The Mysterious Life of the Body: A New Look at Psychosomatics Jennifer Bullington Department of Health and Society Linköpings Universitet

Transkript

1 The Mysterious Life of the Body: A New Look at Psychosomatics Jennifer Bullington Department of Health and Society Linköpings Universitet Enligt en ledarartikel i Dagens Nyheter från april i år (se annan plats i detta arbete) upptas så mycket som procent av primärvårdens resurser av människor som somatiserar i grunden psykosociala problem. Generellt otillfredsställande livssituationer tar sig uttryck i t ex andningssvårigheter, muskelkramper och diffusa smärtor eller kronisk värk. Dessa människor återvänder till sjukvården för hjälp gång efter gång utan att bli botade, annat än ytterst tillfälligt och partiellt. Frågan hur dessa problem ska förstås, avhjälpas eller mildras har inget givet svar, och allt sedan Freuds tidiga arbete med hysteriska patienter har olika delar av hälsovårdens yrkeskunniga, utifrån sina egna perspektiv, försökt utarbeta teorier och metoder för att kunna förstå och hjälpa dessa patientgrupper. I sin avhandling från 1999, The Mysterious Life of the Body: A New Look at Psychosomatics, redogör Jennifer Bullington 1 för sin förståelse av detta svåra terapeutiskt fält. Hennes förklaringsmodell utgår från den fenomenologiska vetenskapliga traditionen som hävdar att upplevelsen av fenomenen (det sätt på vilket världen framträder för oss) är den enda säkra kunskapen vi kan nå. 2 Denna vetenskapliga tradition tog sin början i och med den tyske filosofen Edmund Husserls ( ) arbete vars syfte kan sägas vara att avslöja alla implicita villkor på vilka all vetenskap är grundad. Ett sådant avslöjande kräver som förutsättning att man klargör själva medvetandets strukturer och parentessätter allt innehåll som inte har sitt ursprung i själva medvetandet. Den fenomenologiska filosofin och argumenteringen är mycket svårgenomtränglig och jag ska inte gå vidare in på dess detaljer i den här redogörelsen. Som bakgrund till sin egen diskussion om hur vi kan förstå den psykosomatiske patientens svårigheter går Jennifer Bullington genom hela den filosofiska historien kring det problem som i facklitteraturen kallas the mind-body problem vilket behandlas inom det område i filosofin som kallas the philosophy of mind eller medvetandefilosofi. I vårt vardagliga tänkande föreställer vi oss oftast att människan existerar i två former, vilket uttrycks på det viset att vi har en kropp och en själ, och att olika delar av våra liv försiggår i dessa två dimensioner. Vi tänker ofta på Descartes som upphovsmannen till denna dualism, dvs. tanken att människan har en kropp som är materiell till sin natur och en själ som existerar utanför kategorierna spatialitet och temporalitet. Vi är dock på samma naturliga sätt medvetna om att dessa två dimensioner inte existerar oberoende av varandra. Trots att en person med en dualistisk syn på människan kanske kan tänka sig en själ utan kropp förblir den empiriska utmaningen för vår tanke, och i praktiken för den professionelle psykologen, att skapa en modell eller teori om hur denna interaktion mellan kropp och själ ser ut och ska förstås. Denna utmaning kan sammanfattas i begreppet mental kausalitet. 1 I fortsättningen förkortat JB. 2 För en utförlig beskrivning och diskussion av fenomenologin som kunskapsteoretisk ståndpunkt se bl a Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper av Allwood, C M och Erikson, M G. Studentlitteratur: Lund

2 JB menar, kanske i motsats till många biomedicinskt inriktade forskare, att våra insikter om detta problemområde svårigheter endast fördjupas i takt med att den moderna neurovetenskapen avancerar. Vad dessa vetenskapliga framsteg ger oss är endast en klarare och mer fördjupad bild av problemet, medan svaren på frågorna om mental kausalitet förblir lika undflyende som tidigare. Utifrån problemets nuvarande formulering har en del forskare (bl a Noam Chomsky) velat konstatera att den mänskliga tankeförmågan helt enkelt måste inse sin begränsning när det gäller att förstå hur hjärnkemin är relaterad till vårt mentala liv. I det fallet är den kognitivt betingade avgrunden mellan kropp och själ något vi måste lära oss att leva med. Ett alternativt svar på den frågan skulle kunna vara att konstatera att problematiken i grunden är så felformulerad att den inte utan ett radikalt annorlunda synsätt kan angripas fruktbart och göras till en möjlig utgångspunkt för lösningsförsök. Jag tolkar JB:s diskussion kring psykosomatiska problem utifrån den fenomenologiska ståndpunkten som ett sådant perspektivskifte och lösningsförsök. Å andra sidan har materialisterna eller monisterna 3 det inte särskilt mycket lättare när de ställs inför utmaningen att identifiera eller likställa kropp och själ med varandra. Problemet blir då att övertygande argumentera för att smärta (subjektivt tillstånd) är ett tillstånd i hjärnan (objektivt faktum). Dessa två poler dualism och materialsim/monism är typståndpunkter inom ett helt spektrum av idéer kring relationen mellan kropp och själ. För att klargöra detta problemområdes karaktär räcker det att inse den grundläggande motsättingen mellan dessa två föreställningar men det bör nämnas att andra kvalificerande justeringar ofta har gjorts i tillägg till dessa. Bland dem finns bl a neutral monism (som hävdar att både materia och ande kan reduceras till en tredje substans) och olika s.k. emergensteorier som syftar till att förklara hur materia måste vara organiserad för att ett mentalt liv skall kunna uppstå. Jag ska inte gå vidare in på dessa teorier utan hänvisar den intresserade läsaren till relevant litteratur för ytterligare redogörelser. Jag vill genom att någorlunda noggrant redogöra för de teoretiska insikterna i problemen kring relationen mellan kropp och själ påvisa psykosomatikens i grunden filosofiska fundament. Jag tror det är viktigt att ha en klar uppfattning om att det är denna grund vi bygger vidare på i våra försök till en mer empirisk förståelse av psykosomatiska symptom så som de visar sig i våra patienters dagliga liv. Trots att begreppen objekt(ivt) och subjekt(itv) kan kännas utnötta och slentrianmässiga när det gäller att ordna vår egen förståelse av världen måste jag ändå ta dessa i bruk när jag nu vill placera in JB:s synsätt på psykosomatiska problem i den vetenskapsteoretiska debatten. Vi kan, å ena sidan, till de objektiva teorierna räkna traditionella biomedicinska förklaringsmodeller. Dessa modeller tillskriver kroppen egenskap av det och betraktar den ungefär som ett mekaniskt system och gör detta från en position utanför kroppen. Detta är det naturvetenskapliga perspektivet. Till de förklaringar som lägger störst betydelse vid det subjektiva innehållet i de psykosomatiska symptomen, å andra sidan, kan räknas bl a psykoanalysen. Men trots att psykoanalysen betonar patientens subjektiva konstruktion av sin 3 Monism ståndpunkten att världen består av en substans eller styrs av en princip. Kropp och själ blir då uttryck för ett och det samma.

3 värld inbegriper den icke desto mindre vissa avsevärda nomotetiska 4 inslag sin teori (t ex oidipuskomplexet och driftsutvecklingen). Inom det subjektivistiska perspektivet är man mer, eller uteslutande, intresserad av kroppen som ett jag. JB menar här att snarare än att utgöra ett objekt i sig så är kroppen själva villkoret för att vi ska kunna ha och uppfatta objekt. Vi är således kroppar. Det är denna kropp som JB kallar den levda kroppen i motsats till naturvetenskapens objektiva kropp. Förståelsen av den levda kroppen är helt grundläggande för att kunna tillägna sig en fenomenologisk förståelse av psykosomatiska problem. JB vill med detta synsätt befria sig från den empiricistiska förståelsen av människan såväl som den dualistiska som så att säga klyver människan i två delar. Den enhet hon väljer att ta som sin utgångspunkt är enheten kropp/själ/värld. Hon säger här: den levda kroppen är personens förkroppsligade subjektivitet i hans eller hennes konkreta livssituation. 5 JB menar att den levda kroppen är ursprunget och förutsättningen för den objektiva kroppen, vilken alltså är ett derivat eller avledning, då den konstruerats av den levda kroppen utifrån ett specifikt vetenskapligt ideal och perspektiv. Helt avgörande för förståelsen av psykosomatik och den fenomenologiska ansatsen till en förklaring av problemet är det faktum att vår upplevelse av våra kroppar är tvetydig. Kroppen är både ett quasi-objekt som kan observeras precis som vilket annat ting som helst och ett jag, det medium genom vilket andra objekt överhuvudtaget kan konstateras existera. Biomedicinen har naturligtvis bara fokuserat på den första av dessa kroppar och därför misslyckats att erbjuda verklig hjälp åt psykosomatiskt sjuka patienter. Samtidigt är JB mycket noga med att betona den traditionella medicinska vetenskapens förtjänster när det gäller att förstå hur människokroppen fungerar mekaniskt och kemiskt och hur den kan behandlas i akutfasen av en sjukdom. Om vi tar exemplet med en kvinna som utvecklar eksem kan det förklaras fysiologiskt som ett resultat av en allergisk reaktion eller vi kan förstå det som en reaktion på hennes mans otrohet. Poängen här är att dessa två beskrivningar inte motsäger varandra, utan besvarar två olika frågor på två olika betydelsenivåer. Problemet vad gäller distinktionen mellan de två synsättet på kroppen visar sig ofta i behandlingssituation där läkarens uppmärksamhet upptas av den objektiva kroppen medan patienten ofta kämpar för att föra in den levda kroppen i mottagningsrummet. JB går igenom några olika förklaringsmodeller för psykosomatiska besvär och finner att de alla på någon eller flera punkter har svagheter. Hennes kritik går mestadels ut på att man fastnat i översättningsproblem när man utifrån sitt dualistiskt synsätt tvingats till jämförelser av kropp och själ på ett alltför abstrakt sätt. Bland annat refererar hon till Freuds lärjunge Felix Deutsch som myntade begreppet the mysterious leap from the mind to the body med avseende på svårigheterna att teoretiskt tillfredsställande kunna förstå konversionshysterin. Även i de fall där psykoanalysen varit beredd att lämna ett mer renoldat intrapsykiskt perspektiv (som i objektrelationsteorin) menar JB att den också här faller offer för traditionell västerländsk vetenskapssyn i sin skarpa uppdelning mellan subjekt och objekt. Det är alltså dessa dikotomier JB vill undvika när hon med utgångspunkt i den franske filosofen Maurice Merleau-Pontys 6 ( ) fenomenologi försöker belysa människan som en enhet bestående av kropp/själ/värld. Merleau-Ponty var professor i filosofi, psykologi och pedagogik och har i många texter skrivit om kroppens filosofi. 4 En nomotetisk vetenskap intresserar sig för lagbundenheter och för de förutsägelser som kan göras utifrån fastställda (natur)lagar. 5 Min översättning från det engelska originalet. 6 I fortsättningen förkortat M-P

4 M-P ville i sin filosofi klargöra och betona perceptionens bidrag till eller konstruktion av människans upplevelse av världen i sitt medvetande. Han menade att det mänskliga medvetandet har en tendens att hoppa över direkt till objekten utan att beakta sitt eget bidrag till den verkligheten. För att nå säker kunskap försöker man i den fenomenologiska traditionen sätta den objektiva världen inom parentes. Man förnekar dock inte att yttervärlden existerar i sig själv. I Husserls ursprungliga fenomenologi delades erfarenheten upp i två poler; noesis, medvetandeflödet och noema, objektet så som det framträder i medvetandet. Han kallade noema för den fenomenologiska resten, vilket i fallet med ett träd skulle vara trädheten, inte själva trädet i sig. Vidare delade Husserl upp jaget i det transcendentala jaget, ursprunget till alla erfarenheter, och det empiriska jaget, vilket alltid är insatt i världen. M-P ville inte gör denna uppdelning utan menar jaget alltid är ett förkroppsligat jag, och förkastar på så sätt Husserls idealism. (M-P säger att idealism has missed the world, while empiricism has ignored the subject.) Det enda medvetande som finns, enligt M-P, är det medvetande som redan finns i världen. JB menar att det empiriska, psykologiska och konkret förkroppsligade jaget på så sätt både konstituerar (är noetiskt) och är konstituerat (är noematiskt). För M-P börjar den vetenskapliga undersökningen med den levda kroppen som sitter fast i en värld av mening och betydelse. M-P menar vidare att vi inte bör tänka oss ett givet förnuft eller sammanhållen kognitiv apparat som skapar mening utan att betydelsen av syntesen av utifrån kommande stimuli redan finns på den kroppsliga nivån och att perceptionen, vilken han alltså betonar, inte styrs mentalt utan är förankrad på en kroppslig nivå. Subjekt och objekt föds alltså tillsammans och samtidigt. M-P tar exemplet med förgrund och bakgrund. Detta fenomen existerar inte i den objektiva, fysiska världen och kan alltså inte sägas höra till objektet i sig. Fenomenet skapas istället av subjektet utifrån och med hänsyn till objektets egenskaper (t ex dess egenskap att ha sidor). M-P säger: We need both the subject with his/her point of view and the world in order for these perceptual phenomena to exist. We call the area where this meeting occurs the world, and the world can only arise due to our bodies. Human existence, embodiment and the world are thus bound up in an indissoluble unity. To exist as human beings is to belong to the world in this special way. Vi får här en god bild av vad M-P menar med världen. Världen är i det här sammanhanget något som kan framträda, och M-P säger följaktligen i en vacker metafor: vi är varats noder, de platser där världen kan framträda. M-P menar att föreställningsförmåga, rationalitet, språk och kultur byggs alla byggs ovanpå den perceptuella erfarenhetens fundament. Detta är existensens mest fundamentala nivå, lägre kommer vi inte. M-P vill inte förlägga själen utanför kroppen utan säger att den opererar även på kroppslig nivå, i perceptionen: we don t see with our eyes, we see with sight. Sight is a lived relation between the lived body and the world. We are a body-subject, living a mind/body/world unity. Vi borde därmed ha fått en preliminär uppfattning av vad M-P menar med kropp/själ/värld och varför detta är utgångspunkten för förståelsen av människans hälsa. Hur ska vi då förstå människan, psykiskt och socialt, i hennes förhållningssätt till världen och sin livssituation? M-P talar om kropp och själ som olika planes of signification. Förståelse och kunskap existerar redan på kroppsnivå. M-P tar exemplet med överklassdamen som med en plymhatt på huvudet rör sig i sin våning, hela tiden utan att stöta emot något. Detta kan kallas kroppsintentionalitet, kroppens liv som ännu inte är tematiskt och personligt. Man kan tänka sig att vi hela tiden rör oss längs ett kontinuum från denna kroppsbetydelsenivå till högt utvecklade, personliga handlingar som ofta är noggrant artikulerade språkligt. På detta

5 sätt vill M-P visa hur den levda kroppen är det fundament på vilket alla betydelselager vilar, från enkel perception till komplexa former av psykologiskt och socialt liv. Själ/kropp/värld är också ett dialektiskt system där världen ställer vagt formulerade frågor till människan, vilka hon känner sig tvingad att svara på. Här uppstår en spänning som vi genom att respondera med vår kropp, vårt psyke och våra sociala relationer kan reducera. Meaning emerges as the world and the subject carve out each other somewhere towards the middle., säger M-P. I den beskrivna dialektiken med människan och världen som två poler uppstår strukturer. Viktigt är att vi inte förstår dem som tillhörande antingen människan eller världen, utan som ännu ett mitt-emellan-fenomen. Dessa strukturers dynamik har annars stora likheter med Piagets begrepp ackommodation och assimilation. En framgångsrik struktur hjälper till att lösa upp spänningen mellan människan och världen. När människan möter något hon känner sig bekant med använder hon sig av sedimenterade strukturer (assimilation). När det hon ställs inför däremot är obekant transformeras strukturerna genom spänning (ackommodation). M-P säger apropå detta: The more I deepen and articulate my understanding of the world, the more of the world is shown to me. This is the human condition, to be a subject, already in the world, directed towards it, continually asking questions of it, being questioned, sedimenting the world in layers of ready-made significations, but also always prepared to overturn comfortable structures and transform the world (through the creation of new structures) when necessary. JB menar att det för att njuta hälsa är ett villkor att vi sätter fenomenen i rätt förhållande till varandra med avseende på vad som är framför respektive bakom. Den psykosomatiska patienten har vänt på förhållandet mellan kropp och värld; han eller hon lever med kroppen som förgrund medan the-world-attended-to blivit bakgrund. JB formulerar två definitioner på psykosomatisk patologi. Den första är en bredare definition: symptomen, som kan uppstå med eller utan bakomliggande skada, används på ett sådant sätt att de ersätter symboliska, verbala uttalanden. Den andra, och smalare definitionen går ut på att den psykosociala verkligheten som patienten lever i är av betydelse för att symptomet ska kunna uppstå och leva vidare i patologin. Det är då fråga om en mer regelrätt etiologi. I JB:s psykosomatiska teori används ett antal begrepp från M-P:s fenomenologi. Nedan följer en redogörelse för var och en av dem. DEN LEVDA KROPPEN: begreppet undviker problem med interaktion som uppstår när objektiva processer (adrenalinnivå, muskeltonus, blodtryck etc.) ska sammanfogas med subjektivt meningsskapande inom det psykosociala området. STRUKTURER: används för att redogöra för den psykosomatiska patientens val av kroppsuttryck. Strukturer levs alltid och existerar aldrig utanför varat-i-världen. En struktur är alltså en viss typ av levd relation med världen. TRANSFORMATION AV STRUKTURER OCH MENINGSDIALEKTISKA PROCESSER: mening uppstår genom en kontinuerlig levd process där subjektet möter världen genom strukturer. Då en människa inte kan transformera sina strukturer, och därmed skapa ny mening, så avstannar livsflödet. Världen blir då mindre artikulerad och mer stereotyp.

6 SEDIMENTERING: det sätt på vilket strukturer (kroppsliga, perceptuella, psykologiskakognitiva och sociala strukturer) tenderar att upprepa sig själva. Genom sådan sedimentering förankras vi i världen och kan erfara stabilitet och säkerhet när vi rör oss i vår värld. Somatisering är sedimentering av kroppsliga strukturer. TRANSCENDENS: är människans specifikt mänsklig kapacitet, kapaciteten att gå bortom det givna mot det möjliga. Det är denna transcendenta dimension som understödjer upplevelsen av ett själv, tydliggör konturerna i den egna narrativa strukturen och motiverar den vuxna människan till ansvarstagande. Psykosomatisk ohälsa kan likställas med patientens förlust av den transcendentala dimension i sitt liv. SJÄLVTILLBLIVANDE: den ständigt pågående omdefinieringsprocessen med avseende på självets natur. Självtillblivandet kräver att vi hela tiden kan förstå berättelsen om oss själva, så som jag formulerar den för mig själv och andra. Att ha eller vara ett själv innebär att ständigt omdefiniera sig själv i förhållande till världen. Att resignera från självet och självtillblivandet innebär att fly från den frihet det innebär att aldrig riktigt känna sig själv, eftersom detta är en förutsättning för att den dialektiska processen visavi världen skall ha fog för att fortsätta. Strukturer, vidare, existerar på olika nivåer. De högre strukturerna är de som utvecklats genom mognads- och socialisationsprocessen och refererar till nivåer som har att göra med kognition, språk och kulturell kompetens. Dessa strukturer medger ett större mått av klarhet, artikulering och nyans i livsupplevelsen. JB sorterar in perception, sensationer, sinnestillstånd och olika former av kroppsupplevelser under begreppet lägre strukturer. Vad hälsa egentligen innebär är att kunna fritt röra sig upp och ner längs detta continuum av högre och lägre strukturer. Vi måste alltså kunna avge adekvata svar i den dialektiska processen visavi världen. Att vara alltför kroppsligt medveten utgör troligen ett hinder för att t ex hålla ett föredrag om ett svårt ämne, samtidigt som det säkert vore starkt njutningsnedsättande att lösa ekvationer under ett sexuellt möte. Det finns alltså en naturlig korrespondens, eller överensstämmelse, mellan vårt själv och vår situation (vårt vara-i-världen ), så som den framträder för oss genom fråga-svar-strukturer. Hur ser då JB på frågan hur en psykosomatisk patient botas? Ja, hon tänker sig en process i stil med följande. I början finns kroppslig mening (det psykosomatiska symptomet) som ett skydd mot den generella meningslösheten som existerar. Sedan väcks ångest, vilket kan sägas uppstå när det kroppsburna skyddet mot meningslöshet är på väg att avlägsnas. Därefter, när meningen kan lyftas upp på psykosociala betydelsenivåer kan äntligen personlig mening uppstå och patienten kan förstå sin livsmening och därmed bli kvitt de kroppsliga symptomen. Varför är det då kurativt att tänka och känns och att uttrycka detta? JB menar här att det är endast genom de högre strukturerna (genom verbalisering av tankar och känslor) som vi har tillgång till oss själva som personer och inför andra kan vara andra själv. Självet kan alltså bara återinföras i ett meningsfullt psykosocialt sammanhang genom de högre strukturerna. JB skriver: To become oneself means to partake in the enactment of personal meaning and signification, which is that moment of freedom and transcendence whereby one takes up and transforms the facts of one s existence into a personal narrative.

7 Meningen som människan erfar på kroppsnivå är alltså ännu inte tematiskt inkorporerad i den personliga livsberättelsen; den har inte sorterats in och givits en meningsfull plats bland andra upplevelsefakta. Precis som Joyce McDougall inom den psykoanalytiska traditionen, menar JB att ett psykosomatiskt förhållningssätt till världen har stora likheter med psykos. Psykosen, psykosomatosen och ångesten är alla högre strukturer som brutit samman när individen inte längre kan bemästra sin erfarenheter i världen. Eftersom inte ens den mest uttalade psykosomatiker kan låta bli att stå i något slags förhållande till omvärlden, och därmed ingå i en dialog med världen, så kommer mening eller betydelse att visa sig på något sätt, även om detta bara kan ta sig uttryck på en rudimentär nivå i kroppen. Psykosomatisk kommunikation handlar alltid på en manifest nivå om något (benet värker, huvudet spränger, ryggen smärtar), och mycket om någon, dvs jag. JB kallar detta förhållningssätt, i enlighet med M- P:s terminologi, being-towards-the-body, istället för som hos den friska människan som ett syntetiserande subjekt being-towards-the-world. Psykosomatiska symptom kan ofta tolkas meningsfullt. Att ligga ner kan innebära att ge upp. Att lida av spasmer kan vara en ersättning för utebliven orgasm. Här kan vi se att dessa symptom redan innehåller fröna till betydelse på en högre nivå. Att gäspa, spotta ut, nysa och kräkas är alla förkastande handlingar. De uttrycker förkastande, eller på kroppslig betydelsenivå, är förkastande. Likheter kan ses med barnets utveckling som från att först spottat ut mat den inte vill äta senare lär sig att säga nej. Exakt samma betydelse, eller intention, har således lyfts från en lägre nivå till en högre. Det är intressant att notera att JB:s fenomenologiska teori om psykosomatik påminner om mycket gamla föreställningar om sjukdom och hälsa under Antiken där individens tillstånd sågs som en störd relation i förhållande till den kosmiska ordningen. Det är alltså inte individen oberoende av situation som är sjuk, utan själva relationen mellan människan och hennes värld och konkreta livssituation. Avslutningsvis vill jag reflektera över kommentera texten från ett praktiskt perspektiv. Kritik skulle lätt kunna riktas mot den fenomenologiska teorin om psykosomatik som går ut på att den är för högtflygande teoretisk och därför inte av litet värde för praktikern. Det har slagit mig att en stor del av skillnaden mellan objektiva vetenskaper (positivistisk naturvetenskap) och mer subjektiva vetenskaper (till exempel fenomenologin) är den betydelse man fäster vid kunskapssubjektet, dvs den enskilde som bärare av kunskapen, och hans eller hennes utveckling. För mig är det alltid intressant att undersöka och försöka förstå relationen mellan kunskap och människan som bärare av denna kunskap, oavsett vilken vetenskaplig metod vi tänker oss. När vi hanterar teknik i vårt dagliga liv utnyttjar vi produkterna av instrumentell kunskap utan att själva vara bärare av denna kunskap. En ingenjör kan idag med ganska liten utbildning lätt komma att besitta kunskap och förmåga som vida överstiger den som överhuvudtaget var möjlig för en person med samma ambitioner några århundraden tillbaka. Dagens ingenjör börjar sitt kunskapstillägnande på en helt annan objektiv nivå än sin historiska kollega. Om vi tar psykologen som ett exempel på någon som behöver använda mer subjektiva metoder kan vi se att det inte förhåller sig på samma sätt. Psykologen måste, trots att teoriutvecklingen också inom hans eller hennes fält gjort enorma framsteg över seklen, på ett helt annat sätt börja från ett nolläge när det gäller att tillägna sig en personlig kunskap som är användbar i mötet med patienten. Det handlar om personlig utveckling som främjas av att medvetandet - både faktamässigt, kognitivt begreppsmässigt och andligt expanderas och kan ta in och förstå mer av det som uppstår i relationen till patienten och omvärlden. Jag upplever

8 det som att JB:s fenomenologiska psykosomatiska teori är en teori som, förutom att den belyser en viss sorts patologi, också beskriver subjektets kunskapsutveckling, särskilt träffande med avseende på psykologens ansträngningar att förfina sitt instrument, nämligen sig själv.