Möjligheternas Hus. Lennart Jansson

Transkript

1 Om att bygga upp och skapa samverkan kring ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter för personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård Lennart Jansson Januari 2009

2 Innehåll 1. Inledning...3 Bakgrund till sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat Möjligheternas Hus... 3 Syfte för studien...3 Metod och tillvägagångssätt...3 Rapportens disposition möjligheternas hus från idé till förverkligande...5 Planerings- och förstadiet...5 Tiden av projektorganisation och uppbyggnad...5 Verksamheten tar sakta form...7 Socialiseringsfasen är över och samverkansfrågor ställs på sin spets...7 Fördjupade samverkansresonemang lyfts fram och prövas Två berättelser från möjligheternas hus...10 Peter...10 Carl frågor att analysera och fördjupa...12 Olika förhållningssätt och bilder i arbetet kring brukare och samverkan Olika karaktär på samverkansproblemen för kommunen och sjukvården Förutsättningar för brukarmedverkan och brukardelaktighet i ett samverkansprojekt för brukare...14 Avslutande kommentar...15 Epilog...15 FoU i Väst/GR Första upplagan februari 2009 Layout: Infogruppen GR 2

3 1. Inledning Bakgrund till sysselsättningsoch rehabiliteringscentrat Möjligheternas Hus Tillkomsten av Möjligheternas Hus har sin bakgrund och historia inom Rättspsykiatriska vårdkedjan (RPV). RPV vårdar personer som under inflytande av allvarlig psykisk störning begått brott och som dömts till vård enligt lagen om rättspsykiatrisk vård. Verksamheten är organisatoriskt en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset (SU) inom Västra Götalandsregionen. Verksamheten har sex vårdavdelningar som är belägna i Lillhagsparken ( Inom RPV har det länge funnits idéer om att utveckla ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter för att underlätta utslussningen till eget boende och för att öka möjligheterna till sysselsättning. Personer dömda till rättspsykiatrisk vård har särskilt stora behov av anpassat stöd i sin återgång till samhället. Vårdtiderna är i genomsnitt fyra till fem år och under större delen av den tiden befinner sig personerna inom slutenvård. Inom slutenvården finns det begränsade möjligheter att hålla kontakt med det öppna samhället. De aktiviteter som RPV står för på avdelningarna är begränsade av slutenvårdens villkor. Det finns ett behov av fungerande kontroll och uppföljning kopplat till restriktioner som villkorar vistelsen utanför den rättspsykiatriska kliniken. För att få en mjukare övergång mellan slutenvård och boende i samhället fanns idén att redan under slutenvårdtiden kunna erbjuda personer att pröva och träna boende och sysselsättning. Därför var tanken att placera ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter i nära lokalmässig anslutning till RPV. Människor som är dömda till rättspsykiatrisk vård är i huvudsak personer med funktionsnedsättningar, men det finns också personer med sådan funktionsnivå att en återgång till eget boende och arbete på den öppna arbetsmarknaden eller i skyddad form, är möjlig. För dessa personer är också Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen viktiga aktörer. Västra Götalandsregionen och Göteborg Stad genomförde ett flertal samverkansprojekt i samband med Miltonsatsningen under åren Ett av dessa projekt, Röda Tråden, resulterade i ett planeringsarbete kring ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter. RPV:s idéer om att få till stånd en bättre integration mellan sjukvården och kommunen för målgruppen såg nu ut att kunna förverkligas. Uppdraget för projektet skulle vara att bygga upp och skapa samverkan kring ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter för personer dömda till rättspsykiatrisk vård. Syfte för studien Syftet med en studie var att genom en processutvärdering kartlägga genomförandet av samverkansprojektet där kommunen, Göteborgs Stad, och sjukvården, RPV, var huvudaktörer. Utvärderingen skulle också undersöka i vilken utsträckning samverkansprojektet nådde uppställda mål och orsaker till varför eventuella problem uppstod. Metod och tillvägagångssätt För att kartlägga händelseutvecklingen genomfördes en processtudie. Samverkansprojektet kartlades från tiden för planering till förverkligandet av projektet. 3

4 Intervjuer genomfördes med nio personer från socialtjänstens personal (projektledare, handledare) vid Möjligheternas Hus, personal från RPV (vårdare, kurator, arbetsterapeut, vice verksamhetschef) samt representanter för brukarorganisationerna Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL). Reflektionsmöten har hållits med projektledaren för att fördjupa resonemang kring händelser och aktiviteter. Ett reflektionsmöte har också genomförts med socialtjänstens personal (projektledare, handledare) vid Möjligheternas Hus och personal från RPV (vice verksamhetschef, arbetsterapeut, vårdare). Reflektionsmöten har varit en del i studiens upplägg och metod för att skapa förutsättningar för ett lärande under projektarbetets gång. Ett femtontal observationer har gjorts genom deltagande på styrgruppsmöten, referensgruppsmöten och arbetsgruppsmöten. Jag har följt projektet från sommaren 2007 till slutet av sommaren Den här rapporten summerar mina studier under samverkansprojektets första år. Rapportens disposition Avsnitt 2, Möjligheternas Hus från idé till förverkligande, redovisar samverkansprojektet från planerings- och förstadiet till genomförandet och dess utvecklingsfaser samt händelser under tiden. Två berättelser från Möjligheternas Hus redovisas i avsnitt 3. I Avsnitt 4 för jag resonemang om hur det kan vara att få till stånd samverkan kring ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter. Avsnittet innehåller också några samlade slutsatser. n 4

5 2. Möjligheternas Hus från idé till förverkligande Planerings och förstadiet I samband med Sahlgrenska Universitetssjukhusets och Göteborgs Stads gemensamma ansökan år 2004 om utvecklingsmedel för projektet Röda Tråden öppnades möjligheten att lyfta behovet av ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter för personer dömda till rättspsykiatrisk vård. Detta är förstadiet till det projekt som sedan kom att bli Möjligheternas Hus. Inom Röda Tråden startade år 2006 en arbetsgrupp med uppgift att planera för en sysselsättnings- och rehabiliteringsverksamhet. Enligt Röda Tråden-ansökan skulle centrat vara ett samverkansprojekt mellan kommunen och sjukvården. RPV anmälde snabbt flera deltagare till arbetsgruppen medan kommunen anmälde färre. Sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat var till en början främst präglad av RPV:s idéer. Det blev på så sätt en obalans i arbetsgruppen. Först under våren år 2007 kom kommunen ordentligt med i arbetsgruppen med två personer. Kommunens representanter kom också in i gruppen med flera ifrågasättanden, bland annat ställdes frågan om vilket huvudmannaskapet borde vara. Representanterna från RPV upplevde då att man var tillbaka på ruta ett. Ett resultat blev att arbetsgruppen organiserades om med en jämnare fördelning när det gäller antalet representanter från respektive part. Göteborgs Stad informerade samtidigt om att stadsdelsförvaltningen Lundby var beredd att ta på sig ansvaret för uppbyggnaden av verksamheten. Innan arbetsgruppen avslutade arbetet inom ramen för projektet Röda Tråden enades man om följande huvudpunkter: Målet är att genom samverkan skapa en bra sysselsättnings- och rehabiliteringsverksamhet med brukarna i fokus. Ett projekt startas och tar över det fortsatta planerings- och uppbyggnadsarbetet. Projekttiden är från 1 juni 2007 till 31 december Göteborgs Stad skall vara huvudman för sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat, vilket innebär att man kommer att ta personalansvar för verksamheten. Projektet finansieras av medel från Röda Tråden under projekttiden med en summa på 2.6 miljoner kronor. Den fortsatta finansieringen efter projekttiden ska ske genom att stadsdelsnämnderna begär utökade medel till sysselsättningsverksamhet för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat skall placeras i nära anslutning till RPV. Samverkansresan kring Möjligheternas Hus präglades så här långt av att man önskade finna former för att kunna mötas på lika villkor och både kommunen och sjukvården gavs möjlighet att gemensamt forma dagordningen för samverkan. Men redan under planeringsstadiet kan man se att samverkan inte alltid är så lätt. Tiden av projektorganisering och uppbyggnad En projektledare från socialtjänsten i Göteborgs Stad anställdes sommaren Uppdraget var att organisera projektet med målet att få igång en sysselsättnings- och rehabiliteringsverksamhet senare 5

6 under hösten. I början av hösten anställdes två handledare som tillsammans med projektledaren skulle ansvara för uppbyggnaden och den dagliga driften av verksamheten. En projektorganisation utformades och projektet fick en tydligare struktur jämfört med tidigare: Styrgruppen bestod av två verksamhetschefer, en från kommunen och en från sjukvården, samt av projektledaren. Styrgruppen hade till uppgift att ha ett övergripande ansvar för uppbyggnaden av Möjligheternas Hus, framförallt att bana väg för samverkansprojektet hos respektive samverkansaktör när det gällde lokalfrågor samt finansiering efter projekttidens slut. Referensgruppen bestod av representanter för brukare och brukarorganisationer, aktivitetshusen i kommunen samt personal från RPV och Möjligheternas Hus. Referensgruppens uppgift var att fungera som stöd och råd vid starten av Möjligheternas Hus. Representanterna från aktivitetshusen hade erfarenheter att organisera ny verksamhet och se problemställningar komma efterhand. Arbetsgruppen bestod av brukare från vårdavdelningar och brukare som hade eget boende, personal från RPV (vårdare, arbetsterapeuter, kurator), samt personal från Möjligheternas Hus (projektledare, handledare). Arbetsgruppen möttes varje vecka för att på plats resonera om hur man kunde skapa ett innehåll i verksamheten och få ordning på lokalerna med inredning och möbler. En intern arbetsgrupp bildades för att dagligen mötas och tillsammans iordningsställa lokalerna. En intensiv period med inredningsarbete drog igång med målning, köp och montering av möbler. Deltagarna i den interna arbetsgruppen varierade över tiden och kom att engagera omkring brukare. I gruppen fanns också personal vid Möjligheternas Hus och RPV. Figur 1 Projektorganisation för Möjligheternas Hus Styrgrupp Verksamhetschefer från kommun och sjukvård Projektledare Referensgrupp Brukare Aktivitetshusen Brukarorganisationer Möjligheternas Hus personal Inre Rum RPV personal Projektledare Två handledare Arbetsgrupp Brukare Möjligheternas Hus personal RPV personal Intern arbetsgrupp Brukare Möjligheternas Hus personal RPV personal 6

7 Målsättningen med projektet var att få igång verksamhet under hösten Brukare engagerades i planerings- och uppbyggnadsfasen, eftersom man ville skapa möjlighet för att påverka det som skulle bli brukarnas Möjligheternas Hus. Som ett led i brukarmedverkan hölls en kick-off i november med ett 25-tal personer närvarande. Personal från RPV och Möjligheternas Hus, brukare från vårdavdelningar och brukare som hade eget boende, representanter för brukarorganisationer och kommunens aktivitetshus deltog. Syftet med dagen var att sätta sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat Möjligheternas Hus på kommunens och sjukvårdens agenda, att visa upp vad som var på gång. Ett syfte var också att få till stånd om inte en samverkan så i alla fall en närmare relation mellan brukare, sjukvård (RPV) och kommun (socialtjänsten, Möjligheternas Hus) Den 12 december 2007 invigdes så Möjligheternas Hus med pompa och ståt. Politiker och tjänstemän från kommunen och sjukvården samt media bjöds in till invigningen. Cirka 150 personer deltog. Möjligheternas Hus hade fram till invigningen kommit att utvecklas från en idé vid RPV till organisering och uppbyggnad av ett aktivitetshus. Möjligheternas Hus var invigt och skulle nu fyllas inte bara med möjligheter till aktiviteter utan framförallt med brukare och bra verksamhet. Det fanns förhoppningar om att det efterhand skulle finnas även andra samverkansaktörer som Arbetsförmedling och Försäkringskassa på plats för att stödja sysselsättning och eget boende. Möjligheter nas Hus och samverkansresan fortsatte för att förverkliga uppdraget! Verksamheten tar sakta form Flera aktiviteter planerades och startades i början av året. Möjligheternas Hus fylldes efterhand med konkret verksamhet och innehåll. Samverkan i vardagen mellan socialtjänsten och RPV började att prövas i verkligheten. Entusiaster för närradio fick igång verksamhet tillsammans med en grupp brukare som utbildade sig. Efter en tid sändes egen närradio. Ett musikrum skapades med nyinköpta instrument. En vårdare blev instruktör och stöd för brukare att komma igång att spela. Caféverksamhet hade funnits sedan hösten 2007, nu utvecklades denna verksamhet bland annat genom att brukare tog initiativ till lunchförsäljning. En trubadur engagerades för gemensam fika och allsång. Senare under våren genomfördes utflykter. Under våren hölls också en friskvårdsvecka med program för fysiska aktiviteter och kostrådgivning. En gång i veckan erbjöds filmvisning. En brukare kom att bli instruktör för biljardverksamheten. Flera andra aktiviteter startade. Verksamheten tog alltså form i början av år Flera brukare blev allteftersom involverade i olika delar av Möjligheternas Hus. De var inte passiva användare utan engagerade i driften av verksamheten. Antalet besök från brukare, personal och övriga personer ökade kraftigt från cirka 500 besök i januari, till 900 i mitten av april. Det betyder nära 80 procents ökning under de 3,5 månaderna. När man betraktar besöksstatistiken och beskrivningen av de aktiviteter som utvecklats sedan slutet av hösten år 2007 visar projektet fram till denna tidpunkt, våren år 2008, på minst sagt en positiv utveckling. Möjligheternas Hus såg så här långt ut att ha uppfyllt sin uppgift, i alla fall när det gäller att ha fått ingång aktiviteter och att ha fått besökare från vårdavdelningar. Ett aktivitetshus fyllt med verksamhetsinnehåll hade skapats. Socialiseringsfasen är över och samverkansfrågor ställs på sin spets Från mitten av april visar besöksstatistiken på dalande siffror, successivt sjönk antalet besök fram till sommaren för att i juni år 2008 vara 600. Under våren började även frågor uppstå i diskussionen mellan RPV:s vårdavdelningar och socialtjänsten (Möjligheternas Hus), exempel på problem med samverkan i vardagen. Diskussionen handlade exempelvis om olika förhållningssätt till regler för saxar och knivar. Den handlade också om förhållningssätt till brukarna. Socialtjänstens personal ansåg sig arbeta utifrån filosofin att få brukarna delaktiga och ta eget ansvar. Från vårdavdelningarna uttrycktes vikten av att följa ett regelverk för hur vardagen skulle se ut för brukarna, en inriktning på vårdande och omhändertagande. Även i språkbruket märktes skillnader där socialtjänsten använde sig av begreppet brukare eller 7

8 deltagare, medan personal inom RPV talade om patienter. Brukarna mötte alltså två olika förhållningssätt i miljön på vårdavdelningarna och på Möjligheternas Hus. Personalen från vårdavdelningarna visade också en försiktighet i att vilja besöka Möjligheternas Hus. Personalen kom när brukarna var tvungna att ha med sig vårdare eftersom de inte hade frigång, men inte annars. Den avvaktande hållningen visade sig också genom att vårdarna inte riktigt visste vad de skulle göra när de var med. Vårdavdelningarna agerade olika gentemot Möjligheternas Hus. Några avdelningar visade sig vara mer involverade i verksamheten medan andra var mera avvaktande. De separata vårdavdelningarna samverkade inte heller alltid sinsemellan i förhållningssättet kring sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat. Detta blev uppenbart i vardagsarbetet kring brukarna och i relationerna med Möjligheternas Hus. En samverkansgrupp med representanter från varje vårdavdelning skapades därför för att resonera sig samman om hur man kunde få till stånd ett gemensamt synsätt. Från flera håll (personal från Möjligheternas Hus och från RPV) ställdes frågan om det verkligen var samverkan det handlade om mellan socialtjänsten och RPV eller om det var något annat. Tveksamheterna och den avvaktande hållningen från en del av personalen inom vårdavdelningarna tydde på att det inte skedde någon samverkan, enligt flera av de intervjuade. Även referensgruppens roll diskuterades. Under hösten år 2007 var gruppens uppgift att fungera som stöd och ge råd under uppbyggnadsskedet av Möjligheternas Hus. Nu när denna fas var klar ställdes frågan om referensgruppen borde ha en annan uppgift, kanske att arbeta mer aktivt för att få ut brukarna i rehabiliteringsaktiviteter utanför Möjligheternas Hus och RPV. Resonemangen som fördes handlade om att ta nästa steg i utvecklingen av projektet Möjligheternas Hus. Uppdraget var att få till stånd rehabilitering. Referensgruppen roll kom att förändras och sammansättningen i gruppen ändrades samtidigt något. Kontakter togs med kommunens samordningsförbund som bjöds in att delta i referensgruppen. Chefen för Göteborgs Stads aktivitetshus engagerades för att delta i referensgruppen i syfte att knyta samman Möjligheternas Hus med liknande verksamhet i kommunen. Att börja verka mera utåtriktat mot kommunens övriga socialtjänstverksamheter visade sig bli allt viktigare. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan var dock fortfarande frånvarande. Brukarorganisationerna hade svårt att finna en tydlig roll inom Möjligheternas Hus. Huvudtanken var att de skulle fungera som kamratstödjare. Efterhand uppstod frågor bland brukarorganisationernas representanter om vad de fick lov att göra och hur de fick agera. Brukarorganisationerna hade också haft svårt att komma in på vårdavdelningarna för att informera om organisationernas verksamhet och roll i samband med Möjligheternas Hus. Brukarorganisationerna minskade sin närvaro under våren, RFHL var dock fortfarande med till viss del. Frågan om fortsatt finansiering för projektet efter år 2008 var fortfarande inte löst våren samma år. Sociala resursnämnden, som är ansvarig för kommunens övriga fem aktivitetshus, uttryckte att de inte var villiga att ta över Möjligheternas Hus så länge verksamheten inte var finansierad inom kommunens ordinarie budget. Detta upplevdes av de inblandade i projektet som ett hot mot fortsatt verksamhet. Under våren 2008 gick projektet Möjligheternas Hus in i en ny fas. Den tidigare smekmånaden med uppbyggnaden av verksamheten hade övergått i att samverkansprojektet ställts inför flera prövningar. Det var inte längre nyhetens behag som rådde. Fördjupade samverkansresonemang lyfts fram och prövas Vårens händelser om och kring Möjligheternas Hus visade på olika syn på samverkansfrågor mellan socialtjänsten och vårdavdelningarna. Resonemang fördes kring synen på samverkan i olika sammanhang, dels i arbetsgruppen vid Möjligheternas Hus, dels i referensgruppen. Personalen inom Möjligheternas Hus såg en fara i att driva sin syn på samverkan alltför starkt gentemot vårdavdelningarna. Det kunde uppfattas som ett hot och skapa ännu större osäkerhet bland personalen på vårdavdelningarna. Upplevelser från socialtjänsten var att syftet med Möjligheternas Hus inte tycktes vara väl förankrat bland vårdpersonalen. Socialtjänstens personal ifrågasatte samtidigt om det var 8

9 deras roll och uppgift att förändra förhållningssätt och synen inom vårdavdelningarna. Ett möte hölls under våren tillsammans med ledare och vårdare inom RPV och personalen på Möjligheternas Hus, där bland annat förhållningssätt och samsynsfrågor togs upp. Upplevelsen var att det blev ett bra samtal och en början på resonemang om samverkansfrågan i ett större sammanhang. Samverkan mellan Möjligheternas Hus och vårdavdelningarna tycktes efterhand ha kommit in i en mjukare fas. Som en respondent uttrycker det: Det handlar om att lyssna på varandras bilder och efter hand försöka skapa en gemensam bild för hur samverkan kan ta sig ut. Som den intervjuade beskriver det måste samverkan handla om att lyssna och förstå varandras förutsättningar och situationer för att gemensamt kunna bygga något nytt, istället för att strida för uppfattningar och förhållningssätt där man försöker övertyga sin samverkanspartner om vad som är rätt. Gemensamma utbildningsinsatser och kompetensutveckling för personal i socialtjänsten och vårdavdelningar diskuterades. Utbildningarna skulle ha fokus på bemötande och inflytande, även på säkerhet samt på vilka lagar och regler som gäller i arbete med personer dömda för rättspsykiatrisk vård. Senare under våren år 2008 fick sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat en ny styrgrupp tillsammans med ett boendeprojekt som håller på att planeras och byggas i Göteborgs Stad. Möjligheternas Hus och boendet är båda resultat av Röda Tråden-projektet. Våren år 2008 beslutade Göteborgs Stad att nya projekt och verksamheter som riktar sig till personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård skall organiseras under samma styrgrupp. Den första reaktionen från personalen inom Möjligheternas Hus var en viss oro för att specifika sysselsättnings- och rehabiliteringsfrågor inte skulle få samma fokus som tidigare. Finansieringsfrågan för projektet Möjligheternas Hus tycktes för tillfället vara löst. Finansieringen säkerställdes fram till och med år 2009, nya statliga medel som kommunen fått för att satsa på målgruppen skulle användas för att finansiera Möjligheternas Hus och en projektledare anställdes på heltid tiden ut. Jag genomförde senare under våren år 2008 ett reflektionsmöte med personalen från Möjligheternas Hus och RPV. Under mötet redovisade jag mina iakttagelser, vilka deltagarna hade möjlighet att gemensamt reflektera och resonera kring. Frågeställningar som lyftes fram handlade bland annat om olika förhållningssätt och arbetsmetoder i samverkan kring brukare. Möjligheternas Hus hade problemställningar som gällde samverkan inom kommunen, medan sjukvårdens problemställningar för samverkan var mellan vårdavdelningarna. Ett öppet hus arrangeras för politiker och tjänstemän under slutet av våren, med ambitionen att visa upp verksamheten för olika intressenter. Det öppna huset blev ett välbesökt arrangemang. Det hölls bland annat korta seminarier. Flera brukare, både med boende på vårdavdelning och eget boende, redovisade sina erfarenheter från att vara dömd till vård och från arbetet med projektet Möjligheternas Hus. Flertalet besökare kommenterade arrangemanget kring den öppna-hus-dagen som positiv och lärorik för hur samverkan mellan socialtjänst och RPV kan fungera. Flera uppskattade speciellt de korta inslagen av seminarier med brukares egna beskrivningar. Under den senare perioden av studien, fram till början av hösten 2008, gick samverkansprojektet in i en ny och mognare fas. Smekmånads- och socialiseringsfasen hade lagt sig, så även fasen där samverkansfrågorna ställdes på sin spets. Istället fördjupades samverkansresonemangen. Det var kanske nu hösten år 2008 som samverkansprojektet började på allvar. n 9

10 3. Två berättelser från Möjligheternas Hus För att få en insikt i hur verksamheten vid Möjligheternas Hus kan se ut i ett vardagsperspektiv redovisas två berättelser från medarbetare. Berättelserna handlar om två brukare och hur Möjligheternas Hus har agerat i deras fall. Peter har kunnat driva igenom sitt drömprojekt medan Carl blev hänvisad till att anpassa sig efter verksamheten (namnen är fingerade). När Möjligheternas Hus startade hösten år 2007 fanns en vilja från alla involverade att det skulle finnas en brukardelaktighet i projektet. Det skulle innebära att det skulle finnas förutsättningar för inflytande och en möjlighet att arbeta med och utveckla det man kände lust och hade en drivkraft för. Berättelserna visar att här kan finnas en svår balansgång när ska individen gå före gruppens behov? Vad är viktigt i återhämtningsprocesserna? Hur kan man agera så att personerna verkligen blir delaktiga? Peter En av de första personerna som kom till Möjligheternas Hus var en man i 35-årsåldern. Han hade varit inskriven inom slutenvården på RPV i cirka åtta år när han kom till Möjligheternas Hus. Han var då utskriven på permission och bodde i ett boende med hög personaltäthet. På boendet hade de problem med att få upp Peter då han gärna låg med täcket över huvudet flera dagar i sträck. Peter har haft svårt med sociala situationer, vänner och skola. När Peter kom till Möjligheternas Hus hade han en vilja helt klar, en radiostudio. Gruppen bad honom att ta reda på kostnaden. Han återkom med en summa på kronor vilket projektledaren sa nej till med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Samtidigt uppmuntrade gruppen honom att fortsätta jobba för sin sak. Ett par veckor senare återkom han med en lärare som han fått kontakt med genom en radioamatörförening. Läraren hade tagit fram ett nytt prisförslag på uppbyggnaden av en radiostudio som var betydligt lägre än det ursprungliga. Det beslutades att en närradioförening skulle starta. Från början var det cirka sju personer som var intresserade men efter tag var det tre personer kvar. Läraren som inte förut hade arbetat inom vården engagerades tack vare Peter. Radiokursen pågick två gånger i veckan under våren för att fortsätta under hösten. En ny radiostation växte så saktliga fram. Under den period som radioföreningen varit igång när detta skrivs, från januari 2008 till december 2008, har det hänt saker för Peter. Peter har flyttat till ett mer självständigt boende, han har fått vänner i och med radioarbetet, han är enligt personalen mer öppen och tar kontakt med andra. Peter har själv sagt: Om man har något vettigt att göra så funkar allt annat. För Peter handlar det enligt den intervjuade medarbetaren om att göra något han känner är meningsfullt, där han kan hitta sitt sammanhang och att det är på riktigt. Han arbetar varje vardag. Livet runt honom fungerar på många sätt som för andra i samhället, något som varit möjligt i och med Möjligheternas Hus. Personalen vid Möjligheternas Hus ser det som att det varit väsentligt att inte ha ett färdigt koncept för verksamheten. För Peters del har resan detta år handlat om att ta ansvar för det han vill och tror på och att genomföra det. Han har tillsammans med de andra i radion en meningsfull vardag och i och med det en fritid som innehåller vänskapsrelationer. 10

11 Carl Vid starten fanns det flera personer från slutenvården med i de grupper som skulle bygga upp Möjligheternas Hus. En av dem är Carl, 35 år gammal. Carl har i cirka 15 år varit inskriven i slutenvården på RPV. Carl utrycker sig gärna i måleri och skrift. Carl ville göra om ett rum på Möjligheternas Hus dit han kunde ta sina skrifter och sina målningar. Carl ville också börja göra film om bilderna och texterna. Den intervjuade medarbetaren beskrev att man hade svårigheter att hantera detta, man hade sagt att på Möjligheternas Hus kan man utveckla aktiviteter utifrån vad man tycker är roligt och meningsfullt och så kommer Carl med en idé som andra kan vara med på (filmarbetet) men som skulle handla om hans texter och målning. Hur skulle man kunna tillmötesgå Carl utan att han tog för stor plats i verksamheten? I samverkansgrupperna försökte man komma på en lösning samtidigt som man försökte få Carl att satsa på att måla nya tavlor i ateljén på Möjligheternas Hus. Carl kunde inte få ett eget rum då tanken med aktivitetshuset var att flera deltagare skulle kunna nyttja lokalerna. För Carl fanns det då ingen drivkraft kvar eftersom det han ville göra som skulle kunna skilja sig från vardagen på avdelningen inte var möjligt att genomföra. Carl kom några gånger till för att sedan inte komma alls. n 11

12 4. Frågor att analysera och fördjupa Olika förhållningssätt och bilder i arbetet kring brukare och samverkan Socialtjänsten och RPV har haft olika förhållningssätt och bilder i arbetet kring de gemensamma brukarna. Dessa bilder och karakteristika präglar respektive organisation, de visar olika traditioner och arbetskulturer som råder inom socialtjänsten respektive RPV. Uppställningen nedan är exempel från studien på begrepp och agerande som ges, se figur 2. Studien redovisar exempel på att dessa bilder inte alltid överensstämmer mellan de båda organisationerna. Under uppbyggnadsskedet av Möjligheternas Hus utgör dessa skillnader inte någon större påverkan på samverkansprojektet och mycket av engagemanget läggs på uppbyggnadsaktiviteterna. Det är först när sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat är iordningsställt och invigt, som verksamheten sätts på prov och samverkansvardagen börjar göra sig gällande. Före den 12 december år 2007 och en kortare period våren år 2008 handlade samverkansprojektet fortfarande om en smekmånad. Det var också då verksamheten var som mest intensiv. Besöksstatistiken ökade snabbast under denna period och Möjligheternas Hus höll på att fyllas med aktiviteter. Först när socialiseringsfasen hade lagt sig blev dessa olika bilder och förhållningssätt tydliga. Studien redovisar att det var då resonemangen mellan socialtjänsten och RPV tog sig olika uttryck. Att skapa samverkan kring brukare inom ramen för Möjligheternas Hus visade sig inte vara så lätt. Figur 2. Socialtjänstens respektive RPV:s förhållningssätt och bilder kring brukare Socialtjänsten *Begrepp: brukare/deltagare *Bemötande: friare förhållningssätt, mindre säkerhetstänk *Social omsorg *Rehabilitering: brukare ta ansvar, förtroende, engagera *Förhållningssätt: brukare och personal tillsammans *Arbetssätt: flexibelt, ibland ostrukturerat RPV *Begrepp: patient *Bemötande: regler, rutiner, säkerhet, vakta *Behandling och omvårdnad *Att sysselsätta patienten Möjligheternas Hus som fritidsgård *Förhållningssätt: distans mellan brukare och personal *Arbetssätt: strukturer, ordning och reda 12

13 Samverkansprojektet gick in i ett nytt skede. Jag kan konstatera att fram till denna tidpunkt hade det mestadels handlat om samarbete mellan två aktörer och inte samverkan i någon djupare mening, se figur 3 Samarbete kring Möjligheternas Hus. Det var först när resonemang och frågeställningar lyftes mellan socialtjänsten och RPV som det verkligen började handla om något som liknar samverkan. Senare under våren år 2008 uttrycktes detta i en ökad medvetenhet om att det fanns olika bilder inom socialtjänsten respektive RPV och att man måste förhålla sig till dessa bilder och agera därefter. Inom RPV bildades då en arbetsgrupp för att få till stånd en tydligare samverkan mellan avdelningarna. Ett annat exempel var mötet som hölls med personalen inom Möjligheternas Hus och vårdavdelningarna för att bland annat att öka förståelsen för varandras förutsättningar och förhållningssätt. Ytterligare exempel är socialtjänsten som visade på ökad förståelse för dessa olika bilder genom att inte agera lika kraftfullt för att få igenom sin uppfattning gentemot RPV. De båda aktörerna började visa upp ett annat sätt att agera för samverkan. Under den period när dessa samverkansfrågor stod som mest på agendan minskade samtidigt aktiviteten och därmed besöksstatistiken för Möjligheternas Hus. Under sommaren år 2008 kom samverkansprojektet in en ny fas och ett lugn började lägga sig. Den tidigare perioden hade resulterat i olika resonemang, kring förhållningssätt och behovet av att skapa en gemensam bild av hur samverkan kring brukarna kan ske, utan att behöva överbevisa varandra om vem som har rätt och fel. Se figur 4 Början på samverkan kring Möjligheternas Hus. Denna mera mogna fas av samverkan pågick under sommaren och en bit in på hösten år Samtidigt visar också besöksstatistiken att antalet besökare ökade från juni till oktober samma år. Detta visar att samverka kring ett sysselsättningsoch rehabiliteringscenter för personer dömda för rättspsykiatrisk vård inte är en lätt uppgift. Det ställs stora krav på personal och ledare i ett sådant projekt. Kraven handlar om förståelse för varandras bilder och förhållningssätt, och kunskap om att projektet måste gå igenom olika faser, för att samverkan ska kunna skapas. En slutsats är att samverkan är möjlig först när det ges utrymme att förstå varandras bilder och det därigenom skapas gemensamma bilder. Figur 3. Samarbete kring Möjligheternas Hus Samarbete kring uppbyggnaden av ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter Socialtjänstens förhållningssätt och bilder RPV:s förhållningssätt och bilder Figur 4 Början på samverkan kring Möjligheternas Hus Början på samverkan kring sysselsättnings- och rehabiliteringscentrat Socialtjänstens förhållningssätt och bilder Gemensam bild för Möjligheternas Hus RPV:s förhållningssätt och bilder 13

14 Olika karaktär på samverkansproblemen för kommunen och sjukvården Kommunen och sjukvården hade olika problem som påverkade möjligheten att skapa samverkan kring brukarna inom ramen för projektet. Problemställningarna och dess karakteristika tog sig uttryck på följande sätt för kommunen respektive sjukvården. För socialtjänsten skapade osäkerheten om finansiering otrygghet kring projektets överlevnad. Efterhand gavs beskedet att Möjligheternas Hus skulle få projektmedel ytterligare ett år, varför fokus på finansieringsfråga kunde läggas åt sidan för ett tag. Inom kommunen saknades ett samlat grepp om sysselsättning och boende för målgruppen, vilket i sin tur påverkade möjligheten att få till stånd samverkan med övriga förvaltningar och verksamheter. Det uttrycktes en rådvillhet i hur frågorna skulle hanteras. Min fundering är om osäkerheten kan kopplas till en rädsla för målgruppen bland allmänheten. Frågan är hur samverkansprojektet kan påverka attityder och rädslor som kan finnas, och vilka hinder det skapar på vägen? Inom kommunen fanns också en osäkerhet gentemot sjukvården om vem som skulle ta ansvar. Det var från början få representanter från kommunen som involverades i samverkansprojektet. Frågorna kom när socialtjänstens personal skulle involvera andra aktörer inom kommunen för att få till stånd sysselsättnings- och rehabiliteringsaktiviteter utanför Möjligheternas Hus. Exemplen ovan visar att kommunens problemställningar mestadels hade att göra med samverkansrelationer inom den kommunala organisationen. Sjukvårdens problemställningar för samverkan är av annat slag. Det har funnits brister i samverkan mellan vårdavdelningarna inom RPV. Bristerna uppmärksammades och en intern samverkansgrupp skapades för att öka samsynen och förhållningssättet gentemot Möjligheternas Hus. Det fanns en osäkerhet hos personal inom vårdavdelningarna om syftet med Möjligheternas Hus. Tveksamheten att våga och vilja delta i verksamheten är tecken på detta. Flera medarbetare tycks hittills inte vara med på tåget och samverkansprojektet är fortfarande ingen självklarhet bland personalen. Varje vårdavdelning ansvarar för sin rehabilitering vilket lett till att det inte finns någon enhetlig arbetsmetod. Syftet med satsningen på Möjligheternas Hus har bland annat varit att få till stånd en tydlig arbetsmetod som kan användas för få ut brukare till sysselsättning och rehabilitering. Hittills har det inte varit tydligt hur vårdavdelningar tillsammans med Möjligheternas Hus gemensamt kan arbeta för att få dessa ambitioner omsatta i handling. Inom RPV är det många personer som är eller borde vara involverade i samverkan med Möjligheternas Hus. Detta är både sjukvårdens styrka och svaghet, enligt min uppfattning. All personal inom RPV borde på något sätt vara engagerade och delaktiga i arbetet kring Möjligheternas Hus. Enligt mina iakttagelser verkar problemet i stället vara att detta leder till en tröghet i att skapa samverkan. Sjukvårdens samverkansproblem förefaller först och främst finnas internt inom RPV. En slutsats är att kommunens och sjukvårdens interna problemställningar påverkar möjligheterna att utveckla sysselsättnings- och rehabilitering för brukare. Förutsättningar för brukarmedverkan och brukardelaktighet i ett samverkansprojekt för brukare Möjligheternas Hus har haft ett tydligt fokus på att skapa en aktiv brukarmedverkan i projektet. Redan i projektets inledande fas ville projektledningen att brukare skulle vara med i uppbyggnaden av ett nytt centra. Av de tänkbara cirka 120 brukarna var det omkring personer som engagerade sig i färdigställandet av lokalerna. Så här långt visar projektet på framgång vad gäller att engagera och få brukare delaktiga i det som skulle komma att bli deras aktivitetshus. När sedan uppbyggnadsaktiviteterna var klara handlade brukarmedverkan om något annat. Att få till stånd brukarmedverkan i samverkansvardagen ställde krav på andra förutsättningar för Möjligheternas Hus. Brukare förväntades engagera sig i aktiviteterna, och även att vara med och driva verksamheten. Exempel har redovisats kring 14

15 caféverksamhet, närradio och måleri. Berättelsen som handlar om närradion visade att när förutsättningarna finns kan engagemanget och brukardelaktigheten skapa positiva effekter också i att komma vidare i livet. Det andra exemplet visade att när förutsättningarna inte kunde ges minskade engagemanget och den brukardelaktighet som var på väg att utvecklas försvann. En slutsats är att förutsättningarna för att skapa brukarmedverkan och brukardelaktighet spelar roll. Situationen innebär en balansgång och förutsättningarna ställer krav på samverkansprojektet. Avslutande kommentar Den samlade erfarenheten från studien om att skapa samverkan mellan olika myndigheter, i detta fall inom kommunen och sjukvården, ställer krav på samverkansaktörerna. Att dessutom skapa samverkan kring uppbyggnaden och förverkligandet av ett sysselsättnings- och rehabiliteringscenter för personer dömda till rättspsykiatrisk vård, ställer ännu större krav på de samverkande aktörerna och deras omgivning. Som studien visat måste projektet utsättas för prövningar och samverkansfrågor ställas på sin spets innan någon verklig samverkan kan komma till stånd. Efterhand måste en gemensam bild skapas av HUR samverkan skall genomföras för brukarna. Samverkansprojektet för målgruppen, personer dömda till rättspsykiatrisk vård, visar att förutsättningarna utanför den fysiska lokalen Möjligheternas Hus är avgörande för projektets framgång. Alltså, kommunens och sjukvårdens organisationer och agerande spelar en avgörande roll. Dessa externa förhållanden och påverkan bör vara föremål för fortsatta studier framöver. Sammantaget, när denna studie avslutas i början av hösten 2008, visar sig besöksstatistiken öka igen. I juni var antalet besök cirka 600 per månad och i oktober nära 800. Detta tolkas som att samverkansprojektet har varit framgångsrikt och efter en tid av prövningar har man hittat en bra väg för att skapa samverkan mellan socialtjänsten och rättspsykiatriska vårdkedjan. Epilog Ett utvecklingsprojekt står sällan stilla och så är inte heller fallet med Möjligheternas Hus. En formell arbetsordning kring samverkan mellan Möjligheternas Hus och Rättspsykiatriska vårdkedjan har bland annat arbetats fram under hösten 2008 och flera personer i personalgrupperna har berättat om att man nu kommer till tals allt mer. Samverkansprojektet förefaller alltså att ta ytterligare steg framåt! n 15

16 Forskning och utveckling inom VÄLFÄRDSområdet Besök Gårdavägen 2 Post Box 5073, Göteborg Tel Fax e-post fou@grkom.se 16