Hotet från grannen. - En studie av regional säkerhetskomplex-teori utifrån europeiska och post-sovjetiska erfarenheter.

Transkript

1 Hotet från grannen - En studie av regional säkerhetskomplex-teori utifrån europeiska och post-sovjetiska erfarenheter Peter Ottosson C-uppsats Malmö Högskola: KS/GPS Internationella relationer III Höstterminen 2009 Handledare: Magnus Ericson

2 Sammanfattning: Regional säkerhetskomplex-teori är en central del av Köpenhamnsskolan, och den beskriver säkerhet som något som sker framför allt på en regional analysnivå. Teorin kan beskrivas som en blandning mellan neorealism och konstruktivism, sett ur ett regionalistiskt perspektiv. I den här uppsatsen försöker jag ta reda på vad den här teorin tillför till förståelsen av säkerhetspolitik, utöver vad vi lär oss av konventionell neorealistisk eller liberal teori. Detta gör jag genom två fallstudier där de olika teorierna jämförs med varandra och deras förklaringskraft studeras. Min ena fallstudie handlar om Europa, den andra om den post-sovjetiska sfären med fokus på Ryssland. Jag drar slutsatsen att regional säkerhetskomplex-teori har både för- och nackdelar jämfört med dominerande teorier. Dess styrka är förmågan att omfatta flera olika regioner i världen trots att deras säkerhetsdynamik skiljer sig markant från varandra. Teorin lämnar också utrymme för icke-statliga aktörer och icke-militära aspekter av säkerhet. Vidare så ger den oss ett komplext samspel mellan olika analysnivåer. Bland teorins svagheter finns en brist på kausalitet, otydliga konstruktivistiska variabler, samt problem med att beskriva överlappningar mellan olika regioner. Antal ord: Nyckelord: Regional säkerhetskomplex-teori, Säkerhetisering, Europa, Ryssland Abstract: Regional security complex theory is a centerpiece of the Copenhagen school, and it primarily describes security on a regional level-of-analysis. The theory can be described as mixture of neorealism and constructivism, all seen from a regionalist point-of-view. The purpose of this thesis is to find out what this theory contributes to the understanding of security, apart from what conventional theory, such as neorealism and liberalism, teaches us. I will try to accomplish this thru two case studies where different theories are compared to each other and their explanatory power is studied. One of my case studies is on Europe, the other on the post-soviet sphere, focused on Russia. I conclude that regional security complex theory has both pros and cons. Its strength lies in the ability to encompass regions all over the world, despite the significant differences in their respective security dynamics. The theory also leaves space for non-state actors and non-military aspects of security. Further more, it describes a complex interplay of different levels-of-analysis. The weaknesses of the theory include a lack of causality, unclear constructivist variables, as well as an inability to describe regional overlapping. Word count: Key words: Regional security complex theory, Securitization theory, Europe, Russia

3 Innehållsförteckning I. Inledning 1 Syfte...1 Frågeställning och avgränsningar...2 Disposition...3 Metod...4 Material och källkritik...5 Val av fallstudier...5 Val av teorier...6 Plats i litteraturen...6 II. Teoretiska ramverk 8 Dominerande teorier...8 Neorealism...8 Liberalism...9 Regional säkerhetskomplex-teori...10 Begreppen säkerhet och säkerhetisering...11 Analysnivåer och polaritet...11 Regionala säkerhetskomplex...13 Huvudsakliga variabler...14 Buzan & Waevers övriga begreppsvärld...15 Variationer i säkerhetiseringsprocesser...17 Kausalitet och förändringar...18 Sammanfattning...19 III. Empiriska analyser 20 Europa: Från århundraden av krig till institutionaliserad säkerhetsgemenskap.. 20 Säkerhetskomplexet Europa...20 Säkerhetisering i EU...21 Säkerhetisering i öst...22 Balkan som subkomplex...24 EU som aktör...25 Att förklara den europeiska freden...26 Analysnivåer och överlappningsproblematik...28 Sammanfattning...29 Den post-sovjetiska regionen: Den ryska björnen och dess närområde...30 Närområdet...30 Regionala identiteter...33 Global identitet...33 Samspelet mellan analysnivåer; Ryssland som stormakt...35 Komplexets struktur och frågan om överlappning...37

4 Rysk-Georgiska kriget Sammanfattning...40 IV. Komparativ analys 41 RSKT som ett ramverk för andra teorier?...41 Variablernas förklaringskraft...42 Orsakssamband...43 Analysnivåer...43 Överlappningsproblematiken...44 Teorins styrkor i de båda komplexen...44 V. Slutsats 46 Teorins styrkor...46 Teorins problem...47 Potentialen hos vän eller fiendskap...47 En revision av vän eller fiendskap...48 Variationer på enhetsnivån...49 Globala identiteter...50 Överlappningsproblematiken...50 Sammanfattning...52 VI. Källförteckning I Böcker...I Kapitel i antologier...ii Artiklar...II Övrigt...III VII. Bilaga: Kartor IV Källor till illustrationer VI

5 I. Inledning Hot färdas lättare över korta avstånd än över långa. Denna tanke är grunden för hur Regional säkerhetskomplex-teori (RSKT) föreslår att vi ska analysera säkerhetspolitik. Både våra bästa vänner och våra värsta fiender är ofta våra grannländer. RSKT är Barry Buzan & Ole Waevers svar på den mycket omdiskuterade frågan hur säkerhetspolitik har förändrats efter kalla krigets slut. Innan 90-talet var säkerhet en global fråga, med en värld uppdelad mellan öst och väst. Idag har istället den regionala analysnivån blivit viktigare än den globala. Buzan & Waever förslår att man delar in världens stater i regionala säkerhetskomplex, alltså grupper av stater där en stats säkerhetspolitik inte kan förstås om man inte analyserar de andra medlemmarnas säkerhetspolitik. Det är alltså inom dessa komplex som de flesta säkerhetsfrågor utspelar sig, även om vissa stater är så mäktiga att de kan verka både regionalt och globalt. Få frågor inom IR har debatterats som konsekvenserna av kalla krigets slut. Allt ifrån ökad globalisering, ett unipolärt ögonblick och kamp mellan civilisationer har diskuterats. Men RSKT är inte bara intressant för att det ger ett nytt svar på en omtvistad fråga, utan också för att Buzan & Waever levererar en spännande teoretisk blandning. Å ena sidan bygger teorin starkt på neorealistiska begrepp som polaritet och mekaniska maktförhållanden. Men samtidigt har RSKT också ett starkt konstruktivistiskt arv. Säkerhet är ett socialt konstruerat begrepp och mönster av vän eller fiendskap är viktiga för hur relationerna i ett regionalt säkerhetskomplex ser ut. Det är denna dualism som gör teorin så intressant, men frågan är; vad har den egentligen att tillföra ifall vi utsätter den för en närmare granskning? Syfte Mitt syfte är att studera teorin om regionala säkerhetskomplex. Jag vill se hur den skiljer sig från andra perspektiv på säkerhetspolitik och skriver därför en 1

6 teoriutvecklande uppsats med syftet att förstå vad RSKT tillför förståelsen av säkerhet i avgränsade regioner, en förståelse som inte uppnås genom konventionella perspektiv på säkerhet. Jag vill lyfta fram de poänger som teorin synliggör, men också problematisera den. Jag har valt RSKT som teori eftersom jag tycker att det är en spännande blandning mellan realism och konstruktivism, som har potential att beskriva den nya säkerhetsagendan som uppstått efter kalla kriget på ett kreativt sätt som ändå ligger nära en intuitiv förståelse av säkerhet. Jag gillar att teorin lyfter fram regioner, enligt devisen att hot färdas lättare över korta avstånd än över långa, utan att för den sakens skull förneka den globala nivån. En snabb överblick av historien visar att de flesta krig utkämpats mellan grannländer snarare än över kontinenter, samtidigt som kalla kriget visade att i den moderna eran är ändå den globala nivån mycket betydelsefull. Trots detta känner jag att regionen ofta får en undanskymd plats i teorin, och därför är RSKT en frisk fläkt. För att illustrera skillnaderna mellan de olika perspektiven så kommer jag att applicera de på två empiriskt fall, Europa och forna Sovjetunionen, och jämföra vilka slutsatser de olika analyserna ger. Jag har valt just dessa regioner eftersom deras säkerhetiseringsprocesser är väldigt olika och därför ger en intressant kontrast. Fallstudien är dock inte ett självändamål, utan endast ett verktyg för att studera teorin, och det är på teorin som mitt fokus kommer att ligga. Frågeställning och avgränsningar Min övergripande frågeställning är; vad tillför RSKT till förståelsen av säkerhetspolitik? Denna fråga operationaliserar jag genom följande underfrågor; - Hur skiljer sig teorin från de dominerande teorierna? - Vad är teorins styrkor? - Vilka problem har teorin? - Vilken potential finns det för teorin att vidareutvecklas, och på vilket sätt? Denna studie är tänkt som en utgångspunkt för vidare studier, ett sätt att sondera terrängen. Med min studie som startpunkt kan man sedan undersöka specifika variabler eller aspekter hos RSKT. 2

7 Detta innebär att studien till sin natur inte är lika spetsig som om den hade isolerat en enda variabel eller testat en specifik hypotes. Detta är som sagt senare projekt, mitt syfte här är att bygga en stabil grund för vidare forskning. Ytterligare avgränsningar är att jag inte tar ställning till huruvida säkerhetspolitiken idag skiljer sig strukturellt från kalla kriget; dvs huruvida regioner verkligen är viktigare idag eller om det istället finns en kontinuitet. Jag har inte heller något större empiriskt fokus. Mina fallstudier är verktyg för att studera teorin, inte tvärtom. Detta är en teoretisk uppsats. Disposition Jag har valt att lägga upp min uppsats på följande sätt: I detta inledande kapitel kommer jag att presentera min metod, frågeställning, material och dylikt. Jag kommer sedan att etablera det teoretiska ramverk jag ska undersöka. Jag kommer först att kort redogöra för dominerande teorier, vilket är en samlingsterm jag använder för säkerhetsstudier ur realistiska och liberala perspektiv. Dessa är tänkta att fungera som en kontrast till RSKT, inte som studieobjekt i sig själva. Dessa teorier är välkända inom IR-fältet, så jag förutsätter att läsaren redan är bekant med dem och kommer bara att göra en kort sammanfattning. I samband med detta kommer jag att göra en längre presentation av mitt studieobjekt; RSKT. Jag kommer att ta upp ett antal aspekter av teorin som senare kommer att användas dels i fallstudierna, dels i min slutgiltiga analys. Jag kommer sedan att göra två fallstudier av två olika regioner. Här kommer jag dels att presentera en empirisk bild av dessa regioner, men också samtidigt göra en teoretisk analys av fallen utifrån ett RSKT-perspektiv. Jag kommer också att lyfta fram alternativa förklaringar utifrån neorealistisk eller liberal teori. Syftet här är att peka på olika teoretiska aspekter av RSKT, både visa vad de tillför och problematisera dem. Dessa analyser kommer att grunda sig dels på Buzan & Waevers egen analys, dels på artiklar av andra teoretiker, och dels på mina egna reflektioner Sedan kommer jag att göra en komparativ analys där jag jämför hur RSKT behandlar de två fallen, samt vilka jämförelser som kan göras mellan RSKT och dominerande teorier. Slutligen kommer jag att ha ett kapitel där jag sammanfattar vilka slutsatser jag har dragit och knyter ihop studien genom att besvara frågeställningen; vad tillför RSKT till förståelsen av säkerhetspolitik, vilken förståelse den ger som man inte kan få av de 3

8 dominerande teorierna. Jag kommer här också att göra några korta reflektioner över det rådande forskningsläget och eventuella behov att utveckla RSKT. Metod Detta är en kvalitativ uppsats som studerar det teoretiska begreppet regionala säkerhetskomplex. Jag har redan beskrivit det praktiska upplägget på studien, en komparativ analys av två fallstudier, men i mer generella vetenskapsteoretiska termer handlar det alltså om fallstudier som grunden i min metod. En fallstudie är inte bara en deskriptiv historia som berättas, utan ett fall av något. Jag undersöker inte säkerhetspolitik i EU och Ryssland, utan hur säkerhetspolitiken där fungerar som två fall av regionala säkerhetskomplex. En vanlig och relevant kritik mot fallstudiens vetenskapliga värde är att man inte kan dra generella slutsatser av att studera ett enda fall. Det må så vara, men denna problematik lindras av att jag använder två olika fall och sedan ställer slutsatserna i båda studier mot varandra, i syfte att finna likheter och skillnader. 1 I och med att både fallen och RSKT är väldigt komplexa med många olika variabler som ska undersökas så går det inte att klassificera studien enligt John Stuart Mills uppdelning mellan mest lika och mest olika studier. Stuart Mills metod må ha sina poänger, men den representerar ett idealfall som att svårt att finna i verkligheten; Det finns inte två regioner i världen där alla variabler i RSKT sammanfaller på antingen alla sätt utom ett, eller på enbart ett sätt. 2 Ljiphart skiljer mellan sex typer av fallstudier, varav två är relevanta här. Min studie är i första hand theory -infirming, dvs att den försöker hitta brister i teorin som granskas och problematisera RSKT. Samtidigt innehåller studien inslag av theoryconfirmation, dvs jag har också för avsikt att bekräfta de aspekter av RSKT som håller granskningen. Jag vill sammanfatta dessa två aspekter genom att kalla det för en eller i korrekthetens namn två - teori-testande fallstudie. 3 En kritiker skulle kunna hävda att studien skulle bli smalare och vassare om jag koncentrerade mig på en enda variabel av RSKT och tillämpade antingen en mest lika eller en mest olika metodologi. Jag är medveten om detta, men anser att min metod passar mina syften bättre då min ambition är att måla upp en helhetsskildring 1 Moses, Jonathon W & Torbjørn Knutsen, 2007, Ways Of Knowing: Competing Methodologies In Social And Political Research, New York: Palgrave Macmillan, s Moses & Knutsen, 2007, s Moses & Knutsen 2007, s

9 av RSKT och bygga en plattform för vidare forskning. Min förhoppning är att jämförelsen av två fallstudier ska mildra risken att tappa det teoretiskt fokus som färre variabler ger. Material och källkritik Mitt huvudsakliga material kommer från Buzan & Waevers egna analyser, framför allt från boken Regions and powers: The structure of international society. Denna bok bygger vidare på Buzans tidigare verk People, States & Fear och fokuserar på just RSKT. 4 Detta har jag kompletterat med akademiska artiklar av andra författare, både utifrån ett explicit RSKT-perpektiv och utifrån andra teoretiska ansatser som jag anser är relevanta. Alla teoretiska texter vinklar empirin mer eller mindre och att använda primärkällor istället för sekundärkällor kan därför vara bättre. Men eftersom det är teorin och inte empirin som ska studeras så är jag nöjd med mitt val att utfå från ett teoretiskt material som är sekundärkällor i förhållande till empirin. Val av fallstudier Buzan & Waever analyserar ett stort antal säkerhetskomplex över hela världen, jag har valt att jämföra det europeiska och det post-sovjetiska komplexet. Det optimala hade varit att jämföra samtliga komplex, dels eftersom en sådan systematisk metod minskar risken för bias i urvalet, dels eftersom fler fall ger en stabilare grund att generalisera på. Detta är dock omöjligt att genomföra pga utrymmesbrist. Jag har valt Europa och f.d. Sovjet eftersom de har väldigt olika säkerhetiseringsprocesser, samtidigt som de har en hel del likheter i exempelvis överlappningsproblematik. Syftet är att kunna belysa så många olika aspekter av RSKT som möjligt. Nackdelen är att studien inte blir lika spetsig som en ren komparation av Stuart Mill-typ, men fördelen är att den är bredare vilket är viktigare för mitt syfte att lägga en grund för framtida studier. Mina fallstudier bygger i stor utsträckning på Buzan & Waevers analyser, men fyller en helt annan funktion. Buzan & Waever applicerar sin teori på empirisk verklighet 4 Buzan, Barry & Ole Waever, 2003, Regions and Powers: The Structure of International Security, Cambridge: Cambridge University Press Buzan, Barry, 1991, Andra uppl, People, States & Fear: An Agenda for International Security Studies in the Post-Cold War Era, Hemel Hempstead : Harvester Wheatsheaf 5

10 för att förklara empirin, jag å andra sidan testar RSKTs förklaringsmodell, inte själva empirin. Empirin är bara ett verktyg för att illustrera hur RSKT ser ut när den appliceras på ett konkret fall. Val av teorier Det finns ett stort antal teorier som hade varit intressant att kontrastera med RSKT. Eftersom mitt syfte är att jämföra med dominerande teorier så har jag valt de två mest konventionella; Neorealism och liberalism. Jag har valt att representera den realistiska traditionen med neorealism samt vissa oundvikliga inslag av klassisk realism men Stephen Walts hotbalansteori är ett intressant alternativ eftersom den innehåller både geografiska och icke-materiella element. Jag valde dock neorealism eftersom Waltz är mer mainstream än Walt. 5 Ett annat alternativ hade varit konstruktivisten Alexander Wendt; precis som RSKT kan hans idéer ses som en kombination av konstruktivism och realism. 6 Utrymmesbrist gör att jag har valt att inte undersöka dessa två teorier här, men jag hoppas att framtida forskning kommer att ta på sig den uppgiften. Plats i litteraturen Det centrala verket som jag har använt mig av är Barry Buzan & Ole Waevers Regions and Powers 7, som utvecklar RSKT. Teorin härstammar dock från tidigare verk av Buzan, Waever samt Jaap de Wilde 8. Dessa böcker utgör tillsammans kärnan i vad som kallas Köpenhamnsskolan; ett konstruktivistiskt perspektiv på 5 Walt reviderar konceptet maktbalans; Han menar att det inte är objektiv maktdistribution som styr alliansbeteenden utan vilken aktör som ses som fiende beror på vem man subjektivt uppfattar som ett hot. Fyra faktorer avgör vem som uppfattas som hotfull (och som man därmed skapar allianser emot); Andra staters totala makt (alltså styrka mätt i resurser, befolkningsmängd etc.), geografiska närhet, offensiva kapacitet (dvs möjligheten att anfalla på ett kostnadseffektivt sätt), samt aggressiva intentioner. Precis som RSKT så lägger alltså hotbalansteorin vikt vid geografisk närhet och principen att hot färdas lättare över korta avstånd än över långa. Det hade också varit intressant att undersöka om det finns en korrelation mellan Walts alliansmönster och RSKTs socialt konstruerade mönster av vän eller fiendskap. Se vidare Walt, Stephen M, 1987, The Origins of Alliances, New York: Cornell University Press. 6 Precis som Waltz så sätter Wendt staten i centrum, men han menar att makbalans och anarki inte är objektiva, givna fenomen utan något som stater konstruerar tillsammans. Stater lär sig beteenden genom att interagera med varandra. Se Wendt, Alexander, Anarchy is What States Make of It: The Social Construction of Power Politics, i International Organization, 1992, Vol. 46, No. 2, s , samt Wendt, Alexander, 1999 Social Theory of International Politics, Cambridge: Cambridge University Press 7 Buzan & Waever, Buzan, Barry, 1991 Buzan, Barry, Ole Waever & Jaap de Wilde, 1997, Security: A New Framework for Analysis, Boulder: Lynne Rienner Publishers 6

11 säkerhetsstudier som bygger på säkerhetiseringsprocesser, analyssektorer samt RSKT. 9 RSKT måste ses som en vidareutveckling av tidigare litteratur kring regional säkerhet - Björn Hettne 10 och Raimo Väyrynen 11 förtjänar att nämnas här. Teorin får också ses som en del av en bredare regionaliseringsdebatt. Denna debatt som handlar om långt fler aspekter än bara säkerhet har sammanfattas bra i en antologi redigerad av Mary Farrell, Björn Hettne och Luk Van Langenhove. 12 Vidare så har det gjorts försök att vidareutveckla RSKT av både Kevork Oskanian 13 och av David Lake & Patrick Morgan. 14 Vidare så har RSKT även använts av Tuva Kahrs i en intressant studie av nordöstra Asiens säkerhetsproblematik McDonald, Matt, Constructivism, kapitel i Williams, Paul D (red), 2008, Security studies: An Introduction, Abingdon: Routledge, s Hettne, Björn, Security and Peace in Post-Cold War Europe, i Journal of Peace Research, 1991, Vol. 28, No. 3, Väyrynen, Raimo, Regional Conflict Formations: An Intractable Problem of International Relations, i Journal of Peace Research, 1984, Vol. 21, No. 4, s Farrell, Mary, Björn Hettne & Luk Van Langenhove (red), 2005, Global Politics of Regionalism: Theory and Practice, London: Pluto Press 13 Oskanian, 2008, Of Friends and Enemies : Expanding the Amity/Enmity Variable within Regional Security Complex theory, opublicerat utkast som presenterats på ISA konferansen i San Francisco 26 Mars 2008 (refererat med tillstånd från författaren). 14 Lake, David. A & Patrick M. Morgan (red), 1997, Regional orders: Building security in a new world, University Park, PA: Pennsylvania State University Press 15 Kahrs, Tuva, Regional Security Complex Theory and Chinese Policy Towards North Korea, i East Asia, 2004, Vol. 21, No. 4, s

12 II. Teoretiska ramverk Dominerande teorier Med dominerande teorier menar jag givetvis inte en enhetlig teori, utan det är en ad hoc-term jag använder som samlingsnamn för de två perspektiv som dominerar både IR-fältet generellt sett men även mer specifikt säkerhetspolitiken. Dessa båda teorier är tänkta att fungera som en kontrast till RSKT och är alltså inte studieobjekt i sig själva. Neorealism Neorealismen är en vidareutveckling av realismen, ett perspektiv som menar att internationell politik handlar om makt och inget annat. 16 Aktörerna i det internationella spelet är rationella och enhetliga stater - dvs alla stater fungerar på samma sätt utåt och deras inrikespolitik är irrelevant. Den enda skillnaden mellan de är skillnader i makt och kapacitet som drivs av en strävan efter säkerhet. Neorealismen utvecklades av Kenneth Waltz och är en strukturell tillämpning av den klassiska realismen. 17 Det som utmärker teorin är att den lägger nästan allt fokus på en enda analysnivå; det internationella systemet. Det är systemnivån som formar aktörernas beteende, snarare än aktörernas inrikespolitiska kontext eller deras geopolitiska läge. Internationell politik är alltså i första hand global, till skillnad från vad RSKT hävdar. Det som utmärker det internationella systemet och som formar aktörernas beteende är systemets anarkiska struktur. Att staterna befinner sig i ett anarkiskt tillstånd, 16 Realismen är ett brett perspektiv som utforskats av många teoretiker. Min sammanfattning här är baserad på bra översikter av ämnet hos följande: Sheehan, Michael, 2005, International Security: An Analytical Survey, Boulder: Lynne Rienner Publishers, s 5-23 Hall, Martin, Realism, kapitel i Gustavsson, Jakob & Jonas Tallberg (red), 2006, Internationella Relationer, Lund: Studentlitteratur, s Nye, Joseph S, 2004, Att Förstå Internationella Konflikter, Malmö: Liber, s 17-22, Elman, Colin, Realism, kapitel i Williams, 2008, s Waltz, Kenneth, 1979, Theory of International Politics, New York: McGraw-Hill 8

13 definierat som att det saknas en överordnad politisk auktoritet som har jurisdiktion över staterna, innebär att de själva måsta ta fullt ansvar för sin egen säkerhet. Denna brist på trygghet leder till misstänksamhet och i värsta fall ett säkerhetsdilemma; en situation där en stat rustar upp i defensivt syfte, men detta uppfattas som ett aggressivt av rivaliserande stater, som i sin tur svarar med att också rusta upp och eskalera situationen. I värsta fall kan denna onda cirkel leda till krig, ironiskt nog trots att den startade som en defensiv försvarsåtgärd. För att minska risken för krig i denna farliga värld ägnar sig staterna åt maktbalansering, vilket innebär att de allierar sig i ungefär jämnstarka block för att balansera varandra och göra ett krig så kostsamt att deras motståndare avskräcks från att använda våld. Hur dessa alliansmönster ser ut, och hur pass krigiskt systemet är, styrs i stor utsträckning av polariteten. Polaritet är enkelt uttryckt ett mått på hur många stormakter det finns i systemet. Ett bipolärt system, dvs två stormakter, är stabilast eftersom staterna allierar sig i två relativt jämnstarka grupperingar vilket gör krig oerhört kostsamt. Multipolaritet å andra sidan, med tre eller fler poler, är betydligt mer instabilt eftersom alliansmönster skiftar betydligt mer när det finns fler viktiga aktörer att ta hänsyn till. Unipolaritet, dvs en situation med en ensam stormakt, leder enligt neorealismen till att de flesta stater känner sig hotade av att hegemonen ska dominera hela systemet och börjar därför balansera emot den dominerande staten, vilket innebär att unipolariteten snart övergår till bi- eller multipolaritet. Dock bör det nämnas att unipolaritet är ett minst sagt problematiskt läge för själva teorin och det är omtvistat hur en unipolär situation ska tolkas. Neorealismens storhetstid var under kalla kriget, som var en typenlig bipolär situation där säkerhetspolitiken utan tvekan var främst global. Efter kalla krigets slut har dock teorin stött på mer och mer kritik, men den är fortfarande mycket inflytelserik. Liberalism Liberalismen är ett väldigt brett perspektiv och jag kommer inte att redogöra för det i sin helhet, utan bara fokusera på de aspekter som är säkerhetspolitiskt relevanta. När realismen förutsätter att vi lever i en krigisk värld så ser liberalismen samarbete som det normala tillståndet. Detta innebär en liten men viktig skillnad i teoriernas 9

14 frågeställningar; Man kan uttrycka det som att neorealismen är ett försök att förklara varför krig uppstår, medans liberalismen förklarar varför det råder fred. 18 En viktig del av liberalismen är demokratisk fredsteori, som menar att även om demokratier inte nödvändigtvis är fredliga så krigar de åtminstone inte mot andra demokratier. Detta empiriska samband är inte utan kritiken, men det är ändå ett av de starkaste sambanden som går att observera inom IR. 19 Den andra delen av den liberala synen på säkerhet är interdependens, ett begrepp som innebär att staterna är ömsesidigt beroende av varandra. Detta beroende kan vara allt från ekonomiskt till politiskt eller kulturellt. Det viktiga är att staterna är så pass sammanflätade att ett krig skulle innebära väldigt höga kostnader, i och med att de stör dessa viktiga band. Interdependens är ofta helt informellt och består av handelsmönster, men lika ofta institutionaliseras banden genom att staterna samarbetar formellt genom att skapa internationella organisationer eller regelverk. 20 I extrema fall av interdependens och institutionalisering talar man om integration. En lyckad integrationsprocess leder till att staterna blir så pass sammanflätade att deras gemensamma organisation har uppnått aktörsskap i sig, och blivit mer än summan av sina delar. Det vore helt irrationellt för dessa stater att kriga mot varandra; en situation där krig är otänkbart som politiskt verktyg kallas för säkerhetsgemenskap. 21 Regional säkerhetskomplex-teori Regional säkerhetskomplex-teori har utvecklats av Barry Buzan & Ole Waever, först i Buzans bok People, States & Fear, för att senare konkretiseras i Regions & Powers som utgavs Det är en teori om säkerhetspolitik som bäst kan beskrivas som en blandning mellan regionalism, realism och konstruktivism. Den post-bipolära världen förstås bäst som en samling regioner, och frågor om krig och fred är interna i dessa kluster av stater. 18 För en bra översikt av liberalism i allmänhet, inklusive demokratisk fredsteori, se följande: Sheehan, 2005, s Ericson, Magnus, Liberalism, kapitel i Gustavsson & Tallberg, 2006, s Nye, 2004, s 17-22, Navari, Cornelia, Liberalism, kapitel i Williams, 2008, s Demokratisk fredsteori har utforskats av många forskare, den kanske mest kända i modern tid är Michael Doyle, som är bra beskriven i Sheehan, 2005, s Interdependens och institutionalism är centrala koncept inom neoliberal teori, se Keohan, Robert & Nye, Joseph S, 2000, (Tredje uppl.) Power and Interdependence, London: Longman 21 Karl Deutsch och Ernst Haas är kanske de mest inflytelserika teoretikerna på området. Båda har publicerat en stor mängd viktiga verk, och det ligger utanför mitt syfte att ge en fullständig redogörelse här. För en översikt, se Griffiths, Martin, 1999, Fifty Key Thinkers in International relations, Abingdon: Rutledge, s

15 Begreppen säkerhet och säkerhetisering Innan jag går in närmare på RSKT bör det sägas några korta ord om teorins ontologiska rötter. Den härstammar ur Köpenhamnsskolan och har därmed ett säkerhetsbegrepp som skiljer sig från ordets klassiska betydelse. För det första är säkerhet något som är bredare än bara militär säkerhet, utan kan även innefatta de politiska, ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga analyssektorerna. För det andra är det inte givet att det är staten som är den relevanta enheten, dörren hålls även öppen för att andra typer av aktörer, ofta extra-teritoriella, kan spela en viktig roll. För det tredje är det inte objektiva, mekaniska säkerhetshot som fokus ligger på, utan på konceptet säkerhetisering, dvs den process där en fråga socialt konstrueras som ett säkerhetshot. En helt normal sakfråga formuleras om till ett existentiellt hot mot ett visst skyddsobjekt, som i sin tur framställs som värt att försvara. Att en fråga blir säkerhetiserad får viktiga konsekvenser. Normal politik behandlas nämligen enligt det vanliga regelverket, medan säkerhetspolitik betraktas som så pass viktig att det befinner sig i ett undantagstillstånd. Ett skyddsobjekt som blivit säkerhetiserat måste försvaras mot det upplevda hotet till varje pris. Säkerhetisering är ofta en avsiktlig process där aktören medvetet vill lyfta upp en viss fråga och mobilisera resurser. Vad som är säkerhetspolitik är alltså inte givet, utan beror på aktörernas agerande och verklighetsuppfattning. 22 Denna konstruktivistiska ontologi får dock inte ett så radikalt genomslag som man först kan tro. Buzan & Waever vidhåller att i de flesta fall så är staten fortfarande den viktigaste aktören, säkerhetspolitik är fortfarande något väldigt territoriellt och hoten är i många fall politisk-militära. Bara för att säkerhet kan se ut på ett annat sätt än det klassiska så betyder det inte att det alltid, eller ens oftast, gör det. Den nya säkerhetsagendan målar upp en korrektare bild i det stora hela, men i praktiken ger det klassiska perspektivet en enklare men ofta fullt adekvat förståelse. 23 Analysnivåer och polaritet RSKT har som syfte att förklara den nya världsordningen som präglat säkerhetspolitiken efter kalla kriget. Under kalla kriget var politiken i huvudsak global, men RSKT menar att idag får regioner en allt viktigare roll. 22 Buzan, Waever & de Wilde, 1997, s Buzan & Waever, 2003, s

16 Teorin har ett tydligt släktskap med neorealism och dess betoning på maktförhållanden, men det är mer än bara ett konstruktivistiskt säkerhetsbegrepp som skiljer den från Waltz syn på verkligheten. Analysnivåer och förhållandet mellan dem är något Buzan & Waever lägger stor vikt vid. Neorealismen ser två nivåer, enhet- och systemnivå, men lägger allt krut på systemet som förklaringsfaktor. RSKT ser fyra nivåer; enhet, region, inter-regional samt global. Vilken nivå som dominerar politiken är inte givet, men det är den regionala och den globala som Buzan & Waever fokuserar på och kalla krigets slut innebar enligt dem en förändring från global till i huvudsak regional säkerhetspolitik. 24 Polaritet är ett annat neorealistiskt koncept som de har vidareutvecklat. Det är skillnad på poler och poler. Att tala om multipolaritet som en samling jämnstarka stormakter blir absurt om man ser Storbritannien och det Ottomanska imperiet under 1800-talet som samma typ av fenomen. Istället för att bara se uni, bi och multipolaritet så spelar det även roll vilken typ av stormakt vi talar om. RSKT skiljer mellan super, stor och regionala stormakter. En supermakt kar kapacitet att projicera sin makt över jordens alla hörn. De själva och andra ser dem som en supermakt, och de spelar en ledande roll i säkerhetiseringsprocesser världen över. Under kalla kriget höll USA och Sovjet denna position, idag är USA den ensamma supermakten. En stormakt har inte samma kapacitet. Även om de är dominerande i sin egen region och ofta viktiga i någon eller några andra regioner också så har de ofta inte kapacitet att verka i alla regioner eller i alla analyssektorer. Det som gör en stormakt till en stormakt är att andra aktörer ser dem som en potentiell supermakt och tar med dem i sina beräkningar. De spelar på den globala nivån eftersom andra stormakter ser dem som globala spelare, och denna syn påverkar i sin tur deras handlande. Under slutet av 1800-talet var Tyskland, USA, Ryssland och Japan stormakter medans Storbritannien och Frankrike var supermakter. Idag betraktas EU, Japan, Kina och Ryssland som stormakter. En regional stormakt är viktig i sin egen region, det är en av polerna i den regionala polariteten, men på den globala nivån spelar de ingen större roll. Sydafrika, Iran och Brasilien är bra exempel på regionala stormakter. 24 Buzan & Waever, 2003, s

17 Med detta i åtanke så menar Buzan & Waever att den är felaktigt att beskriva världen efter kalla kriget som unipolär, istället råder det en 1+4-struktur, dvs USA som supermakt och EU, Ryssland, Kina och Japan som stormakter. RSKT målar alltså upp en värld där säkerhetspolitiska processer för det mesta sker internt inom regionala säkerhetskomplex, men med vissa aktörer som även verkar på den globala nivån. 25 Regionala säkerhetskomplex Ett regionalt säkerhetskomplex definieras som en samling enheter vars säkerhetiserings och avsäkerhetiseringsprocesser är så sammanlänkade att de inte kan förstås som separerade från varandra. I praktiken innebär det en samling stater som har ett starkt säkerhetspolitiskt - krigiskt eller fredligt - förhållande till varandra. Geografi är essentiellt här i och med att de flesta hot färdas lättare över korta avstånd än långa; det rör sig alltså om grupper av grannländer och det är mellan dem, inte tvärs över kontinenter, som de flesta krig utspelar sig. 26 Det handlar dock inte om regioner i en generell betydelse; regionala säkerhetskomplex är ett säkerhetspolitiskt förhållande och helt oberoende av andra typer av ekonomiska eller kulturella band. 27 Dessa komplex skapas av aktörernas beteende och säkerhetiseringsprocesser, därför är de inte heller skrivna i sten utan förändras över tiden. Mer om detta nedan. Detta betyder dock inte att man kan ta vilken grupp av stater som helst och beskriva deras säkerhetiseringsprocesser som ett regionalt säkerhetskomplex; WTO-medlemmar, eller muslimska länder världen över, eller tredje världen är inte regionala säkerhetskomplex. Det krävs att deras säkerhetiseringsprocesser dels kopplar ihop dem så mycket att en stats nationella säkerhet inte kan förstås utan att man studerar de andra komplex-medlemmarna, dels att de särskiljer dem från andra grupper av stater i närheten. Regionala säkerhetskomplex är som sagt föränderliga, men inte godtyckliga. De är inte heller överlappande, stater som är inblandade i flera komplex förklaras av fenomen som overlay, eller penetrering. Mer om detta nedan. 28 Vad ett regionalt säkerhetskomplex är för något kan sammanfattas med att beskriva dess essentiella struktur, som består av fyra komponenter; dess yttre gräns gentemot 25 Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s

18 andra komplex, anarki inom komplexet, polaritet, samt socialt konstruerade mönster av vän- eller fiendskap. 29 Huvudsakliga variabler De två huvudsakliga variablerna för hur säkerhetiseringsprocesserna inom ett regionalt säkerhetskomplex ser ut är polaritet och mönster av vän- eller fiendskap. Polariteten handlar om den relativa distributionen av makt mellan de ledande aktörerna i komplexet. Till skillnad från den globala polariteten som jag har diskuterat ovan så är polaritet på den regionala nivån av klassiskt, neorealistiskt snitt; Ett komplex kan vara antingen uni, bi eller multipolärt, vilket resulterar i maktbalansering och alliansbildande enligt en neorealistisk logik. 30 Mönster av vän eller fiendskap är ett mer konstruktivistiskt koncept. De är sociala konstruktioner som är resultatet av historia, kultur, religion etc. Utmärkande för dem är att dessa mönster är betydligt långsiktigare och varaktigare än mönster av ren maktdistribution. 31 Hur dessa mönster av vän eller fiendskap uppstår förklaras genom path-dependency, dvs att utvecklingen styrs av vilka val som har gjorts tidigare. En historisk händelse för 50 år sedan kan påverka hur situationen ser ut idag, vilka valmöjligheter och vilka utmaningar som finns, även om situationen för 50 år sedan inte existerar längre. Man kan alltså se historien som en kedja av beslut, där varje val öppnar eller stänger valmöjligheter i framtiden. Utvecklingen av socialt konstruerad vän eller fiendskap förstärker alltså sig själv och är sin egen förklaring. 32 Buzan & Waever klassificerar dessa mönster genom att utgå ifrån Wendts ide om Hobbesianska, Lockeianska eller Kantianska sociala strukturer 33, som utmärks av vilka roller aktörerna har till varandra fiender, rivaler eller vänner och hur internaliserade - genom tvång och våld, genom rationella vinst/förlust-beräkningar, eller genom en gemensam uppfattning om legitimitet och normer - dessa roller är. 29 Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s ibid 32 Ibid. Dock är det oklart ifall Buzan & Waever menar att denna path-dependency består av (a) konkret, empirisk erfarenhet av andra aktörers beteende, eller (b) en socialt konstruerad uppfattning om den andra aktören, en uppfattning som kanske inte nödvändigtvis är baserad på konkret erfarenhet utan lika gärna kan vara en förutfattad mening som säger mer om den egna aktören än om den andra aktören som uppfattningen handlar om. Jämför med konceptet fiendebilder ; Steiner, Kristian, 2009: forthcoming, Och vem är min nästa?, Malmö Högskola Kanske är det (c) en blandning av (a) och (b), men hur ser i så fall denna blandning ut? 33 Wendt parafraseras av Buzan & Waever (se nedanstående not), men för att jämföra med originalet, se Wendt, 1999,

19 RSKT använder dock en egen terminologi: En konfliktformation är ett komplex som domineras av rädsla för krig, och ett något bredare begrepp än Wendts motsvarande Hobbesianska struktur. En säkerhetsregim är på liknande sätt smalare än den Lockeianska strukturen, och beskriver ett komplex där rädslan för krig finns kvar, men det finns ett ofta informellt - regelverk som styr aktörernas beteende och begränsar användandet av våld som politiskt verktyg. Slutligen har vi säkerhetsgemenskaper där aktörerna överhuvudtaget inte förväntar sig att våld kommer att användas. 34 Buzan & Waevers övriga begreppsvärld RSKT är i första hand ett analytiskt ramverk och använder en rad termer för att närmare beskriva den säkerhetspolitiska kartan. Först och främst är det skillnad mellan olika komplex. Ett standardkomplex är ett komplex som nästan helt spelar på den regionala analysnivån. Dess säkerhetiseringsprocesser styrs av dels maktdistributionen mellan regionala stormakter och kan alltså vara uni, bi eller multipolärt, och dels genom mönster av vän eller fiendskap där komplexet kan beskrivas som en konfliktformation, en säkerhetsregim eller en säkerhetsgemenskap. Exempel på dessa är Mellanöstern, Sydamerika och Sydostasien. 35 Ett centrerat komplex å andra sidan är alltid unipolärt och domineras av en global makt. Dessa kommer i tre former; supermaktscentrerade komplex som exempelvis Nordamerika där komplexet är centrerat kring en supermakt, eller stormaktscentrerade komplex där en stormakt spelar den centrala rollen, t.ex. Rysslands roll i den post-sovjetiska regionen, är de vanligaste. Det tredje fallet är ett specialfall; i Europa har integrationen gått så långt att EU anses ha uppnått aktörsskap, och till och med agerar på den globala nivån, trots att det inte är en stat. EU utgör därför ett institutionscentrerat komplex. Distinktionen mellan standard och centrerade komplex är teoretiskt viktig eftersom det sistnämnda är en beröringsyta för den regionala och den globala analysnivån. Detta är också sant för ett stormaktskomplex, som Europa före andra världskriget, men detta skiljer sig från ett stormaktscentrerat komplex genom att medans det sistnämnda alltid är unipolärt så är 34 Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s

20 det förstnämnda bi eller multipolärt vilket ger det en helt annorlunda intern säkerhetsdynamik. 36 Det finns dock ytterligare beröringsytor mellan den globala och den regionala nivån. När en stor eller supermakt är kraftigt involverade i en annan region så kallas detta för penetrering. Penetrering är inte ovanligt i standardkomplex, genom att regionala stormakter väljer att alliera sig med utomstående super eller stormakter för att öka sina möjligheter att dominera den interna polariteten. 37 I extrema fall så kan penetreringen bli så intensiv att den regionala säkerhetsdynamiken helt överskuggas av den utomstående stormakten och sätts ur spel. Detta, vilket kallas overlay, skedde t.ex. i Europa under kalla kriget och i Afrika under kolonisationen. Overlay innebär att den aktuella regionen upphör att vara ett regionalt säkerhetskomplex, i och med att det saknar egna säkerhetiseringsprocesser. 38 Detta är inte den enda situationen där ett geografiskt område inte ingår i något säkerhetskomplex. Ostrukturerade områden är områden där staterna är så svaga att deras makt, kapacitet och aktörskap knappt stärker sig utanför statens egen gräns. Därmed finns det inte heller någon säkerhetsmässig interaktion heller. Säkerhetiseringsprocesserna rör i huvudsak interna hot, inte hot från andra stater. Ostrukturerade områden har dock ofta potential att utvecklas till säkerhetskomplex. Förkomplex är bilaterala säkerhetsrelationer med potential, medans proto-komplex har nog med relationer mellan en grupp stater för att utmärka dem från andra grupper, men inget av de två koncepten har ännu uppnått tillräckligt mycket interaktion för att kvalificera som ett regionalt säkerhetskomplex. 39 En isolator är en stat som befinner sig mitt i mellan, men utanför, två komplex. Detta är relaterat till det klassiska konceptet med en buffertstat, men de skiljer sig från varandra i och med att en buffertstat befinner sig inom ett komplex och är därmed betydligt mer centralt i de regionala säkerhetsinteraktionerna, medans en isolator skiljer interaktionerna åt. 40 Som sagt är regionala säkerhetskomplex aldrig överlappande; en stat är aldrig medlem i mer än ett komplex åt gången. Om en stats involvering i flera regioner hade kategoriserats som att de är medlemmar i flera komplex så hade den regionala och den 36 Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s 45-50, Buzan & Waever, 2003, s Ibid 40 Buzan & Waever, 2003, s 41 16

21 globala analysnivån riskerat att blandas ihop, och därmed blir teorin otydligare. RSKT förklara därför den typen av komplicerade fall med ovan nämnda begrepp som penetrering, isolatorer och overlay. Detta förklarar globala spelares involvering i andra regioner, samt stater som tycks stå utanför komplexen. När regionala spelare tycks vara medlemmar i flera komplex samtidigt så förklarar RSKT det med begreppen sub och superkomplex. Ett subkomplex är ett säkerhetskomplex i miniatyr, inuti ett större komplex; de definieras på samma sätt som ett vanligt komplex, men har dessutom så pass starka interaktionen med andra stater att de inte kan skiljas från det regionala komplexet. Till exempel är Mellanöstern ett regionalt säkerhetskomplex med starka interaktioner mellan alla staterna, men vissa band är starkare än andra och regionen kan därför delas in i tre subkomplex; Mahgreb, Levanten, och Gulfstaterna. Detta innebär dock inte att alla komplex innehåller subkomplex, även om det inte är ovanligt. 41 Ett superkomplex å andra sidan är när interaktionerna mellan två eller flera regioner är så starka att de inte kan ignoreras, men inte så starka att de kan räknas som ett enda komplex (med eventuella subkomplex). Om interaktionerna dock blir starkare så kan utvecklingen mycket väl gå åt detta håll, och vi får ett helt nytt komplex. 42 Variationer i säkerhetiseringsprocesser RSKT handlar inte enbart om att måla upp en världskarta med komplex, den är också viktigt att inse att säkerhet har olika innebörd i olika regioner. Som jag tidigare poängterat handlar säkerhet oftast om stater och militära hot, men det behöver inte göra det. Buzan har i sitt tidigare verk People, states & fear presenterat en modell med fem analyssektorer; den militära, den politiska, den ekonomiska, den samhälleliga och den miljömässiga sektorn. Alla dessa sektorer innehåller frågor som kan konstrueras som säkerhetshot. 43 I Regions & powers så presenterar Buzan & Waever en modell med tre olika typer av stater och dess effekter på säkerhetiseringsprocessernas natur. Moderna stater är den klassiska, westfaliska staten med starkt fokus på territorium och suveränitet. De har ofta en stark centralmakt och en distinkt identitet. De är relativt slutna samhällen som har starka gränser mot ekonomiskt och kulturellt inflytande utifrån, ofta med en merkantilistisk ekonomisk politik, och känner sig 41 Buzan & Waever, 2003, s Buzan & Waever, 2003, s Buzan, 1991, s

22 hotad av globaliseringen som de tror ska leda till att de antingen förlorar sin nationella särart eller halka efter i makt och status. Exempel inkluderar Kina, Indien och Turkiet. Postmoderna stater är betydligt mer öppna för ekonomisk och kulturella interaktioner och ser globalisering som något positivt. De är vanligtvis liberala demokratier och relativt välmående. Även om de fortfarande har formen av en westfalisk stat så är territorium betydligt mindre viktigt och de är inte alls lika måna om att skydda sin suveränitet till varje pris som en modern stat är. De fruktar inte heller militära hot i någon större utsträckning. Typexemplet är staterna i EU, medans USA och Japan ligger någonstans mitt i mellan moderna och postmoderna stater. Slutligen har vi de förmoderna staterna som är svaga stater i tredje världen, framför allt i Afrika. Centralmakten har en svag kontroll, och säkerhetshoten är dels till stor del interna, men de känner sig även hotade av att hamna i en beroendeställning till starkare stater. Denna kategorisering är en bred generalisering, och den styr inte hur säkerhetiseringsprocesserna ser ut, men den påverkar dem i hög utsträckning. Moderna stater säkerhetiserar framför allt den militära och politiska sektorn, medans postmoderna stater säkerhetiserar andra frågor, ofta kopplade till identitet, migration eller internationella handelsregler. Förmoderna stater befinner sig någonstans i mitten på spektrumet. Slutsatsen är alltså att man måste hålla i åtanke att säkerhetisering rör olika sektorer i olika regioner, och säkerhetiseringsporcesserna kan därför inte generaliseras allt för mycket. Olika regioner fungerar på olika sätt. 44 Kausalitet och förändringar Det RSKT gör är i första hand att erbjuda ett analytiskt ramverk, teorin erbjuder en begreppsvärld att organisera världskartan efter. Är detta nog för att utgöra en teori? Enligt vissa tolkningar, ja. Enligt andra tolkningar krävs det dessutom en falsifierbar hypotes om orsakssamband, något som RSKT egentligen inte innehåller. Buzan & Waever är dock givetvis inte ateoretiska. RSKT innehåller en användbar distinktion mellan olika analysnivåer och mellan olika regioner. Även om det saknas starka kausala påståenden så finns det svagare orsakssamband, man skulle kunna jämföra det med kvalificerade gissningar. Olika regioner säkerhetiserar på olika sätt, därför kan man inte generalisera särskilt mycket. Däremot finns det en inneboende potential för förändring i säkerhetskomplex-konceptet, och denna förändring är inte slumpmässig. 44 Buzan & Waever, 2003, s 20-26,

23 Komplexen är inte statiska, utan förändras allt eftersom säkerhetiseringsmönster förändras, men en region kan inte gå från vilken form som helst till vilken annan form som helst. Ett komplex kan antingen behålla sitt status quo, eller genomgå en extern förändring, eller genomgå en intern förändring. En extern förändring är t.ex. att ett ostrukturerat område kan bli overlaid eller forma ett nytt komplex. Om interaktionerna förstärks kan ett superkomplex bli ett helt nytt komplex, eller flera komplex kan bli ett superkomplex. Ett komplex kan bilda subkomplex om interaktionen mellan vissa stater ökar. Däremot är det mycket osannolikt att ett centrerat komplex blir ett ostrukturerat område. Internt kan polariteten eller vän eller fiendskapsförhållanden förändras, exempelvis kan ett unipolärt standardkomplex bli ett stormaktscentrerat komplex om den starkaste staten blir en global spelare. Det är dock mycket osannolikt att ett multipolärt standardkomplex går direkt från en konfliktformation till en säkerhetsgemenskap. Det är alltså en fråga om sannolikhet snarare än kausala lagar. 45 Sammanfattning RSKT målar upp en värld av socialt konstruerade säkerhetiseringsprocesser som skiljer sig från de klassiska systemperspektiven där säkerhet är något globalt. Det är en värld där den mesta säkerhetspolitiken sker inom regionala säkerhetskomplex, samtidigt som vissa aktörer dessutom agerar på den globala nivån och penetrerar andra regioner. På den regionala nivån är hotbilderna resultatet av dels realistisk maktpolitik och dels konstruktivistiska mönster av vän-och fiendskap. Komplexen kan vara allt från uni, bi eller multipolära, de kan vara allt från konfliktformationer till säkerhetsgemenskaper, de kan vara centrerade runt en supermakt eller präglas av bitter bipolär kamp mellan två supermakter som dessutom gärna tar sin regionala rivalitet till den globala arenan, de kan innehålla subkomplex eller vara en del av ett större superkomplex. Det är alltså en värld som är minst sagt komplex. 45 Buzan & Waever, 2003, s 65-70,