Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Djibouti 2005

Transkript

1 Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Djibouti Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Djibouti ligger på plats 150 av totalt 177 länder på FN:s index över mänsklig utveckling. Respekten för mänskliga rättigheter (MR) är i många avseenden bristfällig, även om förbättringar har skett. Konstitutionen täcker flertalet viktiga frågor men respekteras inte alltid. Den politiska oppositionen trakasseras. Domstolsväsendet är i praktiken inte oberoende, och det förekommer att polis och militär gör sig skyldiga till godtyckliga frihetsberövanden. Förhållandena i fängelserna är dåliga. Kvinnans ställning är eftersatt och könsstympning mycket vanligt förekommande. En positiv utveckling är att begränsningen av antalet politiska partier hävdes i september Parlamentsval genomfördes därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten Guellehs partiblock UMP vann samtliga platser i nationalförsamlingen. Oppositionsblocket UAD fick 37 procent av rösterna, men erhöll inga parlamentsplatser då det inte fick majoritet i något av landets valdistrikt. UAD hävdar att valen ej gick rätt tillväga. Presidentval hölls den 8 april President Guelleh var ensam kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att omfattande valfusk förekommit. Djibouti har en kraftigt dimensionerad säkerhetsapparat med en förhållandevis välutrustad armé. Landet hyser Frankrikes största garnison i Afrika med nära soldater. Därutöver finns en större kontingent från USA med cirka tusen soldater och två mindre från Spanien respektive Tyskland. I landet bor totalt cirka fransmän, och Frankrike bidrar verksamt till landets ekonomi. Även USA har ökat sitt stöd. Landet saknar i stort sett såväl industri som

2 jordbruk och lever främst av handel, inklusive inkomster från den välutbyggda hamnen. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter Djibouti har ratificerat följande konventioner: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) samt anslutit sig till dess två fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt respektive om avskaffande av dödsstraffet - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW), men inte till dess fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), men inte dess fakultativa tilläggsprotokoll - Konventionen om barnets rättigheter (CRC), men inte de tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter respektive om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi - Flyktingkonventionen - Afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter - Romstadgan om inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol (ICC) Landet har under året ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig könsstympning. Detta protokoll har dock ännu inte trätt i kraft. Djibouti ligger efter i rapporteringen till konventionernas övervakningskommittéer vad avser ICCPR, ICESCR, CAT, CEDAW samt CRC. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Allmänt är respekten för rätten till liv och kroppslig integritet bristfällig i Djibouti. Konstitutionen förbjuder tortyr, men det har då och då förekommit uppgifter om att polisen har misshandlat och även torterat fångar. Förhållandena i fängelserna är svåra. Fängelset Gabode i Djibouti stad är byggt för 350 fångar men hyser emellanåt dubbelt så många. Fångarna måste ibland betala för att få mat. Misshandel och våldtäkter förekommer. Medicinsk vård är bristfällig och möjligheter till utbildning eller rehabilitering av fångar saknas. Enligt konstitutionen får enskildas hem, familj, korrespondens och kommunikationer inte störas av myndigheterna. Emellertid förekommer 2

3 3 rapporter om att polisen genomsöker hus utan tillstånd från åklagare, och att oppositionella kan få sin post undersökt och telefonen avlyssnad. 4. Dödsstraff Dödsstraffet avskaffades för samtliga brott Rättssäkerhet Enligt konstitutionen är domstolarna oberoende av statsmakten. Rapporter förekommer dock om att myndigheterna lägger sig i rättsskipningen, även i fall som inte rör landets säkerhet. Rättsskipningen baseras på fransk napoleonisk lag. Dömda kan överklaga till en högsta domstol som kan åsidosätta utslag i lägre instans. Shariarätt tillämpas i civilmål och familjetvister. På landsbygden löses tvister ofta genom traditionell rätt som kan föreskriva till exempel blodshämnd vid mord. 6. Personlig frihet Godtyckliga frihetsberövanden uppges förekomma. Enligt strafflagen från 1995 måste en arresterad person häktas inför domstol inom 48 timmar och alla måste dömas inom åtta månader efter att ha häktats. I praktiken åsidosätter polisen ofta dessa regler. Det förekommer att personer hålls arresterade utan möjligheter att kommunicera med anhöriga eller advokat. 7. Straffrihet Grovt våld från polis och militär förekommer (se under punkterna 3 och 6 ovan). Rapporter saknas om att de ansvariga skulle ha lagförts. 8. Yttrande- och mediafrihet Konstitutionen tillgodoser rätten till yttrande- och mediafrihet. Det har emellertid förekommit att oppositionella som publicerat kritik mot regeringen har åtalats, och att berörd tidning fått sitt tillstånd indraget. Den viktigaste tidningen utkommer två gånger i veckan och ägs av regeringen. Det finns några oberoende tidningar som utkommer varje vecka eller månad och som öppet kritiserar regeringen. Regeringen driver radio- och TV-stationerna. Tillgång till Internet finns men kontrolleras av regeringen. Daher Ahmed Farah, ledare för oppositionspartiet Mouvement pour le renouveau démocratique et le développement (MRD) och tillika redaktör för tidningen Le Renouveau djiboutien, arresterades i mars 2003 för att ha förtalat en person i landets militärledning. Farah dömdes till fängelse, böter och skadeståndsersättning. Han släpptes sedermera ur fängelse i slutet av år I juni 2004 arresterades journalisten Houssain Ahmed Farrah (bror till Daher Ahmed Farah) som anklagades för att ha försökt bringa presidentens hustru om livet. Detta skulle ha skett när Houssain Ahmed Farrah var på väg hem i sin bil, efter att ha studerat en demonstration i Djibouti stad, och då

4 4 sammanträffade med den första damens trafikkonvoj. Efter internationella protester lades åtalet ned och Houssain Ahmed Farrah släpptes fri. Mötesfrihet råder enligt konstitutionen men begränsas i praktiken av regeringen. Inrikesministeriet kräver tillstånd för större möten. Sådant tillstånd ges i regel men begränsas av att polis vid t.ex. politiska möten uppträder hotfullt och trakasserar mötesdeltagare. Oppositionsledare tillämpar ofta återhållsamhet med offentliga möten för att inte provocera polisen. 9. De politiska institutionerna Landets andre president, Ismael Omar Guelleh, omvaldes den 8 april 2005 för en andra och sista mandatperiod om sex år. President Guelleh var ensam kandidat efter att den ende oppositionsledaren som hade visat intresse dragit sig ur. Enligt officiella uppgifter deltog 79 procent av uppskattningsvis registrerade väljare. Oppositionen ifrågasatte dock denna siffra och uppgav att omfattande valfusk hade förekommit. Dagen före valet demonstrerade hundratals människor mot presidentvalet. Polisen bemötte demonstranterna med tårgas men uppgav att ingen människa skadades. Valobservatörer från bland annat Arabförbundet uppgav att valen hade genomförts under fridfulla omständigheter. Nationalförsamlingen har 65 ledamöter. Begränsningen av antalet politiska partier (fyra stycken) hävdes i september Parlamentsval genomfördes därefter i januari 2003 med åtta deltagande partier. Presidenten Guellehs partiblock Union pour la majorité présidentielle (UMP) vann samtliga platser i nationalförsamlingen. Oppositionsblocket Union pour une alternance démocratique (UAD) fick visserligen 37 procent av rösterna, men erhöll inga parlamentsplatser då det inte fick majoritet i någon enskild valkrets. UAD hävdade att valen ej gick rätt tillväga och uppmanade till strejk. Regeringen förbjöd emellertid strejken med motiveringen att den riskerade leda till oroligheter. Internationella observatörer från bland annat AU och Arabförbundet noterade frånvaron av våld under parlamentsvalen men uppgav också att oegentligheter hade förekommit. Presidentens parti Rassemblement populaire pour le progrés (RPP) dominerar UMP. RPP:s medlemmar tillhör klanen somali issa. Det andra viktiga partiet inom UMP är Front pour la restauration de l unité et de la démocratie (FRUD) vars medlemmar tillhör folkgruppen afar. RPP kontrollerar i praktiken statsapparaten och trakasserar emellanåt oppositionen. Två ytterligare partier ingår i UMP. Oppositionsblocket UAD består liksom UMP av fyra partier. FRUD har även en illegal fraktion som i flera år under 1990-talet bedrivit gerillakrig mot regeringen i landets norra del. Dess ledare slöt i maj 2001 ett fredsavtal med regeringen, och ansträngningar görs nu att med stöd av externt

5 bistånd återuppbygga den krigsdrabbade och minbelagda norra delen av landet. Soldater från FRUD har integrerats i den man starka armén. EUkommissionen har bidragit till kostnaden för demobilisering och återuppbyggnad i norr men framstegen är ännu blygsamma. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Arbetare har enligt konstitutionen rätt att bilda fackföreningar och även att strejka. I praktiken har regeringen inskränkt denna rättighet och 1999 tog regeringen kontroll över de två största fackföreningarna. Sedan dess har oberoende fackföreningar i stort sett upphört att verka. ILO har protesterat mot regeringens övergrepp mot fackföreningarna. Endast de som tillhör de dominerande klanerna somali issa och afar har i praktiken möjlighet att arbeta i högre tjänster i förvaltningen. Endast en liten minoritet av befolkningen har regelbundet avlönat arbete. Minimilönen för outbildad arbetskraft, fastställd 1976, är motsvarande SEK per månad. De flesta arbetsgivare betalar dock högre lön. Arbetsveckan är enligt lag 40 timmar, ofta över sex dagar. Övertidsersättning och semesterförmåner är vanliga. Djibouti har under året bland annat ratificerat ILO:s konventioner om förbud mot barnarbete (nr 138 och 182) och har därigenom ratificerat samtliga av ILO:s centrala konventioner. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Hälsovården är undermålig. Enligt tillgänglig statistik finns 1 läkare på invånare, flertalet verkar i Djibouti stad och blott ett litet fåtal på landsbygden. Endast kring en fjärdedel av alla ettåriga barn vaccineras mot tuberkulos och mässling, en även efter afrikanska förhållanden mycket låg siffra. Hälsosektorns andel av BNP utgör 3,3 procent. 12. Rätten till utbildning Skolgång är obligatorisk och kostnadsfri. Föräldrar måste dock betala för läromedel och transport till skolan, vilket fattiga familjer ofta inte förmår. Många skolor är i dåligt skick. Av barn i skolåldern går 73 procent av pojkarna och 62 procent av flickorna i primärskolan, i sekundärskolan går 33 procent av pojkarna och 23 procent av flickorna. Regeringen bekräftade 1999 ett åtagande från 1998 att 50 procent av alla skolelever skulle vara flickor, men några förändringar har inte registrerats. Av den del av befolkningen som är över 15 år är 34,5 procent illitterata. Bland kvinnorna är andelen illitterata mycket stor. 5

6 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Levnadsstandarden är genomgående låg med undantag för ett fåtal områden i Djibouti stad. Endast en tiondel av landets yta är odlingsbar och utanför huvudstaden lever befolkningen huvudsakligen av djurskötsel som nomader. Medellivslängd är 52,8 år. Livsmedelssäkerheten är låg och landet har ett ständigt behov av livsmedelsbistånd. Vattenbrist är ett allvarligt och ökande problem. Det är tillåtet för privatpersoner att äga mark och hus, och det finns inga formella inskränkningar av möjligheterna att bedriva företagsamhet. 14. Kvinnans ställning Våld mot kvinnor förekommer men rapporteras sällan. Strafflagen från 1995 föreskriver upp till 20 års fängelse för våldtäkt men lagen tillämpas inte ofta. Polis inblandas sällan i fall av våld inom hemmet. I rapporterade fall av våldtäkt av soldater på afar-kvinnor avstod offren på grund av rädsla och skam att driva brottet till åtal. Enligt lag har kvinnor samma rättigheter i samhället som män. Sedvänja och samhällelig tradition samt diskriminering i undervisningen gör emellertid att kvinnor har få tillfällen till avlönad anställning. Sedvanerätt, baserad på Sharia, diskriminerar kvinnor vad gäller arv och skilsmässa. Kvinnor tillåts inte resa utan tillstånd av en manlig släkting. Få kvinnor är tillräckligt utbildade för att utnyttja rättsväsendet till sin fördel. Det anses att 98 procent av alla flickor och kvinnor över sju år har utsatts för könsstympning. Denna utförs traditionellt vid 7-10 års ålder. Det finns en kvinnorörelse, Union Nationale des Femmes Djiboutiennes, (UNFD) som verkar mot könsstympning. Strafflagen föreskriver fem års fängelse för den som utför könsstympning, men det är inte känt att någon har dömts för detta. UNFD:s arbete har haft viss effekt i Djibouti stad men knappast på landsbygden. En stor konferens om kvinnlig könsstympning anordnades i Djibouti under året. I samband med detta evenemang meddelade premiärministern att Djibouti hade ratificerat Afrikanska unionens Maputo-protokoll om kvinnlig könsstympning. Han presenterade också den så kallade Djibouti-deklarationen varigenom landet utfäster sig att utrota kvinnlig könsstympning. Förutsättningarna att förbättra kvinnans ställning har ändrats till det bättre sedan president Guelleh kom till makten Han utnämnde en minister för kvinnofrågor, den första kvinnliga ministern någonsin i Djibouti. Det finns såsom framkommer ovan en medvetenhet om behovet att bekämpa könsstympning och att förbättra hälsovård och undervisning för kvinnor och flickor. I det nya parlamentet finns 7 kvinnor; tidigare fanns inga kvinnliga ledamöter. 6

7 7 15. Barnets rättigheter Regeringen har i stort sett inga resurser avsatta för att främja barns välfärd. Ett fåtal välgörenhetsorganisationer arbetar med barn. Gatubarn finns i Djibouti stad. Sexuellt våld mot barn förekommer men anses inte vanligt. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder. Förövare straffas lindrigt, till exempel med böter för att täcka barnets läkarkostnader. Strafflagen har inte tillämpats. Enligt lag får barn under 14 år inte arbeta, men lagen följs inte och barnarbete förekommer, särskilt i familjeägda företag. 16. Olika befolkningsgruppers situation De två dominerande etniska grupperna kontrollerar den politiska makten, somali issas, som presidenten tillhör, och afar. Medborgare från andra somaliska klaner (issak, gadabursi och darod) och av jemenitiska eller andra ursprung förhindras inofficiellt tillträde till högre tjänster i förvaltningen. I stort sett hela befolkningen (99 procent) är muslimer (sunni). Enligt konstitutionen är islam statsreligion men religionsfrihet är föreskriven och respekteras i praktiken. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Homosexualitet är straffbart enligt Shariarätten. Det finns inga rapporter om att lagen har tillämpats. Att leva öppet som homo-, bi- eller transsexuell får dock antas vara förknippat med stora svårigheter. 18. Flyktingars rättigheter Lagstiftningen erkänner flyktingars rättigheter enligt FN:s konvention från Regeringen har tidigare (se nedan) varit relativt generös med att ge fristad till flyktingar och samarbetar med UNHCR. Djibouti hyste fram till sommaren 2003 en stor grupp flyktingar och illegala invandrare - sammanlagt från grannländerna, flertalet från Somalia och Etiopien. I slutet av 2004 fanns flyktingar i landet. Polisen har då och då gjort razzior för att samla ihop och deportera illegala invandrare främst från Etiopien. Detta har ofta skett under brutala former, och det finns rapporter om misshandel, stöld och våldtäkter från polisens sida i samband med dessa razzior. Myndigheterna förklarade under 2003 att alla illegala invandrare var tvungna att lämna landet senast i mitten av september. En massutvandring ägde rum under framför allt augusti och september. Tidningsuppgifter gjorde gällande att

8 8 utvandringen i många fall skedde under svåra omständigheter. Enligt media sattes flera tusen av de illegala invandrare som inte respekterade regeringens tidsfrist i ett transitläger varifrån de ska transporteras till grannländerna. 19. Funktionshindrades situation Det finns ingen lagstiftning som tar hänsyn till funktionshindrades situation eller som förhindrar diskriminering mot dem i arbetslivet. Därmed har de stora svårigheter att försörja sig på en arbetsmarknad där åtminstone 60 procent av den arbetsföra manliga befolkningen är undersysselsatt eller arbetslös. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Regeringen tillåter bildandet av lokala organisationer för mänskliga rättigheter och det finns ett fåtal som är verksamma, till exempel Föreningen för mänskliga rättigheter i Djibouti (Ligue des Droits Humains à Djibouti). Internationella rödakorskommittén (ICRC) har ett litet kontor med lokal personal, dess representant i Nairobi besöker Djibouti var tredje månad och får då tillträde till fängelser och fångläger. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter Representanter från OAU:s (numer AU:s) kommitté för mänskliga rättigheter tilläts för första gången besöka landet i mars Man kunde då möta höga representanter för regeringen och fick fritt tillträde till fängelser och organisationer rörande mänskliga rättigheter.