Världens odlingslotter

Transkript

1 Världens odlingslotter

2 Världens odlingslotter Finns det en sak som förenar människor över hela världen så är det odlande. Oavsett vart man befinner sig kan man hitta små odlingsplättar och köksträdgårdar med grönsaker och örter. På samma sätt hittar vi på våra svenska odlingslotter odlingstraditioner från många olika delar av världen. Idén till årets tema här på Rothoffs kolonimuseum har haft två inspirationskällor; den ena är mitt mångkulturella koloniområde i Malmö, det andra är Lena Israelssons bok Jordens täppor som släpptes Min odlingslott, som jag delar med en god vän, var på många sätt mitt första, riktiga möte med Malmös mångfacetterade kulturer. På en bit mark, inklämt mellan Inre Ringvägen och Östra kyrkogården, finns hela världen representerad. Vi har kinesisk intensivodling, turkiska myntaängar, ryska datjor (ryska för odlingslott) med citrongurkor och stora rödbetor och svenska sommardrömmar med rabarber, jordgubbar och prästkragar. Odlar man sida vid sida, med bara ett lågt staket som avskiljare, tar det inte lång tid innan samtalen är igång. Plötsligt tar man sig tid att prata med främlingar och om språket inte hänger med kommunicerar man med yviga gester, pekanden och nickanden. Oftast med växter och väder som samtalsämnen. Lena Israelssons bok nådde mig ungefär i samma veva som jag fick min kolonilott. Boken formligen vibrerar av odlarglädje. En del grönsaker och blommor är välbekanta, andra är exoter som vädjar om att bli testodlade. Jag var knappast ny för odling. Som student på Svenska lantbruksuniversitetet i Alnarp och med erfarenheter av både en örtagård och gerillaodling i Berlin, kändes det som det var dags för något eget. Den här gången var den första gången jag hade en hel plätt att rå över, en plats som helt fick spegla mig och mina tankar. Vilket ledde till frågan, vad odlar man, om man får odla vad man vill? Vill man ägna sig åt fördomsprofilering av odlare finns det några grupper jag vill lyfta fram. Först har vi de som hänger sig åt primörer som färskpotatis och jordgubbar. De brukar också odla lite blommor för snitt och mängder av gräslök. En annan grupp är hushållarna, de som tänker lite med plånboken och odlar det som kostar mycket i butiken. Här hittar man oftast tomater i långa rader samt mängder av ovanliga salladsorter, kryddväxter och grönsaker. Sedan har vi örtälskarna som odlar lavendel för tur, ringblommor för salva till nariga armbågar och älggräs mot huvudvärk (älgräs blir också en fantastisk saft med ton av mandelmassa). Sist men kanske inte minst har vi växtjägarna och andrenalinsökarna som ständigt är på jakt efter nya växter och smakupplevelser. Det kan vara de som bygger en testodling av miogaingefära, en ingefära som odlas för sina knapriga, spröda skott och sägs kunna uthärda minus 18 grader. Eller de som odlar sommarblomman parakrasse (Acmella oleracea), inte för dess söta växtsätt och blomning skull, utan för kulinarisk svartkonst. Blad och blommor har en mängd intressanta effekter. De uppfattas som kylande och när man tuggar på dem känns det lite som att slicka på ett batteri, tungan pirrar lite spännande. Kanske inte för alla men för den som vill ha en gincocktail utöver det vanliga, borde den definitivt testas. Men nu kommer följdfrågan, hur blev min lott då? Jo, det är en salig blandning av extra allt. Några rader potatis som jag tar upp lagom till midsommar, en jätterugge av libbsticka och lite björnrot för det perfekta örtsaltet. Lite vänderrot för den vackra blomningen skull och en hel rabatt med bara höstanemoner. Lite kirskål som man svär över och mycket, mycket mer. Önskan att testa nya saker driver mig alltid till odlingsäventyr. Intresset har blivit så pass stort att jag planerar mina resor runt odling och växter. En resa till England ledde till en hel resväska full av frön till svavelgula trädpioner och gammeldags doftärter samt en meterhög planta av en vacker flikbladig fläder. Sedan finns ju min önskelistan som jag alltid har med mig när jag reser, på den hittar man till exempel slizun, en gräslökliknande perenn vanlig i forna Sovjet som skruvar sig vackert och inte försämras efter blomningen. Men nog om mig och min lilla lott och tillbaka till utställningen på Rothoffs. Min tanke är att presentera tre olika odlingslotter från tre olika delar av världen med växter och detaljer som kan anses vara typiska där. Det här är mitt eget urval från minnen, idogt mailande och litteraturbläddring. Det är ämnat att inspirera och locka till äventyr både i odling och i köket. Mycket nöje! -Martin Bofeldt, trädgårdsmästare på Rothoffs 2015

3 Italien Vurmen för Medelhavet, dess växter och kultur går knappast att missa när man bläddrar i trädgårdstidningar eller går på trädgårdsmässor. Jag trodde dock att jag var immun. Jag älskar pelargoner men har hållit mig på behörigt avstånd från de röda zonalpelargonerna i terrakottakrukor. Jag kommer aldrig att dra hem ett olivträd eller väderkvarnspalm (så-vida ingen skänker mig ett växthus). Men maten och grönsakerna är en helt annan sak. Har ni någon gång varit i Italien kanske ni vet vad jag menar. I Italien består sällan en sallad av lite isbergsallad med skivad gurka och tomat. Sallad där är en utmaning för smaklökarna och man har en hel smakpalett av bladgrönsaker. Allt ifrån pepprig sandsenap (kallas ibland för vild rucola) till nötiga salladsblad och den lätt bittra cikoriasallad. Sedan har vi allt det där andra; solmogna tomater, frisk basilika, söta polkabetor eller mörkgrön grönsaksrybs. För att skapa den där spännande salladen som man i Italien kallar misticanza, krävs en sorts brokig blandning av olika bladgrönsaker. Traditionellt består den av 21 olika bladväxter som till exempel trädgårdsyra, portlak, mynta, maskros, cikoriasallat och bindsallad. Variation är ledordet. Idag kan man hitta färdiga fröpåsar och tycker man det är för jobbigt kan man alltid nöja sig med tre-fyra favoriter, gärna med olika färger, former och smaker. En av de riktigt spännande bladgrönsakerna att odla är den mytomspunna puntarellen, en italiensk cikoriasallad som ska skämmas bort med isbad tills bladen krullar ihop sig, precis som barndomens maskrosstjälkar (även kallat maskroskrull). Sedan blandar man den med ansjovis, vinäger och olja innan den avnjuts i hänförelse Det man kan ta fasta på i den italienska odlingslotten är att man odlar mycket på höjden. Grönsaker som tomater, ärtor och bönor får klättra i käpprader, arkader eller längs staket, allt för att maximera odlingsytan. Vilket ger en trevlig bonus med att skapa mer rumslighet åt odlingarna. Blommor är sällan en del av odlingslotterna, de hänvisas istället till rabatter och krukor. Men kan man inte låta bli och ändå vill kombinera nytta med nöje så kan man odla lite vallmo. Det finns sorter av opievallmo speciellt utvecklade för skörd av vallmofrö. Vita blommor ger vita frön medan mörkare blommor ger blåsvarta. Dagens sorter har också mycket små mängder av opiater och trädgårdsodling är lagligt. Tycker man det känns otäckt så fungerar även lavendel och solrosor. Jag skördar sällan solrosorna utan lämnar dem åt fåglarna men lavendeln skördas hårt. Har man inte testat ett glas kall lavendellemonad på sommaren har man definitivt missat något. Känner man sig lite mer romantiskt lagd och bara vill ha skönhet ska man satsa på luktärter, allra helst namnsorterna Franciscus Cupani (även kallad Siciliansk vildluktärt eller bara Cupani, en kulturarvssort från 1699) eller Painted Lady (en av de första förädlingarna som kan spåras tillbaka till 1737). Några typiska växter för en italiensk lott (och några blommor för den som inte kan låta bli): Basilika (Ocimum basilicum) Tomat (Solanum lycopersicum) Borlottoböna (Phaseolus vulgaris) Cikorian (Chicorium intybus, C. endiva) Grönsaksrybs (Brassica rapa var. ruvo) Humle (Humulus lupulus) Kardon (Cynara cardunculus) Knölfänkål (Foeniculum vulgare var. azoricum) Kronärtskocka (Cynara scolymus) Palmkål (Brassica oleracea var. sabellica) Rucola (Eruca sativa) Sandsenap (Diplotaxis tenuifolia) Polkabeta/Chioggia (Beta vulgaris var. conditiva) Doftärt (Lathyrus odoratus) Kornvallmo (Papaver rhoeas) Opievallmo (Papaver somniferum) Solrosor (Helianthus annuus) Lavendel (Lavandula angustifolia)

4 Mexiko Om min inställning till medelhavsvurmen är något sval så brinner jag istället för Mexiko och Sydamerika. Jag kan inte exakt svara i vad attraktionen ligger. Mexiko, landet som firar de dödas dag med picknickar, blommor och godis som ser ut som kranium. Kanske är det blommorna, det är trots allt härifrån många av våra favoritsommarblommor kommer, som rosenskära, blåsalvia, ageratum, tagetes, zinnia och dahlia. Eller ska man kanske lägga skulden på het chili, fyllig kakao och Frida Kahlo? Jag kan inte svaret men en sak kvarstår, Mexiko är för mig synonymt med mättade färger, intensiva smaker och magi. Mexikanska köksträdgårdar, eller huertos som de kallas där, är den italienska trädgårdens motsats. Djungellika, lite oorganiserade med örter, grönsaker och blommor om vart annat. Förtjusningen för att odla i krukor och kärl finns dock även här. Om det är något i den mexikanska odlingen som ska lyftas fram är det deras kanchéer, en träkonstruktion med ett grönt odlingstak som hålls upp på fyra ben. På taket odlas växter med grunda rötter som sallad, mynta och koriander eller bara som förodlingsstation för majs, chili och tomater. Dessa har en lång historia och uppkom ur ett behov att slippa dåliga jordar och få odlingarna förstörda av boskapsdjuren. En annan sak är deras chinampas, konstruerade öar som ger upp till sju skördar per år. Det är också hit man kan spåra den nya trenden med biokol. I Mexiko och framförallt i Amazonas (i det område som idag är Colombia) har man använt tekniken i tusentals år för att förbättra jorden. men går lätt att ta med inomhus. Denna tagetes kan liknas vid dragon men har en liten starkare aniston. Jag testade den för ett par år sedan och kan nu inte längre vara utan den i kryddskåpet. Några typiska växter för en mexikansk lott: Amarant (Amaranthus sp.) Chilipeppar (Capsicum annuum) Citronmålla (Chenopodium ambrodioides) Mexikansk dragon (Tagetes lucida) Majs (Zea mays) Tomatillo (Physalis philadelphica) Vintersquash (Curcubita maxima) Svarta bönor (Phaseolus vulgaris Kokbönegruppen ) Koriander (Coriandrum sativum) Inkakrage (Tithonia rotundifolia) Zinnia (Zinnia elegans) Rosenskära (Cosmos bipinnatus) Tagetes (Tagetes erecta, T. patula, T. tenuifolia) Scharlakansdahlia (Dahlia coccinea) Även om vi kanske inte kan odla de mest exotiska och tropiska växterna från Mexiko så finns det ändå en massa smaker att utforska. Har du testat kryddtagetes och dess kryddiga citrussmak i sallad eller i en omelett? Är man förtjust i den inte alltid uppskattade koriandern kanske man ska testa vart man står med epazote (på svenska kallas den citronmålla). Den i Mexiko ogräsliknande örten anses vara oumbärlig vid bönkok. Den ger en fantastisk smak kokt och minskar risken för en bubblig mage. Färsk brukar dock doften och smaken liknas vid citron, diesel, bränt gummi och garage. En kryddväxt som jag hoppas fler testar är den mexikanska dragonen. Den övervintrar inte hos oss

5 Japan Man talar sällan om Japan som en odlingsnation. Oftast när man pratar om hortikultur i Japan tänker man på stora tempelträdgårdar, fuktigt skuggiga woodlands, blommande körsbär, mossbeklädda stenar, bonsaier, bambu och välkrattade grusytor. Men japanerna älskar att odla grönsaker och blommor. I storstäder som Tokyo och Kyoto odlas det i alla tänkbara kärl; i fönster, på gatan och på innergårdar. Denna odling är långt ifrån sparsmakad och zenbuddistisk, här odlar man med ögon, hjärta och magen. Här samsas gamla kaffeburkar fyllda med små penséer med rader av långa, elfenbensvita daikonrädisor. kväva ogräs, hindra avdunstningen och få upp marktemperaturen. På landsbygden, där folk har plats med trädgårdar, finns det ofta en köksträdgård i anslutning till huset. Gärna på en riktigt solig plats och omgiven av perenner, bambu och träd. Man försöker ofta vara självhushållande och att odla ekologiskt då man vill odla nyttig mat för sin familj. Man odlar tätt och intensivt, ofta på spaljéer eller växtstöd (vanligtvis i bambu), precis som i Italien. Vilket är ett bra knep för att få grönsakerna upp i solljusen och att kunna öka antalet plantor per kvadratmeter. Marken täcks ofta med gamla mattor eller svart plast för att De asiatiska bladgrönsakerna har haft lite större framgång i Sverige. Tåliga bladgrönsaker som ofta klarar ett par minusgrader. Precis som Italiens handlar det om en stor variation i färg, form och smak. Bladen kan vara milda, pepprigt heta eller smaka lite selleri. Varför inte blanda upp salladen med de tidiga bladen av kardborreroten innan man väntar på att ta upp roten på höstkanten? Kardborreroten är en fantastisk och lite bortglömd gröda som anses av många vara en delikatess. Men dess säregna utseende talar inte alltid för den. Under Mycket av det som odlas i Japan känns fortfarande exotiskt för oss svenskar, trots att mycket av växtmaterialet är härdigt även hos oss. Buskar och träd som japansk lönn, kerria, rhododendron, magnolia och bambu har länge odlats i Sverige men grönsakerna har aldrig haft samma genomslag. Det är inte alla som hört talas om shungiku (sallatskranskrage), shiso (en ört med en fantastisk med säregen ton som smakar Japan) eller mitsuba (Japans egen persilja som kan växa i skugga). En imponerande krukodling framför ett bostadshus i Japan. Mer för nöje än nytta men visst gör den nytta på sitt sätt.

6 andra världskriget gick det så illa att amerikanska krigsfångar i Japan som erbjöds dess rötter trodde de hade erbjudits trärötter att äta. Enligt en populär skröna dömdes kocken i lägret för sin missuppfattade grymhet till döden som krigsförbrytare. Men dokument från tiden har visat att även om ämnet om trädrötter kom upp, så reddes misstaget upp och ingen behövde avrättas på grund av denna kanske lite fula rotgrönsak. En annan planta som börjat bli vanligare och definitivt vinner skönhetspriset över kardborreroten är den japanska vintersquashen, kabocha. Till skillnad från vanlig vintersquash är den här sötare och nötigare. En del liknar konstistensen som en korsning mellan pumpa och sötpotatis. Denna kombination gör att squashen kan användas i soppor, efterrätter eller som ersättning för potatis. En grönsak till varje tillfälle helt enkelt, vilket inte är illa för en rätt tuff och lättodlad skönhetsdrottning. Som tidigare nämnt odlar man i Japan också blommor i köksträdgården och i små gatuodlingar. Detta för att gynna pollinatörer och för att blommor är uppskattade vart man än befinner sig. Oftast handlar det om samma sommarblommor som vi odlar, som till exempel penséer. Ska man lyfta fram några som är typiska för Japan får det bli kejsarvindan (Asagao på japanska) som har odlats i Japan sen 1400-talet. Eller kanske showstoppern sommarcypress som odlas både för dekoration (på hösten blir den buskliknande annuellen chockrosa) och de ätliga bären som kallas för landkaviar eller bergskaviar. Har man tungmetalller i jorden bör man avstå från att äta av sommarcypressen då den precis som kål är duktig på att dra upp tungmetaller. Några typiska växter för en japansk lott: Shiso (Perilla frutescens var. crispa) Mitsuba (Cryptotaenia japonica) Mizunakål (Brassica rapa var. japonica) Daikonrädisa (Raphanus sativus var. longipinnatus) Sallatskranskrage (Glebionis coroniara) Kardborrerot (Arcticum lappa) Japansk sodaört (Salsola komarovii) Vintersquash (Cucurbita maxima) Komatsuna/senapsspenat (Brassica rapa var. periviridis) Sommarcypress (Bassia scoparia) Kejsarvinda (Ipomoea nil) Sommaraster (Callistephus chinensis, gärna Matsumoto-serien) Höstanemon (Anemone hupehensis, A. japonica, A. vitifolia, A. x hybrida) Hortensia (Hortensia macrophylla) Kerria (Kerria japonica)

7 Ett stort tack till: Anneli Oxenstierna, Landskrona museum Elisabeth Arvidsson, Landskrona museum Jimmy Bergman och Trädgårdsgruppen Sofia Falkenhem, serietecknare och illustratör, vars fina bilder från Japan jag fick låna Lena Israelsson, husgudinna och trädgårdsskribent Anna-Carin Ek, Göteborgs botaniska trädgård Mats Havsström, Göteborgs botaniska trädgård Lite källor för mer information, tips och tankar om odlingar runt om i världen: Jordens täppor, Lena Israelsson. Wahlström & Widstrand 2002 Odla orientaliskt, Lena Israelsson. Wahlström & Widestrand 1998 Kål & krasse, Lena Israelsson. Albert Bonniers Förlag 2006 Skörda nya smaker, Anders Kjellsson. ICA Förlag 2012 Kew s Global Kitchen Cookbook: 101 Recipes Using Edible Plants from around the World, Royal Botanic Gardens Kew. Kew Publishing 2014 Rothoffs museikoloni En kort promenad från Landskrona museum ligger Rothoffs kolonimuseum - det enda i sitt slag. 1 maj öppnar kolonin för allmänheten och håller sedan öppet till 15 september. Stugan är öppen alla dagar mellan 12:00-16:00, trädgården är öppen dygnets alla ljusa timmar. I Sveriges kolonitätaste stad Landskrona, finns landets enda kolonimuseum. Den lilla stugan med tillhörande kolonilott ligger i det centralt belägna koloniområdet runt det gamla Citadellet. Kolonimuseet går under namnet Rothoffs koloni och här bedrivs en populär verksamhet i Landskrona museums regi. Familjen Rothoff köpte kolonin på tidigt tal, eftersom man behövde ett ställe att odla potatis. Den lilla gröna stugan byggdes redan 1903 och bestod från början av endast ett enda rum, 2 x 2,5 m. Stugan fungerar idag som utställningslokal - möblerad som på 1900-talets början och med en liten utställning om koloniområdets historia. I trädgården bedriver museet ekologisk museiverksamhet. Trädgården odlas ekologiskt, med perennrabatter och rosor på framsidan och köksland med grönsaker och kryddväxter på baksidan. Landskrona Biodlarförening har hand om den originella bikupan med snickarglädje och den goda kolonihonungen säljs i museets butik. Rothoffs koloni är till glädje för alla. Välkommen att slå dig ner med kaffekorgen i bersån, titta på växterna och smaka på smultronen. Trädgården fungerar både som en inspirationsplats för dig som är trädgårdsintresserade och som en stilla oas för dig som bara vill njuta en stund i en vacker miljö /523_19.pdf

8 Utvärdering av det som odlats sommaren 2015 Japan Den här bädden är nog den mest långlivade av odlingarna. Den startar tidig vår och kan hållas i liv en tid in på vintern tack vare de asiatiska bladgrönsakerna. Perfekt för odlaren som vill fokusera på grönsaker. Samodling med blommor är inte ovanligt men vill man ha specifikt japanska växter kräver lite fördjupning) men det finns dock flera spännande perenner. En växt som inte odlades i år är sallatsaralian (Aralia cordata). En vacker perenn för halvskugga (framförallt den gulbladiga Sun King ). Men den är inte bara imponerande i sin grönska (blomningen är underordnad) men också en väldigt god vårprimör som uppskattas i Japan. Men inget för odlaren som hemsöks av den spanska skogssnigeln. traditionell japansk sort hade varit önskvärd, ett exempel är Murasaki Jishi som är vackert blåviolett med en blek kant. Sallatskranskrage (Glebionis coronaria) En av årets stora vinnare i alla kategorier. Fantastiskt god i mat, den har testats i sallad, pajer och i soppor. Mild och god sellerismak även efter blomning. Som snittblomma är den också trevlig. Står sig i nästan en vecka och ger ett skirt och vilt intryck. Blommorna torkades även till té och smakar verkligen kinesiskt krysantemumté, om det botade alla sommarförkylningar kan jag inte svara på men jag tyckte om den som örtté. Den stora styrkan hos den är dock av sniglarna inte alls var intresserad av den. Kaninerna kom ibland men det stoppade aldrig växtkraften. De blev över en meter höga och växtstöd behövdes. Det funkade även att klippa ner dem till en lämpligare höjd, nya skott kom kontinuerligt. Japansk humle (Humulus japonicus) Det här är en imponerande sommarblomma eller snarare sommardjungel, för blomningen är inte skälet till att man väljer att odla den, med dess flikiga handlobade blad. Invasiv i varmare klimat (fick varningar av en amerikansk vän som varje år voluntär jobbar med att försöka utrota den i skogar i sydöstra USA) men hos oss är det en snäll annuell. Dock storvuxen med sina nästan tre meter höga skott och ännu bredare i växtsättet. Vi hade hoppats att den skulle bilda en liten koja hos oss men växtsättet gör att den nog är lämpligare att täcka upp tomma ytor som murar eller en avskiljare i trädgården. Bildar en stor kon. Lite trög i starten men med en enorm växtkraft senare. Rolig men ingen favorit. Kräver en hel del sol, kväve och kontinuerlig tillgång på vatten för att inte de utskuggade bladen ska gulna och falla av. Kejsarvinda 'Giant Rose Edge' (Ipomoea nil) Vindor är lika hatade ogräs som älskade sommarblommor. Kejsarvindorna är älskvärda med en imponerande blomning. De många namnsorterna och sina samlare är ett bevis på hur älskad den varit i Japan. Den kalla våren gjorde att den såddes sent hos oss och den fick aldrig den tid den behövde för att bli riktigt vacker. Men växte ändå på snällt. Fick några fröer som möjliggör nya försök i framtiden. Vill ge den en riktig chans och kanske plantera den i kruka eller en japansk mossboll (kokedama). En mer Stor kardborrerot (Articum lappa) En annan favorit. Kanske inte vacker (kaniner och sniglar var framme) men extremt lättodlad. Den enda nackdelen är skörden. Rotstocken är skör och man måste blottlägga den helt innan man får upp den. Vilket betydde att man stod på knä vid ett hål som svalde armen upp till axeln. Fick flera meterlånga raka rötter (här gör namnsorter en stor skillnad). Fantastisk i mat. Smaken påminner om kronärtskocka och jordärtkockor. Innehåller inulin vilket kan ge gaser men jämnar ut blodsockret. Mycket mildare än hos jordärtskockor dock.

9 Perilla/Shiso (Perilla frutescens var. crispa) I skyddet av våra kallramar trivdes shison bra. Plantorna blev stora och man förstår det engelska namnet Beefsteak plant lite mer. Den verkar inte vara för alla. Under en workshop var det flera deltagare som inte alls blev lika betagna som jag är. Lyser upp alla risrätter och blir tillsammans med den japanska citrusfrukten yuzu en mycket fin likör (syrlig, söt, örtig och aromatisk). Fick lite kärleksbett av sniglar och larver men lämnades annars i fred. Mitsuba (Cryptotaenia japonica) Vi hade inte tur med vår mitsuba. Sniglarna älskade den och kaninerna var också på dem under sommarsäsongen. Smaken var över förväntan och jag får hålla med Lena Israelsson och säga att den verkligen får en att tänka på hjortronmyrar. Placerade några plantor i skydd och i halvskugga och vi får se om de återvänder efter vintern. Samtliga plantor gav ifrån sig rikligt med frön. Vintersquash Uchiki Kuri (Cucurbita maxima) Ännu en pärla från Japan. En vacker, orange frukt med ett nötigt och sött innanmäte. Skönt att även skalet är ätligt så det är en lätt frukt att bereda i köket. Precis som squash är den lättodlad men tar sin plats. Fick väldigt stor avkastning tack vare ett stort tillskott av brunnen stallgödsel. Att den dessutom innehåller det omtalade alfakarotenet är en fin bonus (det finns även i koriander och morot), de senaste forskarrönen hävdar att den kan förlänga livet genom att motverka flera sjukdomar. Så mer pumpa och squash i kosten! Sommarcypress (Bassia scoparia) En sommarblomma som sällan används så ofta den borde. Dess vackra höstfärger i cerise är charmerande (passa på att sök bilder från områden i Japan där den används som landskapsväxt). Problemet med dem är att de älskas av sniglar. Så har man besök av den spanska skogssnigeln (som kanske inte alls är särskilt spansk enligt senare forskning) kan man kanske placera den skyddat om man vill njuta av höstprakten. Våra fick stå i två veckor innan de var helt uppätna. Blomningen är inte särskilt imponerand med ger ett fint skirt intryck. Asiatiska bladgrönsaker (blandning) (Brassica rapa var. japonica, Brassica rapa var. narinosa, Brassica juncea, m.fl) Man kanske inte ska dra alla asiatiska bladgrönsaker över en kant, alla har sin unika charm och smak. En del peppriga, andra med tydlig kålsmak, somliga mörkt röda, andra friskt gröna med krusiga blad. Men en sak ska man säga, de har sin plats i mina odlingar alla år. Perfekt tillsammans med svartkål, grönkål och machésallat för grönska sent in på vintern och ögonfägnad.

10 Mexiko Efter att ha testat en handfull plantor under en säsong så kan jag bara säga att det finns mer för oss att hämta i Mexiko än bara vackra sommarblommor. En massa överraskningar och de flesta var positiva. Vinterquash Blue Ballet (Cucurbita maxima) Tyvärr inte en lika stor favorit som Uchiki Kuri. Färre frukter och det blågröna vaxiga skalet är vackrare på bilder än på tallriken. Smaken kändes också inte lika bra, söt och nötig men inte i närheten lika nyanserad. Detta är en mindre kultivar som alternativ till den större Blue Hubbard (även kallad den blå grisen i mexikansk folkmun). Bägge sorter är bra för lagring ( Blue Hubbard är ett strå vassare) men Blue Ballet mognar fortare. Blodamarant Hopi Red Dye (Amaranthus cruentus) Blodamarant dyker ibland upp i floristbutiker och med tanke på hur lättodlad den är känns det oerhört lyxigt att veta att de ibland kostar 40 kronor per kvast i butiken och man har trettio stora plantor i odlingsbädden. Det är en kulturväxt av rang; vacker snittblomma, ätliga blad och extremt nyttiga frön. Skördade både blad och frön. Bladen måste värmas lite men smakar som en god målla. Fröna är lite trista att skörda (hittade ingen bra teknik utan körde med att skaka blomställmningarna i en pappåse). Smaken är söt och är ett trevligt tillskott i bröd eller gröt. Som namnet antyder kan också växten användas för att färga garn och textilier. Fick aldrig chansen att testa men lite forskningar online visar att man kan få fram toner i lila, rosa och orange beroende på tekniken. Den är dock en peruvian men väl värt ett prov. Den har kolsvarta frön och till skillnad från andra chilisorter så är den snarare klättrande än buskartad. Dock ruskigt het. Kan bli femton år gammal. Korila (Cyclanthera pedata) Korilan var ny för mig och visade sig vara en bättre kandidat för en lövkoja (en struktur man täcker med grönska, ursäkta ordleken) än den japanska humlen. Växte explosivt och blev över tre meter hög. Söt blomning (små, ljusgröna blommor) som spred en lätt doft av jasmin på varma sommarkvällar. Avkastningen var på gränsen till skamlig. På fem plantor kunde jag plocka nästan ett kilo i veckan under tre månaders tid. Frukterna som likna chili/paprika smakar som en korsning mellan ärtskidor och gurka. En del besökare tyckte konsistensen var lite för seg att äta färsk (påminner om chilifrukter) och jag håller med. Men den var fantastisk att fylla eller skiva i grytor som man gör med ockra (har dock inte samma egenskaper att fungera som redning). De bör skördas innan de blir för stora. Köpte ett tiotal frön för ett ganska högt pris, läste online att den tydligen ska ge få frön. Detta visade sig vara en myt då när jag skulle städa upp Rothoffs inför vintern utan problem fick två liter frön. En växt som borde odlas mer. Kan även nämnas att även bladen är ätliga men då de var så vackra tyckte jag de kunde få sitta kvar. Jalapeñopeppar Jalapeño M (Capsicum annuum) Jag ville experimentera med att ha chilipeppar i kallbänk och resultatet blev inte särskilt imponerande. Vet inte om det var pollineringen eller kylan som spelade störst roll men trots massor av näring, ljus och vatten så blev plantorna små och avkastningen väldigt liten. Namnsorten är annars mer anpassad för kallare klimat än den traditionella. Värt fler försök i framtiden. En annan sort som tål kyla lite bättre än många andra är Rocoto Brown (Capsicum pubescence).

11 Djungelgurka (Melothria scabra) Djungelgurka är sedan två år en av de saker jag måste odla. En tuff rackare som kan odlas lika lätt på friland som i växthus och i fönsterkarmen (om man är villig att offra hela fönstret och få en grön gardin). Avkastningen är störst i växthus men då den är självpollinerande brukar man kunna plocka lite dagligen på plantorna, även efter en sommar som den vi haft. De små vattenmelonliknande gurkorna är goda. Gurka med en ton av citrus. Man förstår varför den ökat så mycket i popularitet de senaste åren. Är man oroad för fröpriset (som är rätt högt) kan man slappna av och njuta av faktumet att det är en engångskostnad. Efter säsongen kan man bara gräva upp rotknölarna och förvara dem som dahlior. Nästa år kommer den snabbare och plantorna blir högre. Kräver bra växtstöd. söta blommor. Bonusen är att den är ätlig, fantastisk god i sallader eller i omeletter. Namnsorterna Lemon Gem eller Lemon Signet har en tydligare citruston och godare i min mening men alla namnsorter är trevliga och lättodlade. Mexikansk dragon (Tagetes lucida) Det är inte den vackraste tagetesen på marknaden men har ändå blivit en av de där växterna jag gärna har i odling och skämmer bort. Skälet är att den smakar väldigt likt dragon men kräver inte lika mycket pyssel som den franska dragonen. Den klarar också torkning bättre. Blir med tiden nästan meterhög. Glanstagetes (Tagetes erecta) Vi hittade en stor samling med tagetesfrön i en av lådorna på Rothoffs. Inga namnsorter utan endast små anteckningar som gul hög, orange låg, orange dubbel eller gul låg. I min mening kan man aldrig ha för mycket tagetes. I år fick jag det bevisat då det var en av de sommarblommor som kämpade längst, ignorerade sniglarna (även om många också dukade under) och lyste som solar på regniga, kalla dagar. Den perfekta sommarblomman för nybörjare eller mer erfarna som inte blivit allergiska mot gult och orange. Citronmålla/Epazote (Chenopodium ambrodioides) Koriander (Coriandrum sativum) Det finns inte mycket att säga om koriander, det skrivs om den och den är lika älskad som hatad. Lättodlad och gillar man den ska man se till att odla kontinuerligt under säsongen då den snabbt går i blom. Kryddtagetes Red Gem (Tagetes tenuifolia) Tagetesens svar på buxbombollar. De växer kompakt med små blad till små klot, översållade med Den är inte vacker och skrämmer bort fler besökare än koriander med sin doft, som får folk att tänka på garage, motorolja och bränt gummi. Men vågar man testa den så inser man varför man i Mexiko älskar detta ogräs så mycket. Kokar man bönor med den så försvinner all antydan till garage och istället infinner sig en fin, smörig ton. Att den dessutom minskar gaser är bara en bonus. Den kan dock bli för älskad, man ska använda den med måtta. Då och då dyker upp fall med förgiftning på grund av för stora intag av epazoten. Men den är inte mer giftig än salvian och dess tujoner. Dahlia (Dahlia X Pinnata) Vi fick ett par dahliaplantor under växtloppisen i maj. Det var en lättnad då min jakt på den vackra Dahlia coccinea visat sig svårare än väntat (förälskade mig i denna art på Göteborgs botaniska trädgård och Birgitta Hagelins temarabatt Mitt Mexiko 2011).

12 Ovetande vilken namnsort/art vi fått var det bara att vänta. Trots att vara en ganska stor del av sniglarnas kostcirkel (endast slagen av våra hostor) så fick vi en massa blommor. Och jag kan berätta att det var namnsorten 'Collarette Dandy'. Har man inte blivit skrämd av oinspirerade dahliarabatter så har dahlior definitivt sin plats i trädgården. I vårt fall slapp vi till och med mjöldaggen trots att den härjade på grannen vintersquashen i slutet av säsongen. Inkakrage (Tithonia rotundifolia) Vi kombinerade den med självsådd jätteverbena och jag kunde inte varit mer nöjd. Stora, nästan dahlilika blommor i varm orange. Det mörkgröna bladverket och grova, ludna stjälkar framhäver blomman vackert. Fick kanske mer gödning än vad den behöver med fick bra stöd av verbenan. En vacker blomma och bra snittblomma. Spanska flaggan Exotic Love (Ipomoea lobata) Klassisk sommarblomma i en väldigt trevlig nytappning (funnits sedan 1998 men inte alltid funnits på marknaden här i Sverige). Namnsorten Exotic Love har stammar med en röd anstrykning som lyfter fram bladen och blomningen. Vi lyckades faktiskt bättre med våra är vad de gjorde på en utställning på RHS Whisley De var lite väl generösa med gödning och spanska flaggan är ett praktexempel på att för mycket kväve ger blad på bekostnad av blomning. De stod granne med vintersquashen som är ganska hungriga. Sommarlejonöra (Leonotis nepetifolia) Egentligen är det här en afrikan men den har naturaliserats i Mexiko och har blivit både en populär trädgårdsväxt och läkeväxt. Jag fick mina frön från Lunds botaniska trädgård. I handel är namnsorten Shrimp Cocktail tillgänglig men den saknar verkligen lystern den rena arten har (jag måste erkänna att jag har en liten fobi mot blommor som är laxrosa, vi har alla våra brister). De sammetshåriga, orangea blommorna som växer i kransar upp till två meters höjd är nästan magiska. De är lättodlade, behöver inget stöd, har en verklig wow-effekt och är lätta att ta frön ifrån. Den fick lite besök av kaninerna men detta ledde bara till att plantorna buskade till sig. Att den inte blivit en vanligare sommarblomma är verkligen synd. Mexikohatt (Ratibida columnifera var. pulcherrima) En av mina favoriter även om den inte fick de bästa förutsättningarna hos oss. Det var först med värmen och torkan den växte till sig ordentligt. Men jorden i Landskrona var lite för fet och de skuggades tyvärr ut av de extremt välväxta korilan. Men den blommade trots dåliga förutsättningar och är en fantastisk snittblomma. Gör sig bäst med gräs och andra prärie- och ökenväxter. En perfekt partner hade varit svansfjädergräs (Stipa tenuissima) eller kanske röd solhatt (Echinacea purpurea), bägge som har samma ståndortskrav.

13 Italien Basilika Genovese (Ocimum basilicum) Klassisk basilika och bra partner till tomater. Trivdes inte så bra under den kalla försommaren och gick fort i blom trots många nyp. Inte mycket att tillägga. Tomat Mei Wei och Sub-Arctic Plenty (Solanum lycopersicum) Valet av namnsorter skriker inte Italien och tomater kommer egentligen från Sydamerika men är en älskad grönsak som odlas överallt. Valet av den kinesiska Mei Wei kom från att det är en namnsort som klarar sig bra på friland och ger ovanligt goda frukter. Och jag kan hålla med, det är en bra namnsort. Men man måste nypa den ofta och ge bra stöd då den blir rejält hög. En storm i juli knäckte de flesta av våra plantor så se till att det finns bra lä om den odlas i bäddar. Sub-Arctic Plenty var en gåva och lever även den upp till sitt namn. Tåligare sort får man söka efter. Den fick inte den kärlek den behövde men tuffade på ändå och gav extrem avkastning. Tyvärr är tomaterna rätt vattniga och smaklösa. Men klarar man sibiriskt klimat kan man inte ha allt. Borlottoböna Lingua di Fuoco (Phaseolus vulgaris) En klassisk högväxande, italiensk störböna och har ett temperament. När andra störbönor ruttnar om jorden inte är varm nog för nakna barnrumpor (tack för den liknelsen Lena Israelsson) så skjuter den här namnsorten snabbt skott och blir nästan två meter hög. Bönorna var delikata och en ny favorit. Dessvärre blev det inte många mellan hungriga kaninungar och nattliga besökare med plastpåsar i högsta hugg. Sparriscikoria Gigante di Chioggia (Chicorium intybus) Det här var en utmaning. Inte att odla men att försöka navigera sig bland namn och namnsorter. Denna italienska gourmetgrönsak är eftertraktad i Italien där den görs till en rätt som kallas puntarelle. Traditionellt odlas en knubbig namnsort men det finns även en hög sallatsvariant (som vi testade), rödbladiga samt flera andra. Skälet att den inte odlas här kan nog bara kopplas till dess bitterhet. Bitterhet är inget som brukar falla oss nordbor i smaken men älskas i södra Europa. Men jag får se mig själv som frälst. Inte nog med att den var väldigt lättodlad då förgyllde den många middagar och till och med fick bli örtsalt (tillsammans med vitlök, sandsenap och basilika). Denna höga sallatsvariant var trevlig då man inte behövde rensa bort bladen (det är främst stammen används i klassisk puntarelle) och kunde användas både färsk eller ännu hellre i tunga pastarätter. Kardon (Cynara cardunculus) Trots att jag bott i Skåne i sex år är jag fortfarande skeptisk till att odla kronärtskocka. Jag saknar väldränerad jord och en bra södervägg som kan lagra värme för att förlänga säsongen. För det brukar vara det som krävs för att ens odla kronärtskocka, även om man använder kultivarerna Herrgårds eller Grön Skånsk som är perenna här nere i södra Sverige. Trösten kommer i form av släktingen kardon. De bildar på en sommar en imponerande planta, även i lerjord. Ettårig och med lite tur får man även de vackra blommande skockorna. Men det är inte dem man är ute efter utan bladnerverna. För att avnjuta dem krävs ju två veckors blekning i bästa brittiska viktorianska stil (blekning är en konst som engelsmännen tagit till hjärtat). Resultatet är bra men orkar man inte med besväret så är det imponerande växter att ha som prydnad. Vi har haft stora problem men vattensork som festat på rötterna men fick ändå fem vackra plantor som prydde sin plats fram till frosten. Underskattad snittblomma. Palmkål (Brassica oleracea var. sabellica) Vurmen för svartkål är definitivt något jag anammat. Ståtliga kålplantor med mörkgröna krusiga blad och man förstår lätt det amerikanska smeknamnet Dinosaur kale, för det ligger verkligen något förhistoriskt över dem. På hösten och ett par skördar liknar dem små palmplantor. Ihopparade med ringblommor eller andra blommor och grönsaker förstår man verkligen min gamle lärare, landskapsarkitekten, Kjell Lundquists fras estetik genom funktion. Spädare än vår grönkål men lika vinterhärdig är den ett måste i odlingarna. Dessvärre uppskattas de av både kaniner, sniglar och kållarver.

14 Rucola (Eruca sativa) Sallatsfavoriten som gått från obskyr till stapelvara på bara något decennium, man kan inte låta bli att odla ruccola. Lättodlad, god och ganska problemfri. Bör sås i omgångar då de går i blom. Sandsenap (Diplotaxis tenuifolia) Även kallad perenn rucola eller vild rucola är den lite tuffare kusinen till rucolan. Lite namnförvecklingar blir det så namnet sandsenap är en fördel för att hålla isär arterna. Praktisk växt för den som vill odla enligt permakulturregler eller skapa en trädgård med perenna grönsaker. Problemfri och mindre blombenägen än rucolan. Vill man ha ännu mer krut på tungan kan man testa släktingen vit mursenap (D. erucoides) som även kallas wasabiruccola i handel. Opievallmo Black Peony (Papaver somniferum) Det här är en sann primadonna. Få växter fick så många frågor och eftersöktes som frö under säsongen. Fylld, lilasvart med glågrå bladverk, vacker. Men blomningen är kort och ett regnfall gör att kronbladen rasar på utslagna blommor och får outslagna knopparna att ruttna oöppnade på stjälken. Men ihopparad med den svarta doftärten var den magisk i sin eleganta sparsmaksamhet. Polkabeta/Chioggia (Beta vulgaris var. conditiva) Polkabetan är lika lättodlad som den vanliga rödbetan och har ett intressant utseende med sina polkaränder. Dessvärre är smaken inte lika fin och verkar lättare bli bitter vid brist på vatten och näring än rödbetan. Vacker råriven eller i inläggningar (om man uppskattar barbierosa syrningar) men ugnsbakad eller kokt bleknar färgen till en tristare orange eller leverfärg (en vän sa att det är pastellvarianten av det gamla pigentet caput Mortuum som är lika glatt som det låter). Uppskattad av vattensork. Doftärt Black Knight (Lathyrus odoratus) Dessvärre fick jag inte tag på den ursprungliga, sicilianska doftärten som kanske har mindre blommor men en oöverträffad doft. Black Knight har ändå en tydlig doft och en mörklila nästan svart blomma. Färgen verkar blekna under säsongen men är ändå en odlingsvärd sort för dem som fascinerats av mörka blommor. Nackdelen är att mörka blommor måste uppskattas på nära håll då de bleknar på avstånd. En poäng som trädgårdsgurun Chrisopher Lloyd ofta tog upp, hans avsky för bruna, mörkröda eller murriga blå toner syns tydligt i hans ibland nästan chockerande konstrasterande planteringar på The Great Dixter.

15 Några recept och tips på vad man gör med skörden. Har man en trädgård så får man oftast en hel del grönsaker, örter och kryddor. Visst hinner man använda en del persilja och salvia och potatisen klarar sig rätt bra i källaren men resten då? Kryddorna är det lättast att torka, bäst lämpade är de lite läderartade kryddorna såsom salvia, rosmarin och timjan. Många kryddor lämpar sig också väl till att frysa in, bara att hacka och lägga in i en gammal glassbyta och ta fram vid husbehov. Grönsaker kan ju alltid förvällas och frysas in. Örtsalt Ett annat sätt att spara smakerna är att göra örtsalt. Det är en gammal teknik och örtsalt står sig under en väldigt lång tid. Vad man kan använda för kryddor är upp till fantasin. Några exempel på örtsalt är löksalt, persiljesalt, sellerisalt eller citronsalt. Men glöm inte att man också kan använda grönsaker och även blommor. Den bästa örtsaltet jag gjort fick namnet Svartkonstsalt av en nära vän. Varje höst får jag stora mängder torkade, svart trumpetsvamp av mina föräldrar. Varje vår växer det stora bestånd av ramslök mitt gamla lärosäte i Alnarp. De två sakerna möts aldrig i naturen men i mitt örtsalt skapar de en magi som kan lyfta allt från tomatsoppa till en enkel pasta. Du behöver: Salt, helst havssalt men ta det saltet du gillar oavsett om det är grovt eller finkorning. Kryddor, svamp eller grönsaker. Många grönsaker har även ätlig blast som kan användas. Doseringen är enkel, gärna lika stora mängder. Gå på vikten. Vill du dra ner på saltet kan du välja en bladning på 40/60%. Hacka, mortla eller finhacka de grönsaker eller kryddor du vill ha. Blanda dem med saltet i en skål och låt saltet dra ut vätskan, smaken och näringsämnena ut hacket. Sedan ska det här bara torka. Låt det torka på ett fat eller plåt med en bakhandduk över, salt konserverar så man behöver sällan oroa sig för mögel. Är man otålig kan man torka saltet i en ugn på 50 grader med luckan på glänt. När allt är torrt kan du spara örtsaltet i en pappåse eller i en mörk burk. Gröna tomater Har man odlat tomater så har man råkat ut för tomater som inte hinner mogna innan det blir för kallt eller någon svampsjukdom angriper plantan. Men det betyder inte att det är för sent att ta hand om de gröna frukterna. Antingen har man traditionellt syltat de gröna tomaterna eller att koka marmelad på dem tillsammans med ingefära. Men det senaste sättet jag hittat och gillar är att semitorka dem. Fantastiskt gott i soppor, grytor, på pizza eller i bröd. Receptet är lånat från Elin Unnes bok The Secret Gardener. Det här behöver du: Gröna tomater Olivolja (eller annan olja du gillar) Kryddor som t.ex. salvia, rosmarin, oregano eller vitlök - Halvera Salt och tomaterna peppar - Strö över lite salt och peppar och ringla över lite olivolja - Sprid ut tomathalvorna med snittet uppåt på en plåt med bakplåtspapper - Torka i ugnen på 100 grader med luckan på glänt - Ta ut dem när du är nöjd med hur torra de är, det tar ett par timmar. Låt dem inte torka ut helt för de mjuknar inte senare. - Lägg i en burk och fyll upp med olivolja och stoppa i lite färska örter Förvara svalt, står sig i veckor i kylskåpet.

16 Marmelader Marmelad är en sådan sak som alltid finns hemma hos mig. Inte för att jag alltid har det på frukostmackan men för att det är ett bra sätt att ta vara på grönsaker, frukter bär och blomor, som är både enkelt och roligt. Det är också en praktisk present att ge bort. Det är också något man kan experimentera med. Byt ut citrusen, testa en annan krydda, tillsätt ett par matskedar rom eller tillsätt nötter och du har delikatessmarmelad för nästan inga pengar alls. Favoriten hemma är något jag fått från mormor och det är rosenmarmelad. Kanske inte för alla men den chockrosa marmeladen med en salt och lagrad ost är svårslagbart. Falsk aprikosmarmelad Ingredienser: 750 g morötter grovt rivna. 4 syrliga apelsiner saft från 2 citroner 8 dl vatten 8-10 dl syltsocker (lyxvariant: tillsätt lite gin/bourbon, dragon eller kakaonibs. Trots att det är fuskaprikos så passar de smakerna väldigt väl till allt med aprikos) Enkel pumpamarmelad, cirka 2 kg Ingredienser: 1 kg rensad pumpa 3 dl vatten 1 kg syltsocker 1/4 dl små bitar eller riven färsk ingefära Saft och rivet skal av 1 citron (Tycker du enkelt är trist så kan du lyxa till den kan man tillsätta lite krossade/grovmalda kaffebönor, granatäpplejuice/-kärnor, äpplen eller sesamfrön.) - Skär pumpan i bitar som rivs grovt. - Lägg den rivna pumpan i en gryta tillsammans med vattnet och sjud under lock i 10 minuter. - Tillsätt övriga ingredienser och koka i ytterligare 3-5 minuter. - Skumma noga. Häll upp på varma, väl rengjorda bitar. Förslut. Förvara svalt. - Skala och riv morötterna grovt och lägg över i en tjockbottnad gryta. - Tvätta och skölj apelsinerna noga bäst med borste och varmt vatten. - Skär av det yttersta skalet på apelsinerna. - Skär de gula skalbitarna i tunna strimlor med vass liten kniv. - Skär sedan apelsinerna i halvor och pressa ur saften på vanligt sätt. - Lägg saft och skalstrimlor i grytan med morotsraspet. - Slå på vattnet, men vänta med socker och citronsaft så länge. - Koka massan under lock i ca minuter. - Häll i socker och pressad citron och koka nu utan lock till marmeladkonsistens (Ca. 3-5 minuter). - Skumma den färdiga marmeladen. - Ös upp marmeladen på rena varma burkar.

17 Morabaa-Yeh Haveej, Persisk morotoch rosenmarmelad. Det här är ett ovanligt sätt att ta hand om morötter och är trots rosenvattnet mildare i smaken än ren rosenmarmelad. Den lockar istället fram sötman hos morötterna. Ingredienser: 1 kg morötter 1 kg syltsocker 3 dl vatten Drygt 0,5 dl rosenvatten Drygt 0,5 dl limejuice (Vill man pimpa marmeladen ytterligare kan man testa att tillsätta koka med en halv röd chili och 3 cm av en ingefära i koket. När marmeladen är klar lägger man till 20 g pistagenötter och 20 g sötmandel som skivats i strimlor, värdigt en sultan) Klassisk surkål Att mjölksyra grönsaker är en gammal hantverkstradition som idag tyvärr mycket fallit i glömska. Men en ny generation av matnördar har dammat av de gamla 70-talsrecepten och börjat experimentera. Den här gången har de även sneglat mot Asien där man aldrig slutade syra. Man kan syra de flesta grönsaker men olika grönsaker kräver lite olika knep för att få till det rätt. Men surkål är en enkelt och bra för nybörjare. Du behöver: 1 kilo ansad ekologisk vitkål 1 tsk kummin (valfritt) 2-4 enbär chili efter smak och mod 1 msk salt (d.v.s. ca. 15 gram, det ska alltid vara 1,5% salt i surkålen) - Riv morötter grovt. - Lägg morötterna, vatten och limejuicen i en kastrull - Koka i 10 minuter (tills morötterna mjuknar) - Tillsätt sockret samt rosenvattnet - Koka tills det tjocknar (ca. 3-5 minuter) - Skumma av - Häll upp på burk - Strimla vitkålen, inklusive rotstocken som är extra stärkelserik. Lägg grönsaksrivet i en bunke. Det är viktigt att du inte använder en bunke av aluminium till din syrning, rostfritt, glas eller plast är att föredra. Bearbeta kålen med änden på burken du avsett för färdiga blandningen eller mortla med exempelvis kortsidan på en träkavel. Se till att allting vätskar sig ordentligt och att kålens fibrer bryts av. - Tillsätt enbär, salt, rivet äpple och eventuellt kummin i blandningen. - Fyll en 2-liters glasburk (av typen med gummiring och lock) till cirka 4/5. Pressa ned innehållet hård så att vätskan täcken grönsaksrivet och all luft pressas ur. Observera att 1/5 av burken måste bestå av luft, det behövs för att processen ska fungera. - Låt stå mörkt i rumstemperatur i två till tre dagar för att jäsningen ska aktiveras. Ställ den sedan mörkare i två veckor. En matkällare är idealet, för dig som inte har det kan balkongen eller ett rum med öppna fönster vara lämpligt. - Efter detta kan surkålen flytta in i kylen i cirka två veckor för att smaken ska utvecklas. Avnjutes!

18 Lavendel Lavendel är en vanlig och älskad växt här nere i södern. Men det är synd att vi sällan gör mer än att bara titta på den. Lavendel har en lång tradition som både läkeört och kökskrydda. Den är lite ovanlig på det sättet att vi reagerar olika på den invärtes och utvärtes. Utvärtes stimulerar den blodcirkulationen och lindrar muskelsmärtor samt reumatisk värk. Invärtes fungerar den lugnande och motverkar yrsel och migrän. Lavendelolja Jobbar man i trädgård så är muskelvärk, torra händer och småsår en del av vardagen. Man kan propsa på vikten av att använda handskar då enligt en engelsk undersökning visade att 25% av alla trädgårdsodlare utvecklar allergier eller eksem under sitt liv. Men man är bara mänsklig och ibland behöver man fingertoppskänslan som man inte har i handskar. Då kan lavendelolja vara en hjälp. Den hjälper hudens läkning, mildrar smärtor och återfuktar. Smörj efter en dag i trädgården eller ha lite i badvattnet. Du behöver: Färska eller torkade lavendelblommor och/eller lavendelblad En trevlig olja (Apoteket har en skapligt billig mandelolja) En burk - Fyll en burk med lavendel, ett par centimeter räcker. Fin lavendellemonad Lavendellemonad är något magiskt. Man kokar ett örtte som är som te brukar vara, lite brunt och om än gott så lite oansenligt. Men när man tillsätter citron så förvandlas teet till en vacker rosalila nyans (eller ja, lavendel). Söta med socker och tillsätt is så har du något som lugnar trasiga nerver och tar en tillbaka till blommande lavendelhäckar och sommar. Du behöver: 1,5 msk torkade lavendelblommor 1,7 liter vatten (ja, det är ett udda mått men receptet har rest över Atlanten så jag tillåter extravaganser) Dryg dl socker Dryg dl färskpressad citron (gärna ekologisk, så kan man spara skalet till syltkoken) En stor tillbringare - Infusera lavendeln i en liter kokande vatten och låt dra i tio minuter. Drar det längre kan det bli bittert. - Lös upp sockret i de återstående 7 dl av vattnet. - Häll citronjuicen i infusionen och se magin eller phreaktionen om du så vill. - Fyll på med is, den kommer smälta direkt men späder ut lemonaden och kyler ned den snabbt. - Servera över mer is och med gin om man så behagar. - Toppa med olja, oljan ska täcka allt växtmaterial men fyll inte mer än 4/5, det behövs lite jäsutrymme. - Ställ i ett soligt fönster i fyra veckor, vänd burken dagligen för att undvika att växtdelar ligger vid ytan och möglar. Öppna burken ett par dagar i veckan för att släppa ut en del av gaserna som bildas. - Sila av och häll upp i en mörk glasburk eller ställ den mörkt och svalt tills behov. (Är man otålig kan man värma upp burken och oljan lite och låta dra över natten)

19 Källor och lite lästips: Nyttans växter av Kerstin Ljungqvist, 2011 The Secret Gardener - Dumsnåla tips för nygamla odlare av Elin Unnes, 2014 Annas Örtagård av Anna Bergström, 1993 (finns i nytryck) Skörda nya smaker - en upptäcksresa i trädgården av Anders Kjellsson, 2012 Syra själv : konsten att förädla grönsaker med hälsosamma bakterier av Karin Bojs, 2012 Lite onlineläsning om mjölksyrning: Örtsalt enligt Göteborgs Botaniska trädgård: -örtsalt.pdf