jordympning. Genom enbart jordympning framkaas i vissa humusformer en så ivig sapeterbidning, att den bidade sapetermängden motsvarar ej bott ympjordens egen sapeterbidande förmåga utan den är så stor, att man måste antaga att även den övriga deen av jorden bringats i ivig nitrifikation. Hos andra råhumusformer åter motsvarar jordbandningens sapeterbidning den för ympning använda jordmängden; man kan då antaga att ympjorden i jordbandningen fortsätter att nitrificera utan att bringa den övriga jordmassan i nitrifikation. Sutigen finns det humusformer, där man genom tiförande av nitrificerande ympjord ej erhåer någon som hest nitrifikation; den tiförda ympjordens sapeterbidande förmågabir då genom inbandningen het undertryckt. Aa dessa tre sag av råhumusformer äro skidrade i min förut omnämnda avhanding om bar-rskogens humustäcke (HESSELMAN 1926). Granskar man närmare de oika råhumusformernas reaktion vid ökat justiträde, visar det sig, att råhumusformer, som genom ympning bringas i nitrifikation, ätt och snabbt på hyggen eer t. o. m. på smärre föryngringsytor övergå i ett nitrificerande stadium. Dyika råhumusformer utmärka b. a. våra ättföryngrade skogar. Råhumusformer, som nedtrycka ympjordens sapeterbidning ti ett minimum, övergå på hyggen endast ångsamt i ett nitrificerande stadium. Dyika råhumustäcken utmärka våra ångsamt föryngrade norrändska granskogar. Skogar med ett råhumustäcke, som vä tiåter en fortsatt nitrifikation i ympjorden men ej sjäv övergår i ett nitrificerande stadium, intaga med hänsyn ti föryngringsätthet en meanstäning mean de nämnda typerna. Erfarenheten pekar såunda därhän, att man genom en reativt enke aboratorieundersökning ska kunna förutsäga ett humustäckes reaktionssätt vid ökat justiträde och såunda beysa markens mottagighet för föryngring. Band de faktorer, som påverka humustäckets reaktionsför

[7] KVA VEMOBILISERINGEN O. BARRTRADSPLANT:S UTVECKL. 343 måga vid ökat justiträde spear haten av basiska buffertämnen en stor ro; att döma av mina undersökningar HESSELMAN 1926, sid. 316-317) intager härvid den assimierbara kaken ett viktigt rum. Haten av buffertämnen, däriband även kakhaten, regeras emeertid i viss mån av skogens beskaffenhet, såsom dess sammansättning, åder och sutenhet, varför markens mottagighet för föryngring i hög grad kommer att bero av beståndets förutgående behandi'ng. En djupare insikt i dessa frågor ska därför så småningom kargöra för oss, hur man på ämpigaste sätt ska söka befordra den naturiga föryngringen, viken i ängden atid torde förbi både den biigaste och säkraste. Men ett nödvändigt ed i dessa strävanden bidar undersökningen av pantans beroende av humus" täckets beskaffenhet. Det är i samband med dessa strävanden, som den föreiggande undersökningen har sin egentiga betydese. KAP. II. Försökens anordnande. För att på ett ojävaktigt sätt utröna betydesen av humusens beskaffenhet för ta- eer granpantans första utvecking fordras att pantorna i aa andra avseenden än med hänsyn ti humusens beskaffenhet komma under samma utveckingsviikor. Försökspantorna måste ha samma tigång på jus, fuktighet, värme; de yttre vikoren få ej skija sig från varandra annat än i avseende på den humus, i viken pantornas rötter utveckas. Genom att pantorna utsattes ti ika stort anta i Iikstora krukor, som pacerades i ett växthus av A. MöLLERS mode, vars utseende framgår av fig. r, kunde detta må nås. Pantorna uppdrogas ur frö, som utades att gro på ren, fuktig sand under god tigång på jus. När hjärtbaden ämnat fröskaet och innan ännu iroten grenat sig, ompanterades pantorna i erkrukor, som voro fyda med r/3 humus av det sag, som skue undersökas, och 2 / 3 sand. Krukorna voro i aa försök genom urva så Iikstora som möjigt, hade en rymd av 4, 7 1., i några serier 3,o.; i varje kruka utsattes sex pantor. Från tiden för utpanteringen ti vinterns inbrott vattnades krukorna med destierat vatten,i noga avmätta kvantiteter, så att varje kruka erhö ika mycket vatten. Den för varje gång använda vattenmängden växade något beroende på vädereken. Under varma, kara och båsiga dagar användes större mängd än vid muet och fuktigt väder. Normgivande för vattningen var att jorden i krukorna skue håas vä genomfuktad. Med hänsyn ti vattentigång uppdrogas pantorna under optimaa förhåanden. Det samma torde kunna sägas om juset. Växthuset igger med sin ängdaxe i söder och norr och är från intet hå beskuggat. Den

344 HENRIK HESSELMAN [8] Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Fig. r. Växthuset, Vinterbid. Das Vegetationshau~~ Winterbid. Foto av O. TAMM. beskuggning av pantorna, som åstadkoms genom växthusets järnkonstruktion, är minima. Genom att växthusets tak är uppdeat i tre etager med meaniggande gaer, medan gavarna endast bestå av järntrådsgaer (se fig. r) är vä sörjt för ständig uftväxing. Under varma, kara dagar med stiastående uft bev dock temperaturen i växthuset högre än i fria uften. När vintern började med stark kya, övertäcktes krukorna i växthuset med ett itet brädtak för att hindra pantorna från att torka under kara, kaa soskensdagar. Pantorna övervintrade utan några föruster och krukorna fröso ej heer sönder. I försöksserierna ingingo i rege humusprov, som förut voro vä undersökta. För att emeertid närmare pröva sambandet mean försökspantornas utvecking och kvävemobiiseringen uttogos, när pantorna upptogas och undersöktes, jordprov ur de oika krukorna. Jordproven undersöktes omedebart på sitt innehå av ammoniak- och sapeterkväve samt genom tre månaders agring på sin förmåga att bida ammoniak och sapeterkväve. Den senare bestämningen har agts ti grund för undersökningen angående pantornas beroende av kvävemobiiseringen. Efter dessa uppgifter om försökens anordnande övergår jag ti en redogörese för de oika försöksserierna.

[9] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 345 Försöksserie A. KAP. III. Försöksserierna. Humusprov från Fagerheden revir. Norra Piteå I denna serie, som är den ädsta, ingå fyra oika humusprov, nämigen: I) humus från öppna svårföryngrade partier i taheden vid Fagerheden (se HESSELMAN 1910, 1917b), II) humus från föryngringsgrupp under ädre ta i taheden vid Fagerheden (se HESSELMAN 1910, 1917b), III) humus från ädre, avbehängd och trög-växande gran skog av Dryopteris-typ å avdeningens försöksfät vid Rokiden (se HESSELMAN 1926), IV) humus från kahygge, up.pkommet 1908 vid kaavverkning av en de av granskogen å Rokidens försöksfät (se HES SELMAN 1926). Humusprov från dessa patser ha varit föremå för ingående undersökningar, som pubicerats i mitt arbete om barrskogens humustäcke, där tab. 94 och 95 innehåa närmare uppgifter om desamma. Av dessa framgår att humusproven n:r I i amänhet ha en svag ammoniakbidningsförmåga och att den hos proven n:r II är något större. Proven n:r III ha i förmutningsskiktet en rätt stark ammoniakbidningsförmåga, medan i humusämneskiktet denna förmåga är svag. Hos ingen av dessa tre prov finns någon nitrifikation och mottagigheten för infektion är ingen eer svag. Nitrificerande ympjord har ingen eer svag effekt; ympjordens egen nitrifikation bir het undertryckt eer starkt förminskad. I samtiga prov är PH omkring 4,o. Humusproven från hygget visa en ganska ivig ammoniakbidning, svag nitrifikation och en utprägad mottagighet för infektion. Ympjorden framkaar en ivig nitrifikation. I genomsnitt äro såvä p H som haten assimierbar kak större i hyggeshumusproven än i de övriga. Det avverkade beståndet var av samma eer sämre beskaffenhet än skogen, där proven n:r III togos (se HESSELMAN 1926, sid. 478-485). A anedning finnes därför att antaga, att humustäcket i det avverkade beståndet i huvudsak varit av samma beskaffenhet som i det ännu kvarstående och att oikheterna mean de båda proven framkaats genom så småningom skeende förändringar på kahygget. Då man möjigen kunde förmoda, att en de humusformers ogynnsamma inverkan på pantorna vore av toxisk art och att dessa giftämnen skue kunna ösas av vatten, ingick i serien också en de försök, avsedda att beysa denna fråga. Humusproven extraherades i fårskt 24. Medde..fr/i,. Statms okog's.försöksanstat. Häft. 23.

346 HENRIK HESSELMAN [O] tistånd 1 med vatten, i det en iter humus (nedskakat i måttet utan vidare packning} utrördes i ett cyindriskt gaskär med 31/2 iter destierat vatten eer ängre fram på sommaren 2 iter vatten. Bandningen fick stå under natten. På morgonen fitrerades bandningen genom Buchnertratt utan fitrerpapper; fitratet användes sedan omedebart vid krukornas vattning. Med de ovannämnda humusproven anstädes tvenne försöksserier, Serie A 1 och Serie A 2, av vi~a den förra är fuständigast.. Försöksserie A I. För försöket användes tafrö från Rätans revir, Ytterhagdas bevakningstrakt av 1920-1921 års skörd, groningsprocent var 92, 1 1000- kornsvikt 5,24 gr. Fröet tihör n:r 22 i norrandsavdeningens försöksserie. Fröet såddes i krukor med ren. sand i sutet av maj månad 1922, pantor~;ta omskoades i krukor med sand och humus den 20 /6 1922, vika utsattes i växthuset den 26 /6 1922. I serie A 1 ingå försök med de fyra, förut omnämnda humusproven och efter föjande schema.. i 2 a. Pantorna uppdragas i krukor med...:._ humus och -ren sand. Krukorna 3 3. vattnas med rent destierat vatten. I 2 b. Pantorna uppdragas i krukor med - humus och - ren sand. Krukorna. 3 3. vattnas med extrakt av den humussort, som finnes i krukan. c. Pantorna uppdragas i ren sand och vattnas med extrakt av humus. I var och en av dessa tre serier ingå de fyra oika humusproven och då varje serie qmfattar fem krukor, omfattar serien i sin hehet 6o krukor. Som ett kompement. ti försöket funnos en de försök med tapantor i ren sand, vika 'vattnades med destierat vatten. Under sommaren vattnades krukorna dagigen med I00-:-200 g rent destierat vatten eer i serierna b och c med humusextrakt. Under samma dag fingo samtiga krukor ika mycket vätska. Vätskemängden växade däremot oika dagar med hänsyn ti vädereken. Ti en början märktes föga skinad mean pantorna i de oika serierna; på hösten 1922 hade de emeertid det utseende, som visas på panscherna n:r I och II. be pantor, som uppdragits i krukor med h~mus n:r IV, voro vida kraftigare än de övriga, de hade bredare och mörkare färgade barr samt en kraftigare och mera framträdande spetsknopp och ett kraftigare utveckat rotsystem än de ö_vriga. De stodo i en kass för sig. Av ' Genom kronojägare ENGLUND's försorg insändes för detta ändamå var tionde dag färska humusprov ti anstaten.

Ur Statens skogsförsöksanst. sam. EKBLO\ri dein. Fig, 2. Försöksserien Ar a. Två.riga tapantor, uppdragna i humusformer från Fagerheden, Norra Piteå revir. Vattning med destierat vatten.. Humus från öppet parti i tahed. II. Humus från trädgrupp å tahed. Versuchsreihe A:r. a. Zweijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humusformen von Fagerheden, Revier Norra Piteå. Begiessen mit destiiertem Wasser. I. Humus von einer offenen Fäche der Kiefernheide. II. Humus aus einer Verjiingungsgruppe der Kiefernheide.

Q 5 Ur Statens skogsförsöksanst. sam. EKBLOM dein. Fig. 3. Försöksserien Ar a. Tvååriga tapantor, uppdragna i oika humusformer från Fagerheden, Norra Piteå revir. Vattning med destierat vatten. III. Humus från gamma, avbehängd granskog av Dryopteris typ. IV. Humus från fjortonårigt hygge i gamma avbehängd granskog. Versuchsreihe Ara. Zweijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in verschiedenen Humusformen von Fagerheden, Revier Norra Piteå. Begiessen mit destiiertem Wasser. III. Humus ans einem aten, fechtenbewachsenen Fichtenwad von Dryojteris~Typ. IV. Humus von einer Kahhiebfäche in demseben Wadtyp.

Ur Statens skogsfårsöksanst. sam. Foto L.-G. ROMELL, Fig. 4. Försöksserien Ar a. Treåriga tapantor, uppdragna i humusformer från Fagerheden, Norra Piteå revir. Vattning med destierat vatten. I. Humus från öppet parti i tahed. II. Humus från trädgrupp på tahed. III. Humus från gamma, avbehängd granskog av Dryopteris-typ. IV. Humus från hygge i gamma, avbehängd granskog. Se vidare tab. I och fig. 2 och 3. Versuchsreihe Aia. Dreijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humusformen von Fagerheden, Revier Norra Piteå. Begiessen mit destiiertem Wasser. I. Humus von einer offenen Fäche der Kiefernheide. II. Humus aus einer Verjiingungsgruppe der Kiefernheide. III. Humus aus einem aten, fechtenbewachsenen Fichtenwad von Dryopteris-Typ. IV. Humus von einer Kahhiebfäche in demseben Wadtyp.

350 HENRIK HESSELMAN [14] pantorna, som uppdragits i humus n:r IV, voro de som vattnats med extrakt något kraftigare än de som vattnats med enbart destierat vatten. De pantor, som uppdragits i övriga humusformer, skide sig ännu föga från varandra och voro ej stort bättre än sådana pantor, som uppdragits i ren sand och vattnats med destierat vatten. Dessa pantor hade också mera av den röda höstfårgen än pantorna i humus n:r IV. I försöksserien Ar c, omfattande pantor i sand, vattnad med extrakt, utmärkte sig de, som vattnats med extrakt av humus n:r IV, genom kraftigare växt och ett bättre rotsystem än de övriga. Då jag för försökets vidare utvecking ej kunde för undersökning använda mer än en kruka i varje serie, kan jag ej här närmare ingå på statistisk redogörese för skinaderna mean första årets pantor i de oika försöken. Föjande sommar bevo skinaderna mean pantorna i oika humusformer mer utprägade, viket ganska vä beyses av de i fig. 2 och 3 avbidade typexemparen. Pantorna i humusform n:r I (humus från öppet parti i taheden) äro fortfarande de kenast utveckade. Andra årets skott äro het korta och bida tisammans med de ånga barren en tofs i spetsen på pantorna. Pantorna n:r II och III (humusform under tagrupp på heden och från gamma avbehängd granskog) hava ett tydigt utveckat, ehuru kort, andra årsskott. Skinaden mean dessa pantor är obetydig, de höra ti samma storekskass. Av en het annan typ är pantan i humusform IV; den skijer sig väsentigt från de övriga såvä genom årsskottets ängd och barrparens anta som genom ett kraftigt utveckat rotsystem. Hösten 1924, då pantorna hade genomevat tre vegetationsperioder, av-. bröts försöksserien Ar (se fig. 4). Samtiga pantor upptogas ur krukorna, undersöktes noga, varvid skotten mättes, barren räknades och mättes. Jorden i krukorna undersöktes i avseende på sitt innehå av ammoniakkväve och sapeterkväve, varjämte dess kvävemobiiseringsförmåga undersöktes genom tre månaders agring. Då iknande undersökningar utförts med jorden i vissa krukor höstarna 1922 och 1923, erhös på detta sätt en viss kännedom om kvävemobiiseringen i krukorna åren 1922-1924. Närmare data härom finner man i tab. 6. Då försöks serierna Ar a (vattning med destierat vatten) och Ar b (vattning med humusextrakt) ha givit överensstämmande och föga skijaktiga resutat, behandas de här samtidigt (se vidare tab. I-3 och fig. 4-6). Vattning med humusextrakt har föga påverkat pantornas ängdtiväxt, skinaderna äro så små, att de i samtiga fa äro mindre än medefeen (se tab. 3), i tre fa, humusproven I, II och IV, är utsaget positivt, i ett fa, humusprov III, negativt. Då skinaderna äro små och medefeen stora kan ingen annan sutsats dragas av försöket, än att vattning

[15] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 351 med humusextrakt ej haft någon påvisbar inverkan på pantor, som uppdragas i humus och sand. I bägge försöksserierna tihöra pantorna i humusform n:r IV (humus från kahygge) en särskid storekskass, som i höjd vida överträffar de Ur Statens skogsfårsöksanst. sam!. Foto L.-G. ROMELL. Fig. 5. Försöksserien Ar b. Tre.riga tapantor, uppdragna i humusformer fr.n Fagerheden, Norra Pitei revir; Vattning med extrakt av resp. humusformer. I-II se fig. 4. Se vidare tab. 2 och fig. 6. Versuchsreihe, AI b. Dreijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humusformen am; Fagerhed en, Revier Norra Piteå. Regiessen mit Humusextrakt. I-II siehe Fig. 4 andra. Skinaderna igga ångt utanfor de gränser, som angivas av tre ggr medefeet och måste därför anses såsom säkra. Detsamma gäer i amänhet om barrparens anta. Däremot är skinaden i barrens ängd växande, 1923 års barr äro hos dessa pantor ofta kortare än hos de andra pantorna, iband gäer detta även 1924 års barr. Ti frågan

352 HENRIK HESSELMAN [16] om barren återkommer jag emeertid ängre fram. Band de övriga pantorna äro de i humusform I minst, ehuru skinaderna gentemot de andra ej äro så stora och i intet fa tre ggr större än medefeet. Pantorna i humusformer II och III skija sig föga från varandra. I avseende Ur Statens skogsforsöksanst. sam. Foto- L.-G. Ro:-.IELL. Fig. 6. Försöksserien AI b. Treåriga tapantor, uppdragna i humusformer från Fagerheden, Norra Piteå revir. Vattning med extrakt av resp. humusformer. III-IV se fig. 4 Se vidare tab. 2 och fig. 5. Versuchsreihe Ar b. Dreijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humusformen aus Fagerheden, Revier Norra Piteå. Begiessen mit Humusextrakt. III-IV siehe Fig. 4 på barrparens anta och barrängden äro oikheterna mean pantorna i humusformerna. I-III mindre framträdande. Resutatet av försöksserierna A 1 a och A 1 b bir såunda, att den humusform, som på hygget övergått i ett mera rikt kvävemobiiserande stadinm och som där bivit mottagigt för infektion med ympjord, astrar pantor av ett het annat utseende än de övriga humusformerna, band

[17] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 353 vika den humus, som bidas på tahedarnas öppna, svårföryngrade partier visar sig vara den mest ogynnsamma, medan de andra intaga en meanstäning. En jämförese mean pantornas höjdutvecking och kvävemobiiseringen i de oika humusformerna visar i båda försöksserierna en synnerigen vacker paraeism, som närmare beyses i tab. I c och tab. 2 c och framförat genom kurvorna i fig. 7 och 8. Sambandet är nästan ineärt, vare sig man räknar med enbart sapeterkväve eer med summan av sapeter- och ammoniakkväve. I dessa kurvor är emeertid att märka att i försöksserien A r a kvävemobiiseringen är bedömd genom Lengd cm 11 10 4 3 2 ~~VLm_o_b-.N~1 ~~-er--k~~z~d--~3~0--~4~0--~57d--~67d--~lo--~bl0 ~9~0----10~D----11L0 12L0--~130 <D---5-N or- -S-N Am-N Fig. 7. Försöksserie Ar a, Sambandet mean årsskottens höjdtiväxt 1923 och 1924 och kvävemobiiseringen, bedömd genom agringsprov åren 1922, 1923 och 1924. I-IV se fig. 4. Se vidare tab. r c. Versuchsreihe Ar a. Beziehung zwischen Höhenzuwachs der Jahressprosse 1923 und 1924 und Stick- stoffmobiisierung berecbnet nach Lagerungsproben in den Jahren 1922, 1923 und 1924. I-IV siehe Fig. 4 den såsom agringsprov funna summan för å~en 1922--1924, medan i serien A 1 b den endast är bedömd såsom samma summa för åren 1922 och 1924. Endast för humusprov IV. föreigga nämigen anayser även för 1923. Jämföresen avser ju ej några exakta, utan endast reativa mått, varför denna inkonsekvens har mindre betydese (se även tab. 6). Återstår såunda att redogöra för resutatet i försöksserien A 1 c, d. v. s. pantor uppdragna i ren sand och vattnade med humusextrakt. En granskning av tab. 4 visar att humusextrakten ej kunnat ersätta humusinbandning, pantorna äro mycket kena i jämförese med den i serierna A 1 a och Ar b. I serien A 1 c äro pantorna vattnade med extrakt av humusform I mindre än de övriga, som vattnats med extrakt av humusformerna II, III eer IV. Dessa skija sig emeertid föga från varandra.

354 HENRIK HESSELMAN [18] Över de tvååriga pantornas utseende i denna serie ger fig. 9 en förestäning, dår typexempar för humusform I och IV äro avbidade. Ehuru försöksserierna A 1 a och A 1 b gåvo ett överensstämmande resutat syntes det mig vara av vikt att upprepa försöket. Nya humusprov insamades våren 1923 och bandades med sand på samma sätt och i samma proportipner som året förut. Försöksserien bev dock mera enke och omfattade, förutom den ängre fram omtaade serien, där pantorna vattnades med en svag ösning av arnmoniumnitrat, endast pantor, som uppdrogos i en bandning av sand och hurnus och som 11 10 9 7 '5 4 :3 2. pl---~10~~=~~~3~0--~4~0--~50~~6~0~~7~0--~5~0--~90~~1~00~~ ~0--~12~0--~130 mymob. N p r ks @---5-N Fig. 8. Försöksserie Ax b. Sambandet mean irsskottens ängdtiväxt (1923 och 19::14) samt kvävemobiiseringen, bedömd genom agringsprov åren 1922 och 1924. I-IV se fig. 4. Se vidare tab. 2 c. Versuchsreihe Ar. b. Beziehung zwischen Höhenwachstum der Jahressprosse 1923 und 1924 und die Stickstoffmobiisierung nach Lagerungsproben in den Jahren 1922 und 1924. -IV siehe Fig. 4 vattnades med destierat vatten. Försöksserien har numrerats A 2 a. För pantuppdragningen användes samma sags frö som året förut. Pantorna omskoades i försökskrukorna den 18 juni 1923 och fingo utvecka sig i växthuset ti hösten 1924, då försöket avbröts. Resutatet återfinnes i tab. 5 Det är huvudsakigen detsamrna som i föregående försöksserie; pantor, som uppdragits i hyggeshurnus, tihöra en storekskass för sig.. Skinaden i niedeängd mean dessa pantor och de övriga är betydande och vida större än tre ggr medefeet. Pantorna uppdragna i humus från de öppna partierna i taheden äro de sämsta, skinaden mean dessa och de övriga är stor och igger ikaedes utanför tre ggr rnedefeet. Pantorna, som uppdragits i råhumus från gamma granskog eer i hurnus under trädgrupp på hed, äro tämigen ikstora, skinaden är ej stor och av medefeets storeksordning (se vidare tab. 5 b).

[19] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 355 U r Statens skogsfårsöksanst. sam. EKELOM dein. Fig. 9 Försöksserien AI c. Tvååriga tapantor, uppdragna i ren sand och vattnade med extrakt av humusformer från Fager heden, Norra Piteå revir. I. Extrakt av humus från öppet parti i tahed. IV. Extrakt av humus från fjortonårigt hygge i gamma granskog. Se vidare tab. 4. Versuchsreihe Ar c. Zweijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in reinem Sand und begessen mit Humusextrakt von Humusformen aus Fager heden, Revier Norra Piteå. I. Extrakt aus Humus von einer offenen Fäche der Kiefernheide. IV. Extrakt aus Humus von einer Kahhiebfäche.

w U1 o ~ M z ~ i7'i ~ M U1 U1 M ~ > z o 5 10 cm Ur Statens ~kogsförsöksanst. sam. Foto L.-G. ROI\IELL. Fig. ro. Försöksserien A 2 Tvåi'triga tapantor hösten 1924 uppdragna i humusformer från Fagerhcden, Norra Piteå revir. I. Humus från öppet parti i tahed. II. Humus frän trädgrupp på tahed. III. Humus fri'tn gamma, avbehängd granskog av DrJ opteris-typ. IV. Humus fri'tn hygge i gamma, avbehängd granskog. Se vidare tab. sa. Versuchsreihe Az a. Zweijährige Kiefernpfanzen Herbst, ::::924 aufgezogen in Humusf:Jrmen aus Fagerheden, Revier Norra Piteå.. Hurnus von einer offenen FEiche der Kiefernheide. II. Humus aus einer Verjiingungsgruppe der Kiefernheide. III. Humus aus einem aten, fechtenbewachsenen Fichtcnwad von Dryojteris-Typ. IV. Humus von einer Kahhiebfäche in demseben Wadtyp. t3 ~

[21] KVÄ VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 357 I avseende på barrparens anta finnas samma skinader mean pantorna som med hänsyn ti skottängden, medan barrängderna förete en större variation (se vidare tab. 5 b). Även i denna serie framträder ett mycket nära samband mean kvävemobiisering och pantornas ängdtiväxt, såsom visas i ta b. 5 c och fig. I r och I 2. Sambandet är så starkt, att det t. o. m. gäer de enskida krukorna med humusform n:r IV. Sambandet mean Länf5d cm 6 5 4 3 2 @ I @ @i CD @J 10 20 Fig. II, Försöksserie Az a. Sambandet mean årsskottets ängd 1924 och sapeterbidningen, bedömd genom agringsprov år 1924. I-IV se fig. 10. Se vidare ta b. 5 c. Versuchsreihe Aza. Beziehung zwischen Höhenzuwachs der Jahressprosse 1924 und der Nitrifikation, berechnet nach Lagerung::;proben 1924. -IV siehe Fig. ro. höjdtiväxt ~ch sapeterkväve är starkare än samma samband med summan av sapeter- och ammoniakkväve. Kvävemobiiseringen är bedömd genom agringsprov I 924; Resutatet av dessa tvenne försöksserier är mycket uppysande med hänsyn ti vikoren för pantornas första utvecking. Det visar sig, att trots ika utveckingsvikor i övrigt, såsom med hänsyn ti temperaturen, jus- och vattentigången och det ursprungiga rotutrymmet, pantorna förete en mycket oika utvecking, beroende på arten av den humus, med viken sanden i krukorna uppbandats. En undersökning av kvävemobiiseringen i försökskrukorna visar, att pantornas höjdtiväxt står i

358 HENRIK HESSELMAN [22] mycket god reation ti intensiteten av denna process. De öppna partierna av taheden, där den naturiga föryngringen går mycket ångsamt, i det pantorna biva små och svaga, ha den sämsta humusen. Råhumustäcket i den gama granskogen eer under. tagrupperna på heden ha.ungefär ikvärda egenskaper. Det 14-15~åriga granskogshygget, soin företer en mycket vacker föryngring med ta och björk, visar sig där- 5 2 20 30 L; O Fig. I2. Försöksserie A2 a. Sambandet mean årsskottets höjdtiväxt I924 och kvävemobiiseringen, bedömd genom agringsprov år 1924. I-IV se fig. IO. Se vidare ta b. 5 c. Veisuchsreihe A2 a. Beziehung zwischen Höhenzuwachs der Jahressprosse 1924 und der Stickstoffmobiisierung, berechnet nach Lagerungsproben im Jahr 1924. -IV siehe Fig. 10. emot ha den humus, som är mest gynnsam för pantornås utvecking. Pantor uppdragna i en bandning av sand och hyggeshumus tihöra en högre, från de övriga pantorna i försöksserierna starkt avskid storekskass. Då man har a anedning att antaga, att den humus, som fanns i granskogen vid dess avverkning. 1908, var av samma beskaffenhet som i det ännu sutna gama beståndet, där råhumus hämtats för dessa försök, framgår, att det ursprungiga råhumustäcket genomgått djupgående förändringar. Dessa förändringar gå band annat ut över kvävemobiiseringsförmågan och äro av en mycket gynnsam inverkan på pantornas utvecking. Försöken visa därför att hyggets vackra för-

[23] KVÄ VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL.359 yngring är att tiskriva ej bott den bättre justigången utan kanske i främsta rummet det förbättrade humustiståndet. Då jag haft tifäe att föja utveckingen å detta hygge, vi jag framhåa, att den gynnsamma humusförändringen endast inträtt så småningom. Den omvanding, som humustäcket på hygget genomgått, synes mig även kunna bedömas genom de förändringar under försöksåren 1922- I 924, som kvävemobiiseringen företer i de oika försöken. Dessa beysas närmare i tab. 6. Av denna framgår, att i samtiga humusformer iakttogs under första försöksåret en ej obetydig kvävemobiisering, som dock var minst hos humusform I (öppna fåtet på taheden) och störst hos humusform IV (kahygget i gamma granskog). Hos humusformerna I-III iakttogs sedermera ett snabbt sjunkande i kvävemobiiseringsförmågan, så att den år 1924 endast når ett mycket ågt värde. Hos humusform IV sjunker kvävemobiiseringen visserigen något år 1923, men höjer ~ig återigen år 1924 eer kvarbiver på en hög nivå. Detta synes mig tyda på mycket viktiga skinader i de oika humusformernas kvävehushåning. I de egentiga råhumusformerna I -III synes finnas en viss mängd kväve, som genom inbandning i sand snabbt mobiiseras, varefter kvävemobiiseringen upphör. Hos den muartat omvandade humusformen IV är kvävemobiiseringen uthåig, kanske beroende på en i marken försiggående assimiation av fritt uftkväve. Frågan har ett mycket stort intresse såvä i teoretiskt som ej minst i praktiskt hänseende och är vä värd en närmare undersökning. Försöksserie B. Humusprov från barrbandskog, Gindran, J ön åkers häradsamänning, Södermanand. Denna försöksserie avser att beysa pantutveckingen i en råhumus, som snabbt reagerar vid ökat justiträde genom att övergå i ett nitrificerande stadium. Som förut framhåits (kap. I, sid. 342 ), utmärkas dyika råhumustäcken genom sin mottagighet för infektion, inbandning med ympjord framkaar i hea jordmassan en ivig nitrifikation. Är den uppfattningen riktig, att den iviga kvävemobiisering och den större känsighet för infektion med nitrificerande ympjord, som ofta utmärker en kaytas humustäcke, är en viktig betingese för tapantans snabba utvecking, så bör ett dyikt hastigt reagerande humustäcke utan att genomgå några förvandingar på ett hygge, ge upphov ti vackra och kraftiga pantor. För att pröva denna fråga användes humusprov från ett av mig ofta undersökt barrbandbestånd vid Gindran, Björkviks socken i Södermanand, och beäget inom Jönåkers häradsamänning (se HESSELMAN 1926, sid. 397-399).

v~ o -" /J i1 t') z?: >-< (':1 ::c tri UJ UJ tri t""' ~ > z o 5 Ur Statens s~wgsförsöksanst. sam. Fig. 13. Försöksserien B. Björkviks socken, EKELOM dein. Ettåriga tapantor, uppdragna i humus fr~n sutet barrbandbestånd i Jön~kers häradsamänning vid Gindran i Södermanand. F. Förmutningsskiktet. H. HumusämneskikteL F + H. Skikten bandade. Se vidare tab. 7 a. Versuchsreihe B. Einjäbriie Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humus aus einem gut geschossenen Nademischbestand im Gemeindewad Jönåker, Björkvik, Söder manand. F. Vermoderungsschicht. H. Humusstoffschicht. F+ H. Die beiden Schichten gemischt. t3 ~

[25] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 361 Vid insamingen av de vid försöken använda humusproven, som ombesörjdes av assistenten vid avdeningen, docenten CARL MALMSTRÖM, skides mean förmutnings- och humusämneskikten. I det förra är, såsom jag visat (HESSELMAN I926, sid. 3 I 7-324), kvävet ättare mobiiserbart och nitrificerbart än i det senare. För uppdragningen av tapantorna användes samma sorts frö som i föregående serier, nämigen tafrö från Rätans revir och av 1920-21 års skörd. - Pantorna omskoades den rs/6 1923 i krukor, som voro fyda med r/3 humus och 2 /3 sand, och utsattes efter några dagar i växthuset, där fertaet fingo utvecka sig ti hösten 1924. Resutaten bekräftade ti fuo de sutsatser, som kunde dragas av försöksserien Ar. De pantor, som uppdrogas i humus ur förmutningsskiktet, bevo i aa avseenden kraftigare än de, som uppdrogas i humus ur humusämneskiktet. De fingo redan första året ta rikare, större, kraftigare och mörkare färgade barr, även rotsystemet bev vida kraftigare. Med hänsyn ti sin utvecking överensstämde de närmast med de första årets pantor i serie A, som uppdrogas i humus från hygge. De pantor, som uppdrogas i en bandning av förmutningsoch humusämneskikten, intogo en meanstäning mean de övriga (se vidare fig. 13 och 14). Föjande sommar voro 1924 års årsskott kraftigare hos pantorna i förmutningsskiktet än hos dem, som uppdrogas i humusämneskiktet. Skinaden är betydande och större än tre ggr medefeet. Även sådana pantor, som uppdragits i humus från båda skikten, överträffade dem, som uppdragits enbart i humusämneskiktet, skinaden är dock mindre och ungefär två ggr medefeet. Däremot är skinaden mean pantorna i förmutningsskiktet och sådana, som uppdragits i bandad humus, obetydig och mindre än medefeet (se tab. 7 b). Vad barrparen beträffar, förhåa de sig ungefär som skottens ängd, medan barren hos pantorna i H-skiktet äro de ängsta. Ti denna senare fråga återkommer jag ängre fram. Denna försöksserie visar såunda att ett humustäcke, som är mottagigt för infektion genom ympjord och som vid ökat justiträde snabbt övergår i ett nitrifikationsstadium, omedebart och utan att genomgå sådana förändringar, som försiggå på ett hygge eer en föryngringsyta, astrar kraftiga pantor jämföriga med dem, som erhåas i god hyggeshumus. Vidare visar det sig, att i ett sådant humustäcke förmutningsskiktet med sin ivigare kvävemobiisering ger upphov ti bättre pantor än humusämneskiktet. Sambandet mean pantans höjdtiväxt och kvävemobiiseringen i försökskären är dock i detta försök mera inveckat. Som tab. 7 c visar, kommer under första året i avseende på kvävemobiiseringens intensitet F-skiktet i första, bandningen av F- och H-skikten i andra och H-skiktet i tredje rummet. Andra året däremot, då kvävemobiiseringen är mindre ivig, kommer 2 5. M.ddd..fr&n Statens Skogs.försöksanstat. Häft. 23.

F 10cm Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Foto L.-G. RoMELL. Fig. 14. Försöksserien B. Ettåriga ta pantor, uppdragna i humus från sutet barrbandbestånd i Jönåkers häradsamänning vid Gindran, Björkviks sn, Södermanand. F_ Förmutningsskikt. H. Humusämneskikt F + H. Skikten bandade. Versuchsreihe B. Einjährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humus aus einem geschossenen Nademischwad im Gemeindewad Jönåker, Björkvik, _Södermanand. F. Vermoderungsschicht. H. Humusstoffschicht. F_+ H. Die beiden Schichten gemisch t.

' ~ Ur Statens skogsförsöksanst. sam. Fig. r 5. Försöksserien B. Tvååriga tapan tar, uppdragna i humus från sutet barrbandbestånd i Jönåkers i Björkviks sn. F. Förmutningsskikt. H. Humusämneskikt Se vidare tab. 7. F. O 5 10 cm Foto L.-G-' RoMELL. häradsamänning vid Gindran Versuchsreihe B. Zweijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humus aus einem gut geschossenen Nademischwad, Ge.meindewad Jönåker, Björkvik. Södermanand. F. Vermoderungsschicht. H. Humusstoffschicht. t:3 c:::!. ~ ;:..: < trj ~ o td H t-' H en trj Id H z 0 trj z o td > Id Id >-3 Id ;:..: o en >-o t-' > z ~ en c >-3 < trj () ~ t-' w Q\ w

364 HEN RIK HESSELMAN [28] H-skiktet i första, F-skiktet i andra och bandningen av de båda skikten i tredje rummet. Årsskottens ängd stå i överensstämmese med kvävemobiiseringen under första året, viket är fut förkarigt med hänsyn ti att årsskottsängden är beroende av näringsbetingeserna under föregående år (HESSELMAN 1904, MäLLER 1908). Ur Statens skogsförsöksanst. sam. L.-G. RoMELL. Fig. 16. Försöksserien B. Tvååriga tapantor, uppdragna i humus från barrbandbestånd i Jönåkers häradsamänning vid Gindran, Björkviks sn, Södermanand. F+ H. Förmutnings- och humusämneskikten bandade. Se vidare tab. 7. Versuchsreihe B. Zweijährige Kiefernpfanzen, aufgezogen in Humus aus einem gut geschossenen Nademischwad im Gemeindewad Jönåker1 Björkvik, Södermanand. }i''+h. Vetmoderungsund ~urnusstoffschicht gemischt. Försöksserie C. Humusformer från Jämtands fjätrakter. Björkinbandningens betydese. I min avhanding över barrskogens humustäcke har jag framhåit, att humustäckets hat av basiska buffertämnen gynnar kvävemobiiseringen

[29] KV Ä VEMOBILISERINGEN O. BARRTRÄDSPLANT:S UTVECKL. 365 och att den även förhöjer humustäckets reaktionskänsighet för ökat justiträde. Haten av basiska buffertämnen i barrskogens humustäcke stiger genom inbandning av björk, vars öv är rikare på dyika ämnen än barrträdsbarren. Det vore därför att vänta att en humus, som bidats under infytande av björköv, skue visa sig ge upphov ti kraftigare pantor än en humus, som huvudsakigen bidats av barrträds- och Län!5d cm 4 3 2 40 45 r-3-n +Am-N Fig. I 7. Försöksserien B. Sambandet mean årsskottets höjdtiväxt I924 och kvävemobii seringen, beräknad genom agringsprov I924, I Förmutningsskikt, 2 förmu]t. nings och humusämneskikt bandade, 3 humusämneskikt. Se vidare 7 c. Versuchsreihe B. Beziehung zwischen Höhenwachstum der Jahressprosse I924 und Stickstoffmobiisierung, berechnet durch Lagerungsprobe IQ23 I Vermoderungsschicht, 2 Vermoderungs- und Humusstoffschicht gemischt, 3 Humusstoffschicht. bärrisavfal Humus med björkinbandning kunde väntas komma i en kraftigare kvävemobiisering än humus av mera rent barrursprung. För att pröva denna fråga använde jag i mina försök b. a. fyra humusformer från Jämtands fjätrakter, insamade mean Sjusåsen och Dunnervattnet i Frostvikens och Hotagens socknar, nämigen: I. Fjäbjörkskog med insprängd gr an vid Dunnerv a ttnet. Öppen pats bevuxen med bärris, mossor, avar och svagt växtig gran.