Övre luftvägsinfektioner

Transkript

1 Reviderad upplaga 2010 Terapiriktlinjer Övre luftvägsinfektioner Läkemedelsrådet Terapiriktlinjer Övre luftvägsinfektioner är utarbetade av Terapigruppen Antibiotika/infektioner i samarbete med STRAMA 1

2 Övre luftvägsinfektioner Luftvägsinfektioner allmänt Akuta luftvägsinfektioner som traditionellt indelas i övre (ÖLI) och nedre (NLI) där larynx utgör gränsnivå har den högsta incidensen av alla sjukdomsgrupper. Mottagligheten är allmän och nästan alla individer drabbas minst en gång årligen medan barn i åldern 1-3 år genomsnittligt insjuknar 6-10 gånger/år. Den högre siffran avser barn i förskoleverksamhet. Av luftvägsinfektionerna, inklusive NLI, har >80% viral genes och av de återstående bakteriella, behöver merparten ingen antibiotikabehandling (t ex varig snuva). Omkring 400 potentiellt luftvägspatogena virus har identifierats medan antalet dito bakterietyper uppgår till ett drygt 10-tal varav några är sällsynta eller inte förekommer inom landet. Etiologiskt agens varierar mycket starkt över tid och plats eftersom snabb endemisk, epidemisk eller till och med pandemisk spridning är vanlig för många virala luftvägspatogener. Många virusorsakade luftvägssjukdomar ger upphov till lika kraftiga feberreaktioner och lika stort inflammatoriskt svar som de bakteriella, varför temperatur eller CRP-nivå oftast inte tillför någon information angående typ av agens. ÖLI respektive NLI ÖLI Indelas traditionellt i rinit, rinofaryngit, faryngotonsillit och rinosinuit. Akut otit och akut laryngit brukar medräknas. Typiska besvär är nästäppa, snuva, halsont, heshet och eventuellt feber. De flesta med övervägande ÖLI-symtom har även NLI-besvär av någon typ, oftast hosta. NLI Uppdelas i trakeit, bronkit, pleurit och pneumoni. Kännetecknas oftast av hosta med eller utan upphostningar. Feber är vanligare än vid ÖLI. ÖLI-symtom ses ofta samtidigt. Försämringar av astma är vanligt och talar för viral genes. Viktigaste icke virala agens, förekomst och vanligaste därav orsakade luftvägsjukdomar: Betastreptokocker grupp A (S.pyogenes): Asymtomatiskt bärarskap i svalget hos 1-5% av vuxen befolkning och vintertid hos upp till 50% av förskolebarn! Orsakar tonsillit och en mindre andel otiter och sinuiter. Pneumokocker (S.pneumoniae): Normalflora i nasofarynx hos 60-80% av barn under 4 år, men endast ett par procent hos vuxna. Orsakar pneumonier, otiter, sinuiter samt varig snuva hos barn. Hemophilus influenzae: Isoleras från nasofarynx hos 60-80% av friska småbarn. Ej ovanlig orsak till otit, sinuit och varig snuva. Moraxella catarrhalis: Isoleras hos 60-80% i nasofarynx hos friska barn. ÖLI hos barn, ses även vid otit och ibland orsak till långdragen, icke behandlingskrävande hosta. Mycoplasma pneumoniae: Asymtomatiskt bärarskap ofullständigt känt, men troligen ej vanligt. Orsakar primär atypisk pneumoni, men även NLI utan samtidig pneumoni. Behandling vid luftvägsinfektion Grundregeln är att antibiotikabehandling inte är indicerad vid luftvägsinfektion! Vid följande tillstånd råder dock enighet om att antibiotika bör/kan förskrivas : Pneumoni. Tonsillit orsakad av betastreptokocker grupp A (se separat avsnitt). Purulent rinosinuit (se separat avsnitt). Akut otit (med vissa undantag, se separat avsnitt). Pertussis hos spädbarn. Vissa sällsynta sjukdomar (se nedan). Andra mer sällsynta undantag utgörs till exempel av epiglottit, abscessbildningar inom munhåla, 2

3 svalg eller thorax, mastoidit, frontal-, sfenoidaleller ethmoidalsinuit, vissa immundefekter etc. Dessa är alla ovanliga och i stort sett alltid sjukhusfall. Akut bronkit hos icke rökande hjärt-lungfrisk person är ingen indikation för antibiotika även om feber och variga upphostningar noteras! Hög CRP med < 7 dagars symtom är i sig ingen behandlingsindikation utan kliniken avgör. Symtomlindrande behandling Febernedsättande läkemedel som även är smärtstillande har oftast god symtomatisk effekt. I för- sta hand rekommenderas preparat innehållande paracetamol. Vid otillräcklig effekt av dessa kan NSAID-preparat tilläggas. Hos barn har ibuprofen lika god effekt som paracetamol och man kan antingen kombinera dessa preparat eller använda dem växelvis. Avsvällande nässprayer är effektiva vid besvärande nästäppa. Perorala avsvällande medel har däremot inte kunnat visas ge någon generell vinst vare sig vid nästäppa, otit eller sinuit. Däremot orsakar de inte helt sällan adrenerga biverkningar. Hostmedel. Hostmediciner har mycket begränsad och dåligt bevisad effekt. Dessa har utgått ur läkemedelsförmånen. De kan därför inte generellt rekommenderas. Frekvens Man beräknar att fall diagnostiseras årligen i Sverige. Framför allt drabbas små barn; fram till 2 års ålder har ca 50% av barnen haft minst en akut öroninflammation, upp till 7 års ålder har 70-80% haft åtminstone en otit. Även om incidensen sjunkit de senaste åren finns fortfarande en stor överdiagnostik. Den kliniska spontanläkningsfrekvensen vid akut otit är 75-85% men varierar med etiologin. Etiologi Bakterier kan påvisas i 50-70% av alla akuta öroninflammationer. Streptococcus pneumoniae förekommer i 30-50%, Hemophilus influenzae i 15-30%, Moraxella catarrhalis i 1-9% och Streptococcus pyogenes i 1-5%. Virus är numera en erkänd orsak till en akut otit, oftast i kombination med bakterier. Upp till 75% av alla patienter med akut otit har en samtidig virusinfektion och hos upp till 50% kan man påvisa virus i mellanörat. Diagnostik Akut otit definieras som en varig (purulent) inflammation i mellanörat, vilken har börjat plötsligt, är kortvarig och kan verifieras kliniskt. Diagnoskriterier är symtom på infektion, fynd av buktande trumhinna eller flytning av purulent sekret i hörselgången eller färg-och strukturförändrad trumhinna med nedsatt rörlighet. Simplex- Akut otit 3 otiten med rodnad men normalrörlig trumhinna, som egentligen är en trumhinneinflammation, har luftat mellanöra och inget pus och ska inte betraktas som en akut purulent otit. Bullös myringit ska endast betraktas som en akut purulent otit om nedsatt trumhinnerörlighet föreligger. Diagnostiken kan och får ej grundas på enbart symtomen trumhinnan måste bedömas! Graden av trumhinnebuktning är mycket viktigare än rodnaden vid diagnostik av akut otit! Om trumhinnan enbart är röd räcker ej inspektion rörligheten måste bedömas med pneumatisk otoskopi/otomikroskopi eller tympanometri. Behandling Enligt Otitkonsensus år 2000 rekommenderas följande: Om barnet endast haft övergående öronont och blir besvärsfritt inom 24 timmar behöver inte läkarundersökning göras. Det finns sällan medicinska skäl att undersöka barn under kvälls-/ nattetid. Om kvarstående besvär bör tid för läkarbedömning erbjudas inom ett dygn. Om barnet blir besvärsfritt under väntetiden behöver undersökning således inte göras! Hos barn under 2 år med säkerställd otit rekommenderas fortfarande antibiotikum (penicillin V).

4 Hos barn över 2 år kan man avstå från antibiotika efter samråd med förälder, om barnet inte är allmänpåverkat och om inte trumhinnan perforerat. Lämna eventuellt med ett recept med begränsad varaktighet (fyll i rutan högst upp till vänster på receptet) och säg till att avvakta med att hämta ut det. Om patienten förbättras krävs ingen ytterligare kontakt och ingen antibiotikabehandling. Ny kontakt på mottagningen eller per telefon eller uthämtning av receptet skall ske vid utebliven förbättring efter 2-3 dygn eller tidigare vid försämring med hög feber, ökad värk, öronflytning eller på annat sätt påverkat allmäntillstånd. Om inte antibiotika tidigare skrivits ut bör patienten undersökas så snart som möjligt och antibiotikum ges. Efterkontroll: se nedan. Öronbarn, d v s barn med mer än tre säkerställda otiter inom 6 månader, barn med recidivotiter eller spontanperforerade otiter (det är vanligare att pneumokocker och streptokocker ger spontanperforation), barn med missbildningar, kromosomrubbningar, allvarliga grundsjukdomar, anatomiska förändringar i öronområdet eller resttillstånd efter skallbasfrakturer samt öronopererade (förutom plaströr) barn bör behandlas med antibiotika! Även vuxna över 16 år bör ha antibiotika vid akut purulent otit. Val av antibiotika Förstahandsval: Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ). Barn: 25mg/kg x 3 i 5 dagar. Tre-dosering är att föredra hela behandlingstiden. Då barnet återgått till förskola/skola kan den andra dosen ges efter hemkomsten på eftermiddagen och den tredje innan läggdags. Vuxna: Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ) 1,6 g x 3 i 5 dagar. Vid säkerställd penicillinallergi: Ery-Max (erytromycin) mg/kg x 2 alt. 500 mg x 2 eller Surlid (roxitromycin) 150 mg x 2 i 7-10 dagar. Vid recidiv: (Definieras som ny akut otit, inom en månad efter den föregående men efter avslutad behandling och med symtomfritt intervall). Recidivet orsakas vanligen av samma bakterier som den primära otiten, d v s oftast pneumokocker. Behandling: Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ) enligt ovan i 10 dagar. I andra hand Amimox 1) (amoxicillin). Barn: 20 mg/kg x 3 och vuxna: 500 mg x 3 under 10 dagar. Tre-dosering rekommenderas hela behandlingstiden (se ovan). Vid terapisvikt: (Definieras som utebliven förbättring alternativt ny akut otit under pågående behandling i minst 3 dygn.) Orsakas vanligen av icke betalaktamasproducerande H. influenzae. Vid terapisvikt: tag nasofarynxodling. Behandling: Amimox 1) (amoxicillin). Barn: 20 mg/ kg x 3 och vuxna: 500 mg x 3 under 10 dagar. Vid växt av betalaktamasbildande H. influenzae eller H. influenzae med förändrade penicillinbindande protein, behandla enligt odlingssvaret. Kontakt med öronläkare rekommenderas vid terapisvikt trots preparatbyte! Vid samtidig penicillinallergi och terapisvikt: Bactrim 1) (trimetoprim-sulfa) i 7 dagar; 6 mån-5år: 5 ml x 2, 6-12 år: 10 ml (1 tabl) x 2, vuxna: 2 tabl x 2. Om övergående öronont mindre än 24 timmar behöver inte läkarundersökning göras. Om kvarstående besvär bör läkarundersökning erbjudas inom 1 dygn. Om opåverkat barn över 2 år kan man efter läkarundersökning avvakta med antibiotikum i 2-3 dygn. Barn under 2 år och vuxna skall fortfarande ha antibiotikum vid akut purulent otit. CRP har inget värde i otitdiagnostiken. Om utåtstående öra, rodnad eller svullnad retroaurikulärt akut remiss till Öronklinik. Kan vara mastoidit som är vanligast hos barn 0-2 år. Plaströrsotit Förstahandsmedel: Terracortril med Polymyxin B- droppar, 3 droppar 2-3 ggr dagligen. Om opåverkat barn kan man avvakta 5-7 dygn med enbart dessa droppar (som plaströrsbarnen bör ha hemma) innan läkarbesök och ställningstagande till oralt antibiotikum eller kinolonsteroiddroppar. Barn med symtom såsom feber, smärta har ofta akut otit med vanliga öronpatogener vid flytning och kan då behöva peroralt antibiotikum i form av Kåvepenin eller Amimox om droppar ej hjälper primärt. Under sommartid är det vanligt med badorsakad flytning p g a stafylokocker eller pseudomonas. Det finns evidens för att Ciloxan örondroppar och 4

5 en grupp III-steroid har effekt på dessa öronflytningar. Tag öronodling om det fortsätter flyta efter en vecka trots behandling! Överväg kontakt med öronspecialist. Perorala antibiotika är aldrig förstahandsval vid rörflytning hos barn som är opåverkade. Tag öronodling om det fortsätter flyta efter en vecka trots behandling! Överväg kontakt med öronspecialist. Nasofarynxodling Bör utföras vid terapisvikt samt vid täta recidiv. Vid perforerad akut otit kan även odling från örat tagas. Odlingsresultat i sig motiverar ej terapibyte om klinisk förbättring skett. M. catarrhalis, som är lågvirulent orsakar aldrig komplikationer, varför dess resistensmönster inte bör styra terapin. Uppföljning Kontroll rekommenderas efter 3 månader även om behandling inte getts, för att säkerställa normalisering av hörsel och trumhinnestatus. Det är speciellt angeläget att de yngsta barnen barnen med bilaterala besvär efterkontrolleras. Barn i skolåldern behöver inte rutinmässig kontroll. Sådan bör ske enbart vid subjektivt kvarstående hörselnedsättning i mer än 3 månader. Akut faryngotonsillit Akut faryngotonsillit är en vanlig sjukdom med en incidens av över fall/år i Sverige % orsakas av beta-hemolytiska grupp A-streptokocker (GAS), 20-30% orsakas av virus och 5-10% av andra definierade bakterier. I 10-20% av fallen är genesen oklar. Allvarliga följdsjukdomar till GAS-infektioner såsom peritonsillit, sepsis, streptococcal toxic shock syndrome (STSS) och nekrotiserande fasceit är ovanliga men kan förekomma. GAS-infektioner kan ge upphov till immunologiska senkomplikationer i form av reumatisk feber och akut glomerulonefrit, vilket dock är sällsynt i Sverige och risken för dessa komplikationer utgör därför enligt behandlingsrekommendationer från Läkemedelsverket (2001) inte längre någon indikation för behandling. Antibiotikabehandling ges idag för att förkorta sjukdomsduration och minska smittspridning. Diagnostik Inte ens den mest rutinerade läkare kan enbart på anamnes och klinisk undersökning särskilja en faryngotonsillit orsakad av GAS från en av annan genes (oftast virus). Svalgodling eller snabbtest för GAS bör därför användas för att skilja mellan virusorsakad och bakteriell faryngotonsillit och för att undvika onödig antibiotikaförskrivning. Den kliniska undersökningen bör, vid uttalad smärta och sväljningssvårigheter, även omfatta inspektion av epiglottis, särskilt om patienten inte uppvisar en klinisk tonsillitbild! Symtom såsom hosta, snuva, heshet eller blåsor i gommen talar mot GAS och för virusorsakad sjukdom. I dessa fall bör man undvika snabbtest/odling, då man annars riskerar att antibiotikabehandla bärare av GAS med virusorsakad sjukdom. Barn under 4 år har sällan GAS-tonsillit men är, speciellt vintertid, ofta bärare av GAS. Purulent snuva och impetigo kan i dessa åldrar tala för GAS-infektion. Faryngotonsillit orsakad av grupp C- eller G- streptokocker kan inte påvisas med snabbtester men anses inte orsaka icke-purulenta senkomplikationer. Snabbtesten/odlingen bör tas av läkaren och pannlampa bör i görligaste mån användas för att lämna en hand fri för spateln och den andra för odlingspinnen. Om provet inte kunnat tas på adekvat sätt (provtagningspinnen ska strykas över bägge tonsillerna) kan resultatet av snabbtesten/odlingen bli missvisande. Verifiera alltid diagnosen grupp A-streptokock-(GAS)tonsillit genom odling eller snabbtest. Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ) är förstahandsmedel. Ge inte penicillin V vid recidiv (inom 4 veckor efter föregående episod). Ta inte odling/snabbtest vid samtidig hosta och snuva. GAS ger aldrig hosta. CRP har inget värde i tonsillitdiagnostiken. 5

6 Behandling Några penicillinresistenta kliniska isolat av GAS har inte påträffats någonstans i världen. Förstahandsmedel vid GAS-tonsillit är Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ), 1 g x 3 i 10 dagar (barn: 12,5 mg/kg x 3). Kortare behandlingstid ger fler recidiv. Vid penicillinallergi: Dalacin 300 mg x 3 (barn: 5 mg/kg x 3) eller Cefadroxil 1) *) 500 mg x 2 (barn: 15 mg/kg x 2, om ej typ I allergi) i 10 dagar. Recidiv av GAS-tonsillit Vid recidiv bör svalgodling utföras. Snabbtest kan teoretiskt vara falskt positiva upp till två veckor på grund av att de kan ge positivt utslag även för döda bakterier. Vidare bör, vid upprepade recidiv, endast smittkällor i patientens närmast omgivning inom familjen undersökas. Vid smittspårning; tänk på alternativa smittkällor såsom perianal streptokockdermatit, vaginit/flytning hos småflickor, balanit, småsår på huden, paronyki, scarlatina, impetigo. Tag inte odling på symtomfria barn i förskolan. Det lönar sig inte att spåra friska bärare. Sjuka smittar, friska smittar troligen inte. Vid recidiv inom 4 veckor efter föregående episod Erymax, Dalacin eller Cefadroxil 1) *). Dosering enligt ovan. Ytterligare en penicillinkur efter penicillinbehandling ger en ännu högre recidivfrekvens. Makrolider bör undvikas med tanke på risken för resistensutveckling och att erytromycin inte är effektivare än penicillinv vid behandling av recidiv. Vid täta recidiv av streptokocktonsillit (3-4 per år i 2 år) bör man överväga remiss till öron-, näs- och halsspecialist men först efter att en Dalacin- eller Cefadroxilkur provats enligt ovan. Även vid virusorsakade frekventa tonsillitrecidiv finns indikation för tonsillektomi. Terapisvikt och differentialdiagnoser Vid terapisvikt, d v s bristande klinisk effekt under pågående behandling, bör diagnosen ifrågasättas! Terapisvikt beroende på penicillin- eller cefalosporinresistens förekommer inte. Virusorsakad tonsillit i kombination med GASbärarskap liksom utveckling av peritonsillit måste övervägas. Adenovirustonsillit och mononukleos är två vanliga differentialdiagnostiska alternativ. HIV-orsakad faryngotonsillit är ett annat mera sällsynt alternativ. Epiglottit måste uteslutas. Ensidig tonsillit måste följas upp - kan vara tonsillcancer. Vanliga orsaker till hals- och svalgsmärtor utan fynd är reflux (även vanligt hos barn), fonasteni och spänning i halsmuskulaturen. Akut bakteriell rinosinuit Cirka personer behandlas årligen under diagnosen akut bakteriell rinosinuit i Sverige. En betydande överdiagnostik föreligger. I 50-60% av obehandlade rinosinuitfall isoleras Streptococcus pneumoniae, i 15-20% Hemophilus influenzae och i 5-10% Moraxella catarrhalis. Även anaerober och grupp A-streptokocker förekommer i en mindre del av fallen. Sällsynta allvarliga komplikationer utgörs av periorbital eller orbital abscess (med risk för blindhet) vid ethmoidalsinuit samt intrakraniell spridning av frontal- eller sfenoidalsinuit. Risken för komplikation till akut bakteriell rinosinuit är dock liten. Diagnostik Flertalet fall måste diagnostiseras enbart på kliniska grunder. Vid bakteriell rinosinuit (tidigare kallad akut maxillarsinuit) hos vuxna kan klinisk diagnostik i bästa fall ge korrekt diagnos i 65-70% av fallen. Antibiotikabehandlingskrävande rinosinuit tar minst 10 dagar att utvecklas. Säkraste kliniska symtom är varig snuva och samtidig synlig vargata vid undersökning (främre rinoskopi), speciellt om symtomen dominerar på en sida. Tillgång till ultraljudsundersökning kan i vana händer öka den diagnostiska säkerheten. Röntgen ger ingen säker uppgift om etiologin, då även virusorsakade rinosinuiter kan ge upphov till vätskenivåer. Men en normal röntgenundersökning utesluter med stor sannolikhet akut bakteriell rinosinuit. Käkhålepunktion ger diagnos i tveksamma fall och är enda sättet att avgöra om rinosinuiten är purulent. Vid frontalsinuit har patienten förutom varig snuva oftast uttalad ensidig huvudvärk förenad med tryckömhet i botten av pannhålorna medialt 6

7 ovan ögat. Röntgen bör göras akut framför allt för att konstatera om patienten har eller inte har frontalsinuit. Akut ethmoidit ger allvarligast symtom hos förskolebarn med allmänpåverkan, svullnad och rodnad i mediala ögonvrån. Dessa barn är sjukhusfall p g a risken för orbital komplikation och blir föremål för datortomografi. Akut sfenoidit kan i enstaka fall ge en dramatisk bild med allmänpåverkan och en intensiv huvudvärk oftast lokaliserad till kapillitiets ena halva, bakom ögat eller i nacken. Datortomografi är nödvändig för att säkerställa diagnosen. Differentialdiagnoser till akut bakteriell rinosinuit är: TMD (temporomandibulär dysfunktion) d v s värk och spänningar i käkledens muskler, vilket är vanligast, ospecifik värk i samband med ÖLI, idiopatisk rinit (överkänslig näsa utan allergi) allergisk rinit, näspolypos, tandinfektion, spänningshuvudvärk, migrän och neuralgi. Antibiotikabehandlingskrävande akut bakteriell rinosinuit tar 10 dagar att utvecklas. Överdiagnostiken är stor. Spontanläkningen vid akut rinosinuit är mycket hög (> 90%). Generell huvudvärk, tryck bakom ögonen, värk vid framåtböjning etc är ospecifika symtom som vid frånvaro av snuva/vargata saknar diagnostiskt värde. Vargata i mellersta näsgången stöder diagnosen liksom minst 3 av följande 4 kriterier: purulent sekret i näshålan, uttalad smärta i tänder/ansikte, ensidiga symtom och dubbelinsjuknande. Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ) är förstahandsmedel. CRP har inget värde i sinuitdiagnostiken under de första 7-10 dagarna av symtom, men efter 10 dagar kan CRP > 10 tala för bakteriell rinosinuit. Behandling Akut rinosinuit < 10 dagar Eftersom en förkylning kan ha en duration på 10 dagar, blir det inte aktuellt att ge annat än symtomatisk terapi såvida inte förvärrade symtom inträder efter 5 dagar med feber och svår värk. Den symtomatiska terapin omfattar analgetika, 7 antiflogistika och slemhinneavsvällande behandling med lokalt verkande sympatikomimetika. Dessa har liksom nässköljningar inte effekt på sjukdomsförloppet men har symtomatisk effekt. Om symtomen förvärras till medelsvåra (VAS > 3-7) efter 5 dagars förkylning rekommenderas nasal steroid, som kan förkorta symtomdurationen, men som precis som antibiotika inte har någon betydelse för sjukdomsförloppet i dessa fall (EPOS behandlingsrekommendationer 2007, Läkartidningen 45 (105), 2008). Nasalsteroid kan ordineras i dubbeldos (2 x 2) första dygnen då effekt är visad efter 48 timmar. Bakteriell rinosinuit > 10 dagar eller svåra besvär efter 5 dagar (feber > 38, svår smärta = VAS 7-10) Punktion och aspiration krävs för exakt diagnostik. Kåvepenin 1) (eller synonym 1) ) 25 mg/kg x 3 alt. 1,6 g x 3 i 7 dagar. Vid säkerställd pc-allergi kan Ery-Max mg/kg x 2 alt. 500 mg x 2, Surlid 150 mg x 2 eller Doxyferm 0,1 g x 2 första dagen och därefter 0,1 g x 1 användas. Tilläggsbehandling med nasal steroid vid akut bakteriell rinosinuit kan förkorta symtomdurationen, men har ingen betydelse för utläkningen. Terapisvikt Om symtomen inte förbättras eller ökar föreligger misstanke på infektion med H influenzae, som vid terapisvikt är ett vanligare agens än pneumokocker. Behandling: Amoxicillin 1) 20 mg/kg x 3 alt. 500 mg x 3 i 10 dagar. Ett alternativ är Doxyferm 200 mg (1:a dagen) sedan 100 mg x 1 i 8 dagar. Vid svåra/täta besvär bör diagnosen bekräftas med röntgen eller sinuspunktion. Remittera till öron-, näs- och halsspecialist för käkspolning. Stinkande, varigt utbyte vid käkspolning talar för tandinfektion som orsak till sinuiten. Vid täta recidiv eller kroniskt långdraget förlopp krävs specialistbedömning för utredning av eventuella bakomliggande predisponerande faktorer och för ställningstagande till kirurgi (FESS). Akut frontalsinuit: med ökande värk och ömhet bör röntgas akut för diagnosbekräftelse och härefter remitteras till spe-

8 cialist för värdering p g a komplikationsrisken. Kirurgisk dränering kan bli aktuell. Akut ethmoidit med svullnad; akut sfenoidit: Vid båda dessa diagnoser remiss till sjukhusspecialist för definitiv diagnos och behandling. Omedelbar remiss eller inläggning vid: Periorbitalt ödem, förskjuten ögonglob, dubbelseende, påverkad ögonmuskulatur, nedsatt visus, svår unilateral eller bilateral frontalhuvudvärk, svullnad över pannan, tecken på meningit eller andra neurologiska tecken. Kontroller Om symtomen avklingar på insatt behandling krävs i regel ingen efterkontroll. Långdragna, speciellt ensidiga besvär inger misstanke om tumör och utgör indikation för röntgen och endoskopisk undersökning av näsan remiss till öron-, näs och halsspecialist. Substanser på Läkemedelsverkets utbyteslista är markerade med 1). För dessa gäller att apoteken beställer hem den förpackning som för tillfället har det lägsta priset. Produktnamn anges i huvudsak endast då produkter med generiskt namn (substansnamn + företagsnamn) saknas eller, i några enstaka fall, då en produkt mycket kraftigt dominerar förskrivningen. Om produkter med generiskt namn finns tillgängliga anges detta med substansnamn följt av * ). Medlemmar i terapigrupp Antibiotika/Infektioner i öppen vård Mikael Karlson (ordf.), Vårdcentralen, Sjöbo Anita Groth, ÖNH-specialist, Lund Maria Landgren, Avdelningen för god vård och läkemedel, Region Skåne Bengt Ljungberg, Infektionskliniken, Skånes Universitetssjukhus, Lund Percy Nilsson Wimar, Barn- och ungdomscentrum, Skånes Universitetssjukhus, Malmö Inga Odenholt, Infektionskliniken, Skånes Universitetssjukhus, Malmö Terapiriktlinjer Övre luftvägsinfektioner utgiven februari Övriga utgivna terapiriktlinjer: Antiviral terapi, Hud- & Mjukdelsinfektioner, Nedre luftvägsinfektioner samt Urinvägsinfektioner. Samtliga terapiriktlinjer kan rekvireras från: Läkemedelsrådet, Region Skåne, Box 1, Lund. Tel: Fax: E-post: lakemedelsradet@skane.se Grafisk form: Ann-Christine Jönsson. Tryckeri: 8 Wallin & Dalholm AB, Lund