MARGARETA ÖSTMAN MARIA AFZELIUS BARNOMBUD I PSYKIATRIN I VEMS INTRESSE?

Transkript

1 FOU RAPPORT 2008:2 MARGARETA ÖSTMAN MARIA AFZELIUS BARNOMBUD I PSYKIATRIN I VEMS INTRESSE?

2

3 B a r n o m b u d i p s y k i a t r i n - i vems intresse?

4 FoU Rapport 2008:2 Malmö högskola 2008 Omslagsfoto: Mikael Matteson ISBN ISSN Holmbergs, Malmö 2008

5 MARGARETA ÖSTMAN MARIA AFZELIUS BARNOMBUD I PSYKIATRIN I VEMS INTRESSE? Malmö högskola, 2008 Fakulteten för Hälsa och samhälle

6 Utkomna titlar i serien 2005:1 Carlsson, A. Olycksfallsrisker i barnets hemmiljö fokus på skållskador. (Licentiatavhandling). 2006:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Våldsbrottsligheten ökande, minskande eller konstant? 2007:1 Andersson, F. och Mellgren, C. Brottsutvecklingen i Skåne, en introduktion. 2007: 2 Konferens: Socialpsykiatrisk forskning, programbok. Redaktör: Östman, M. 2007:3 Eiman Johansson, M. Sjuksköterskors kliniska beslutsfattande med fokus på perifera venkatetrar (PVK). (Licentiatavhandling). 2007:4 Laanemets, L. Från policy till verksamhet, implementering av Malmös strategi mot prostitution. 2008:1 Tikkanen, R. Person, relation och situation. Riskhandlingar, hivtesterfarenheter och preventiva behov bland män som har sex med män. 2008:2 Östman, M. och Afzelius, M. Barnombud i psykiatrin i vems intresse? Publikationen finns även elektroniskt, se

7 Till alla som bryr sig om familjer med minderåriga barn och förälder med en psykisk sjukdom.

8

9 INNEHÅLL FÖRORD INLEDNING BARNOMBUDSVERKSAMHETEN METOD, URVAL OCH ANALYS Urval av informanter för delstudie om barnombudens erfarenheter Urval av informanter för delstudie om övriga medarbetares erfarenheter av barnombud Urval av informanter för delstudien om familjernas och barnens erfarenheter Genomförande av studierna Intervjuinstrument Forskningsetiska aspekter Bearbetning av data och analysförfarande ARBETET SOM BARNOMBUD Bakgrund Syftet med delstudien Arbetet som barnombud Resultat Barnombudens beskrivning av sitt uppdrag Upptäcker barnombuden barnen till föräldrar med psykisk sjukdom? Barnens situation Diskussion MEDARBETARNAS SYNPUNKTER Bakgrund Syfte med delstudien om medarbetarnas erfarenheter av barnombud

10 10 Resultat Faktorer som stödjer barnombudens uppdrag Ökad kunskap om anhörigas situation Barnens utsatthet Faktorer som hindrar barnombudens uppdrag Rollen är anonym Få barn i verksamheten och kontinuitet i behandlingen Det saknas stöd från ledningen Vuxenpsykiatrins traditionella arbetssätt Patienterna vill inte gärna prata om sina barn Patienterna vågar inte prata om sina barn eller sociala instanser ser inte värdet av psykiatrisk behandling Identifieras barnen med hjälp av barnombuden? Barn till föräldrar med psykisk sjukdom Ej barnvänlig miljö Barns deltagande i behandlingsbesök Förälderns ovilja Barns besök inom slutenvården Diskussion FAMILJERS OCH BARNS SYNPUNKTER Bakgrund Syftet med delstudien Familjers och barns syn på Barnombudsprojektet Resultat Föräldern med psykisk sjukdom Skuld Funderingar kring barnens situation Synpunkter på den psykiatriska vården Erfarenheter av barnombudsprojektet Den friske partnerns berättelser Partnerns funderingar kring barnens situation Partnerns erfarenheter av Barnombudsprojektet Barnens berättelser Skuld Ansvar Att anpassa sig Rädslor Ensamhet... 57

11 Aspekter som stödjer barnet att hantera situationen...58 Synpunkter på den psykiatriska vården...59 Erfarenheter av Barnombudsprojektet...59 Diskussion...60 Kommunikation...60 Kunskap...62 Separation...63 Upplevelsen av sig själv som egen person...64 AVSLUTANDE REFLEKTIONER...67 Förekomst av barn i familjer där en eller båda föräldrarna har en psykisk sjukdom...68 Forskning om barnens situation...68 Vuxenpsykiatriska verksamheters förhållningssätt till barnen...70 Barnombud i vuxenpsykiatrin...71 Patientens beredvillighet att prata om sina barns situation...72 Associerad stigma...73 Avslutning...74 REFERENSER

12 12

13 FÖRORD FÖRORD Metoder för att stödja barnen i familjer där en eller båda föräldrarna har en svårare psykisk sjukdom lyser, med undantag av några få pionjärinsatser, med sin frånvaro. Den vuxenpsykiatriska verksamheten har sett Metoder för att stödja barnen i familjer där en eller båda föräldrarna har som sin huvudsakliga uppgift att vårda och behandla enbart den vuxne en svårare psykisk sjukdom lyser, med undantag av några få pionjärin- personen med psykiatriska besvär i familjen. Detta får som konsekvens satser, med sin frånvaro. Den vuxenpsykiatriska verksamheten har sett att barnens behov i dessa familjer sällan eller aldrig blir föremål för något intresse eller för någon stödinsats. Barnen lämnas oftast utan vare som sin huvudsakliga uppgift att vårda och behandla enbart den vuxne personen med psykiatriska besvär i familjen. Detta får som konsekvens sig dialog eller stöd i sin situation. att barnens behov i dessa familjer sällan eller aldrig blir föremål för något intresse eller för någon stödinsats. Barnen lämnas oftast utan vare Barnombudsverksamheten vid Lunds sjukvårdsdistrikt är en av de pionjärinsatser som etablerats vid en vuxenpsykiatrisk klinik i Lund för att stödja barn och familjer när någon av föräldrarna har en psykisk sjuk- sig dialog eller stöd i sin situation. Barnombudsverksamheten vid Lunds sjukvårdsdistrikt är en av de piondom. Denna utvärdering av Barnombudsverksamheten har varit möjlig järinsatser som etablerats vid en vuxenpsykiatrisk klinik i Lund för att att genomföra genom att forskningsmedel har beviljats detta projekt av stödja barn och familjer när någon av föräldrarna har en psykisk sjuk- Vårdalstiftelsen, som i en särskild satsning 2005 utlyst medel för forskning om barns situation i Sverige. dom. Denna utvärdering av Barnombudsverksamheten har varit möjlig att genomföra genom att forskningsmedel har beviljats detta projekt av Vårdalstiftelsen, som i en särskild satsning 2005 utlyst medel för forsk- Projektansvarig för studien har varit docent Margareta Östman, Malmö ning om barns situation i Sverige. högskola. Kurator Maria Afzelius, Lunds sjukvårdsdistrikt, har utfört allt intervjuarbete. Texterna är utarbetade i samarbete. Marianne Holst Projektansvarig för studien har varit docent Margareta Östman, Malmö har bidragit med att genomföra språklig granskning och layout av materialet. högskola. Kurator Maria Afzelius, Lunds sjukvårdsdistrikt, har utfört allt intervjuarbete. Texterna är utarbetade i samarbete. Marianne Holst har bidragit med att genomföra språklig granskning och layout av mate- Malmö januari 2008 rialet. Malmö januari 2008 Margareta Östman Margareta Östman 13 13

14 14

15 INLEDNING Situationen för minderåriga barn till föräldrar som har en allvarlig psykisk sjukdom har senaste åren uppmärksammats i olika medier och samhällsorgan. Detta har i många fall skett utan tillskott från forskningen inom området, då denna vare sig fått tillräcklig uppmärksamhet eller resurser till sitt förfogande och i dagsläget därför måste anses bristfällig. Metodutveckling för att stödja barnen i dessa familjer har också lyst med sin frånvaro. Denna bok utgår från en utvärderings- och forskningsstudie, som dels belyser hur medarbetare och medarbetare med uppdrag som barnombud inom en psykiatrisk verksamhet upplever att vara verksamma inom ett projekt som kallats Barnombudsprojektet och dels belyser hur de familjer som varit föremål för åtgärder inom projektet uppfattar dessa åtgärder. Projektet har haft som ambition att bättre tillgodose barns behov i familjer där en av föräldrarna har en psykisk sjukdom och är föremål för behandling vid en psykiatrisk klinik. Ett ytterligare syfte med forskningsstudien har varit att få mer kunskap om hur barn i familjer med en förälder med psykisk sjukdom upplever sin situation i vardagen. Studien bygger på personliga intervjuer med medarbetare och medarbetare med uppdrag som barnombud inom den psykiatriska verksamheten samt med föräldrar och barn delaktiga i projektet, och studien har skett i en nära dialog och med stöd från företrädare för den psykiatriska verksamheten. I bokens första del ges en beskrivning av syftet med och upplägg av Barnombudsprojektet. I det följande avsnittet redovisas för vilken metod som använts vid utvärderingen/forskningen, samt hur urval och genomförande rent konkret gått till. Därefter följer tre avsnitt som redovisar hur olika grupper av medverkande i projektet har upplevt situationen. Avsnittet Arbetet som barnombud redovisar hur personal som upprätthåller funktionen som barnombud upplever sin funktion. Avsnittet Medarbetarnas synpunkter redovisar hur medarbetare som arbetar parallellt och vid sidan om barnombuden upplever projektet. Avsnittet 15

16 Familjer och barns synpunkter beskriver hur familjer och barn som varit föremål för projektet upplever detsamma. Avsnittet ger också ytterligare inblickar i hur framförallt barnen i dessa familjer upplever sin vardagssituation. Den avslutande delen reflekterar erfarenheterna från utvärderingen visavi befintlig forskning inom området. I detta avsnitt redovisas också några tänkbara ansatser för att stimulera till ökad medvetenhet hos personal inom både psykiatrisk vård och socialtjänst kring behov av stöd till familjer och barn när någon av föräldrarna i familjen har psykisk ohälsa eller sjukdom. 16

17 BARNOMBUDSVERKSAMHETEN År 2001 startade ett projekt inom den psykiatriska verksamheten i Lunds sjukvårdsdistrikt som kom att kallas Barnansvarig-projektet. Bakgrunden till detta projekt var ett samarbete sedan år 1997 mellan Vuxenpsykiatriska verksamheten och Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) i Lund med uppgift att speciellt fokusera kring frågor som rörde barn till psykiskt sjuka föräldrar. Som en följd av detta samarbete startade projekt Barnansvarig med syfte att förbättra omhändertagandet av barn till psykiskt sjuka föräldrar. På varje enhet inom den vuxenpsykiatriska verksamheten utsågs minst en barnansvarig med uppgift att uppmärksamma situationen för föräldrarna och barnen men också vara en stödfunktion för arbetskolleger i frågor som rör patienter med minderåriga barn. Det var inte tänkt att den barnansvariga ensam skulle stå för själva stödarbetet kring barnen utan vara den som påminde andra medarbetare om uppgiften och bistod med kunskap och inspiration. Inför starten av projektet fick de barnansvariga en kort introduktionsutbildning i barns och ungdomars psykologiska utveckling. Dessutom utbildades barnansvariga i speciella aspekter när en förälder har en psykisk sjukdom, som exempelvis anpassad vårdavdelningsmiljö när barnen inkluderas i vården inom vuxenpsykiatrin, former för journalföring, samtalsstöd till minderåriga barn m m. Särskilda regelbundet återkommande mötesformer för barnansvariga upprättades och de barnansvariga fick också möjlighet till kontinuerlig handledning och konsultation från BUP. Vidare har alltsedan projektets start förekommit regelbundna samverkansmöten med handläggare från den kommunala socialtjänsten, där speciellt svåra ärenden diskuteras utan att avslöja familjens identitet. Intresseanmälan för uppdraget att verka som barnansvarig annonserades brett inom respektive vårdenhet och utformades som ett erbjudande till samtliga behandlande yrkeskategorier att åta sig funktionen. De yrkesgrupper som åtog sig uppdraget var företrädesvis socionomer, men även 17

18 några sjuksköterskor, skötare och psykologer blev barnansvariga. Sammantaget blev runt 25 personer utsedda till barnansvariga. Projektets barnansvariga ingår numera i den reguljära verksamheten inom den vuxenpsykiatriska verksamheten. De barnansvariga har fortsatt att träffas under regelbundet återkommande sammankomster, och också fortsatt med kontinuerligt återkommande handledning och konsultation från BUP. Ett utökat samarbete med representanter från socialtjänsten har också inletts, vilket bl a har tagit formen av gemensamma föreläsningar. Benämningen barnansvarig har efterhand ändrats till barnombud, vilket används i den följande texten. Denna ändring kom till för att markera och tydliggöra att barnansvarig ej ensam bär ansvaret för samtliga barns och familjers situation som är aktuella på en vårdenhet, utan att ansvaret fortsätter att finnas kvar hos den aktuella behandlaren, trots att vissa insatser kan stimuleras av barnombudet. 18

19 METOD, URVAL OCH ANALYS Syftet med utvärderingen av Barnombudsverksamheten var att utifrån olika aspekter och informationskällor få kunskap om hur projektet uppfattats och fungerat. All datainsamling har genomförts inom den vuxenpsykiatriska kliniken i Lund. Berörda verksamhetschefer inom verksamheten gav sitt tillstånd till att undersökningen genomfördes. Syftet med den första delstudien var dels att undersöka och förstå hur barnombuden uppfattar sitt uppdrag/sina arbetsuppgifter, och dels att undersöka om barnombuden via sin funktion/arbetsuppgift identifierar barn till psykiskt sjuka föräldrar. Syftet med den andra delstudien var att undersöka och förstå hur verksamheten, d v s medarbetarna, uppfattar barnombudens uppdrag samt huruvida barnombuden via sin funktion identifierar barn till psykiskt sjuka föräldrar. Syftet med den tredje delstudien var att undersöka och förstå erfarenheter från dem som barnombudsinsatsen riktar sig till, familjer med minderåriga barn, som har eller har haft kontakt med barnombuden och vidare undersöka om barnombuden via sin funktion identifierar barnen till psykiskt sjuka föräldrar. I de olika delstudierna har en kvalitativ metod används. Via den kvalitativa forskningsintervjun försöker forskaren förstå ämnen från livsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv (Kvale 1997). Kvalitativa data och metoder rymmer förutsättningar för större närhet och öppenhet i förhållande till den verklighet vi studerar än kvantitativa (Eliasson1995). Tekniskt sett är den kvalitativa forskningsintervjun halvstrukturerad, det vill säga varken ett öppet samtal eller ett strängt strukturerat frågeformulär. Den genomförs enligt en intervjuguide som koncentrerar sig kring vissa teman och som kan omfatta förslag till frågor (Kvale a a). 19

20 Urval av informanter för delstudie om barnombudens erfarenheter Samtliga barnombud som år 2006 arbetade inom psykiatriska verksamheten i Lunds sjukvårdsdistrikt och dessutom arbetade inom upptagningsområdet Lunds kommun inkluderades i studien. Totalt arbetade 30 personer som barnombud inom psykiatrin i Lund, varav tre har sina tjänster inom BUP. Sex av barnombuden var sjuksköterskor, sju skötare, två psykologer och femton kuratorer. Fyra av barnombuden var män. Samtliga aktuella barnombud tillfrågades om att deltaga i studien. Sammanlagt intervjuades 22 barnombud varav en var psykolog, fyra var skötare, fyra var sjuksköterskor och resterande var socionomer. Skälet till att barnombud avstod från att deltaga i intervjuerna var i flertalet fall att det saknades föräldrar med minderåriga barn på den enheten personen arbetade inom. Intervjuaren valdes av naturliga skäl bort som informant. Urval av informanter för delstudie om övriga medarbetares erfarenheter av barnombud För att få en så bred bas som möjligt av erfarenheter från alla yrkeskategorier upprättades en lista över samtliga anställda personer inom den psykiatriska verksamheten i Lund. Ur denna population bedömdes det rimligt att intervjua tre personer från varje yrkesgrupp. Undantag gjordes för den administrativa personalen som inte har behandlingsuppgifter. Ur yrkeskategorierna arbetsterapeut och sjukgymnast valdes endast en representant ur varje kategori. Hänsyn togs till att informanterna skulle representera verksamheter av både sluten och öppen karaktär, såväl som allmänpsykiatrisk- och psykosvård. Tre av vardera yrkeskategorierna läkare, sjuksköterska, skötare, psykolog och socionom och en arbetsterapeut och en sjukgymnast samt dessutom två slumpmässigt utvalda chefer, d v s totalt 19 medarbetare kom att ingå i intervjustudien. Några tillfrågade, tre personer, valde att inte delta i studien. Skäl att inte vilja delta angavs till tidsbrist, bristande uppfattning om barnombudets funktion och svårigheter att etablera kontakt. 20

21 Urval av informanter för delstudien om familjernas och barnens erfarenheter Samtliga barnombud och representanter för verksamheten tillfrågades om de i sin kliniska verksamhet arbetat med barn och familjer som deltagit i barnombudsprojektet och som kunde tänkas vilja medverka i en intervju. Det forskningsetiska tillståndet från medicinska fakulteten begränsar sig till barn mellan 10 och 18 år varför dessa åldrar utgör åldersspannet hos barnen i urvalsprocessen. Elva familjer tillfrågades om att deltaga i studien, och av dessa valde fyra familjer att inte deltaga. Totalt sju familjer kom att intervjuas, fördelade på 16 personer. Familjerna bestod av varierande familjekonstellationer. Två föräldrapar och fyra ensamstående föräldrar, samtliga mödrar, intervjuades. Dessutom intervjuades totalt sju barn i åldrarna 12 till 18 år ur dessa familjer. I en familj intervjuades ett syskonpar. Ett barn intervjuades utan att föräldrarna deltog i intervjun. De familjer som valde att avstå deltagandet i studien angav som skäl till detta dålig psykisk hälsa och ovilja till deltagandet. Genomförande av studierna Samtliga tilltänkta informanter kontaktades per telefon och i några fall dessutom via mail och informerades därvid om studiens upplägg och tillfrågades om deltagande i studien. Föräldrarna kontaktades per telefon efter att de fått information om studien via sina respektive behandlare. Den behandlande personalen hade dessförinnan fått skriftlig och muntlig information om studien för att kunna informera sina patienter. I de fall där barnet levde med en separerad förälder inhämtades muntligt tillstånd att intervjua barnet endast via den föräldern som barnet levde med. Frivilligheten att delta betonades när tilltänkta informanter tillfrågades om deltagande och skriftlig information om studien skickades till informanten innan intervjun skulle ske. Informanterna informerades också om ungefärlig tid som behövde avsättas för intervjun. Informanten fick själv välja plats och tidpunkt för intervjun. Samtliga informanter från den psykiatriska verksamheten, barnombud och medarbetare, önskade att intervjun skulle genomföras på deras arbetsplatser. Föräldrarna och barnen valde det alternativ de ansåg lämpligast, antingen hemmet eller en lokal inom den psykiatriska verksamheten. 21

22 Vid intervjutillfället informerades informanten återigen om syftet med studien och skriftligt informerat samtycke inhämtades från alla deltagande, inklusive barnen som deltog i studien. Intervjuerna genomfördes under lugna former och genom enskilda samtal med samtliga informanter. Intervjuerna spelades in med mini-disc, ett förfarande som samtliga informanter i förväg godkände. Vid två tillfällen upptäcktes efter intervjun att samtalet inte tagits upp av mini-discen och dessa intervjuer gjordes därför om vid ett senare tillfälle och ingår i materialinsamlingen. Intervjuinstrument Intervjuformen är halvstrukturerad och intervjuguiden omfattar ett tjugotal frågor av mer strukturerad form kompletterat med frågor som följer upp dessa intervjufrågor. Innan studierna påbörjades genomfördes några provintervjuer för att säkra kvaliteten av intervjuinstrumentet. I samband härmed inkluderades några ytterligare frågor. Vid varje intervjutillfälle lät intervjuaren informanten uttrycka sina svar utifrån intervjuguiden med ambitionen att samtalet skulle bli så informativt som bara var möjligt, och att frågeställningarna utifrån intervjuguiden fick följa i den ordning som var lämpligt. Möjlighet gavs också till informanterna att kommentera ytterligare aspekter som de uppfattade saknades i intervjuguiden. Samtliga intervjuerna är gjorda face-to-face och varje intervju varade mellan 20 och 55 minuter, en av barnintervjuerna var dock avklarad efter redan efter fem minuter. Forskningsetiska aspekter Studien ingår som en del i en större studie som finansierats av Vårdalstiftelsen; Minderåriga barns livssituation och hälsa när en förälder har en svår psykisksjukdom, samt erfarenheter av projekt barnansvarig. Projektet är prövat och godkänt av Forskningsetiska kommittén, Medicinska Fakulteten, Lunds Universitet (LU ). Studien är dessutom prövad och godkänd av Lokala etikprövningsnämnden vid Hälsa och samhälle, Malmö högskola, då delar av studien har utförts inom ramen för en magisterutbildning. 22

23 Bearbetning av data och analysförfarande Samtliga intervjuer transkriberades ordagrant med pauser och eventuella skratt utsatta i texten. Varje intervju tilldelades en kod för att skydda identifiering av informanten. Analysen bygger på att samtliga informanters material inom varje delstudie analyserats var för sig. Inom alla de tre delstudierna har varje intervju lästs flera gånger för att ur denna analys lyfta fram olika teman och mönster. Intervjuerna delades också upp i olika grupper med hjälp av frågeställningar i intervjuguiden. Citat från intervjuerna har också ibland redovisats i texten för att förtydliga en del resultat. 23

24 24

25 ARBETET SOM BARNOMBUD Bakgrund Anhöriga inom den vuxenpsykiatriska vården och då framförallt barnen till psykiskt sjuka föräldrar har länge haft en undanskymd plats (Östman & Hansson 2002). Det senaste decenniet har dock en förändring börjat ske och barnen har börjat ta mer plats inom vuxenpsykiatrin (Skerfving 2005). Barnens utsatta position beskrivs alltmer i studier (Dunn 1993, Granath 1997, Östman 2007) och allt fler vuxenpsykiatriska kliniker skapar olika praktiska och kliniska möjligheter för att uppmärksamma och bekräfta barnen, t ex inrättande av barngrupper. Barn till föräldrar med psykisk sjukdom hamnar ofta i skymundan när föräldern söker hjälp för sina symptom och följer sällan med föräldern på dess besök inom vården. Ibland kallas barnen de osynliga barnen (Skerfving 2005, Glistrup 2005) för att de anpassar sig till förälderns sjukdom och på olika sätt försöker dölja den för omvärlden i lojalitet med föräldern. Flera studier pekar på att nästan en tredjedel av de patienter som söker vuxenpsykiatrisk vård har minderåriga barn (Oppenheimer 1979, Skerfving 2005, Östman & Eidevall 2005). Det är viktigt att barn och föräldrar har en fungerande relation till varandra. Barn behöver få sina behov tillgodosedda för att utvecklas och för att samspelet med föräldern ska fungera tillfredsställande. Barn som lever med en förälder med psykisk sjukdom kan vara sårbara och riskera att själv utveckla psykisk ohälsa (Focht-Birkerts & Beardslee 2000). Flera studier beskriver barnens utsatthet (Lier 1999, Skerving 2005, Östman 2007). Redan som spädbarn påverkas relationen mellan barnet och vårdaren om vårdaren har en psykisk sjukdom (Berg Brodén 1989, Lier 1999). Flera forskare har studerat samspelet mellan barn och vårdare, främst modern, 25

26 och kommit fram till hur olika anknytningsmönster påverkar barnet framöver i livet (Lindén 2002). Forskning kring föräldraskap visar att vissa grundläggande behov hos individen måste bli tillfredsställda tidigt i livet (Killén 2003). Forskningen kring begreppet en tillräckligt bra förälder förutsätter att vissa grundläggande behov såsom kärlek, omsorg, trygghet och kontinuitet har blivit tillgodosedda hos barnet tidigt i livet. Föräldrars egna anknytningserfarenheter påverkar deras förmåga att samspela med sitt barn och formar deras föräldraroll (Orrenius, A M, & Krantz A 2002). Det finns få studier som beskriver hur barnen själva upplever sin situation. Granath (1997) har i en studie intervjuat fem vuxna personer som berättade om sin uppväxt med en psykiskt sjuk förälder. Det framkom att alla var påverkade av sin förälders sjukdom och fick anpassa sig efter denna. Barnen tog på sig ett stort ansvar för föräldern. Rädslan för att föräldern skulle ta sitt liv fanns hela tiden med. Östman (2007) pekar på den skuld barnen upplever och behovet av att ha någon som kan lyssna på dem. Barnen har liksom i Granaths studie tagit ett stort ansvar och den psykiska sjukdomen upplevdes som dominerande under uppväxten. I forskningsmaterialet om barn till psykiskt sjuka föräldrar framkommer att det kan innebära en riskfaktor för ett barns psykiska utveckling om en förälder har en psykisk sjukdom. Parments (1999) litteraturstudie visar inga entydiga orsakssamband mellan psykopatologi hos föräldern och störd psykosocial utveckling hos barn till psykiskt störda föräldrar. Rutter och Quinton (1984) betonar också att barn till psykiskt sjuka föräldrar inte alltid behöver ta skada och det som har störst betydelse för barnet är kvaliteten på den psykosociala miljön. Helmen Borge (2005) lyfter i forskningen kring resiliens, som beskriver barns motståndskraft mot att utveckla psykiska problem, fram tankegången att barn kan utvecklas tillfredsställande trots en förälders psykiska sjukdom, om familjemiljön inte innebär någon särskild risk. En endagsinventering inom den vuxenpsykiatriska vården i Lund genomförd av Östman och Eidevall (2005) fokuserade på andelen patienter som också var föräldrar till minderåriga barn. Studien undersökte också med vilken förälder barnen växte upp, vilken av föräldrarna som hade vårdnaden, förälderns diagnos och huruvida barn blivit informerat om förälderns sjukdom. Av föräldrarna som ingick i totalmaterialet hade 40% en affektiv sjukdom, 21 % en psykossjukdom och 38 % andra psykiatriska sjukdomar. Kvinnorna var oftare vårdnadshavare medan patienter med psykosdiagnos mer sällan hade vårdnaden om sina barn. Bland resultaten framkommer dessutom att majoriteten av föräldrarna berättat om sin psykiska sjukdom för sina barn och att endast 14% av 26

27 barnen hade blivit informerade av den psykiatriska vården om förälderns sjukdom. Syftet med delstudien Arbetet som barnombud Syftet med denna delstudie var dels att undersöka hur barnombuden uppfattar sitt uppdrag/sina arbetsuppgifter, och dels att undersöka om barnombuden via sin funktion/arbetsuppgift identifierar barn till psykiskt sjuka föräldrar. Resultat Barnombudens beskrivning av sitt uppdrag En tredjedel av barnombuden gav i intervjuerna uttryck för att uppdraget var luddigt, otydligt på olika sätt. Trots att beskrivningarna de gav om uppdragets art var i termer av uppmärksamma barnen, hålla mig underrättad om det finns barn och föra fram vid ronder att // dom (barnen) finns att man inte glömmer dom så upplevde de att det var svårt att förmedla budskapet till andra yrkeskategorier. De önskade en mer utarbetad arbetsbeskrivning och en del av informanterna kunde också märka att (andra) kolleger inte heller visste vad barnombudet gjorde. När det handlar om möjligheten att utföra sitt uppdrag framkom en del skillnader. Samtliga upplevde ett stöd från sin arbetsledare och arbetsgrupp att delta i möten men initiativet till att informera om barnombudets uppgifter ålåg nästan enbart barnombudet. Några barnombud kunde också delge händelser när de upplevt att det varit svårt att ta upp barnens situationer t ex på ronder då annan personal på olika sätt avfärdat initiativet. En informant beskrev en sådan situation så här: jag tycker att det kan vara svårt ibland att säga men hur har barnen det? Ibland så är det solklart men med patienter som inte, ja kanske cykloida patienter, som då emellanåt blir helt återställda så tycker jag att det kan vara svårt att föra fram en ska vi inte kolla hur dom barnen har det? // tänker mig att även om mamma eller pappa blir fullständigt normal emellanåt så måste det vara jobbigt för ett barn att se till exempel att mamma blir fullständigt personlighetsförändrad och börjar prata konstiga saker, blir aggressiv och inte sover på nätterna även om det bara håller i sig i ett par veckor så tänker jag att det är något med barnen, men ibland kan jag nog känna att det är lite svårt// att få gehör, ah men alltså dom har varit med förr och det här, nä. 27

28 Flera barnombud kunde peka på det stöd som gruppen hade från klinikledningen när de startade men att intresset hade dalat Även om ledningen har sagt att dom är så positiva till detta så kan jag känna att det känns lite trögt ändå dom har ju liksom lämnat det till oss att ta hand om detta och det är inte helt enkelt. Flera av informanterna uttalade brist på stöd från klinikledningen. Ett tema som återkom i intervjumaterialet var skillnaden mellan socionomens yrkesroll och uppgiften som barnombud. Flertalet av barnombuden är socionomer och många gav uttryck för att de åtagit sig uppdraget eftersom det ingår i deras arbetsuppgifter sedan tidigare. Några av de intervjuade socionomerna menade att det var självklart att socionomen skulle vara barnombud men att detta också bidrog till svårigheterna att särskilja de olika rollerna. jag kan inte särskilja barnombudsarbetet från mitt kuratorsarbete för jag tycker att det är självklart att det är min arbetsuppgift. En parallell till detta kan vara hur och på vilket sätt barnombudet presenterar sig som barnombud inför patienterna och deras familjer. Det visade sig att endast två av barnombuden generellt presenterar sig som barnombud. Flera av socionomerna förklarade detta med att det ingår i deras arbetsuppgift och då inte behöver redovisas. Andra uttryckte att uppdraget är så otydligt så att det är svårt att förklara och att det skulle kunna skrämma några föräldrar. Det blev tydligt under intervjuerna att begreppet barnombud och funktionen som barnombud inte tydligt framhålls inför patienter och deras anhöriga. Upptäcker barnombuden barnen till föräldrar med psykisk sjukdom? Nästan samtliga barnombud uppfattade att de uppmärksammar barnen till föräldrar med psykisk sjukdom i större omfattning än vad de gjorde innan projektet fanns. Ett barnombud svarade på frågan med orden: därför att man frågar// har du barn hemma? Vem ser till dom?. Själva funktionen som barnombud menade en del bidrog till att barnen uppmärksammades men också den kunskap och undervisning i form av föreläsningar som bibringats barnombuden via barnombudsmöten medförde att de blev säkrare i sin roll och kunde argumentera mer för barnens behov när detta blev aktuellt. 28

29 Barnens situation Ett ytterligare tema som framkom vid intervjuerna var patienternas egen fokusering kring sina barns situation. Hälften av barnombuden uppfattade att patienterna spontant berättar om sina barn och den eventuella oro de kan känna för dem. Flera patienter gav uttryck för att de behöver stöd i sin roll som förälder. En informant illustrerade detta med dessa ord: blir man sjuk så och är förälder så är det nog/ / men en del av ens bekymmer och oro handlar om att man inte orkar vara en förälder och så, man är alltid en mamma eller pappa oavsett vad som händer eller jag skulle nästan tro att alla är det så det måste man se också, jag tror att det är viktig att se den biten också och hålla den skild från sjukdomen att man faktiskt att det är jobbigt att man har dåligt samvete eller att man ja vad det nu är, att man blir sedd som förälder. I intervjuerna framkom vidare att barn sällan vistas på de psykiatriska mottagningarna och att barnen sällan följer med sina föräldrar till vårdenheten. Anledningarna till detta kan vara av varierande slag. En anledning är att mottagningarna endast har öppet dagtid och då vistas barnen inom barn- eller skolomsorgen. En annan anledning kan vara att en del patienter skaffar barnvakt vid besöken inom psykiatrin. Patienter som nyligen blivit förälder tar dock med sig sina spädbarn i större omfattning än vad de med lite äldre barn gör. Slutenvårdsavdelningarna har oftast inte besökstid förrän sen eftermiddagstid och på en del av dessa avdelningar är inte barn eller anhöriga välkomna. Anledningen till detta är att avdelningen är en orolig miljö som inte är lämplig för barn att vistas i. Barnen ges däremot möjlighet att vistas i besöksrummet som ligger utanför avdelningen för att besöka sin förälder. På vissa avdelningar har barnet inga möjligheter att få se sin förälders sängplats eller rum då avdelningen har som policy att inte bryta andra patienters möjlighet till full integritet. Flertalet av barnombuden uppgav att de inte träffade så många barn till psykiskt sjuka föräldrar. Olika orsaker till detta kunde vara att en del patienter var unga och inte hade hunnit skaffa barn och en del patienter hade någon form av psykossjukdom som de drabbats av tidigt i livet vilket bidragit till att de avstått från att skaffa familj och barn. Att prata med barnen framstod inte som någon större svårighet för barnombuden, endast några få upplevde en viss rädsla för att förvärra barnens situation när de pratade med dem. Ett barnombud beskrev sin rädsla så här: jag skulle vara rädd för att förvärra eller oroa dem mer för att jag känner liksom att barn är jag inte van att prata med professionellt/ /så 29

30 jag skulle känna en stor osäkerhet inför att göra det om jag skulle få tillfälle att göra det, sätta mig ner med barnen, det tror jag att jag hade försökt lämna till någon som kan det Flera av barnombuden hade egna funderingar kring vad barnen uppfattade i situationen och hur mycket de förstod av vad som pågick och om barnen kunde tillgodogöra sig informationen de delgavs. Diskussion Att som intervjuare också ha kunskap om och uppdrag som barnombud påverkar naturligtvis intervjusituationen. Dels underlättar det förståelsen för informanternas berättelse genom den förförståelse (Thomsson 2002) intervjuaren erhållit av uppdraget samtidigt som det innebar ansträngningar för att inte blanda in egna synpunkter i materialet. Det faktum att intervjuaren också är en del av organisationen kan ha betydelse i intervjusituationen på så vis att informanter kan känna sig granskade och kontrollerade. Frånvaron av beroendesituation mellan informant och intervjuaren bidrog till att minimera denna risk. Dessutom framkom vare sig under intervjusituationen eller vid genomläsning och analys av intervjuerna något som skulle tyda på att informanterna upplevde sig som granskade. Flera av barnombuden uppger att deras uppdrag är otydligt, luddigt. Trots denna påtalade otydlighet i uppdraget framkommer att barnombuden uppmärksammar barnen till psykiskt sjuka föräldrar och beskriver som en självklarhet att deras uppgift är att lyfta fram barnens perspektiv i situationen. Majoriteten av barnombuden tillhör yrkesgruppen socionomer, och bland dessa uppger en övervägande andel att de har svårt att särskilja uppdraget som barnombud och yrkesrollen som socionom. Även bland de andra yrkeskategorierna som är barnombud upplevs en osäkerhet kring uppdraget och flertalet beskriver ett behov av att uppdraget borde vara mer strukturerat. Barnombuden har inte heller för vana att presentera sig som barnombud inför patienten och dennes familj och uppger att en anledning till detta är att uppdraget inte upplevs som tydligt. Titeln barnombud är mest använt i kontakt med andra medarbetare, men även i dessa situationer upplever en del barnombud en osäkerhet och en svårighet att förmedla aspekter som berör rollen som barnombud vidare till andra yrkeskategorier. Anledningen till att det är så många socionomer som åtagit sig uppdraget som barnombud är att flertalet av dem uppfattar att uppdraget lämpar sig extra väl för socionomer. I uppropet inför (införandet av) barnansva- 30

31 rigprojektet framkom att klinikledningen inte uttalade något önskemål om yrkesbakgrund på de personer som skulle verka som barnombud, utan att den viktigaste faktorn var ett intresse för uppdraget. I uppropet inför projektstarten tydliggörs att läkare, socionomer och kontaktpersoner har ett självklart ansvar för barnen, men att barnombudsfunktionen införs för att ytterligare skärpa uppmärksamheten på barnens situation. En förklaring till detta ställningstagande från klinikledningens håll kan ha varit att verksamheten just ville utöka antalet personer som uppmärksammade barnens situation för att sprida kunskap och information. Trots denna ambition verkar det som om uppdraget till största del har fortatt att hanteras av yrkesgruppen socionomer, som klinikledningen redan innan projektet startade pekade ut som en grupp med tydligt ansvar för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. Under studiens gång har framförallt intervjuaren förändrat sin syn på vilken yrkeskategori som är bäst lämpad för uppdraget som barnombud. Från början var det mer självklart att det skulle vara en socionom som barnombud, men efterhand som arbetet fortskridit så har denna ståndpunkt förändrats och förskjutits till att ju fler yrkeskategorier som åtar sig uppdraget, desto mer sprids uppdraget. Det finns få studier kring barnombudens roll inom vuxenpsykiatrin. En utvärdering från Socialhögskolan i Lund, Utvärdering av projektet Barn till psykiskt sjuka föräldrar inom vuxenpsykiatrin i Hässleholm/Kristiansstad ( Christensen J, Eriksson M, Gribbling C, Raza N H, Nilsson O, 2002) visar att barnombuden inom denna klinik kände en viss osäkerhet inför sitt uppdrag och vad det faktiska arbetet skulle gå ut på. I denna utvärdering framkom att barnombuden tänkte sig att deras uppdrag skulle innehålla att ge råd, att använda sig av handlingsplanen och kanske tänka mer på barnen. Några barnombud trodde inte att det existerade några andra förväntningar på dem. I utvärderingen intervjuade man också den övriga personalen om barnombudens uppdrag och fann att det fanns en samstämmighet mellan de förväntningar som finns på barnombuden och det arbete de faktiskt utför. Ambitionen med det projektet, såväl som med projektet i Lund, var också att förändra attityden till barnens situation inom vuxenpsykiatrin och i utvärderingen framkommer att en viss attitydförändring skett innebärande en ökad uppmärksamhet på barnens situation. I den ovan refererade studien var samtliga barnombud skötare som arbetade inom den vuxenpsykiatriska slutenvården. Inför intervjusituationen var det många barnombud i Lund som på förfrågan om de ville ställa upp på en intervju svarade att de inte hade så mycket erfarenhet av uppdraget. Detta skulle kunna uppfattas som en 31

32 osäkerhet kring uppdraget och om de utförde uppdraget korrekt. Eftersom många barnombud känner sig övergivna av klinikledningen och vid intervjuerna uttalade att de saknar det stöd de hade från början av projektet kan man tänka sig att bekräftelse och uppföljning på utförandet från ledningen behövs. En annan viktig aspekt i sammanhanget är att merparten av barnombuden i vår utvärdering upplever att patienterna spontant berättar om sina barn och den eventuella oro de kan känna som förälder i kontakter med vårdpersonal. Dessa fynd bekräftas av två andra studier som också visar att föräldern som är patient ofta har ett behov av att prata om oron för sina barn. Kjellberg,G, Knutsson-Medin,L m fl. (1991) visar i sin studie att föräldrar som vårdas akut på psykiatrisk klinik behöver få möjlighet att samtala med någon om sina barns och ungdomars situation. De intervjuade 44 föräldrar om sociala förhållanden, förälderns eventuella oro för barnen och upplevda behov av stöd i föräldrarollen. Resultatet visade att mer är hälften av de intervjuade föräldrarna hade märkt av psykiska reaktioner hos barnen, som de satte i samband med sina egna psykiska besvär. De allra flesta ansåg emellertid att barnen klarade sig väl efter omständigheterna och att barnen i grunden var friska. Vidare uttalade intervjuarna i studien en farhåga om att föräldrar skulle kunna känna sig osäkra inför uppgiften att berätta för sitt barn om sin psykiska sjukdom. Detta utifrån aspekten att föräldrarna hyser en rädsla för repressiva åtgärder från olika sociala instanser när deras föräldraroll diskuteras. Resultaten visade dock tvärtemot att de flesta patienterna var tacksamma över att kunna diskutera barnens situation och få ventilera den oro de kände. Detta resultat stöds också i en studie av Wang och Goldsmith (1994) som intervjuade 50 psykiatriska patienter med barn i åldrarna noll till tio år. Intervjuerna skedde på en avdelning och berörde bl a deras familjesituation och relationen till deras barn och hur barnen hanterade förälderns psykiska sjukdom. Dessa föräldrar uttryckte oro över sina barn och hade en önskan att få möjlighet att prata om detta. Hälften av de intervjuade föräldrarna upplevde också svårigheter i relationen till sina barn såsom känslor av maktlöshet, oro över att deras barn skulle ta skada av deras psykiska sjukdom, separationsångest och irritation. I Östman och Eidevalls studie (2005) som berör Lund framkom också att en majoritet av patienterna hade berättat för sina barn om sin psykiska sjukdom. Vidare visade den studien att bara 14 % av barnen hade blivit informerade av den psykiatriska vården om förälderns psykiska sjukdom. 32

33 Barn till psykiskt sjuka föräldrar följer sällan med sin psykiskt sjuka förälder till mottagningen eller sjukhuset. I intervjuer med barnombuden framkommer att de spontant träffar få barn till psykiskt sjuka föräldrar. Det framkommer vidare i materialet att det finns en del naturliga förklaringar till att barnen inte följer med till förälderns vårdkontakter. Vidare framkom också att barnen inte blir inbjudna till samtal inom vuxenpsykiatrin. Flera studier visar att minst en tredjedel av de patienter som söker psykiatrisk vård har minderåriga barn. I Östman och Eidevalls studie (2005) framkommer att 51 % av de patienter som har kontakt med öppen psykiatrisk verksamhet har minderåriga barn. Hur kommer det sig att barnen inte är mer synliga? Den omfattande forskningen som finns kring barns utsatthet verkar ha svårt att nå fram i den kliniska vardagen. Barnombuden har själva en del tankar om varför de träffar få barn. De förklarar det med att bland de patienter de möter, oftast patienter med psykossjukdomar, är det ett fåtal som skaffar barn. Också osäkerheten kring hur och vad man frågar patienten om barnen kan utgöra en bidragande faktor. Tidsbegränsningen och vad man mäktar med som behandlare är ytterligare en förklaring som ges. Att som behandlare ta sig tid att fråga kring patienternas barn kan upplevas som stressande när många patienter står på tur. Göpfert m fl (2004) för fram tankegången att psykiatern fortfarande har en dominerande roll som diagnostiker och medicinskt ansvarig i ett vuxenpsykiatriskt team och att detta inflytande kan påverka insatserna kring patienten. Inte förrän psykiatern undersöker patientens förhållande till sin familj och barn påverkas inflytandet över hur den psykiatriska verksamheten ser på barnens situation och ökar möjligheten till att förhållanden mellan sjukdom och relationer får större betydelse i det psykiatriska behandlingsutbudet. I denna utveckling behöver psykiatern samverka med andra yrkeskategorier för att möta patienten och dess familjs behov. Rutter och Quinton (1984) framhåller i sin forskning att det inte är förälderns psykiska sjukdom som behöver vara orsak till att barnet utvecklar psykisk ohälsa utan att andra faktorer såsom föräldrakonflikter och andra sociala problem har stort inflytande över den unges mående. Det som Göpfert m fl (2004) framför om psykiaterns position inom vården för tankarna till hur barnombudsgruppens medlemmar är fördelade på yrkeskategorier. Majoriteten av barnombuden är socionomer. Om Göpferts resonemang om den tradition som finns inom vuxenpsykiatrin med psykiaterns dominerande ställning håller, skulle ett sätt att förstå barnombudens svårigheter att göra sig hörda förstås i ljuset av detta. Ingen läkare är barnombud. För att förändra psykiaterns position och ut- 33

34 övandet av yrkesrollen krävs förändringar, men dessa tar tid. Vuxenpsykiatrin behöver mer kunskap om barnens situation och möjligheter till att förebygga psykisk ohälsa. Att föra fram barnens utsatta situation kräver en övertygelse om att ämnet är angeläget och att man besitter kunskap om barnen. En del barnombud gav uttryck för att det inte alltid var framgångsrikt att föra fram aspekter avseende patienternas barn och deras situation. Trots utbildning och möjlighet till handledning och konsultation från BUP kan barnombuden uppleva en osäkerhet när de lyfter fram barnperspektivet inom vuxenpsykiatrin. Barnombuden kan tendera att bli osynliga inom vuxenpsykiatrin, en parallell till hur barnen till de psykiskt sjuka föräldrarna lever. Barn behöver bli lyssnade till, något som framkommer i den forskning som rör barnens egna berättelser om hur det är att växa upp med en psykiskt sjuk förälder (Dunn 1993, Granath 1997, Östman 2007). För att utveckla vuxenpsykiatrin till att agera mer för barnens fokus i behandlingen krävs utbildning, engagemang och tid. Samtliga behandlande yrkeskategorier behövs i detta arbete. Barnombuden har en viktig roll att föra fram budskapet men behöver en säkrare grund att stå på. Uppdraget ska vara lika viktigt som andra uppdrag inom vuxenpsykiatrin. 34

35 MEDARBETARNAS SYNPUNKTER Bakgrund Verksamhetsområdet psykiatrin ingår i hälso och sjukvården och kan som sådan räknas till en människobehandlande organisation (Hasenfeld 1992). Definitionen av denna organisation är en organisation vars principiella funktion är att skydda, upprätthålla eller stärka människors personliga välfärd genom att definiera, forma eller förändra deras personliga attribut. Att arbeta med människor innebär ett moraliskt arbete, varje beslut innefattar en bedömning av klientens moraliska värde och det går inte att isolera sig från omgivande samhälle och dess värderingar. Människobehandlande organisationer är beroende av sin omgivning för att få stöd och måste därför anpassa sig till omgivningen. Olika intressegrupper kan trycka på utifrån sina värderingar och påverka organisationen, och grupper och värderingar skiftar över tid. Eftersom människobehandlande organisationer baseras på moral och värderingar menar Hasenfeld att målangivelse, kontroll och utvärdering kan bli vanskligt. Människors egenskaper varierar från person till person och mycket av de egenskaper som organisationen ska förändra kan inte observeras och inte heller mätas. Sjukvården omfattar en stor byråkrati (Hasenfeld 1992). Inom sjukvården förekommer också flera olika hierarkier, bl a en medicinsk och en administrativ jämte den politiska. Till detta hör regelstyrning. Detta innebär en organisatorisk tröghet, förändringar går långsamt och människor som utgör verksamheten och får den att dra igång, kommer och går (Ahrne, Hedström 1999). Eftersom verksamheten är beroende av människor som inte kontinuerligt blir kvar i organisationen och utför det arbete de åtagit sig blir konstruktionen bräcklig. Inom varje organisation finns en spänning mellan de centripetala krafterna som håller ihop orga- 35

36 nisationens resurser och människors beroende av dessa resurser samt möjligheten att koordinera och kontrollera verksamheten, och de centrifugala krafterna d v s människors andra verksamheter och relationer samt alternativa sysselsättningar, i dess omgivning som löser upp den. För en väl fungerande organisation krävs en balans mellan de centripetala och de centrifugala krafterna och det krävs många goda samverkande förhållanden både inne i och utanför organisationen för att en sådan balans ska uppstå, och den är alltid hotad (Ahrne, Hedström 1999). Barn som lever med en förälder med en psykisk sjukdom kan riskera att utveckla psykisk ohälsa. Focht-Birkerts och Beardslee 2000 menar att ett barn som lever med en förälder som lider av en affektiv sjukdom har 40 % risk för att själv utveckla en affektiv sjukdom innan fyllda 20 år, jämfört med en risk på % i normalbefolkningen. Flera forskare har studerat vad det innebär i samspelet mellan barn och förälder om föräldern har psykiska besvär (Lier 1999, Berg Brodén 1989). I dessa studier belyses hur modern behöver orka vara närvarande för att möta barnets signaler. Modern behöver också kunna klara av att hantera sin psykiatriska sjukdom och särskilja den från barnet. Rutter och Quinton (1984) betonar dock att barn till psykiskt sjuka föräldrar inte alltid behöver ta skada men det som tycks ha störst betydelse är den psykosociala miljön. Parment (1999) fann i sin litteraturstudie inga entydiga orsakssamband mellan psykopatologi hos föräldrar och störd psykosocial utveckling hos barnen. Det finns relativt få studier kring hur barnen upplever sin förälders psykiska sjukdom och deras erfarenheter av vården. Granath (1997) har intervjuat fem vuxna som beskrev sin uppväxt med en psykiskt sjuk förälder och Östman (2007) har intervjuat åtta barn i åldrarna år om deras erfarenheter. Gemensamt för studierna är barnens upplevelser av att ta ansvar i hemmet för den sjuke föräldern och att den psykiatriska sjukdomen tar över tillvaron och att barnen fått anpassa sig efter den. Även rädslan för att föräldern skulle ta sitt liv framkom i bägge studierna. I en tidigare redovisad studie (Arbetet som barnombud) framkommer att bland barnombud verksamma inom Lunds sjukvårdsdistrikt uppfattar nästan samtliga att de identifierar barn till psykiskt sjuka föräldrar men att en stor andel av barnombuden uppfattar sitt uppdrag som otydligt och har därför svårigheter att förmedla uppdraget till andra kolleger. 36

37 Syfte med delstudien om medarbetarnas erfarenheter av barnombud Syftet med denna studie är att undersöka och förstå hur verksamheten, d v s medarbetarna, uppfattar barnombudens uppdrag samt huruvida barnombuden via sin funktion identifierar barn till psykiskt sjuka föräldrar. Resultat Resultaten redovisas utifrån två övergripande teman som tydligt framstod ur analysen; positiva och negativa faktorer som kan bidra till att barnombudens roll i verksamheten stöttas eller hindras. Dessutom redovisas resultaten utifrån om barn identifieras av barnombud, och andra aspekter relaterade till barn till psykiskt sjuka föräldrar och deras medverkan i vårdsituationen. Faktorer som stödjer barnombudens uppdrag Ökad kunskap om anhörigas situation Vuxenpsykiatrins förändringar under de senaste decennierna med generellt ökad kunskap om anhörigas situation hör till de faktorer som framkommer i materialet som hjälper till att lyfta fram barnombudens uppdrag. Även medarbetarnas genomförda vidareutbildningar bidrar till en större förståelse för familjens situation vilket också banat väg för barnombudens etablering. Barnens utsatthet Utifrån intervjumaterialet framkommer att barn i sig själva är en faktor som stödjer barnombudens funktion, då barns utsatthet är tydligt och omedelbart inom vården. Flertalet informanter påtalade att barn alltid funnits med i vården men att de inte uppmärksammats tillräckligt på det sätt som har behövts. Många pekar på den uppståndelse det kan få på en enhet när det till exempel inträffar ett omhändertagande av barn eller en inneliggande patient ska förlösas. Flera informanter berättar om situationer när de i egenskap av att vara personal följer med hem till patienten för ett hembesök och träffar familjen och får inblick i barnens situation. En informant reflekterar så här: utåt sett verkar hon ju välmående, 37