Jag, den rehabiliterade _

Transkript

1 Jag, den rehabiliterade _ En kvalitativ studie om individens upplevelse av rehabiliteringsprocessen Cecilia Lundqvist Kristina Persson Linköpings universitet Institutionen för beteendevetenskap och lärande Avdelningen för sociologi Sociologi 4

2 LINKÖPINGS UNIVERSITET Institutionen för beteendevetenskap och lärande Avdelningen för sociologi Sociologi 4 Uppsats, 15 hp VT 2008 Jag, den rehabiliterade _ En kvalitativ studie om individens upplevelse av rehabiliteringsprocessen Författare: Cecilia Lundqvist Kristina Persson Handledare: Ann-Charlotte Münger

3 FÖRORD Ett varmt tack till våra informanter, utan Er hade denna studie inte varit möjlig. Vi vill också rikta ett stort tack till företaget för ert engagemang och att ni gav oss bäst möjliga förutsättningar för vår studie. En bra handledare är ovärderlig, så tack Ann-Charlotte Münger för att du så entusiastiskt lotsat oss genom vårt arbete. Det finns bara en Totta! Sist men inte minst tack till våra respektive familjer, anhöriga och vänner som har varit vårt stöd och hjälpt oss med livspusslet under denna period. Vi hoppas få tillbringa mer tid med er nu! Tina & Cissi

4 SAMMANFATTNING Är Sverige en välfärdsstat med sjuk befolkning? År 2005 var det över 11 procent av Sveriges befolkning i arbetsför ålder som hade sjukpenning. Ekonomiskt är det en kostnad för samhället och stora insatser görs för att rehabilitera individen åter till arbete. En rehabilitering med målet att sätta individen i centrum. Är det så individen upplever det? Frågeställningen för studien är; Vad upplever individen som hinder eller möjligheter i sin rehabiliteringsprocess? Syftet med denna studie är att beskriva hur individen upplever rehabiliteringsprocessen inom arbetslivet. Ett samarbete mellan Linköpings universitet och fackförbundet Kommunal gav oss möjlighet att studera individens upplevelse av rehabiliteringsprocessen på ett företag. Studien är genomförd enligt kvalitativ metod med ett induktivt förhållningssätt. Djupintervjuer har gjorts med tio personer som alla genomgått en rehabiliteringsprocess. Studiens resultat visar att rehabiliteringsprocessen inte nått sitt mål att sätta individen i centrum. De professionella aktörerna (Försäkringskassan, sjukvården) har makten och dessa verkar utifrån sina förutsättningar, inte utifrån individens behov. Den stora drivkraften att återgå till arbetet är saknaden av den sociala samvaron på arbetsplatsen, att få vara en människa med arbete som ger tillhörighet och identitet i vårt samhälle.

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING Syfte och frågeställning BAKGRUND Vad menas med rehabilitering Regeringens rehabiliteringskedja Sjukvårdens och Företagshälsovårdens roll Arbetsgivarens roll Försäkringskassans roll TIDIGARE FORSKNING Individuella strategier vid smärta Rehabiliteringsprocessen i praktiken Rehabiliteringsprocessens återstående problem METOD Tillvägagångssätt/genomförande Etik Metoddiskussion TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER KASAM Känsla av sammanhang Coping Socialt stöd Social responsivitet Teoridiskussion RESULTAT Före rehabiliteringen Rehabiliteringen Rehabiliteringen avslutas ANALYSDISKUSSION Rehabiliteringsprocessen i praktiken Individen i processen Socialt stöd och bemötande Social samvaro en viktig drivkraft SLUTDISKUSSION SLUTSATSER REFERENSLISTA Bilaga 1 Redovisning för olika ersättningar i sjukförsäkringen Bilaga 2 Informationsbrev Bilaga 3 Intervjuguide

6 1 1 INLEDNING Alla tycker jag ska vara inblandade för att man ska kunna komma tillbaka. En person som är sjuk kommer inte tillbaka själv. Alla ska hjälpas åt så att man kommer tillbaka. Man måste också ha viljan själv. Viljan måste finnas, en stark vilja. Citatet är hämtat från en av informanterna som deltagit i denna studie av rehabiliteringsprocessen med återgång till arbetsplatsen. Det är svårt att drabbas av ohälsa, menar informanten, och när individen gör en viljeansträngning att komma åter till arbetslivet behövs också ett stöd från samhället i rehabiliteringsprocessen för att lyckas. Lyckas samhället ge det stödet? Ohälsan som ökat de senaste åren är ett stort samhällsproblem men också ett mycket stort problem för individen. Kraven i samhället har växt för både arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren påverkas av den globala marknaden och måste leverera sina tjänster och produkter i knivskarp konkurrens. Arbetstagaren bör vara kunnig, välmotiverad och framförallt frisk för att vara attraktiv och anställningsbar på arbetsmarknaden. Vårt samhälles struktur bygger dessutom på att alla skall arbeta för att trygga vår gemensamma välfärd. På denna arbetsmarknad kan vem som helst någon gång under sitt liv drabbas av ohälsa och behöva rehabilitering. Ohälsan relateras oftast till arbetslivet vilket kanske inte är så konstigt då de flesta människorna arbetar under en stor del av sitt liv. Det är därför viktigt att kunna förebygga ohälsan ute på arbetsplatsen och kunna rehabilitera tillbaka arbetstagaren som har drabbats på ett bra sätt (URL 1). Statistiken visar att år 2005 var det 11,2 procent av befolkningen i åldrarna som hade sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning (SOU 2006:107, s. 71). Nuvarande regering ser allvarligt på ohälsoproblemet och har reformerat sjukskrivningsprocessen, vilket resulterat i en rehabiliteringskedja som ska träda i kraft den 1 juli 2008 och som syftar till att snabbare få sjukskrivna tillbaka i arbete (URL 2). Trots att ohälsan och rehabiliterande åtgärder studerats och förbättrats under årens lopp så finns förhållandevis få studier som belyser hur individen upplever sin rehabilitering. Efter många år med krav på höjd produktivitet och slimmade organisationer finns det mindre plats för människor som fortfarande vill jobba men som inte har förmågan att göra det fullt ut. För att lösa detta har rehabiliteringsåtgärder utvecklats och belysts men ofta stannat på samhällsnivå och hur det praktiska arbetet ska samordnas mellan de olika aktörerna inom rehabiliteringsprocessen. Det som fångat vårt intresse är att studera hur individen upplever sin ohälsa och rehabiliteringen tillbaka till arbetslivet. Är det på individens villkor eller på samhällets villkor och finns resurser för att sätta individen i centrum som förespråkas i en rehabilitering? Ett samarbete mellan Linköpings universitet och fackförbundet Kommunal gav oss möjlighet att studera individens upplevelse av rehabiliteringsprocessen. Ett

7 2 företag anmälde intresse av att få vetskap om hur deras rehabiliteringsåtgärder fallit ut, vilket skulle kunna genomföras i anslutning till vår studie. Vi ansåg det därför möjligt att genomföra denna studie i samförstånd med detta företag och intervjua personer som deltagit i en rehabiliteringsprocess. 1.1 Syfte och frågeställning Studiens syfte är att belysa individens upplevelse av rehabiliteringsprocessen. Frågeställningen är: Vad upplever individen som hinder eller möjligheter i sin rehabiliteringsprocess?

8 3 2 BAKGRUND I detta avsnitt beskrivs kortfattad historik om rehabilitering samt en presentation av de aktörer som deltar i rehabiliteringsprocessen vid sjukskrivning. 2.1 Vad menas med rehabilitering Rehabilitering är ett gemensamt begrepp av medicinska, sociala och arbetsinriktade åtgärder, som görs för att individen ska få tillbaka bästa möjliga funktionsförmåga (Eklund 2004). Redan på 1950-talet var rehabilitering en angelägen fråga i den svenska socialförsäkringen. Syftet var att förkorta sjukskrivningarna. År 1962 infördes den allmänna sjukförsäkringen, vilket innebar att sjukpenningen blev obegränsad. I samband med detta infördes en bestämmelse att det skulle ske en granskning av sjukdomsfall som varade mer än 90 dagar. Men det dröjde 30 år innan det kom någon genomgripande förändring (Gerner 2005). År 1992 kom en lagstiftning om rehabilitering med följande formulering. Med rehabilitering avses med denna lag en sammanhängande process som syftar till att återge den som drabbas av sjukdom eller av annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar att leva ett självständigt liv (Gerner 2005, s. 57). År 2000 förnyas lagen och begreppet rehabilitering till arbetet tillförs i rehabiliteringslagen. Det primära blir att få individen tillbaka i arbete vilket är en process i sig. Följaktligen innebär detta att individen skall vara i centrum men också att arbetsplatsen ska stå i fokus för att rehabiliteringen ska vara framgångsrik (Gerner 2005). Rehabiliteringsprocessen kan pågå under en kortare eller längre period, beroende på vilken sjukdom individen har och innehåller olika slags hjälp. Åtgärderna eller insatserna kan vara: Medicinska: behandlingar av olika slag Psykologiska: att individen får stöd i att kunna förstå och acceptera sin nya livssituation. Sociala: aktiviteter där individen kan få stöd att fungera med andra människor och komma tillbaka till arbetslivet. Pedagogiska: att individen ges möjlighet att lära sig nya sätt att hantera olika situationer utifrån sin skada eller sjukdom. Tekniska: att man prövar ut olika tekniska åtgärder som t.ex. hjälpmedel, för att anpassa individens miljö så att man kan fungera på ett likvärdigt sätt som man gjorde innan skadan eller sjukdomen (Johansson & Skärgren 2006, s.16).

9 4 En rehabilitering har ofta flera inslag av dessa åtgärder och insatser och målet är att individen på bästa möjliga sätt ska kunna återgå till ett normalt liv med en god livskvalitet (Johansson & Skärgren 2006, Ekberg & Sebrant 2007). År 1992 fick Försäkringskassan samordningsansvar på grund av att det är många aktörer och parter inblandade i en rehabiliteringsprocess för de sjukskrivna. Vilket innebar att de fick ansvaret att påbörja och samordna rehabiliteringsåtgärderna från de olika aktörerna som var aktuella. De främsta aktörerna som är inblandade är den sjukskrivne själv, företagshälsovården och sjukvårdande personal, arbetsgivaren och Försäkringskassan (Gerner 2005). 2.2 Regeringens rehabiliteringskedja En ny rehabiliteringsmodell har föreslagits av regeringen som ska träda i kraft den 1 juli Målet är snabbare rehabilitering och färre långtidssjukskrivningar. Rehabiliteringskedjan går ut på att efter rehabiliterande åtgärder ska arbetsförmågan hos en sjukskriven person inom 3 månader prövas mot befintliga arbetsuppgifter eller andra arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Kan inte återgång till arbetet ske inom 6 månader ska ytterligare rehabiliteringsåtgärder sättas in och arbetsuppgifter också sökas på hela arbetsmarknaden med hjälp och stöd från arbetsgivare och Arbetsförmedlingen. Den sjukskrivne har dessutom rätt till ledighet för att söka och pröva annat arbete. Efter 6 månader ska fortsatt hjälp fås av arbetsgivaren och Arbetsförmedlingen i 6 månader för att pröva någon form av arbete. Efter tolv månaders sjukskrivning kan förlängd sjukpenning beviljas efter ansökan. Den sjukpenninggrundande inkomsten reduceras då från 80 till 75 procent. Vid allvarligare sjukdomar betalas sjukpenning ut längre än 12 månader. Bedöms den sjukskrivne ha fullständig eller reducerad arbetsförmåga blir personen ifråga betraktad som arbetssökande efter sin förmåga (URL 2) (URL 3)

10 5 I den nya rehabiliteringskedjan medverkar aktörer från sjukvården, arbetsgivaren, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Aktörernas olika roller kommer att beskrivas utifrån varje disciplin, med undantag av Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingens roll kommer att förändras och de får en centralare roll i den nya rehabiliteringskedjan men är inte viktig för denna studie. 2.3 Sjukvårdens och Företagshälsovårdens roll När en individ blir sjuk inleds det ofta med ett läkarbesök och några behandlingar. För det mesta räcker detta för att den sjuke ska bli frisk och kunna återgå till arbetet. Men för några blir det startskottet för en lång process med sjukskrivningar och rehabiliteringar. Sjukvården ansvarar för den medicinska rehabiliteringen vilket innefattar medicinsk sjukvård, tekniska undersökningar och olika former av icke- medicinsk terapi och behandlingar. Sjukvårdens mål är att den sjukskrivne ska uppnå en så god funktionsförmåga som möjligt för att få ett fysiskt och psykiskt välbefinnande (Eklund 2004). År 2000 infördes nya regler i arbetsmiljölagen, som innebar att arbetsgivaren ska tillhandhålla den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver. Företagshälsovården ska vara ett stöd till arbetsgivaren, när det gäller rehabiliteringsarbetet på arbetsplatsen. För att kunna uppnå det så behöver företagshälsovården många olika kompetenser. Företagshälsovården har ofta expertkunskap i medicin, rehabilitering, arbetsorganisation, ergonomi och beteendevetenskap mm (URL 4). Den sjukskrivnes ansvar är att lämna de upplysningar som behövs för att klarlägga behovet av rehabilitering. Personen ska sedan efter bästa förmåga aktivt delta i rehabiliteringen. Den sjukskrivne har också ansvar för att anmäla förändrade förhållanden till Försäkringskassan som har betydelse för rehabiliteringsersättningen (URL 5). 2.4 Arbetsgivarens roll Enligt lagstiftningen har arbetsgivaren förstahandsansvar för den anställdes rehabilitering och en central roll när det gäller att hjälpa individen tillbaka till arbetet. Arbetsgivaren ska lägga upp en rehabiliteringsplan tillsammans med den sjukskrivne så fort som möjligt eller vid behov. Detta ska även ske om den anställde själv begär det. Tidigare skulle arbetsgivaren skicka en rehabiliteringsutredning till Försäkringskassan inom 4 veckor, men den proceduren upphörde den 1/7-07. Bakgrunden till de nya reglerna var att arbetsgivaren inte hade tillräckligt med medicinsk information för att vidta de bästa rehabiliteringsåtgärderna för den sjukskrivne. Istället ska arbetsgivaren i samråd med den sjukskrivne lämna in upplysningar till Försäkringskassan, som behövs för att den försäkrades behov av rehabilitering ska kunna klarläggas så snabbt som möjligt. Det kan handla om den sjukskrivnes arbetsuppgifter eller att arbetsgivaren medverkar till att undersöka möjligheten för den försäkrade att

11 6 få nya arbetsuppgifter. Syftet ska vara, att underlätta för den sjukskrivne att återgå till arbetet. För att resultatet ska bli bra för den sjukskrivne, så är det viktigt att rehabiliteringen kommer igång så fort som möjligt. Det är ofta på den sjukskrivnes egen arbetsplats som de bästa förutsättningarna finns, för att rehabiliteringen ska lyckas. Individen känner till verksamheten och kan få stöd av sina arbetskamrater och de fackliga företrädarna som finns på arbetsplatsen. Arbetsgivaren är skyldig att genomföra ändringar på arbetsplatsen för att underlätta för den sjukskrivne. Det kan vara att: Anpassa individens arbetsplats Ändra arbetsuppgifter eller omplacera Ändra individens arbetstider Låta individen få träna på att arbeta med sina vanliga arbetsuppgifter eller med nya. Ordna med utbildning (URL 5). 2.5 Försäkringskassans roll Försäkringskassans ansvar är att klarlägga individens rehabiliteringsbehov för att kunna återgå till arbetet. Det innebär att Försäkringskassan vid behov ska stötta den sjukskrivne i kontakterna med arbetsgivaren, sjukvården och Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan tar initiativet till ett möte hur de olika aktörerna tillsammans med den sjukskrivne ska planera och hitta rehabiliteringsåtgärder för individen. På mötet tar man upp individens medicinska tillstånd, arbetsförmåga och vilka behov individen har. Försäkringskassan ansvarar också för att motivera individen till att delta i åtgärderna. De ska även följa upp och utvärdera rehabiliteringsprocessen för den sjukskrivne. Försäkringskassan har också ansvar att göra en rehabiliteringsplan tillsammans med den sjukskrivne om det finns behov. Planen ska innehålla insatser som behövs för att den sjukskrivne ska kunna gå tillbaka till arbetet. Underlaget i denna rehabiliteringsplan är uppgifter från arbetsgivaren, läkarens bedömning och den sjukskrivnes egen uppfattning av situationen. Individens egna åsikter är det viktigaste underlaget för rehabiliteringsplanen. Planen för återgång till arbetet bör upprättas inom 90 dagar enligt Försäkringskassan. När den sjukskrivne har varit sjukskriven i 60 dagar så har personen rätt till en kontaktperson på Försäkringskassan som han/hon kan vända sig till vid behov (URL 5). En åtgärd som ofta ingår i en rehabiliteringsprocess, för att underlätta att komma tillbaka till arbetet för individen, är arbetsträning. Det är ofta arbetsgivaren som är ansvarig för den.

12 7 Arbetsträning är en arbetslivsinriktad rehabilitering som innebär att den anställde ska kunna återfå sin arbetsförmåga genom att träna på vissa arbetsuppgifter på sin arbetsplats. Arbetsträning kan vara en av flera rehabiliteringsåtgärder som ingår i den sjukskrivnes rehabiliteringsplan. För att arbetsträningen ska bli så bra som möjligt, behöver den många gånger kombineras med andra åtgärder. Arbetsgivaren förväntas att anpassa arbetsplatsen eller arbetstiderna och anskaffa arbetshjälpmedel. Arbetskamrater, arbetsledare och fackliga företrädare behöver också informeras om att den sjukskrivne ska komma för att arbetsträna och vad det innebär som t ex att den sjukskrivne inte ska räknas som ordinarie arbetskraft. Arbetsgivaren kan även utse en kontaktperson eller stödperson till den som kommer för att arbetsträna. Under tiden som den sjukskrivne arbetstränar bör arbetsgivaren ha återkommande uppföljningssamtal med personen som arbetstränar, för att höra hur det går. Om det är något som inte fungerar bör man göra förändringar i den uppgjorda rehabiliteringsplanen. Arbetsgivaren kan få stöd av Försäkringskassan under arbetsträningen. Arbetsträning hos den egna arbetsgivaren begränsas till tre månader om det handlar om att gå tillbaka till sitt ordinarie arbete. Arbetsträningen ska omfatta en fjärdedel av den anställdes normala arbetstid. Arbetar man heltid så innebär arbetsträningen två timmar per dag som successivt ska ökas. Om inte den anställde skulle klara av arbetsträning i den omfattning som krävs kan man diskutera andra aktiviteter. Den anställde besöker arbetsplatsen, deltar i personalmöten eller läser dokument som informerar om vad som hänt på arbetsplatsen under den anställdes sjukskrivningsperiod (URL 5). En annan åtgärd som har växt fram de senaste åren för att hjälpa tillbaka sjukskrivna är resursteamen. Numera har nästan alla vårdcentraler i Östergötland ett resursteam. Resursteamets syfte är att hjälpa personer som är sjukskrivna mer än 28 dagar att så snabbt som möjligt komma tillbaka i arbete. Ett resursteam kan bestå av flera yrkeskategorier som en resurssamordnare, sjuksköterska, sjukgymnast, läkare, kurator, arbetsterapeut, handläggare från Försäkringskassan och en arbetsförmedlare från Arbetsförmedlingen. En resurssamordnare tar kontakt med den sjukskrivne och diskuterar vilka besvär som orsakat sjukskrivningen och vilka möjligheter personen har att arbeta. Om den sjukskrivne vill så diskuterar man i hela resursteamet hur de kan hjälpa personen att kunna arbeta igen. På mötena hjälps alla yrkeskategorier som är representerade att hitta de bästa möjliga lösningarna för den sjukskrivne. Alla bidrar med sina respektive kunskaper om åtgärder och som bildar underlag för vilka insatser som är mest lämpliga för den sjukskrivne. På så sätt blir det ett kunskapsbyte och en enklare kommunikation mellan de olika aktörerna. Det underlättar för både den sjukskrivne och de aktörer som är inblandade att arbeta på detta sätt. Den sjukskrivne slipper då bli skickad mellan de olika instanserna och har endast en

13 8 kontaktperson (samordnaren) som man pratar med. Samordnaren bevakar ständigt uppföljningen av den sjukskrivne. Genom dessa teammöten så får även läkaren en värdefull helhetsbild av den sjukskrivnes liv när han ska sjukskriva personen. Det innebär att det blir en bättre och tryggare bedömning av den sjukskrivne. Att de olika aktörerna samarbetar kring den sjukskrivne har medfört att de långvariga sjukskrivningsperioderna har minskat. Sedan införandet av dessa resursteam så har heltidssjukskrivningarna minskat till deltidsjukskrivningar. Det innebär att människor har kommit ut på arbetsmarknaden på halvtid vilket är positivt. Långa sjukskrivningar har negativa biverkningar och är nedbrytande för den sjukskrivne (Hälsotecknen 2007, nr 3). Människor som drabbas av sjukdom och skador har ett behov att få ersättning från sjukförsäkringen. Ersättningen är till för att täcka inkomstförlusten vid sjukdom och sjukskrivning. De olika ersättningarna presenteras i bilaga (Bilaga 1).

14 9 3 TIDIGARE FORSKNING I den här delen av studien framförs forskning som har gjorts tidigare inom ämnet rehabilitering. Rehabilitering omfattar medicinska, sociala och arbetsinriktade åtgärder. Det är en målstyrd process som innehåller många aktörer och åtgärder. För att uppnå det bästa rehabiliteringsresultatet har det gjorts många studier inom området. Däremot finns det inte så många studier om hur individen upplever rehabiliteringsprocessen (Andersson & Ekberg m.fl. 2003, Ekberg & Sebrant 2007). Studiens forskningsöversikt omfattar forskning och modeller där den sjukskrivne står i fokus. Forskningsöversikten har därför delats in på följande sätt individuella strategier vid smärta, rehabiliteringsprocessen i praktiken och förbättringsåtgärder vid återgång till arbetet. 3.1 Individuella strategier vid smärta Människors reaktion på kronisk smärta i rörelseorganen kan ta sig i olika uttryck. En del törs inte röra på sig, andra förtränger tillståndet helt. Det visar Hillevi Busch i sin doktorsavhandling 2007, When pain remains: Apprasial and adaption. Kronisk smärta i rörelseorganen påverkar flera mentala processer och begränsar ett aktivt deltagande i arbetsliv och sociala aktiviteter. Avhandlingen har visat att den person vars identitet förknippas med fysisk eller psykisk styrka kan utlösa långvarig smärta och starka känslomässiga reaktioner. Individen känner sig hjälplös och svag när man får svårt att utföra enkla vardagliga uppgifter. De två olika förhållningssätt som Busch har funnit bland långtidssjukskrivna ses utifrån copingstrategier (bemästra och anpassa sig mot inre eller yttre hot) och är i båda fallen ett hinder för att må bra. I ena gruppen finns de som styrs av rädsla och undvikande, vilket innebär att individen har katastroftankar som t.ex. att smärtan aldrig kommer att gå över. Smärtan är så stark att man avstår från rörelse och aktivitet, vilket gör problemen värre. Den andra gruppen gör precis tvärtom. De förnekar och tränger undan smärtan. Exempelvis var det en person som åkte slalom med akut diskbrock och en kvinna som gick i högklackat med svåra ryggbesvär. Dessa personer har ofta svårt att tyda sina kroppsliga symptom och de konfronterar därför smärtan på ett ganska brutalt sätt. De berörda vet egentligen vad som är lämpligt men förtränger det. Det handlar ofta om starka och självständiga personer som är vana vid att klara av saker och ting, och som är rädda att förlora den egna självbilden anser Busch. En metod som kan hjälpa enligt Busch är att personerna får Kognitiv beteendeterapi. För de som har katastroftankar handlar det om att öka upplevelsen av kontroll, medan de som förtränger smärtan behöver öka förmågan till acceptans (Busch 2007).

15 Rehabiliteringsprocessen i praktiken Det finns flera studier som visar på faktorer som i praktiken har effekt för den sjukskrivnes återgång till arbetet. En del framhåller att det är de personliga och sociala egenskaperna som har betydelse i rehabiliteringen och återgången till arbetslivet. En annan faktor är att få personen att känna sig motiverad till rehabiliteringen och att man själv som individ får medverka och påverka sin rehabiliteringsprocess. Det har visat sig att de personer som varit positivt inställda till sin rehabilitering har kunnat utnyttja sin rehabilitering på ett bättre sätt (Gerner 2005, Ekberg & Sebrant 2007). En viktig bidragande faktor är att de inblandade aktörerna har en helhetssyn på individen (Gerner 2005, Larsson 2007, Ekberg & Sebrant 2007). En annan aspekt är att de sjukskrivna känner att de olika aktörerna verkligen vill hjälpa dem tillbaka till arbetslivet och att de upplever att de blir betrodda av aktörerna. För att underlätta återgången till arbetslivet så har man börjat införa länkpersoner mellan de olika aktörerna. Studier har visat att dessa länkpersoner är betydelsefulla för den sjukskrivnes återgång till arbetet (Larsson 2007, Ekberg & Sebrant 2007). Till en början upplever ofta individen att sjukskrivningen är något positivt för att man behöver vila på grund av sin ohälsa. Men efter ett tag börjar personen uppleva sjukskrivningen som påfrestande med isolering och passivitet som följd. Den sociala miljön på arbetsplatsen är då en viktig faktor för motivationen till att komma tillbaka. Det handlar om att få socialt stöd och bli bekräftad på sin arbetsplats, att känna sig respekterad och bli sedd som den person man är och inte som en diagnos. Den största betydelsen för en människas hälsa är att man ingår i ett socialt sammanhang och att man har stöd av arbetskamrater, chefer, familj och vänner. Eftersom det sociala stödet är en viktig faktor i rehabiliteringsarbetet så har Ann-Christine Larsson i sin studie Empowermentprocesser ett sätt att öka långtidssjukskrivna kvinnors resurser (2007) delat upp det sociala stödet i tre teman: emotionellt, informativt och instrumentellt stöd. Det emotionella stödet innebär att omgivningen bryr sig om, känner sympati och empati för individen. I det informativa stödet innebär det att man ska ge information så att den sjukskrivne förmår att kunna hantera sin situation. Det instrumentella stödet betyder ett konkret stöd som individuella åtgärder på arbetsplatsen som t.ex. anpassade arbetsuppgifter (Larsson 2007). En annan studie som har fokuserat på hur rehabiliteringen fungerar i praktiken är forskningsprojektet Hälsa och framtid (2007) som genomförts av Uppsala universitet, Karolinska institutet och Centrum av folkhälsa. De har slumpvis valt ut cirka 4000 personer på olika företag som har varit sjukskrivna i mer än tre månader. Personernas diagnoser har varit allt från sjukdomar i rörelseorganen till psykisk ohälsa. De sjukskrivna har svarat på en enkät om sina upplevelser av rehabilitering och om att komma tillbaka till arbetslivet. Studien visade att de företag där företagsledning och arbetsledning var överens om en policy för rehabilitering hade lägre sjukfrånvaro än andra företag. Den lägsta sjukfrånvaron hade de företag som hade tydliga rutiner för sina

16 11 rehabiliteringsåtgärder och att rutinerna fungerade i praktiken. Ansvaret fördelades i dessa företag på arbetsledare, personalavdelning och företagshälsovården. För att kunna uppnå en bra rehabilitering så är det bra med en tydlig struktur mellan aktörerna. Tidigare undersökningar visar att samordningen mellan de olika aktörerna är långsam vilket hindrar till en lyckad rehabilitering. Många informanter i studien uttryckte att de saknade stöd från arbetsgivare, fack, företagshälsovård och försäkringskassa. Studien visade också att det är viktigt att åtgärder för rehabilitering sätts in redan innan den anställde blir långtidssjukskriven (mer än tre månader). De sjukskrivna själva ansåg att det som främst påverkade dem att komma tillbaka till arbetslivet var att symtomen minskade något och att de hade en egen stark vilja och motivation att börja arbeta igen (URL 6). För att nå en bra arbetsinriktad rehabilitering så har Institute for Work & Health i Kanada sammanfört 4000 andra studier som har undersökt hur en lyckad rehabilitering ska fungera i praktiken och fick fram följande resultat: 1. Det är viktigt att den sjukskrivne har en tidig kontakt med arbetsplatsen. 2. Arbetsplatsanpassning och kontakt mellan företagshälsovård och arbetsplats är också åtgärder som leder till ett bra resultat i en rehabilitering. 3. Ergonomiska åtgärder och översyn av arbetsplatsen utförs och det leds av specifika personer inom organisationen. 4. Utbildning för arbetsledare och chefer, när det gäller den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. 5. Det måste vara en bra kommunikation och samarbete mellan arbetstagare, arbetsgivare och andra rehabiliteringsaktörer. 6. Alla bör ha kunskap om att alla parter tjänar på en välfungerande rehabilitering både ekonomiskt, socialt och hälsomässigt (URL 7). Vilka praktiska delar som är mest effektiv i en rehabiliteringsprocess är svårt att säga därför har det gjorts flera studier i ämnet och resultaten har lett till flera modeller och program som t.ex. Sherbrooke-modellen och Funktionell kapacitetsutvärdering som beskrivs här nedan. Sherbrooke-modellen Sherbrooke-modellen är en kanadensisk studie som har gjort en jämförelse av olika former av rehabiliteringsprogram för individer med ryggbesvär. I studien deltog fyrtio arbetsplatser med sammanlagt anställda som slumpmässigt togs ut för att kunna jämföra effektiviteten av olika åtgärdsprogram. Fyra olika åtgärdsprogram användes och utvärderades. De olika programmen var 1. enbart klinisk och individinriktade åtgärder, 2. enbart arbetsplatsinriktade åtgärder, 3. en variant där båda typerna av åtgärder var kombinerade med varandra och 4. sedvanligt omhändertagandet av läkare.

17 12 Den kliniska rehabiliteringen var fokuserad på den enskilde individen och startade efter sex till åtta veckors frånvaro från arbetet. Den startade med ett läkarbesök, en ergonomisk utvärdering av arbetsplatsen och besök hos ryggspecialist och ryggskola. Efter tolv veckors frånvaro tillkom en multidisciplinär rehabiliteringsplan med fysisk träning, gradvis utökad arbetsträning med en kognitiv-beteendeterapeutisk inriktning och ökande uppgifter i det ordinarie arbetet kombinerat med funktionell terapi. Den arbetsinriktade rehabiliteringen bygger på teamarbete mellan en ergonom, den sjukskrivne själv, arbetsledaren och representanter för fackförening och företagsledning. För varje person görs en bedömning för att fastställa vilka behov som finns för arbetsanpassning. Därefter gör teamet en diagnos på arbetsplatsen och föreslår konkreta lösningar för att förbättra arbetet för individen. Ansvaret för att utföra dessa förändringar ligger hos arbetsgivaren. Det som kom fram efter denna studie var att det bästa rehabiliteringsprogrammet var när den kliniska och arbetsinriktade rehabiliteringen kombinerades. Detta program minskade antalet sjukdagar med 2,4 dagar jämfört med ett sedvanligt omhändertagande av läkare. Enbart med den arbetsinriktade rehabiliteringen sjönk sjukdagarna med 1,6 till 1,9 dagar och endast med den kliniska rehabiliteringen så sjönk sjukdagarna till 1,1. Efter sex år gjordes en uppföljning och det visade sig även då att den kombinerade kliniska och arbetsplatsinriktade rehabiliteringsmodellen var den som hade gett bäst resultat i sparade sjukdagar. Denna kombinerade kliniska och arbetsplatsinriktade modell har fått ett erkännande inom rehabiliteringsarbetet som Sherbrooke-modellen (Loisel, Abenheim, Durand m.fl. 1994, Losiel, Abenheim, Durand m.fl. 1997). Funktionell kapacitetsutvärdering Funktionell kapacitetsutvärdering är den vanligaste förekomna metoden i USA och Australien som innebär att man utvärderar den funktionella kapaciteten som finns kvar hos individen. Personens kapacitet utvärderas innan den återvänder till arbetet samt en utvärdering av arbetsuppgifterna och arbetsplatsen. Därefter görs en jämförelse med individens funktionella kapacitet och dess arbetsuppgifter. Det ligger sedan till grund för vidare arbetsrehabilitering. Det centrala för denna metod är att betona individens arbetsförmåga. Fokus läggs på ett individuellt plan och ser vad just den personen kan utföra för arbetsuppgifter. Finns det problem så ska de övervinnas på arbetsplatsen. Men för att kunna få en uppfattning om vad en person kan klara av, så utförs det kliniska tester som mäter kroppsfunktionerna och den fysiska styrkan hos personen. Forskningar har visat att dessa kliniska tester har en begränsad betydelse för den faktiska funktionella förmågan hos den enskilda individen. Forskare rekommenderar att fysiska tester görs på ett funktionellt sätt på arbetsplatsen t.ex. mäta lyftförmågan istället för att endast basera individens

18 13 förmåga på ett styrketest i klinisk miljö. Flera studier har visat att personer använder olika muskelkombinationer eller rörelsemönster för att utföra samma uppgifter. Det antas att motoriskt beteende är mer dynamiskt och personligt. Denna metod innebär en mätning av personens arbetsförmåga istället för ett test av hans eller hennes försvagning (Gibson & Strong 2003). 3.3 Rehabiliteringsprocessens återstående problem I rapporten Återgång i arbetet (2007) belyses flera åtgärder på förbättringar som behöver göras i en rehabiliteringsprocess. En förbättring är att varje enskild aktör får en bättre helhetsbild av individen och dess livssituation. Idag utgår det oftast från de olika aktörerna och deras uppdrag. Rehabiliteringsprocessen består av olika aktiviteter som genomförs enligt förutbestämda rutiner hos respektive aktör. Kunskapen som aktören får från den sjukskrivne förmedlas inte vidare och bidrar inte till de övriga aktörernas kännedom. Processen som är till för att främja den sjukskrivnes återgång till arbetet har utformats till att bli rutinmässiga aktiviteter som endast ska avverkas och bockas av. Den bristande kommunikationen och samordningen mellan aktörerna leder enbart till meningslöst dubbelarbete och extremt långa sjukskrivningsprocesser. Det bör arbetas fram tydligare gemensamma mål och handlingsplaner i kommunikation och samarbete mellan aktörerna. Det är också viktigt att arbetsgivare och företagshälsovård involveras i arbetet och gärna på ett tidigt stadium i processen. Samverkan mellan de olika aktörerna kräver tid för dialog, reflektion och lärande. Tid är något som alla aktörer måste börja prioritera i sina verksamheter. Ett annat resultat som beskrivs i rapporten är att individen måste få vara mer delaktig i den samordnade processen. Om individen får känna att arbetsgivaren lyssnar, så ökar individens motivation att komma tillbaka till arbetet. Det är också viktigt att den sjukskrivne ser en mening med de åtgärder som görs på arbetsplatsen och att de är bra planerade. När den sjukskrivne kom tillbaka till sin arbetsplats uppmärksammades brister i de organisatoriska förhållandena och i arbetsplatskulturen. Det påverkade individens rehabiliteringsprocess negativt. Därför är det viktigt att se individens rehabiliteringsprocess utifrån arbetsplatsens psykosociala arbetsmiljö. Fortfarande 2007 ligger problematiken i att individen inte kan införlivas på ett bra sätt i rehabiliteringsprocessen (Ekberg & Sebrant 2007). Arbetsplatsanpassning Enligt rapporten Vad är en god arbetslivsinriktad rehabilitering? är arbetsplatsanpassning den vanligaste arbetsplatsbaserade åtgärden när individen kommer tillbaka till arbetet. Dessa arbetsanpassningar består ofta av program som bygger på åtgärder som är inriktade mot den enskilda personen och dennes specifika arbetssituation. Åtgärderna kan bestå av att:

19 14 1. Individen får utföra lättare arbetsuppgifter på den ordinarie arbetsplatsen. Arbetsuppgifterna anpassas till individens förmåga eller helt andra arbetsuppgifter skapas. 2. Arbetsuppgifter och arbetstider upptrappas successivt tills individen är i full verksamhet. 3. Den sjukskrivne får ha arbetsprövning vilket betyder att individen får prova olika andra arbeten mot en ersättning eller lön. 4. Understött (supported) arbete vilket innebär att individen arbetar som vanligt men får stöttning av en coach. 5. Skyddat arbete, exempelvis Samhall. (Andersson & Ekberg m.fl.,s ). Studier visar om interventionsprogrammen innehåller det som beskrivs ovan ökar arbetsåtergången. Utbildning av arbetsledare, valfrihet för den sjukskrivne i val av rehabiliteringsaktörer, regelbunden kontakt och uppföljning med den sjukskrivne under och efter en sjukskrivning ökar arbetsåtergången ytterligare (Andersson & Ekberg m.fl. 2003, Ekberg & Sebrant 2007). Ann-Christine Larssons studie Empowermentprocesser ett sätt att öka långtidssjukskrivnas kvinnors resurser?(2007) påvisar några konsekvenser av vad det innebär för individen att komma tillbaka till sin arbetsplats. När den sjukskrivne kommer tillbaka till arbetsplatsen förväntas hon eller han att fylla sin professionella plats till hundra procent på en gång. Skulle det misslyckas så får arbetskamraterna ta ansvaret. Toleransen för personer med begränsad arbetskapacitet har minskat i vårt samhälle i dag. I effektivitetspressade organisationer kan valet stå mellan att rädda sig själv eller rädda någon annan. Studier visar att långtidssjukskrivna ofta känner en lojalitet emot sin arbetsgivare och inte vill ställa krav på anpassade arbetsuppgifter. Att motverka ohälsa och att arbeta förebyggande är en utmaning för alla arbetsgivare. Om arbetsplatserna satsar på rådgivning, vägledning, stöttning och ett ökat intresse för arbetstagarna, så leder det till minskad ohälsa. Det kommer på sikt vara en lönsam insats för arbetsgivaren (Larsson 2005). Sammanfattningsvis visar tidigare forskning att det är många faktorer som ska fungera för att rehabiliteringsprocessen ska bli lyckosam för individen. Viktiga aspekter för processen är individens egen delaktighet och motivation i samverkan med de olika aktörerna. Det förutsätter att de samverkande aktörerna möjliggör en helhetssyn runt den sjukskrivne. Det är också viktigt att åtgärderna sätts in i ett tidigt skede i processen så ohälsan inte utvecklas till långtidssjukskrivning. Socialt stöd från anhöriga, arbetskamrater, arbetsgivare och andra aktörer har stor betydelse för individens rehabilitering. Arbetsplatsanpassning genom lättare arbetsuppgifter och ändrade arbetstider är viktiga åtgärder för att det ska fungera på arbetsplatsen. Dessa åtgärder kan vara svåra att uppnå i dag på grund av att toleransen för personer med begränsad

20 15 arbetskapacitet har minskat och att det saknas tid på arbetsplatserna. Den bästa rehabiliteringen utgör en kombination av åtgärder för den enskilde individen och på arbetsplatsen. Något annat som klargjorts i tidigare forskning är att utgå från individens arbetsförmåga som finns kvar och inte på den sjukskrivnes försvagning. Finns en välfungerande rehabiliteringsprocess så tjänar alla berörda parter på det. Tidigare forskning har behandlat olika aspekter av rehabilitering men oftast fokuserat på processen och utgått från de professionella aktörernas möjligheter och begränsningar. Vår studie kan därför bidra till att belysa hur individen upplever sin rehabilitering och vilka hinder och möjligheter de ser.

21 16

22 17 4 METOD Studien utgår från en kvalitativ metod med ett induktivt förhållningssätt för att förstå individers egna föreställningar, uppfattningar och erfarenheter kring olika ämnen och händelser. Fokus för den kvalitativa metoden är människornas livsvärld och vardagslivets verklighet. Livsvärlden kan ses som ett intersubjektivt fenomen, där människan skapar både mening och sig själv i dialog med andra. Livsvärlden åsyftar den del av tillvaron, där vi agerar instinktivt och skapar den verklighetsuppfattning som vi delar med de människor vi närmast umgås med (Patton 2002). I denna studie har det genomförts tio kvalitativa intervjuer med personer som deltagit i en rehabiliteringsprocess. Avsikten var att få en djupare förståelse för hur den enskilda individen upplever denna process. Det induktiva arbetssättet innebär att man har en öppen inställning till det som ska studeras och resultatet för studien blir ny kunskap (Kvale 1997). Det förhållningssättet har använts inför denna studie och låtit det insamlade materialet styra studiens innehåll. Begrepp och teori valdes sedan utifrån det insamlade materialet. Det betydde i praktiken att efter det insamlade materialet började vi koda och tolka materialet samt bestämma begrepp och teori som skulle styrka resultatanalysen. I en kvalitativ forskningsprocess bör inte frågeställningarna vara fastställda, utan öppna och flexibla, för att nya infallsvinklar ska kunna komma fram och skapa ny insikt i ämnet (Bryman 2002). Denna metod tillämpades och frågeställningen växte fram under arbetets gång. Hermeneutik och kvalitativ intervju Studiens ansats var att utgå från Hermeneutisk tolkningslära, vars syfte är att få en giltig och gemensam förståelse av en texts mening. Det vill säga man försöker få svar på frågorna: Vad är det som visar sig och vad är innebörden i det material som forskaren fått fram i sin empiri (Bryman 2002). För att få fram individernas egna ståndpunkter och uppfattningar om sin rehabiliteringsprocess, ansågs intervju vara det bästa redskapet för att nå studiens syfte. Det innebar att uppmuntra intervjupersonerna att blicka tillbaka på sin rehabiliteringsprocess och skildra den i en intervju Bryman (2002) kallar detta för livsberättelseintervju som innebär en dokumentation av människors inre upplevelser, hur de uppfattar, tolkar och definierar sin värld. En semistrukturerad intervju valdes för denna studie vilket innebär att man utgår från ett begränsat antal teman i intervjuguiden. En struktur är viktig, för att inte komma ifrån ämnet i de samtalsliknande intervjuerna (Bryman 2002). Intervjuguiden gav oss också en uppfattning om hur lång tid genomförandet av intervjuerna skulle ta. En intervju är oftast tidsbegränsad (Patton 2002). Genom att använda denna intervjuform fick vi ta del av informanternas erfarenheter och känslor av sin rehabiliteringsprocess på ett djupare plan som

23 18 innebar att vi fick mer kunskap och förståelse i ämnet. Forskningsintervjun i den hermeneutiska läran är en dialog med den mänskliga livsvärlden, där det muntliga samtalet förvandlas till texter som sedan ska tolkas. Det omfattar både skapandet och tolkningen av den text man får av intervjupersonerna (Kvale 1997). Ett viktigt begrepp inom hermeneutiken är den hermeneutiska cirkeln, som betyder att tolkningen växer fram i en process från de nya erfarenheterna. De enskilda delarnas mening kan förändra den ursprungliga förekomna helheten, som i sin tur kan förändra meningen hos de enskilda delarna osv. En hermeneutisk texttolkning är i princip en oändlig process men upphör då en rimlig och enhetlig mening kan uppfattas. Det kan sammanfattas som att den hermeneutiska cirkeln handlar om sambandet mellan helheten och delarna eller tolkningar som bygger på andra tolkningar (Kvale 1997). Efter att ha läst igenom materialet i sin helhet ett flertal gånger, så började vi se olika delar växa fram ur materialet. Delarna bestod av likvärdiga och olikvärdiga upplevelser på hur man upplever en rehabiliteringsprocess. Upplevelserna lyfts fram i resultatet. När vi startade denna studie medförde vi över tjugo års arbetslivserfarenhet vardera. Det innebar att vi hade en egen förförståelse för rehabiliteringsprocessen inom arbetslivet och vilka problem ett arbetsliv kan bestå av. Vi har också egna erfarenheter av hur olika livshändelser kan påverka ens liv. På så sätt hade vi med oss en förståelse för de personliga problem, som informanterna beskrev i sina intervjuer. Innan vi utförde intervjuerna gick vi även en guidad rundvandring på företaget. Det medförde att vi bättre förstod informanterna när de beskrev de olika arbetsmomenten och sin arbetsmiljö i intervjuerna. 4.1 Tillvägagångssätt/genomförande Linköpings universitet har ett samarbetsavtal med fackförbundet Kommunal där företag har intresse av att få olika uppdrag undersökta. Ett av dem var den rehabiliteringsprocess som står i fokus för den här studien. Vi ringde en kontaktperson på Kommunal för mer information och denna kontaktperson etablerade sedan kontakten med företaget. Därefter blev vi inbjudna till företaget för ytterligare information och en rundvandring av en representant från företagsledningen. Det gav oss en inblick i verksamhetens arbetsuppgifter och arbetsmiljö men det var ingen regelrätt observation som genomfördes. Vid detta tillfälle bestämdes det att gå vidare med ett samarbete. En önskan från VD: n var att vi i ett första skede skulle ha informationsmöte med ledningsgruppen och därefter ett möte med den personal som hade deltagit i en rehabiliteringsprocess. Studien inleddes med informationsmöten där vi presenterade oss själva, syftet med studien, hur kontakten etablerats med företaget och hur studien skulle genomföras. Vid de olika presentationstillfällena delades det också ut ett

24 19 informationsbrev till samtliga deltagare (Bilaga 2). Informationsbrevet berörde studiens avsikt, tillvägagångssätt, forskningsetiska regler samt uppgifter för att kunna komma i kontakt med oss. Därefter gjordes en genomgång av informationsbrevet tillsammans med deltagarna på respektive möte. Efter informationsmötet med berörd personal lades ett bokningspapper ut med angivna tider, för dem som ville delta i studien. Tio intervjupersoner anmälde sig och bildade därefter underlag för vårt urval. Urval Eftersom studiens syfte var att undersöka upplevelsen av en rehabiliteringsprocess, så avgränsades urvalet till personer som deltagit i en sådan process på företaget. Det var företagsledningen som föreslog vilka personer som skulle få förfrågan att delta i studien och de som tillfrågades arbetade inom produktionen. Hur många det fanns att tillgå framkom aldrig eller om det fanns rehabiliterad personal på andra avdelningar. Det här urvalet blir därför ett bekvämlighetsurval. Ett bekvämlighetsurval bildas av de individer som finns tillgängliga för forskaren. Det utgör inte något representativt urval som går att generalisera utifrån men det är heller inte syftet med denna typ av studie utan man strävar efter att åskådliggöra ämnet (Bryman 2002). Underlaget för den här studien består av 10 informanter, både män och kvinnor mellan 28 till 63 år. Majoriteten av informanternas sjukskrivningsorsaker är fysisk ohälsa och arbetsrelaterade. De uppfyller kriterierna genom att de deltagit i en rehabiliteringsprocess och kommit tillbaka till arbetslivet. Därför anses de som representativa för denna studie. Informanter har arbetat på företaget mellan 8-37 år och är väl insatta i sina arbetsuppgifter och sin arbetsplats. För att få en förförståelse för verksamheten och informanternas arbetsmiljö intervjuades en representant ur ledningsgruppen gällande företagsfakta, sjukskrivningsstatistik och rehabiliteringsåtgärder. Sammantaget så bestod studien av 11 intervjuer. Avsikten var inte att studera informanternas sjukskrivningsorsak i sig utan det är rehabiliteringsprocessen som är i fokus för studien. Intervjuprocess Det första steget i en intervjuprocess är att göra en intervjuguide som ska vara väl genomtänkt för att nå det bästa resultatet (Bryman 2002). För känslan av en samtalsliknande intervju, så bör man avgränsa antalet temarubriker i intervjuguiden till ca fem stycken (Patton 2002). Studiens intervjuguide delades in i fyra rubriker under temat rehabiliteringsprocessen. Dessa rubriker var: 1. Inledningsfasen, som började med att informanten fick berätta sin arbetssituation idag. Därefter frågor som berörde orsaken till rehabiliteringsprocessen, sjukskrivningen och hur livssituationen såg ut. 2. Berättelsen om rehabiliteringsprocessen med frågorna hur har rehabiliteringen gått till, hur länge pågick den, hur den upplevdes fysiskt och psykiskt, vilka personer har deltagit i processen, vilket stöd har man fått.

25 20 3. Återgång och rehabiliteringsresultatet med frågor om hur de upplevt sin återgång till arbetet, anledningen till varför man kom tillbaka, uppföljning och om man är färdig rehabiliterad. 4. Framtid och förändringar där frågorna tog upp hur informanterna såg på framtiden, vad behöver förbättras och vem ska ta ansvaret för rehabiliteringen?(bilaga 3) De tio intervjuerna delades upp om fem stycken vardera som vi genomförde enskilt på företaget. Vid intervjutillfällena serverade vi frukt och dricka för att försöka skapa en trevlig atmosfär. Intervjuerna i studien registrerades på bandspelare efter samtycke av samtliga informanter. Innan utförandet av intervjun, så följde vi Pattons (2002) praktiska råd. Vilket var att testa bandspelaren så den fungerar, prova hur den bäst tar in ljud och tänka på att störande miljöer kan ge en dålig ljudkvalité. Genom att använda bandspelare så kunde vi koncentrera oss helt på samtalet (Patton 2002). Under intervjuns gång utgick vi från Pattons (2002) anvisningar om hur man agerar för att uppnå det bästa resultatet av en intervju. De goda råden som vi följde var att ställa en fråga i taget och invänta svaret, uttrycka klara frågor så att informanten förstod vad vi pratade om. Oftast ställdes följdfrågor för att få en fördjupning av svarets innebörd. Det är också av vikt att visa ett positivt gensvar till det som delgivs och lyssna på vad informanterna berättade (Patton 2002). Den sista frågan i varje intervju bestod av slutfrågan Är det något mer du tycker är viktigt? Där hade informanten möjlighet att tillägga det som han eller hon inte tyckte hade framkommit (Kvale 1997). Varje intervju tog ca 1½ timme. De genomfördes under fem förmiddagar på företaget. Det var mest praktiskt för samtliga. Den elfte intervjun genomfördes för att få vetskap och fakta om företagets verksamhet, hur de hanterar ohälsan, sjukdomsstatistik, rehabiliteringsarbete och främjande friskvård. Intervjun genomfördes med en representant från ledningsgruppen där vi båda deltog. Bearbetning av data Enligt Patton (2002) är det viktigt att börja transkribera intervjun omgående för att inte förlora olika detaljer och sinnesuttryck. Studiens transkribering började omgående för att inte glömma de olika sinnesintrycken, som vi hade fått under intervjutillfällena. Intervjuerna transkriberades ordagrant även med skratt, gråt och pausar. Eftersom intervjumaterialet bestod av elva intervjuer på ca 1½ timme, så tog det cirka en vecka för oss att transkribera detta material. Tolkning och viss analys av de tio informanternas intervjuer inleddes under transkriberingen. Patton (2002) betonar att man hela tiden ska ställa sig nya frågor när materialet kodas. Det ledde till att vi ställde oss frågor som Vad säger informanterna om sin rehabilitering och vad menar de egentligen? Fanns det något mönster med likheter eller olikheter i intervjuerna? Först så läste vi igenom hela intervjumaterialet och försökte hitta en struktur, ett antal teman som skulle bilda utgångspunkt för den fortsatta bearbetningen. Detta kallar