Film i vården. Att finna personen bakom diagnosen, att lyfta individen, ge hopp och kanske till och med förlänga livet

Transkript

1 Film i vården Att finna personen bakom diagnosen, att lyfta individen, ge hopp och kanske till och med förlänga livet 1

2 Filmmediet är suveränt både som en upplevelse att dela med andra och prata om men också som metod när man ska uttrycka sina egna berättelser. Alla har vi en relation till rörliga bilder, vi har favoritfilmer som på olika sätt berört oss. Mångfalden i film berättande kan erbjuda ett tillfälligt besök i rymden, förflytta oss i tiden, få oss fnittriga och upprymda eller väcka eftertanke, ge möjlighet till identifikation och djupdykningar i vad det kan innebära att vara människa även när livet bjuder motstånd. Vi som arbetar filmpedagogiskt vet av erfarenhet vilken källa filmvärlden är att ösa ur när man vill nå andra människor. Att se en bra film är en upplevelse i sig men i vårt arbete tar vi det gärna två steg till, vi pratar tillsammans om det vi ser och vi gör film själva. Texter: Film Stockholm Bilder: Film Stockholm där annat ej anges Omslagsfoto: Från filmen Clownmedicin av Ida Lindgren Projektledare Film i vården: Anita Hjelm, anita.hjelm@filmstockholm.sll.se Grafisk form: Fidelity Stockholm, september

3 A lla har vi våra egna tolkningar av det vi upplevt och alla har vi lika rätt. Att dela upplevelserna med varandra i ett strukturerat samtal öppnar upp för andras perspektiv och ibland är det till och med någon annan som precist sätter ord på det man själv inte riktigt kunnat formulera. I bästa fall så går vi bekräftade och stärkta ifrån ett filmsamtal och alldeles säkert är att våra inre samtal fått nytt bränsle. Att själv göra film innebär att få bestämma vad filmen ska innehålla, det brukar motivera även de mest skoltrötta och väcka kreativiteten också hos de försiktigaste är vår erfarenhet. Under 2009 började vi på Film Stockholm formulera tankarna om att utveckla våra metoder för att också nå de patienter som befinner sig under längre perioder i vården Genom att erbjuda dem möjligheten att för en liten stund få inneha regissörsrollen i ett liv som i mycket hög grad styrs av yttre faktorer hoppades vi skapa en lustfylld paus, stärka det friska och inte minst ge möjlighet till ökad delaktighet. Stockholms läns landsting har en lång tradition av att erbjuda Kultur i vården för de patienter som befinner sig inom vården under en längre tid och som själva inte kan ta sig till det ordinarie kulturutbudet. Genom Kultur i vårdens programkatalog erbjuds en uppsjö av främst musikföreställningar, men också filmvisning och högläsning. Vår målsättning med det vi kom att kalla Film i vården är att komplettera utbudet i programkatalogen med metoder där patienternas del aktighet och egna skapande är i fokus. Vi har inte bara strävat efter ett barnperspektiv när det gäller de yngre patienterna utan genomgående efter ett patientperspektiv. Utifrån patienternas förutsättningar och önskemål och i nära samverkan med vårdperso nalen har vi varsamt mejslat fram våra olika pilotprojekt för Film i vården. I den här skriften gör vi nedslag i några av de framgångsrika projekt som genomförts mellan foto: Jerry Eriksson

4 Film i vården vad är det och hur går det till? Att få pröva på något nytt med stort inslag av lekfullhet har gett pauser i en tuff vardag för såväl patienter på Astrid Lindgrens Barnsjukhus som 80+ seniorer, dementa patienter och unga med ätstörningar. Att jobba tillsammans i en liten grupp kan ge motivation när orken tryter. Att vara delaktig i en målinriktad aktivitet ger mening och kan, enligt forskning, öka välbefinnandet inte minst för äldre. N ivån kan anpassas efter brukaren, för den svårt sjuka eller rörelsebegränsade kan det räcka att få vara regissör för en kort stund medan pedagogen utför det praktiska. Tekniken, bärbara datorer och små kameror, är en flexibel utrustning som till och med kan användas i sängen. Utrustningen kan spritas av om patienten är infektionskänslig. Animation Föremål, pappersfigurer eller lera fotograferas, flyttas en liten bit fotograferas igen, flyttas etcetera. Det skapar en illusion av rörelse när man sen tittar på filmen. Man ger helt enkelt liv åt föremål. Med datorns hjälp kan man sen redigera filmen, lägga till dialog, musik och ljudeffekter. Digitala Historier En kort berättelse läses upp och ljudet spelas in för att sen bildsättas. Man kan scanna av bilder ur sitt fotoalbum, ta nya bilder eller hitta i tidningar och på nätet. En fin metod för den som vill berätta sin egen historia, som också kan utföras i en mindre grupp eller individuellt. En början kan vara att gemensamt i grupp prata runt ett tema, speciella minnen eller händelser. Berättelserna spelas in och sen börjar det spännande arbetet med att bildsätta berättelserna. En variant på detta är att utifrån sitt fotoalbum berätta om det vi inte ser i bilden. Fotografierna kan scannas av och användas i»filmen«. Den skrivvana kan ha en kort text, något ur dagboken eller kanske en dikt att jobba utifrån. 4

5 Den festliga premiären på Temabo bjöd på bubbel, skratt och tårar. foto: Rebecca Allen Lamptey 5

6 Projekt som bryter mark I form av pilotprojekt utvecklar Film Stockholm olika former för att arbeta med patienter som tillbringar en längre tid i vården, med fokus på möjlighet till eget berättande. Projekten skapas i samarbete med vårdpersonal och erfarna filmpedagoger. Nivån anpassas efter brukaren. Eftersom patienterna inte själva agerar framför kameran riskeras inte deras sekretess. Man kan arbeta både i grupp och individuellt. Även personalen kan involveras i skapandet och vår erfarenhet är att detta berikar och stärker relationen till patienten/brukaren. Lekterapin Efter en förstudie på lekterapiavdelningarna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus 2010 etablerades Filmverkstan, med årligt stöd från Stiftelsen Astrid Lindgrens Barnsjukhus, Pedagogiskt Resurscentrum samt Kulturförvaltningen Stockholms läns landsting. Där erbjuder filmpedagogen Eva Valentin en drop-in verkstad för de barn som besöker lekterapin. En bärbar dator, en webkamera och programvara för animation och redigering är Evas verktyg. Att som Filmverkstan jobba med olika typer av animation eliminerar sekretessproblematiken, och hur svag man än är finns det alltid ett moment barnen klarar regissörens. Barnen leker fram sina berättelser i samspråk med pedagogen. Genom s.k. stop-motion, enbildstagning med kamera och dator, skapas en illusion av att objekt framför kameran rör på sig. Man flyttar varje föremål en liten bit mellan varje tagning. Olika material kan användas, modellera, papper eller leksaker som lego som redan finns på lekterapin. Flera barn har filmatiserat sina redan pågående lekar, som kan fördjupas och utvecklas. Även om man bara har en kort stund att arbeta på kan det bli en liten film. Pedagogen lägger till texter och ljud enligt barnens önskan, efteråt om det inte hinns med, och barnen får sin film med sig hem. Sen starten har 250 barn gjort animationer med Eva. De har varit från tre år och uppåt. Eva Valentin i Filmverkstan. 6

7 Mando På ätstörningskliniken Mando i Huddinge vistas unga patienter med ätstörningsproblematik under en längre tid. Film Stockholm genomförde en animationskurs med animatören Frida Talik, som öppnade upp för prestationsfritt lekfullt skapande, som en första kontakt med filmskapande. Därefter erbjöds vidare skapande i form av digitala berättelser under handledning av regissören Linnea Roxeheim. Linnea visade sin kortfilm Vitt porslin som handlar om hennes egna ätstörningar, något som bidrog till att bygga upp ett förtroende med deltagarna. Flera barn har filmatiserat sina redan pågående lekar, som kan fördjupas och utvecklas. Temabo, Bergsunds vård- och omsorgsboende Under åtta veckor hösten 2011 fick sammanlagt 10 boenden, mellan år möjligheten att berätta sin egen historia genom bild och ljud i en digital berättelse. Animatören Stanislaw Przybylski arbetade nära personalen på boendet, med seniorer som hade omfattande funktionshinder och sjuk domar. Beroende på de boendes tillstånd arbetade de antingen i grupp eller individuellt. Gruppdeltagarna fick berätta, visa bilder för varandra och även vara delaktiga i redigering av sina digitala historier. De fick också animera en kort vinjett. Berättelserna spelades in och illustrerades med foton och annat bildmaterial. Det fanns en stor entusiasm och vilja att berätta hos de äldre och berättelserna blev i många fall väldigt personliga. Filmerna visades för deltagarna, personal och anhöriga på en galapremiär som bjöd publiken på både skratt och tårar. 7

8 Bup Inom barn- och ungdomspsykiatrins slutna verksamhet på Sachsska barnsjukhuset genomfördes 2011 en längre workshop med filmaren och animatören Marika Heidebäck (åtta tillfällen à cirka två timmar). Åtta ungdomar mellan år deltog sammanlagt under träffarna som anpassades till deras skiftande tillstånd och uthållighet. De fick pröva på olika typer av animation och gjorde individuellt eller parvis korta filmer. Fokus låg på processen och det lekfulla. För flera var det en prövning bara att sitta i samma rum som andra. Projektet hade en stark dragningskraft på patienterna som utmanade sig själva. Workshopen lockade även unga med motstånd mot gruppverksamhet eller traditionella undervisningsmetoder då det upplevdes som en neutral verksamhet eftersom det inte påminde om ett skolämne varken till namn eller upplägg. Österäng På Österäng driver Stockholms läns landsting och Södertälje kommun tillsammans mottagning och stödverksamhet för patienter med psykosproblematik. En gång i veckan träffas gruppen»gubbröra«för en otvungen samvaro. De ser mycket film via Kultur i vårdens Bio-dax. Film Stockholm har förstärkt filmvisningarna med samtal ledda av filmpedagogen Eva Westergren. En från början ganska försiktig skara blev efter hand allt mer diskussionslysten. Den film som väckt särskilt mycket tankar var Cornelis av Amir Chamdin. Våren 2012 fördjupades samarbetet och fyra av männen gjorde digitala berättelser om»något de tyckte var viktigt«som filmaren Erik Lindeberg formulerade uppgiften. Filmerna berörde vitt skilda, individuella teman som konstnärsskap, fiske, moskén som rum och amerikanska bilar. Visningen gav upphov till många positiva kommentarer från de andra i gruppen och upphovsmännen har helt klart blivit stärkta. Filmvisning och samtal Förutom filmsamtalen på Österäng har också Eva Westergren följt upp filmvisningar inom öppen psykiatri och geriatrik. Med samtal som anpassas efter filmen och målgruppen. Med de äldre passar kortare filmer bättre och de spontana kommentarerna har handlat mycket om hur det var förr. Projektet hade en stark dragningskraft på patienterna som utmanade sig själva. 8

9 Vårdens olika förutsättningar Vad är det egentligen i våra filmpedagogiska metoder som gör att de lämpar sig i vårdsammanhang? Vi bjöd in Karin Steneby, temacoach på Bergsunds vård- och omsorgsboende, Temabo och Kent Holmström chef för Pedagogiskt resurscentrum och lekterapin på Astrid Lindgrens barnsjukhus till ett samtal om vad de upplevt som kvaliteter i de projekt som Film Stockholm genomfört på deras arbetsplats och vad det är som just filmen är bra på. Kent börjar med att berätta om de speciella förutsättningar som råder inom barnsjukvården. Det har hög status att arbeta där, tjänsterna är eftertraktade och folk står i princip i kö för att få bidra och underhålla de sjuka barnen på olika sätt. Det finns också ett antal organisationer som bidrar med ekonomiska medel för att sätta guldkant på sjukhusvistelsen. Men det är inte självklart att»gratis är gott«. Trots att de som kommer utifrån med kulturverksamhet har ett gott uppsåt uppstod det ibland bokstavligen krockar mellan artister och lekterapins verksamhet. Det behövdes koordination och samordning och Kent tog initiativ till att Pedagogiskt Resurscentrum bildades. Idag organiserar PRC, alla oavsett vem som är huvudman. Avtal reglerar sekretessen och man har gemensamma möten. Kent menar att de inte vill ta ifrån barnen bra och roliga saker, men att det ibland slår fel när initiativen kommer utifrån. Arrangemangen kan vara för långa för sjuka barn, vissa bidragsgivare vänder sig till barn med en specifik sjukdom och utesluter därmed andra barn. Karin från Bergsund kommenterar spontant att inom äldreomsorgen råder delvis motsatta förutsättningar, det har inte så hög status att jobba där men den kulturella mångfalden som Kent efterlyser finns hos personalen. Det är komplext att jobba i andras människors boendemiljö. Respekten för de boendes integritet kan krocka med deras vårdbehov. Karins dröm är att arbeta mer tillsammans med de boendes och personalens berättelser Vi är ju här tillsammans och våra berättelser vävs ihop. Det salutogena synsättet måste förankras mer. Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och upprätthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom. Att ta kommando Det salutogena perspektivet fokuserar på vilka faktorer som orsakar och upprätthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom. Att se till det friska är ett förhållningssätt som ligger till grund för verksamheten också inom lekterapin. Eftersom det är så mycket barnen 9

10 Det är så häftigt när man går förbi, det är tyst, koncentrerat. Magiskt nästan, folk stannar upp och tittar. Kent Holmström Att jobba med deras egna berättelser, att de själva är huvudpersonerna tycker jag är centralt Karin Steneby själva inte rår över jobbar lekterapeuterna pedagogiskt för att hitta de kontrollmöjligheter som finns för barnen. Jätteviktigt när barn ska göra provtagningar eller vad det nu kan vara, är att de får göra val. Vilket finger ska vi sticka i, vems knä ska du sitta i. Att de hela tiden tilldelas kontroll så långt det går. Det måste man tänka på hela tiden. Med Filmverkstan är just den där kontrollgrejen, att de styr, centralt. Filmverkstan är placerad i lekterapin, det är ett stort öppet rum. Det är så häftigt när man går förbi, det är tyst, koncentrerat. Magiskt nästan, folk stannar upp och tittar. Det märks direkt när Filmverkstan är där. Jag har inte märkt något annat som har den kvalitén. Just det som pågår, att flytta figurer och ta bilder det kräver en sådan koncentration. För barnen som attraheras av det är det bättre än allt morfin i världen. Precis som i lekterapin så fick de boende på Bergsund själva välja vad deras berättelser skulle handla om. De valde alla att berätta om något ur sina liv, barndom, arbete, kärlek eller specialintressen, det menar Karin var en av styrkorna i metoden. Att jobba med deras egna berättelser, att de själva är huvudpersonerna tycker jag är centralt, att de blir viktiga och betydelsefulla inte bara några som ska underhållas och som det levereras till även om det är trevligt. Att de är aktörer i sina egna liv och också deras kontaktpersoner i vårdpersonalen kan dras in. Filmerna har också fått en funktion i efterhand, de har visats på etikforum för personalen och för alla boenden och anhöriga. Det har väckt mycket snack! En effekt av filmarbetet är att en boende jobbar vidare med sina texter till en bok. 10

11 Berättande genom film På Bergsund har flera av patienterna svårigheter att uttrycka sig verbalt, några har i det närmaste total afasi men genom att ta del av foton ur deras liv och den kunskap personalen har om de boende, växte berättelserna sakta fram. Personalen fungerade som länkar och språkrör mellan pedagogen och berättaren. Genom att presenteras för olika musikstycken som personalen spelade på fiol kunde en patient välja det han tyckte passade hans berättelse genom att nicka. Musiken fick ge röst åt honom. Karin berättar hur hon upplevde att det upprättade personen bakom funktionshindret. Han satt nästan och hoppade i rullstolen och det lyste i ögonen. Barnen berättar inte så ofta om sin sjukdom. Pedagogen frågar vad filmen ska handla om och de leker sen fram historien. Men ibland händer det att barnen medvetet vill berätta om sin sjukdom eller hur det är att vara på sjukhus. En fördel med att arbeta med animation är det lekfulla inslaget, precis som i annan lek kan man bearbeta sina upplevelser och precis som stora regissörer uttrycka det i film! Att göra animerad film med tonåringar och äldre som kan ha svårare att hitta sin kreativitet kan alltså vara både lekfullt och öppna upp för olika innehåll. Struktur och resultat Att det blir något, en slutprodukt i form av en liten film skiljer projekten från mycket annan kulturverksamhet i vården. Det menar både Karin och Kent är en framgångsfaktor. Man gör ett avtryck i verkligheten, när de små, små bilder man har i sitt album visas på stor duk, 11

12 menar Karin. De gemensamma visningarna blev betydelsefulla, även nu åtta månader senare är seniorerna stolta när premiären kommer på tal. På lekterapin råder lite andra förutsättningar, där får barnen alltid en kopia på sin film så att de kan dela den med sin familj och sina kompisar. Många väljer att lägga ut den på Youtube så att hela klassen kan se vad man gjort. Det tekniska inslaget innebär en struktur som är bra för en del barn. Det är konkret och innebär ett viss lärandemoment, tydligt om man jämför med mer fritt skapande. Jag tror att det är det som skapar den där koncentrationen och det är en terapeutisk kvalitet vill jag påstå. Även om man inte kan bli botad från sin sjukdom skapar det ett väl befinnande som påverkar positivt, ramarna ger en trygghet. Pedagogen ser till att inte lämna något halvfärdigt, inga misslyckanden. Man blir en människa som behärskar något, säger Kent. Pedagoger & personal Att det ska ställas särskilt höga krav på pedagoger som ska jobba i vården är Karin och Kent överens om. Att de filmpedagoger som arbetade på deras respektive arbetsplats hade ett individuellt perspektiv på patienterna var en stor del i att det fungerade så bra. Men trots beprövade, bra metoder och bra pedagoger kan det ibland vara svårt att bli inbjuden till samarbete med vården. Vad har Karin och Kent för tankar om hur det kan göras? Det måste finnas en brygga mellan projektet, de boende och personalen, säger Karin. Hon har som Gun Rotsman berättar om sitt liv med bilder. Ur Guns film Skapta för varandra. 12

13 Stanislaw med några av berättarna på Bergsunds vård- och äldreboende. 13

14 Barnen berättar inte så ofta om sin sjukdom, utan pedagogen frågar vad filmen ska handla om och de leker sen fram historien. Men ibland händer det att barnen medvetet vill berätta om sin sjukdom eller hur det är att vara på sjukhus. Vi efterfrågar längre projekt som får»växa«, där också personalen ges tid och kan utvecklas och involveras långsiktigt. Processen är viktig och måste få ta tid. temacoach själv funktionen som den som verkligen känner patienterna och kan kommunicera med dem trots svår afasi. Detta blir särskilt viktigt när det gäller svårt sjuka som på Temabo. Det ska vara svårt att komma in i vården, menar Kent. Vi säger nej till massor när idéerna inte utgår tillräckligt från barnen, det är ärorikt när man sen kommer in! I vårt projekt var det avgörande att sjukhusbiblioteket som vi redan samarbetade med tog initiativet att samverka runt ett filmprojekt. Man måste nog identifiera de i vården som har kulturkoppling för att lättare få igång samarbeten. Tid, långsiktighet, kontinuitet Kontinuitet och långsiktighet är begrepp som omedelbart kommer upp när vi diskuterar hur vi ska utveckla arbetet. Det tar lång tid att verkligen förstå hur sjuka barn kan fungera och i äldreomsorgen tar kommunikationen tid. Kent vill gärna rekrytera och skola in kulturarbetare som jobbat länge på lekterapin i stället för korta inslag som inte alltid är helt anpassade för just sjuka barn. Cirka en tredjedel av barnen har föräldrar som har ett annat modersmål än svenska, det återspeglas inte heller i det vi gör. Jag drömmer om den dag då stiftelserna står i kö för att finansiera verksamheter utifrån 14

15 våra önskemål. Det borde vara sjukhuset som söker medel för det de vill ha och inte tvärtom. Också Karin efterfrågar längre projekt som får»växa«, där också personalen ges tid och kan utvecklas och involveras långsiktigt. Processen är viktig och måste få ta tid. Kent avslutar med eftertryck: Det är jätteviktigt med långsiktig finansieringen för projekt, vi vill ha finansieringen klar i förväg och inte behöva söka vid varje årsskifte. Femårsperioder! Man gör ett avtryck i verkligheten, när de små, små bilder man har i sitt album visas på stor duk. Bild ur Bo Mauritz Lindmarks digitala berättelse Fotominnen. 15

16 Att finna personen och lyfta individen Att finna personen bakom åldern och krämporna, att lyfta individen ge hopp och kanske till och med förlänga livet, det är pedagogens Stanislaw Przybylskis drivkraft till att animera med äldre. ldre personer klarar mer än man tror läste jag i Äen tidningsartikel kort innan jag sjösatte det första animationsprojektet med seniorer i Eksjö. Denna mening gav mig mycket inspiration och bekräftade det jag redan visste: att med samhällets och den yngre generationens stöd kan äldre personer åstadkomma saker de själva inte anar är möjliga. Det var precis det som hände när seniorer, först i Eksjö och senare även i andra delar av landet, fick sysselsätta sig med filmskapande. När jag startade animationsprojektet med äldre hade jag i tre år arbetat i hemtjänsten. I mina dagliga kontakter med brukarna såg jag ofrånkomligen åldern och krämporna det man oftast associerar med äldreomsorgen. Det är lätt att dessa egenskaper skymmer sikten för oss så att vi i stället för att se den äldre personen enbart ser de negativa verkningar åldrandet kan ha haft på människan. Därpå följer en hel del fördomar som reducerar de äldre till vårdberoende individer som inte längre kan något. Eftersom de äldre själva ofta orkar mindre på grund av olika åldersrelaterade funktionsnedsättningar, är de mer benägna att tro på samhällets fördomar om sig själva. Det jag oftast hör när jag sätter igång ett filmprojekt med seniorer är: jag kan inte. När jag arbetade som omvårdare såg jag mer än bara åldern. Jag såg fantastiska konstverk, talanger många haft men förträngt och lagt undan, eftersom de per definition inte längre förväntas kunna eller klara av något. Att ge liv Att animera betyder att ge liv, inte bara åt tecknade figurer eller dockor i en uttrycksfull och gränslös konstart. Det är också att ge liv åt människor, på ett emotionellt men även fysiskt plan. Detta var grundidén bakom mina animationsprojekt med seniorer att ge de äldre liv genom att skapa liv och berättelse i animationen. Blotta tanken, kopplingen mellan äldre personer och animation visade sig ha effekten av en tänd gnista som utlöste en kedjereaktion. Bara det att bli tillfrågad om att delta i en ovanlig, annorlunda, otippad aktivitet som mestadels förknippas med ungdom och barn, var för seniorerna ett tecken på att de blev sedda. Att vi plötsligt bortser från deras födelsedatum, antalet hemtjänsttimmar och rynkor, graden på deras handikapp eller färgen på deras hår. Att någon intresserar sig för 16

17 dem på ett nytt sätt som får dem att känna sig som fullvärdiga medlemmar av vårt moderna samhälle och inte som reliker platsande på ett museum eller rentav i en sarkofag. Inte underligt att jag tyckte de äldre såg»yngre«ut när de gick på röda mattan på sin filmpremiär, och jag tror inte att det enbart berodde på snyggare kläder eller smink. Tålamod och tid De äldre i Eksjö fick skapa en animerad kortfilm som senare visades i TV. Seniorer på Bergsund i Stockholm fick berätta historier ur sina liv som blev till rörande kortfilmer/bildspel och visades under festliga former utanför vårdboendet. De projekt jag startat och drivit har rönt mycket intresse och uppmärksamhet såväl inom äldreomsorgen som film- och konstvärlden. Allt har inte bara varit en dans på rosor arbete med film kräver tålamod och tid, många gånger har deltagarna varit trötta, sura, och irriterade. Vad ska det här handla om? Var ska det visas? Kommer det ut på nätet? Måste jag berätta om mitt privatliv? Måste jag kunna rita? Jag kan inget. Jag vill bara somna in. Ska detta skrämma bort oss från att göra film med äldre? Det tycker jag inte. Alla, oavsett åldern, upplever både positiva och negativa känslor. Varför ska äldre vara ett undantag? Måste det med en gång betyda att de är surkäringar eller gnälliga gubbar? Negativa känslor är också en del av livet och upplevelsen, vad man än gör och hur gammal man än är. Känslor överhuvudtaget förlänger livet. Känslor som mina seniorer visade på sina galapremiärer och deras generella respons på projektaktiviteterna efter projektens slut var däremot så överväldigande positiva att jag nästan inte trodde det var sant. När någon säger att»detta har varit det bästa i hela mitt liv«kan man naturligtvis se det som stundens översvallande känslor och en överdrift, men samtidigt betyder det ju något. En sådan varm och positiv känsla, även om den är överdriven, kan ge hopp och kanske till och med förlänga livet. Känslan av att ha åstadkommit något och känslan av att ha blivit sedd. Man kan med säkerhet ge de äldre den känslan genom andra sorters aktiviteter - många har sett hårdrocksseniorerna i USA och hur positivt detta inverkar på deras hälsa och välbefinnande. Jag tror att det gäller att hitta något utanför ramarna, där kontrasten, överraskningsmomentet i sig tänder en gnista av hopp och självkänsla hos individen. Själv fortsätter jag överraska äldre personer genom animation, mitt yrke och min passion, denna magiska filmart som många går och undrar över hur gör de för att få dessa gubbar att se så levande ut? Till min stora glädje går det att ställa samma fråga till mig, om mina animerade seniorer. Stanislaw Przybylski, animatör Stanislav och Gunilla Nilsen på Bergsund. 17

18 Film i vården nu och i framtiden Film Stockholm fortsätter att initiera och utveckla verksamheter i vården. Utifrån de erfarenheter vi nu har arbetar vi vidare för att fler ska ha möjlighet att se, prata om och göra film i vården. Genom Kultur i vårdens programkatalog erbjuds sedan hösten 2011 vårdenheter eget skapande med rörlig bild. Istället för till exempel en musikstund kan man välja eget skapande med film för patienterna. Som alltid utgår vi från de speciella förutsättningar som råder på respektive plats och anpassar genomförandet efter patienternas lust och ork. Flera korta träffar eller enstaka workshops kan beställas. Vi använder animation eller digitalt berättande som metod. Seniorkultur Tillsammans med landstingets övriga länsfunktioner: dans, bibliotek, slöjd och Stockholms Länsmuseum genomför vi under ett utvidgat projekt med Kultur i vården för att skapa modeller som fördjupar patienternas delaktighet. Kulturrådet har beviljat medel inom Kultur för äldre avsett för äldre inom vård och omsorg som har svårt att ta del av kulturlivet och för eget skapande. Filmverkstan Filmverkstan fortsätter med drop in-verksamhet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Finansieringen löper årsvis med stöd bland annat från Stiftelsen Astrid Lindgrens barnsjukhus och Landstingets kulturförvaltning. Film Stockholm bidrar med uppföljning och fördjupning av verksamheten. Väntrumsfilm Under hösten 2012 visas ett paket med kortfilmer i väntrum på ett tjugotal platser från Boden i norr till Göteborg i söder. Vi hoppas att det lite oväntade mötet mellan väntrummets och filmens värld ska vara berikande för både vården och filmen. På sikt hoppas vi att skapa en modell där vårdenheter prenumererar på filmpaket med korta filmer producerade i samarbete med bland annat regionala resurscentrum för film. Framtiden Genom ett fortsatt nära samarbete med vård- och behandlingspersonal hoppas vi att de metoder vi utvecklat kan få fäste, fördjupas och vidareutvecklas långsiktigt. Vi lägger ribban högt och siktar på att förgylla och förlänga livet för de som vistas länge inom vården oavsett ålder eller diagnos. 18

19 Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är jag. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner alla mina tidigare. Tomas Tranströmmer ur Minnenas bok (1990) 19 Foto: från Ahang Bashis film Paradiset

20 Film Stockholm är Stockholms läns regionala resurscenter för film och rörlig bild. Vi är en del av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och förvaltar ett uppdrag från landstingets kulturnämnd och Svenska Filminstitutet. Vårt arbete är inriktat på att samordna, stödja och utveckla aktörer inom länet som önskar tillhandahålla ett filmkulturellt utbud; kommuner, skolor och fritidsverksamheter, föreningar och studie f örbund, biografer och visningsarrangörer samt film- och mediekulturella organisationer och mediepedagoger med egen verksamhet. Vårt uppdrag är att: initiera, samordna och utveckla kommunernas film- och mediepedagogiska främja spridning och visning av kvalitetsfilm, i synnerhet på biograf stödja talangutveckling och växthusverksamhet med tonvikt på unga filmskapare stödja den filmkulturella utvecklingen i länet Film i vården är ytterligare ett område vi fått i uppdrag att utveckla. Vårt mål är at ta fram modeller och metoder för arbete inom vården med de grupper som på grund av sjukdom och eller ålder inte kan ta del av det offentliga utbudet. En länsfunktion och ett regionalt resurscentrum Film Stockholm är en av Stockholms läns sju länsfunktioner inom kulturområdet. Vi finansieras av statliga medel genom Svenska Filminstitutet och regionala medel genom landstinget. Film Stockholm är också ett av landets 19 regionala resurscentrum för film och rörlig bild. 20