Vad är vetenskap? Kompendium i vetenskapsfilosofi Joakim Molander Filosofiska institutionen, Åbo Akademi 1995 Reviderad Mitthögskolan 1997 & 1999

Vad är vetenskap? Kompendium i vetenskapsfilosofi Joakim Molander Filosofiska institutionen, Åbo Akademi 1995 Reviderad Mitthögskolan 1997 & 1999

1 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INNEHÅLLSFÖRTECKNING...1 1. VAD ÄR VETENSKAP?...4 2. VETENSKAPENS VAGGA...6 2.1. SÖKANDET EFTER ENHET I MÅNGFALD...6 a. Thales: Logik och empiri...6 b. Kritik och debatt...7 c. Anaximenes och vetenskapliga förklaringar...7 2.2. DEN ANDRA GENERATIONEN FILOSOFER...7 a. Parmenides rationalism...8 2.3. MEDLINGSFILOSOFERNA...8 2.4. DEMOKRITOS OCH DEN MATERIALISTISKA ATOMLÄRAN...9 2.5. PYTHAGORÉERNA OCH MATEMATIKEN...10 3. DEN ANTROPOCENTISKA FILOSOFIN...12 3.1 SKEPTICISM OCH RELATIVISM...13 3.2. SOKRATES DIALEKTIK...13 3.3. PLATON OCH DUALISMEN...14 a. Platons kunskapsteori...14 b. Platons vetenskapsideal...15 3.4. ARSITOTELES OCH REALISMEN...15 a. Aristoteles kunskapsteori...16 b. Aristoteles metafysik...17 4. DEN HELLENISTISK - ROMERSKA PERIODEN...19 4.1. FILOSOFISKA RIKTNINGAR...19 a. Stoicism...19 b. Skepticism och cynism...19 4.2. VETENSKAP UNDER ANTIKEN...20 5. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 600 F.KR. - 100...23 6. FRÅN METAFYSIK TILL TEOLOGI...24 6.1. AUGUSTINUS: DEN UPPLYSTA SJÄLEN...24 6.2. DEN MÖRKA MEDELTIDEN...25 6.3. DEN LILLA RENÄSSANSEN...26 6.4. SKOLASTIKEN: EN KAMP MELLAN TRO OCH FÖRNUFT...27 a. Den tidiga skolastiken...27 b. Högskolastiken...28 c. Senskolastiken...28 7. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 200-1400...30 8. DEN VETENSKAPLIGA REVOLUTIONEN...31 8.1. DEN KOPERNIKANSKA REVOLUTIONEN...32 a. Filosofi med matematikens språk...33 8.2. DEN VETENSKAPLIGA REVOLUTIONEN...35 a. Den moderna vetenskapens genombrott...36 8.3. KUHNS VETENSKAPLIGA PARADIGMER...37 a. Paradigmskiften i fysik och astronomi...38 8.3. KUNSKAPSTEORETISK DEBATT...39

2 a. Materialismen...39 b. Rationalismen...40 c. Empirismen...40 d. Realismen...41 8.4. EN NY VÄRLDSBILD...42 9. UPPLYSNINGEN OCH SAMHÄLLETS OMVANDLING...45 9.1. KANTIANSK REVOLUTION I KUNSKAPSTEORIN...45 10. VETENSKAP OCH VETENSKAPSTEORI PÅ 1800-OCH 1900-TALEN...47 10.1. POSITIVISMEN...48 a. August Comte - positivismens fader...48 b. Den logiska positivismen...49 10.2. KARL POPPER OCH FALSIFIKATIONISMEN...50 a. Den hypotetisk-deduktiva metoden...50 b. Falsifikationismen...52 10.3. HERMENEUTIKEN...53 a. Språket som meningsbärare...54 10.4. SAMHÄLLSVETENSKAPENS IDÉ OCH DESS REALTION TILL FILOSOFIN...55 10.5. POSTMODERNISM OCH RELATIVISM...57 12. IDÉHISTORISK ÖVERSIKT 1500-2000...58 13. LITEN ORDLISTA...59 14. LITTERATURTIPS...61 a. Några klassiker i kronologisk ordning...61 b. Sekundärlitteratur...61

3

4 1. VAD ÄR VETENSKAP? Den västerländska kulturens kanske mäktigaste skapelse - vetenskapen - har idag ett enormt inflytande över våra liv. Inte bara för att den under loppet av några sekler på ett radikalt och högst påtagligt vis har förändrat våra transport- och kommunikationsmöjligheter, bostäder, livsmedelsproduktion, livslängd och komfort, utan också för att den har förändrat vårt sätt att tänka och vara i grunden. Naturvetenskapen erbjuder en världsbild med beskrivningar och förklaringar av allt från hur världsalltet och så småningom jorden, livet och människan skapades, till hur intrikat detta världsallt upprätthålls av bestämda naturlagar. Ekonomivetenskapen vägleder världsekonomin genom ekonomiska teorier och modeller. Sociologiska modeller och mängder av samhällsvetenskaplig information om människors vanor, ekonomiska förhållanden, drömmar, barnafödande, värderingar, arbetssituation och så vidare ligger till grund för socialpolitiken, rättsvetenskap och kriminologi för kriminalpolitiken o.s.v. Den medicinska vetenskapen erbjuder inte bara lindring och kur för mängder av sjukdomar och åkommor som tidigare varit obotbara, utan påverkar dessutom många människors livsföring genom att påvisa samband mellan rökning och cancer, motion och välmående och kostvanor och hjärtattacker. Vad man därför gärna frågar sig är: Vad är denna vetenskap för någonting egentligen? Problemet är att vetenskapen undandrar sig en definition för att den inte är något statiskt fenomen, utan snarare en mängd av delvis sammanflätade verksamheter med en lång historia av kontinuerlig utveckling. Det moderna "vetenskapliga tänkandet" föddes inte med 1600-talets vetenskapliga revolution. Det växte långsamt fram ur de "gamla grekernas" metodiska kunskapssökande, och de kristna teologernas knivskarpa argumentationsteknik. Inte heller fick det sin slutgiltiga form genom Galilei, Newton eller Einstein. Vetenskapens logik, dess metoder, begrepp och sanningar har nämligen alltid, och kommer alltid, att förändras. Bestående är problemen och frågorna; själva kunskapssökandet. För att försöka besvara frågan om vad vetenskap är för någonting, och den därmed förknippade frågan om vilka dess kunskapsteoretiska grundvalar är, har jag därför i föreliggande kompendium försökt att betrakta kunskapssökandets utveckling ur ett fågelperspektiv. Det väsentliga i denna bild är inte enskilda filosofer, teologer och vetenskapsmän eller deras teorier, utan själva kunskapssökandet. Ett sökande som kan liknas vid en kamp mellan olika riktningar som handlar om metoder, tro och föreställningar och vars frukter är metafysik, filosofi, religion och vetenskap. På sätt och vis påminner dennna intellektuella kraftmätning om evolutionen; de mest användbara metoderna och de teorier som är dess frukter överlever, utvecklas och växer sig allt starkare på bekostnad av konkurrerande åskådningssätt.

5

6 2. VETENSKAPENS VAGGA De första filosoferna - som verkade i den joniska staden Miletos vid den turkiska kusten av Egeiska havet omkring år 600 f.kr. - har fått sitt epitet eftersom de utmanade traditionella religiösa myter och föreställningar genom att söka efter rationella förklaringar till olika fenomen i världen. En anledning till att just grekerna började intressera sig för så kallade metafysiska 1 förklaringar kan vara en kulturellt starkt rotad inställning till kosmos som en lagbunden harmonisk ordning. I de grekiska handelsstäderna hade man också tidigt kunskaper om matematik och astronomi, två discipliner som anses ha legat till grund för filosofin. Det argumentativa och kritiska tänkandet är ju besläktat med matematiken, där stor vikt läggs vid bevisföring, och inom astronomin visade det sig att matematisk rationalitet med fördel kunde kombineras med empiriska 2 observationer. 2.1. Sökandet efter enhet i mångfald a. Thales: Logik och empiri Thales hävdade att "allt är vatten", och med detta, sägs det, började filosofin. För att förstå vad detta innebär måste vi förstå: 1. Thales frågeställning, som utgick från att man med hjälp av sitt eget förnuft kan finna en enhet i världens mångfald. 2. Thales resonemang som utgick från tanken naturen är i ständig förändring. För att någonting ska kunna sägas vara föränderligt, tänkte han sig vidare, så måste det emellertid finnas något beständigt - något som byter skepnad och gestalt. Thales menade att detta något var ett urämne. Utifrån de fragment som är bevarade av Thales filosofi går det inte att avgöra hur han fortsatte sitt resonemang, men vi kan gissa oss till att han sammanställde empiriska observationer liknande dessa: 1. Allt i världen tycks äga en viss fuktighet (t.o.m. en torr sten avger fukt om den komprimeras tillräckligt hårt). 2. Vatten byter ofta skepnad: det kan förångas, bli till is och snö. 3. Många substanser upplöser sig i vatten. Utifrån grundantagandet att det finns ett urämne i världen är därefter steget inte så långt till slutsatsen att just vattnet är det oföränderliga urämnet som ständigt genomgår förändringar i ett naturens eviga kretslopp. 1 metafysik (gr. ta meta ta physica/det som följer efter det fysiska) "Vetenskapen" om tingens och varandets innersta väsen. Sökandet efter den slutgiltiga förklaringen. 2 empiri (gr. empeira), vetande el. kunskap inhämtad genom sinneserfarenhet.

Thales insats bestod i att han inte godtog vedertagna myter, utan själv tog sig an uppgiften att finna vilken samlande princip eller enhet som kunde dölja sig bakom världens mångfald. Hans metod var en kombination av rationellt tänkande och empiriska iakttagelser, och den vittnar om en enorm tillit till det mänskliga förståndets möjligheter. Detta för tiden okonventionella kunskapssökande är i dag fullt naturligt: vi artbestämmer individer även om varje exemplar är unikt, och vi söker efter lagbundenheter i naturen för att förklara mängder av olikartade händelser och företeelser. Ser vi sålunda till följderna av Thales tämligen märkliga påstående att allt är vatten förefaller slutsatsen vara tämligen ointressant medan tankens form på sikt kom att förändra människors sätt att förhålla sig till världen. b. Kritik och debatt Den politiskt aktive och biologiskt och geografiskt intresserade Anaximander var samtida med Thales och kritiserade dennes antagande om att allt är vatten. Anaximander godtog att det måste finnas ett oföränderligt urämne för att världen ska kunna förändras men ansåg att detta urämne inte kan vara någon naturlig materia som kan förnimmas med våra sinnen. I stället menade han att urämnet är en "substans utan gränser. Evig och varaktigare än alla världar". På sätt och vis gjorde han genom sin kritik Thales till den förste filosofen, eftersom en argumentativ debatt är en nödvändighet för filosofisk (såväl som vetenskaplig) verksamhet. c. Anaximenes och vetenskapliga förklaringar Anaximenes levde under slutet av 500-talet f.kr. hävdade att urämnet var luft, vilket han bland annat baserade på det faktum att människan lever av luft. Förändringen av luften menade han berodde på förtätning och förtunning till följd av temperaturskillnader. Avkyld luft ansåg han förtätas till vatten, medan vattnet i sin tur kunde kylas till is, och is förtätas till jord. Luft kunde också förtunnas till eld. Anaximenes ville sålunda inte endast bestämma vari urämnet består, utan också förklara själva förändringen genom en teori om vilka faktorer som påverkar naturens förlopp. 7 2.2. Den andra generationen filosofer Thales, Anaximander och Anaximenes brukar kategoriseras som den första generationen naturfilosofer eller den Mileiska skolan. Deras verksamhet på Miletos upphörde 494 f.kr. då staden efter ett krig föll i persernas händer, men den filosofiska verksamheten fortsatte på andra håll i den grekiskspråkiga världen. Till denna andra generation filosofer räknas Herakleitos från staden Efesos, nära Miletos, och Parmenides som verkade i Elea - en grekisk koloni på Italiens sydvästra kust. Herakleitos och Parmenides utvecklade den ursprungliga problematiken om urämnet genom att ifrågasätta föregångarnas grundantagande att förändring förutsätter någonting oföränderligt. Herakleitos menade att allt är förändring och ingenting

oföränderligt, medan Parmenides tvärtom hävdade att ingenting är föränderligt. Särskilt den senares synsätt är intressant ur kunskapsteoretiskt hänseende. a. Parmenides rationalism Parmenides hävdar att ingenting i världen förändras. En grundförutsättning för att kunna förneka förändring tycks vara att förneka att våra sinnen ger oss sann kunskap, och enligt Parmenides är mycket riktigt förnuftet och det logiska tänkande en säkrare källa till kunskap än sinneserfarenheten. Detta gör honom till rationalist 3.Vad förändringen beträffar hävdade Parmenides att världen alltid har varit och alltid kommer att bestå. Hans motivering för denna ståndpunkt är logisk till sin karaktär: 1. Världen kan inte ha kommit ur något (för då var detta något redan något) 2. Världen kan inte ha kommit ur intet. För något kan inte ha uppstått ur intet. För att bättre förstå Parmenides kan man exemplifiera hans ståndpunkt om rörelsens omöjlighet genom en paradox som hans elev Zenon uppställde. Zenons argument bygger på att världen inte kan delas upp i enheter eller delar, för att: 1. Antingen så måste enheterna vara oändligt små vilket är omöjligt (0+0=0), 2. eller så måste de vara oändligt stora, vilket betyder att allt är ett. Att världen är en enhet betyder att förändring inte kan ske. Zenons paradox exemplifierar detta. Situationen är följande: Akilles, en flyfotad krigare, ska springa ikapp med en sköldpadda som får en bits försprång. Akilles tar upp jakten och når efter en stund den punkt där sköldpaddan startade loppet (punkt A). En stund senare når han den plats där sköldpaddan befann sig då Akilles passerade sköldpaddans startpunkt (punkt B), men vid denna tidpunkt har emellertid sköldpaddan förflyttat sig ännu en bit (till punkt C). Akilles jagar vidare och når punkt C, men då har sköldpaddan förflyttat sig till punkt D, och då Akilles hunnit till punkt D är sköldpaddan redan vid punkt E. Paradoxen består, om jag får vara tröttsam nog att påpeka det, i att Akilles aldrig kan komma ikapp sköldpaddan hur än många punkter vi föreställer oss. Den filosofiska insikten av exemplet består, enligt Zenon, i att rörelse är illusorisk. Resonemanget, som ju tycks strida mot vår sinneserfarenhet, är uppenbart rationalistiskt till sin karaktär. 8 2.3. Medlingsfilosoferna Herakleitos och Parmenides företrädde såsom vi sett varsin ytterlighet: att allt är förändring respektive att ingenting förändras. Den tredje generationen filosofer var benägna att hävda att båda dessa ståndpunkter är felaktiga. Sanningen torde enligt 3 rationalism (av lat. ratio/förnuft el. förstånd) Kunskapsteoretisk riktning som hävdar att människan kan uppnå kunskap om verkligheten genom att endast använda förnuftet.

dem i stället ligga mitt emellan ytterlighetsperspektiven: d.v.s. vissa saker i världen förändras, medan andra inte gör det. Dessa filosofer, som företräds av sicilianaren Empedokles, respektive Anaxagoras, som var den förste filosofen att leva och verka i Aten, försökte finna en syntes mellan de två ytterlighetsperspektiven. Därför kallas de ibland för medlingsfilosofer. Medlingsfilosofernas gärning präglas av en förmåga att ta till sig och utveckla andras tankar. Empedokles utvecklade och omarbetade den första generationen filosofers tankar genom att operera med idéer om flera oföränderliga urämnen, samt två växelverkande krafter. Enligt honom var urämnena eld, luft, vatten och jord oföränderliga såväl kvalitativt (de har alltid samma egenskaper) som kvantitativt (det finns alltid samma mängd av dem i världen som helhet). Däremot kan urämnena förenas i olika konstellationer genom den förenande kraften (kärleken) och åtskiljas genom den splittrande kraften (hatet). Anaxagoras filosofi påminner till stora delar om Empedokles. Han ser i världen: 1. Mängder av urämnen eller element. 2. En verkande kraft i förnuftet. Det förefaller som om Anaxagoras inte kunde acceptera att naturens mångfald skulle kunna förklaras endast genom Empedokles fyra urämnen. Han menade att eftersom det finns ett otal egenskaper i världen, måste det också finnas ett otal element. Vidare ersatte han de "blinda" eller känslosamma krafterna kärlek och hat med förnuftet. Genom denna manöver fick universum mening och mål: förändring sker genom vilja, och förändringen har ett mål. På grekiska heter mål telos, och idén om ett målinriktat universum kallas därför teleologisk 4. Som kuriosa kan nämnas att Anaxagoras hävdade att solen var ett glödande massa, och inte, såsom det ansågs, en gud. Denna och andra kontroversiella uttalanden ledde till att han tvingades lämna Aten. 9 2.4. Demokritos och den materialistiska atomläran Demokritos från Abdera, som var samtida med Platon, skrev om lyckan, livet, döden, världsordningen, tankeregler, musik, poesi, språk och matematik. Mest känd för oss har han emellertid blivit för sin atomlära, vilken har slående likheter med vår dags kemiska och fysiska teorier om materien. Demokritos menade att det bara finns ett slags ting: små odelbara partiklar, som svävar omkring i ett tomt rum. Rörelserna i rummet bestäms inte av några själsliga krafter utan av mekaniska lagar. Atomerna har endast kvantitativa egenskaper, d.v.s. sådana egenskaper som kan bestämmas matematiskt - utsträckning, form, vikt o.s.v. - och saknar kvalitativa egenskaper som färg, smak, lukt, förnimmelser o.s.v. Atomerna i sig är för små för att uppfattas av de mänskliga sinnesorganen, varför teorin i fråga är rationalistisk. 4 teleologi (av gr. telos/mål, ändamål, slut) att uppfatta något som bestämt av mål eller ändamål.

Enligt Demokritos består de olika atomerna av samma materia (urämne) men skiljer sig från varandra i fråga om form och storlek. Genom sina olikartade egenskaper har vissa atomer en förmåga att haka fast i varandra, medan andra snarare studsar från varandra. I det mekaniska systemet försiggår ständiga rörelser mellan dessa atomer, vilket leder till att ting uppstår då olika atomer av samma art klumpar ihop sig, eller försvinner då rörelserna i systemet får atomerna att repellera. Denna mekaniska bild av universum är materialistisk 5, d.v.s. lagbunden och obesjälad. Hur förklaras då det kvalitativa i världen? Hur kommer det sig att vi kan uppleva dofter och färgprakt, kärlek och ilska? Demokritos försökte komplettera sin atomlära med en lära om sinnena, för att förklara sådana här fenomen. Enligt honom måste alla ting i världen sända ut ett slags budbäraratomer som då de träffar människans sinnen tycks framkalla vissa bestämda effekter i form av allehanda förnimmelser. Kvaliteterna hos tingen finns enligt denna teori inte i tingen själva - de konstrueras i någon mening i våra medvetanden. 10 2.5. Pythagoréerna och matematiken Ovan har vi följt en särskild riktning inom den antika filosofin som utgår från problematiken om världens beskaffenhet och vad som orsakar förändring i världen. Denna tradition börjar med Thales från Miletos och hans samtida Anaximander, och brukar kallas för naturfilosofi. Därefter följde en andra generation naturfilosofer med Parmenides och Herakleitos, vars diametralt motsatta åsikter länkades samman av medlingsfilosoferna Empedokles och Anaxagoras. Omkring år 400 f.kr. lade Demokritos fram sin materialistiska atomteori, vilken utgick från tidigare naturfilosofiska tankesystem. Det kan noteras att en förutsättning för dessa alltmer sofistikerade teorier var en öppen kritisk diskussion mellan de olika filosoferna. De olika teorierna springer fram ur debatten, och genom det faktum att man arbetar utifrån liknande utgångspunkter. En annan tidig skola, med andra utgångspunkter, var de s.k. Pythagoréerna, som verkade i de grekiska kolonierna i Italien från omkring 550 f.kr. De ställde i stort sett samma frågor som de filosofer som räknas till den naturfilosofiska skolan, men skilde sig från desamma genom att söka enhet i matematiska förhållanden i stället för i materiella element. Pythagoréernas teori om världen utgår från att matematiska strukturer och relationer är grundläggande i naturen. Denna uppfattning vilade på flera iakttagelser: 1. Att harmoniläran påvisade en överensstämmelse mellan matematik och musik. 5 materialism (av lat. materia/virke, material, ämne) En speciell form av metafysisk realism enligt vilken allt som existerar i verkligheten är ting (materia) eller processer, och att dessa endast har fysiska egenskaper. Verkligheten kan därför förklaras enbart utifrån fysiken, och medvetandefenomenen kan reduceras till fysiska processer i centrala nervsystemet eller i det yttre beteendet.

2. Att matematik kan användas för en beskrivning av förhållanden mellan materiella ting (vilket kan bevisas exempelvis genom Pythagoras sats). 3. Att himlakropparnas banor går att bestämma matematiskt. För Pythagoréerna var också förändringen i världen ett tecken på deras läras riktighet: tingen förgår, men matematiken består oförändrad. Eftersom matematiken är oföränderlig och logisk till sin karaktär, ansåg de att kunskap om matematiken var bättre än kunskap om den föränderliga delen av världsalltet d.v.s. den del av verkligheten som vi förnimmer. Vi kommer senare att se hur Pythagoréernas matematiska världssyn återkommer inte bara hos Platon, utan också i den moderna vetenskapen. 11

12 3. DEN ANTROPOCENTISKA FILOSOFIN Omkring år 450 f.kr., samtidigt som Aten blev en demokrati och ett centrum för filosofi och vetenskap i den grekisktalande världen, förändrades filosofin. Intresset förflyttades från naturfilosofi till frågor rörande den sanna kunskapens grunder. På filosofiskt fackspråk: intresset försköts från ontologi 6 (läran om varat) till epistemologi 7 (läran om kunskapen). Förmodligen kan en del av denna förändring bero på det faktum att det vid den här tiden redan florerade flera motstridiga filosofiska system om naturens beskaffenhet som gjorde anspråk på att vara sanna, utan att något kunde bevisas. Till en del spelade förmodligen också de förändrade förhållandena för människornas villkor in. Det filosofiska tänkandet kom att handla mer om människan och människans tänkande, än om den natur som hon upplever. Av denna anledning har denna filosofiska period kallats den antropocentiska (människocentrerade). Ett grundproblem bestod i att människor i olika kulturer tycks uppfatta världen annorlunda. Denna insikt härrörde dels från handelskontakter, dels från en utflyttning och kolonisering av nya områden, vilken ökat kontakten med andra seder och bruk. Frågorna kom att kretsa omkring huruvida det finns en sann och riktig moral (en enhet) i mångfalden av kulturella seder och bruk, och huruvida något särskilt politiskt system kan anses vara det Rätta. Vi ser alltså att den filosofiska strävan att söka enhet i mångfalden består, men i och med att problemområdet klart skiljer sig från naturfilosofernas blev såväl metoden att söka svar som svaren i sig av en annan karaktär. Metodologiskt kan man säga att den rationella, deduktiva 8, slutledningskonsten kom något i skymundan för en empirisk-induktiv metod. Detta betyder att det logiska resonemanget (såsom det framstår exempelvis i matematisk bevisföring) inte fick samma centrala roll i den antropocentiska filosofin som i naturfilosofin. I stället blev studiet av verkligheten viktigt, liksom förmågan att från sina studier induktivt 9 (erfarenhetsmässigt) göra slutledningar. 6 ontologi (av gr. (to)on/(det) varande el. varat, och logos/läran om) Läran om det varande; varandevetenskap. 7 epistemologi (av gr. episteme/kunskap, vetande, vetenskap och logos/läran om) Läran om kunskapens väsen. Synomnymt med kunskapsteori. 8 deduktion/deducera (lat. bortföra, avleda) Att deducera är en fråga om att härleda en slutsats från en uppsättning premisser (grundantaganden) enligt logiska slutledningsregler. En enkel deduktion kan ha följande form: Premiss 1: Alla människor är dödliga, Premiss 2: Sokrates är en människa, Slutsats: Sokrates är dödlig. Om premisserna är sanna är slutsatsen alltid sann. Om en eller flera av premisserna däremot är falska är slutsatsen också falsk. Ex.: Premiss 1: Alla berg är dödliga, Premiss 2: Mount Everst är ett berg, Slutsats: Mount Everest är dödligt. 9 induktion/induktiv (av lat. in/i och ducere/föra, leda) En induktiv slutledning är detsamma som en erfarenhetsslutledning, d.v.s. en slutledning som bygger på en mängd iakttaglser. Exenpemvis bygger den induktiva slutsatsen att alla korpar är svarta på en mängd iakttagelser av svarta korpar. Ingen iakttaglse får strida mot slutsatsen. Om exemplevis en grön korp observeras är slutsatsen falsk. I en induktiv slutledning underbygger premisserna (d.v.s. grundantagandena i form av iakttaglser) slutsatsen utan att vara logiskt bindande. Premisserna kan alltså vara sanna, och slutsatsen ändå falsk, eftersom antalet observationer alltid är ändligt.

13 3.1 Skepticism och relativism De första som vände sig från naturfilosofin var sofisterna, en brokig skara filosofer som diskuterade så skilda ämnen som epistemologi, politik, etik och retorik. De var skeptiska till möjligheten att finna sann kunskap. Många menade rent av att detta var omöjligt. Samtidigt var de relativister och hävdade att sant var endast det som man fick människor att hålla för sant. Det betydde att de inte ansåg någons kultur, moral eller politiska system vara bättre än någon annans. Den teoretiska skepticismen och relativismen ledde till att många sofister huvudsakligen ägnade sig åt praktisk verksamhet som lärare och debattörer. De utvecklade också talekonsten (eller kanske snarare övertalningskonsten). Om allt är lika sant blir ju förmågan att kunna framföra sin åsikt på ett övertygande sätt avgörande. De kändaste sofisterna är Gorgias (483-374 f.kr.) och Protagoras (481-411 f.kr.). Den sistnämnda har myntat bevingade ord som "människan är alltings mått" och "i varje påstående finns två motsatta åsikter". Utmärkande för hans, och sofisternas, tänkesätt är också följande uttalande: "När det gäller gudarna kan jag varken veta att de existerar eller att de inte existerar, och heller inte hur de är. För det finns så mycket som hindrar den mänskliga kunskapen; det att något inte är förnimbart och människolivets korthet." Alla dessa uttalanden är i princip öppna för tolkning. Liksom de flesta sofister har vi nämligen kännedom om dem endast utifrån enstaka fragment och andrahandsuppgifter från Platons dialoger. 3.2. Sokrates dialektik Huvudrollsinnehavare i de flesta av Platons dialoger är en atenare som verkade under den antropocentiska perioden (450-400 f.kr.), men som utmanade sofisternas skepticism och relativism; Sokrates. Sokrates skrev själv inga filosofiska texter utan utövade sin filosofiska gärning i vardagslivet, genom att samtala med människor. Av den anledningen har vi kännedom om honom och hans tankar endast genom andrahandsmaterial. Liksom sofisterna intresserade sig Sokrates inte huvudsakligen för naturfilosofi och metafysik, utan för kunskapsteoretiska frågor, samt människonära ämnen som etik och politik. I motsats till sofisterna hävdade han att det finns möjligheter att erhålla sann kunskap, och att det finns sådant som är allmängiltigt gott. Grunden för denna anti-skeptiska, anti-relativistiska filosofi anlades i kunskapsteorin. Utmärkande för Sokrates kunskapsteori är att han menade att kunskap erhålls genom begreppsanalys, d.v.s. genom ett noggrant studium av våra språkliga uttrycks mening. Genom att klargöra vad vi menar med ord som "samhället", "staten", "rättvisa", "dygd", "ondska" får vi enligt Sokrates kunskap om sådana företeelser. Centralt var att söka det universella i begreppen; att redogöra för vad som är det essentiella med rättvisan, dygden eller staten.

14 Samtalskonsten, eller dialektiken 10, hjälper oss: 1. Att erhålla faktiska kunskaper om verkligheten. 2. Att förstå hur världen bör vara (om vad som är rättvist, gott o.s.v.). 3. Att förstå vad vi själva innerst inne anser. Den sista insikten är särskilt viktig, eftersom det är uppenbart att människor inte stämmer överens i sina åsikter. Enligt Sokrates beror emellertid dessa åsiktsskillnader på otillräcklig kunskap. Genom dialektiska övningar, vilka tar sig uttryck i ingående samtal eller dialoger mellan människor, erhålls kunskap både om världen och en själv. Filosofiska samtal har därför ett mål: att nå insikt om sanningen. Detta är också avsikten med de platonska dialogerna, där Sokrates vanligtvis tillsammans med sina samtalspartners övertygas (i motsats till övertalas) om sanningen. I själva verket är det en fråga om att upptäcka vad man själv egentligen tycker och tänker, och därför kallade Sokrates ibland också dialektiken för en förlossningskonst. Sokrates kunskapsteori var intimt förbunden med hans etik. För Sokrates var det en självklarhet att den människa som har en sann och riktig bild av världen och sig själv handlar moraliskt riktigt. Genom kunskap blir man därför en god människa, vilket är livets högsta mål. 3.3. Platon och dualismen a. Platons kunskapsteori Platon var en atenare av aristokratisk börd som levde mellan 427 och 347 f.kr. Som ung följde han ofta Sokrates samtal med människor på Atens gator och torg, och kom som filosof att präglas av dennes dialektik. Platon systematiserade sedermera sin läromästares tankar till ett filosofiskt system grundlagt på en dualistisk 11 metafysik och en rationalistisk kunskapsteori. Detta tankesystem, idéläran eller platonismen, har mycket gemensamt med Pythagoréernas lära. Själva grunden var dock Sokrates kunskapsteori. All filosofisk verksamhet börjar enligt Platon med en analys av meningen hos centrala begrepp, där målet är en universell definition. När denna dialektiska metod fulländats erhålls kunskap om världen - en kunskap som uttrycker en enhet i mångfalden. Emellertid kan det tyckas som om denna sanning måste motsvaras av någonting. Om vi definierar vad det goda är, så definierar vi godheten som sådan, och inte varje 10 dialektik (gr. dialektike techne, samtalskonst) Dialektik är en vanlig filosofisk term, vars betydelse emellertid växlar. Hos Sokrates och Platon präglades begreppet, och innebar i deras filosofi en fruktbar samtalsmetod där kunskap om verkligheten eftersträvas. Hos Hegel och Marx är dialektiken en modell för framåtskridandet enligt följande: tes - antites - syntes - antites - syntes o.s.v. 11 dualism (av lat. dualis/som innehåller två) Är beteckningen på metafysiska teorier som antingen (1) hävdar existensen av av endast två substanser (substansdualism), eller (2) hävdar att allt varande är uppdelat i två grundläggande skilda typer eller ska förklaras utifrån två klart åtskilda grundprinciper. T.ex. själsligt/materiellt (egenskapsdualism).

enskild god handling. Men denna godhet tycks inte motsvaras av någonting i världen, där det bara finns en mängd av handlingar som vi kan klassificera som goda, onda eller moraliskt likgiltiga. Godheten i sig måste därför, enligt Platon, finnas i en annan verklighet; nämligen i idévärlden. Idévärlden är inte förnimbar (med våra sinnen), utan tillgänglig endast för vårt förnuft. Vi kan sålunda konstatera att Platon tänkte sig en rationalistisk väg till kunskapen genom dialektiska samtal. Rationalismen är den enda vägen till sanning eftersom världen är dualistisk, alltså tudelad mellan: 1. En sinneserfarenhetens skuggvärld, och 2. en idéernas ideala värld. Idéernas värld är perfekt, medan sinnevärlden är en återspegling av idévärlden. Denna form av metafysik kallas platonism, som är en samlingsbeteckning för en rad olika filosofiska skolor där det centrala varit att det går att erhålla sanning om världen genom förnuftet, och att denna sanning har en objektiv existens oberoende av sinneserfarenheten. b. Platons vetenskapsideal Platons idélära är nyckeln till hans vetenskapsideal, som kan sammanfattas i tre punkter: 1. En ideal vetenskap får innehålla endast absoluta och oföränderliga sanningar. 2. Den bör utgå från en idé, vars sanning inte kan betvivlas. Ur denna idé bör alla övriga sanningar härledas. 3. Den får handla endast om det eviga och oföränderliga. För Platon motsvarade idéläran samtliga dessa krav, och var sålunda ett uttryck för en ideal vetenskap. Matematiken var näst intill perfekt då den kunde uppfylla krav ett och tre. Däremot utgår, enligt Platon, ingen matematisk kunskap från en sanning som inte kan betvivlas - d.v.s. från otvivelaktiga axiom. Naturvetenskapen däremot uppfyller inte något av Platons krav på vetenskap, eftersom naturen varken är evig eller oföränderlig. 15 3.4. Arsitoteles och realismen Aristoteles föddes i Makedonien 384 f.kr., men flyttade som ung till Aten där han studerade vid Platons Akademi i tjugo år, fram till Platons död 347 f.kr. Fyra år senare anställdes Aristoteles som lärare till Alexander, prins av Makedonien och sedermera Alexander den store. 335 f.kr. startade han en egen skola i Aten; sitt Lykeion (eller Lyceum som det ofta kallas idag). Undervisningen där omfattade många ämnen, och baserades på studier av naturen även om också filosofi, historia och retorik tillhörde de viktigare ämnena. Under Alexanders erövringar tvingades Aristoteles fly från Aten, och han dog som landsflykting år 322 f.kr.

16 Liksom Platon intresserade sig Aristoteles för de språkliga allmänbegreppen, men i motsats till Platon ansåg han att det var felaktigt att söka allmänbegreppens existens i en ideal värld. Tvärtom menade han att ett studium av de mänskliga begreppen är ett studium av vår verklighetsuppfattning. Aristoteles hävdade att det endast finns en verklighet, och att den är tillgänglig för oss genom våra sinnen. Han uteslöt därmed emellertid inte att vi kan feltolka våra sinnesintryck. Eftersom Aristoteles menade att verkligheten är oberoende av människans förnuft och dessutom direkt tillgänglig för våra sinnen är han realist 12. Realismen står i motsatsförhållande till idealismen, enligt vilken världen kräver ett förnimmande subjekt för att existera. Realismen är också olik dualismen, enligt vilken den förnimbara verkligheten är en återspegling av en annan, högre verklighet, såsom i Platons idélära. Kunskapsteoretiskt betyder detta att sann kunskap nås genom empiriska studier, och inte genom rationellt tänkande. Aristoteles menade dock att den empiriska betraktelsen måste följas av deduktivt tänkande. a. Aristoteles kunskapsteori Aristoteles var alltså realist, vilket betyder att han ansåg att sinnevärlden äger självständig och objektiv existens. Den är inte en spegelbild av en annan värld, och heller inte en värld som existerar endast genom människors tankar och förnimmelser. Världen består av en nästan oändlig mängd av enskilda ting, eller substanser. Den vetenskapliga undersökningen är ett studium av dessa substanser enligt följande schema. 1. Först insamlas fakta om världen genom noggrann observation. 2. Informationen systematiseras sedan genom induktion. Studerar vi exempelvis svanar, kan vi möjligen efter en mängd observationer konstatera att fågeln i fråga är vit. Genom ett begränsat antal observationer sluter vi oss sålunda induktivt till något som berör alla svanar, och är utmärkande för klassen av svanar. 3. Den empiriskt-induktiva metoden hjälper oss att klassificera substanserna. Detta betyder att man bortser från det partikulära hos en individ (hur det är) och koncentrerar sig på det allmänna (vad det är). Vi kan exempelvis observera hundar med olika färg, kroppsbyggnad, humör och andra egenheter och ändå inordna dem i klassen av hundar, vilket betyder att vi givit en samlingsbeteckning för en mångfald av sinsemellan olika substanser. Här är det viktigt att se att vi kan kategorisera substanserna i en mängd olika klasser. Hundar tillhör exempelvis klassen av levande varelser, klassen av ryggradsdjur, klassen av däggdjur o.s.v. Dessutom kan klassen av hundar kategoriseras i olika raser, med olika karaktäristiska egenskaper. 4. Efter klassifikationen tar deduktionen vid. Detta betyder att vi genom att följa givna logiska regler kan sluta oss till slutsatser utifrån vissa givna premisser 12 realism (av lat. ting, sak) Uppfattningen att verkligheten existerar oberoende av om den blir erfaren eller kan erfaras.

(utgångsfakta). Aristoteles utvecklade ett logiskt system med fyra sorters satser som kan kombineras i 278 logiska varianter med två premisser följd av en slutsats. Premisserna kan ha fyra former: 1) Alla X är Y, 2) Inget X är Y, 3) Några X är Y, 4) Några X är inte Y. Genom klassifikationerna kan de utnyttjas exempelvis enligt följande: 17 1. Alla hundar är däggdjur (Alla X är Y) 2. Alla valpar är hundar (Alla Z är X) 3. Alla valpar är däggdjur(alla Z är Y) Eller: 1. Ingen svan är svart (Inget X är Y) 2. Fågeln Z är svart (Z är Y) 3. Z är inte en svan(z är - X) Oberoende av vilka premisserna i en slutledning är följer slutsatsen givna lagar. Detta betyder förvisso inte att en logisk slutledning måste stämma överens med verkligheten, eftersom premisserna kan vara felaktiga. Exempelvis: 1. Alla fåglar kan flyga (Alla X är Y) 2. Alla hundar är fåglar (Alla Z är X) 3. Alla hundar kan flyga (Alla Z är Y) b. Aristoteles metafysik Aristoteles omfattande och komplicerade metafysiska system inrymde en hel världsbild, som fick betydelse ända in i modern tid. Det grundläggande draget i denna metafysik var antagandet att universum är målriktat, eller teleologiskt. I all materia finns enligt Aristoteles en naturlig rörelse. Eld och luft strävar exempelvis uppåt medan vatten och jord strävar nedåt. De olika substanserna söker sålunda alltid ett naturligt läge. Substanserna kan också påtvingas rörelse av yttre (t.ex. mänskliga) krafter. Emellertid är det just de naturliga krafterna som verkar i universum, och detta betyder att de följer särskilda orsakslagar mot vissa mål.

18

19 4. DEN HELLENISTISK - ROMERSKA PERIODEN År 322 f.kr. dog Alexander den store. Då hade han förändrat den politiska kartan genom sina erövringar från Indien i öst till Egypten och Grekland i väst. Då detta väldiga rike delades upp i olika politiska sfärer sammanhölls det av det grekiska språket, och den grekiska kulturen. Perioden som följde kallas av denna anledning för hellenismen, och sträcker sig fram till ungefär 50 f.kr., då det växande romarriket erövrade områden såväl i Nordafrika som i Grekland. Den kulturella tyngdpunkten förflyttades under denna tid från Aten till Alexandria i nuvarande Egypten. Här anlades ett stort bibliotek, som drog till sig forskare från hela riket. Antikens sista fem århundraden präglades av romarrikets uppgång och fall. Rom började märkas som politisk makt från och med 250-talet f.kr., och kom att expandera explosionsartat från ca 150 f.kr. till 150 e.kr. 4.1. FILOSOFISKA RIKTNINGAR a. Stoicism Stoicismen fick stor genomslagskraft och blev den dominerande filosofiska skolan under hela den hellenistisk-romerska perioden. Under denna 600-årsperiod genomgick läran emellertid en del förändringar, och kan därför indelas i tre faser: tidig stoicism (300-100 f.kr.), mellanstoicism (100 f.kr.-100) och sen stoicism (100-300). Under den tidiga stoicismen betonades metafysik och kunskapsteori. Mellanstoicismen präglades av en mer antropocentisk filosofi, som utmynnade i senstoicismens livsfilosofi. Stoikerna menade att kunskap kan erhållas genom logiska och kosmologiska studier, eftersom verkligheten är rationell. De förutsatte en intelligent världsordnare som skapat ett ändamålsenligt harmoniskt universum, som består av ett passivt stoff som följer mekaniska, deterministiska lagar. Människan har, enligt stoikerna, endast att acceptera vad som sker i världen, och eftersom universum är harmoniskt vet hon att vad som sker i det stora hela sker till det bästa. Individen får finna sig i att leva i samklang med världsordningen och ta motgångar och framgångar med ro. På så vis lär man sig att kontrollera sina känslor och passioner och leva ett lidelsefritt liv. Enligt stoicismen har alla människor vissa naturgivna rättigheter. Denna rätt uppnås genom insikt om den förnuftiga världsordningen. De romerska stoikerna Cicero (106-43 f.kr.) och Seneca (4 f.kr.-65) utvecklade i enlighet med detta den romerska rätten med naturrätten som bas. Under den sena stoicismen befästes naturrättstanken och gav upphov till idéer om kosmopolitisk solidaritet och humanism. I dessa tankar kan också skönjas en viss reformvilja, som personifierades av den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180). Från mitten av 200-talet avtar stoicismens och ersätts av nyplatonism och kristendom. b. Skepticism och cynism