ETT BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM BRUNJORDs~ ELLER MULL~ JORDSTYPENSEGENSKAPER OCH DEGENERATION I SÖDRA SVERIGE

ETT BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM BRUNJORDs~ ELLER MULL~ JORDSTYPENSEGENSKAPER OCH DEGENERATION I SÖDRA SVERIGE EIN BEITRAG ZUR KENNTNIS DER EIGENSCHAFTEN UND DER DEGENERATION DER BODENARTEN VOM BRAUNERDETYPUS IM SVDLICHEN SCHWEDEN AV KARL LUNDBLAD MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFöRSöKSANSTALT HÄFTE 21 N:o CENTRALTRYCK ERIET, STOCKHOLM 1924

MEDDELANDEN FRÅN STATENS SKOGSFORSOKSANSTALT HÄFTE 21. 1924 MITTELUNGEN AUS DER FORSTLICHEN VERSUCHS ANST AL T SCHWEDENS 21. HEFT REPORTS OF THE SWEDISH INSTITUTE OF EXPERIMENT AL FORESTRY N:o 21 BULLETINs DE LA ST A TION DE RECHERCHES DES FORihS DE LA SUEDE N:o 21 CENTRAI:J'R YCKER!ET STOCKHOLM 1924

REDAKTÖR: PROFESSOR GUNNAR SCH OTTE.

INNEHÅLL: LuNDBLAD, KARL: Ett bidrag ti kännedomen om brunjords- eer mujordstypens egenskaper och degeneration i södra Sverige x Ein Beitrag zur Kenntnis der Eigenschaften und der Degeneration der Bodenarten vom Braunerdetypus im sidichen Schweden... 45 LuNDH, ERIK: Den å Böda kronopark utförda grönkvistningen å ta...... 49 Die Au fastung an Kiefer im Staatsforst Böda... 97 SYLVEN, NILs: Om våra främmande barrträds vinterhärdighet... ror Uber die Winterfestigkeit fremder Nadebäume in Schweden... x 47 ScHOTTE, GuNNAR: Några Norrändska skogsföryngringsprobem II 149 Queques probernes reatifs a a regeneration dans a Suede septentrionae II...... I 79 STÅLFELT, M. G.: Taens och granens kosyreassimiation och dess ekoogiska betingeser... I 81 Untersuchungen zur Ökoogie der Kohensäureassimiation der Nadebäume... 249 TRÄGÅRDH, IVAR: skogsinsekternas skadegörese under Igig-Ig2I (Die Schädigungen der Forstinsekten in den J ahren 19 I 9-192 I) 259 SPESSIVTSEFF, PAUL: Grankottmätarna (Eupithecia abietaria Götze och strobiata Hb.) och deras skadegörese... 295 Eupithecia abietaria GöTZE und Eupithecia strobiata HR., zwei Schädinge der Fichtenzapfen... 307 TRÄGÅRDH, IvAR: Trädgnagare-studier... 3I I Anobiiden-studie1... 334 Redogörese för verksamheten vid Statens skogsförsöksanstat under år 1924. (Bericht iiber die Tätigkeit der Forstichen Versuchsanstat Schwedens irn Jahre I924i Report on the work of the Swedish Institute of Experimenta Forestry). I. Skogsavdeningen (Forstiche Abteiung; Farestry division) av GuNNAR ScHOTTE... 339 II. Naturvetenskapiga avdeningen(n aturwissenschafticheabteiung; Botanici-geoogica division) av HENRIK HESSELMAN............ 35O III. skogsentomoogiska avdeningen (Forstentomoogische Abteiung; Entomoogica division) av IvAR TRÄGÅRDH... 35 I IV. Avdening för föryngringsförsök i Norrand (Abteiung fiir die Verjiingungsversuche in N arrand; Division for afforestation probems in Norrand) av EDVARD WIBECK... 352 Sid.

KARL L U N D B L A D. ETT BIDRAG TILL KÄNNEDOMEN OM BRUNJORDs- ELLER_ MULLJORDS TYPENS EGENSKAPER OCH DE GENERATION I SÖDRA SVERIGE. öreiggande uppsats är en sammanfattning av de viktigaste resutaten av en serie anayser, utförda våren 1923 av författaren såsom vikarie för assistenten i markära vid Statens Skogsförsöksanstat, docenten OLOF T AMM, som förut gjort observationer i fät ti beysande av brunjordarnas utbidning och degeneration isödra Sverige. Lokaernas utväjande och provinsamingen har atså utförts av T AMM, oka- och profibeskrivningar ha utförts efter hans fätanteckningar. Arbetet i övrigt såsom anayser (med undantag av de i tabeerna 19 och 21 meddeade Bauschanayserna) m. m. har däremot utförts av författaren. De viktigaste jordmånstyperna i de svenska skogarna äro utan tvive skogspadsoen och brunjorden. En he de andra typer kunna uppfattas som övergångsformer mean dessa. Ofta nog kan man direkt i fät iakttaga hur t. ex. en brunjord börjar degenerera och. övergå i podso, varvid markprofien småningom ändrar utseende. Observationer över sammanhanget mean vegetation och marktyp ha också av fere forskare utförts. På en degenererad brunjord finner man t. ex. atid en torftigare växtighet än på den typi ska brunjorden. Mået för här meddeade ia undersökning har varit att i någon mån bidraga ti att även kemiskt beysa föroppet av brunjordarnas degeneration samt att i samband härmed ge en tydigare kemisk karaktäristik av skogspadso och brunjord, än som med de hittis amänt brukiga anaysmetoderna varit möjigt. Porsoerad mark karaktäriserar våramoss-och avrika barrskogar, medan örtrika dyika samt skogar av äda övträd såsom ek- och bokskogar i sina bästa utbidningsformer ha en jordmån av mer eer mindre tydig brunjordskaraktär. Härav föjer, att skogspadsoen är den normaa jordmånstypen i större deen av Sverige; brunjorden har sin största utbred- I. Medd. fr!n statens SkogsförsJksanstat. Häft. 2Y.

2 KARL LUNDBLAD [2] ning inom den egentiga bokskogsregionen, som omfattar större deen av Skåne och stora dear av Haand och Bekinge (jmf. WIBECK I go g) och vars gräns i norr och öster ungefär föjer granens sydvästgräns (jmf. HESSELMAN och ScHOTTE 1906). Norr om detta område träffas denna jordmånstyp mera säan, de växtsamhäen som känneteckna den ha ju där betydigt mindre utbredning. Speciet intresse tidraga sig band. dessa de små bokskogar och bokhut, som förekomma i södra Småand inom den de av bokens utbredningsområde som av WIBECK benämnes zon 2 (WIBECK 1909). Här är boken icke det viktigaste trädet i den ursprungiga skogen men förekornmer dock tämigen amänt, och rika tifäen finnas att studera såvä den för dyika bokskogar typiska jordmånen som också en ändrad vegetations infytande. I många fa har nämigen en barrskogsgeneration efterträtt boken, ofta nog genom mer eer mindre ofriviig medverkan av människan: oämpig skötse av bokskogen, oförsiktig betning m. m. Det är är ej heer ovanigt, att granskog direkt inpanterats på garnmaj bokmark, i dessa fa får man ett synnerigen gott materia för att studera den hastighet med viken jordmånens förändring fortskrider. I dessa trakter finnas också barrskogar av mera ursprungig typ, som ge ~öjighet att studera en vanig podsoprofis utbidning på samrna jordarter, där även bokskogar med brunjord finnas. Det är från detta område fertaet av nedan meddeade undersökta profier härstamma. Dessutom behandas en brunjordsprofi från ekskog och ti jämförese ett par norrändska skogspodsoer. Vegetationens förhåande ti jordmånen. Som ovan nämnts är brunjorden särskit utmärkande för de vackrast utbidade bokskogama. Det särskit utmärkande för denna skogstyp är i jämförese med vå:ra övriga skogar, att bottenskiktet är mycket svagt utveckat. På marken i en bokskog träffar man antingen as inga mossor eer ock enstaka rnosstuvor, markbetäckningen är i amänhet endast ett mer eer mindre mäktigt ager av avfa från träden och övriga högre växter såsom bad, småkvistar, knoppfjä m. m. Vegetationen av högre växter är emeertid rik, åtminstone på arter, den starka beskuggningen gör, att under en större de av vegetationsperioden endast ett mindre anta växter kunna trivas, men under våren, innan bokarnas badverk hunnit utveckas så mycket, är ört- och gräsvegetationen mycket frodig. Som särskit utmärkande för bokskogarna kunna anföras: Anemone hepatica, A. nemorosa, A. ranuncuoides, Aspe;,ua odorata, Lactuca murais, Lamium gaeobdoon, Met'ca unifora, Mit'um effusum, O:cais acetosea,.stearia zoostea, Vioa riviniana, V. sivestris, m. f. Härti komma

[3] BRUNJORDENs DEGENERATION 3 ett ferta mera säsynt förekommande men på de stäen de finnas synnerigen framträdande och ofta rikiga, sådana som Aium ursinum, Dentaria bubifera, Mercuriais perenm s, m. f. Förnan, viken, som ovan omtaats, i detta växtsamhäe nästan utesutande består av rester efter högre växter sönderdeas raskt under infytande av maskar, insekter, bakterier och svampar och de så uppkomna sönderdeningsprodukterna bandas, främst genom maskarnas medverkan intimt med markens mineraiska beståndsdear, sand korn o. d. Resutatet bir en mu, vars mest iögonenfaande drag är den utprägade kumpstrukturen (enigt tysk terminoogi:»kriimestruktur») med de enka markbeståndsdearna icke iggande var för sig i större och mindre korn utan sammanbakade ti små kumpar, bestående av mineraiska och organiska beståndsdear i intim bandning med varandra. Denna mu övergår i amänhet diffust i den underiggande, av mera rent mineraiska beståndsdear sammansatta deen av marken. I rege kan man urskija ett ager av brunjord närmast under muen; ofta dock med tämigen vaga gränser såvä mot ovanför iggande mu som underaget, moderavagringen, vare sig denna nu består av morän eer någon annan jordart. Brunjorden består ti sin huvudmassa av mineraiska ämnen, men dessa igga ej i ensamma korn sådana de en gång av inandsisen eer senare verksamma geoogiska krafter avagrats, utan de enskida kornen äro även här sammanbakade ti större aggregat. De ämnen som sammanhåa dessa kumpar äro des humusämnen, som vä devis tiförts gen.om de i marken verksamma djuren men också tisammans med oorganiska ämnen utfockats på minerakornen. Denna utfockning är en rent kemisk eer en kooidkemisk process. Genom vittringen i de övre markagren under medverkan av ur de sönderfaande organiska beståndsdearna frigjorda ämnen bidas satösningar samt kooida ösningar av humater och kanske även metahydrater, en process vars kemi ännu är ganska outredd. Då dessa kooider under sin vandring nedåt med sjunkvattnet påträffa ösningar av metasater (uppkomna genom minerakornens vittring) av något så när hög koncentration eer eventuet mättas med kooider av oika sag eektrisk addning, koaguera de och bida s. k. geer. Denna reaktion förorsakas endast av att de kooida ämnena berövas sin eektriska addning. Då den eektriska addningen är nödvändig för att så reativt stora partikar skoa kunna håas i»ösning», måste de härvid faa ut, och eftersom,[ösningen» icke var moekyär (än mindre joniserad) kan kristaisation ej ske, utan de kooida partikarna bakas ihop ti större kompex. Funnes nu, inga andra partikar närvarande, skue resutatet bi en gee-artad massa av de koaguerade ämnena, men då i marken atid finnas en he de minerakorn o. d., utfäas geerna på dessa. Som bekant ha oika ösningar en betydigt oika kraf-

4 KARL LUNDBLAD [4] tigt koaguerande inverkan på kooiderna, fervärda joner verka starkare än envärda. Band de i jordarterna vanigen förekommande ämnena, torde kaken ha den största koaguerande verkan, des därför att den är ett tvåvärt ämne och des också på grund av att koncentrationen av kaken kan bi reativt hög genom en de i marken ingående kakhatiga mineras ringa beständighet mot vittring. Särskit kaksten är mycket ättsönderdead, genom inverkan av kosyrehatigt vatten överföres den ti ättösigt surt caciumkarbonat. På en kakrik mark bör atså mu- och brunjordsbidning ätt komma ti stånd: de kooida ämnen som uppstå i marken koaguera snart åter, då de mycket snart påträffa kakhatigt vatten, resutatet bir att markens förråd av mineraisk näring bibehåes nära ytan, ätt tigängigt för växterna. En örtrik vegetation, som uppstått på en dyik oka, har tydigen stora möjigheter att bibehåa sig. Emeertid är det as intet ovanigt att även på ursprungigen kakrik mark finna skogstyper. av det sag, där mu ej bidas och en stark porsoering har inträtt. Undersöker man då minerajorden, ska man finna, att.den i ättigängig form förefintiga kaken försvunnit ur de övre agren. Ligger okaen i suttande terräng och möjighet finnes för grundvattnet att tränga fram i ytan ängre ned, så uppstår där ofta nog en synnerigen frodig vegetation samt mu- och brunjordsbidning i marken. Det är emeertid icke något nödvändigt vikor för en örtrik vegetations uppkomst, att marken är särskit kakrik, ehuru en rikare jordmån i viss mån predestinerar ti frodigare växtighet. Aa här behandade profier är upptagna i urbergsmorän eer rustensgrus utan större hat av kakrika minera. På sådan mark bir brunjord~n en mer abi jordmånstyp, som ätt degenererar, om vegetationen ändrar karaktär, så att mubidningen börjar upphöra genom att markfaunan får arbeta under mindre gynnsamma omständigheter. Mubidningen gynnas av de döda resterna av örter o. d. och adees speciet av badavfaet från övträden, viket synes utgöra en särskit omtyckt föda för maskarna, de organismer som framför andra bidraga att ge humusen mustruktur. Baden innehåa även en ganska stor mängd kak, som atså i växtsamhäen, där övträd ingå som en viktigare beståndsde, kommer att cirkuera mean marken och träden och därigenom ej så ätt uttvättas. Särskit gynnade i detta avseende äro naturigtvis våra skogar av äda övträd. Mest utprägad finner man också muen och brunjorden i de nyss beskrivna bokskogarna, men även i andra skogstyper såsom am-, ind- och ekskogar är denna jordmån förhärskande iksom också i våra örtrika barrskogar, där för övrigt den konstant förekommande inbandningen av övträd har sin stora betydese för hushåningen med markens kakförråd. Band nu nämnda skogstyper kommer i det föjande endast att behandas

[5) BRUNJORDENs DEGENERATION 5 en ekskog av för dessa tämigen typiskt sag. I ekskogen är markvegetationen av ganska väsentigt oika sag mot den ovan för bokskogen beskrivna. Det som särskit faer i ögonen är bottenskiktets oika utbidning. Medan i bokskogen i rege intet bottenskikt finnes, är i ekskogen marken ofta mer eer mindre täckt av ett mosskikt, som saknas endast på de ara mest beskuggade punkterna. De viktigaste konstituenterna i detta mosstäcke äro de vaniga skogsmossorna särskit Hyocomiumarterna, band vika Hyocomiu,m triquetrum och H. squarrosum ofta spea en framträdande ro. I fätskikten dominera örter och gräs i en mångfad arter, beskuggningen är här icke så stor som i bokskogen, och detta gör att även under sommaren ett stort anta växter trivas. Att ange några för detta växtsamhäe speciet karakteristiska arter är svårt, då variationerna kunna vara mycket stora. Här kan endast anföras några exempe på arter, som bruka trivas i ekskogar. En he de av dessa ha en ganska oka utbredning, men då de i trakter, där de förekomma, ofta nog äro rikiga, böra de dock här anföras. Band örterna kunna antecknas föjande: Achemia-arter, Aiaria officinais, Anemone hepatica, A. nemorosa, A. ranuncuoides, Convaaria maja/is, Dentaria bubifera, Geranium robertianum, G. sivaticum, Geum riva/e, G. urbanum, Latityrus niger, L. vernus, Ozais acetosea, Paris quadrifc:ia, Fumonaria of.ftcinais, Vioa mirabiis, V. riviniana, V. sivestris. Band ))gräsen)) nämnas föjande: Anthozanthum odoratum, Brachypodium caninum, B. sivaticum, Briza media, Carez-arter såsom C. digitata m. f., Mdica nutans, M. unijora, Miium effusum. Risen spea i detta växtsamhäe endast en mycket underordnad ro. Det är de vaniga bärrisen, som i amänhet bruka finnas utan att här på något vis sätta sin präge på växtsamhäet. Buskar och övträd finnas däremot ofta, för att icke säga som konstanta eement i vegetationen. Särskit typisk för ekskogen är hassen, som nästan konstant ingår som underväxt. Härti komma ett ferta andra buskar såsom hagtorn, haon, nypon, sån och på vissa okaer björnbär och båhaon. Ett stort anta träd kunna även ingå i skogstyper med ek som huvudträd: am, ask, brakved, getape, hägg, ind, önn, oxe, rönn, vidape och i södra Sverige avenbok och bok äro träd som träffas tisamman med eken och ofta nog ge skogen en karaktär av bandskog av äda övträd eer förmeda övergången mean ekskog och öväng. Ett ferta av ovan nämnda buskar och örter äro för övrigt ika utmärkande för övängen som för ekskogen. I skogar av dessa typer finner man en jordmån av i viss mån ikadan karaktär som den ovan i bokskogarna beskrivna. Under förnan, som här utom av rester efter de högre växterna även innehåer en större mängd döda moss-stammar och bad m. m., träffas atså en mu, ti utseendet iknande

6 KARL LUNDBLAD [6] bokskogsmuen. Den har mer eer mindre utprägad kumpstruktur och visar sig vid närmare granskning bestå av med varandra intimt bandade minerajordskorn och starkt sönderdeade rester av växt- och djurdear. Liksom i bokskogsmuen finnas en stor de av såvä de organiska som de oorganiska beståndsdearna i ge-form. I typiska fa underagras muen av en brunjord, ti utseende och struktur av ungefår samma sag som ovan beskrivits. Brunjorden förtonar sedan i rege ångsamt i den oförändrade moderavagringen. En något ikartad jordmånstyp finner man i de örtrika barrskogar, som finnas utbredda över hea andet. Amännast äro av dessa skogstyper de med övervägande gran; ört- och gräsrika taskogar ha sin största utbredning på Gotand (se härom närmare HESSELMAN 1908). I de örtrika granskogarna, i norra Sverige i amänhet okaiserade ti mera fuktighetsgynnade okaer, s. k. surdråg o. d., inom områden med rikare mineraisk grund, t. ex. Jämtands siurområden dock även på torrare okaer, finner man atid en inbandning av övträd såsom gråa, kibba, björk, sägarter m. f. vika genom badavfaet ha stor betydese för bevarandet av det goda marktiståndet. Buskar och ris finnas även nästan atid men spea i rege en fysiognomiskt underordnad ro. Örter och gräs äro däremot karaktärsväxter. En stor de av de växter, som ovan omtaats i ekskogen, träffar man även här; närmare beskrivning av vegetationen ska ej här meddeas, då de örtrika barrskogarna i det föjande ej behandas. Endast ett par exempe på örtvegetationen må anföras: vitsippor och båsippor (Anemone nemorosa och A. hepatica) äro karaktärsväxter för ett ferta örtrika barrskogar, och man kan vara nästan säker på att påträffa mujord på de stäen, där båsippan förekommer något så när rikigt. Bottenskiktet i dessa skogstyper är nog oftast sutet, bestående av de vaniga skogsmossorna, främst Hyocomium-arterna, band vika H. triquetrum är särskit utmärkande för skogstypen. På dt: fuktiga okaerna spea även Mnium- och :Jungermanrtia-arter en framträdande ro. Mu- och brunjordsagren äro även här av ungefär samma utseende som ovan beskrivits ehuru tydigare avgränsade från varandra, men avvika i den kemiska sammansättningen, varom närmare i nästa kapite. De skogstyper som utmärkas av en brunjordsartad jordmån, äro atså de mer eer mindre örtrika övskogarna och örtrika barrskogar. Lika karakteristisk är utbidningen av en porsoprofi på tahedarna och i de massrika barrskogarna. Den typiska taheden med sin särskit karakteristiska»avpodsoering» (se TAMM 1920) kommer ej här att behandas. Däremot ha undersökts några porsoprofier från massrik barrskog. De massrika barrskogstyper, som givit upphov ti podsoen, kunna i vegetationens sammansättning förete de största oikheter. Träden äro gran,

[7] BRUNJORDENs DEGENERATION 7 ta eer ika ofta en bandning av båda. Marken är i amänhet täckt av ett mosskikt, sammansatt av de vaniga skogsmossorna: Hyocomium parietinum och Hyocomium prozferum samt Dicranum-arter såsom Dicranum scoparium och D. unduatum m. f. Ofta saknas fätskikt nästan fuständigt, men vanigare är, att ett mer eer mindre sutet dyikt, huvudsakigen av ris, finnes utbidat. De mest typiska risen för dessa växtsamhäen äro de vaniga bärrisen, båbär och ingon ( Vaccinium myrtius, V. vitis ida: a) men även andra som jung (Ca/una vugarz"s) och kråkbär (Empetrum uigrum) m. f. kunna mera okat spea en viss ro. Gräs och örter finnas även i dessa skogstyper men spea reativt obetydig ro. Band»gräsen» kunna nämnas först och främst Deschampsiajexuosa samt dessutom sådana som Caamagrostis arundinarea och Luzua pi/osa. Örterna äro rätt fåtaiga, man observerar t. ex. Meampyrum pratense, 111. sivaticum, Majanthemum bijoium, Oxais acetosea, Trientais eu1'0jaja samt ett par orchideer: Goodyera repms och Listera COJ'data. Bir örtfrekvensen större närmar sig ofta jordmånen de ovan beskrivna typerna, särskit är en rikare förekomst av Oxais ett tecken på mer muartad humus. Podsoeringsgraden är ofta adees ikartad, oberoende av den nuvarande vegetationens sammansättning. Detta måste tydas så, att växtsamhäets utseende ej atid varit ikadant som nu. Det är bekant, att oika växter på ganska skida sätt bidraga ti råhumus-bidningen och därmed podsoeringen. Starkast podsoerande verkar den båbärsrika skogstypen, därnäst den ingonrika (se TAMM, 1920). Finner man nu en ingonrik barrskog eer eventuet en dyik utan risskikt med ika stark podsoering som en bredvid beägen, under samma förhåanden växande båbärsrik skog, så igger det närmast ti hands att tänka sig, antingen att båbärsriset först het nyigen inkommit i detta senare växtsamhäe, eer ock att de förutnämnda i forna tider haft en vegetation, där båbärsriset speat en större ro än för närvarande. Marktypen är som sagt i de massrika skogarna rätt ensartad. Förnan består ti en mycket väsentig de av döda rester efter skogsmossorna, härti komma barr och kvistar från träden, avdöda dear av ris, gräs och örter m. m. Under denna kommer så råhumusen, som ti skinad från ovan beskrivna skogstypers mu icke har kumpstruktur utan är mer eer mindre sammanhängande och ofta kan som en fit avfås från såvä förna som underag. Särskit råhumusens övre mera osönderdeade ager pägar vara starkt sammanhängande på grund av en hopvävning genom svamphyfer. Råhumusen saknar vanigen adees det rika organiska iv som utmärker muen. Metmaskar finnas vanigen ej, varav föjer att inbandningen av mineraiska ämnen är obetydig, och bakterieivet är i det orörda beståndet svagt, så att omsättningen av den organiska substansen går be-

8 KARL LUNDBLAD [8] tydigt ångsammare än i mujordarna. Minerajorden närmast under råhumusen är utbidad som bekjord, ett utösningsskikt, varti i brunjordsprofierna ej finnes någon motsvarighet. Det är på grund av utösning av järn eventuet genom reduktion av järnoxidföreningarna, som den beka färgen uppstår. Bekjordsagret har kornstruktur med de devis Yittrade minerakornen iggande var för sig utan sammanhåande meanagring. Närmast under bekjorden föjer ett mer eer mindre mörkfärgat ager av rostjord, ett anrikningsskikt, vari ur bekjorden utösta ämnen åter utfäts. Även här äro de utfäda ämnena i form av geer men strukturen hos rostjorden är en annan än hos brunjorden. I typiska fa har rostjorden vanig konstruktur, utan att de enskida kornen sammanhåas av meansubstans ti kumpar, de på kornens yta utfäda geerna göra atså endast kornen något större än i den oförändrade moderavagringen, i övrigt är strukturen ungefår densamma. Här är atså en även i fät ätt iakttagbar skinad mean brunjord och rostjord, den förra har en betydigt uckrare konsistens. Jämförese mean podso= och brunjordsbidning och möjigheterna för en kemisk karaktäristik av jordmånerna. Av ovan meddeade korta översikt över podso- och. brunjordsprofiernas uppkomst torde framgå, att man i fät ganska ätt kan konstatera skijaktigheterna mean de oika typerna. Det är emeertid av ett stort intresse att även kunna ge en något så när kar kemisk karaktäristik av dem. Särskit är det av vikt att på ett tidigt stadium av markdegeneration, innan denna är för ögat märkbar, kunna konstatera densamma för att i tid vidtaga markförbättrande åtgärder. Det finnes intet tvive om, att brunjorden är den ur skogsproduktionssynpunkt bästa jordmånstypen i vårt and, förutsatt att den icke är utsatt för ogynnsamma infytanden av torka, grund mark e. d.; finner man nu vid en närmare undersökning, att en gamma brunjord börjar förstöras, övergå ti podso, bör man i produktionens intresse söka hindra processens vidare fortskridande, men ska man yckas däri, måste man nog i amänhet ingripa på ett tidigt stadium, ty en brunjord synes i vårt kimat betydigt ättare övergå i podso än podsoen i brunjord. Här ska nu ämnas ett itet bidrag ti frågan om den kemiska sammansättningen hos jordmåner av oika typ. Humusagret i en podsoprofi är utbidad som råhumus, i en brunjordsprofi däremot som mu. De fysikaiska oikheterna mean dessa humustyper har redan ovan tiräckigt beskrivits, men den kemiska

[9] BRUNJORDENs DEGENERATION 9 sammansättningen är också mycket oika. Detta framgår redan av bidningssättet, muens rika fauna, framförat av maskar, gör att muen ti mycket stor de består av i de organiska sönderdeningsprodukterna inbandade mineraiska ämnen, medan råhumusen praktiskt taget har samma karaktär som en torvjordart, d. v. s. består av nästan utesutande sönderdeade rester av de växter som förut funnits på marken. Råhumusen motsvaras vä också i en brunjordsprofi närmast av en de av förnan. P. E. MULLER, den förste som givit en karaktäristik av begreppet mu, säger därom (P. E. MULLER 1879, sid. Sz):»Ikke over ro % organisk Substans, uden fri op0seig Humussyre, ve barrdet med den mineraske Jord, saave ved Dyrenes som ved Vandets Virksomhed, fudkomment s0nderdet, skj0r, usammenhcengende... Aegt Mud». Här finnes atså en såvä fysikaisk som kemisk beskrivning av mu, sådan MULLER iakttagit den i de danska bokskogarna. Även den svenska bokskogsmuen har ungefär denna sammansättning, om också den organiska substansen iband kan ingå ti en något högre procent, detsamma gäer också för t. ex. ekskogens mu. Våra örtrika barrskogar ha däremot en humus, vars hat av organisk substans är betydigt högre, ofta uppgående ti zo- 6o %, den har dock en av muens egenskaper mer eer mindre utprägad, nämigen kumpstrukturen. Skinaden mean denna mu och råhumusen i samma områdens massrika samhäen är dock mycket stor, råhumusen håer normat upp ti 90 % organiska ämnen. En rätt stor de av i muen ingående beståndsdear förefinnas i ge-form, härti ska jag återkomma nedan. Först endast en amän beskrivning av profiernas övriga ager. Brunjorden består ti största deen av mineraiska ämnen, på de ingående bergartsfragmenten ärc scrn geer avagrade humusämnen och oorganiska beståndsdear samt av dessa ockuderade sater. Brunjordsagret motsvaras i podsoprofien av tvänne vä åtskida ager: bekjord och rostjord, viken senare iband kan vara utbidad som ortsten. Bekjorden är fattig på geer, men kan iband ha en rätt avsevärd hat av humus. Rostjorden däremot innehåer en stor procent ge-artade ämnen, och humushaten är också hög. Bekjorden är tydigen ett utösningsskikt och rostjorden anrikningsskiktet, vari de utösta ämnena åter utfäts. Man kan tänka sig skinaden mean brunjords- och podsoprofien uppstå på så sätt, att de i råhumusen rikigt förhandenvarande»ösiga» humusämnena des bidraga ti vittringen i bekjorden och des som s. k. skyddskooid hindra kooidernas koaguation, tis de på ett större djup ge upphov ti rostjorden, medan däremot muens humusämnen des genom mindre surhetsgrad och mindre ösighet ha en mindre vittrande förmåga, des också erbjuda mindre hinder för de uppkomna kooidernas koaguation, varav föjden skue bi en redan nära ytan

10 KARL LUNDBLAD [10] mera ge-hatig jordmån. Är detta riktigt bör man vänta sig att i mu och brunjord finna en tämigen hög hat av geer, i bekjorden endast en obetydig må.ngd och i rostjorden den ara högsta haten. Så är också faet, som nedan med anayser ska uppvisas. Då dessa anayser även ge en rätt stor möjighet att föja föroppet vid övergångsformer mean porso och brunjord skoa våra vanigare jordmåner av sådan typ här i korthet beskrivas. En dyik beskrivning återfinnes hos T AMM (T AMM I 921, sid. 107 ), aa av honom nämnda typer finnas förut från Danmark beskrivna av P. E. MULLER (P. E.,.MULLER 1887} Det första stadiet i brunjordsprofiens omvanding ti porso är, att muen ersatts av en mer eer mindre utprägad råhumus, medan övriga ager verka fut typiska för en brunjordsprofil Redan på detta stadium bör man med nedan omtaade anayser kunna påvisa en börjande uttvättning i det översta brunjordsagret resp. den gama muen, som under en råhumus har en tendens att övergå ti bekjord. I nästa stadium är denna process även för ögat synig, profiens utseende är detsamma, som nyss beskrivits, endast att en tunn, 1-3 cm mäktig bekjord hunnit komma ti utbidning, medan det därunder föjande anrikningsskiktet ännu devis bibehåar brunjordskaraktären. Vid anayser finner man, att bekjordsagret i en sådan profi visst.icke är en typisk bekjord av den karaktär, som man finner i podsoprofierna, den innehåer nämigen en ganska stor mängd ge-substanser. Den tredje meanformen har en bekjord av norma mäktighet, 5-15 cm, men denna förefaer ofta att vara mubandad och är ej skarpt avgränsad mot anrikningsskiktet, som ti karaktären är en meanform mean brun- och rostjord. Tydigen kan denna profityp tänkas vara antingen det sista stadiet i en brunjordsprofis övergång ti porso eer ock ett tidigt stadium i den motsatta processen. Ofta är det omöjigt att avgöra viketdera faet som föreigger, men finner man på okaen en moss- och risrik vegetation och hurnusagret är utbidat som råhumus, har man aa skä att anta, att man har att göra med en förstörd brunjordsprofi, och är vegetationen typiskt örtrik och mu finnes utbidad, bör profitypen anses som en porso i övergång ti brunjord. Ett ti synes typiskt fa av det ara första stadiet i denna senare process iakttogs sommaren 1923 av förf. på Sijansfors' försökspark I en för övrigt för området typisk mossoch risrik barrbandskog iakttogs här invid en gamma kobotten ett c:a 30 m 2 stort område, beväxt med en ovanigt frodig örtrik vegetation, där Anemone hepatz'ca fäckvis var fukomigt täckande. Det var nu att vänta, att här skue finnas en brunjordsprofi av den i traktens örtrika granskogar vaniga typen, men i stäet påträffades under den för övrigt fut typiska muen (4 cm mäktig) 14-16 cm bekjord, av ut-

[I J BRUNJORDENs DEGENERATION I seendet att döma av adees samma typ som i omgivningens moss- och risrika samhäen. Rostjorden är c:a 40 cm mäktig och av adees samma utseende som i de vaniga podsoprofierna. En jämföreseprofi, upptagen i mossrik granskog strax invid denna oka hade s-8 cm råhumus, 12 cm bekjord och 25-35 cm rostjord. Det är i detta fa adees tydigt, att det är en podsoprofi av ungefär denna senare typ, som av någon anedning (törhända kuturinfytande) börjat omvandas genom råhumusens övergång ti mu i samband med ändrad vegetation. För övrigt synes vegetationen ej änge ha varit sådan den nu är, ett par av de för traktens båsippsokaer typiska arterna saknas här adees, nämigen Carex digitata och Hyocomium triquetrum. Detta kan tydas så, att vegetationen ännu ej hunnit uppnå den sammansättning, som karaktäriserar traktens örtrika granskogar. Det skue vara av ett stort intresse att genom anayser kunna konstatera, om bekjorden i denna profi hunnit börja omvandas ti brunjord, men tiden har ännu ej medgivit provens anayserande. Som av det föregående framgår, har mået för dessa undersökningar varit att söka faststäa haten av i oika jordmånstyper ingående ämnen av ge-struktur, en undersökning som har sin betydese däri, att man av gemängden kan bedöma en jordarts förmåga att ockudera de för växternas trivse nödvändiga saterna. Anaysmetod. Huru de oika komponenterna i markens gekompexer äro kemiskt förenade med varandra är ännu föga utrett, däremot ha vi nu möjigheter att bestämma geernas sammansättning. De viktigaste konstituentern a äro organiska ämnen (humusämnen) samt järn, auminium och kisesyra. I vad form dessa ämnen ingå är däremot osäkert, järn och auminium kunna tänkas förekomma i form av»humater» eer ock som hydrater. Att en viss de av järnet förefinnes som Iimonit (järnhydrater) torde vä vara säkert. Rörande haten av de oika beståndsdearna har man tis het nyigen vetat ganska itet. Med den vaniga Eauschanaysen kommer man ej ångt, då haten av i geform förekommande ämnen i förhåande ti totamassan är reativt ringa, så att de i de vaniga anayserna angivna siffrorna ge föga värdefua uppysningar, skijaktigheterna mean oika jordagers sammansättning bi ej så stora, att de atid tydigt framträda. Därti kommer, att man endast med svårighet av en dyik anays kan beräkna, om t. ex. järn eer auminium finnes i siikatform eer på annat sätt bundet. För bestämning av humus finnes sedan ganska änge metoder t. ex. den VESTERBERGSKA (A.

12 KARL LUNDBLAD [12] VEsTERBERG I 9 I I) eer den modifierade form därav, som på Statens skogsförsöksanstat användes (se TAMM I9I7, sid. 252). Det är dock att märka, att man med denna metod och andra brukiga dyika ej bestämmer endast de i geform befintiga humusämnena utan överhuvudtaget aa ingående organiska ämnen och detta endast approximativt, då humushaten förutsättes vara proportione mot den vid deras förbränning uppstående kosyran. Andra metoder, såsom de av N. GRAN DEAU och E. W. BILGARD beskrivna, bygga på en viktsanaytisk bestämning av de av akai eer ammoniak utösta organiska ämnena, men det torde vara rätt osäkert, om aa humusämnen därav utösas och om ej även andra ämnen ingå i extrakten. En kaorimetrisk metod att bestämma reativa humushaten kunde ju tänkas utförd i anaogi med den av OD:EN för torvjordarter använda (MELIN och OD:EN I9I7) men även detta stöter på svårigheter, då färgen hos extrakter av oika humusjordar som bekant är ganska varierande, i samma mån som humusen växar i färg från rödaktig ti nästan svart. Om man såunda beträffande den organiska komponenten i gekompexet hittis får nöja sig med mindre exakta metoder, har man däremot nu en ganska noggrann metod att bestämma sammansättningen av den oorganiska komponenten. Redan I9I7 angavs av TAMM en metod för bestämning av»imonit»-haten i jordarter genom extraktion med en ösning av surt kaiumoxaat (TAMM 1917 sid. 254), och denna metod har sedan av samme författare modifierats så ti vida, att det sura kaiumoxaatet utbytts mot samma ammoniumsat (TAMM I922). Härmed vinnes att utom järn även andra i extraktet ingående ämnen ättare kunna bestämmas. Efter indunstning och avrykning av ammoniumsaterna kan tydigen utföras en vanig siikatanays. Det är användbarheten av denna metod för anays av svenska brun- och podsojordar samt deras övergångsformer, som nedan ska diskuteras. Som ett amänt omdöme bör genast sägas, att metoden visat sig synnerigen användbar för den kemiska karaktäristiken av oika jordmånstyper. Den är heer icke svårare att hantera än en vanig siikatanays. Den av TAMM föresagna koncentrationen hos extraktionsvätskan (TAMM. c. sid. 390) befanns i aa prövade fa ämpig, och metoden användes även på i huvudsak det sätt, som av honom angives. I korthet kan anaysmetoden beskrivas på föjande sätt. C:a 3 gram av det ufttorkade provet försättes i en förut noga rengjord gasfaska (bäst är att under någon tid utsköja faskorna med ösning av surt ammoniumoxaat) med IOO cm3 av extraktionsvätskan, som innehåer r 2,6o8 gr oxasyra och 24,840 gr neutrat ammoniumoxaat (bägge av fabrikat Kahbaum

[13] BR UNJORDENS DEGENERATION 13»Zur Anayse») pr iter i destierat vatten. Denna ösning har ett PH av i medeta 3,25. Några så beskickade faskor (i rege är det för tidsvinst ämpigt att arbeta med 4-6 anayser samtidigt) skakas 6o minuter i skakmaskin, varefter fitreras och tvättas ett par gånger genom dekantering med destierat vatten. Medest ytterigare roo cm3 av samma oxaatösning nedspoas den ia på fitret varande jordmängden åter ti huvudmassan i skakfaskan, varefter åter skakas i 6o minuter, fitreras och tvättas genom dekantering, varpå hea jordmassan tages på fitren och fuständigt uttvättas med destierat vatten. De förenade fitraten från första och andra utskakningen indunstas ti torrhet i patinaskå, ammoniumsat.erna avrykas och organiska ämnen bortgödgas försiktigt, varefter återstoden underkastas vanig siikatanays (T AMM. c., sid. 39 I). Orsaken ti att atid två utskakningar gjordes var, att jag fann att det endast i ett fåta fa var möjigt att med en extraktion utösa hea mängden oorganiska geer. Som kontro gjordes atid en tredje utskakning av det från den andra avfitrerade, varvid befanns, att totaa mängden därvid utösta oorganiska ämnen (atså utom de vid anayserna av extrakten bestämda även akaier, akaiska jordarter m. m.), bestämd genom direkt vägning av östa ämnen efter avrykning och gödgning, var c: a o, I % av totaa mängden i jordarten ingående oorganiska ämnen. Denna mängd var rent förvånande konstant, den gick säan ned ti o,o 7 % och ikaedes säan upp ti o, I 5 %. Då denna konstans iakttogs icke bott inom oika ager av samma profi utan även i oika profier, vare sig nu av brunjord eer podso, synes det mig, att de vid den tredje extraktionen utösta mängderna måste representera de ingående mineraens egen ösighet i ifrågavarande ösningsmede. Detta stämmer också överens med det förhåandet, att ett fjärde extrakt visar sig håa praktiskt taget samma mängd östa ämnen som det tredje. I ett par fa visade sig tredje extraktet håa något större mängd östa ämnen än ovan nämnts. Det var ortsten och rostjordar med särskit hög geh~t!t. I dessa fa medtogs även tredje extraktet vid anaysen. Då det emeertid är mycket säsynt, att två extrakt ej äro tiräckiga, och man i varje fa atid kan räkna med att få för den reativa jämföresen mean en profis oika ager fut användbara resutat, synes det adees onödigt att i rege göra något tredje extrakt. Metoden torde därför för svenska skogsjordarter ge tifredsstäande resutat om man använder två extraktioner, vardera 100 cm3 ösning ti 3 gr jord och ti vardera extraktionen använder en skaktid av en timme. Ti ungefär samma resutat har också TAMM sjäv kommit (TAMM. c., sid. 397). Anaysen av gödningsåterstoden från de båda (eventuet de tre) extrakten utfördes så som av T AMM omtaas. För SiOz-bestämningen

14 KARL LUNDBLAD [14] användes i rege endast en indunstning med HC, då mängderna atid voro mycket små, så att vinsten av en andra indunstning bev synnerigen obetydig och as icke motiverar det ökade arbetet med en sådan. TiOz, Az03 och Fez03 vägdes tisammans som oxider efter fäning som hydrater med ammoniak. I oxiderna bestämde!'> Fe genom smätning med kaiumpyrosufat, utösning med utspädd HC, reduktion med SnCz och bortskaffande av överskott på reduktionsmedet med HgCz, varefter titrerades med c:a o, o z n. KMn04 under vid koridhatiga ösningar vaniga betingeser. Fe, uträknat som Fez03, fråndrogs sedan från oxidsumman, varefter återstoden uppfördes som Az03, då det visat sig att Ti-haten är så ringa, att den kan fukomigt negigeras. Övriga i extrakten ingående ämnen bestämdes ej, de äro för övrigt ganska små, som framgår av vid den första av nedan beskrivna profier meddeade siffror. De ämnen som kunna utösas av ett dyikt ösningsmede äro tydigen utom geerna även sater av oika sag, des sådana, som äro mer eer mindre fria konstituenter i marken, des de av geerna ockuderade; de senare äro säkert huvudmassan av saterna. Då gehöjena på minerakornen bortösas bi de ockuderade saterna fria och gå i vattenösning på vanigt sätt. Skue jorden direkt behandas med vatten, fick man icke så stor mängd av dessa sater i ösning. Kaken kan man naturigtvis ej vänta sig att få i ösning på detta sätt, då oxaatet är band dess ara svårösigaste sater. Att TAMM dock kunnat påvisa kak i oxaatextrakten (TAMM. c., sid. 402-403), torde hetsäkert bero på att caciumoxaatet, som genast vid caciumsaternas ösning i den starkt oxaathatiga extraktionsvätskan måste bidas, därvid kristaiserar i så små kristaer att det )) går genom fitret >J. Eventuet kan man tänka sig bidning av övermättade ösningar. Dessa förkaringar synas mig mera näriggande än att antaga uppkomsten av ett ösigt dubbesat, en förkaring som av T AMM anförts som möjig. Det är ju väbekant, att man vid kvantitativ bestämning av kak g~nom fäning med ammoniumoxaat måste företaga fäningen i heta ösningar för att få caciumoxaatet att faa i så stora kristaer, att de säkert kunna avfitreras. Vid den här använda metoden har man endast arbetat med ösningar av vanig rumstemperatur, varför man har at skä att vänta sig, att en de caciumoxaat ska >Jgå genom fitret>j. Genom humushaten bi för övrigt ösningarna så mörka, att en obetydig gruming av caciumoxaatkristaer ej bir märkbar. Man bör kunna bestämma de festa övriga vattenösiga ämnen, atså av i vaniga jordarter förekommande främst. föjande metaer: magnesium, kaium och natrium, samt föjande syror: svavesyra och möjigen fosforsyra. Då emeertid, som av tabe 4 nedan framgår, sammanagda haterna av dessa ämnen äro

[15] ER UNJORDENS DEGENERATION 15 mycket små, måste man nog i så fa arbeta med betydigt större mängder för att få tiföritiga resutat. Anaysresutaten ha som vanigt i siikatanays meddeats som oxider i procent av totaa mängden oorganisk substans (bestämd som gödåterstod). Undersökta markprofier. De markprofier som undersökts äro des ett par typiska brunjordsprofier från småändska bokskogar, des några profier genom degenerad brunjord, uppkommen genom bidning av bokråhumus eer genom inpantering av barrträd på gamma bokmark. En typisk podsoprofi från samma trakt har också undersökts iksom även ett par dyika från det nordsvenska barrskogsområdet. Ti jämförese med de nämnda bokskogsbrunjordarna meddeas även en profi genom dyik jordmån i en ekskog. Samtiga prov äro insamade av docenten OLOF TAMM, och vegetations- och profibeskrivningar äro uppgjorda efter hans fätanteckningar. Vid samtiga prov anges haterna av SiOz, Fez03, Az03, som finnas i geform, beräknade i procent av oorganisk torrsubstans samt haten av vatten och humus i de ufttorkade proven (gödförustbestämning). Vid en av bokskogsprofierna, ekskogsprofien och de norrändska podsoprofierna anföras även BAUSCH-anayser, varav de två förstnämnda utförts av författaren, de senare av O. TAMM (avtryckta ur ovan citerade arbete av TAMM 1920). Profi I. Småand, Vexiö s:n, Hegö krpk., Hissön 1 9/s 1920. Ädre, dock ännu ej avverkningsmogen, mycket vacker och växtig bokskog vid Hegasjöns strand på norra deen av Hissön. Skogen är fusuten, utom enstaka fäckar, vari finnes någon markvegetation, ejest förna av boköv. I uckorna rikig bokföryngring och enstaka små granar. Av beståndet meddeas här en fotografi (fig. x). Vegetationen iustreras av föjande ståndortsanteckning. I beståndet: Träd: Fagus sivatica, ymn. Buskar och ris: saknas. Örter: enstaka. Oxais acetosea, Vz'oa nvzmana. Gräs: enstaka, Miium ef!usum. Bottenskikt: saknas. I uckor: Träd: Fagus sivatica rik., pantor av Fagus sivatica str., Sorbus aucuparia enstaka.

16 KARL LUNDBLAD [16] Buskar: saknas. Ris: enstaka, P; roa secunda, Vacct'nium myrtzus. Örter: strödda-rikiga, Anemone hepatica tunns.-str., fäckvis rik., Anemone nemorosa enst., Campanu/a rotundifoia enst., Dentat ia bubzfera enst., Dtyopteris Ftz'x mas tunns., Dryopteris Linnaana tunns., Fragana vesca enst., Gaium aparitze enst., Hypericum quadranguum tunns., Lactuca murafis enst., Lathyrus montonus enst., Majanthemum bifoium tunns., Oxais acetosea tunns., Potentza erecta tunns., Ranuncuus acris tunns., Veronica chamcedrys enst., Veronica officinazs enst. Gräs: tunnsådda-strödda, Agrostzs tenuzs tunns., Deschampsza je:t:uosa tunns., Miium ejjitsum enst. Mossor: strödda, Hyocomium parietinum tunns., H. proiferum tunns., E. triquetrum tunns., H. squarrosum på enstaka stenar. Lokaen är beägen på en pan moränterrass. Moränen är sandig urberg,smorän, ej särskit rik på sten. Profi upptagen ti r r s cm: s djup, gropen r,7 X o,7 m. Moränens bergartssammansättning utröntes genom räkning och bestämning av uppgrävda stenar och befanns vara: D' ]Up m Granit, Granit finkornig,röd % % 0-I 34 I [r~i,rs 1 38 - Tab. I. Bergarter i moränen. Zusammensetzung der Moräne. L~ptit, Le?.tit, H~e-1 G~~js, Porfyr Diorit!Diabas IDiaba~-1 jus mork fmta mork porfynt % % % % % % % % 24 5 13 2 4 5 9 I 23 8 I5 8 - - 8 -- - 2 O be- stäm- bara % Profiens ager: a. Förna av boköv, 2-3 cm mäktig. b. Mu. Synnerigen typisk mu, rik på metmaskar, utprägad kumpstruktur och så ucker, att den»gungar», när man går på den, r o-i 2 cm mäktig. Vid denna gräns övergår muen i ett at brunare skikt, övergången mycket diffus. c. Brunjord. Mubandad minerajord av brun färg. Har särskit uppti tydig kumpstruktur. Hea agret är uckert och ätt att gräva i, 40--s o cm mäktigt. De festa av de grövre rötterna gå i brunjords- och muagret, men bokrötter finnas dock ända ned ti profiens botten. Kontro profi: a. Förna, 2-3 cm. b. Mu, I 2-I s cm. c. Brunjord, 40-5o cm. Profien är identiskt ika med den föregående, som med säkerhet är typisk för okaen.

[17] BRUNJORDENs DEGENERATION 17 Neg. tihör Skogsförsöksanstatens samingar. O. TAJ\'Jj\ foto. Fig. r. Bokskog pi brunjord. Hissön, Hegö kronopark, Sm&and. - Buchenwad auf Braunerde. Hissön, Staatsforst Hegö, Småand. 2 fedde. frå!t statens Skog-sförsöksanstat. Häft. 2r.

18 KARL LUNDBLAD [18] De i nedanstående tabeer upptagna proverna äro insamade i den först beskrivna profien. Tab. 2. Bausch anayser. BausCh Anaysen. Mu 3-13 cm An. I Övre brunjord 15-32 cm An. 2. Undre morän 100-115 cm An. 3 Hygrosk. H 2 0 Kem. bundet H 2 0 Humus Sio. Ti0 2 Fe 20 6 A 20 3 Ca O M go K 2 0 Na.O... Summa a: b a b % % % % I,66 I,oo o,s3 o,95 9:69 3:96 65,4 76,x8 70,oo 74,69 o,s3 0,6x o,s9 0,63 2,sx 2,88 3>3I 3.53 10,97 I2,6o I 97 I 2,77,ss I,82 I 741,sx o,og o,xo 0 712 O,I3 2,77 3,18 3>I9 3.47 3,76 3:63 3,12 3,33 99. IOO,oo 99,6 IOO,oo Tab. J. Haten av geer. Gehat an Geen. a b % % 0,52 0,67 I,oS 72:90 75,x8 o,ss 0:57 3,18 3, 8 12,25 12,6s,84,go o,xs o,x6 3,16 3, 6 2,88 2,98 99,x8 IOO,ao sio....-... Mu 3-13 cm An. 4 % o,o2 Fe 2 0 6 0,62 AI.0 9... o,s3 Humus +vatten... / Summa/ I,I7 I2,I8 "Brunjord Brunjord Morän Morän 15-32 cm 32-57 cm 6o,-8o cm IOO :II5 cm An. 5 An. 6 An. 7 An. 8 % % % % o,o6 o,o8 o,o7 o,o7 0,62 0,52 0,36 o,x6 _. 0,42 o,ss 0,37 0,37 I,xo r,x8 o,so o,6o 5 9 7 3.s 1,64 2,27 Av tabe 2 framgår, att moränen har den för en urbergsmorän normaa kemiska sammansättningen och av tabe I ser man, att de ingående bergarterna icke äro band de mera ättvittrade, de svårvittrade eptiterna och häefintorna ingå vä i stäet ti större frekvens än i urbergsmoräner i rege är faet. Profien visar atså en utbidning av typisk brunjord på mineraiskt svag grund. Tabe 2 och 3 ge även uppysning om humushaterna, fuständiga humusbestämningar ha endast utförts vid de fuständigt anayserade proverna, i tabe 3 anges som»humus+ vatten» göd förusterna, som. också ge ett reativt mått på humushaten.

[ 19] BRUNJORDENs DEGENERATION 19 Tabe 3 visar ti sist de i geform ingående oorganiska ämnena. I en typisk brunjordsprofi har man atså intet utösnings- resp. anrikningsskikt, geerna finnas rikigare i mu och brunjord än i underaget, men nämnvärd transport av vid vittringen utösta ämnen har ej ägt rum, utan dessa ämnen synas genast ha utfäts i geform. Haten av geer är även reativt åg, såsom ofta pägar vara faet i brunjordsprofier, möjigt är att de på minerakornen utfäda geerna erbjuda ett skydd för vidare vittring i större skaa. Här ska också anföras uppgifter över totaa mängden vid extraktionerna utösta ämnen. Tab. 4. Totaa mängden av oxaatösningen utösta oorganiska ämnen. Gesamtgehat an anorganisrhen mit Oxaatösung ansgeösten Stoffen. Mu Brunjord Brunjord Morin Morän 3-13 cm 15-32 cm 32-57 cm 6o-8o cm IOO-II5 cm. An. 4 An. 5 An. 6 An. 7 An. 8 1 1 1 1 % % % % % Totamängd... II,':7' r,,o Ir',4,s' oo,,g8o5 Si0 2, Fe 2 0 8, A 2 0 8 en!. tab. 3 1--~--~~~~----~~~~+---~--T- Åt~::~~ so~ c~~)~~~~~.~~~~:1 o,34 o, 23 o,xs O,o7 De i denna tabe som»återstod» betecknade ämnena äro tydigen de av geerna ockuderade saterna. Som synes äro mängderna därav små, men då band dem återfinnas de för växterna viktigaste mineraiska ämnena, har det ett visst intresse att kunna konstatera, att haten är störst i muen för att sedan avtaga och i den oforändrade moränen knappast kunna påvisas. Växterna ha atså sitt huvudsakiga förråd av ätt tigängig mineraisk näring att hämta i mu- och brunjordsagren, och just i dessa skikt finner man också de festa rötterna. Förkaringen ti den frodigare vegetationen på mumark igger säkert ti en de häri: växterna behöva ej sända rötter ned ti ett djupare iggande anrikningsskikt för att tifredsstäa sitt behov av mineraisk näring. o,6o Profi 2. Småand, Öjaby s:n, Hegö krpk., Hegön. 24-2 5/8 rgzo. Gammat vackert fusutet bokbestånd (den ädsta och största fusutna bokskogen å Hegö). Luckor finnas här och var. En gamma grov bokstubbe visade sig vara c:a zoo år gamma. Tarika bokpantor uppträda, så snart justigången det medgiver. Vegetationen: Träd: ymniga, Fagus sivatica, enstaka pantor av Fagus sivatica, Popuus tremua, Sorbus aucuparia.

20 KARL LUNDBLAD (20] Buskar: saknas. Ris: enstaka, Vaccinium myrtius. Örter: enstaka,' Anetnone hepatica, Anemone nemorosa, Convaaria mafai's, Dryopterz's Linnceana, Lathyrus vernus, Mafanthemum bifoium, Oxaz's acetosea. Gräs: enstaka, Deschampsia jexuosa. Mossor: på stenar o. d., Hyocomium proiferum, Hypnum sp. Lokaen beägen på en ganska vidsträckt pan moränterräng. Normat sandig, ej särskit stenrik urbergsmorän. Profi upptagen i en grop av 1 s s x 1 2 o cm ti ett djup av So cm. Fotografi av profien (fig. 2 ). Moränens sammansättning utröntes genom stenräkning: Tab. 5 Bergarter i moränen. Zusammensetzung der Moräne. Djup Leptit, Granit jus % ~.; Leptit, Leptit, Diorit mörk porfyrisk % % % Diabas Kvartsit Porfyr % % % o-5o cm 25 57 <so cm... 25 62 2 5 3 - - - 6 2 - - - 13 Ti denna tabe bör anmärkas, att siffrorna i sista raden äro något osäkra på grund av för itet tigängigt materia. Profiens ager : a. Förna av boköv, 2-3 cm mäktig. b. Mu med ganska utprägad kumpstruktur, rik på metmaskar men innehåer även vita svampmyce. Ganska vä avgränsad från föjande ager. 4 cm mäktig. c. Brunjord. Tämigen tydig kumpstruktur uppti, mindre tydig nedti, där den diffust övergår i underagets struktur. Ljusnar nedåt, ingen tydig imonitfärgning. Någon urakningshorisont kan ej skönjas. Mäktighet c:a 3S cm, gränsen nedåt oskarp. d. Morän, grå mycket hårt packad, stenfattig. Den är så hård, att det trots spett och hacka våar de största svårigheter att ned tränga. Från s o ti So cm under markytan är moränen roststrimmig och, roststrimmorna fortsätta i sjäva verket ända ned ti den upptagna profigropens botten. Rostfärgen är kar, det är säkerigen en gey-horisont. Det hårdaste agret börjar 6o cm under markytan. Bokrötterna gå mest i sjäva muen och i brunjordsagret. I muen oerhört tarika, fina rötter, i brunjorden såvä grövre som finare. De upphöra adees ovan den mycket hårda moränen (6o cm djup). Marken är ej så»fet» som på Hissön, se föregående profi. Bokarna synas håa marken mycket torr (observera gey-horisonten). Kontroprofi: a. Förna, 2 cm. b. Mu; 5-6 cm. c. Brunjord, 3 S -40 cm

[21) BRUNJORDENs DEGENERATION 21 Neg. tihör Skogsförsöksanstatens samingar. O. TAMM foto. Fig. 2, Brunjordsprofi i bokskog. Profiens djup är 70 cm. Överst mu 4 cm., härunder det egentiga brunjordsskiktet, som sm!ningom överg!r i norma morän. Hegön, Hegö kronopark, Sm!and. - Braunerdeprofi in Buchenwad. Die Tiefe des Profis 70 cm, da von Mu 4 cm; die unteragernde Braunerde ge h t amähich in die unveränderte Morän e ii ber. - Hegön, Staatsforst Hegö, Småand.

22 KARL LUNDBLAD [22] Geyhorisonten vid 7 o cm djup Profiens ager överensstämma med ovan beskrivna. Undersökta prov härstamma från den första profien. Tab. 6. Haten av geer. Gehat an Geen. i' Mu Brunjord Brunjord Brunjord. 3-7 cm 7-8 cm 10-23 cm 32-42 cm An. 9 An. ro An. II An. 12 % % % % Si0 2... o,c6 o,os O,x3 0,23 Fe, O,... 0,68 0,74 0,82 o,s6 A 2 0 3 0,92 O,g4 O,gg I,22 Summa I,66 I,76 I,94 2,o:r Humus+ vatten... 1 r8,,3 14,82 12,04 5.'4 Moränen har på denna oka enigt tabe 5 urbergssammansättning men är nog ännu mer mineraiskt fattig än den i föregående profi beskrivna {eptithaten är större). Av humushaterna torde framgå, att vi här ha att göra med en för bokskogar något mindre typisk mu. Det är emeertid en typisk brunjordsprofi även kemiskt sett: ingen tydig uraknings resp. anrikningszon finnes, men man kan dock observera, att ge-haterna stadigt titaga mot djupet i brunjorden. Av speciet intresse är att iakttaga, att järnet har största benägenheten att utfaa, högsta haten härav finner man ett stycke upp i brunjorden, medan auminium och kisesyra anrikas på djupare iggande nivåer. Detta är ett fenomen som i de degenererade brunjordarna och podsoprofierna träder än tydigare i dagen, och fråga är vä om vi icke redan i denna profi kunna skönja en börjande degeneration, som visserigen knappast i fät är märkbar men som ger sig ti känna genom en utösning i de övre markagren. Profi 3 Småand, Öjaby s:n, Hegö krpk., Hegön. 24-2 5/s 1920. Det ia bokbeståndet nära kronotorpet vid stranden av Hegasjön. Ädre suten bokskog. Ingen markvegetation utom i uckor. I en sådan antecknades föjande vegetation: Ris: rikiga, Vaccinium myrtius. Örter: strödda, Dryopteris Lz'nna:ana tunns., Majanthemum bifoium enst., TrientaHs europa:a tunns. Gräs: strödda, )eschampsia jexuosa tunns., Luzua piosa enst. Mossor: strödda Dicranum sp. str., Hyocomz'um proiferum str., Poytrichum commune str. Lavar: Tunnsådda på stenar. Lokaen beägen på pan moränmark. Profier upptagna ti r ro cm:s djup. Moränen hade föjande bergartssammansättning.

[23] BRUNJORDENs DEGENERATION 23 Djup o-so cm... ~ 31 4 6 S 1 ~~ r r so-roo cm... 2S Tabe 7 Bergarter j moränen. Zusammensetzung der Moräne. 44 12 3 3 3 3 5 Profien visar fäckvis god bomu, fäckvis verkig bokråhumus. På de senare punkterna I cm svagt utbidad bekjord. Bokförnan är 2 ti 3 cm mäktig i amänhet, bokråhumusen s ti 6 cm. Den är tämigen sammanfitad, fri från minerajord och bidar ett skarpt avgränsat skikt. Under densamma bekjorden, som är svagt utprägad, ti färgen grå. Brunjorden under denna börjar ändra färg och övergå i grått. Det hea sker fäckvis, så att bomu och bokråhumus förekomma om varandra. Man känner vid gång på marken, var det ena eer det andra föreigger. Metmask finnes, åtminstone i de bättre fäckarna. Lövtäkt observerades (kan detta möjigen vara orsak ti den fäckvisa degenerationen?). Profiens ager: a. Förna av boköv, 2 cm mäktig. b. Bokråhumus med gua myce, ej så mycket sammanhängande men utan kumpstruktur och utan maskar. 4-S cm mäktig. c. Bekjord, grå, något humusbandad, diffust begränsad nedåt. C:a r cm mäktig. d. Brunjord (eer rostjord?). Överst är agret jusbrunt, humöst och ganska uckert, har en tydig, om än icke så utprägad kumpstruktur. Denna de har en mäktighet av c:a 2S cm. Härefter vidtager en imanitfärgad zon c:a r s cm mäktig. Denna är mindre ucker och bidar övergång ti e. Morän med gey-horisont vid ss-6o cm:s djup och därunder. Moränen är mycket hård och packad. Limanitfärgningen i brunjordens undre de förefaer att vara ett degenerationstecken, enär sådan färgning saknas i den bästa brunjordsbokmarken. Iband träffas under bokråhumusen ett mörkt, humushatigt, ganska packat ager, c:a 2 s cm mäktigt, viket mycket diffust ÖYergår i ett mörkare, i brunt stötande ager. Prov anayserade från såvä den typiska ovan beskrivna profien (tabe 8) som denna senare variant (tabe 9 ). Tribe 8. Haten av geer. Gehat an Geen. Bekjord Brunjord Brunjord Morän Geystrimmor 7-8 cm 8-21 cm 31-46 cm 75 cm 6o-70 cm An. 13 An. 14 An. IS An. r6 An. I7 % % % % % Si O"........ o,o3 o,o3 o,25 o,o7 o,u Fe" O"...[ 0,52 o,s7 o,76 o,o8 I 15t o,x8 0,6] I-A~2~0~8_.._._ _ ~ ~ ~ +---o~,4~6 -~---o~,-64~-~--~~,~4 _, Summa I,ax 0,33 2,29 Humus + vatten 26,58 I 2,21 I,]O I S 42 O be- Leptit, Lept-it, Porfy- Granit Leptit por fy- Gnejs Porfyr Diabas stäm- mörk rit risk bara % % % % % % % % %

24 KARL LUNDBLAD [24] Tabe g. Haten av geer. Gehat an Geen. i~~g::::::::::::::::::::::::::: :_:_:_::_::_::_ :_:_:_:_:_::_: _: Bekjord, humusfärgad 7-8 cm An. r8 % :,_1 Humus.+. vatten...! 20,75 Bekjord, humusfärgad 8-22 cm An. 19 % ~...::.::;~: --:-----~...::...::;: Summa 0,66 Av tabe 7, jämförd med tabe 5, framgår att vi här ha praktiskt taget samma mineraiska grund som i profi 2, men brunjorden visar tydiga degenerationsfenomen, som även i fät äro märkbara och som vid den kemiska anaysen träda än tydigare i dagen. I huvudprofien finna vi såunda en bekjord, som dock ännu har en reativt hög hat av utfockade ämnen och tydigen ej het förorat förmågan att kvarhåa geerna. På grund av den höga humushaten i bekjorden, måste man vä snarast anse denna som det degenererade muskiktet, vars oorganiska geer börjat uttvättas, medan humushaten i stäet titagit. Under detta vidtar så brunjorden, som emeertid är ett så pass tydigt anrikningsskikt, - dess undre ager håer mer än dubbet så mycket geer som bekjorden -, att man kanske borde beteckna den :Som rostjord. I den senare profien märkes en ännu tydigare degeneration: des har den kraftigare utösningen skridit betydigt djupare ned, och des är gehaten i denna bekjord ännu ägre än i huvudprofien. I denna senare iakttages tydigt samma fenomen som förut påpekats vid profi 2, nämigen att järnet stannar ti större deen i de övre dearna a~ anrikningsskiktet, medan auminium och kisesyra först ängre ned börja utfäas. Den undre, brunjorden» har i profibeskrivningen ovan betecknats som imonitisk, vid anays visar den sig emeertid håa mindre mängd utfockad järnoxid än ovanför iggande ager. Limanitfärgen framträder tydigen på grund av den ägre humushaten. Geyhorisonten karaktäriseras av en synnerigen hög hat av utfockad järnoxid. Profi 4 Småand, Tjureda s:n, Skäsnäs krpk. Skogsförsöksansta tens försöksyta 229 på en udde i Hegasjön vid L. Jägareås. Granskog inpanterad år r 886 på gamma bokmark. Enstaka unga bokar finnas inbandade i beståndet omkring provytan. Marken täckes fäckvis av mossor men igger däremean bar, endast täckt av ett ager granbarr. I tätare dear av beståndet är markforan fattig, här antecknades endast Pyroa chorantha.

[25] BR UNJORDENS DEGENERATION 25 Neg. tihör Skogsförsöksanstatens samingar. E. WIBECK foto. Fig, 3 Granskog (med insprängda taar av dåig form) på!{amma! bokmark. I förgrunden en gamma bokstubbe från föregående trädgeneration. Skogsförsöksanstatens försöksyta 229. Skäsnäs kronopark, Tjureda s:n, Småand..: Fichtenwad (eingemischt mit Kiefern von schechter Stammform) auf atem Buchenwadboden. Vorne ein ater Buchen~ sturnpf. Probefiäche 229, Staatsforst Skäsnäs1 Småand.

26 KARL LUNDBLAD [26] Vegetationen i större uckor: Träd: pantor a v S01'bus aucuparz'a enst. Buskar: enstaka, Rubus z'da;us. Ris: saknas. Örter: tunnsådda, Geranium robertianttm en st., jfoehrz'ngia trinervia enst., Ox:ais acetosea enst., Vrtica dioeca enst. Gräs: enstaka, Luzua piosa enst., bredbadigt ej fertit gräs, enst. Mossor: rikiga, Dicranum sp.,.iyocomium proifemm, Hypnum sp., 111nium sp., Poytrichum commune. Pan mark på morän. Markprofiens djup I so cm. Moränens bergartssammansättning: Djup I o-so so-roo cm cm 000 Granit % Tabe 10. Bergarter i moränen. Zusamrnensetzung der Moräne. Leptit % Porfyr % Profiens ager: a. Förna, ös, av granbarr och mossrester. I -2 cm mäktig. b. Humus, starkt muartad, rik på vita svampmyce, saknar maskar. 3-4 cm mäktig. c. Bekjord, fäckvis utbidad under b., c:a I cm mäktig. d. Brunjord. Där bekjord ej finhes går agret b. diffust över i d., ejest finnes brunjorden under bekjorden. Lagret är något humöst, ganska uckert och ätt att gräva i, synes innehåa något imonit. På gränsen mean b. och d. gå de festa granrötterna, de äro dock tarika i hea agret d. Brunjorden bir nedåt mindre hurnös och mera imonitisk, det senare särskit där agret är mera sandigt. Uppti har den en ganska god kumpstruktur, denna bir at mindre. utprägad mot agrets undre gräns, där det diffust övergår i underaget. e. Morän, grå, ganska hårt packad, med gey-horisont på 7 o- I 3 o cm djup. Gey-horisonten är mycket oregebunden, tunnar iband ut ti svaga roststrimmor i den grå, packade moränen, iband sväer den ut ti kraftigt rostfärgade partier. På sina hå når gey-horisonten så högt, att det är svårt att dra gränsen mean den och brunjorden. De djupaste rötterna synas gärna söka sig ned ti gey-strimmorna. Kontroprofier upptagna ti 1 / 2 m djup voro adees identiska med ovan beskrivna. Av tabe ro framgår, att de ösa jordagrens sammansättning är adees ikartad på denna oka som på de förut beskrivna. En typisk brunjordsprofi har säkert här funnits utbi~dad, humusen har ej het förorat mukaraktären, och en ej at för mycket omvandad brunjord finnes ännu kvar. Den senare håer dock i sitt övre ager ungefär 3 gånger så mycket geer som den bekjord man finner fäckvis utbidad. Brunjorden har atså redan fått karaktären av ett typiskt anrikningsskikt, 22 Diorit % IO 6 Diabas % 6 6

[27] BRUNJORDENs DEGENERATION 27 Neg. tihör Skogsförsöksanstatens samingar. E. WIBECK foto. Fig. 4: Kuturskog av gran på gamma bokmark. skogsförsöksanstatens försöksyta 229, ytan krongarad. Skäsnäs kronopark, Tjureda s:n, Småand. - Kuturfichtenwad auf atem Buchenwadboden. Probefäche 229, stark durchforstet. Staatsforst Skäsnäs, Småand. och bekjorden håer icke mer geer än vad faet ofta är på verkig podsomark. Det torde vara tämigen säkert, att den börjande podsoeringen kommer att fortskrida vidare, om icke markvegetationen ändras, och småningom skue atså här bi en podsoprofi, vars gama brunjordskaraktärer ej mer vore skönjbara. Beträffande anrikningen av de oika beståndsdearna i geerna märkes detsamma som vid föregående profier anmärkts, nämigen att järnföreningarna koaguera tidigare än Tabd II. Haten av geer. Gehat an Geen. Brunjord Morän, Gey-hori, Bekjord Brunjord Brunjord Morän 5-6 cm ro-27 cm 27-37 cm imonitisk. gey-str. son t I33-I54 cm 37-54 cm 65-82 cm roo cm An. 20 An. 2I An. 22 An. 24 An. 22 An. 25 An. 26 % % % % % % % Si02 o,o3 o, to 0,20 0,24 O,og 0 113 o,o9 Fe20 3... 0,40 o,g8 o,62 O,JI o,o7 0,r4 0,76 A20S... 0,23 0,75 I,os 0,86 0,25 0,43 0,38 Summa 0,66 I,83 I,87 I,4I 0,4J: O,Jo I,23 Hmnus +vatten/ 6,g8 j 5, 23 5,75 3 39 0,75 I,35 2 1oo

28 KARL LUNDBLAD 281 auminium och kisesyra. Av de åga humushaterna i profiens samtiga ager skue man kanske kunna draga den sutsatsen att muen här varit av ett adees särskit gynnsamt sag, starkt uppbandad med minerajord. Även gey-horisonten är endast svagt hurnös och torde få sin huvudsakiga färg av imoniten. Beträffande den så kaade imanitiska brunjorden gäer detsamma, humushaten är så åg att imanitfärgen därför framträder tydigare än i profiens övriga ager, atså samma fenomen som vid föregående profier påpekats. Profi 5 Småand. Herornesjö s:n, vid andsvägen nära Hostorp. Vacker barrbandskog, nära den punkt, där vägen från Växjö går in i skogen. Band ädre träd övervägande ta, yngre endast gran, granar finnas för övrigt av aa dimensioner. Skogen är av ren massrik typ och av medegod växtighet. Den är garad och väskött. Markvegetation i beståndet: Ris: enstaka, Gauna vugaris (steri). Örter: saknas. Gräs: tunnsådda, fäckvis strödda, Deschampsia fexuosa. Mossor: ymniga, Gtenium c rista eastrensis tunns., Dicranum unduatum tunns., Dicranum sp. enst., Hoycomium pan'etinum rik.,.yocomium proiferum tunns., Poytn'chum commune enst., Sphagnum sp. enst. fäckar. Markvegetationen i en större ucka: Träd: enstaka pantor av Sorbus aucuparia. Buskar: enstaka, Juniperus communis (pantor). Ris: rikiga-ymniga, Gauna vu~garis tunns. (ferti), Vaccinium myrtz'us rik., Vaccinum vitis id(za tunns. Örter: enstaka, Dryopteri's Lz'nn(Zana, Mafanthemum bifoium, Tn'entaz's europ(za. Gräs: tunnsådda, Deschampsia jiexuosa tunns., Luzua campestris enst, Mossor: rikiga-ymniga, Gtenium cn'sta castrensz's tunns., Diaanum unduatum tunns., Dicranum sp. tunns., Hyocomium pari'etinum rik., Hyocomium proiferum tunns., Poytn'chum commune str. Pan moränterräng på häefinta, invid en norr därom iggande granitterräng. Moränen är av normat utseende, sandig och stenfattig. Dess sammansättning, utrönt genom stenräkningar, framgår av nedanstående tabe, vari den från o-70 cm djup härrör från en annan profi än de båda övriga. Tabe 12. Bergarter i moränen. Zusammensetzung der Moräne. Granit Leptit Porfyr Diabas Diorit Obestäm- Djup % % %,o 0,< % bara% o-so cm... 57 33 --! 4 6 -! 50-120 cm... 44 43 4 i 5-4 o-70 cm... 59 37 - - 4 - Profiens ager: a. Förna av moss- och barr-rester, 2-3 cm mäktig. b. Råhumus, rätt utprägad, kompakt. 9- I I cm mäktig. I dess undre de ett I,S-2 cm tjockt ager, som är svart och rikt på korester.

[29] BRUNJORDENs DEGENERATION 29 c. Bekjord, grå, något humös, iband jusare, iband mörkare. Stöter i vissa partier i chokadbrunt, i andra rent grå. Iband är den horisontat svartgråfammig. Medemäktigheten är 6,9 cm (på oika punkter i profien uppmättes föjande mäktigheter: ro, 6, s,s, s, 7, 6, 6, 6, 7, s, 9, 4, 7, 7, s, 8, 9, 7, 6, 7, 12 cm). d. Rostjord. En cirka 30 cm mäktig zon, som vid sin undre gräns fukomigt omärkigt förtonar i morän (ovan gey-horisonten). I en övre zon, c:a s-ro cm, är den mörk och humös, städse något famming. Limanitiska strimmor finnas även, ej oika geystrimmor, men utan synbart sammanhang med gey-horisonten, troigen markera de rotkanaer. Hea denna övre zon verkar en smua smutsfärgad. Den därunder föjande zonen är ti färgen mera rostgu även denna smutsfammig, övergår omärkigt i e. Morän, med gey-horisont, stenfattig, finsandig (de räknade stenarna äro nästan aa som påträffades). Från s S ti 1 o S cm under markytan finnes utbidad en mycket vacker, starkt roströdstrimmig gey-horisont. Strimmorna gå des horisontat, des vertikat. Moränen är i gey-horisonten kanske något mindre hård än under densamma. De festa rötterna gå i humusagret och på gränsen mean detta och bekjorden. Ett mindre anta gå i bekjorden, däremot ett betydande anta i rostjorden. Inga rötter synas gå djupare än 7 o cm, trots att ganska många gama taar stå överat omkring gropen. Kontroprofier: a. Förna av moss- och barr-rester 2 cm. b. Råhumus, 1 o cm. Bidar ett starkt sammanhängande skikt och synes vara mycket utprägad. Tarika korester i undre deen, citrongua svampmyce. c. Bekjord, tämigen skarpt avgränsad både uppåt och nedåt och ganska regebunden. Dess mäktighet c:a 9 cm (max. r 1 cm., min. 4-S cm). De översta s-6 cm av densamma något svartaktiga och humusimpregnerade. d. Rostjord. En rätt obestämd horisont c:a 20 cm mäktig. Överst c:a S cm horisontastrimmigt, ivigt rosthumusbrunt ager. Iband erinrar det mycket om humuspodso. Det övergår nedåt diffust i ett gubrunt, som det synes mera av humus färgat skikt, som något påminner om traktens brunjord; det har dock enkekonstrnktur. e. Morän, gråvit, sten fattig, sandig.. På 6o-7 o cm djup ivigt rostfärgade strimmor. En andra kontroprofi överensstämde nära med denna. De anayserade proverna äro tagna ur den först beskrivna profien. Tabe 13. Haten av geer. Gehat an Geen Bekjord Rostjord Rostjord Morän Morän Geystrim-~ mor 13-16 cm 20-30 cm 30-40 cm so-6o cm 120 cm An. 27 An. 28 An. 27 An. 30 An. 31 1 % % % % % 160-70 cm An. 32 % Si0 2... o,o6 o,sz 0,64 0,43 o,rz 0,1r Fe 20 3... 0,38 o, 9s o,65 o,zs o, 3r I 136 A 20 3 0,49 2,36 2,35,43 O,r9 o,69 Summa 0,93 3,86 3,64 2,14 o,6z 2,r6 Humus + vatten! 7,45 10,24 7,24 3 49 0,78 I 188

30 KARL LUNDBLAD [30] Tabe. 12 visar, att det mineraiska underaget är ikartat med det från de förut beskrivna okaerna kända. Här har emeertid utbidats en ganska typisk podsoprofi. Anrikningen av geer är ganska stark, och de oika komponenterna ha anrikats på samma punkter som i förut beskrivna profier, atså järnet högt upp och i gey-horisonten, auminium och speciet tydigt kisesyra i den egentiga rostjordens djupare ager. Att observera är vid denna profi, att det som igger mean gey-horisonten och rostjorden, trots att det verkar vara oförändrad morän, håer en ganska stor mängd geer. På grund av den åga järnhaten och den reativt åga humushaten avviker agret i färgen icke från den oförändrade moränen, men måste dock anses som ett typiskt anrikningsskikt. Om det är att räkna ti rostjord eer gey-bidning är däremot mera osäkert, sammansättningen tyder emeertid snarast på att det är rostjordens understa ager, där järnutfäningen upphört och endast auminium och kisesyra fortfarande detaga i koaguationen: Förekomsten av dyika anrikningsskikt erbjuda tydigen en ganska stor svårighet att i fät riktigt bedöma en markprofi, det som tycks vara oförändrad moderavagring kan också vara ett svagt färgat anrikningsskikt. Humusämnenas anrikning i rostjorden och den reativt åga haten i bekjorden är ett karakteristicum på den verkiga podsoen, i de degenererade brunjordarna finner man, som ovan antytts i rege större hat av humus i bekjorden än i brunjorden {resp. rostjorden). Profi 6. Småand, Vexiö s:n, Kronobergs kungsgård, vid vägen mean Eveda och Kronoberg, skogsförsöksanstatens försöksyta 228. Starkt garad barrbandskog på gamma bokmark. Skogen är av massrik typ med tunnsådda ris, gräs och örter. Markvegetation: Träd: enstaka pantor av Quercus robur. Ris: enstaka, Pyroa chorantha, Vaccinium myrtz'us. Örter: enstaka, Majanthemum bifoium. Gräs: enstaka, Deschampsia jexuosa, Luzua piosa. Mossor: ymniga, Dicranum unduatum enst., Dicranum sp. enst., Hyocomium pari'etinum och H. proiferum ymn., Poytrichum commune enst. I en ucka äro Vaccinium myrtius str., Gauna vuga~ is enst., Majanthemum bifoz'um tunns., Deschampsia jexuosa tunns. Pan mark på rustensgrus. Profi upptogs ti I 6 I cm djup, där grundvattenspegen påträffades. Rustensgruset grovt, stenigt. Sammansättningen framgår av nedanstående tabe.

[31 j BRUNJORDENs DEGENERATION 31 Tabe 14. Bergarter i rustensgruset. Gesteinsarten im Gerö. % % % % % % % % % % % o-so cm... 1 35 44 2 33-2!O 4 - - -! so-roo cm 2 Profiens ager: a. Förna av moss- och barrester, r,s cm. b. Råhumus, även denna med tydiga moss- och barrester, r-2 cm. c. Bekjord, grå, humusbandad, diffust begränsad, 1 / 2-r cm. d. Brunjord (. rostjord), cirka 30 cm mäktig. Överst en r 3-14 cm mäktig, rent brun, mera hurnös zon, därunder en mer imanitfärgad horisont. Gränserna äro dock diffusa. e. Rustensgrus, grovt, stenigt, något imonitfärgat.. Granrötterna gå i amänhet ned ti ett djup av 6o-65 cm, de grövre gå dock mycket ytigt. (Någon ta stod ej inti profien.) En kontroprofi upptogs och visade sig identisk med den nyss beskrivna. Anayserade prover ur huvudprofien. Tabe 15. Haten av geer. Gehat an Geen. Si0 2 o,o7 0,25 0,29 0,33 o,rs 0,18 Fe 20 8... o,g3 2,27 I,79 I,or 0,37 0,47 A 20"... o, 5s I,o7 I,sr I,6o o,s6 0,66 Summa I,58 3,sg J,6g 2,94 I,o8 131 Humus -+ vatten 23,46 I,45 8,o2 6,48 2,og J,7I Por Amfi- Dia- Kvart- Sand- O bestäm- Granit Leptit Gnejs Porfyr Diorit Djup fyrit bo it bas sit sten bara Rustens- Rustens- Bekjord Brunjord Brunjord Brunjord grus grus 3-3,; om 13,;-6 om 7--r6 cm r8-36 cm 6o~75 cm 130-I40 cm An. 33 An. 34 An. 36 An. 36 An. 37 An. 38 ~~ % % % % % Som av tabe r 4 synes, är rustensgruset av urbergsnatur. Iakttageser i fät såvä som i tabe rs meddeade anayser göra det tydigt, att på denna pats förr varit utprägad brunjord. Den mycket tunna och oregebundna bekjorden är icke någon bekjord av det sag, som finnes i podsoprofierna utan har säkert uppkommit genom degeneration av en de av den ursprungiga brunjordsprofiens mu, härför taar såvä den höga humushaten som den reativt stora mängden oorganiska geer. Som vanigt finner man även här den största järnhaten i anrikningsagrets övre de, medan auminium och kisesyra först på betydigt större djup uppnå den högsta haten. I profien finnes icke någon verkigt oförändrad moderavagring medtagen, utf.ockning av gesubstanser har i rätt stor utsträckning försiggått ända ned ti grundvattensnivån.

32 KARL LUNDBLAD [32] Profi 7 Östergötand, Svinhuts s:n, strax S. Fodycke. 20 /s rgrg. Ekhage, vegetation och markprofi fut typiska för ett ferta högt iggande ekterränger i Svinhuts s:n. Oikådrigt ekbestånd med underväxt av hasse och asp. I beståndet ingå för övrigt asp, björk och oxe. Tarika pantor av ek och oxe samt rotskott av asp. En- och sägbuskar samt små granar ingå också i beståndet. Markvegetation: Ris: strödda, Rubus saxatz'is, ida:a str. Vaccinium myrfius tunns., Vaccinium vitis Örter: rikiga, Achia:a miejoz'ztm, A;itga pyramz'dais, Achemz'a sp., Anemone hepatz'ca, Gampanua rotundzfoz'a, Euphrasia sp., Geram'um sivaticum, Gnaphaium sp., Hieracium»piosea», Hypericum quadranguum, Lathyrus montanus, Meampyrum pratense, Orchis macztatus, Panago media, Poygaa vugan's, Potentza erecta, Rumex acetosa, Soidago vz'rgaurea, Succisa pra:morsa, Trifoz'um medium, T. repens, Veronica chama:drys, V. o.f!icinaz's, Vi'cia sepium, Vi'oa sp. Gräs: strödda, Anthoxanthum odoratum, Briza media, Deschampsia jexuosa, Luzua piosa. Mossor: rikiga, Hyocomium parietinum, Pan högpatåmark på moränterräng. av nedanstående tabe. Tabe r6. Bergarter i moränen. Zusammensetzung der Moräne. Poytrichum commune. Moränens sammansättning framgår Prov N:o Granit % Porfyr % I... J 2.... Kambrisk sandsten påträffades ej i profierna, men förekommer mycket sparsamt band traktens ösa bock. Profiens ager: a. Förna (. ucker råhumus), r-2 cm mäktig. b. Mubandad minerajord med kumpstruktur, diffust begränsad, 8-r 2 cm. c. Smutsigt rostfärgad zon, diffust avgränsad, 30 cm mäktig. d. Smutsigt mörkfärgat (humöst?) ager, 20 cm mäktigt. e. Morän, gråbrun, sandig urbergsmorän, ganska hårt packad. Under 1 / 2 m djup började en mängd oregebundna, vita bekjordsiknande strimmor av 3-4 cm mäktighet, iband bidande utsträckta skikt, iband mindre partier. De vita skikten äro omgivna av roststrimmor. Mean de vita och rostfärgade partierna är moränen av adees norma beskaffenhet. Såvä de beka som de rostfärgade strimmorna gå utprägat horisontat. Roststrimmorna äro stundom ortstenartade. Dessa fenomen äro äterfunna på ett ferta ekmarker i Svinhut Rötterna gå ti I m djup, de grövre dock bott ti 1 / 2 m. Kontroprofi: a-b. Mubandad minerajord, gråsvart, ucker, med metmaskar, I 5 cm mäktig. c. Rostfärgad zon med smutsig färg, diffust avgränsad uppåt och nedåt, 15-20 cm mäktig. r6 5

I, [33] BR UNJORDENS DEGENERATION 33 d. Morän, gråbrun (humös?), diffust avgränsad uppåt och nedåt, I 5 cm mäktig. e. Morän, horisontat roststrimmig med mean dessa iggande vitgrå sand. f. Morän, gråbrun, norma stenig-sandig urbergsmorän. Rötterna gå precis ti agret e, men ej djupare. ' Hygrosk. H 20.... j Kem. b und. H 20 + Humus... Ii <1 Tabe 17. Bausch anayser. Bausch-Anaysen. Mu 2-IO cm An. 39 Rostjord 20-40 cm An. 40 Morän I40-150 cm An. 4I 1-------,-- - - - ------ --1----c----- -- a 1 b a b a b % % % % % % i I,78 I 2,64 63,88 0,6r i '~" 1 3,31 I I,oo I,os o,o6 3,52. 1 0,7r 3,86 i 12,Sr r I 122! o,o7 4,IO 2,42 2,82 Summa 100,27 IOO,oo I,23 4>43 70,04 74.55 0,62 o,66 3> 23 3,36 13,44 o,o6 I,15 3,8g 2,8g o,s61 I,Bo 7o,s9 72,13 0,62 0,64 4,os 4, 15 I 4,18 I,47 o,o] 3,97 2,82 99,83 IOO,oo 100,13 I4,54 I,sr o,o] 4,o7 2,8g IOO,oo Tabe I 6 visar, att moränen är av norma urbergsnatur, den är fattigare än föregående profiers på ättvittrade bergarter (diabas och diorit saknas) men håer å andra sidan ej så mycket speciet svårvittrade beståndsdear (porfyr och eptit). Av tabe 17 framgår, att även den kemiska sammansättningen är den för en urbergsmorän normaa; om vi jämföra den med de i tabe 2 meddeade finna vi att skinaden är ganska obetydig, trots att bergartssammansättningen är väsentigt oika. Tabe 18. Haten av geer. Gehat an Geen. Mu Rostjord Rostjord Morän, hurnös Morän ' 2-IO cm 20-40 cm 40-50 cm so-7o cm I4o-rso cm An. 42 An. 43 An. 44 An. 45 An. 46! % % % % % i Si0 2...! 0 1o7 o,zo o,rs O,ro O,rz Fe.0 3..., I 122 I,12 o,g6 0,33 o,52 A(o... o,gr I,o6 I,ro 0,76 0,31 Summa 2,20 2,38 2 1'2I I,rg o.gs Humus + vatten! 14,42 5,66 4,84 3,83 2,36 Ur tabe 18 kunna vi utäsa, att marken snarast har brunjordskaraktär, gemängderna äro större än i den typiska brunjordsprofi från bokskog, 3 Medde..frå1t State!s Skogsfb.rsöksanstat. Häft. z r.

34 KARL LUNDBLAD [34) som är anayserad i tabe 3 och i detta hänseeride närmast att jämföra med profi 2 (tabe 6), men ingen som hest urakning märkes, tvärtom finner man den högsta haten av i geform befintigt järn i muskiktet och t. o. m. av kisesyran redan i»rostjordens» översta ager. Auminium visar visserigen en obetydig anrikning på djupare nivåer men detta är ett fenomen som. iakttages även i den bästa brunjord (jmf. tabe 3). Man torde atså ämpigen böra betrakta en dyik ekskogsmark som brunjord, ehuru av en något annan utbidningsform än den i bokskogen förefintiga. Profi 8. Jämtand, Håsjö s:n, nära Håsjö station. (TAMM, rg2o, yta 3). Ganska växtig, bädad granskog med inbandad ta, å typisk moränmark. det närmaste pan patå cirka 320 m ö. h., atså över marina gränsen. Berggrunden är Revsundsgranit och moränen är huvudsakigen bidad av urbergsmateria. Den är grå, sandig, packad, at hårdare mot djupet. Markvegetation: Ris: ymniga, Linna:a boreais str., Vaccinium myrfius ymn., Vaccinittm vitis ida:a str. Gräs: tunnsådda, Deschampsz'a fexuosa. Mossor: ymniga, G"tenz.unz crzsta castrenszs str.; Dicranunz sp. str., Hyoconziunz parzetinunz och H. proiferum ymn. Profiernas ager: Humusagret s-6 cm, varav förna r-2 cm och råhumus 4 cm, bekjorden i medeta 7,5 (mf. o, 72 cm 20 mätningar), den varierar mean 2 och 20 cm. Den är skarpt utprägad, askvit och tydigt avgränsad från såvä det över som under iggande skiktet. Rostjorden är i amänhet omkring Tabe rg. Bausch anayser. Bausch-Anaysen. Bekjord Rostjord Underag 5-I3 cm I3-23 cm so cm...! Fin m 79 % 7I % 76 % a b a b a b % % % % % % Humus... 2 115 3,o3 I' I7 H 2 0 Z,oo 4.27 2,32 Si0 2 79,14 8 I,Ss 70,28 75,6o 74,IS 76,64 Ti0 2.............................. 0,45 0,47 0,44 0,48 0,44 0,46 A 2 0 3 9 121 9,sr I I 146 12,37 10,82 I 119 Si.Fe 2 0 3 I 112,r6 2,o4 2,17 3,24 3,33 Lim.Fe 2 0 3... O,I3 0,13 I,ss I 97 0,64 o,6s Ca O... I,77 I,84,74 I,88 I,86 I >93 M go... 0,52 o,ss 0,96 I,o4 I,os I 109 Na 2 0... I,89 I,96 I 162 I 7S I,99 2,o6 K 2 0 2 14! z,so 2,36 2,54 2,4S 2,54! P 20 5... 1 sp. sp. 0,19 0,20 o,n o,n Summa I00,79 IOO,o~ I00,24 IOO,oo I00,24 IOO,oo Anaytiker: O. Tam m,

[35] BR UNJORDENS DEGENERATION 35 I o cm men varierar mean 5 och 2 o cm. ortstensartad. Anaysproven äro generaprov, av prov ur zo profier (jui I9I3) Den är starkt roströd-gu, ej åstadkomna genom bandning Tabe 20. Haten av geer. Gehat an Geen. &O ~~:g:::::::::::::.:::.::::::.:::::::::: :::::: : Summa Bekjord 5-I3 cm An. 47 % o,og 0,20 o,3i o,6o Rostjord 13-23 cm An. 48 % 0,49 I 124 I,73 3,46 Underag 50 cm An. 49 % ' 0 118 0,62 0,68 I,48 Tabe 19 visar, att moränen i denna profi har ungefär samma sammansättning som i de förut beskrivna profierna. Jordmånen är emeertid en utprägad skogspadsol Man finner såunda, att i bekjorden skett en kraftig urakning, medan i rostjorden en stor mängd av de utösta ämnena åter koaguerat i form av geer. Härvid observeras, att gehaten i denna rostjord är större än i förut beskrivna dyika, viket givetvis bör tydas så, att utösningen i bekjorden här fortskridit ängre än i dessa föregående fa. Detta synes också redan av Bausch-anayserna: haterna av järn och auminium äro i bekjorden betydigt ägre än i underiggande ager, beträffande kisesyran är det motsatta faet. Denna senare är ju som bekant den svårösigaste av markens beståndsdear, och vid en ängre gående utösning bör den därför procentuet anrikas i utösningsskiktet. Tabe 20 visar, att gehaten även i det som betecknats som underag, atså oförändrad moderavagring, är ganska hög. Det är tydigen icke någon oförändrad morän utan den understa deen av rostjordan, som genom sin åga järn- och humushat i färg och utseende mest erinrar om moränen. Profi g. Norrbotten, Piteå s:n, Rokiden, skogsförsöksanstatens försöksfät. TAMM, rg2o, (yta r). Gamma degenererad, timmerbädad granskog (se även HEssELMAN r9ro) av den i övre Norrand vaniga typen. Svag NO-suttning å norma urbergsmorän, zso m ö. h., över marina gränsen. Vegetationen iustreras av föjande ståndortsanteckning (av HESSELMAN, 2 4. s r 9os): Träd: Betua pubescens tunns., Betua verrucasa enst., Picea abies rik.-ymn., Pinus sivestris enst., Saix caprea enst. r ex., Sarbus aucuparia enst. Buskar: Betua pubescens str., Betua verrucasa enst., Picea abies tunns., Sarbus aucupmia rik. i öppna fäckar.

36 KARL LUNDBLAD [36] Ris: Empetrum nigrum tunns., Linncea boreais tunns., Lycopodium annotinum tunns., Pyroa seczmda enst.-tunns., Vaccinium myrfius ymn., Vacci'nium m'tis idcea str. Örter: Cornus suecica tunns., Dryopteris Linnceana fv. rik!., Goodyera repens, fv. str., Listera cordata enst., Majanthemum bifoiwn str.-rik., Meampyrum pratense tunns., Soidago z irgau1'ea tunns., Tn'entais europcea str.-rik. Gräs: Deschampsia fexuosa str., Luzua pzosa tunns. Mossor: Ctenium o ista eastrensis tunns.-fv. rik., Dicranum scoparium tunns., Dicranum unduatum tunns., Hyocomium paridinum ymn., Hyocomium proiferum ymn., Poytrichum commune fv. rik, Sphagnum Russowii enst. fäckar. Lavar: Cadonia rangiferina tunns., Cadonice tunns. Profiernas ager: Humusagret är ganska varierande i mäktighet. Iband är det endast s cm men kan nå 2 o cm särskit i sådana fa, där rester av mutnade stammar igga kvar å marken. I amänhet torde det vara ro cm, varav förna 2-3 cm och resten en mycket seg och hopfitad råhumus av just den typ, som är karaktäristisk för övre Norrands ädre degenererade granskogar. Bekjorden.är överat mycket skarpt utprägad och askvit ti färgen. Den varierar mycket i mäktighet, från ett par ti 30 cm. I medeta är den r r,6 (mf. o, 53; so mätningar). Där den underagras av ortsten förekommer ehuru säsynt, att den i sin undre de är impregnerad av imonit och därför rostfärgad. Bekjordskaraktären är dock fortfarande vä märkbar. Lagret under bekjorden.är i amänhet omkring 20 cm mäktigt, och är merendes utbidat som ortsten eer ortstensartad rostjord. Av 20 profier i den torra (oförsumpade) marken var endast en fuständigt fri fråri ortsten, men i de festa funnos endast ortstensinser, vika ej visade.fast sammanhang. Endast i ett fåta fa Fin m Tabe 2I. Bausch~anayser. Bausch-Anaysen. Bekjord Övre ortsten Undre ortsten I.. 'Cnderag 2. Underag I0-30 cm 30-45 cm 45-75 cm 90-Ioo cm 200 cm a 6o% b a % % % 63% 73% 68% 69% b % a b a b a b % % % % % % Humus... I,35-2,48 - I,68-0,5] - 0,45 - H 2 0... 0,84 -,95-2,57-133 - I,33 - Si0 2 7 5.30 77.32 70,95 74,ss 7 I,30 74,91 73,28 74,34 73,r6 74,25 Ti0 2... 0,47 0,49 o, 4z 0,44 0,38 0,40 0,38 0,39 0,39 0,39 A 20 3... I,52 I I,84 12,21 J 2,85 12 16r 13,25 I3,58 I3,78 I3,32 I3,52 Si.Fe,0 3... r,97 2 1oz I 99 2 1og 2,43 2,53 2,zr 2)24 2,34 2,37 Lim.Fe 2 0 3... o,o8 o,o8 o,97 I,oz 0,23 0,24 o,za o,zo 0,38 0,39 Ca O......... I,54 I,58 I,gr 2,or I 18o I,89 2,03 2,o6 I,86 I,93 M go......... 0,63 o,6s 0,98 I 103 o,so 0,84 0,84 0,85 0,89 0,93 Na 2 0... 2,70 2,7] 2,79 2,93 2,69 2,82. 2,87 2 1gr 3,os 3,ro K 2 0... 3,r4 3,22 2,86 3,or 2,88 3 1o2 3,ro 3.'4 3,os 3,w P,O"... 1 sp. s p. o,o2 o,o2 0 1o8 o,o81 o,o7 0,07 ej b. - so,... 0~030 o,o30 0,024 0,020 o,m8 o,o2o 0,023 o,o2 o,o23 o,o2 ' Summa 99,57 IIoo,oo 99,56 IIoo,oo 99,47 IIoO,oo IIoo,48!IoO,oo 1oo,24 jioo,oo Anaytiker: O. Tamm :

[37] BR UNJORDENS DEGENERATION 37 Tabe 22. Haten av geer. Gehat an Geen. Bekjord Ortsten Ortsten Underag 10-30 cm 30-45 cm 45-75 cm 90-100 cm An. so An. sr % % % % An. 52 An. 53 Si0 2... O,o3 O,og 0,33 o,r3 Fe 2 0 3 0,43 I 742 0,70 0,41 A, o,... O,r8 0,37 I,31 o,6r Summa/ 0,64,88 2,}4 I, 15 (5 profier) funnas verkigt hårda, svårgenomträngiga ortstensbanker. En sådan profi hade en omkring I 5 cm mäktig, mörkt rostbrun övre ortstensbank och därunder en cirka 40 cm mäktig jusare ortstensbank. I denna profi togos anaysproven ti de 5.Bauschanayserna och gebestämningarna. Det är såunda tydigt, att ortstenen ej bidar några sammanhängande bankar över stora areaer. Under ortstenen finnes städse en norma, grå, mycket hårt packad bottenmorän. Fastmarken på försöksfätet i Rakiden bidar ett sags öar i den svagt suttande, försumpade granskogsiden. I den mer eer mindre försumpade marken har cirka hundra markprofier undersökts. Ingenstädes fanns här ortsten. På gränsen mean den torra och den försumpade marken förekommer rätt ofta en ro-r5 cm mäktig, ös humusortsten. Ofta finner man kumpar av mörk ortsten, som förefaa vara humösa på ytan, men som i det inre äro just rostfärgade. Ofta synes ortstenen i övergångszonen mean den torra och den försumpade marken vara sta.dd i uppuckring. Det är atid mycket ättare att gräva en profi i den försumpade marken jämfört med den torra. Det förefaer såunda nästan, som om sjäva moränen i den försumpade marken bivit något uppuckrad. Liksom profi 8 visar denna profi den typiska podsokaraktären med stark utösning i bekjorden och anrikning i rostjordagret, här utbidat som ortsten. Järnet är som vanigt ti större deen utfät i de övre agren, medan kisesyra och auminium anrikats på djupare nivåer. Att observera är, att haten av oorganiska gesubstanser i denna ortsten är mindre - och ganska väsentigt mindre - än i rostjorden i profi 8 och profi 5, som bägge äro typiska podsoer. Det är atså tydigt, att ortstensbidningen ej kan vara direkt beroende på haten av oorganiska geer; ej heer kan den bero direkt av humushaten, som i detta fa är ägre än i många rostjordar. Det måste atså vara några hittis obekanta faktorer, som bestämma, om anrikningsskiktet i en podsoprofi ska utbidas som rostjord eer ortsten. Man kan tänka sig oika kemisk sammansättning hos geerna eer oika fysikaisk struktur hos desamma som orsaken ti dessa fenomen, men här är ej patsen att ingå på en diskussion av denna fråga. Ortstensprofien medtogs i unders0k-

38 KARL LUNDBLAD [38] ningen endast för att konstatera, att anaysmetoden var användbar även för dyika. Härom kan sägas att metoden passar ika bra för denna som för andra profityper; möjigen bör man försiktigtvis här arbeta med tre extraktioner, då geerna förefaa något svårösigare än i den vaniga podsoprofien. Med en ösning av numeriskt något ägre PH skue man kanske redan med två extrakt få tifredsstäande resutat, men det ansågs för denna undersökning ämpigast att arbeta med samma ösning, som för aa övriga jordarter gav goda resutat, då utösningen ej heer i ortstenen erbjöd atför stora svårigheter. Sammanfattning av undersökningens resutat. I inedningskapitet har i korthet redogjorts för det organiska ivets inverkan på jordmånsbidningen. Det har påpekats, hur övskog och örtrikedom åtföjas av mer eer mindre brunjordsartad jordmån. Faran av att ändra vegetationen i för marktiståndet ofördeaktig riktning har också framhåits. I en granskog på gamma bokmark finner man en produktion, som tihör de högsta, som överhuvudtaget hos oss uppnåtts, men då man samtidigt ser, att tiståndet i marken förändras i sådan riktning, att det snart är att vänta en podsoering av den typ som finnes i samma trakts barrskogar av åg produktivitet, kan man knappast vara annat än betänksam emot s ådana skogsvårdsåtgärder. Man vinner för tifäet en hög produktion men detta på bekostnad av det i brunjorden magasinerade näringskapitaet. Om man atså ska införa barrträd på god bokmark, måste rnan se ti, att skogen skötes så, att markförsämring i möjigaste mån undvikes, och har en sådan redan inträtt, bör den genom ämpiga markvårdsåtgärder hejdas och detta så snart som möjigt, ty man får komma ihåg, att det är mycket ättare att förstöra en god jordmån än att förbättra en dåig. I föreiggande undersökning har påpekats en möjighet att genom ke miska anayser föja jordmånens förändringar. Detta kan ha sin betydese däri att eventuea markförändringar, som ännu ej i fät äro iakttagbara, genom anayser kunna konstateras och ämpiga markvårdsåtgärder med edning därav företagas. Effekten av redan företagna dyika bör också med en sådan metod kunna undersökas. Av de meddeade anayserna framgå föjande karaktärer hos våra: vaniga skogsjordmåner. Podsoen kännetecknas av ett översta utösningsskikt i minerajorden, denna karaktär hos den s. k. bekjorden har man ju änge haft kart för sig, men det framgår otviveaktigt bättre med denna anaysmetod än med någon annan. I bekjordsagret försiggår atså en utösning, des genom hydroytisk spatning,: des genom vittring under medverkan av :kosyra och organiska ämnen. - Därvid uppkomna

',--x..,!y<... '"x.. J- ' : " ' i.... '... /'\.. ~--. :... :' ~... :' i\\ : i \... : : \\! i \:.... \ : : ~ f \ : \ I :. -«~-... ~- ><.... ' -... ',...\... :.. \. '\ %.. 17 i i...,... \ \... : / 2_.\: \ '...... : /:.--... "" v".. '' ' \..., -.,r '\. : :. -y '. ' \...... I '. '\ \.. : : : '.'x, \.... h'. i. f / ',, 8 ', \...... 6 i 7 i / 'X., \... ' \, 'i; : ;'/ i : :: ' ' ' \ ' 'x 9 1 t'/ '.. ',' '~ Ii. ' ~ 3 Ii.: i.j. i q * 8 i 9 BrunJordar Podso! 1 degenererade --"-=----- ~-.:.:...~_,.,... ------- --------~6 -?:1 w ~ td 7-:1 ej.3:; o 7-:1 t: M z UJ t: M 0 M z t:rj 7-:1 ;p..-:j H o z o 10 2.0. 30 Djup från rnarfytan i cm F i g. 5. Totaa haten oorganiska geer i oika jordmånstyper. Geerna uttryckta i procent av totaa haten av oorganiska ämnen. - Gesamtgehat verschieden er Bodentypen an anorganischen Geen as %" vom Gesamtgeha1t an anorganischen Stoffen ausgedriickt. Die Zahen au f der Abszisse bezeichnen Tiefen unter der Oberfäche, in cm. w 1.0

40 KARL LUNDBLAD [40] ösningar och kooid'a ösningar transporteras sedan nedåt, kooiderna koaguera och sater ockjuderas i anrikningsagret, rostjorden. Då även i denna en viss vittring måste förutsättas men vittringsprodukterna åter utfaa bi'r resutatet, att rostjorden bir synnerigen rik på i geform befintiga ämnen. Bekjordens minerapartikar, som ej äro i nämnvärd grad omgivna av gehöjen erbjuda också ständigt friska vittringsytor, varigenom utösningen underättas och större tiförse ti rostjorden kan äga rum. I motsats mot podsoen saknar brunjordsprofien utösningsskikt. Bekjorden skue kanske snarast kunna sägas motsvaras av muen (förnan i en brunjordsprofi skue atså motsvara både förna och råhumus i podsoprofien). Både muen och den därunder iggande brunjorden, som ofta nog äro högst vagt avgränsade från varandra, ha en reativt hög hat av geer, ungefär ika i bägge skikten men oftast ägre än i podsoens anrikningsager, ett het naturigt fenomen då transport från något utösningsskikt ti mu och brunjord ej finnes. Mu och brunjord skijas atså från varandra kemiskt sett endast genom oika humushat. För att tydigare åskådiggöra skinaden mean markagrens utbidning i oika profityper ha resutaten av denna undersökning sammanförts i form av kurvor, des över totaa haten av oorganiska geer, des över haten av geformig Fez03 resp. Az03, Kurvan för SiOz har praktiskt taget samma föropp som Az03-kurvan, men då haten av SiOz är endast c:a r/s så stor, framträder kurvan rätt otydigt i den skaa, som för de övriga ämnena av utrymmesskä måst användas, varför den ej medtagits, då användandet av en annan skaa för denna beståndsde möjigen kunnat förorsaka missförstånd. I kurvorna ha ej medtagits gey-bidningarna. Betrakta vi kurvorna över totaa gehaten (fig. 5) se vi den karaktäristiska skinaden mean podso och brunjord synnerigen tydigt. Medan kurvorna för brunjordarna äro mycket facka, visande samma hater av geer i hea det övre markagret och mer eer mindre ångsamt avtagande mängder mot den oförändrade minerajorden, finna vi däremot i podsoprofierna först en mycket åg gehat i bekjorden, hastig stegring i rostjorden och ika snabbt avtagande mot underaget. Porsokurvorna kunna atså sägas iustrera funktioner med ett utprägat minimum - i bekjorden - och ett maximum - i rostjorden -, medan däremot brunjordarna sakna mera framträdande maxima och minima. De degenererade brunjordarna ha kurvor, som ti sin amänna karaktär närmast överensstämma med podsoens. Härav synes det mig tydhgt, att man bör kunna med dyika anayser konstatera börjande degeneration på ett vida tidigare stadium, än som av dessa kurvor representeras.

';!>: % 2.60... \ \ \ \ ~ \ \ \ \ 17,. '... ~"'.. ----- :1: 6 2,..., Brut:fordar ", degenererade Podso "-"K7 td :;>;; q 3 o :;>;; ö t?=j z U2 ö t?=j p t?=j ~ ~ >-3 H o z o!}up 60 70 80 90 100 110 120 130 140 150 Fig. 6. Haten av Fe 2 0 3 i ge-form inom oika jordmånstyper, uttryckt i procent av tota~ haten av oorganiska ämnen, - Gehat verschiedener Bo dentypen an Fe 20 3 Ge, in % des Gesamtgehats an anorganischen Stoffen. Abszissen = Tiefen, wie Fig. 5... ""'

.p.. tv % 2.60 - ;::L:::---. x-""i : -,.:,,..., x.. /. /.... / f :::-..., I....! f,:~.:.:~~ ' -x. ~~-. : :.,, J.. / t.,.>< ",.~..,,............,, ' '. ".. 7 ' ' // --.~ ". :~/.... ~ '\,. i ~J,"."",/,,.... - ~~ :<5 - H/ 'x 8 --- ~ 6!,..!,~/ i...,._,,.. ~... ~.. -----.:: ~ Brury'ordar, de9erzererade Podso!.J.-:-:::-:-:-::.;5----------xZ ~ > :;o t"' t"' d z!:;j td t"' > t::i o 70 80 90 100 110 12.0 130 140 150 Djup från maraytan t cm Fig-. 7. Haten av A 2 0 3 i ge-form inom oika jordmånstyper, uttryckt i procent av totaa haten av oorganiska ämnen. - Gehat verschiedener Bo dentypen an A1 20 3-.Ge, in %' des Ge5amtgehats an anorgnnischen Stoffen. Abszissen = Tiefen, wie Fig. 5 ~ tv

[ 43] BRUNJORDENs DEGENERATION 43 Redan den av TAMM som mindre»fet» betecknade brunjorden i profi 2 (kurva 2 i figg. s-?) synes t. ex. visa en börjande anrikning i djtipare ager, viket enigt här anfört betraktesesätt måste anses som ett degenerationsfenomen. De båda andra kurvorna (figg. 6-7) visa det fenomen, som i det föregående på ett ferta stäen påpekats, nämigen att järn är det som först utfäes av de uppösta ämnena. Medan detta i amänhet redan i rostjordens resp. brunjordens översta ager har sitt maximum, finner man maximum för auminium (och kisesyra) först i något djupare iggande ager. Av speciet intresse förefaer järnkurvan att vara så tivida, att man redan vid ett tidigt stadium av degeneration kan konstatera en uraknings- resp. anrikningshorisont (se t. ex. kurvorna 2, 4 och 6). Beträffande bidningen av ortsten har denna undersökning även ämnat i viss mån intr ssenta resutat. Det visar sig såunda, att ortstenen ika itet behöver håa stora mängder oorganiska geer som det skue vara nödvändigt att i densamma skue ingå mer humus än i en norma rost- jord (se figg. 5-7 kurva g). Om ortsten eer rostjord ska komma ti utbidning måste atså tiskrivas några hittis obekanta faktorer. LITTERATURFÖRTECKNING. GRANDEATJ, N. I 897. Traite d'anayse des rnatieres agricoes. Paris I 897. HESSELMAN, H. 1908. Vegetationen och skogsväxten på gotändska hämarker. Medd. fr. Statens Skogsförsöksanstat, 5, s. 6o-I67. I9I I. Jordmånen i Sveriges skogar. Skogsvårdsfören. fokskrifter n:o 27-28. I 9 I 7. Studier över sapeterbidningen i naturiga jordmån er och dess betydese i växtekoogiskt avseende. Medd. fr. Statens skogsförsöksanstat I3-I4, s. 297--528. HESSELMAN, H. och SCHOTTE, G.-1906. Granen vid sin sydvätsgräns i Sverige. Medd. fr. Statens Skogsförsöksanstat 3, s. I25-240. HILGARD, E. W. 1912. Sois, Kap. 8., New York I9I2. MELIN, E. och ODEN, S. I9I7. Koorimetrische Untersuchungen iiber Humus und Humifizierung. Sveriges Geo. Unders. Årsbok 10 (I916). MULLER, P. E. I879. Studier over Skovjord, som Bidrag ti Skovdyrkningens Theori. I. Om B0gemud og B0gemor paa Sand og Ler. Tidsscr. for Skovbrug. Kj0benhavn I879. r884. Studier over Skovjord, som Bidrag ti Skovdyrkningens Theori. II. Om Mud og Mor i EgeskE>ve og paa Heder. Tidsskr. for Skovbrug. Kj0benhavn I884. I887. Studien iiber die naturichen Humusformen und deren Einwirkung auf Vegetation und Boden. Berin r887. I9I8. Fortsatte Iakttageser over Mud og Mor i Egeskove og paa Heder. Dansk Skovfor. Tidsskr. III, s. 477-495.

44 KARL L UNDBLAD [44) R.UIANN, E. 1911. Bodenkunde. Berin 1911. -- 1918. Bodenbidung und Bodeneinteiung. Berin 1918. TAM~r, 0. 1917. Om skogsjordsanayser. Mede. fr. Statens skogsförsöksanstat 13-14, s. 235-260. 1920. Markstudier i det nordsvenska barrskogsområdet. Mede. fr. Statens skogsförsöksanstat 17, s. 49-300. 1921. Om berggrundens inverkan på skogsmarken. Mede. fr. Statens Skogsförsöksanstat, 18, s. 105-164. 1922. Om bestämning av de oorganiska komponenterna i markens gekompex. Mede. fr. Statens Skogsförsöksanstat, 19, s. 385-404. VESTERHERG, A., 191 r. Uber einige Anaysenmetoden fr Bodenuntersuchungen. Verhand. der II intern. Agrogeo.. konf., s. 125-141. Stockhom 191I. WIBECK, E. 1909. Bokskogen inom Östbo och Västbo härad av Småand. Mede. fr. Statens Skogsförsöksanstat, 6, s. 125-240.

[45] BRUNJORDENs DEGENERATION 45 RESUMEE. Ein Beitrag zur Kenntnis der Eigenschaften und der Degeneration der Bodenarten vom Braunerdetypus 1m sudichen Schweden. Der voriegende Aufsatz behandet die Mögichkeiten einer genaueren chemischen Kennzeichnung der beiden wichtigsten Bodenarten der schwedischen Wäder, der Braunerde und des Wadpodsos. Der erste Typus ist bezeichnend fiir unsere besten Buchenwäder und in etwas anderer Ansbidung auch fiir die Eichenwäder oder Eichenmischwäder sowie fiir die kräuterreichen Nadewäder. Der Wadpodso hingegen ist fiir die moosreichen Nadewäder der charakteristische Bodentypus. Besonderes Interesse wecken diejenigen Gegenden, wo ausgeprägte Braunerde mit norma podsoiertem Boden abwechset. Dies ist der Fa in Småand, wo Buchenwäder mit gut ausgebidetem Mu und Braunerde neben moosreichen Nadewädern mit normaer Podsoierung vorkommen..in diesen Gegenden stösst man auch oft auf degenerierte Braunerden. In manchen Fäen war unzweckmässige Behandung des Buchenwades die Ursache der Degeneration, die zur Bidung eines Buchenrohhumus fiihrte. In anderen Fäen wurde der Bodenzustand verändert, indem Nadebäume auf atem Buchenwadboden aurkamen, entweder von sebst oder durch Pfanzung. Aus diesen Gegenden stammen die 6 ersten Profie. Nr. 1 ist eine ganz typische, Nr. z eine etwas weniger ausgeprägte Buchenwadbraunerde, Nr. 3 eine durch Buchenrohhumusbidung, Nr. 4 eine durch Fichteneinpfanzung degenerierte Braunerde, Nr 6 eine degenerierte Braunerde aus einemnademischwad auf atem Buchenwadboden und endieb Nr. 5 ein normaes Podsoprofi aus einem fiir die Gegend typisch en N ademischwad von ursprungichem Typus. Bei j eder Pro:fibeschreibung findet man eine dazugehörige Vegetationsbeschreibung, und in dem eineitenden Kapite wird die typisch e Vegetation der Buchenwäder und der moosreichen Kiefernwäder näher besprochen, wie auch die Ansbidung der Vegetation in den Eichenwädern in Siid- und Mitteschweden. Das Profi 7 stammt aus einem Eichenwad von ziemich typischer Ausbidung. Der Charakter der dieser Pfanzengeseschaft entsprechenden Braunerde bietet interessante Vergeichspunkte mit den Brannerden des Buchenwades. Endich sind zu Vergeichszwecken zwei norrändische Podsoprofie mit aufgenommen. Das eine, Nr. 8, ist von normaer Ausbidung, bei dem zweiten, Nr. 9, ist die Anreicherungsschicht as Ortstein ausgebidet. Auf eine nähere Besprechung der verschiedenen Bodenarten so hier nicht eingegangen werden. Sie sind schon ae in den zitierten Arbeiten von HEssELMAN und TAMM, sowie aus anderen Ländem von P. E. MuLLER, RAMANN u. A. besebrieben worden. Die äusseren Merkmae und die physikaischen Eigenschaften der verschiedenen Bodentypen und der Zusammenhang zwischen Vegetation, Bodenfauna und Bodentypus werden deshab nur in Kiirze erwähnt. Die voriegende Arbeit wi nur ein chemisches Probem behanden.

46 KARL LU.NDBLAD [46] Zu den wichtigsten Bestandteien des Bodens gehören bekanntich die Kooide und die durch ihre Koaguation gebideten Gee. Diese etzteren sind es, die den eigentichen Gegenstand der Untersuchung biden, und zwar ihre anorganischen Komponenten. Zur Bestimmung der arganischen Komponenten gibt es seit!ange Methoden, wie die von GRANDEAU, HILGARD, VEsTERBERG u. A. beschriebenen. Z war kann man g egen diese und andere Methoden zur Humusbestimmung Anmerkungen richten, wie dass man nicht weiss, ob wirkich ae Humusstoffc bestimmt werden, und ob nicht auch andere Stoffe as Humus in die bestimmten Menge1i eingehen. Dennoch erhät man durch derartige Bestimmungen gute Anhatspunkte fur einen Vergeich zwischen verschiedenen Bodenarten. Zur Bestimmung der anorganischen Komponenten hat man j ed och bis neuich keine annehmbaren Methoden gehabt. Von TAMM wurde I 9 I 7 eine Methode angegeben zur Bestimmung des in Geform vorhandenen (Iimonitischen) Eisens durch Extraktion mit saurem Kaiumoxaat. Diese. Methode wurde von ihrem Urheber bei Untersuchungen sch,vedischer Wadböden mit Erfog verwendet. In einer späteren Arbeit (TA\H.I I 9 2 z) hat dersebe Verfasser das Kaiumoxaat durch das entsprechende Ammonsaz ersetzt und damit den Vortei erreicht, dass die Anayse der Extrakte bedeutend ereichtert wird. Diese Methode wurde bei aen hier mitgeteiten Anaysen verwendet. Wegen Einzeheiten der praktischen Ausfihrung sei auf die oben erwähnte Arbeit T AMMS hingewiesen. In der Rege ist e s praktisch mit zwei Extraktionen zu arbeiten, jeder Extrakt von Ioo cm3 pro ca. 3 g Bodenprobe. Es geingt nämich seten, die gesamte Gemenge mit einer Extraktion auszuösen. Drei Extraktionen vorzunehmen ist aber rueistens ganz iiberfissig. Der dritte Extrakt enthät nämich fast immer eine konstante Menge aus dem Boden herausgeöster anorganischer Stoffe, unabhängig davon aus wecher Schicht des Profis die Probe stammt. Die Menge derartiger Stoffe ist im dritten Extrakt ca. o,1% des Gesamtgewichtes der Bodenprobe, und man findet, dass auch ein vierter Extrakt praktisch diesebe Menge enthät. Nach zwei Extraktionen hat man aso eine Art Geichgewicht erreicht. Die nachträgich geösten Mengen steen vieeicht die Lösichkeit der Minerakörner sebst in der Extraktionsfissigkeit dar. In den veröffentichten Tabeen werden immer die in Geform vorhandenen Mengen as Oxyde gerechnet und in Prozenten des Gesamtgehates an arrarganischen Stoffen ( durch Giihen der Pro be bestimmt) ausgedriickt. Tabee 4 gibt die Gesamtgehate der in die Extrakte eingehenden Stoffe an, die in dieser Arbeit nicht gesondert bestimmt worden sind. Diese Ziffern zeigen, dass zu einer Bestimmung der von den Geen okkudierten Basen und anderer ähnicher in den Extrakt eingehender Stoffe eine weit grössere Bodenmenge nötig ist as bei den Gebestimmungen. Die Extrakte enthaten nämich nur geringe Mengen jener Stoffe. In d~m Eineitungskapite ist in Kiirze der Einfuss des arganischen Lebens auf die Bodenbidung auseinandergesetzt worden. Laubwad und Kräuterreichtum der Bodenvegetation werden von einem mehr oder weniger brannerdeartigen Boden begeitet. In demseben Kapite wird die Gefahr hervorgehoben, die e in e Ä n derung der Vegetation in fir den Bodenzustand ungi.i.nstiger Richtung bedeutet. In einem Fichtenwad auf atem Buchenwadboden findet man z. B. eine Produktion, die zu den höchsten zäht, die iberhaupt in Schweden erreicht worden sin d. W enn man aber geichzeitig sieht, dass der Bodenzustand sich derart verändert, dass man bad eine Podsoierung von demseben

[47] BRUNJORDENS DEGENERATION 47 Typus w1e in den moosreichen, schwachwuchsigen Nadewädern derseben Gegend zu erwarten hat, muss man Bedenken hegen gegenuber einer sochen Wadpfege. Man gewinnt voräufig eine hohe Produktion, doch dies auf Kosten des in der Braunerde aufgestapehen Vorrates an Nahrungsstoffen. Ist dieser erschöpft, so kann man kaum eine besonders hohe Produktion erwarten; Soen aso Nadebäume auf gutem Buchenwadboden eingepfanzt werden, muss man den Bestand so pfegen, dass eine Bodenverschechterung nach Mögichkeit vermieden wird. Sote eine soche schon eingetreten sein, so ist sie, im Interesse der Produktion, durch zweckmässige Bodenpfege aufzuhaten. Man darf nicht vergessen, dass es vie eichter ist, einen guten Boden zu zerstören, as einen schechten zu verbessern. Die Anaysenmethode, die in der voriegenden Arbeit näher untersucht ist, hat ihre grosse Bedeutung darin, dass eventuee, im freien FeJd noch nicht wahrnehmbare Bodenveränderungen durch Anayse festgesteit und an Hand der Anaysenresutate zweckmässige Massnahmen fur die Bodenpfege vorgeschagen werden können. Auch kann der Erfog schon vorgenommener Massnahmen durch eine derartige Methode untersucht werden. Aus den mitgeteiten Anaysen findet man fogende Kennzeichen der gewöhnichen schwedischen Bodenarten. Der Podso ist durch eine oberfächiche Ausaugungsschicht im Mineraboden charakterisiert. Daruber, dass die sog. Beicherde eine Ausaugungsschicht ist, war man ja seit Jangem im kjaren, es wird aber diese Tatsache mit Hife dieser Anaysenmethode unzweifehaft besser dargeegt as mit irgendeiner anderen. In der Beicherde erfogt aso eine Ansangung durch hydroytische Spatung und Verwitterung unter Mitwirkung von Kohensäure und arganischen Stoffen. Dabei entstandene, echte und kooide, Lösungen werden nachher mit dem Wasser nach unten abgefiihrt. Die Kooide koaguieren und Saze werden okkudiert in der Anreicherungsschicht, der Orterde. Da auch in dieser Schicht eine gewisse Verwitterung vorausgesetzt werden muss, die Verwitterungsprodukte aber wieder ausfaen; ist das Ergebnis dies, dass die Orterde sehr reich an Stoffen in Geform wird. Die Minerateichen der Beicherde, die nicht in nennenswertem Mass von Gehäuten umgeben sind, bieten auch stets frisr:he Verwitterungsfächen dar, wodurch die Ausaugung befördert wird und eine grössere Zufuhr zur Orterde hin stattfinden kann. Im Gegensatz zum Podso feht der Brauneråe eine Ausaugungsschicht. Das Gegenstiick der Beicherde wäre vieeicht am ehesten der Mu (die Wadstreu eines Braunerdeprofis wurde aso sowoh der Streu- wie der Rohhumusschicht des Podsoprofis entsprechen). Der Mu sowie die darunteragernde Braunerde, zwischen denen ziemich oft, besonders in Buchenwädern mit ihrem an Mineraerde reichen Mu, die Grenze äusserst unbestimmt ist, haben einen reativ hohen Gehat an Geen, ungefähr geich gross in beiden Schichten, aber meistens geringer as in der Anreicherungsschicht des Podsos. Dies ist ganz naturich, da kein Transport von irgendeiner Ausaugungsschicht aus zum Mu und zur Braunerde stattfindet Mu und Braunerde unterscheiden sich a.so von einander chemisch nur durch ihren verschiedenen Gehat an Humus. Der Humusgehat variiert stark in den verschiedenen Profien, ist aber im mer am grässten im Mu; jedoch uberschreitet er im besten Buchenwadmu seten r o %. Zum Vergeich sei erwähnt, dass der Mu des kräuterreichen Fichtenwades sehr oft ii ber 5o % Humus enthät.

48 KARL LUNDBLAD [48] Um den Unterschied in der Ausbidung der Bodenschichten in den verschiedenen Profitypen deuticher zu veranschauichen, sind die Ergebnisse der Untersuchung in Form von Kurven zusammengestet, die teis den gesamten Gehat an arrarganischen Geen, teis den Gehat an Fe 20 3 bezw. A 2 0 3 in Geform wiedergeben. Die Kurve fiir Si0 2 hat praktisch denseben Verauf wie die A 2 0 3 -Kurve, da aber jene Kurve in dem Massstabe, der aus rättmichen Griinden fiir die iibrigen Stoffe verwendet werden musste, sehr undeutich hervortreten wiirde (der Gehat an Si0 2 ist nur etwa 1 / 5 vom Tonerdegehat) und da andererseits die Verwendung eines anderen Massstabes fiir Si0 2 mögicherweise Missverständnisse hätte verursachen können, ist die betreffende Kurve nicht wiedergegeben. Aus den Kurven des gesamten Gegehats (Fig. 5) erhet der charakteristische Unterschied zwischen Podso und Braunerde. Während die Kurven fiir die Braunerden sehr fiach veraufen, in der ganzen oberen Bodenschicht ungefähr denseben Gegehat, und gegen den unveränderten Mineraboden hin eine mehr oder minder angsame Abnahme zeigend, finden wir in den Podsoprofien zunächst in der Beicherde einen sehr geringen Gegehat, dann in der Orterde eine rasche Steigerung und der U n terag e zu wieder eine rasche Abnahme. Man kann aso sagen, dass die Podsokurven Funktionen veranschauichen mit einem ausgeprägten Minimum - in der Beicherde - und einem Maximum - in der Orterde -, während bingegen die Brannerden mehr hervortretender Maxima und Minima des Gegehates entbehren. Die degenerierten Brannerden zeigen Kurven, deren agemeiner Charakter am meisten mit dem des Podsos iibereinstimmt. Daraus scheint mir deutich hervorzugehen, dass man mit derartigen Anaysen den Beginn einer Degeneration in einem weit friiberen Stadium feststeen könnte, as das, worauf sich diese Kurven beziehen. Schon die von TAMM bei Untersuchung im freien Fed as weniger»fett» bezeichnete Braunerde, Profi 2 (Kurve 2 in Figg. 5-7), scheint z. B. den Beginn einer Anreicherung in tieferen Schichten zu zeigen, was nach der hier vorgefiihrten Betrachtungsweise as eine Degenerationserscheinung angesehen werden muss. Die beiden anderen Kurven (Figg. 6 u. 7) zeigen die Erscheinung, auf die im schwedischen Text bei der näheren Beschreibung der verschiedenen Lokaitäten bingewiesen worden ist, nämich dass der Eisengehat am höchsten ist in der abersten der Bodenschichten wo eine Gekoaguation stattfindet. Während aso im agemeinen das Eisen schon in der abersten Schicht der Orterde bezw. der Braunerde sein Maximum hat, findet man das Maximum fiir Auminium (und Kiesesäure) erst in etwas tieferiegenden Schichten. Von besonderem Interesse scheint die Kurve fiir Eisen zu sein, insoweit as man schon in einem fruhen Stadium der Degeneration eine Ausaugung bezw. Anreicherung dieses Stoffes feststeen kann. (Siehe z. B. die Kurven z, 4 nnd 6.) Die Untersuchung hat auch ein in gewisser Hinsicht interessantes Resutat, die Ortsteinbidung betreffend, ergeben. Es hat sich unter anderem gezeigt, dass der Ortstein keine grossen Mengen arrarganischer Gee zu enthaten braucht. Ebensowenig braucht er mehr Humus as eine normae Orterde zu enthaten (siehe fiir den Gehat an anorganischen Geen Figg. 5-7, Kurve 9 von einem Ortsteinprofi, und fiir die Gehate an Humus Tabee 21). Ob Ortsteinoder gewöhniche Orterde zur Ausbidung kommt, muss aso von bis jetzt unbekannten Faktaren abhängen, mögicherweise von verschiedener Konstitution der ausgefockten Stoffe.