Färden från bidrag till arbete

Transkript

1 Färden från bidrag till arbete

2 Förord Frågan om vilket ansvar kommunerna tar och ska ha på det arbetsmarknadspolitiska området har ställts i olika sammanhang. Regeringen har tillsatt en särskild utredare, som fått i uppdrag att föreslå åtgärder som underlättar för människor att gå från socialbidrag till arbete. Utredningen ska presentera sina förslag i november Syftet med denna rapport, Färden från bidrag till arbete, är att för utredningen redovisa erfarenheter från arbetsmarknadsprojekt och verksamheter i olika delar av landet. Intentionen är inte att presentera en färdig modell utan att visa upp ett axplock av insatser och beskriva en del av de svårigheter kommunerna brottas med i det dagliga arbetet. I dagens Sverige är mer än personer beroende av försörjningsstöd under en kortare eller längre tid. Det kostar kommunerna ungefär nio miljarder kronor om året varav nästan hälften, cirka 4 miljarder kronor, går till arbetslösa. Arbetsförmedlingens insatser räcker inte till för alla arbetslösa och i många kommuner har man sett att försörjningsstödstagare är lågprioriterade på förmedlingen och riskerar att helt bli utan stöd. Kommunerna har därför känt sig tvingade att bygga upp egna verksamheter för att stödja arbetslösa som inte kommit in i de statliga trygghetssystemen och de med svag ställning på arbetsmarknaden. Kommunernas kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag beräknas uppgå till 2,5 miljarder kronor per år. Många insatser genomförs i samarbete mellan kommuner och arbetsförmedlingar. Försäkringskassan och sjukvården är andra aktörer som där samverkan kan vara viktig men där det inte är självklart för partnerna hur och när man ska samverka. Erfarenheterna visar dock att ryckigheten i den statliga arbetsmarknadspolitiken dvs. att man ständigt ändrar målsättningar, regelverk och de ekonomiska förutsättningarna lägger hinder i vägen för en långsiktig planering. Alltför ofta har välfungerade insatser avbrutits och kvalitén försakats till förmån för olika volymåtgärder. Detta har lett till förödande konsekvenser för enskilda arbetssökande, som inte sällan hamnat i en rundgång mellan olika myndigheter, arbetsmarknadsprogram och rehabiliteringsinsatser. Rapporten har skrivits av journalisten Lars Grip, Stockholm. Sveriges Kommuner och Landsting Avdelningen för lärande och arbetsmarknad Stockholm i maj 2006 ISBN-10: ISBN-13:

3 Innehåll: Förord... 2 Färdvägen till arbete... 4 En Gnista i Tidaholm... 5 Steget för yrkesvilla Gnistan och Steg Ett gör slut på rundvandringen Unga utanför Östersund fångar upp sina unga Tingshuset från domar till ungdomar Oljekanna i behov av förankring Från A-kassa till praktik i avlägsna länder Drömhus blev New City Att delta i Delta på Hisingen Arbetslivet som språklärare Kommunen som tar kontakt med näringslivet Välfärd för alla i Malmö Kolliderande kulturer Stor aktivitet men dålig kunskap om effekter Litteratur Skrifter & publikationer... 56

4 (56) Färdvägen till arbete Hellre arbete än bidrag är en självklarhet för de allra flesta, både bland dem som står utan arbete och bland dem som har till uppgift att ge service till arbetssökande medborgare som står utanför arbetsmarknaden, av vilka anledningar det nu vara månde. På de här sidorna skildras några olika sätt att organisera det stöd som förväntas leda till en plats i den gemenskap som ett arbete anses vara. Kommunerna är av olika slag: Östersund, Tidaholm, Malmö, Skurup, Göteborg och de verksamheter som tas upp är också sinsemellan olika: Här finns den mindre kommunens sammanhålla arbete, omfattande verksamheter i storstäder, mindre projekt för unga, svenska för invandrare och annat. Gemensamt för verksamheterna: De är resultatet av ett samarbete mellan olika parter som kommun, arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukvård. Det kan också handla om andra samarbetspartners som föreningar, näringsidkare eller vårdgivare. En annan sak som de skildrade verksamheterna har gemensamt är att deras målgrupp består av människor som behöver någon form av stöd för att kunna ta klivet in på arbetsmarknaden eller till studier. Journalisten Lars Grip har rest runt till de olika platserna och utgångspunkten är journalistisk, inte vetenskaplig. Här är berättelser om entusiasm, frustrationer, problem och glädjeämnen, allt sådant som dagligt välfärdsarbete alltid innehåller. De två sista avsnitten innehåller problematisering och resonemang, främst kring samverkan och svårigheter att mäta resultat. Texten grundar sig på intervjuer, inläsning av material och utvärderingar eller medverkan på konferenser.

5 (56) En Gnista i Tidaholm I den gamla bruksorten Tidaholm finns det ingen stark kultur kring företagande och entreprenörskap. Ån Tidan rinner sakta genom staden som hyser några dominerande arbetsplatser; Marbodal, Lee Cooperation, Swedish Match och kriminalvårdsanstalten. De invånarna skulle kunna dela på dessa jobb, de flesta inom tillverkningsindustrin. Men som på så många andra ställen behöver företagen arbetskraft, dock inte den som står till buds. Även inom tillverkningsindustrin har den teknologiska utvecklingen kommit att ställa allt högre krav på dem som ska göra jobbet. Så det finns inte plats för alla. Ändå hyser Tidaholm endast 2,5 procent öppet arbetslösa invånare (inklusive personer i olika arbetsmarknadspolitiska program uppgår arbetslösheten till 6 procent). På kommunkansliet har Magnus Sundén sin arbetsplats, men han är inte ofta där, utan far runt mellan de som inget har och de som har mycket, kan man säga. Han är både arbetsmarknads och näringslivsansvarig. Skenande bidrag något måste göras Vi är kända för vår enkelhet och vårt prestigelösa sätt att se på tillvaron, kan man läsa på kommunens hemsida. Mot slutet av nittiotalet bekymrades kommunen över ett stort antal personer som gick runt bland olika kontor och mottagningar som hade med försörjningsstöd, sjukskrivning, förtidspensioner eller A- kassa att göra. Alla försök man dittills gjort att få ut dessa människor ur bidragssystemen och in på arbetsmarknaden hade varit förgäves. Det verkade som om det fanns en naturlag, enligt vilken en viss andel ska stå utanför möjligheten till egen försörjning. Situationen var så besvärlig att en spricka uppstod mellan kommunstyrelsen och socialnämnden. Politikerna var missnöjda med skenande socialbidrag. Då var det individ- och familjeomsorgen (IFO) som stod för insatser på arbetsmarknadsområdet. Nu inrättades i stället en arbetsmarknadsenhet (AME). Nog rev det upp en del sår på individ- och familjeomsorgen eftersom man blev av med pengar och arbetsuppgifter. Det var inte alldeles lätt för Magnus Sundén att besöka IFO. I dag är såren läkta och relationerna bättre än någonsin. Verksamheten Gnistan statades år 2000 och igen kunde då ana att man inom några år skulle halvera utgifterna för socialbidrag i kommunen. Gnistan blev en av de bidragande faktorerna. Vi har fått ett redskap för att hjälpa dem som kallas rundgångsärenden, säger Lotta Falck, arbetsförmedlare som tillbringar mycket tid på Gnistan. Här är en av Gnistans många kunder.

6 (56) Bettan fick jobb Bettan kom till Tidaholm som nittonåring. Efter några år var hon ensamstående tvåbarnsmamma. Arbetsförmedlingen hade hon besökt några gånger, fått tillfälliga jobb eller erbjudits åtgärder, men ingenting fungerade så hon slutade gå dit. Hon var arbetslös och gick på försörjningsstöd. En av handläggarna på Individoch familjeomsorgen, där Bettan varit känd under många år, tog upp Bettans fall på Gnistan under ett möte. Handläggaren och Gnistan-chefen Magnus Sundén sökte upp henne på ett fik där hon brukade sitta på förmiddagarna. Det har inte blivit så stor utdelning på det som du fått hjälp med, sa de till henne och Bettan kunde ingenting annat än hålla med. Kan du inte gå till arbetsförmedlingen och prata med din handläggare där?. Bettan accepterade förslaget. På förmedlingen gick handläggaren tillsammans med Bettan igenom alla försök man gjort under de senaste sju åren sjukskrivning, åtgärder, ALU, praktik, utbildning. Allt utan resultat. Handläggaren föreslog ett besök på Gnistan. Någon dag innan Bettan skulle anlända hölls det månatliga handläggarmötet där. Här fanns representanter för arbetsförmedlingen, socialtjänsten, den öppna psykiatriska vården, Gnistans arbetsledare och distriktssköterskan från vårdcentralen. Under den stående punkten nya ärenden togs Bettan upp. En kort diskussion följde om hur hon dykt upp genom årens lopp i Tidaholms skyddsnät. Det är någonting som inte stämmer, blev slutsatsen och man undrade om psykiatrin haft henne som patient. Nej, blev svaret, men vi kanske ska göra en psykiatrisk bedömning av henne. Med på mötet var också Gnistans psykolog som är specialiserad på arbetslivstjänster. Hon ville gärna bidra med en bedömning av Bettans möjligheter. Psykologen är inte knuten till de förvaltningar som samarbetar kring Gnistan, utan arbetar som fristående konsult. Så kom Bettan till samtal med psykiatrin för en bedömning, under samma period som hon genomgick tester på Gnistan med arbetspsykologen. Jag kan hjälpa till att kartlägga vad du är bra på och sedan finns jag med som din coach under tiden på Gnistan, fick Bettan höra från arbetspsykologen Jenny Wilhelmsson. Att arbeta på ett strukturerat sätt med specialistkompetens är en av grundvalarna på Gnistan. Allt ska helst ske under samma tak. På Gnistan finns ett tjugotal platser för arbetsträning. Efter ett möte med arbetsförmedlingen, socialtjänsten, arbetsledaren på Gnistan och arbetspsykologen, skrev Bettan under ett avtal som innebar att hon skulle arbetsträna på halvtid i Gnistans lokaler. Att montera fjädrar till ett fjäderpaket för företaget Nimex, avsedda för export till Japan, blev en positiv upplevelse för Bettan. Det gick lite trögt i början, men hon höll sitt avtal och

7 (56) kom regelbundet till sin arbetsträning. Jag har svårt att hålla på med samma sak hela tiden, utan ramlar lätt av snöret, förklarade Bettan för konsultläkaren i psykiatrin som bedömde hennes psykiska hälsa. Samtidigt genomgick hon tester på Gnistan, för att de skulle hitta hennes starka sidor. Hon hamnade inte mellan några stolar, allt hölls ihop av Gnistans samarbetspartners. Samtidigt med allt detta sökte hon arbete på arbetsförmedlingen. Den psykiatriska utredningen visade att Bettan led av en uppmärksamhetsstörning, som hon sannolikt burit på i hela sitt liv. Så läkaren rekommenderade försäkringskassan att Bettan kunde jobba på halvtid. I Gnistans slutsamtal med Bettan knappt ett år efter inskrivning, framgick det att hon fått ett halvtidsjobb i ett tillverkningsföretag. Den andra hälften av Bettans tid skulle hon få sjukbidrag för. I dag, två år efteråt fungerar allt som det ska och Bettan försörjer sig själv och har ingen kontakt med socialtjänsten, psykiatrin eller arbetsförmedlingen. Bettan har fått tillbaka ett värdigt liv och hon är en av många som bidragit till sänkta socialbidragskostnader i Tidaholm från cirka tio miljoner per år, till dagens drygt fyra miljoner. Om man nu ska se saken rent statistiskt. De mänskliga vinsterna går inte att mäta i pengar. Bettan var en av ett fyrtiotal kunder som ständigt är på gång hos Gnistan. 1 Många händer bidrar När arbetsmarknadsenheten öppnade Gnistan, våren 2000, i ett industriområde strax utanför centrum, så haglade det in folk, som Magnus Sundén uttrycker saken. Här fanns ett stort uppdämt behov av att hjälpa dem som varit arbetslösa länge och vars situation inlemmade dem i den kategori arbetssökande som anses stå långt ifrån arbetsmarknaden. Att få till stånd myndighetssamverkan det är Gnistan. Så sammanfattar Magnus Sundén hela idén med verksamheten, vars kostnader kommunen står för till femtio procent. Den övriga halvan av kostnaderna delas ungefär lika av arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Allt i en gemensam budget som styrs av Gnistan. Kärnan i verksamheten är handläggargruppen som alltså träffas en gång i månaden för att ta ställning till nya ansökningar om inskrivning. I handläggargruppen finns representanter för samtliga samarbetspartners arbetsförmedlingen, socialtjänsten, försäkringskassan, primärvården och psykiatrin. Dessutom är arbetspsykologer knutna till gruppen som också räknar in arbetsle- 1 Exemplet är hämtat ur en videofilm om Gnistan

8 (56) darna på plats. De ansökande lämnar ett skriftlig medgivande till att sekretessen får brytas för att ge möjlighet till en öppen kommunikation mellan alla inbegripna. Efter ett beslut om inskrivning kallas personen till ett kartläggningssamtal. Därefter gör man upp en handlingsplan med lämpliga mål, i samarbete med kunden. Handlingsplanen följs regelbundet upp. Många ord, men också verkstad I den gamla träkåken finns ett 15-tal arbetsplatser för dem som är inskrivna. Här görs legoarbeten åt till exempel Mr Plant, ett företag som distribuerar och säljer konstgjorda växter av alla möjliga slag. Stora partier forslas till Gnistan där plastpalmer, sidenblommor och plastkvistar, märks och läggs i nya kartonger. För detta betalar företaget en summa som man förhandlat fram med Gnistan. I ett annat hörn av lokalen monteras och paketeras solskydd och markiser åt Nimex. Samtidigt med dessa arbetsuppgifter pågår samtal, utredning, ställningstaganden. Kunden sitter inte bara i en stol för att besvara frågor. Ur det dagliga konkreta arbetet uppkommer situationer spontant som kan vara av värde för att få syn på sådant som har relevans för vägen mot ett jobb. På plats hela tiden finns också några arbetsledare. Dessutom köper man in, de tjänster som betraktas som centrala för hela verksamheten, nämligen arbetspsykologer. De är mycket centrala för oss. Det är deras professionalism som leder detta framåt, slår Magnus Sundén fast. Arbetsförmedlaren: Sammanhållet arbete ger resultat Men vi börjar med arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlaren Lotta Falck, tillbringar åtminstone två dagar i veckan på Gnistan. Det här gör verkligen nytta. Tidigare såg man inte helheten för dem som var svåra att få i jobb. Här handlar det om minst sex månaders sammanhållet arbete med kunderna och det ger resultat, säger hon. Lotta är också en självklar medlem i handläggningsgruppen som träffas en gång i månaden för att ta upp nya ärenden och följa upp pågående. Hon har en rad exempel på kunder som tidigare ansågs omöjliga eller ovilliga att arbeta. En man som tidigare beskyllts för att vara obegåvad och lat, kunde efter en tid på Gnistan diagnosticeras med hjälp av läkarmedverkan. Han hade en lindrig cp-skada. Tester visade på stor begåvning och styrka. Han genomgick storköksutbildning och arbetar i dag halvtid. En man hade varit arbetslös i mer än trettio år. Han hade bara körkort, berättar Gnistanfolket, så vi hjälpte honom in på en busskortsutbildning. I dag jobbar han i ett bussbolag som chaufför. Att arbetsförmedlaren Lotta Falck är stolt över Gnistans insatser, råder det inget tvivel om. Vi har gjort stor nytta och arbetat professionellt, säger hon.

9 (56) Det finns en hel del nya Tidaholmare med rötter på Balkanhalvön. Många hade ekonomiskt bistånd och kunde inte komma in på arbetsmarknaden. Nu har Gnistan ordnat utbildning eller arbete för ett tjugotal av dem. Ett flertal genomgår databaserad utbildning, några lär sig svenska, andra arbetar med lokalvård, i kök, är vaktmästare eller byggnadsjobbare. Socialsekreteraren: stöd och krav Socialsekreteraren Liv Fällström tillbingar nästan hela sin arbetstid med Gnistans kunder. Två dagar i veckan vistas hon i lokalerna. Vi handlägger ekonomiskt bistånd innan de kommer och de behåller den ersättningsnivå de har från början. Det är viktigt. När arbetsförmedlingen är med på tåget så kopplas ett aktivitetsstöd in. De första två åren bestod Gnistans kunder till närmare sjuttio procent av arbetslösa med försörjningsstöd. I dag är det bara en tredjedel av cirka 45 inskrivna som har försörjningsstöd. Övriga försörjer sig på ersättning från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Liv stöder kunderna som arbetstränar i Gnistans lokaler tillsammans med de arbetsledare som varje inskriven har, som närmaste dagliga kontakt. Men det handlar också om krav. Vi ger dem en match, säger Liv skämtsamt och syftar på närvarokravet. Den som inte kommer på avtalade tider till Gnistan, får också känna av en sänkning av försörjningsstödet, allt enligt en relativt ny paragraf i socialtjänstlagen. Krav ställs och sanktioner är ganska vanliga. Många har ju tidigare haft en frånvaroproblematik, säger Liv. Arbetsledaren: Många vill inte lämna Gnistan Men frånvaron brukar övergå i sin motsats, nämligen en ovilja att lämna Gnistan. Till sist vill de inte härifrån, berättar arbetsledaren Gun Jonsson. För här blir de äntligen sedda och har många som fokuserar på dem. Gun och hennes kollegor står nära kunderna i det dagliga arbetet. På handläggningsgruppen berättar Gun om vad som hänt sedan sist, hur det går helt enkelt. Jag känner så starkt för dem och lever med dem så att säga. Med deras barn, deras familjer. Om det hänt något hemma, så får jag höra det direkt. Ibland måste jag skärma av mig för att orka och inte ta med mig allting hem. Det är mycket glädje och mycket gråt, förklarar Gun. Arbetspsykologen: Kunden måste vara med hela tiden En central roll i Gnistans arbete har de två arbetspsykologerna. De gör kartläggningar utifrån ett antal tester och samtal med kunderna. Mår de dåligt, så remitterar vi dem till läkare, säger Monika Enmarker som arbetar på Gnistan ungefär en dag i veckan. Om allt verkar OK så gör vi upp en handlingsplan tillsammans med respektive myndighet plus kunden själv. De träffar kunden kontinuerligt under de minst 6 månader som Gnistanvistelsen varar. Någon behandling bedriver inte arbetspsykologerna. De utreder kundens förmåga och svårigheter. Vi får inte ligga

10 (56) 100 meter före. Kunden måste vara med hela tiden, säger Monika. I slutänden görs en sammanfattning på några få A4-sidor med en beskrivning av arbetsförmåga respektive arbetshinder. Man kan till exempel fastslå att en person har femtio procents arbetsförmåga och föreslå att läkarintyg om nedsatt arbetsförmåga ska utfärdas till försäkringskassan för resterande femtio procent. Kent Ödvall som är projektsamordnare på Gnistan ser en stor fördel i att arbetspsykologernas tjänster köps från ett fristående företag. De har en förankring i samhället och en helt annan syn än kommunens anställda. Vi blir lätt hemmablinda. De jobbar på Volvo och i andra företag och har ingen som helst myndighetsroll, förklarar han. Bernt: Hoppas få reda på var jag står Snart ska Bernt, 30 år gammal, genomgå arbetspsykologiskt test på Gnistan. En gänglig kille med skrämmössan krönt av stora hörlurar ur vilka musik strömmar. Bernt har varit sjukskriven i fyra år för värk i nacke och rygg. Tidigare har han jobbat i Lear som tillverkar bilinredningar. Neddragningar i produktionen ledde till att han fick gå. Därefter har han praktiserat på en mekanisk verkstad och varit vaktmästare på ålderdomshem. Jag har varit i en massa åtgärder, säger han. Det var långsamt att gå hemma. Nu plockar han upp sidenblommor ur en kartong, tar bort etiketter och lägger dem i påsar, på Gnistans verkstad. Det är väl inte världens roligaste ställe, men om det leder till en praktikplats, så.. Han har genomgått otaliga undersökningar för sin värk och fått motstridiga läkarintyg. Det känns som om dom inte tror på mig, säger han. Han ser fram emot testen hos arbetspsykologen och en somatisk undersökning för att klarlägga hans situation. Däremot känner han obehag inför vissa tester och samtal. Hans Gnistankamrater har berättat att det ställs mycket intima frågor, bland annat om sexualitet. Det har väl ingen med att göra? Han har just köpt ett hus i Tidaholm tillsammans med sin sambo. Jag klarar mig bra, säger han och hänvisar till de 680 kronor har får per dag från försäkringskassan i aktivitetsstöd. Kanske kommer distriktssköterskan från primärvården eller kuratorn från den öppna psykiatriska vården att kopplas in, beroende på vilken bild som framträder under Bernts tid på Gnistan. Dessa båda är knutna till handläggargruppen som går igenom pågående kunder en gång i månaden. Den dubbla rollen I Tidaholm anses arbetsmarknadsfrågorna ha högre status än i många andra kommuner. Vad som är hönan och ägget är svårt att avgöra. Kanske är det de goda resultaten som ligger bakom. Det kan också vara det faktum att Magnus Sundén både är chef för arbetsmarknadsfrågorna och för näringslivsfrågor i Tidaholm.

11 (56) Han rör sig hemtamt såväl bland företagare som arbetslösa. Han har, om man så vill, en dubbel roll. Lagom till jultid varje år bjuder han traktens företagare och förvaltningsanställda på lunch. Då och vid andra tillfällen missar han aldrig chansen att förklara den radikala minskningen av socialbidragskostnader som Gnistan fört med sig. Det blir en pedagogisk poäng. När arbetsgivarna får klart för sig att kostnaderna för försörjningsstöd sänks, då blir de mycket mera positivt inställda till att samarbeta genom att till exempel anställa en Gnistankund i sin verksamhet. Det blir mycket lättare att samarbeta med en arbetsgivare, vilka politiska åsikter han än har, om han förstår syftet, förklarar Magnus. En relativt liten ort erbjuder många informella möjligheter. När Magnus Sundén pratar med företagare får han ofta höra att de behöver folk. Då är han inte sen med att erbjuda någon från Gnistan. Det finns en baksida också med den lilla kommunens lätta kontaktvägar. Det är svårt att få en andra chans på en liten ort: Nej, kan man höra ibland, hon eller han söp på jobbet för femton år sedan. Allt sitter i länge och alla känner alla. Då krävs det resurser för att ge dem en chans till. Och de resurserna anser Sundén finns på just Gnistan som också har en lite speciell profil: Vi tar in externa leverantörer i stället för att bygga upp en gigantisk kommunal organisation, det kan gälla utbildning eller arbetslivstjänster. Då kan vi snabbt ställa om vid förändringar, säger Magnus Sundén. För många kunder kan den informella strukturen och helhetssynen på Gnistan bli frustrerande, menar Sundén. De är så myndighetsanpassade efter många års rundvandring mellan olika instanser. Gnistan försöker bryta myndighetsberoendet. Resultaten Många tror aldrig att de ska få ett jobb efter Gnistan, berättar personalen. Efter år av arbetslöshet och rundgång bland myndigheter, tappar många sitt självförtroende och hamnar nära en situation av uppgivenhet och myndighetsanpassning. Glädjande nog stämmer inte farhågorna särskilt väl. En utvärdering av Gnistan från år 2004 visar att närmare en tredjedel av deltagarna fick någon form av arbete, inklusive OSA- och lönebidragsanställningar. Ytterligare en tredjedel gick vidare till förtidspension eller sjukbidrag. Utvärderingen mätte resultatet i ekonomiska termer och kom fram till att minskade kostnader och ökade skatteinkomster ledde till en sammanlagd besparing på 1,7 miljoner kronor i kommunen. Mest sparade socialtjänsten genom minskat försörjningsstöd. Kostnaderna för de samverkande myndigheternas behandling av ärenden beräknas ha halverats samtidigt som statliga skatteinkomster, i form av arbetsgivaravgifter ökade från ingenting till kronor. På samma gång som

12 (56) socialtjänstens kostnader har minskat har arbetsmarknadsverkets och försäkringskassans kostnader ökat, konstaterade utvärderingen. Försäkringskassans kostnader beräknades ha ökat med kronor. Resultaten av utvärderingen gäller fram till juni månad år Aktuella siffror presenterades av Gnistan hösten 2005: Av totalt 190 antagna ärenden var fortfarande 45 aktuella. Av de 147 avslutade ärendena hade 53 personer fått arbete, 11 gick i utbildning. Förtidspension eller sjukbidrag hade beviljats för 53 personer. 14 hade flyttat från Tidaholm och 15 hade återkommit till individ- och familjeomsorgen för vård eller behandling. Enligt dessa siffror har alltså mellan en tredjedel och hälften av deltagarna antingen fått jobb eller kommit in i utbildning av något slag. Steget för yrkesvilla Alldeles intill Gnistan finns en annan verksamhet som kallas Steget. Eller rättare sagt: Steg Ett. Även här är det AME (arbetsmarknadsenheten) i Tidaholm som ansvarar. Det är Kent Ödvall som på plats samordnar såväl Gnistan som Steg Ett. Gnistan är avsett för de personer som myndigheterna har uttömt sina resurser på, medan Steg Ett är för arbetslösa som är yrkesvilla, som vill byta yrke. Om Gnistan är utredande, så kan man säga att Steg Ett är arbetsförberedande. Här försöker man bygga på kompetensen och höja motivationen. Till sin hjälp tar man in fristående utbildningsföretag som Länsarbetsnämnden har avtal med. Utbildare kommer till Steg Etts lokaler och bedriver utbildning. Samtidigt pågår konkret arbete i lokalerna, i form av svets, skärande bearbetning av metall och trä- och möbelsnickeri. Här görs legoarbeten till Lear Corporation som gör inredningar till bilar, här tillverkas brännbollsträn och balanstrappor. Man tar sålunda in en del inkomster, även om de inte täcker utgifterna. Eftersom utbildningsföretagen som är knutna till Steg Ett har krav på att få ut minst 70 procent av sina elever i arbete, sker det en sållning. Man satsar på dem man tror har en möjlighet att få jobb. Här kan kunderna få utbildning i kockyrket, i olika vårdyrken, svetsteknik och annat. En kvinna som inte arbetat på tio år, kom till Steg Ett. Hennes barn hade blivit större och nu kunde hon arbeta. Hon genomgick en svetsarutbildning och gick direkt ut till ett jobb i det privata näringslivet. Av hittills antagna 190 personer har 51 fått arbete på öppna marknaden eller i olika typer av skyddade anställningar. 17 utbildar sig hos olika externa kursgivare. Ett tiotal har skrivits in hos grannen Gnistan. Gnistan och Steg Ett gör slut på rundvandringen Vi misshandlar folk år ut och år in, sa handläggarna. Hon syftade på den kretsvandring kunderna tidigare gjort mellan olika enheter som bara siktade in sig på sin del av kunden, utan att tillämpa en helhetssyn. Många av Gnistans kunder har varit välkända för myndigheterna under många år. Problemet är att kunden har gått från den ena enheten till den andra, utan att någonting har hänt däremellan.

13 (56) En av nycklarna till framgången på Gnistan är det sammanhållna arbetet. Kunden får under minst sex månader träffa samma arbetsledare och samma representanter för de partners som samarbetar på Gnistan. Fler har vittnat om att kunder verkligen känner sig sedda. Deras situation belyses utifrån olika perspektiv och ingenting lämnas åt slumpen, man identifierar vilka problem och därmed vilka möjligheter kunderna har. Efter att ha vandrat runt mellan olika hjälpsystem under många år, utan att få en samlad bedömning, leder tiden på Gnistan till att grundproblem upptäcks. På så sätt har Gnistan uppdagat bakomliggande hjärnskador, dåligt behandlade psykiska störningar, fysiska skador och även socialt ohållbara situationer. Individen har fått en diagnos om man så vill. En genomlysning från många olika håll i en sammanhållen situation där man arbetstränar och inte bara är föremål för bedömningar, har lett till att utanförskapets personer har fått nödvändigt stöd. En kvinna som uppburit försörjningsstöd i många år kom till Gnistan. Hon hade trasiga kläder och luktade illa, berättar en av personalen. Efter en ingående utredning av bland andra arbetspsykologen kunde en psykiater konstatera att kvinnan led av personlighetsstörning. I dag lever hon ett ordnat liv, mår bra och klarar sig på den pension som försäkringskassan beslutade om. Äntligen någon som har förstått, ska hon ha sagt till personalen. Pensionen har för henne inneburit att slippa krav och därmed vidhängande dåligt samvete, eftersom hon inte kunde leva upp till dem. För försäkringskassan har Gnistan inneburit lättare beslutsfattande tack vare gedigna utredningar. Tidigare var det mycket vanligt med avslag på framställningar om förtidspension och andra ersättningar. Då knöt man en överläkare i psykiatri till Gnistan. Sedan dess har försäkringskassan inte givit avslag på någon enda ansökan. För nu vet vi när det går att söka, säger Magnus Sundén. Målet för handlingsplanen som görs upp för alla inskrivna är aldrig pension, utan arbete. Men ibland upptäcks sjukdomar och andra problem och då leder det till att personen i fråga hamnar där han eller hon ska, nämligen hos försäkringskassan i stället för socialtjänsten. Arbetspsykologer som köps in utifrån gör gedigna utredningar om möjligheter och svårigheter hos de sökande och det uppfattas som positivt att de inte har någon myndighetsroll. Psykologerna har hittat folk som fastnat i skyddsnäten, identifierat deras eventuella problem, såväl som deras möjligheter och öppnat dörrar för arbete, men också för pensioner eller vård- och behandling. I dag möter Gnistan personer med betydligt större problem än man gjorde i starten, människor som av olika anledningar varit långvariga användare av statliga och kommunala skyddsnät. Nu erbjuds människor med en omfattande social och/eller psykiatrisk problembild Gnistans tester, arbetsträning och synliggörande. Lång tids utanförskap sätter sina spår. I dag kommer det kunder till Gnistan som till och med måste få hjälp med hur man gör för att åka buss.

14 (56) Tidaholmare med försörjningsproblem och arbetslöshet, vilken orsaken än är, behöver inte längre trava runt bland hjälpsystemets olika mottagningar. De som behöver mer hjälp ges det förr eller senare på Gnistan eller Steg Ett. Här fokuserar samtliga myndigheter på individen. För en del myndigheter är det viktigaste att få ut folk ur sina register. Så är det inte här längre, säger Magnus Sundén. Om alla samverkande myndigheter arbetar under samma tak, med samma kunder, i samma organisation kanske fokus blir på individen i stället för på den egna organisationens behov av att visa på goda resultat, ofta till förfång för den enskilde som hänvisas till andra hjälpsystem. Det ska framgå längre fram att det inte är så enkelt, speciellt inte i mera storskaliga verksamheter än Gnistan och Steg Ett. Unga utanför unga är arbetslösa eller i arbetsmarknadsprogram. Om dessa unga vrids och vänds det i otaliga verksamheter, med olika namn, inkluderade i en svåröverskådlig mängd åtgärder, förkortningar, bidrag. Var femte 20-åring i landet står utan gymnasieutbildning. Bara en liten del av dessa unga kompletterar bristen på gymnasiekompetens på komvux när de är mellan år. Många lämnar grundskolan utan godkända betyg. De hänvisas till det individuella programmet på gymnasiet IV. Bland dem är det mycket få som går vidare till andra program och avslutar sin utbildning. Inte minst fackliga organisationer har oroats över att allt för lite hänsyn tas till arbetsmarknadens behov i utbildningsväsendet. Man efterlyser också en bättre information om vilka framtidsutsikter på arbetsmarknaden som olika utbildningar öppnar. Många unga har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, även de med högskoleutbildning. Ännu svårare är det för alla de som inte ens har gymnasiekompetens. På många håll anvisar arbetsförmedlingen ungdomar till mycket korta insatser. Kommunernas erfarenhet är att det oftast tar mellan ett halvt till ett år att få igång en ung människa som inte studerat eller arbetat på länge. Korta anvisningar, som inte leder till någon förändring för den unge, riskerar att ge dem en känsla av misslyckande och ett ännu sämre utgångsläge för fortsatt färd mot arbete eller studier. Här skildras några projekt för arbetslösa ungdomar i Östersund och Malmö. De är av helt olika slag.

15 (56) Östersund fångar upp sina unga. Unga kommer sist i kön. Detta konstaterar Åsa Brandelius, arbetsmarknadschef i Östersunds kommun, med en total arbetslöshet på mer än 13 procent. Unga får ofta korta anvisningar från arbetsförmedlingen. Nu hoppas vi att de åtminstone får 6 månaders anvisning. Även om det lokala samarbetet mellan arbetsförmedling och kommun anses bra i Östersund, är det svårt för Åsa och hennes medarbetare att hänga med i svängarna. Arbetsmarknadsenhetens arbete blir ibland hundens svans. Direktiv från AMS till länsarbetsnämnderna ger ständigt skiftande villkor för det viktiga arbetet att få unga arbetslösa i jobb eller utbildning. Det är inte möjligt med framförhållning, menar Åsa. Nu senast har ersättningar för de unga som finns på datorteket i kommunen ändrats, så återigen måste man varsla de anställda där, eftersom risken är överhängande att pengarna inte räcker till. Beloppet per deltagare och vecka riskerar att sänkas till en nivå där kommunen inte längre kan ställa upp med mellanskillnaden. Hon pekar också på alla olika former av åtgärder med olika namn och svåröverskådliga regler. Unga mellan år kan ha tre olika sorters ersättningar. Jag fattar inte hur man kan komma med så många varianter och krångla till alla regelverk. Hur resonerar man på AMS och på departementet, frågar sig Åsa Brandelius. Ett exempel: Kommunen och arbetsförmedlingen tecknar avtal om kommunalt ungdomsprogram, KUP. Kommunen får 750 kronor i ersättning per deltagare och månad för de yngsta, under 20 år. Men för de som passerat 20-årsstrecket utgår kronor. Det innebär att vi kan ge de lite mer kvalificerat stöd till de äldre. Ändå händer det mycket för unga arbetslösa i staden, vars regemente snart försvinner och därmed många arbetsplatser. Många unga får praktikplatser i näringslivet eller i kommunen. Inte mindre än 41 procent av alla arbetstillfällen finns i den offentliga sektorn. Nu senast har länsmuseet i samarbete med landsarkivet och Birka folkhögskola erbjudit tolv unga att praktisera på museet under 6 månader och ytterligare 12 under lika lång tid. Här finns alla möjliga arbetsuppgifter, allt från handledd arkivering till skötsel av mark. Tanken är att Birka folkhögskola ska locka ungdomarna vidare till utbildningar där. Museet vill med kulturarvet som medel göra, som det heter i projektbeskrivningen, drop-outs till drop-ins. Kommunen och arbetsförmedlingen ska avtala om kostnaderna.

16 (56) Tingshuset från domar till ungdomar Alla unga har inte möjlighet att gå ut i praktik. Många behöver stöd och några rent av träning i enkla vardagssysslor. Andra är vilsna och sitter still, för de vet inte åt vilket håll de ska gå, har fastnat framför datorn och i ett spelberoende som vänder upp och ned på natt och dag. Det gamla tingshuset i Östersund har bytt skepnad. Det är bara några monumentala dekorationer i trapphallen som påminner om husets tidigare funktion. Straffutmätning har bytts till sin motsats: möjlighetsutbud. Det är i dag ett nav för kulturaktiviteter och en aktivitetsplats för åtskilliga unga som inte riktigt hittar kompassriktningen för klivet ut i ett självständigt liv, utan bidrag. På nedervåningen i tingshuset håller många föreningar till och det är just de som är rötterna till det som vuxit fram på övervåningen. Musik, media och annan kultur står i förgrunden för det som sker på de båda våningsplanen, med bara en trappa som skiljer dem åt. I övrigt är flödet dem emellan öppet och intensivt i Tingshuset. Här jobbar fem personer, anställda av kommunens arbetsmarknadsenhet, plus några praktikanter från socionomutbildningen. I styrgruppen för Projektet i det gamla Tingshuset, som är det formella namnet, sitter bland andra cheferna för arbetsförmedlingen och Åsa Brandelius, kommunens arbetsmarknadschef. Ingen moralism i huset som vuxit underifrån De får ansvar och de tar ansvar, säger studievägledaren Rigmor Wassberg på Tingshuset om det 25-tal unga som är aktiva i huset åt gången. Den första veckan tillbringar de på arbetsförmedlingen, där de får lära sig hur arbetsmarknaden ser ut. Mot slutet av den veckan kommer personal från Tingshuset, för att i ord leda dem över dit. Deltagandet rubriceras som praktik och det är arbetsförmedlingen som visar vägen till Tingshuset, antingen genom KUP-pengar för de yngre eller Ungdomsgarantins pengar som smörjmedel, i den safari som ska leda till studier eller arbete. Alla unga som inte fullgjort studier erbjuds en plats i Tingshuset av arbetsförmedlingen. I första hand är huset avsett för dem som behöver stöttning, förklarar Rigmor, fast här finns också högskoleungdomar som fungerar bra. Men många är spelberoende, de sitter framför datorn hela nätterna och har vänt på dygnet. Vi moraliserar inte över dem. Allt har vuxit underifrån, så här finns inga konstiga formaliteter. Inskrivningen varar i cirka 4 månader för varje ungdom. Tiden för inskrivning har sänkts sedan 2003, då den genomsnittliga inskrivningstiden var 6 månader. Bättre något än inget, som en deltagare uttryckte saken. Ändå är det inte meningen att ungdomarna ska uppfatta Tingshuset som något varaktigt, utan just som en startmotor.

17 (56) Vad vill du göra, är startfrågan som alla deltagare ges möjlighet att formulera sig kring. Den frågan har existentiella dimensioner och kan kanske inte ens besvaras av etablerade vuxna. Men frågan kräver inget tydligt svar. Bara att ställa den kan sätta igång processer. Vi väntar in dem. Svaren handlar mycket om musik, media och konst, säger Rigmor. Vi vet att de flesta inte kan jobba inom de områdena, säger Rigmor, men man vill ändå ta drömmarna på allvar och använda dem som ett sätt att komma ut från passivitet in i en verksamhet. I sin tur förväntas detta leda vidare in på mera realistiska vägar. Norrsken lyser upp En av de röda trådarna i verksamheten är en årlig talangtävling Norrsken som arrangeras av Tingshuset, från ax till limpa. Här behövs allt från belysning, scenografi, marknadsföring till bokning, biljettförsäljning och affischer. Den här gången har femtio personer anmält sig till tävlingen som går av stapeln i Tingshusets scen inför flera hundra åskådare. Den drar till sig stor uppmärksamhet i medierna. Köerna ringlade sig långa utanför tingshuset under senaste Norrskenet. Alla fick inte plats i den stora salen. Då försvinner kommentarer som det här är ändå bara ett arbetsmarknadsprojekt, för då märker dom att det är allvar, säger Rigmor. Och nog ger det resultat. Vi har ofrivilligt blivit ett nav i kulturlivet i Östersund, som ett slags spin-off effekt, säger Måns Rande, tidigare rockmusiker, nu en av handledarna på Tingshuset. Vilka är det som erbjuds en praktikplats på Tingshuset? Här blandas unga med stora behov, av bland annat psykiatrisk hjälp med dem som ser Tingshuset som ett sätt att förverkliga sina drömmar. Fascinerande nog blir det ingen uppdelning i ett A- och B-lag, säger Rigmor. De är oerhört toleranta och de tycker att de sitter i samma båt. I kontraktet som alla deltagare måste skriva under, står det att man måste acceptera olikheter. Så här finns både mobbare och mobbade. Det blir lite av ett anarkistnäste. Vi accepterar alla utom nassar, förklarar Rigmor Wassberg bestämt. Siffrorna som presenteras i verksamhetsberättelsen 2004 bekräftar bilden av en brokig skara ungdomar. Hälften av dem har inte avslutat gymnasiet och en grupp har inte ens fullgjort grundskolestudier. De erbjuds möjligheter att läsa upp betyg. En startmotor Tingshuset har uppföljningsansvar för dem som hoppat av gymnasiet eller grundskolan och är under 20 år. Dock har något mer än halva gruppen fullgjort gymnasiet och några har eftergymnasial utbildning. Detta är uppskattningar som bygger på intervjuer med de 172 ungdomar som var inskrivna under För att göra saken lika komplicerad som den är i verkligenheten ska tilläggas, att alla som

18 (56) hamnar på Tingshusets, tillbringar inte hela tiden där utan praktiserar på offentliga eller privata arbetsplatser, eller utbildar sig. Under 2004 tillbringade totalt 112 ungdomar sin anvisningstid just i själva Tingshuset. Av de 60 unga som är inskrivna i Tingshuset jobbar hälften i huset och andra hälften utanför. Det kan handla om en plats i en butik eller inom vård och omsorg. I grova drag har tre fjärdedelar av hela gruppen antingen socialbidrag eller försörjer sig enbart på aktivitetsersättningen. En fjärdedel försörjer sig på A-kassa under inskrivningstiden. Tanken är att den här perioden ska kicka igång dom, säger Rigmor Wassberg. Tingshuset får ses som en av många gnistor, landet runt, avsedda att fungera som en choke för svårtstartade, svikna motorer. Det är kul att vara här och då är det lätt att glömma bort att det finns en tid efter Tingshuset, förklarar Måns och understryker gång på gång vikten av att ha fokus på tiden efter Tingshuset. Det sker i något som kallas loggsamtal, där handledarna oavbrutet fokuserar på livet efter Tingshuset. Allt för att undvika riskerna med inlåsningseffekt. Här trivs dom och vill inte ut härifrån, som Måns säger. Han tillägger också att han anser arbetsförmedlingen vara för generös ibland med att förlänga anvisningen. Men ut kommer de, av en eller annan anledning, vare sig anvisningen anses för lång eller för kort. Av de 112 unga som passerat Tingshuset under 2004 fick dryga 30 procent ett arbete och 13 procent gick till utbildning. Den ibland luddiga kategorin arbete har i det här fallet betydelsen vanliga anställningar. Det handlar alltså inte om åtgärder. Närmare en fjärdedel placerades i bokslutskategorin: annan gemensam planering. Här återfinns de som gick till arbetsrehabilitering, sjuskrivning, barnledighet eller behandling. Till kategorin arbetslös återvände 31 procent av de 112 som varit inskrivna under Inskrivna men utanför Tingshuset Hälften av alla inskrivna som inte är verksamma i Tingshusets lokaler är, som nämnts, aktiva i andra åtgärder. Några ville ställa upp i en tävling om värsta billjudet och byggde om en gammal van till en formidabel ljudstudio. De fick jobb på kuppen i ett privat företag. Några andra ungdomar bildade ett handelsbolag och blev kvar i Tingshuset av den positiva anledningen att bolaget driver café där. Många passerar huset som ju också hyser flera föreningar. Det berättas också om en kille vars intresse för film utvecklades i projektet. Han är nu filmare i Mexico City och är inne på sitt andra år där.

19 (56) Men i Tingshuset finns också många med stora behov av hjälp. För dem finns SVUNG. Oljekanna i behov av förankring En blott två år gammal samverkansgrupp med personer från arbetsförmedlingen, Tingshuset, Ungdomspsykiatriska mottagningen, Socialtjänstens ungdomsgrupp och försäkringskassan träffas två gånger i månaden. Namnet är SVUNG (Samverkan för unga i utveckling). SVUNG är avsett för unga med ganska omfattande problem. Den här gruppen har vuxit underifrån, i den bemärkelsen att det är anställda på basplanet som upptäckt behov av samverkan kring unga som är psykiskt instabila eller socialt struliga, som Ida Tolland från socialtjänsten säger. För denna grupp spelar Tingshuset en stor roll, eftersom många ungdomars problem uppmärksammas först sedan socialtjänsten eller arbetsförmedlingen hänvisat dem till Tingshuset. Behovet av SVUNG uppstod ur frågan: Vem har ansvaret nu?, som med fog ställdes tidigare när olika myndigheter med olika regelverk mötte en ung människa med stora svårigheter. Behovet av ett samlat grepp ledde till initiativet från anställda som mötte de här ungdomarna dagligen. En del av deras situation var föremål för hjälp på ett ställe, en annan del på ett andra ställe, ett tredje behov skulle åtgärdas på ett tredje ställe. Mellan stolarna Sedan hösten 2003 har gruppen försökt hjälpa ett drygt femtiotal unga. På dagens möte pratar man om en 25-årig kvinna med missbruksproblem. Hon går i behandling och har försäkringskassan som huvudman, eftersom hon har sjukpenning. Kvinnan är beredd att jobba eller praktisera till 25 procent, men då uppstår problem eftersom försäkringskassan inte kan betala ut ersättning med 75 procent. Kvinnan är arbetslös och är ett typexempel på en ung människa som faller i gränslandet mellan psykiatrin, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, Tingshuset och försäkringskassan alla vill de naturligtvis hjälpa henne, men olika regelverk ställer till problem. Kvinnan vill gärna komma till Tingshuset, men då krävs det att försäkringskassan betalar de kronor per månad till Tingshuset plus hennes ersättning. Mötesdeltagarna vill att försäkringskassan ska säga OK, även om hennes arbetsförmåga inte är definierad som 50-procentig. Just i dag kom dock inte försäkringskassans medarbetare, så man får fortsätta diskussionerna på nästa träff. Ibland leder gruppens arbete till att unga som forslats runt i hjälpsystemens olika kategorier, plötsligt försvinner ur dem. En kvinna, som hade försörjningsstöd och samtidigt fick hjälp på ungdomspsykiatriska mottagningen (UPM), blev för en tid sedan föremål för diskussion i SVUNG. Handläggarna föreslog att hon skulle

20 (56) skrivas in på Tingshuset och samtidigt fortsätta sin behandling på UPM. Man lyckades få henne bedömd som arbetsförmögen till 50 procent, ett villkor för att arbetsförmedlingen ska kunna fatta beslut om ungdomsgaranti eller KUP. Då kopplades arbetsförmedlingen på och socialtjänstens beslut blev ett arbetsmarknadsbeslut, berättar gruppen. Man behöver inte förstå innebörden i detta, annat än att citatet visar på vilka komplicerade organisatoriska strukturer enskilda människor hamnar i. Det visade sig att kvinnan inte var intresserad av att vara på Tingshuset. Hon ville göra något konkret. Då tog SVUNG kontakt med landstingets städbolag, där kvinnan började praktisera. En av Tingshusets vägledare följde med kvinnan till städbolaget för att stötta henne under några dagar. Sedan dess har kvinnan inte synts till i några av myndigheternas register över inskrivna. Hon arbetar som städare och har lämnat hjälpsystemen. Svävande oljekanna Håkan Printz som är Tingshusets medarbetare i SVUNG, identifierar tillsammans med sina kollegor ett problem i att SVUNG inte har någon förankring uppåt. Man menar att risken är stor för att gruppen havererar när någon av de engagerade handläggarna byts ut. Styrkan i gruppen består i ett engagemang för unga som hamnat i kläm mellan olika myndigheter. Utan förankring i de omkringliggande stora systemen, blir gruppen skör. Gruppen är något av en informell vägvisare i samhällets hjälpsystem. Vi kan varandras förvaltningar. De vet vilka personer man ska tala med i olika situationer. Man skulle kunna kalla gruppen för en guide som öppnar dörrar och visar vägen i förvaltningarnas labyrinter, ibland genom att tänja lite på reglerna, vilket låter sig göra när man känner personer på olika poster. Nu hoppas gruppen få en förankring uppåt, för att få beslut om hur vi ska jobba för att unga med stora problem ska komma bort från exkluderingen, menar gruppen. En skugga som ligger över gruppen är en kommande uppdelning av arbetsförmedlingen på två kontor. Då faller ungdomsgruppen, säger medlemmarna. Anledningen är att resurserna då splittras specialkompetensen för den här gruppen försvinner från arbetsförmedlingen. Vi är en oljekanna som egentligen inte borde behöva finnas, säger Håkan Printz från Tingshuset. Gruppen pekar på regler som kolliderar och organisatoriska samband som inte fungerar. Det drabbar den vars problem och situation inte passar in i de organisatoriska strukturerna. Problem: passivitet Behov: aktivitet Behovet att jobba över myndighetsgränserna framgår av (den avidentifierade) listan över unga som blivit föremål för SVUNG:s omsorger under De som aktualiserat unga för gruppen utgör en provkarta på myndigheter och organisa-