Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Nicaragua

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten gör inte anspråk på att ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer i landet. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Nicaragua I. SAMMANFATTNING Statsförvaltningen kännetecknas av en allt högre grad av politisering, ökad maktcentralisering samt auktoritära tendenser. Gränserna mellan staten, regeringspartiet och presidentfamiljen blir gradvis otydligare. Presidentvalet 2016 vanns av Daniel Ortega som därmed inleder sin fjärde mandatperiod. Valet präglades av brist på transparens och oppositionen underminerades. Ortegas fru Rosario Murillo intog vicepresidentposten, vilket ytterligare koncentrerar makten till familjen Ortega. Civilsamhällesorganisationer och media som är kritiska mot regeringen eller regeringspartiet motarbetas och människorättsförsvarare utsätts för trakasserier av myndigheterna, främst de som arbetar med urfolks, afronicaraguaners och kvinnors rättigheter. Urfolk lever i större utsträckning i fattigdom och diskriminering än andra grupper. På Atlantkusten är situationen särskilt allvarlig, en markkonflikt på norra Atlantkusten mellan urfolk och bosättare har hittills kostat 28 människor livet. Nicaragua präglas av patriarkala strukturer vilket bland annat visar sig i den höga förekomsten av våld mot kvinnor och den höga straffriheten för sådana brott. Nicaragua har ett totalförbud mot abort. En illegal abort kan ge mellan ett och fyra års fängelse och läkare som medverkar vid en abort riskerar upp till tio års fängelse. Abortförbudet är resultatet av en överenskommelse mellan president Ortega och företrädare för den katolska kyrkan. Nicaragua har också Latinamerikas högsta frekvens av

2 tonårsgraviditeter med cirka 90 graviditer per flickor mellan 15 och 19 år. Många av landets barn, som utgör 40 procent av Nicaraguas befolkning, saknar födelsebevis och omfattas därmed inte av offentlig sjukvård eller utbildning. Förekomsten av kriminella ungdomsgäng, alkohol- och drogmissbruk ökar. II. RÄTTSSTATENS PRINCIPER En princip för god samhällsstyrning Enligt Nicaraguas författning ska rättsväsendet vara fristående från den verkställande makten. I praktiken är dock viktiga delar av rättssystemet starkt politiserade. Nationalförsamlingen utser de 16 domarna i Högsta domstolen för mandatperioder på fem år. Dessa utnämner i sin tur domare till lägre instanser. Ofta har domarna direkta kopplingar till de politiska partierna, framför allt regeringspartiet Frente Sandinista para la Liberación Nacional (FSLN). Under den nuvarande regeringen har transparensen kring offentligt beslutsfattande och rättsväsendets oberoende successivt minskat. Gränserna mellan staten, regeringspartiet och presidentfamiljen har i flera fall suddats ut. Det tidigare omfattande biståndet från Venezuela, som uppgått till cirka 500 miljoner USD årligen, har hållits avskilt från statsbudgeten och utan insyn i ett bolag administrerat av president Ortegas son. Det förekommer uppgifter om att kommuner där en majoritet av befolkningen inte röstade på regeringspartiet förfördelas vid investeringar i samhällstjänster och sociala program. Sedan år 2007 finns en lag som fastställer att samtliga statliga institutioner ska tillgängliggöra offentlig information men tillämpningen av lagen har hittills varit bristande. Transparency International rapporterar att insynen i Nicaraguas budget är mycket begränsad och placerar landet på plats 130 av 168 länder i sitt index för upplevd korruption år Enligt den nicaraguanska författningen är alla medborgare likställda inför lagen, utan åtskillnad på grund av etnicitet, nationalitet, ursprung, politiska eller andra åsikter, kön, språk, religion, ekonomiska förutsättningar eller social ställning. Under år 2015 tog Centro Nicagaüense de Derechos Humanos (CENIDH) emot 64 anmälningar om kränkningar av rätten till likhet inför lagen. Straffriheten har enligt CENIDH ökat under de senaste åren, i 2 (18)

3 synnerhet för korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Företrädare för civilsamhället har föreslagit inrättandet av en kommission mot straffrihet och korruption men det finns ett stort motstånd inom staten. Den narkotikarelaterade organiserade brottslighetens etablering och framväxt i landet utgör, i kombination med korruptionen, ett hot mot rättsstatens principer. Det har förekommit flera fall där dömda narkotikabrottslingar har lyckats rymma genom att muta poliser och fängelsevakter. De delvis autonoma regionerna på Atlantkusten med hög andel urfolk och afroamerikaner är särskilt utsatta för brister i rätten till hälsa och utbildning. Våldsamma konflikter har uppstått, särskilt i de norra delarna, efter att utomstående otillbörligen tagit över mark för jord- och skogsbruk. Den polisiära närvaron för att lösa marktvisterna samt hantera våldsutbrott har varit otillräcklig. Civilsamhällesorganisationen Centro por la Justicia y Derechos Humanos de Nicaragua (CEJUDHCAN) rapporterade i april 2016 att 28 mord och 18 kidnappningar rapporterats relaterade till markkonflikten mellan urfolk och bosättare. III. DEMOKRATI De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Nicaragua har haft en negativ demokratisk utveckling under de senaste åren. Enligt författningen är Nicaragua en demokrati där presidenten är stats- och regeringschef, överbefälhavare samt högsta polischef. Presidentval hålls vart femte år och presidenten kan ställa upp för omval. Daniel Ortega från partiet Frente Sandinista de Liberación Nacional (FSLN) vann presidentvalet i november 2016 och kan därför inleda sin fjärde mandatperiod, den tredje i rad. Fram till 2014 fick presidenten endast sitta en mandatperiod enligt den nicaraguanska konstitutionen. År 2009 beslutade dock den av regeringen kontrollerade Högsta domstolen att Ortega trots det konstitutionella förbudet kunde ställa upp för omval och år 2014 ändrades författningen som numera möjliggör obegränsat antal omval. Nationalförsamlingen har en kammare med 92 ledamöter. Allmänna val hålls vart femte år, samtidigt som presidentval och 70 mandat fördelas proportionellt på regional nivå, 20 på nationell nivå och två platser går till den avgående presidenten samt tvåan i senaste presidentvalet. Enligt författningen har urfolk rätt till sina egna språk, sin kultur och sina naturresurser samt visst självstyre vilket inte alltid respekteras. De två Atlantregionerna RAAN och RAAS är relativt 3 (18)

4 självstyrda. Regionerna väljer sin egen församling i val som hålls vart fjärde år. Den parlamentariska representationen för Atlantkustregionerna understiger kraftigt det antal mandat som tilldelats andra regioner med liknande befolkningsmängd. Urfolkspartiet Yatama fick 1,2 procent av rösterna Nicaraguaner över 16 år har rätt att rösta. För att kunna rösta krävs giltig identitetshandling. Väntetiden för att få en identitetshandling utfärdad är ofta lång, ibland upp till ett år. Nicaraguaner har inte möjlighet att rösta från utlandet, trots att denna rättighet föreskrivs i författningen. Det senaste president- och parlamentsvalet hölls i november Regeringen avvisade internationella valobservatörer. Även nationella valobservatörer har nekats tillträde till vallokalerna. Under föregående val, 2011, rapporterades flera brister kopplade till valmyndighetens neutralitet och transparens och EU rapporterade att valen innebar en tillbakagång för den demokratiska kvaliteten i det nicaraguanska valsystemet. Ett fåtal incidenter rapporterades under valet 2016, men valet gick överlag lugnt till. FSLN fick 72 procent av rösterna i presidentvalet enligt den första rösträkningen och 67 procent av platserna i nationalförsamlingen. Valmyndigheten rapporterar att valdeltagandet låg på 66 procent medan det enligt oppositionen endast låg på 30 procent. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter som Centro Nicaragüence de Derechos Humanos rapporterar att vallokalerna stod tomma under flera tidpunkter på dagen. Valprocessen fram till valdagen har kantats av åtgärder för att underminera oppositionen. Inför valet bildades en oppositionskoalition kallad Coalición Nacional para la Democracia. Koalitionen föll dock samman när valmyndigheten ogiltigförklarade det största partiet Partido Liberal Independientes kandidat Eduardo Montealegres rätt att företräda partiet och istället utsåg Pedro Reyes till partiledare. En annan betydande oppositionsrörelse, Movimiento Renovador Sandinista, förlorade sin juridiska status och därmed sin möjlighet att ställa upp i val inför valet Partido Liberal Conservador fick som största oppositionsparti 15 procent av rösterna i valet Ortega kandiderade med sin fru Rosario Murillo som vicepresidentkandidat, vilket medför att makten koncentreras allt mer kring familjen Ortega. Murillo har sedan länge varit regeringens talesperson. Flera av Ortegas barn innehar viktiga poster i det nicaraguanska samhället. Sonen Laureano Ortega är chef för det investeringsfrämjande statliga organet ProNica och även lokal motpart 4 (18)

5 i bygget av den interoceaniska kanalen genom Nicaragua. Sonen Rafael Ortega är ansvarig för kanaliseringen av det venezolanska oljestödet, vilket under de senaste åren har varit Nicaraguas största källa till utländskt bistånd. Fyra andra söner till president Ortega äger tillsammans fem nationella tvkanaler och tre radiostationer, vilket säkrar kontrollen över de lokala medierna. Familjen Ortega innehar således politiska, ekonomiska och mediala nyckelposter inom det nicaraguanska samhället. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av den nicaraguanska allmänheten är nöjda med FSLN:s styre tack vare ekonomisk tillväxt och sociala program för personer som lever i fattigdom. Den allmänna uppfattningen är att det endast finns ett regeringsalternativ i Nicaragua. Enligt kvoteringslagen ska kandidaterna på partiernas listor till nationalförsamlingen utgöras av 50 procent kvinnor och 50 procent män. Dock finns inga påföljder för partier som inte uppfyller kvoten. Idag är 40 procent av ledamöterna i nationalförsamlingen kvinnor och 6 av 15 ministrar i regeringen är kvinnor. Det civila samhällets utrymme Det finns ett aktivt civilt samhälle med ett stort antal organisationer, varav ungefär hälften arbetar med mänskliga rättigheter, och det finns inga formella hinder för dessa att uttrycka sin åsikt. Endast en minoritet av organisationerna kan dock betraktas som helt partipolitiskt obundna. Det finns ett avancerat rättsligt ramverk vad gäller medborgares deltagande och medbestämmande i utförandet av politiken, särskilt på lokal nivå. I praktiken tillgodoses inte denna rättighet, regeringen godkänner endast samråd med civilsamhällesorganisationer som står det styrande partiet nära. Civilsamhällesorganisationer och media som är kritiska till regeringen och regeringspartiet FSLN motarbetas. Under den nuvarande regeringen har högt uppsatta statstjänstemän vid upprepade tillfällen kritiserat organisationer som uttryckt kritik mot regeringen eller regeringspartiet och ifrågasatt dessa organisationers inflytande i politiska beslutsprocesser samt deras rätt att ta emot utländska biståndsmedel. Ett antal organisationer har blivit utsatta för hot och trakasserier. Människorättsförsvarare utsätts för trakasserier av myndigheterna, främst de som arbetar med urfolks, afronicaraguaners och kvinnors rättigheter. Organisationerna är i hög grad beroende av utländskt bistånd. År 2015 beslutade regeringen att allt 5 (18)

6 internationellt bistånd ska kanaliseras via regeringens utvecklingsprogram. Till följd av detta avslutades flera av UNDP:s program och även nationella enskilda organisationers tillgång till ekonomiskt stöd från utlandet inskränktes. CENIDH rapporterar att myndigheterna under 2015 vid flera tillfällen begränsade rätten till fredliga manifestationer och demonstrationer. Myndigheterna och den nationella polisen gynnar organisationer som står nära FSLN, de skyddas av polisen medan regeringskritiska demonstranter motarbetas. Rapporter finns om att poliser och motdemonstranter som betalats av FSLN fysiskt har ställt sig i vägen för demonstranter för att hindra dem. Främst motarbetas demonstrationer för reformer av valsystemet, mot den interoceaniska kanalen samt för land- och markrättigheter. IV. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Nicaragua är mindre utsatt för våldsbrott och organiserad brottslighet än länderna i Centralamerikas norra triangel (Guatemala, El Salvador och Honduras). Politiskt våld och våldsamma protester förekommer dock. Antalet mord uppgick år 2015 till åtta per invånare, enligt InSight Crime. Våld mot kvinnor och mord av kvinnor på grund av kön, så kallade femicidios, förekommer i relativt hög omfattning. År 2015 mördades 53 kvinnor, vilket är en minskning med 22 jämfört med året innan. Militären används i ökad utsträckning i brottsbekämpning och det har förekommit rapporter om övervåld och tortyr både från militärer och poliser i samband med anhållanden och frihetsberövanden, rapporterar Internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA). Polisen och militären har en relativt hög professionalism och högt förtroende bland folket. Fängelseförhållanden är undermåliga. Enligt FN:s organ mot brott och narkotika (UNODC) sitter över personer i fängelse år I vissa fängelser är överbeläggningen över 100 procent. Gällande sanitet, kost och hälsovård förekommer allvarliga brister. Många celler saknar tillräcklig belysning och tillgången till rent vatten är begränsad. Våld mellan interner samt från vakter är vanligt förekommande. Straffmyndighetsåldern är 15 år 6 (18)

7 och det förekommer att vuxna och minderåriga interner blandas på landets fängelser. Prostitution är inte olagligt för personer över 14 år, medan koppleri är förbjudet. Nicaragua är ett ursprungs-, transit- och slutdestinationsland för människohandel inklusive barnsexhandel. Inrikesministeriet ansvarar för att bekämpa människohandel och samordnar gränspolisen, immigrationsmyndigheten och den särskilda avdelningen mot människohandel inom polisen. Människohandel, sexuellt utnyttjande och andra relaterade brott är straffbelagda i lag och definieras som en form av organiserad brottslighet. Dödsstraff Dödstraff avskaffades år Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudet enligt lag. Ett anhållande måste föregås av ett beslut av domare och generellt respekteras de i lag stipulerade tidsfristerna. IDEA rapporterar att de lagreglerade häktningstiderna inte alltid följs och att häktade ofta sitter tillsammans med redan dömda. Enligt statistik från UNODC är tolv procent av de frihetsberövade inte dömda. Organisationer för mänskliga rättigheter har vidare rapporterat om en ökning av kortvariga politiskt motiverade godtyckliga frihetsberövanden. Det finns inga formella inrikes eller utrikes reserestriktioner för nicaraguanska medborgare. För att få ett pass utfärdat krävs giltig identitetshandling. Handläggningstiden för att få identitetshandlingar kan ibland vara så lång som upp till ett år. Rättssäkerhet Rättsväsendet är formellt oberoende i förhållande till den verkställande makten men många delar är i praktiken starkt politiserade. Rättsväsendets de facto bristande oberoende i samband med den utbredda korruptionen gör att kvaliteten på domstolarnas beslut går att ifrågasätta. Åtalade som kan visa att de inte själva har råd att bekosta sitt försvar har rätt till offentlig försvarare enligt lag. I praktiken innebär dock brist på offentliga försvarare och omfattande undantag att rätten till offentlig försvarare är inskränkt. 7 (18)

8 Straffrihet Straffriheten har enligt CENIDH ökat under de senaste åren, särskilt för korruption och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Attacker mot HBTQ-personer är vanligt förekommande och straffriheten är hög även för dessa brott, enligt den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH). Människorättsorganisationer har vidare uttryckt oro över den bristande tillgången till rättslig prövning och utbredda straffrihet som präglar våld och ofredande av kvinnor och flickor i ett mål mot Nicaragua i Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter i oktober Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande- och pressfrihet föreskrivs i författningen och följs generellt. I viss utsträckning begränsas rättigheterna av politiska och ekonomiska påtryckningar och genom begränsad tillgång till offentliga handlingar. Radio är det medium som når störst nationell publik. Många av medieaktörerna har direkta kopplingar till regeringspartiet FSLN och president Ortegas familj. Bland annat ägs eller styrs åtta av tio tv-kanaler i basutbudet av FSLN eller personer med nära koppling till regeringen. Media med kopplingar till familjen Ortega får i princip alla statliga annonskampanjer, vilket innebär stora inkomster. President Ortega har vid flera tillfällen använt lagen som tillåter regeringen att i nödsituationer sända ut viktiga meddelanden i tv och radio för att tvinga nationella radiostationer att sända ut presidentens tal. År 2015 stängdes radiokanalen Radio Voz de Mujer ned av regeringen som också beslagtog deras utrustning. Radiokanalen drevs av en lokal organisation som arbetar för kvinnors rättigheter och som vid flera tillfällen kritiserat regeringen. Enligt regeringen var anledningen till att stänga ned kanalen att de sände på en icke-auktoriserad frekvens. Reportrar utan gränser placerar Nicaragua på plats 75 av 183 länder på sitt pressfrihetsindex. Inga journalister har mördats sedan Ortegas tillträde men journalisters utrymme att verka begränsas. Exempelvis behandlas reportrar som rapporterar från demonstrationer som demonstranter och bemöts ofta våldsamt. Runt 18 procent av nicaraguanerna hade tillgång till internet år Inga rapporter om restriktioner av internetanvändning finns. Flera civilsamhällesorganisationer har rapporterat att deras e-post övervakats och det förekommer rapporter om att regeringen har betalat personer för att 8 (18)

9 trakassera regeringskritiska civilsamhällesföreträdare, journalister och människorättsförsvarare på sociala medier. Mötes- och föreningsfrihet Mötesfrihet föreskrivs i landets författning, men garanteras inte alltid i praktiken. Polismyndigheten utfärdar demonstrationstillstånd. Det har förekommit att regeringskritiska demonstrationer attackerats med våld av anhängare till regeringspartiet utan att polisen på plats har ingripit. Föreningsfrihet föreskrivs i författningen. Inrikesministeriet ges dock rätt till viss insyn i enskilda organisationers verksamhet och ekonomi och organisationer ur civila samhället rapporterar att interna mötesanteckningar begärs in för granskning. Regeringspartiet FSLN styr många av landets fackföreningar och de juridiska rättigheterna för fackföreningar som inte är anhängare av FSLN garanteras inte till fullo. Valövervakningsorganisationer och politiska partier måste godkännas av valmyndigheten El Consejo Supremo Electoral (CSE). Religions- och övertygelsefrihet Religionsfriheten föreskrivs i författningen, som även anger att den nicaraguanska staten inte ska bekänna sig till någon viss religion. Daniel Ortega har dock deklarerat att han leder en kristen regering, vilket kritiker anser strida mot kravet på separation mellan kyrka och stat. Majoriteten av befolkningen tillhör den katolska kyrkan, som har en stark ställning och därmed påverkar regeringens inställning i olika samhällsfrågor, till exempel abortfrågan. Det förekommer rapporter om att trosutövare som inte är kristna har motarbetats av myndigheterna som bland annat har försvårat import och donationer från utlandet för dessa samfund. V. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER Rätten till arbete, rättvisa arbetsvillkor och relaterade frågor Nicaragua har ratificerat samtliga av Internationella arbetsorganisationen, ILO:s åtta centrala konventioner. Dock är rapporteringen eftersatt. Monteringsfabriker, så kallade maquilas, i ekonomiska frizoner sysselsätter över personer, till största delen kvinnor, och står för cirka hälften av landets samlade export. Trots att fabrikerna är skyldiga att följa vissa nationella arbetsrättsliga lagar är arbetsförhållandena i många fall svåra. Det 9 (18)

10 finns uppgifter om att arbetstiden i vissa maquilas uppgår till 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan, liksom att fackförbund motarbetas eller förbjuds. Företag registrerade i frihandelszonerna undantas från lagkrav som minimilön. ILO rapporterar att företag i frihandelszonerna generellt har dåliga arbetsvillkor och att facklig organisering motarbetas. Särskilt allvarliga arbetsförhållanden har hummerfiskare som tillhör miskitofolket på Atlantkusten. Enligt Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter tvingas de dyka djupare än vad som är tillåtet och utan tillräckligt säker utrustning. Även på tobaks-, socker- och bananplantage är arbetsförhållanden generellt dåliga. Barnarbete är vanligt och arbetare utsätts för giftiga bekämpningsmedel vilket i flera fall lett till allvarliga hälsoproblem. IDEA rapporterar att det förekommer att kvinnliga hushållsarbetare jobbar under slavliknande förhållanden. Det är lagligt för barn över 14 år att arbeta med föräldrarnas tillstånd. Sedan år 2010 finns en nationell handlingsplan för att avskaffa allt barnarbete till år Dock har resurser inte avsatts för att implementera handlingsplanen. Idag arbetar 15 procent av alla nicaraguanska barn under 14 år, enligt Unicef. 70 procent av barnen arbetar inom jordbruk. Det är också vanligt att barn arbetar utan att få betalt, främst i hushåll. Enligt officiell statistik ligger arbetslösheten på fem procent. Dock är statistiken missvisande eftersom två tredjedelar av den arbetsföra befolkningen jobbar inom den informella sektorn. Kvinnor deltar på arbetsmarknaden i hälften så stor utsträckning som män. Arbetstiden är reglerad till åtta timmar per dag och högst 48 timmar per vecka med rätt till en ledig dag i veckan. Arbetstidsbestämmelser överträds dock frekvent. Den lagstadgade minimilönen beror på sektor och varierar mellan motsvarande SEK och SEK i månaden och täcker därmed inte en basvarukorg med livsmedel för en familj. En sådan kostade enligt officiella siffror motsvarande SEK i februari Det förekommer också att minimilönen inte respekteras. Författningen föreskriver rätten att bilda fackföreningar och rätten att strejka för alla yrkesgrupper utom poliser och militärer, samt förbjuder diskriminering på grund av fackligt engagemang. Strejkerna måste emellertid 10 (18)

11 i förväg godkännas av en särskild strejkdomstol utsedd av Ministeriet för arbetsfrågor, och beslut kan dröja upp till sex månader. Ministeriet har också rätt att efter 30 dagar avbryta strejken. Det förekommer att fackföreningar som inte är knutna till FSLN nekas rätten att strejka. Arbetare som deltar i en olaglig strejk riskerar att förlora sina anställningar. Det förekommer att arbetstagare blir uppsagda på grund av facklig verksamhet. Omkring fem procent av den arbetsföra befolkningen mellan 15 och 60 år är fackligt anslutna. Kollektivavtal förekommer. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa En av regeringen Ortegas första åtgärder efter tillträdet i januari 2007 var att införa kostnadsfri hälso- och sjukvård och vissa satsningar på personal, mediciner och infrastruktur. Emellertid har satsningarna hittills varit otillräckliga, och kvalitén på hälso- och sjukvården har inte alltid kunnat garanteras. De statliga utgifterna för hälsosektorn motsvarar åtta procent av BNP. De senaste 20 åren har undernäringen minskat med 35 procent tack vare statliga satsningar. Runt 17 procent av befolkningen beräknas vara undernärd. Cirka personer (0,3 procent av den vuxna befolkningen) lever med hiv och nya fall rapporterades Medellivslängden i Nicaragua är 74,9 år. I de mest otillgängliga områdena vid Atlantkusten är tillgången till offentlig hälso- och sjukvård begränsad. På landsbygden får endast drygt hälften av kvinnorna hjälp av sjukvårdspersonal vid förlossningar. Nicaragua har ett totalförbud mot abort, även vid fara för kvinnans liv eller ifall graviditeten uppstått till följd av våldtäkt eller incest. En illegal abort kan ge kvinnan som genomgår den mellan ett och fyra års fängelse. Läkare som medverkar vid en abort riskerar upp till tio års fängelse. Abortförbudet är resultatet av en överenskommelse mellan president Ortega och företrädare för den katolska kyrkan. Många kvinnor är rädda för att söka vård på offentliga sjukhus i de fall då komplikationer uppstår vid illegala aborter och kräver professionell vård. Det totala abortförbudet bidrar till den höga mödradödligheten som enligt Världshälsoorganisationen (WHO) uppgår till 100 per levande födda barn. Mödradödligheten är högre på landsbygden och bland urfolk som generellt har sämre tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och utbildning. Spädbarnsdödligheten uppgår till 20 per levande födda. Omfattande sexualundervisning ingår inte i den allmänna 11 (18)

12 läroplanen. Tillgång till preventivmedel och kunskap om sexualitet begränsas av samhälleliga tabun, särskilt för unga kvinnor. Rätten till utbildning Enligt författningen är utbildningen gratis och obligatoriskt för barn upp till tolv års ålder. Vissa åtgärder från regeringens sida, exempelvis kostnadsfria måltider och skolmaterial, har minskat andelen barn som inte går ut grundskolan. År 2014 slutförde fyra av tio barn inte sin skolgång. Satsningen har också ökat andelen läs- och skrivkunniga som nu uppgår till 78 procent av alla vuxna. Nicaraguaner äldre än 25 år har i genomsnitt gått 6 år i skolan. Satsningar har gjorts på tvåspråkig utbildning, vilket ökar urfolks tillgång till utbildning. Dock finns fortfarande stora brister. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Nicaragua är ett av de fattigaste länderna i Latinamerika och fördelningen av landets resurser är ojämn och den ekonomiska ojämlikheten är hög. Landet räknas som ett lägre medelinkomstland men enligt det multidimensionella fattigdomsmåttet lever 46 procent av nicaraguanerna i fattigdom och ytterligare 15 procent nära fattigdomsgränsen. Högst andel fattiga finns i de delvis autonoma Atlantregionerna RAAN och RAAS som också har en hög andel urfolk. Nicaragua placeras på plats 125 på UNDP:s index över mänsklig utveckling. Vissa framsteg har gjorts när det gäller livsmedelssäkerhet, tillgång till kostnadsfri utbildning och hälso- och sjukvård samt att minska andelen personer som lever i extrem fattigdom. VI. RÄTTEN ATT INTE UTSÄTTAS FÖR DISKRIMINERING Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter är starkt eftersatta i både lagstiftning och rådande samhällskultur. Det totala abortförbudet hotar kvinnors rätt till hälsa och har lett till Latinamerikas högsta andel tonårsgraviditeter. Kvinnor deltar i lägre grad på arbetsmarknaden än män och arbetar då i högre utsträckning inom lågbetalda yrken med dåliga arbetsvillkor och inom maquila-industrin samt som hushållsanställda. Våld mot kvinnor inom och utanför familjen är straffsanktionerat i lag men vanligt förekommande. Under 2012 trädde en lag om våld mot kvinnor i kraft som bland annat innebar en klassificering av nya typer av brott, såsom 12 (18)

13 mord på kvinnor, femicidios, och egendomsbrott mot kvinnor. Lagen föreskriver också inrättandet av särskilda domstolar specialiserade på våld mot kvinnor. Under år 2014 utfärdades ett dekret som begränsar lagen, bland annat genom att sätta familjen som centralt fokus istället för kvinnor och minskat möjligheterna till skydd för kvinnor som utsätts för våld. Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer måste enligt dekretet söka familjerådgivning innan hon har rätt att anmäla sin partner. Särskilda kvinnoenheter på landets polisstationer, Comisaría de la mujer y la niñez, inrättades under mitten av 1990-talet för att erbjuda kvinnor och barn rättshjälp, kontakt med socialarbetare och psykologiskt stöd. Under år 2016 har dessa enheter stängts ned. Bara drygt 20 procent av kvinnor som utsatts för våld och övergrepp anmäler brotten idag och av dessa leder omkring 20 procent till rättslig påföljd. Organisationer som arbetar för kvinnors rättigheter uttrycker oro för att detta ytterligare ska minska anmälningsbenägenheten hos kvinnor. De två statliga institutionerna som ansvarar för skydd av kvinnors rättigheter den särskilda åklagaren vid Ombudsmannen för mänskliga rättigheter samt kvinnoinstitutet Instituto Nicaragüense de la Mujer har begränsad effektivitet. Barnets rättigheter Av Nicaraguas befolkning är 40 procent under 18 år. Barn skyddas av en särskild barn- och ungdomsrättslagstiftning som fokuserar på barns och ungdomars hälsa och sociala situation. Föräldrar har försörjningsplikt för sina barn tills de fyller 24 år, det finns särskilda familjedomstolar och en familjeenhet vid åklagarämbetet. Äktenskap för barn under 16 år är förbjudet och för barn mellan 16 och 18 år krävs föräldrars tillstånd. Nicaragua har den högsta andelen tonårsgraviditeter i Latinamerika; vart fjärde barn föds av en flicka mellan 15 och 19 år. Flickor mellan 10 och 14 år står för tre procent av alla graviditeter. I de autonoma Atlantregionerna är denna siffra högre, där föds vart tredje barn av en kvinna mellan 15 och 19 år. Detta beror till stor del på bristen på tillgång till sexualundervisning och kunskap och tillgång till preventivmedel. Många av landets barn, framförallt på landsbygden, saknar födelsebevis och är därför inte inskrivna i folkbokföringen. Detta begränsar möjligheten för dem att omfattas av offentlig hälso- och sjukvård samt offentlig utbildning. Det gör också att de senare har svårt att få identitetshandlingar och därför 13 (18)

14 inte kan rösta, använda banktjänster eller äga mark. Vissa ansträngningar av den nuvarande regeringen har gjorts för att öka registreringen av nyfödda genom närvaro på statliga sjukhus och genom insatser i rurala områden. Alkohol- och drogmissbruk bland unga är ett växande problem liksom den ökande förekomsten av kriminella ungdomsgäng, så kallade maras, i landets städer. Civilsamhällesorganisationer uppskattar att det finns omkring gatubarn i landet. I 83 procent av anmälda sexuella övergrepp är offret under 16 år. Barnsexhandel av barn under 14 år och bedrivande av sexturism som drabbar minderåriga är straffbart. Människohandel främst med sexuella syften men även som syftar till tvångsarbete drabbar minderåriga, främst unga flickor i åldern 13 till 17 år. Barnarbete är olagligt men förekommer. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Cirka fem procent av nicaraguanerna tillhör något urfolk. Urfolken är till stor del koncentrerade till Atlantkustregionerna och särskilt till de autonoma områdena. Enligt författningen har urfolk rätt till sina egna språk, sin kultur och sina naturresurser samt visst självstyre. Detta följs dock inte alltid. Den parlamentariska representationen för Atlantkustregionerna understiger kraftigt det antal mandat som tilldelats andra regioner med liknande befolkningsmängd. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserar Nicaraguas hantering av den påverkan bygget av kanalen från Atlanten till Stilla havet har på urfolks och afro-nicaraguaners markrättigheter. Staten har underlåtit att konsultera berörda grupper innan bygget påbörjades, trots att lagen kräver det. I samhället Waspam på Atlantkusten, med en hög andel urfolksinvånare, har markkonflikter uppstått då så kallade colonos, vita bosättare från inlandet, flyttat dit och med illegala metoder tagit över landområden. Mellan åren 2011 och 2015 har 28 personer mördats i samband med konflikten. Åtgärderna från regeringen för att hantera dessa konflikter är mycket begränsade. Författningen förbjuder diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, vilket även är straffbelagt i annan lagstiftning. Diskriminering av urfolk samt afro- 14 (18)

15 nicaraguaner förekommer dock i praktiken. Landets sociala och ekonomiska ojämlikheter är särskilt framträdande i de fattigaste regionerna som domineras av afro-nicaraguaner och urfolk. Statliga investeringar har hittills varit mycket begränsade i Atlantkustregionerna, vilket har lett till bristfällig hälsovård, låg utbildningsstandard, knapp tillgång till rent vatten och dålig eller obefintlig infrastruktur. Fattigdomen är betydligt högre än det nationella genomsnittet, endast 20 procent av befolkningen i dessa regioner har tillgång till rent vatten och uppvisar generellt klart sämre hälsoindikatorer än övriga befolkningen. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Den nicaraguanska författningen föreskriver allas likhet inför lagen men sexuell läggning eller könsidentitet räknas inte som diskrimineringsgrunder. Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter rapporterar att HBTQ-personer trakasseras av myndigheter och polis. Exempelvis har lesbiska kvinnor gripits utan grunder och blivit utfrågade av polisen om sin sexuella läggning. HBTQ-personer diskrimineras bland annat inom utbildning, hälsa och familjepolitik. På grund av hot, trakasserier och diskriminering väljer många HBTQpersoner att lämna landet och migrera till USA eller Costa Rica. Migranter är redan en mycket utsatt grupp och HBTQ-migranter löper än större risk att utsättas för våld, sexuellt våld och utpressning av kriminella gäng. Attacker mot HBTQ-personer är vanligt förekommande och straffriheten för dessa brott är hög, enligt CIDH. Flyktingars och migranters rättigheter Det finns nationell lag till skydd för flyktingar, och en nationell kommission för flyktingar har skapats med uppgift att besluta i flyktingärenden. På grund av våldsamheterna i grannländerna El Salvador, Honduras och Guatemala har antalet asylansökningar i Nicaragua ökat under de senaste åren, enligt Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Många nicaraguaner migrerar utomlands. Den främsta destinationen är USA, men många kvinnor migrerar också till Costa Rica för att arbeta som hushållsanställda. Den främsta anledningen är bristen på arbete och ekonomiska möjligheter. En stor del av migranterna reser utan giltiga visum eller identitetshandlingar. 20 procent av nicaraguanerna beräknas bo utanför 15 (18)

16 Nicaraguas gränser. Remitteringar som utlandsnicaraguaner skickar hem beräknas motsvara nio procent av landets BNP år Situationen för migranter är svår och de utsätts för våld, brott, utnyttjande, försvinnanden, sexuella övergrepp, separation från familjer eller samhällen. Det finns ett samband mellan könsbaserat våld och migration då många kvinnor emigrerar för att undkomma våld. Kvinnor som migrerar landvägen till USA rekommenderas ta p-piller på grund av den höga risken för våldtäkt. På senaste tiden har Centralamerika, inklusive Nicaragua, även blivit en vanlig transitdestination för migranter från Afrika och Asien som försöker ta sig till USA. I mars 2015 stoppades cirka 300 kubaner på väg till USA vid gränsen mellan Nicaragua och Costa Rica. Den nicaraguanska staten vägrade låta kubanerna passera och placerade ett infanteriförband vid gränsen med uppgift att hålla tillbaka kubanerna med hjälp av tårgas och vägspärrar. Nicaragua har kritiserats av Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter för detta. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Cirka tio procent av befolkningen beräknas ha någon typ av funktionsnedsättning. Enligt lagen är diskriminering av personer med funktionsnedsättning förbjuden. Trots det är diskriminering vanligt förekommande och begränsar tillgången till utbildning, hälso- och sjukvård, transport, övriga statliga tjänster och arbete. Straff utmäts inte mot företag som inte följer lagarna om tillgänglighet. Deltagande i demokratiska processer försvåras till exempel i och med att flera vallokaler inte anpassats till personer med funktionsnedsättning. Inom Ombudsmannaämbetet för mänskliga rättigheter finns en särskild åklagare för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 16 (18)

17 Ratifikationsläget avseende centrala konventioner om mänskliga rättigheter Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) ratificerades år Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt och det fakultativa protokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år 1980 respektive år Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerades år Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, International Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (ICERD) ratificerades år Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerades år Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats. Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT) ratificerades år Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades år Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC) ratificerades år Det tillhörande protokollet om barns indragning i väpnade konflikter ratificerades år Det tillhörande protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi ratificerades år Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD) ratificerades år Konventionen mot påtvingade försvinnanden, International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearances (ICED) har inte undertecknats. Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees (Refugee Convention) och det tillhörande protokollet ratificerades år Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, Rome Statute of the International Criminal Court (ICC) har inte undertecknats. Regionala instrument Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter, American Convention on Human Rights (ACHR), ratificerades år Tilläggsprotokollet om 17 (18)

18 ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades år Tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet ratificerades år Erkännande av Interamerikanska domstolens(iachr) jurisdiktion, accepterades år Interamerikanska konventionen för förebyggande och bestraffning av tortyr, Inter-American Convention to Prevent and Punish Torture, ratificerades år Exempel på svenskt och internationellt arbete rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer Sverige gav omfattande bistånd till Nicaragua från 1979, främst inom sektorerna hälsa, demokratisk samhällsstyrning, mänskliga rättigheter samt landsbygdsutveckling. Det svenska bilaterala biståndet till Nicaragua avslutades Ett antal svenska enskilda organisationer bedriver projekt finansierade av Sida i landet, bland andra Diakonia, My Right, We Effect och Union to Union. Det finns en stor närvaro av biståndsgivare i Nicaragua, både länder och organisationer, även om flera givare dragit sig tillbaka under senare år. Såväl OAS som UNDP, Unicef, UN Women, WHO, PAHO (Pan American Health Organization) och UNFPA stöder insatser för att främja mänskliga rättigheter i Nicaragua. I den universella granskningsmekanismen (UPR) vid FN:s råd för mänskliga rättigheter gav Sverige rekommendationer till Nicaragua som bland annat berörde reformarbete för att säkerställa full opartiskhet i rättsväsendet och ändringar av lagstiftningen om abort för att försäkra kvinnor om deras rättigheter till säker medicinsk och reproduktiv hälsovård. 18 (18)