Återhämtning som ledstjärna utvärdering av Hela vägens psykiatri Gästrikland

Transkript

1 FoU rapport 2012:2 Återhämtning som ledstjärna utvärdering av Hela vägens psykiatri Gästrikland Bengt Finn och Kristina Bromark

2

3 Återhämtning som ledstjärna utvärdering av Hela vägens psykiatri Gästrikland Bengt Finn och Kristina Bromark

4 FoU Rapport 2012:2 FoU Välfärd Region Gävleborg Layout; Gunilla Bloom Lundqvist Tryck: Backman Info, Gävle ISSN:

5 Förord Socialstyrelsen har fördelat statliga medel för åren i syfte att förstärka kompetensen bland personal som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Inom ramen för denna satsning pågår projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland fram till december Projektet syftar till att förbättra den enskildes (brukarens/patientens) möjligheter att leva ett självständigt liv i samhället. Målgruppen i kompetenssatsningen är främst baspersonal inom kommunernas socialpsykiatri och landstingets vuxenpsykiatri. På uppdrag av Hela vägens psykiatri Gästrikland har FoU Välfärd, Region Gävleborg utvärderat hur återhämtningsperspektivet, som genomsyrar kompetensutvecklingen i projektet, avspeglas i brukares och anhörigas upplevelser, i verksamheter och organisationer. Resultaten av utvärderingen presenteras i denna rapport. Vi vill här rikta ett stort tack till chefer, personal, brukare/patienter och anhöriga/närstående som genom intervjuer på ett engagerat sätt delat med sig av sina erfarenheter och synpunkter. Utvärderingen har genomförts av Bengt Finn och Kristina Bromark. Gävle i april 2012 Karin Tillberg Mattsson Forskningsledare FoU Välfärd, Region Gävleborg

6 4

7 5 Innehållsförteckning FÖRORD... 3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING... 5 SAMMANFATTNING INLEDNING OCH BAKGRUND Milton-projektet Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland Utvärderingsuppdraget UTVÄRDERINGENS UPPLÄGG OCH GENOMFÖRANDE Begrepp Intervjuundersökning Urval och genomförande av intervjuer med chefer och projektledning Urval och genomförande av intervjuer med personal, brukare och anhöriga ÅTERHÄMTNING Återhämtning ett forskningsperspektiv RSMH definierar återhämtning RESULTAT OCH ANALYS Sagt om projektet som helhet Projektledarna Cheferna berättar Personal berättar En gemensam vision Perspektiv på återhämtning Ett brukar- och anhörigperspektiv Ett chef- och personalperspektiv Analys av perspektiv på återhämtning Mätning av fenomenet återhämtning en begreppsfråga Brukarinflytande och återhämtning Brukare och anhöriga berättar Personalen berättar Cheferna berättar Brukarinflytande centralt i återhämtning Förutsättningar att arbeta återhämtningsinriktat Cheferna berättar Personalen berättar Brukare och anhöriga berättar Analys av förutsättningar att arbeta återhämtningsinriktat i vård och stöd Samverkan viktig för återhämtning Cheferna berättar Personalen berättar Brukare berättar Anhöriga berättar I samverkan är alla parter viktiga AVSLUTANDE DISKUSSION...41 SLUTSATSER...44 Hur brukare och anhöriga upplever det återhämtningsinriktade arbetssättet...44 Om personal anser att de arbetar återhämtningsinriktat...44

8 6 Om chefer och ledning anser att återhämtningsinriktat arbete genomsyrar verksamheter...45 Förtjänster och förbättringsområden...45 REFERENSER...47 BILAGA 1 INTERVJUGUIDE, CHEFER...49 BILAGA 2 INTERVJUGUIDE, PERSONAL...50 BILAGA 3 INTERVJUGUIDE, BRUKARE...51 BILAGA 4 INTERVJUGUIDE, ANHÖRIGA...52 BILAGA 5 MISSIV (PERSONAL)...53 BILAGA 6 MISSIV (BRUKARE/ANHÖRIGA)...54

9 7 Sammanfattning Hela vägens psykiatri Gästrikland är ett samarbetsprojekt mellan Landstinget Gävleborg, de fyra gästrikekommunerna Gävle, Hofors, Ockelbo och Sandviken samt fem brukarföreningar. En central inriktning för den kompetensutveckling som skett inom ramen för projektet har varit återhämtning och återhämtningsinriktat arbetssätt. Det är denna inriktning som föreliggande utvärderingsrapport handlar om. Syftet med utvärderingen har varit att undersöka (1) hur brukare och anhöriga upplever det återhämtningsinriktade arbetssättet, (2) om personal anser att de arbetar återhämtningsinriktat, samt (3) om chefer och ledning anser att återhämtningsinriktat arbete genomsyrar verksamheterna inom kommunens socialpsykiatri och landstingets vuxenpsykiatri. Projektledning, inflytandesamordnare, chefer, personal, brukare och anhöriga har i undersökningen intervjuats, för att ge sin bild av återhämtningsbegreppet och förutsättningarna att arbeta återhämtningsinriktat. Både brukare och anhöriga beskriver att det stöd brukarna får överlag är bra. Det går smidigare att prata med personal; man upplever sig bli lyssnad på och respekterad för sin person i högre grad nu än tidigare. Brukarna upplever sig ha en relativt hög grad av inflytande över innehållet i de insatser som tillhandahålls, särskilt från kommunen. Framför allt fungerar vården och stödet bra i den mån man har en diagnos. Både brukare och anhöriga är dock missnöjda med tillgängligheten vad gäller insatser om man har mer komplexa behov. Då får man ofta själv både söka information och samordna insatserna. Såväl anhöriga som chefer lyfter fram att anhöriga alltför sällan bjuds in att delta i samverkan, inte minst när Min återhämtningsplan upprättas. Ur ett återhämtningsperspektiv är det omgivande nätverket, inklusive anhöriga, centralt. Både chefer och personal beskriver att ett återhämtningsinriktat arbetssätt är ett synsätt och förhållningssätt, snarare än en metod. Det innebär bland annat att förmedla hopp till brukaren och tillåta en hög grad av inflytande. Personalen upplever sig dock sakna verktyg för att på bästa sätt kunna omsätta sina teoretiska kunskaper om återhämtning i praktiken. I vissa verksamheter har man valt att komplettera återhämtningsutbildningen med utbildningar i specifika metoder, exempelvis Motiverande samtal eller Ett självständigt liv. En slutsats från föreliggande studie är att sådana verktyg, liksom t.ex. kognitiv beteendeterapi eller Assertive Community Treatment, kan fungera som verktyg för att stödja en brukares återhämtningsprocess. Det viktiga är att valet av metod anpassas till varje unik situation, och att stödet är anpassat efter brukarens egna behov och önskningar. Chefer och personal anser att samverkan mellan vissa delar av landstingets och kommunernas verksamheter har stärkts i och med projektet. Men man säger sig också uppleva en brist på samverkan inom den egna organisationen, en brist som är mer påtaglig än mellan huvudmännen. Cheferna lyfter även fram svårigheten att samverka med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, två viktiga aktörer för den enskildes hela situation. Avsaknaden av en projektledare på heltid och av en bred förankring av återhämtningsperspektivet på alla nivåer i organisationerna lyfts fram av såväl chefer som personal. Återhämtningsperspektivet skulle behöva finnas med i t.ex. kvalitetsdeklarationer och styrdokument, för att verkligen få genomslag.

10 8 Stanna upp en stund! Se djupt in i mina ögon kan du läsa hur jag mår? Ta dig tid en stund och lyssna. Säg få ord själv. Ge mig inte några goda råd utan led vårt samtal varsamt så att jag själv kan finna vilka vägar jag ska gå. Ge mig värme och omtanke kanske närhet men fråga ödmjukt vad jag vill ta emot. Om det lilla barnets känslor inom mig kommer ut när min själ har ett öppet sår - önskar jag att du är så trygg i dig själv att du kan ta emot dem. Vulkanen av känslor som kanske har varit instängda hela mitt liv har inte med dig och mig att göra. Ge mig av ditt lugn och försök att ha tålamod. Tvinga mig inte till något som jag inte är redo för. Visa mig respekt och se mig som den individ jag är. Jag är inte min diagnos. När jag är frisk har jag ett vanligt liv. Både du och jag har känslor som går upp och ner. Alla går igenom kriser. Vi har alla en styrka och kraft inom oss som kanske är gömd men som kan lockas fram. Om du kan känna kärlek till dig själv, och att du duger och är värdefull, har du mer att ge till andra. När jag inte kan känna min egen styrka önskar jag att du delar med dig av din. Pia Röjdeby

11 9 1. Inledning och bakgrund Återhämtningsbegreppet är ett begrepp som har blivit vägledande för den psykiatriska vården i en rad anglosaxiska länder (Ljungqvist och Jenner, 2009). Det finns ingen enhetlig eller allomfattande definition av begreppet återhämtning, men man kan lyfta fram vissa aspekter som betonas i de olika definitionerna som förekommer (läs mer i kapitel 3 längre fram). En aspekt är att gå vidare med sitt liv och göra symptom och tillkortakommanden hanterbara och mindre dominerande i livet och en annan aspekt handlar om makt; makt över sina symtom och makt över den behandling man erbjuds. Den enskildes delaktighet och inflytande i verksamheter, samt i den vård och stöd som ges, är aktuella frågor som diskuteras i dagens socialtjänst och i psykiatrin (Karlsson och Börjesson, 2011), inte minst när det gäller frågan om evidensbaserade praktiker. Diskussionen om brukarinflytande är viktig, såväl för dem som arbetar i olika sociala verksamheter, som i den politiska debatten. Delaktighet och inflytande är även viktiga hörnstenar i ett återhämtningsinriktat arbetssätt. Projektledningen i Hela vägens psykiatri Gästrikland menar att ett återhämtningsinriktat arbetssätt ska genomsyra den vård och det stöd, som personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning erbjuds (Sundqvist och Höök, 2011). Det ska vara möjligt för den enskilde att ta del av de vardagsmönster och livsvillkor som följer samhällets konventionella mönster, något som betonas i de senaste decenniernas tankar om normalisering och integrering och som även åsyftades med psykiatrireformen. Psykiatrireformen som genomfördes i mitten av 1990-talet innebar bland annat att kommunernas socialtjänst övertog huvudmannaskapet för vissa delar av den vård och det stöd till personer med psykiska funktionsnedsättningar som tidigare ingått i den psykiatriska vården. Det som tidigare enbart bedömdes ur ett kliniskt perspektiv kompletterades med sociala bedömningar och rent konkret innebar reformen bland annat att institutionsvård ersattes med integrerat boende i samhället. Det vi idag kallar socialpsykiatri växte fram och utvecklades (Piuva m.fl, 2011). Socialpsykiatri kan beskrivas som vård och stöd i samspel med den sociala miljön. De sociala faktorernas betydelse för psykisk hälsa får ett givet utrymme. Den socialpsykiatriska verksamheten har ett delat ansvar mellan olika organisationer där de viktigaste är landstingets psykiatri, kommunernas socialtjänst, arbetsmarknadsmyndigheterna och försäkringskassan. Dessa organisationer har olika uppbyggnad, vilar på olika lagar och har olika professionella strukturer och tankemönster (Lindqvist, Markström och Rosenberg 2010). Dessa organisationer förväntas samverka för att personer med psykiska funktionsnedsättningar ska få ett adekvat socialt stöd. Landstingspsykiatrins uppdrag är brett men varierande beroende på lokala förutsättningar och ambitioner. Verksamheten är regelstyrd enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, och präglas av den medicinska traditionen som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Fokus ligger på diagnoser, behandling och terapi, men innefattar ibland även utredning av funktionsförmåga, rehabilitering och träning i vardagssituationer och social samvaro. Det är den medicinska kunskapsbasen som ger legitimitet åt psykiatrin och när man inom landstinget utvecklar vårdprogram så gör man det utifrån vad man betraktar som evidensbaserad kunskap. Socialtjänstens verksamhet är regelstyrd framför allt enligt socialtjänstlagen, SOL (i viss mån av lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS). Socialtjänstlagen är inte detaljstyrd eftersom lagen är av ramlagskaraktär. Socialtjänsten ska verka för att personer med psykiska funktionsnedsättningar ska få möjligheter att delta i samhällets gemenskap och leva ett liv som andra, och ha en skälig levnadsnivå. Kommunerna erbjuder boendestöd och särskilt boende vilka båda innefattar stöd i social träning, samt sysselsättning i form av träff-

12 10 punktsverksamhet eller mer arbetsliknande verksamheter, t.ex. praktikplatser. (Vi redogör inte i den här rapporten för arbetsförmedlingens eller försäkringskassans respektive uppdrag, då dessa ligger utanför ramen för projektet.) 1.1 Milton-projektet Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland föregicks av det statligt finansierade Gästprojektet som pågick åren 2006 till 2008 (dessa medel kallas allmänt för Milton-pengarna efter Nationella psykiatrisamordnaren Anders Milton). Gästprojektet kan beskrivas som ett boendestödsprojekt där syftet var att förbättra samverkan mellan kommunerna och landstinget, samt höja kompetensen hos berörd personal så att personer med psykiska funktionsnedsättningar som bor i ordinärt boende får tillgång till kvalificerat och samordnat stöd. Ett annat syfte var att skapa en gemensam kunskapsbas med utgångspunkt från återhämtningsperspektivet. De fyra kommunerna i Gästrikland (Gävle, Ockelbo, Sandviken och Hofors) tillsammans med Landstinget Gävleborg deltog i projektet. En kartläggning (nulägesbeskrivning) genomfördes i samband med att Gästprojektet startade (Finn, 2006). Kartläggningen pekade på den gränsdragningsproblematik som fanns mellan vad som var kommunens respektive landstingets ansvar, vilket uppgavs vara en källa till frustration. Den lyfte också fram områden som var viktiga att uppmärksamma för att få till stånd en ökad samverkan: samverkan kräver flexibilitet mellan aktörerna; samverkan bör ske i alla led i organisationen och ska organiseras på ett sådant sätt att den inte enbart bygger på enskilda individers vilja och förmåga till samarbete; viktigt att skapa arenor där olika kulturer och kunskaper möts (kommuner och landsting). En utvärdering av Gäst-projektet (Finn, 2008) gav vid handen att aktiviteterna (utbildning, erfarenhetsutbyte och verksamhetsutveckling) som skett inom ramen för projektet varit lyckosamma. Samverkan mellan huvudmännen hade förbättrats, kunskapen om ett återhämtningsinriktat arbetssätt hade fått stor genomslagskraft och brukarna hade fått ett större mått av inflytande och delaktighet. De mest konkreta resultaten av projektet var att en gemensam individuell plan, Min återhämtningsplan, erbjuds samtliga personer som får boendestöd, samt att ett samverkansavtal mellan kommunerna och landstinget (gäller samverkan kring personer som får boendestöd och bor i ordinärt boende) upprättades, som innebär att förutsättningar skapats för att utveckla rutiner och system för fortsatt gemensam kompetensutveckling. Utvärderingen visade på flera faktorer som kunde identifieras och som upplevdes centrala för projektets resultat: en pådrivande projektledare, projektets förankring på alla nivåer i organisationerna, kompetensutveckling och verksamhetsutveckling sker parallellt, arbetet fördelades på flera arbetsgrupper (många aktiva i utvecklingsarbetet) samt stort utrymme till reflektion i projektgrupp, arbetsgrupper och inte minst tvärgrupper vilket stimulerat till ett utvecklingsinriktat lärande. Miltonprojekten slutfördes och slutredovisades till Socialstyrelsen Socialstyrelsen konstaterade att satsningen haft en mycket positiv inverkan när det gäller att öka ambitionen, ansvarstagandet och engagemanget för personer med psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar (Socialstyrelsen, 2007). Man konstaterar att kunskapen om målgruppen har ökat liksom att samverkan mellan kommuner och landsting har förbättrats. Socialstyrelsens NUenhet (enheten för nationellt utvecklingsstöd för människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder) övertog ansvaret för de projekt som initierades av Nationell psykiatrisamordning i samband med att psykiatrisamordningen fullföljt sitt uppdrag.

13 11 Socialstyrelsen kan också, utifrån uppföljningen, dra den slutsatsen att en punktinsats med statliga projektmedel i mycket liten utsträckning bidrar till att långsiktigt lösa de resurs-, kompetens-, och strukturproblem som finns inom socialtjänsten och psykiatrin. Man menar att förändringar ofta går trögt till en början och därför behöver bedrivas systematiskt under flera år. Socialstyrelsen gör den bedömningen att när det exempelvis gäller kompetensutveckling för personal så har satsningen inte varit tillräcklig Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland Hösten 2008 inbjöds kommuner och landsting ånyo att ansöka om statliga bidrag (som kom att kallas NU-medel) för att förstärka kompetensen bland personal som i sitt arbete kommer i kontakt med personer med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. 430 miljoner kronor fanns att fördela över landet för åren 2009 till 2012 (fyra ansökningsomgångar). Medlen skulle/ska användas till kompetenshöjande åtgärder och ansökan skulle göras gemensamt av kommuner och landsting och ske i samverkan med patient-, brukar- och anhörigorganisationer för att utveckla en: långsiktig kompetensutveckling i landsting och kommuner; evidensbaserad praktik; kunskapsbas som är gemensam för kommuner och landsting. Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland, har erhållit sammanlagt 9,25 miljoner kronor att använda till utbildningskostnader, samt kostnader för en utvärdering (Socialstyrelsen, 2008, 2009, 2010 och 2011). Syftet med satsningen i Gästrikland är att såväl inom den kommunala socialpsykiatrin som i landstingets öppen- och slutenvård skapa förutsättningar för långsiktig uppbyggnad av en gemensam kunskapsbas, i samverkan med brukar- och anhörigorganisationerna (Cederqvist, 2008). Den huvudsakliga inriktningen på de kompetensutvecklingssatsningar som genomförts har rört brukarinflytande (inflytandesamordnare), hälsa och livsstil (hälsopedagoger), samt återhämtning och återhämtningsinriktat arbetssätt och utbildningsinsatser i syfte att öka kunskapen kring arbete och sysselsättning. Skissen nedan visar i stora drag hur projektet är organiserat. Figur 1. Projektskiss Hela vägens psykiatri Gästrikland.

14 12 Hela vägens psykiatri Gästrikland är ett samarbetsprojekt mellan Landstinget Gävleborg, Gävle kommun, Sandvikens kommun, Hofors kommun, Ockelbo kommun och föreningarna Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), Balans, Intresseföreningen för Schizofreni (IFS), Attention och Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS). Vuxenpsykiatrin vid Landstinget Gävleborg är projektägare. Ledningsgruppen består av verksamhetschefen för landstingets vuxenpsykiatri, områdeschefen i Gävle kommun, socialchefen i Ockelbo kommun, enhetschefen i Hofors kommun, förvaltningschefen för handikappomsorgen i Sandvikens kommun, samt två representanter från brukarorganisationerna. LAKO-gruppen består av vårdenhetscheferna i landstingets vuxenpsykiatri samt enhetscheferna för kommunernas gruppboenden, serviceboenden, träffpunkter och boendestöd. Arbetsgruppen GästSam består av handplockade medarbetare från samtliga chefsområden (LAKO-gruppens områden). Deras ansvar är att bevaka och lyfta fram frågor rörande återhämtningsperspektivet i respektive verksamhet. Personerna i arbetsgruppen benämns av chefer och personal i denna rapport som återhämtningsambassadörer. Den huvudsakliga målgruppen för kompetensutvecklingssatsningen är baspersonal, men även läkare, sjuksköterskor, psykologer och kuratorer kan bland andra ingå. Återhämtningsutbildningen riktar sig även till brukare och anhöriga Utvärderingsuppdraget Det som ska undersökas och utvärderas är hur återhämtningsperspektivet, som genomsyrar kompetensutvecklingen i projektet, avspeglas i brukares och anhörigas upplevelser, i verksamheter och organisationer. Utvärderingen kommer inte att omfatta en utvärdering av själva utbildningen, det vill säga dess innehåll och utformning med mera. Det centrala i utvärderingsrapporten är om och i så fall hur det återhämtningsinriktade perspektivet märks i verksamheterna. Enligt ovanstående är syftet med utvärderingen att undersöka: 1. hur brukare och anhöriga upplever det återhämtningsinriktade arbetssättet; 2. om personal anser att de arbetar återhämtningsinriktat; 3. om chefer och ledning anser att återhämtningsinriktat arbete genomsyrar verksamheter.

15 13 2 Utvärderingens upplägg och genomförande I detta kapitel kommer en redogörelse för hur undersökningen har planerats och genomförts, som startar med en kortare diskussion om olika begrepp som vi använder i rapporten. Därefter, i kapitel tre, följer en begreppsdiskussion om återhämtning med relevant litteratur, som syftar till att rama in fenomenet återhämtning ur ett forskningsperspektiv. I kapitel fyra samredovisas resultat och analys av de intervjuer som genomförts. I kapitel fem följer en diskussion, som avslutas med en kritisk granskning av brister och förtjänster. 2.1 Begrepp Personerna med psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning som berörs i denna utvärdering benämns på olika sätt i olika verksamheter. Benämningar som förekommer är patienter, boende, kunder, klienter och brukare. Vi har genomgående valt att använda ordet brukare i denna rapport. För brukarens familj och vänner eller liknande har vi genomgående valt benämningen anhörig. I personalgrupperna, både i landstingets och kommunernas verksamhet, finns det ofta en eller två personer som är utsedda att ha ett särskilt ansvar för en brukare. Benämningen på dessa personer varierar, i vissa verksamheter kallas de stödpersoner och i andra kontaktpersoner. I denna utvärdering har vi valt att genomgående benämna dessa personer för kontaktpersoner. Kontaktpersonernas uppgift är att underlätta samarbetet mellan brukare, personal, anhöriga, andra verksamheter samt att ansvara för att det finns en återhämtningsplan om brukaren så önskar. I rapporten benämns ett återhämtningsinriktat arbetssätt av informanterna som ett synsätt, perspektiv, tänk, förhållningssätt med mera. Vi vill återge resultatet och det som informanterna delar med sig av så precist som möjligt, varför vi väljer att inte översätta informanternas uttryck till en gemensam benämning. 2.2 Intervjuundersökning Återhämtning är ett svårfångat begrepp och vi ansåg att det krävdes en fördjupning, snarare än att nå ut till många genom enkät, för att uppfylla utvärderingens syften. En fördjupning kan ske genom kvalitativa metoder så som intervjuer och observation eller liknande. För att undersöka hur återhämtningsperspektivet speglas i verksamheterna på samtliga nivåer, från brukare och anhöriga, personal till chefer och ledare, har vi valt att genomföra intervjuer. Totalt har 27 intervjuer genomförts, varav 14 individuella och 13 i grupp (med två till sex deltagare per grupp). Projektledarna och chefer och ledare i kommuner och landsting har samtliga intervjuats individuellt. Personal, brukare och anhöriga har med tre undantag intervjuats i gruppform. Urvalet för intervjuerna är dels strategiskt (vi valde ut personerna efter specifika kriterier), dels har snöbollseffekten tillämpats (genom de vi intervjuade fick vi tips om fler lämpliga personer). Samtliga intervjuer utfördes av utvärderarna, Bengt Finn och Kristina Bromark. Vissa intervjuer gjordes av Bengt, andra av Kristina och somliga utfördes tillsammans. Som en förberedelse inför studien deltog utvärderarna i delar av RSMH:s utbildning. Detta för att få en uppfattning om vilken utbildning personalen tagit del av. Intervjuguiderna (Bilaga 1-4) är tematiserade utifrån begreppet återhämtning, som är centralt i projektet och därigenom även utifrån begreppen inflytande och samverkan. För che-

16 14 fer och personal tillkommer rubriken förutsättningar att arbeta återhämtningsinriktat, då en del av syftet var att undersöka om personal anser att de arbetar återhämtningsinriktat. Intervjuerna var semistrukturerade, med öppna frågor och med fokus på vad intervjupersonerna delade med sig av. Intervjuguiden fungerade som förslag på frågor gällande respektive tema eller begrepp. Vi var angelägna om att intervjutillfällena skulle ta form som samtal, snarare än intervjuer. Värdet av gruppintervjuer är bland annat att det möjliggör samtal mellan deltagarna, vilket ger ett mervärde för intervjun, då diskussionerna bygger på reflektion och association. Nackdelen är att vissa deltagare kan dominera mer än andra och viktiga reflektioner (från de som inte är lika aktiva) kan gå förlorade. Samtliga intervjuer spelades in och sparades som ljudfiler för att underlätta transkribering. Dessa kommer att förstöras när rapporten är färdigställd Urval och genomförande av intervjuer med chefer och projektledning Genom projektledaren fick vi en kontaktlista med information om personer som ingår i ledningsgruppen, Lako-gruppen, inflytandesamordnare och projektledare. Utifrån befattning och placering (kommun eller landsting) beslutades vilka som skulle delta i intervjuer. Verksamhetschefer från Gävle (två stycken), Sandviken, Hofors, Ockelbo och landstinget (en vardera från Västra och Östra, samt verksamhetschefen inom landstinget), det vill säga totalt åtta chefer, intervjuades. Vi ringde samtliga intervjupersoner och bokade tid och startade under september Intervjun med projektledaren för projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland utfördes i augusti och i september intervjuades även den tidigare projektledaren (som varit med sedan starten, 2008). Samtliga intervjuer har utförts på respektive persons eget kontor, med undantag av en intervjuperson som vi (utvärderarna) träffade på Sjömanskyrkan. Varje intervju har varit individuell och varat ca en timma. Totalt intervjuades 10 personer i ledande eller administrativ befattning Urval och genomförande av intervjuer med personal, brukare och anhöriga Inflytandesamordnaren var mycket behjälplig för att organisera intervjutillfällen med personal, brukare och anhöriga. För att sätta ihop personalgrupper kontaktades verksamhetschefer. Intervjutillfällen kräver tid i anspråk och det är viktigt att detta stöds av den närmsta chefen. Utvärderarna kom dels till arbetsplatsen, där personal samlats, men mötte även personal på aktivitetscenter och på Sjömanskyrkan. Personalgrupper från Hofors/Ockelbo, Gävle, Sandviken och landstinget var representerade (grupperna var inte blandade med personal från både kommuner och landsting). De i personalen som intervjuades arbetade i särskilda boenden, på sysselsättningsverksamheter, som biståndshandläggare, personliga ombud och boendestödjare inom kommunerna eller som skötare och sjuksköterskor inom landstinget. Totalt intervjuades 27 personer. För att sätta ihop grupper av brukare kontaktades en rehabiliteringsverksamhet, en träffpunkt och daglig verksamhet, där personal på samtliga ställen var behjälplig i stor mån. Utvärderarna åkte till respektive center och träffade grupper av brukare och enskilda (i ett fall) brukare. Det är främst i Gävle och Sandviken som brukare har intervjuats. Informanterna har vanligtvis haft boendestöd, ett par brukare har haft särskilt boende och samtliga har eller har haft kontakt med psykiatrin. Totalt intervjuades 14 personer. Gruppen anhöriga har varit relativt svår att nå fram till. Genom inflytandesamordnaren blev två grupper bokade för intervju, varav en av dessa (i Sandviken) helt uteblev. Vid tillfället för

17 den andra gruppen var en av personerna frånvarande, men som vi sedan kunde intervjua enskilt. Genom den intervjun framkom även ytterligare namn på personer som vi kunde kontakta. Detta gjordes med viss framgång och två personer bokades för en gemensam intervju. Inflytandesamordnaren bistod även med ytterligare en person som anhörigcenter gett kontaktuppgifter till. Denne intervjuades enskilt. Totalt intervjuades 9 personer. 15

18 16 3 Återhämtning Återhämtningsbegreppet (inom psykiatriområdet) började användas i Sverige i början på 2000-talet, främst genom brukarrörelsen och forskaren Alain Topors försorg (Nordén, 2009) 1. Moderbegreppet recovery är sedan ett par decennier ett etablerat begrepp på andra håll i världen. En förklaring till att begreppet dyker upp nu, kan vara att det på senare år har varit ett ökat fokus på brukarinflytande, en företeelse som är nära sammankopplad med återhämtningsbegreppet. Tankar på människors möjligheter att återhämta sig från psykiska funktionsnedsättningar går helt i linje med de tankar på integrering och normalisering som varit rådande i landet sedan psykiatrireformens genomförande (Schön, 2009). Vi kommer här att belysa återhämtningsbegreppet som det beskrivs av två forskare, Mike Slade (Storbritannien) och Alain Topor (Sverige). Hans Nordéns synpunkter kring begreppet tas upp liksom Ing-Marie Wieselgrens, psykiatriker och handläggare för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). 3.1 Återhämtning ett forskningsperspektiv Slade (2009) beskriver återhämtning som en process som utgår från personens egen erfarenhet. Det är inte någonting som stödgivaren kan göra åt personen, utan insatsen som personalen kan bidra med är att stödja personen i dennes resa mot återhämtning. Resan mot återhämtning är individuell vilket innebär att stödet behöver varieras från person till person. Centralt i personalens arbete för att stödja personen i dennes återhämtning är enligt Slade (2009) att utveckla relationer, främja välbefinnandet, erbjuda behandling och förbättra den sociala integrationen. Slade (2009) menar även att man kan skilja mellan två olika sätt att se på återhämtning. Klinisk återhämtning som kommer från psykiatrin och syftar till att bli av med symptom, rehabilitera sociala funktioner och andra vägar att komma tillbaka till det normala. Fokus på de professionella kunskaperna Delvis definierade metoder och tillvägagångssätt Överensstämmer i liten utsträckning med brukares/patienters synsätt Personlig återhämtning som kommer från personer med egen erfarenhet (experter) av psykisk ohälsa. Det kan beskrivas som en djupt personlig, unik process att ändra sina attityder, värderingar, känslor, mål, färdigheter och andra roller. Det är ett sätt att leva ett tillfredställande, hoppfullt och produktivt liv även med de begränsningar som ohälsan ger. Återhämtning är en process som innebär utveckling av ny mening och nya mål i livet. Fokus på den enskildes mening och mål Ändamålet är personligt, inte forskningsbaserat Processen är unik och personlig Enligt Slade (2009) är stödet från psykiatrin organiserat utifrån det kliniska sättet att se på återhämtning, det vill säga symptomreduktion genom behandling och rehabilitering. 1 Främst anglosaxiska länder, bland annat Storbritannien, Australien och Nya Zeeland, men även tyskspråkiga länder (Slade, konferens i Malmö 2011).

19 17 Topor (2004) beskriver återhämtning som en utvecklingsprocess. Det handlar inte om att återvända till den person man var innan man blev sjuk; man blir inte densamma som man en gång varit. Det går inte att vrida tillbaka klockan. Återhämtning innebär att brukaren påbörjar en process med att återerövra makten över sitt liv (Topor, 2004) En process med upp- och nedgångar, som handlar om: Makt i förhållande till sina symptom; Makt i förhållande till sin behandling och andra insatser som erbjuds honom/henne; Makt i förhållande till omgivningens fördomar och stigmatiseringsförsök. Makt eller inflytande har en central roll för en persons återhämtning. Topor (2004) skiljer mellan social återhämtning och total återhämtning där det förra kan beskrivas som att man fortsatt har vissa symptom och svårigheter men dessa överskuggar inte längre tillvaron och personen kan ha fortsatt kontakt med och stöd från psykiatrin och socialtjänsten. När man kan leva ett liv utan besvärande symptom och utan speciella insatser, kan man tala om total återhämtning, menar han. Nordén (2009) framhåller att återhämtning liksom det engelska moderordet recovery är ett mångtydigt begrepp. I allmänhet blir ofta definitionen att komma igen efter en hård påfrestning. I ett socialpsykiatriskt sammanhang är svaret inte alltid så enkelt. Remission är ett för återhämtning närliggande begrepp som används inom psykiatrin på vissa håll. Med remission menas inte att patienten är botad, utan att symptomen sjunkit till en nivå där de inte inverkar negativt på individens funktionsförmåga. Utgångspunkten för bedömning av remission är skattningsskalor med åtta kärnsymptom som täcker in sjukdomsbilden vid schizofreni. Skattning görs dels utifrån intervjuer med patienten enligt ett på förhand fastställt frågeformulär, dels utifrån rapporter från personal som på nära håll följt patientens utveckling. En person som intar en återhållsam hållning till återhämtningsbegreppet är psykiatern Ing- Marie Wieselgren (Nordén, 2009) 2. Hon säger sig inte ha något problem med själva ordet, men när en person säger sig vara återhämtad så har hon invändningar. Som kliniker, menar hon, har hon svårt att acceptera att man är återhämtad, sedan ska man återhämta sig lite till. Och lite till. Återhämtad kan man, enligt Wieselgren (2012), bara bli en gång. Ser man återhämtning som en livslång process riskerar begreppet att bli en bromskloss för det fulla tillfrisknandet, enligt henne. Man kan inte bara, från psykiatrins sida, nöja sig med att patienterna når en bit på vägen och sedan blir lämnade åt sitt öde. I den mån det handlar om en sjukdom och inte en funktionsnedsättning måste målet vara att patienten ska bli helt frisk, menar hon. Wieselgren (2012) säger att det inte är upp till personen själv att avgöra när han eller hon är återhämtad, eftersom det inte fungerar i samhället. Det förstärker bara fördomarna, menar hon, om personen säger att den är återhämtad och mår bra och sedan går ut och lever rövare. Hon menar att det är både möjligt och nödvändigt att genom forskning öka kunskapen om vilka arbetsmetoder och förhållningssätt som bäst gynnar återhämtningen, då ingen är betjänt av vård- och stödfunktioner som famlar i blindo efter intuitiva hållpunkter. Wieselgren (2012) menar att återhämtningsperspektivet är något som kommer att återspeglas i kommande riktlinjer vad gäller vård och stöd till personer med psykisk sjukdom och psykiska funktionsnedsättningar och hon ser inget problem i detta, men hon menar att det är viktigt att man blir bättre på att mäta vissa saker och att man inte enbart kan luta sig mot personens egen upplevelse. Hon ser ingen motsättning mellan begreppen återhämtning och remission, utan menar att det förstnämnda är subjektivt, medan det senare är objektivt. 2 I telefonsamtal med Ing-Marie Wieselgren bekräftar hon att hon är rätt citerad i Nordén, 2009.

20 RSMH definierar återhämtning Den utbildning i återhämtningsinriktat arbetssätt som genomförts i Gästrikland, av RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa), har inspirerats av ett australiensiskt kursmaterial, framtaget av Helen Glover ( I kursmaterialet återfinns flera försök att definiera begreppet återhämtning och nedan lyfts två exempel fram, dels sett ur ett vetenskapligt perspektiv, dels ur ett brukarperspektiv. William Anthony, professor i psykiatrisk rehabilitering, Boston University beskriver återhämtning ur ett vetenskapligt perspektiv: Att förändra någons attityder, värderingar, känslor, mål, egenskaper och/eller roller är en djupt personlig, unik process. Det är ett sätt att leva ett tillfredställande, hoppfullt och berikande liv, trots sjukdomens begränsande inverkan. Återhämtning inbegriper utveckling av ny mening och syfte med livet, när man växer utöver de katastrofala effekterna av den mentala sjukdomen. Patricia Deegan, som själv har egna erfarenheter av att återhämta sig från diagnosen schizofreni, ger en annan beskrivning av begreppet: Återhämtning är inte samma sak som att bli botad. Återhämtning är en process, inte en slutpunkt eller en destination. Återhämtning är en attityd, ett sätt att möta dagen och konfrontera utmaningarna. Återhämtningsprocessen innebär att känna igen begränsningar, för att kunna se oändliga möjligheter. Återhämtning betyder att ha kontroll. Återhämtning är begär, kamp och återuppvaknande. Återhämtning är en fråga om att resa sig till ett nytt liv. Återhämtning är inte en linjär process som utmärks av successiva prestationer, utan mera adekvat beskrivet en serie små starter och väldigt små steg framåt. Återhämtningens idé kan inte tillverkas i förväg och ges till brukarna. Återhämtning kan inte frammanas eller tvingas på någon. Däremot kan man skapa miljöer, där återhämtningsprocessen kan skötas om som en ömtålig och värdefull planta. Psykiskt funktionshindrade människor måste vara beredda att försöka, misslyckas och försöka igen för att kunna återhämta sig. Det finns alltså många sätt att definiera begreppet återhämtning men flertalet av definitionerna inbegriper egenskaper som: personlig, unik, pågående, dynamisk, förenad med framgång och motgång och utvecklande. Kursmaterialet i den utbildning i Gästrikland som personal, chefer, brukare och anhöriga deltagit i sammanfattar i några punkter den enskilda personens strävan mot återhämtning: Att känna hopp och självtillit; Inse att ingen annan än jag själv kan återhämta mig; Vara en part i relationer; Söka och använda stöd; Skapa mening; Förändra sin attityd från jag kan inte till jag kan ; Göra mer av det som fungerar och mindre av det som inte fungerar; Ta risker; Ta ett personligt ansvar; Skapa en ny självbild bortom ohälsan.

21 19 4 Resultat och analys Projektledning, inflytandesamordnare, chefer, personal, brukare och anhöriga har i undersökningen intervjuats, för att ge sin bild av återhämtningsperspektivet. Samtliga informanter har fritt fått reflektera över projektet som helhet, de har fått frågor om vad begreppet återhämtning innebär och har även reflekterat kring begrepp som inflytande och samverkan. Vidare har personal och chefer fått reflektera kring om och hur de arbetar återhämtningsinriktat, och brukare och anhöriga har fått ge sin bild av hur det återhämtningsinriktade arbetssättet speglas i deras vardag i mötet med personalen. I de fall då informantgrupperna är samstämmiga har resultaten integrerats, det vill säga att gruppernas svar presenteras samlat. När åsikterna, eller det som informanterna svarar, väsentligt skiljer sig åt har resultaten redovisats separat, grupp för grupp. 4.1 Sagt om projektet som helhet Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland startade 2009 och har sedan dess haft tre olika projektledare. Ingen har haft projektledarskapet på heltid, utan som en del i sin ordinarie tjänst. Alla personer som intervjuades fick frågan om de kände till projektet och vad de ansåg om det. I detta avsnitt kommer framför allt projektledarnas och i viss mån chefernas information om projektet och funderingar kring dess organisering fram. Baspersonal, brukare och anhöriga är inte lika insatta i detaljer kring projektet. Utbildning i återhämtningsinriktat arbete har varit en central del i projektet. Denna inriktning är en direkt fortsättning på det arbete som startade i Gäst-projektet. I stort sett samtlig personal inom kommunens socialpsykiatri och landstingets psykosenheter har genomgått grundutbildning och många har även gått fortsättningskursen Projektledarna Projektledarna beskriver att grundtanken (syftet) i projektet är att (1) enas kring ett synsätt och en värdegrund som bygger på återhämtning och att det perspektivet ska vara rådande i Gästrikekommunerna och landstinget, (2) ge en grundutbildning om återhämtning till all personal, som ska skapa förutsättning för ett gemensamt synsätt och arbetssätt och (3) att professionen bör vara lyhörd för brukarnas kunskaper och erfarenheter, samt att de olika parterna hjälps åt. Den av projektledarna som varit med länge, sedan Gästprojektet, berättar att många diskussioner har förts, i olika forum, om huruvida återhämtningsbegreppet, inkluderande drömmar, förhoppningar och längtan hör hemma i vård och stöd, eller om det är något direkt oprofessionellt. Hon menar dock att det är ett återhämtningsperspektiv man måste utgå från, men att det ställer stora krav på professionell kunskap. Det kan ibland vara så att personal måste gå emot den enskildes vilja och önskningar, utan att det för den skull mister den återhämtningsinriktade andan i grunden. Projektledarna menar att personalen ibland övertolkar brukarens egenansvar, det vill säga att hela ansvaret för återhämtning finns hos den enskilde (brukaren), vilket kan få till följd att man blir alltför passiv som personal. Projektledarna ser det också som ett problem att man inte definierar återhämtningsbegreppet på samma sätt i de olika verksamheterna. Ja, man pratar om hopp och personens egna resurser. Sen tolkar man det olika i handling i alla fall.

22 20 Under projektets gång har man också blivit medveten om att det inte räcker med att fokusera på personal. Brukarna måste också rustas, menar projektledarna. Man anordnar numera därför kurser i återhämtning även för brukare. När det gäller inflytande för brukarna och brukarorganisationerna menar projektledarna att dessa bjudits in alldeles för sent i diskussionen och att det saknas struktur för hur brukarnas synpunkter ska tas tillvara. Man har försökt att ta fram ett förslag på hur inflytandet på olika nivåer ska se ut, men det har det varit svårt att få till. Projektledarna tror att det beror på ovana hos cheferna att organisera och hantera hur brukarinflytande ska se ut. De pekar exempelvis på att de inflytandesamordnare som anställdes i projektet för att arbeta med inflytandefrågor, har haft dåligt stöd för att klara sina uppdrag. Det vilar ett stort ansvar på Gästsamgruppen, även benämnda återhämtningsambassadörerna och cheferna när det gäller implementering av återhämtningsinriktat arbete, menar projektledarna. Ambassadörerna finns ute i verksamheterna och det är deras respektive chefers ansvar att möjliggöra att de kan berätta om återhämtning och vad det innebär. Projektledarna menar att implementeringen är det svåra: hur får man ny kunskap att synas i verksamheterna? Projektledarna poängterar också chefernas betydelse för om och hur återhämtningsinriktat arbete utvecklats lokalt. Det faktum att det är relativt stor omsättning på chefsposter är en faktor som försvårat arbetet, menar de. Projektledarna tror inte att Min återhämtningsplan är lika levande nu som den var tidigare. De menar att en del personal i verksamheterna fortfarande använder den och de tror att även om den inte används fullt ut så finns tänket kvar och personal från olika huvudmän möts i alla fall. Det finns andra faktorer som försvårar för personalen. En av projektledarna säger: Parterna möts ändå, men det är även så att biståndsbesluten [som insatserna bygger på] inte alltid harmoniserar med återhämtningstänket, vilket kan ställa till det för personalen. En av projektledarna menar att i projektets inledning så pratade man inte så mycket om evidensbaserade metoder, vilket man gör i större utsträckning nu. Men, menar hon, det finns ingen tydlighet i vad man menar med begreppet, utan det är ett nytt begrepp man använder sig av för att få legitimitet och tyngd åt det man gör. Hon upplever att det mer är ett modeord och något som man tar till Cheferna berättar Cheferna menar att syftet med projektet är att man ska få en gemensam bild av hur man ska arbeta med den enskilde. Personal inom kommun och landsting bör ha en gemensam plattform, utifrån vilken kompetensen ska utvecklas. Detta borde gälla på alla nivåer i organisationerna, inte bara för baspersonalen, menar cheferna. De upplever inte att projektet till fullo är förankrat i samtliga led i organisationerna som det nu ser ut. Det är främst uppåt i hierarkin som det har fallerat. Cheferna påtalar även att det inte finns med i några kvalitetsdeklarationer eller styrdokument att man ska arbeta återhämtningsinriktat. Cheferna lyfter upp det faktum att projektledaren har bytts ut och att det för tillfället saknas projektledning helt. Utan styrning som den sammanhållande länken mellan nivåerna har samverkan försvårats, menar de. De senaste åren är det olika personer som haft projektledarrollen vid sidan av sina ordinarie tjänster och detta har inte fungerat optimalt. Information mellan olika nivåer i organisationerna har varit bristfällig liksom det att man saknar någon som har kommandot på alla möten i de olika grupperna som finns. En av cheferna uttrycker det som så: Jag tycker inte att projektet har landat, det hovrar

23 21 Cheferna, främst inom landstinget, pekar på en strategisk miss i starten av projektet; allmänpsykiatrin borde ha funnits med från början. Det gjorde den inte, utan den har kommit med först senare och har därmed blivit akterseglad. Personalen där upplevs därför inte så engagerade som de borde vara, menar cheferna. Man har heller inte lyckats att på ett bra sätt skapa förutsättningar för att öka brukarinflytandet, anser cheferna. De två inflytandesamordnarna som anställdes inom ramen för projektet har inte haft tillräckligt med stöd för att kunna göra ett bra jobb. Trots att mycket finns kvar att göra innan återhämtningsperspektivet är ett tänk som genomsyrar verksamheter, är den gemensamma nämnaren för alla chefer att man i stora drag anser att projektet är lyckat. De känner varandras verksamheter på ett annat sätt än tidigare och de inser vikten av att samarbeta. De anser sig vara på rätt väg och menar att återhämtningsperspektivet är en bra grund att stå på. De är också övertygade om att arbetet kommer att fortsätta även när stimulansmedlen upphör, men att det kommer att bli kärvare Personal berättar Personal inom kommunerna och i landstinget tycker att projektet har tappat fart, beroende på att det inte finns någon anställd projektledare och de efterlyser en visionär, en spindel i nätet. Gästsam-gruppen, som ska fungera likt motorer och hålla återhämtningsperspektivet levande lokalt, har tappat den naturliga kopplingen med Lako-gruppen, bestående av första linjens chefer. Personalen menar att de inte längre vet vad som händer och de upplever att de inte längre får någon information. Det är viktigt, anser personalen, att alla nivåer i organisationen är med, från brukarna till högsta ledningen i organisationerna. Det märks och känns att det numera är ett uppifrån-projekt. Personalen menar dock generellt att återhämtningstänket har fått fotfäste i verksamheterna, detta trots att man fortfarande på många håll säger sig brottas med begreppet som sådant, dess innebörd och hur man omsätter detta i det praktiska arbetet. Ett problem som personal lyfter fram är att det är dåligt med sysselsättning och den som finns är relativt statisk. Meningsfull sysselsättning är en viktig komponent för att stärka personerna i deras återhämtningsprocess, menar personalen. Man borde tänka annorlunda, tycker man, och fokusera på hur man hittar vettig sysselsättning. Det är inget kommunen eller landstinget kan göra på egen hand utan på det området behövs även andra aktörer En gemensam vision Det som var en av framgångsfaktorerna för Gäst-projektet, nämligen en stark projektledare och en bred förankring på alla nivåer i organisationerna, har inte funnits i det nuvarande projektet menar både chefer och personal. Detta har gjort att information om vad som är på gång i projektet har varit bristfällig eller saknats helt och att samverkan mellan olika organisationer och enheter inte fungerat på ett tillfredsställande sätt 3. Det är viktigt med en vision i en organisation och på arbetsplatsen för att få folk att känna sig delaktiga. Att ha en vision är också av stor betydelse för att alla ska arbeta mot samma mål och veta vad som är syftet med arbetet och vad verksamheten ska sträva mot. Genom att ha en gemensam strävan förmedlar man ett hopp och utvecklar en trygghet i en verksamhet (Albinsson, 1998). Projektet Hela vägens psykiatri Gästrikland har under senare tid saknat den eller de personer som är nödvändiga för att hålla en vision vid liv. 3 Detta har uppmärksammats och från och med januari 2012 finns en ny projektledare på plats som ska arbeta heltid med projektet under en tvåårsperiod.

24 22 Både chefer och personal menar dock att återhämtningsperspektivet avspeglas i verksamheterna. I en del verksamheter på ett mer påtagligt sätt än i andra; man har kommit olika långt. Detta märks bland annat på hur man i olika grupper ser på det, ur ett återhämtningsperspektiv, så viktiga brukarinflytandet. På vissa enheter tycker både chefer och personal att brukare har relativt stort inflytande, medan man på andra enheter ser att brukare inte kan påverka speciellt mycket. 4.2 Perspektiv på återhämtning I stort sett samtlig personal och ett fåtal chefer, brukare och anhöriga har deltagit i RSMH:s utbildning i återhämtning. De konkreta kunskaperna om begreppet är varierande, men alla informanter har tankar om vad återhämtning i vård och stöd innebär, eller kan innebära, för den enskilde och i verksamheter. Några få informanter reagerade kritiskt mot användandet av detta begrepp och menade att det inte kan gälla för alla diagnoser; exempelvis om man har en neuropsykiatrisk diagnos, vad ska man då återhämtas till? Informanterna menade att begreppet inte rättvisande beskrev det positiva i att man strävade mot att hjälpa brukarna till en ökad självständighet och därigenom möjliggöra ett ökat samhällsdeltagande för personerna. Merparten hade dock inget besvär med att acceptera termen. Nedan presenteras olika perspektiv på återhämtning; först ur ett brukar- och anhörigperspektiv och vidare ur ett chefs- och personalperspektiv. Därefter följer en analys med anknytning till relevant litteratur Ett brukar- och anhörigperspektiv Vi frågade alla brukare och anhöriga om de känner till begreppet återhämtning och om de i så fall kan beskriva vad de anser att det innebär. Återhämtning är att komma tillbaka till livet, säger en av brukarna, det är viktigast att man kan fungera som människa. För någon handlar det exempelvis om att lära sig att förstå och hantera de röster man hör. Det handlar inte om att bli frisk och befriad från alla problem utan det handlar om att kunna leva med dom [problemen]. En av brukarna berättar att han är bipolär och ofta faller igenom efter ett tag, trots mediciner, men att han mellan varven kan leva ett normalt liv, vilket i hans fall handlar om att kunna ta sig ner till den lokala träffpunkten. Han menar att återhämtning handlar om att må bättre gradvis, men anser inte att han kan återhämta sig helt: Man ska väl komma tillbaka till det gamla, ja alltså, jobb eller nåt. Att komma tillbaka pö om pö. Kanske inte helt, men någorlunda. Anhöriga menar att återhämtning är individuellt och att det inte går att hitta en mall som ska fungera för alla. Ett steg fram och två steg tillbaka och så fram igen. Så måste det få vara, enligt anhöriga, utan att den som är sjuk ska behöva känna skuld för att det inte hela tiden går framåt. Det måste få ta den tid det tar. Brukarna uttrycker att det är väldigt viktigt att man får utvecklas i sin egen takt. Återhämtningsprocessen är individuell, menar de, och man blir stressad när man ska ta nästa kliv för tidigt. Flera menar att pressen ofta kommer från andra instanser än kommunen och landstinget. Man upplever exempelvis en stor press från försäkringskassan. Jag fick utslag i hela kroppen när jag skulle träffa försäkringskassan. De stressar på! De flesta brukare är ense om att alla kan återhämta sig, att man i de flesta fall kan få det bättre. Ingen tvekan. Varje individ kan återhämta sig efter sin förmåga, säger en brukare.