Bön och upplåtenhet. En religionsfenomenologisk undersökning. Av: Charbel Rizk Handledare: Hans Ruin

Transkript

1 Fin Södertörns högskola Institutionen för kultur och kommunikation Magisteruppsats 30 hp Filosofi Höstterminen 2014 Bön och upplåtenhet En religionsfenomenologisk undersökning Av: Charbel Rizk Handledare: Hans Ruin

2 ABSTRACT Religious phenomena, such as prayer, have more or less always interested and engaged people, but most likely for different purposes. Since the early 20th century, starting notably with Edmund Husserl and especially Martin Heidegger, phenomenologists have taken an interest in understanding and expounding the meaning of religious phenomena. The attention of such a discourse have not ceased but is rather current, and also of importance seeing that religious themes, such as prayer, still occupy a great extent of human life and practice. Phenomenology of religion is not a science of religion: the former approaches religion in terms of its meaningfulness, whereas the latter as an object of inquiry and in the same manner as an economist approaches economical indicators in order to understand and explain how the whole economy functions. In other words, phenomenology of religion expounds religion, as it were, from within, while science of religion does it from without or externally. When approaching prayer phenomenologically, it shows itself to be a process or structure through which the one praying empty himself in order to be able to receive the valuable presence of the other. The value that is received from the other will also be reflected by the one praying and in that sense effect his surroundings and fellow humans. 2

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning Bakgrund Syfte och avgränsning Disposition Religionsfenomenologi Mötet mellan fenomenologi och religion Heideggers religionsfenomenologi Sanningsbegreppet Sanning som korrespondens Upplåtenhetsbegreppet Bönens fenomenologi Uttömmandet, uppfyllandet och återspeglandet De syriska fäderna om bönen Sammanfattning Religionsfenomenologi Sanningsbegreppet Bönens fenomenologi Källförteckning

4 1. INLEDNING 1.1. Bakgrund Praying is, in religion, what thinking is in philosophy, skriver den tyske filosofen och poeten Novalis ( ) när han vill belysa bönens betydelse för det religiösa livet. Hans förståelse av bönens betydelse för det religiösa livet ekas av Ludwig Feuerbach ( ) med orden: The ultimate essence of religion is revealed in the simplest act of religion praying. 1 Att bönen intar en central plats i det religiösa livet är säkerligen klart för de flesta, men jag tror inte att en grundlig förståelse av bönen är lika klar. Jag tror att man vanligtvis förstår bönen som ett bedjande rop till en Gud (eller gudar) om något som man vill ha av Guden (eller gudarna), och man litar på att Guden (eller gudarna) på något sätt kommer att besvara bönen. Jag vill påstå att detta är en naiv förståelse av bönen som faktiskt döljer, snarare än uppenbarar, bönens essens och funktion. Redan Platon riktade en, nästan hånfull, kritik mot en sådan förståelse av bön. En annan vanlig (miss)förståelse av bönen är att den endast kan och bör utföras av människor tillhörande en religion och/eller av människor som antar existensen av en gudomlig och övernaturlig verklighet. En grundligare analys av bönen visar dock att en människa som varken är anhängare av en religion eller antar existensen av det övernaturliga kan mycket väl be. Den bedjande människan upplever att bönen i någon mening är meningsfull, varför hon i första hand söker sig till den. Men kan bedjarens bön, på något sätt, beröra och vara av värde för någon eller några som inte direkt är upptagna i mötet, som råder i bönen, mellan den enskilde bedjaren och den andre? Jag anser att det är viktigt att reflektera över den här frågan för att klarlägga bönens fenomenologiska grundstruktur och därmed i förlängningen kunna visa om den vedertagna uppfattningen att bönen är 1 Citerat av Chrétien, Jean-Louis, The arc of speech, trans. Andrew Brown, Routledge, 2004, s

5 meningsfull endast för bedjaren, det vill säga den som är direkt upptagen i böneakten. Bönen har, sedan antiken, betraktats som ett tal bestående av ickepropositionella påståenden som, till skillnad från de propositionella, inte kan vara sanna eller falska. En, sedan medeltiden, vedertagen förståelse av sanning som sedermera kallas för korrespondensteorin är att den i någon mening uppstår när propositionella påståenden överensstämmer med hur verkligheten faktiskt är. Men i och med att bönen varken handlar om hur verkligheten faktiskt är eller inte är, kan den varken sägas vara sann eller falsk. Bönen saknar helt enkelt ett sanningsvärde givet korrespondensteorin. Faktum är att inte bara bönen, utan även konsten, visar sig sakna sanningsvärde om man utgår ifrån korrespondensteorin. Men samtidigt har det vuxit fram intressanta filosofiska reflektioner, i synnerhet på kontinenten under 1900-talet, vilka öppnar upp för ett nytt sätt att förhålla sig till, och förstå, såväl sanningsbegreppet som konsten och bönen. Det nya förhållningssättet visar att det finns ett ursprungligare sanningsbegrepp än korrespondensteorin, på grund av vilket korrespondensteorin blir möjlig. Det ursprungligare sanningsbegreppet visar även, i förlängningen, hur såväl konsten som bönens icke-propositionella karaktär i någon mening kan ha ett sanningsvärde (om än inte i samma bemärkelse som korrespondensteorins propositionella påstående). Människan har lämnat efter sig oräkneligt många böner i text och utläggande texter om bönen. Den senare typen av texter har även producerats i akademiska sammanhang, främst i teologiska men även i filosofiska. För inte så länge sedan publicerades antologin The Phenomenology of Prayer 2 innehållande artiklar som analyserar den mångfacetterade bönen fenomenologiskt och för fram i dagen flera viktiga förståelser av bönen. En relativt okänd kontext, i vilken intressanta och värdefulla texter om bönen finns, är i den syriska litteraturen. Den syriska litteraturen är inte lika känd för och i västvärlden som den grekiska och latinska, eftersom syriskan (ett 3000 år gammalt semitiskt språk) aldrig 2 The Phenomenology of Prayer, red. Bruce Ellis Benson & Norman Wirzba, Fordham University Press,

6 nådde väst utan blev rådande i öst. Det syriska språket existerar än idag men är svårtillgängligt och lever främst i den syriska kristenhetens ecklesiologiska liv. Men västerländska orientalister och syrologer har under det senaste århundradet, och ännu mer under de senaste årtiondena, arbetat med att översätta syriska texter till västerländska språk. En välkänd syrolog, vars bidrag till denna kunskapsöverföring har varit ovärderligt stor, är Sebastian Brock (professor emeritus på den orientaliska institutionen vid Oxfords universitet) som även betraktas som en av de ledande syrologerna i vår tid. I sin bok, The Syriac Fathers on Prayer and the Spiritual Life, 3 tillgängliggör Brock texter om bönen skrivna av flera syriska kyrkofäder som verkade under den syriska litteraturens guldålder. 4 Jag tror att dessa texter kan vara värdefulla vid en fenomenologisk analys av bönen Syfte och avgränsning Syftet med uppsatsen är att stifta bekantskap med religionsfenomenologin, sanningsbegreppet och bönen, och förstå hur dessa tre begrepp hänger samman. Jag vill följaktligen försöka klargöra vad det innebär att bedriva religionsfenomenologi och hur den skiljer sig från religionsvetenskapen i en mer sociologisk mening. Sedan vill jag granska sanningsbegreppet för att belysa hur ett alternativt sanningsbegrepp, som vi möter det framför allt hos Heidegger, kan ha betydelse för religionsfenomenologin. Martin Heideggers filosofiska reflektioner är, för övrigt, av stor betydelse för uppsatsen. Slutligen vill jag analysera ett specifikt religionsfenomenologiskt tema, nämligen bönen, i syfte att nå fram till en grundlig förståelse av bönen. Litteraturen jag använt mig av i uppsatsen, vad beträffar bönen, utgår ifrån den judiskt-kristna gudsbilden, varför min egen analys av bönen också kommer att göra det. 3 Brock, Sebastian Paul, The Syriac Fathers on Prayer and the Spiritual Life, Cistercian Publications, Brock noterar att den syriska litteraturen, [ ] can conveniently be divided up into three distinctive periods: (1) the golden age of Syriac literature, up to the seventh century; (2) the Arab period until about 1300; and (3) the period from about 1300 to the present day. The first is the period which produced the most creative writers [ ]. (Brock, Sebastian Paul, An Introduction to Syriac Studies, Georgias Press, 2006, s. 14) 6

7 1.3. Disposition Jag ska bearbeta mina frågeställningar genom tre kapitel och sedan avsluta med ett fjärde sammanfattande kapitel. I det första kapitlet ska jag försöka klargöra vad religionsfenomenologi är utifrån de metodologiska reflektionerna i Heideggers religionsfenomenologiska föreläsningar som han höll Dessa föreläsningar hjälper oss att förstå dels hur religionsfenomenologin skiljer sig från religionsvetenskap i gängse mening, dels hur religionsfenomenologin kommer till uttryck och blir i förlängningen en principiell vägvisare för uppsatsens analys av bönen. I det andra kapitlet ska jag diskutera sanningsbegreppet. Jag kommer börja med en diskussion om det aristoteliska-tomistiska sanningsbegreppet, nämligen det som idag vanligen kallas korrespondensteorin. Sedan ska jag presentera Heideggers reflektioner över korrespondensteorin (som de utvecklas i Vara och tid) och hans utläggning av det ursprungligare sanningsbegreppet. I det tredje kapitlet ska jag analysera bönen, religionsfenomenologiskt, i syfte att nå fram till en grundlig förståelse av bönens struktur. Detta kommer jag göra dels genom läsning och bearbetning av tidigare fenomenologiska analyser av bönen, dels genom läsning av texter om bönen från den syriska världens litteratur. I det fjärde och sista kapitlet ska jag sammanfatta de genomförda diskussionerna, i direkt anslutning till uppsatsens frågeställningar och därmed syfte. 7

8 2. RELIGIONSFENOMENOLOGI 2.1. Mötet mellan fenomenologi och religion Det samtida intresset inom den kontinentala filosofin för att närma fenomenologi och religion har hämtat viktiga impulser från såväl Husserls som Heideggers reflektioner. Dessa reflektioner har visat att fenomenologin ger filosofen ett nytt och rikare sätt att förhålla sig till, och förstå, världens fenomen. Och eftersom religiös erfarenhet är ett inomvärldsligt fenomen, som alltså visar sig i världen, blir den av intresse för fenomenologen. Den franske filosofen, Dominique Janicaud, gav mötet mellan fenomenologi och religion en speciell uppmärksamhet i sin bok, The theological turn of French phenomenology, som utkom 1991 på franska och senare i engelsk översättning. 5 I den visade han att den samtida franska fenomenologin (representerad genom de framstående fenomenologerna Emmanuel Levinas, Paul Ricour, Jean-Luc Marion, Jean-Franois Courtine, Jean-Louis Chrétien och Michel Henry) tagit en vändning bort från metodologisk ateism. Några år senare organiserades ett seminarium, av Jacques Derrida och Gianni Vattimo, där fenomenologi och religion fick mötas. Resultatet av mötet dokumenterades och utkom som en antologi 1996, La religion, och två år senare översattes antologin till engelska. 6 För några år sedan, närmare bestämt i maj 2008, organiserade den filosofiska institutionen vid Södertörns högskola ett seminarium för att diskutera fenomenologi och religion. Detta var, som vi redan har sett, inte originellt på ett internationellt plan, men däremot originellt i Sverige. Föredragen som presenterades under seminariet sammanställdes och publiceras i antologin Phenomenology and Religion: New Frontiers. 7 Redaktörerna poängterar i introduktionen att kärnfrågan under seminariet, had to do with the critical articulation of religious experience, as exemplified 5 Dominique Janicaud, Phenomenology and the Theological Turn: The French Debate, övers. Bernard G. Prusak, m. fl., Fordham University Press, Religion, red. Jacques Derrida & Gianni Vattimo, övers. David Webb, Stanford University Press, Phenomenology and Religion: New Frontiers, red. Jonna Bornemark & Hans Ruin, Södertörn University,

9 mostly, but not exclusively, to the Judeo-Christian tradition. 8 Kärnfrågan, eller den yttersta ambitionen, under seminariet var alltså att ta den religiösa erfarenheten på allvar och försöka förstå, med ett kritiskt fenomenologiskt förhållningssätt, vad den innebär när den kommer till uttryck. Heidegger hade delvis samma ambition när han höll sin berömda föreläsningar om religion och religiös erfarenhet under läsåret i Freiburgs universitet. 9 Hans föreläsningar är intressanta och viktiga av flera anledningar, inte minst för att de ger religionsfenomenologi en ny och originell innebörd. Heideggers föreläsningar börjar med en inledande reflektion över flera sammankopplade frågeställningar som kretsar kring filosofi, fenomenologi, religion, vetenskap och metod. Han definierar även religionsfenomenologin, i inledningen, och sedan analyserar han (med utgångspunkt i sin givna definition) den tidiga erfarna kristendomen med utgångspunkt i Paulus tidiga brev till de kristna i Galatien (Galaterbrevet) och Thessaloniki (Thessalonikerbreven). Heideggers fenomenologiska analys av Paulus brev är inte bara intressanta i sig själv utan även för att den visar hur en religionsfenomenologisk undersökning kan se ut. Heidegger behandlar dessutom Augustinus, i senare föreläsningar, och befattar sig även löpande med Luthers tankegångar. 10 Frågeställningen som ska sysselsätta oss i nästa avsnitt är: Hur formulerar Heidegger sin religionsfenomenologi? 2.2. Heideggers religionsfenomenologi I 5 i sina religionsfenomenologiska föreläsningar redogör Heidegger för Ernst Troeltschs ( ) religionsfilosofi. Han skriver att Troeltshe är, the most significant representative of the current philosophy of religion, 11 8 Ibid., s Heidegger, Martin, The Phenomenology of Religious Life, övers. Matthias Fritsch & Jennifer Anna Gosetti-Ferencei, Indiana University Press, Jag kommer varken att redogöra för Heideggers analys av Paulus brev eller av Augustinus eller Luther, utan jag hänvisar helt enkelt till Heidegger själv. Värt att nämna är att Heidegger inte säger något om bönen trots att den intar en central roll i Paulus brev, även de brev som Heidegger befattar sig med. Benjamin Crowe har poängterat detta i sin artikel, Heidegger and the Prospect of a Phenomenology of Prayer, i The Phenomenology of Prayer, och försöker i sin artikel analysera bönen fenomenologiskt med hjälp av principer och riktlinjer han hämtar från sin läsning av Heideggers analys. 11 Ibid., s

10 och noterar vidare att Troeltschs, goal is the working out of a scientifically valid, essential determination of religion. 12 Troeltsch delar följaktligen in studiet av religion i fyra huvudområden eller discipliner. Det första huvudområdet är psykologi vars ändamål är att betrakta religionen i dess enklaste form avklädd sina yttre konventioner såsom böner, kulter, liturgier och centrala religiösa ledare och figurer för att sedan kunna beskriva dess grundläggande villkor och därmed kunna förstå vad religionen innebär för människor och i förlängningen även kunna förstå varför människor är religiösa. Det andra huvudområdet är epistemologi, som i Troeltschs system är en naturlig följd av religionspsykologin. Syftet med epistemologin är att försöka giltigförklara eller ogiltigförklara det som blev utfallet av den psykologiska processen, eller med andra ord granska religiösa idéer och i synnerhet a priori idéer (som enligt Troeltsch alltid är verksamma). Det tredje huvudområdet, historia, undersöker de religiösa idéerna som har förverkligats i historien. Dessa tre discipliner psykologi, epistemologi och historia utgör vad Troeltsch kallar religionsvetenskap. En fjärde disciplin finns, metafysik, som enligt Troeltsch är religionsfilosofi per se. Metafysik är, för Troeltsch, diskursen om det övernaturliga med utgångspunkt i erfarenhet av världen. Heidegger inleder 6 med att notera att han inte vill, criticize Troeltsch s view, but rather more precisely understand his basic position. 13 Den uppenbara anledningen till att Heidegger vill framlägga Troeltschs förståelse är för att den klargör vad Heideggers egen förståelse inte är. Det är tydligt att religionen, för Troeltsch, är ett studieobjekt som olika discipliner ska granska utifrån. Religionen sätts under mikroskopet och de olika disciplinerna granskar de delar av religionen som faller under deras intressen och ambitioner. Heidegger beskriver detta förhållningssätt till religionen på följande sätt: We must now understand in what way this philosophy of religion refers to religion, whether it grows from out of the meaning of religion, or 12 Ibidem. 13 Ibid., s

11 whether religion is not as much as grasped in the manner of an object and forced into philosophical disciplines that is to say, integrated into material complexes that already exist in themselves before religion. [ ]. These religious-philosophical disciplines thus arise not from religion itself qua religion. From the outside religion is observed and integrated as an object. The philosophy of religion itself is the science of religion. The entire problematic is thus thrown back onto the view of philosophy itself. The concept of religion becomes secondary. [ ]. 14 Heidegger låter oss ana att han, till skillnad från Troeltsch, vill förhålla sig till religion med utgångspunkt i dess meningsfullhet. Religion för Heidegger är inte ett objekt för vetenskaperna, utan ett meningsfullt fenomen som uppträder i ett meningsfullt sammanhang. Innan jag försöker klargöra vad det innebär att religion är ett meningsfullt fenomen, vill jag belysa Heideggers sista två meningar i citatet. Han menar att hela problematiken om hur man förhåller sig till religion bottnar i hur man förstår själva filosofin. Frågan om religion är således sekundär i förhållande till frågan om filosofi. Heidegger har redan (i 5, om än i förbigående) poängterat att fenomenologi is not a preliminary science of philosophy but philosophy itself. 15 Filosofi, för Heidegger, är fenomenologi och denna ståndpunkt är grunden för Heideggers förståelse av religion. Hans Ruin skriver: Fenomenologin är för [Heidegger] inte en metod i strikt mening, inte en uppsättning färdiga begrepp och tillvägagångssätt. Den är snarare ett sätt att gå till sakerna själva till mötes genom att språkligt utlägga det som visar sig. Fenomen är inte något slags fritt svävande avtryck av tingen, inte något subjektivt till skillnad från något objektivt. Det är tingen själva, om man så vill, men inte uppfattade på ett naivt realistiskt sätt, utan som erfarenhet, och utifrån premissen att de inte alltid visar sig som sig själva, utan snarare tenderar att dölja sig. Fenomenologin utgår inte från att världen ytterst sätt låter sig korrekt avbildas. Den är 14 Ibidem. 15 Ibid., s

12 hos Heidegger på samma gång en kritisk och tolkande verksamhet, som bejakar erfarenhetens och vetandets cirkularitet. Filosofin själv, skriver han är universell fenomenologisk ontologi, utgående från tillvarons hermeneutik. 16 Denna passage, från Ruin, är förstås inte en uttömmande förklaring av Heideggers fenomenologi, men jag tycker att den är en bra utgångspunkt. Heideggers fenomenologi kommer bli tydligare i takt med min fortsatta redogörelse. Vi har redan anat att Heidegger förhåller sig till religion som något meningsfullt och inte som ett rent objekt. Faktum är att Heidegger betraktar alla saker i världen, och världen som sådan, som något mer än objekt. I citatet från Ruin framgår även att fenomenologi handlar om att gå till sakerna själva språkligt såsom de visar sig erfarenhetsmässigt. Erfarenhet, som kan uttryckas språkligt, är centralt för hur Heidegger uppfattar människan i världen. Att vara en människa i världen innebär alltid en erfarenhet och i synnerhet en meningsfull erfarenhet. Hela Heideggers (oavslutade) projekt, som han påbörjade i Vara och tid, 17 handlar om att försöka förstå meningen av allt varandes vara (och han började med att försöka förstå och förklara det mänskliga varats mening). I en föreläsning (inte en av hans religionsfenomenologiska) frågar Heidegger sina studenter vad de tror är det första de möter i livet. Är det objekt? Nej, Heidegger insisterade att människan först och omedelbart möter: the meaningful [das Bedeutsame] that s what is primary, that s what is immediately in your face without any detour through a mental grasp of the thing. When you live in the world of first-hand experience, everything comes at you loaded with meaning, all over the place and all the time. Everything is embedded in a meaningful context, and that context is what gives it meaning Ruin, Hans, Frihet, Ändlighet och Historicitet: Essäer om Heideggers filosofi, Ersatz, 2013, s Heidegger, Martin, Vara och tid, övers. Jim Jakobsson, Daidalos, Citerat av Sheehan, Thomas, Dasein, i red. Hubert L. Dreyfus & Mark A. Wrathall, A Companion to Heidegger, Blackwell Publishing, 2005, s

13 Varandenas meningsfulla förbindelser sinsemellan skapar en meningsfull kontext i vilken människan lever. Människans liv och erfarenhet innebär en oupplöslig meningsfull relation till alla varanden (såväl saker som människor) i världen. Ganska tidigt i Vara och tid ( 12) inför Heidegger det viktiga begreppet i-världen-varo för att uttrycka sin uppfattning om människans oupplösligt meningsfulla relation till världen. Detta är ett mycket viktigt begrepp för hans religionsfenomenologi och för hans filosofi i allmänhet. Begreppet innebär att människan inte kan tänkas utan världen och på samma sätt kan inte världen tänkas utan människan. Så snart det finns en tillvaro, eller en subjektivitet, så finns också världen, som det inom och ut mot vilket tillvaron existerar, 19 skriver Ruin. Denna insikt, att det råder en oupplöslig relation mellan människan och världen, är vidare avgörande för Heideggers tankegångar om sanning och verklighetens beskaffenhet (det vill säga den klassiska frågan om realism eller idealism). Jag ska återkomma till dessa två diskussioner i nästa kapitel. Det är viktigt att poängtera att det finns både likheter och skillnader mellan Heidegger religionsfenomenologiska ambitioner och ambitionerna i Vara och tid. Heideggers Vara och tid utlägger det mänskliga varats mening, medan hans religionsfenomenologiska föreläsningar utlägger den religiösa erfarenhetens mening. En gemensam utgångspunkt för båda utläggningarna är dock begreppet i-världen-varo. Jag vill avsluta detta avsnitt med att titta närmare på vad Heidegger själv säger om religionsfenomenologi i sina religionsfenomenologiska föreläsningar. Jag har redan påpekat att filosofi, för Heidegger, är fenomenologi. I slutet av 2 säger Heidegger följande: The problem of the self-understanding of philosophy has always been taken too lightly. If one grasps this problem radically, one finds that philosophy arises from factical life experience. And within factical life 19 Ruin, Hans, Kommentar till Heideggers Varat och tiden, Södertörns högskola, 2005, s

14 experience philosophy returns back into factical life experience. The concept of factical life experience is fundamental. 20 Den faktiska livserfarenheten är alltså fundamental för filosofins självförståelse. Det är i och från den faktiska livserfarenheten som filosofin utgår. Detta förklarar varför Heidegger anser att filosofi är fenomenologi. Fenomenologi har ju, som vi sett, till uppgift att leda fenomenologen till sakerna själva genom att språkligt utlägga det meningsfulla som visar sig erfarenhetsmässigt. I 3 redogör Heidegger i detalj för vad en faktisk livserfarenhet innebär. Jag tycker att följande passage är central för förståelsen av den faktiska livserfarenheten: Life experience is more than mere experience which takes cognizance of. It designates the whole active and passive pose of the human being toward the world: If we view factical life experience only in regard to the experienced content, we designate what is experienced what is lived as experience [das Erlebte] as the world, not the object. World is that in which one can live (one cannot live in an object). The world can be formally articulated as surrounding world (milieu), as that which we encounter, and to which belong not only material things but also ideal objectivities, the sciences, art, etc. Within this surrounding world is also the communal world, that is, other human beings in a very specific, factical characterization: as a student, a lecturer, as a relative, superior, etc., and not as specimen of the natural-scientific species homo sapiens, and the like. 21 Den faktiska livserfarenheten, för Heidegger, innebär att människan inte blott och bart förhåller sig till världen som ett objekt, utan snarare som en kär boplats eller en varm miljö. Världen är min och jag är till för min värld. Min värld utgörs självfallet av alla varandena, inklusive mina medmänniskor. Jag förhåller mig inte till min medmänniska som en 20 Ibid., s Ibid., s

15 homo sapiens utan som någon till vilken jag har en ombesörjande relation. Thomas Sheehan noterar att det som Heidegger kallar faktisk livserfarenhet i sina religionsfenomenologiska föreläsningar kallar han för Dasein (som är en annan benämning för i-världen-varo) i Vara och tid. 22 Vad är då religionsfenomenologi? Det är inte ett försök att studera religion som ett objekt med ambitionen att generera en psykologisk, historisk, epistemologisk eller metafysisk förklaring av religionen. Utan religionsfenomenologi, som grundar sig på Heideggers förståelse av filosofi, är ett försök att närma sig det religiösa livet i termer av en meningsfull erfarenhet. 22 Se Sheehan, Thomas, Heidegger s Introduction to the Phenomenology of Religion, , i red. Joseph J. Kockmans, A Companion to Martin Heidegger s Being and Time, University Press of America, 1986, s

16 3. SANNINGSBEGREPPET 3.1. Sanning som korrespondens I 44 i Vara och tid utvecklar Heidegger en kritik av det traditionella sanningsbegreppet som även kallas korrespondensteorin och innebär (mycket förenklat) att sanning uppstår när en utsaga korresponderar med världen. Innan vi tittar närmare på Heideggers kritik av korrespondensteorin, låt oss säga något om dess historia. I Metafysiken uttrycker Aristoteles sin berömda definition av sanningsbegreppet: att sanningen är att säga om det som är att det är och det som inte är att det inte är. David Marian poängterar att en i princip identisk formulering finns i Platons dialoger, 23 och han fortsätter med en annan viktig observation: It is noteworthy that this definition does not highlight the basic correspondence intuition. Although it does allude to a relation (saying something of something) to reality (what is), the relation is not made very explicit, and there is no specification of what on the part of reality is responsible for the truth of a saying. The definition offers a muted, relatively minimal version of a correspondence theory. 24 Aristoteles sanningsbegrepp involverar i någon mening en relation eller korrespondens, men det är inte alls tydligt hur korrespondensen är beskaffad. Aristotle does not speak of a correspondence between word and thing, skriver Ruin och fortsätter, instead he poses the issue in terms of whether or not that which exists is affirmed. 25 Men hur bekräftelsen sker, det vill säga hur korrespondensen är beskaffad, får vi inte veta. Det är först 23 Marian, David, The Correspondence Theory of Truth, i Stanford Encyclopedia of Philosophy, 2009, ( ). Marians artikel består av en ganska ingående diskussion om korrespondensteorin. 24 Ibidem. 25 Ruin, Hans, Truth and the Hermeneutic Experience: A Phenomenological Approach to the Theory of Interpretation, i Metaphysics, Facticity, Interpretation: Phenomenology in the Nordic Countries, red. Hans Ruin, Dan Zahavi och Sara Heinämaa, Kluwer Academic Pub, 2003, s

17 hos Thomas av Aquino som vi får den saken klarlagd. I sitt verk, Summa Theologica, skriver Aquinas att veritas est adaequatio rei et intellectus 26 vilket på svenska blir att sanningen är tingets och intellektet överensstämmelsen. Det är viktigt att ha klart för sig vad intellektet står för i Aquinas definition. Det står för utsagan som formuleras av intellektet. Man skulle därför kunna säga att sanning, enligt Aquinas, är tingets och utsagans överensstämmelse eller korrespondens. Men vad är utmärkande för just utsagan? Vad skiljer utsagan från andra satser? Här vilar Aquinas på Aristoteles. I verket Om tolkning eller Peri hermeneias (som det heter på grekiska) skriver Aristoteles att, det i vår själ förekommer dels sådana tankar som varken är sanna eller falska, dels sådana som med nödvändighet är ettdera, och han säger vidare att, så förhåller det sig också i språket. 27 De tankar och satser som förmår vara sanna eller falska kallar Aristoteles för utsagor. Och de satser som inte förmår vara sanna eller falska får inte kallas för utsagor, vilket beror på att de inte säger något som hur det verkligen är, de säger inte något om vara eller icke-vara. Aristoteles ger även, i Om tolkning, exempel på vilka slags satser som inte är utsagor: Varje sats har alltså en betydelse, men inte som ett naturligt uttrycksmedel, utan på grund av en konvention. Men inte varje sats är en utsaga, utan endast sådana som är sanna eller falska. Men detta är inte alla satser; så är t.ex. en bön en sats, men den är varken sann eller falsk. Låt oss emellertid förbigå alla sådana satser; undersökningen av dem är ju snarare en uppgift för retoriken och poetiken. Här ska vi utreda utsagor. 28 Aristoteles menar att bönen inte är en utsaga utan en sats och kan därför varken vara sann eller falsk. Det är dock viktigt att inte missa att Aristoteles 26 Se fråga 16, Om Sanningen, som återfinns i verkets första del. Verket finns tillgängligt på nätet i engelska översättningar, exempelvis här: ( ). 27 Aristoteles, De interpretatione, i Filosofin genom tiderna: Antiken, Medeltiden, Renässansen, red. Konrad Marc-Wogau, övers. Mårten Ringbom, Thales, 2005, s Ibid., s

18 inte säger att satser, som bönen, är betydelse- eller meningslösa. Tvärtom, han säger att varje sats har en betydelse och mening. Men till skillnad från utsagan säger satsen inte något om vad som är (vara) eller inte är (icke-vara), utan något annat som trots det inte saknar betydelse eller mening. Ruins kommentar på detta aristoteliska resonemang är viktig: The historical and principal importance of this analysis can hardly be underestimated. It establishes a strict distinction between that which can have a truth-value to speak in modern Fregean terms and that which cannot. A prayer, of whatever kind, is not a sentence that aspires to truth since it belongs to a whole different kind of discourse. 29 Det har länge funnits, och kanske med rätta, en skillnad i hur vi förhåller oss till påståenden som sysselsätter naturvetenskaperna och påståenden som vi finner i exempelvis den poetiska och religiösa världen. De förra påståendena kallas för propositioner medan de senare kallas för ickepropositioner. Jag skulle även vilja hävda att distinktionen mellan propositionella och icke-propositionella påståenden har skapat en stark tendens att i någon mening undervärdera det icke-propositionella påståendet. Detta förklarar varför konsten sedan antiken har betraktats som inte mer än ett medel för att stimulera betraktarens subjektiva förnimmelser och känslor. Det är på detta sätt Kant förhåller sig till konsten. 30 Men varken Heidegger eller Gadamer anser att konsten, eller det religiösa livet, är något som stimulerar betraktarens subjektiva förnimmelser och känslor (eller är en dunkel avbild av verkligheten) utan de menar att såväl konsten som det religiösa livet är på något sätt bärare av sanning. Konsten och religionen kan förvisso, enligt Heidegger och Gadamer, inte vara sanna i samma bemärkelse som naturvetenskapen, men trots det menar både Heidegger och Gadamer att ett sanningsskeende finns även i konsten och religionen. Faktum är att Gadamers diskussion om konsten i hela första delen av Sanning och metod 29 Ruin, Hans, Saying the Sacred: Notes Towards a Phenomenology of Prayer, i Phenomenology and Religion: New Frontiers, s Se Kant, Immanuel, Kritik av omdömeskraften, övers. Wallenstein, Sven-Olov, Thales,

19 (som består av tre delar) går ut på att visa att konsten har med sanning att göra (om än inte en naturvetenskaplig sanning). Även i sina föreläsningar om konsten, som han framförde år 1974, framlade Gadamer sin tanke att konsten har med sanning att göra. 31 I detta föredrag säger han, uttryckligen, att vi har Heidegger att tacka för möjligheten att avlyssna den varats mångfald och den sanning som talar till oss ur konsten. 32 Heideggers intresse för konsten dyker upp, ganska plötsligt, under första hälften av 1930-talet. Under denna tid skriver han en av sina mest omtalade texter om konsten, nämligen Konstverkets ursprung. 33 I texten skriver Heidegger exempelvis att: Konsten låter sanningen framspringa. Som stiftande bevarande når konstens språng fram till det varandes sanning i verket, och tidigare i texten skriver han att: Skönhet är ett sätt på vilket sanning närvarande som oförborgadhet. 34 Ambitionen här är inte att diskutera Heideggers konstbegrepp, utan jag vill bara visa att Heidegger, och likaså Gadamer, anser att konsten har med sanning att göra och som vi sett i det senaste citatet benämnde han sanningen som oförborgadhet eller, med andra ord, upplåtenhet. Detta visar att Heideggers sanningsbegrepp omfattar tanken om sanning som både korrespondens samt upplåtenhet. Men vad är skillnaden mellan sanningen som korrespondens och upplåtenhet? Och hur ska man förstå relationen mellan dem? Som redan nämnts i inledningen, utvecklar Heidegger sin kritik av korrespondensteorin i 44 i Vara och tid. Syftet med kritiken är inte att ogiltiggöra korrespondensteorin, utan syftet är att klargöra den och genom klargörandet visa att den vilar på en mer grundläggande förståelse av sanning. Han skriver själv följande: 31 Gadamer, Hans-George, Konst som Spel, Symbol och Fest, övers. Pehr Sällström, Dualis Förlag, 2013, s Ibid., s Heidegger, Martin, Konstverkets ursprung, övers. Sven-Olov Wallenstein, Daidalos, Se även sjätte kapitlet i Ruin, Hans, Frihet, Ändlighet och Historicitet: Essäer om Heideggers filosofi, för en diskussion om Heideggers förståelse av konstens sanningsvärde. 34 Ibid., s. 54,

20 Den framlagda definitionen av sanning handlar inte om att skaka av sig traditionen, utan om att på ett ursprungligt sätt tillägna sig den: detta i än högre grad om vi lyckas visa att och hur teorin på grundval av det ursprungliga sanningsfenomenet måste komma fram till idén om överensstämmelse. 35 Heidegger inleder 44a med att konstatera att det traditionella sanningsbegreppet karaktäriseras av tre teser: 1. Sanningens ort är utsagan (omdömet). 2. Sanningens väsen ligger i omdömets överensstämmelse med sitt föremål. 3. Aristoteles, logikens fader, tilldelade inte bara sanningen omdömet som dess ursprungliga ort, utan etablerade också definitionen av sanning som överensstämmelse. 36 Han poängterar att Thomas av Aquino utvecklade korrespondensteorin genom att identifiera överensstämmelsen som en överensstämmelse mellan intellekt och ting i termer av jämförelse eller avbildning, det vill säga att intellektet, skilt från tinget, låter sig skapa en inre föreställning, en representation eller avbild, av tinget. Heidegger problematiserar denna förståelse av överensstämmelsen och utvecklar så småningom sin förståelse av vari överensstämmelsen egentligen ligger: Att utsagan är sann innebär: den upptäcker det varande i sig självt. Den utsäger, den uppvisar, den låter se (apophansis) det varande i dess upptäckthet. Utsagans sannvaro (sanning) måste förstås som upptäckande-varo. Sanningen har alltså inte alls strukturen av en överensstämmelse mellan kunskap och föremål i bemärkelse av ett efterliknande mellan ett varande (subjekt) och ett annat (objekt). 37 Heidegger förkastar således inte korrespondensteorin men hans kritiska granskning visar att överensstämmelsen mellan subjektet och objektet inte 35 Heidegger, Vara och tid, s Heidegger, Vara och tid, s Ibid., s

21 sker i termer av en jämförelse eller avbildning utan snarare i termer av upptäckthet eller upplåtenhet. Överensstämmelse är med andra ord inte ett förhållande mellan propositionen och världen, utan en aspekt av hur människan och världen möts. Min utsaga överensstämmer inte genom att den avbildar tingets beskaffenhet, utan genom att den ger mig tillgång till tinget genom att rikta mig mot tinget såsom tinget är. När vi således formulerar propositioner försöker vi påvisa deras sanning genom att visa att de överensstämmer med världen, men denna överensstämmelse handlar inte om avbildning, utan om upplåtenhet. Denna viktiga heideggerianska tankegång visar att sanning som korrespondens är grundad på sanning som upplåtenhet. Mark A. Wrathall skriver följaktligen att propositionella sanningar är, a specific form of a more general kind of unconcealment. In the more general version, what is at issue is the availability of entities for comportment in general. The uncoveredness of entities makes entities available for comportment, och förklarar vidare att: Comportment (Verhalten) is a very broad term that is meant to include every instance in which we experience something, and everything that we do Because comportments are tied up with meaningfully structured situation, all comportments involve a relationship to an object of some sort. When I swat at a fly, I am comporting myself toward the fly. When I hear a symphony, I am comporting myself to the symphony (as well as all the instruments, musicians, the conductor, etc.). 38 Sanning som överensstämmelse är således en specifik form av sanning som upplåtenhet. Medan sanning som överensstämmelse befattar sig med propositionella påståenden, befattar sig sanning som upplåtenhet med människans alla meningsfulla erfarenheter i världen. Det är lägligt att ställa följande kritiska fråga, nu när vi har kommit såhär långt i kapitlet och uppsatsen: Är det riktigt och rätt att benämna upplåtenheten, som innebär en meningsfull erfarenhet i världen, för 38 Warthall, Mark A., Unconcealment i A Companion to Heidegger, s

22 sanning? I sin doktorsavhandling från 1994 belyser och beskriver Ruin, i kapitel 6, Heideggers egen reflektion över frågan. 39 Ruin visar att Heidegger successivt kom att ändra sin uppfattning vad beträffar benämningen på upplåtenheten. Den tidiga Heidegger, redan år 1922, utvecklade tanken att sanning primärt handlar om upplåtenhet och inte överstämmelse, och han försökte finna en grund för denna tanke hos grekerna och i synnerhet hos Aristoteles. Ruin skriver att Heidegger fortsatte kämpa med sin läsning och bearbetning av, the classic Greek philosophical texts in search of an original sense of truth as unconcealment, and also in search of the shift whereby this original notion was transformed into correspondence or correctness. 40 Heideggers sökande slutade dock upp med en annan övertygelse än den han i flera år sökt finna grund för hos grekerna. I en text, The End of Philosophy and the Task of Thinking, skriven år 1964, framhäver Heidegger sin nya övertygelse: The natural conception of truth does not mean unconcealment, not even in the philosophy of the Greeks. 41 Heidegger kom alltså så småningom att övertygas om att det äkta sanningsbegreppet, med rötter hos grekerna, inte betyder upplåtenhet, utan överensstämmelse. Men detta innebar inte, enligt Heidegger, att upplåtenhetsbegreppets centrala betydelse för sanning som överensstämmelse förminskades eller försvann. Sanning som överensstämmelse är fortfarande grundad på upplåtenhetsbegreppet, även för den sena Heidegger. Med detta i åtanke är det inte rimligt att benämna upplåtenheten för sanning eftersom vi, liksom grekerna och den västländska filosofins historia, alltid och med rätta uppfattat sanning som överensstämmelse mellan den propositionella utsagan och världen. Den religiösa erfarenheten bör således rimligast förstås och betraktas i termer av sin meningsfullhet. Men vi bör samtidigt hålla kvar i minnet upplåtenhetsbegreppets centrala betydelse för även sanning som överensstämmelse. 39 Ruin, Hans, Enigmatic Origins: Tracing the Theme of Historicity Through Heidegger's Works, Acta universitatis Stockholmiensis, Ibid., s Citerat av Ruin, ibid., s

23 3.2. Upplåtenhetsbegreppet Heideggers kritiska diskussion om sanning som överensstämmelse i 44 leder, som vi sett, till utvecklandet av teorin om upplåtenhetsbegreppet. I 44 granskar Heidegger det grekiska begreppet för sanning, nämligen aletheia, och noterar att det består av ett alfa privativum (en negerande prefix partikel). Tar man bort den negerande partikeln, alfa, får man det grekiska ordet, letheia, som härrör från verbet, lanthano, vilket betyder att dölja. Om detta etymologiska resonemang skulle vara riktigt så har Heidegger på ett intressant etymologiskt sätt visat att aletheia har att göra med oförborgadhet eller odoldhet, det vill säga upplåtenhet. Genom denna etymologiska reflektion vill den tidiga Heidegger visa att de tidiga grekerna uppfattade sanningen, medvetet eller omedvetet, i termer av upplåtenhet. Men filosofiska slutsatser bör inte bli en fråga om etymologiska slutledningar, varför Heidegger skriver att etymologiska framställningar, måste akta sig från en hämningslös ordmystik, och konstaterar att, likaväl är det till sist filosofins uppgift att rädda kraften i de mest elementära ord, 42 som yttras. Vi har dock redan sett att den sena Heidegger överger sin tidigare övertygelse att upplåtenheten kan benämnas som sanning, men trots det förblir upplåtenhetsbegreppet av stor betydelse, dels för människans meningsfulla erfarenheter i världen, dels för sanningen som överensstämmelse. I förra kapitlet noterade jag att Heideggers begrepp i-världen-varon är avgörande för hans tankar om sanningen och verkligheten (och dessa två begrepp är även avhängiga varandra). I 43, det vill säga paragrafen före den om sanningsbegreppet, diskuterar Heidegger verklighetens beskaffenhet. Den klassiska filosofiska frågan om verklighetens beskaffenhet lyder: Är världen beroende (idealism) eller oberoende (realism) av människan? Den här frågan har diskuterats sedan filosofins början. Argument och reflektioner för och emot båda ståndpunkterna har framförts. Heidegger menar att detta filosofiska problem är i själva verket ett icke-problem eftersom det bygger på en felaktig utgångspunkt: att det råder en strikt polaritet mellan människa 42 Heidegger, Vara och tid, s

24 och värld, och därför tvingas filosofen in i den trassliga frågan om hur människan och världen kan träda i förbindelse med varandra när de är radikalt åtskilda. Men om utgångspunkten visar sig vara felaktig då försvinner problemet. Men är utgångspunkten verkligen felaktig? Ja, det är den, i alla fall enligt Heidegger, och hans begrepp i-världen-varo belyser utgångspunktens felaktighet. Verkligheten är en oupplöslig enhet bestående av människa och värld, vilket innebär att de inte kan tänkas utan varandra. Om så är fallet, varför ställer vi överhuvudtaget frågan om verkligheten är beroende eller oberoende av människan? Begreppet i-världen-varo är, som redan nämnts, även viktigt och nödvändigt för Heideggers sanningsbegrepp. Han skriver att i-världen-varon, är fundamentet för det ursprungliga fenomenet sanning. 43 Vi ska snart granska Heideggers redogörelse av upplåtenhetsbegreppet, men jag vill först klargöra varför och hur upplåtenheten grundar sig på i-världen-varon. Människan verkar alltid i en nära relation till världen. Världen är därför alltid i någon mening upplåten för människan och världens meningsfullhet finns alltid där. Upplåtenheten är därför inte något människan behöver söka och leta efter i samma bemärkelse som naturvetaren söker och letar efter sina utsagors överensstämmelser. Världens meningsfullhet finns där och öppnar sig för människan genom att människan tillåter världen att öppna sig eller upplåta sig. Men för att världens meningsfullhet ska kunna upplåta sig, måste i-världen-varon vara beredd och redo, människan måste vara egentlig, annars döljer sig världens meningsfullhet. Wrathall skriver att världens meningsfullhet blir dold och undangömd när, I can t comport myself toward it when it is not available as something toward which I can direct myself in a basic intentional comportment, och han fortsätter, The symphony would be concealed if I lacked an understanding of symphonic form (that is, I might be able to hear beautiful music, but I couldn t hear it as a symphony). 44 Fotbollsmatchens meningsfullhet, för att ta ett annat vardagligare exempel, blir dold för mig om jag inte förstår och begriper hur vad den sporten innebär och hur den fungerar. Detsamma gäller konsten 43 Ibid., s Wrathall, Mark A., Unconcealment i A Companion to Heidegger, s

25 och även bönen. Om jag inte förstår vad bön är kommer den att vara dold för mig och därigenom fördunklas bönens meningsfullhet. Vi förstår följaktligen att meningsfullhet har med förståelsen att göra. Spänningen mellan meningsfullhetens upplåtenhet och doldhet är känslig. Ett fenomens meningsfullhet kan pendla mellan upplåtenhet och doldhet eftersom människans förhållning till fenomenet kan pendla fram och tillbaka mellan förståelse och oförståelse. Och oförståelsen ska här inte bara förstås som brist på kunskap utan även missförstånd. Människan kan ju förhålla sig till ett fenomen med dels en viss kunskap, dels en viss missuppfattning som kan vara framkallad av människans egna, och kanske reflektionslösa, uppfattning om vad fenomenet innebär. Fenomenologin handlar därför om att låta fenomenet få tala ostört. Fenomenet ska inte övertalas och överröstas av fenomenologen. Endast när människan låter sig upptas i fenomenets egna liv, kan fenomenet börja tala till henne och öppna sig. Mot bakgrund av detta, förstår vi varför Gadamer, Heideggers lärjunge, säger att ju längre människan blir kvar i konstverket desto mer kan det, med all sin rikedom, tala till henne: Jag skulle vilja sammanfatta konsekvensen av denna korta diskussion med följande ord: Vid all erfarenhet av konst handlar det om att vi lär oss ett speciellt sätt att dröja kvar hos konstverket. Detta kvardröjande blir aldrig långtråkigt. Ju mer vi inlåter oss på verket, desto mer talar det till oss; desto mer mångskiftande och desto rikare visar det sig vara. Tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar. Detta är måhända den oss tilldelade ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet. 45 Låt oss slutligen närmare granska Heideggers upplåtenhetsbegrepp. I 44 nämner Heidegger tre grundläggande begrepp eller modus som konstituerar upplåtenheten: (1) befintlighet, (2) förstående och (3) tal. I 44 hänvisar han tillbaka till en redan presenterade redogörelse ( 28-38) av dessa begrepp. Dessa tre begrepp, menar han, är lika ursprungliga som människan själv, 45 Gadamer, Konst som Spel, Symbol och Fest, s

26 och bör därför uppfattas som tillhörande människans vara. Detta åskådliggör att upplåtenheten tillhör människans vara och det är i den bemärkelsen som vi på ett heideggerianskt vis kan säga att människan är i sanningen. Han själv skriver följande: I den mån som tillvaron väsensmässigt är sin upplåtenhet, och såsom upplåten upplåter och upptäcker, är den väsensmässigt sann. Tillvaron är i sanningen. Denna utsaga har ontologisk mening. Den säger inte att tillvaron ontiskt alltid eller ens någonsin är invigd i all sanning, utan att upplåtenheten av dess egnaste vara hör till dess existentiala författning. 46 Detta ger oss även en känsla av varför sanningen som upplåtenhet är mer ursprungligt än sanning som överensstämmelse. Överensstämmelsen är nämligen inte något som tillhör människans vara, men så är fallet med upplåtenheten. Jag har redan, tidigare i detta avsnitt, kastat lite ljus på vad upplåtenhetsbegreppet innebär. Men nedan följer en närmare redogörelse av begreppet och mer specifikt begreppen (1) befintligheten, (2) förståendet och (3) talet konstituerar upplåtenheten. Detta kommer förhoppningsvis att stärka förståelsen av Heideggers upplåtenhetsbegrepp. Befintligheten: Människan är alltid upplåten mot världen genom en viss befintlighet, det vill säga genom en viss stämning. Människan kan aldrig vara utan en stämning, men en del människor reflekterar över sin stämning mer än andra. Ett annat, kanske vardagligare, ord för stämning är humör. Det som är utmärkande för stämningen är att den alltid råder över människan, varför människan av Heidegger sägs vara inkastad i stämningen. Detta betyder inte att människan slaviskt lyder en överordnad stämning, utan hon kan påverka sin rådande stämning. Poängen är att människan alltid är upptagen i en eller annan stämning. Att stämningar kan förstöras och slå om innebär bara att tillvaron alltid redan är stämd, Heidegger, Vara och tid, s Ibid., s

27 skriver Heidegger. Befintligheten är således ett oavbrutet moment i människans liv och därmed i människans upplåtenhet mot världen. Stämningen finns alltid där, oavsett vad människan befattar sig med. Detta innebär i förlängningen att människan aldrig kan vara i världen på ett affektlöst sätt. Världen ger sig tillkänna på ett affektmässigt sätt såsom önskvärt eller motsträvigt, beundransvärt eller förringat, gillat eller förkastat. Befintligheten är således det som möjliggör människans riktadhet i och mot världen: Befintlighetens stämdhet konstituerar existentialt tillvarons världsöppenhet, skriver Heidegger och detsamma formulerar han på följande sätt, I befintligheten ligger existentialt en upplåtande hänvisadhet till världen, utifrån vilken det angående kan påträffas. 48 Stämningen: En specifik stämning, som Heidegger utlägger ingående i 40, är ångesten. Den har en mycket viktig betydelse i Heideggers utläggning av det mänskliga varat. Ångesten har en positiv innebörd eller, rättare sagt, en positiv effekt på människan. Den gör att människan blir egentlig, vilket med andra ord betyder att människan kommer till insikt om sin egen existens, sin individualitet, och kan därigenom återvända till sig själv och leva sitt liv som sitt eget och inte som ett liv tillhörande någon annan eller några andra. Ångesten individualiserar [människan] till dess egnaste i- världen-varo, skriver Heidegger. Ångesten blir viktig för upplåtenheten eftersom ångesten förmår göra att människan, för vem världen upplåtes, vänder tillbaka till sitt eget jag och är i världen på ett egentligt sätt. Detta egentliga sätt som människan är i världen på genererar upplåtenheten. Heideggers reflektioner över ångesten är mycket intressanta vid en djupare betraktelse. Han visar att vårt sätt att förhålla oss till världens meningsfullhet är avhängigt vår stämdhet. Jag upplever världen i ljuset av hur jag är inkastad in i den. Lite längre fram i detta avsnitt kommer jag att redogöra för Heideggers begrepp, mannet och förfallandet, vilka klargör hur falskhet uppstår och detta kommer skärpa förståelsen av begreppet ångest. 48 Ibid., s