Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle

Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15Hp Vårterminen 2015 Arbetsterapeuters erfarenheter av vård- och terapihunds inverkan på delaktighet i aktivitet Occupational therapists experiences of healthcare- and therapy dogs influence on participation in activity Författare; Kristina Sandin My Persson Handledare; Karin Johansson

2 Sammanfattning Äldre personer i Sverige ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Många boende på äldreboenden drar sig tillbaka och deltar inte i aktiviteter som tidigare. Alla ska ha rätt att känna sig delaktiga oavsett förmåga. Kontakt med hund kan ha en positiv inverkan då det kan öka välbefinnandet. Syftet med studien var att få ökad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vård- eller terapihund på äldreboende och vad det har för inverkan på de boendes delaktighet i aktivitet. Sex stycken arbetsterapeuter som varit delaktiga i arbete med vård- eller terapihund på äldreboenden intervjuades enligt kvalitativ metod. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades sedan enligt kvalitativ analysmetod. Resultatet redovisades i fyra stycken teman. Dessa handlade om hur hunden kunde användas som motivationskälla, hur hunden kunde förbättra de boendes aktivitetsförmåga och stimulera deras minne, att det genom hunden gick att skapa relationer mellan de boende samt att hunden kunde vara till stor nytta för att minska oro hos de boende. Slutsatsen blev att vård- eller terapihund har en positiv inverkan på boendes delaktighet i aktivitet. Detta genom att hunden kan motivera de boende till att delta i aktiviteter, socialisera de boende med bland annat varandra, öka deras fysiska och kognitiva förmågor samt minska oro. Vård- eller terapihund kan därför vara ett effektivt verktyg för arbetsterapeuter att använda. Keywords; Dog-assisted therapy, Occupational Therapy, Participation.

3 Abstract Elderly Swedes have the right to live a dignified life. Many residents at nursing homes withdraws and does not participate in activities as before. Everyone should have the right to feel participation, regardless of ability. To have contact with a dog can have a positive impact as it can enhance well-being. The aim of the study was to get more knowledge of Occupational Therapists experiences of working with dog-assisted therapy at eldercare facilities, and how it can influence the people who live there and their participation in activity. Six Occupational Therapists who had experience of work with dog-assisted therapy in the eldercare were interviewed according to qualitative approach. The interviews were taped, transcribed and analyzed according to qualitative analysis. The result showed four themes. They described how the dog could be used as a source of motivation, how the dog could improve the residents activity capacity and stimulate their memory, that it was possible to create relationships between the residents through the dog and that the dog could be of great impact to reduced anxiety for the residents. The conclusion was that dog-assisted therapy has a positive impact on the residents participation in activity. Thereby the dog can motivate residents to participate in activity, socialize with each other, increase their physical and cognitive abilities and reduce anxiety. This shows that dog-assisted therapy can be an effective tool for Occupational Therapists to use. Keywords; Dog-assisted therapy, Occupational Therapy, Participation.

4 Innehåll Sammanfattning... 2 Abstract... 3 1. Inledning... 6 2. Bakgrund... 6 2.1 Boende på äldreboenden... 6 2.2 Aktivitet och delaktighet... 7 2.3 Vård- och terapihund... 8 2.4 Tidigare forskning utifrån arbetsterapeutisksyn... 9 2.5 Konklusion... 9 3. Syfte... 10 4. Material och metod... 10 4.1 Design... 10 4.2 Urval... 10 4.3 Datainsamling... 11 4.4 Databearbetning... 12 5. Forskningsetiska överväganden... 13 6. Resultat... 13 6.1 Hunden som motivationskälla... 13 6.2 Förbättrad aktivitetsförmåga och stimulerande för minnet... 15 6.3 Genom hunden skapas relationer... 18

5 6.4 Lugnar de boende... 19 6.5 Sammanfattning av resultat... 19 7 Diskussion... 20 7.4 Resultatdiskussion... 20 7.5 Metoddiskussion... 23 7.3 Förslag på vidare studier... 24 8 Slutsatser... 25 9 Tack... 25 10 Referenser... 26 11 Bilagor... 29 Bilaga 1 Intervjuguide... 29 Bilaga 2 Informationsbrev... 30

6 1. Inledning Under den kliniska verksamhetsförlagda utbildningen i termin 2, kom författarna i kontakt med vårdhund som ett arbetssätt. Den vårdhunden arbetade med äldre personer och var utbildad för att jobba inom vården. Det var intressant samt lärorikt att se de boende tillsammans med hunden. Det gick att se förbättring på bland annat förmågan att utföra aktivitet och socialt samspel. Ett intresse för vidare kunskap inom ämnesområdet och om arbetsterapeuters syn på att använda hund som redskap växte fram. Vid litteratursökning fann författarna att de fanns bristfällig forskning inom ämnet. Genom denna studie är tanken att få en fördjupad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av arbetet med vård- eller terapihund inom äldreomsorgen. Hur det samarbetet kan göra skillnad i äldre personers delaktighet och aktivitetsutförande. 2. Bakgrund 2.1 Boende på äldreboenden Utifrån Socialtjänstlagen ska äldre personer få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (Socialstyrelsen, u.å.). I de flesta kommuner i Sverige är bostad i äldreboende ett exempel på insats som Socialtjänsten erbjuder. Stödet ska stärka möjligheter att kunna leva och bo under trygga förhållanden samt kunna ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra om så önskas (Riksdagen, u.å.). Hur aktiv en boende på ett äldreboende är beror till stor del på hur engagerade vårdpersonalen på boendet är (Yrkesföreningar för fysisk aktivitet [YFA], 2008). De boende på äldreboende är oftast äldre personer som är så pass sjuka att de inte längre klarar av att bo själva. Detta på grund av ålderdom, sjukdomar, fysiska och psykiska faktorer samt oro (Socialstyrelsen, 2014). En av de vanligaste sjukdomarna bland de svenska äldre är någon form av demenssjukdom (Demenscentrum, 2014). Det är vanligt att äldre personer drar sig tillbaka från sitt sociala liv, och inte längre engagerar sig i samhällsfrågor eller aktiviteter som de tidigare tyckt varit viktiga (Hwang & Nilsson, 2011). Enligt Hwang och Nilsson är aktivitet viktigt för att äldre personer ska behålla hälsan och livsglädjen, samt få fler meningsfulla år i livets slutskede. När en person flyttar in på äldreboende kan välbefinnandet minska, dels på grund av stressen att lämna sitt tidigare hem och ensamheten som då uppstår. De boende blir ofta isolerade på sina rum och deltar inte i aktiviteter på boendet. De får därigenom också minskad

7 socialkontakt med andra. Detta kan leda till depression och likgiltighet hos den boende (Alleva, Berry, Borgi, Chiarotti, Cirulli & Terranova, 2012). Forskning visar att det genom att använda vård- eller terapihund går det att öka den sociala kontakten, öka glädjen samt öka de boendes vilja att delta i aktiviteter (Engström & Nordgren, 2013). I detta arbete är definitionen av boende de äldre personer som bor på ett äldreboende. I lagar definieras äldreboenden som särskilt boende, men författarna har valt att använda begreppet äldreboende under studiens gång. 2.2 Aktivitet och delaktighet Allt en person gör är en aktivitet. Det kan vara allt från att borsta tänderna till att cykla. Aktiviteten att borsta tänderna består i sin tur av flera aktiviteter, som till exempel att skruva av korken av tandkrämen, föra tandborsten till munnen och så vidare. Vissa aktiviteter gör individer automatiskt medan andra aktiviteter kräver mer ansträngning. En aktivitet som är självklar för en person behöver inte vara lika självklar för en annan, detta beroende på kapacitet, intressen och värderingar (Kielhofner, 2012). Enligt ICF (Socialstyrelsen, 2006) är aktivitet det sättet som en person utför olika slags handlingar och uppgifter. För att kunna utföra en aktivitet behövs viljan och vanan att utföra den, samt förmåga att utföra aktiviteten. Alla människor har ett behov av att få vara aktiva genom att få utföra aktiviteter (Kielhofner, 2012). Enligt Hwang och Nilsson (2011) leder aktivitet till hälsa och välbefinnande. Delaktighet är människans engagemang i livssituationer oavsett aktivitetsförmåga, men också engagemang i samhället. Vad en individ vill vara delaktig i beror på personens motivation, vanor, roller, förmågor samt begräsningar. Även miljön inverkar, då den kan möjliggöra eller försvåra möjligheten för att en person ska kunna vara delaktig i det hen önskar (Kielhofner, 2012). Enligt Folkhälsomyndigheten (2015) har alla rätt till delaktighet och inflyttande i vårt samhälle oavsett ålder samt kön. Att få känna delaktighet är en av de mest grundläggande faktorerna för folkhälsan. Många av de boende på äldreboende har svårigheter av att delta i aktiviteter (Figueiredo Marques, Pinto, Rocha & Sousa, 2013). Det är en naturlig del av åldrandet att utförandekapaciteten minskar på grund av försämrade förmågor och sjukdomar. Detta påverkar aktivitetsförmågan då vissa aktiviteter blir för svåra att utföra. Det är vanligt att äldre personer förlorar sina roller när ens partner går bort, vänner försvinner och de inte längre är

8 den som behöver ta hand om andra som till exempel sina barn (Kielhofner, 2012). Tidigare forskning visar att kontakt med hund har en positiv inverkan på de boende på äldreboenden genom att en hund ger närhet och ökar personernas sociala interaktion. Forskningen visar också på ett minskat aggressivt beteende (Bartlett, Perkins, Rand & Travers, 2008). Utöver detta visar en studie på signifikant förbättring av motoriska förmågor under aktivitet med hund (Atti et al., 2013). 2.3 Vård- och terapihund Vårdhund samt terapihund kallas tillsammans för social tjänstehund. Dessa hundar arbetar tillsammans med sin utbildade förare för att förbättra eller bibehålla kognitiva, fysiska, psykiska och sociala förmågor hos sina klienter. Målet med detta arbetssätt är att öka hälsa, välbefinnande samt motivation hos klienterna (Svenska terapihundskolan, 2015). Både vårdoch terapihund har genomgått en särskild utbildning tillsammans med sin förare. Detta för att få arbeta inom vård, skola och omsorg. Hunden behöver först utföra ett test för att visa att den är lämplig för att bli vård- eller terapihund. Efter detta godkännande startar utbildningen som är en kombinationsutbildning. Detta i form av bland annat träning av hunden för att följa sin förares signaler. Därefter sker en verksamhetsförlagd utbildning (Svenska terapihundskolan, 2015). Det som skiljer en vårdhund från en terapihund är att en vårdhund behöver göra ett extra lämplighetstest då det sedan 2013 finns en nationell standard från Swedish Standards Institue, SIS, för vårdhundsteamens utbildning (Vårdhundskolan, 2011). Det är även en högre avgift för diplomering av en vårdhund än en terapihund (Svenska terapihundskolan, 2015). En vård- eller terapihund arbetar alltid med sin förare. Hundarna måste klara av att träffa olika typer av människor och inte bli skrämd av olika beteenden, plötsliga rörelser eller ljud. Det är viktigt att hunden är pålitlig. Hundteamet arbetar på remiss från legitimerad personal så som läkare, fysioterapeut eller arbetsterapeut (Kommunförbundet, 2012). Hundteamets arbete ska vara målinriktat och utvärderas regelbundet (Terapihundskolan, 2015). Enligt Socialstyrelsen (2014) har arbete med utbildade hundar gett positiva effekter på både fysiska och psykiska symtom. Enligt en rapport från Kommunförbundet (2012) så förekommer vårdhundar i Sverige främst inom äldrevården, på äldreboenden, där hunden kan vara med i arbetet av att träna de boendes förmågor och öka deras välbefinnande.

9 2.4 Tidigare forskning utifrån arbetsterapeutisksyn Tidigare forskning har visat att genom intervention med hund går det att förbättra aktivitetsförmågan och att personer som tidigare inte velat träffat arbetsterapeut och delta i arbetsterapeutiskträning har lockats till att delta när de hört att hunden skulle närvara (Cipriani, Fisher och Velde, 2005). I en studie av Ferrie, Rovner, Shmuely och Zisselman (1996) beskrivs att deltagarna förbättrat sin förmåga att ta hand om sig själv i sina vardagliga aktiviteter efter 5 dagars intervention med hund. Dock är dessa förbättringar inte signifikanta. Utifrån en studie av Fick (1993) belystes att de äldre kan få ökat självförtroende, viljekraft och samspel med andra genom intervention med hund. Studien visade på signifikant ökad interaktion bland de äldre som deltog i grupp där hund fanns med, jämfört med en grupp där det inte fanns någon närvarande hund. Detta stärks även av nyare forskning som har visat att det med hjälp av hunden går att öka det sociala samspelet (Cipriani, Cooper, DiGiovanni, Litchkofski, Nichols & Ramsey, 2013) Fick (1993) uttrycker att forskning inom området hundterapi främst har utförts av bland annat veterinärer och psykologer. Enligt nyare forskning av Cipriani et al. (2013) är forskning gällande vård- eller terapihund utifrån arbetsterapeutisksyn bristfällig. Även Cipriani et al. (2005) menar på att det finns för få studier om vård- eller terapihund med ett arbetsterapeutiskt perspektiv. 2.5 Konklusion Tidigare forskning visar att vård- eller terapihund kan motverka isolering av de äldre samt öka deras sociala kontakter med andra (Alleva et al., 2012). Även motoriska färdigheter kan förbättras med hjälp av intervention med hund (Atti et al., 2013). Det har varit svårt att finna studier som tar upp arbetsterapi kopplat till vård- eller terapihund. Då många äldre har svårigheter av att delta i aktivitet vore det intressant att få ökad kunskap om hur det inom arbetsterapi går att använda vård- eller terapihund, och hur det kan inverka på de boende på äldreboenden och deras delaktighet och aktivitet. Tidigare studier påpekar att forskningen angående ämnet är bristfällig. Det finns för få studier kring detta ämne kopplat till arbetsterapi, hur arbetsterapeuter kan använda hund som verktyg i sina interventioner och vilken påverkan de har på deras klienter (Cipriani et al., 2013). Vissa av studierna är gjorda för 18-22 år sedan. Författarna i denna studie har därför valt att undersöka arbetsterapeuters

10 erfarenheter av arbete med hund på äldreboenden närmare. Detta för att få en ökad kunskap kring vad hunden har för inverkan på de boende från ett arbetsterapeutiskt perspektiv. 3. Syfte Syftet med studien var att få ökad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vård- eller terapihund på äldreboende och vad det har för inverkan på de boendes delaktighet i aktivitet. 4. Material och metod 4.1 Design Designen på studien var en kvalitativ undersökning. Författarna ville undersöka arbetsterapeuters erfarenheter angående att arbeta med vård- eller terapihund och vad de har för inverkan på de boende på äldreboenden. Valet av kvalitativ metod var för att få en djupare och mer utförlig bild av det valda ämnet (Holme & Solvang, 1997). 4.2 Urval För att få svar på syftet var det viktigt med ett genomtänkt urval av deltagare (Holme & Solvang, 1997). Arbetsterapeuter med erfarenheter av att ha arbetat med vård- eller terapihund på äldreboenden valdes ut. Detta för att urvalet skulle bli relevant för syftet. Det var därmed ett strategiskt urval (Malterud, 2009). De inklusionskriterier som fanns var att deltagarna skulle vara arbetsterapeuter med minst ett års erfarenhet av att ha arbetat med boenden på äldreboende tillsammans med vård- eller terapihund. Arbetsterapeuterna behövde ej ha egen hund eller vara den som var vårdhundsförare. Författarna sökte via Google på sökorden vårdhund och på terapihund. Bloggar skrivna av hundförare hittades, samt hemsidor till äldreboenden där det stod att de arbetade med vårdeller terapihund. E-mail skickades ut till de bloggande hundförarna och de olika äldreboende som antigen hade hund vid tillfället eller tidigare haft det. Detta för att se om hunden varit antigen legitimerad vård- eller terapihund. I mailet tillfrågades personen som hade hunden om hen var arbetsterapeut eller om arbetsterapeut varit delaktig i arbetet med hunden. Det förtydligades att arbetsterapeuterna inte själva behövde vara hundförare. På detta sett fick

11 författarna en deltagare. Deltagare söktes även via Facebook. Där fick författarna kontakt med ytterligare en deltagare, samt fick tips om fler äldreboenden de kunde kontakta. Samma e-mail skickades ut till dessa äldreboenden, och författarna fick kontakt med ytterligare två deltagare. De sista deltagarna fick författarna tag på via ett tips om ett äldreboende från sin handledare. Detta äldreboende hade två arbetsterapeuter som deltagit i arbete med vårdhund, så detta kom att bli de två sista deltagarna. Totalt fann de sex stycken deltagare, samtliga var kvinnor och helt okända för författarna. 4.3 Datainsamling Ett utskick via mail utgick till de som tackat ja till att delta. I mailet stod att det var frivilligt att deltaga och att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande. Arbetsterapeuterna informerades också om att de skulle komma att vara anonyma i studien. Intervjuerna bokades in på en tid och plats som passade deltagarna. Innan intervjuerna utformades en frågeguide med frågor som var relevanta för att kunna få svar mot studiens syfte. Därefter genomfördes en provintervju med en sjukgymnast som var väl insatt i ämnet kring vårdhund gällande boenden på äldreboende. Det är viktigt att personen som deltar i provintervjun är insatt i just ämnet och är jämbördig med deltagarna. Den person som provintervjun genomfördes med gav en del kritik kring frågorna. Vilket gjorde att författarna reviderade frågorna (Lantz, 2007). Efter att ha reviderat intervjufrågorna skickades även ett e-mail ut med huvudfrågorna till deltagarna (se bilaga 1). Författarna åkte sedan ut för intervju med deltagarna. Vid ett tillfälle intervjuades två arbetsterapeuter samtidigt på deras arbetsplats, vilket var ett önskemål från dem. Under ett annat tillfälle gjordes en telefonintervju med en deltagare, då avståndet geografiskt sett var för långt. De övriga tre intervjuades var för sig på sina respektive arbetsplatser. Målen med intervjuerna var att få fram kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av det valda ämnet. Detta gjordes genom att hitta en lugn miljö på arbetsplatsen samt genom att öppna frågor ställdes (Malterud, 2009). Under intervjuerna fokuserade författarna på att lyssna aktivt, använda sig av uppmuntran och vid behov ställa följdfrågor (Rautalinko, 2012). Intervjuerna spelades in på författarnas mobiltelefoner. Genom att spela in intervjuerna och på så sätt få med allt som respondenterna sa, minimerades risken att data reducerades på fel sätt (Lantz, 2007). Vid de intervjuer som genomfördes på arbetsterapeuternas arbetsplatser samarbetade

12 författarna under intervjuerna då båda ställde huvudfrågor samt följdfrågor. Detta för att stödja varandra under intervjuprocessen. Genom att båda författarna deltog i intervjun minskade risken för att en av författarnas egna åsikter skulle vinkla någon intervju (Malterud, 2009). Under intervjun som utfördes över telefon höll en av författarna i hela intervjun, medan den andra satt med och spelade in, lyssnade samt skrev förslag på följdfrågor. 4.4 Databearbetning Efter varje intervju lyssnades materialet igenom och transkriberades direkt. Detta för att författarna ville få materialet nedskrivet och sparat, både i ljudform samt i skriftform. Transkriberingen skrevs ner i Worddokument. Genom att lyssna igenom intervjuerna och transkribera dessa ordagrant, fick författarna en djupare kunskap om det insamlade materialet. Författarna delade upp arbetet kring transkriberingen mellan varandra. Sedan gick de igenom materialet tillsammans. Detta för att kunna förstå helheten av det insamlade materialet, vilket är en start i den kvalitativa analysprocessen. Därefter lästes texten igenom och sådant som ej var relevant för syftet togs bort (Lantz, 2007). Därefter fortsatte analysprocessen, då författarna kodade allt material. För varje mening, eller ett kort stycke, gavs en sammanfattande rubrik som redogjorde för innehållet av texterna utan att innebörden förlorades (Lantz, 2007). Efter att sammanfattade rubriker satts ut, skrevs texterna ut i pappersform. Dessa rubriker klipptes sedan ut till remsor. Varje remsa var en kod. Totalt fick författarna 233 koder av beskrivande karaktär (Lantz, 2007). De olika koderna delades sedan in i olika dimensioner utifrån innehållet. De koder som inte ansågs relevanta till syftet plockades bort. Totalt fick författarna tio olika dimensioner. Utifrån dessa dimensioner sökte författarna efter mönster i innehållet för att få en djupare förståelse och en helhet utifrån materialet. Genom att hitta mönster fann författarna sina teman som ledde till resultatet (Lantz, 2007). Efter att ha funnit teman gick författarna tillbaka till ursprungsmaterialet för att se att resultatet stämde med vad som sades i det ursprungliga materialet. Citat söktes för att förstärka trovärdigheten av resultatet (Lantz, 2007). Citaten i studien skrevs med hjälp av boken Vetenskaplig metod (Ejvegård,1996).

13 5. Forskningsetiska överväganden Vid första kontakt informerades deltagarna om studiens syfte. Deras svar att de ville delta sågs som ett samtycke (Malterud, 2009). Deltagarna informerades genom informationsbrev (se bilaga 2) om att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande, utan att uppge någon anledning. De informerades också om att de skulle komma att vara anonyma i arbetet. Deltagarnas namn kodades för att kunna hållas anonyma under arbetets gång (Wallén, 1996). Namnen förvarades därför inte på samma ställe som resten av materialet. Stor vikt har lagts på att det inte ska gå att identifiera deltagarna utifrån texten, därför har citat valts med omsorg. Detta har inte förändrat studiens resultat (Malterud, 2009). Författarna funderade även över maktbalansen som kunde komma att uppstå under intervjuerna då de var två som intervjuade och oftast en deltagare åt gången. Det kunde ha varit en utsatt situation för deltagaren. Författarna upplevde dock inte att någon av deltagarna reagerade över detta. Som tidigare belyst minskade risken för att författarnas egna åsikter skulle vinklat intervjuerna, eftersom de utförde dem tillsammans (Malterud, 2009). Då studien inte handlade om något känsligt ämne, upplevde inte författarna att det uppstod någon etisk problematik under arbetets gång. 6. Resultat Under databearbetningen har det växt fram fyra stycken temaområden som svarade mot syftet, arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vård- eller terapihund på äldreboende och vad det har för inverkan på de boendes delaktighet i aktivitet; - Hunden som motivationskälla - Förbättrad aktivitetsförmåga och stimulerande för minnet - Genom hunden skapas relationer - Lugnar de boende 6.1 Hunden som motivationskälla Ett återkommande tema under alla intervjuer var motivation. Alla respondenter menade på att hunden kunde motivera de boende till att utföra aktiviteter på ett annat sätt än människor. Många av de äldre var omotiverade och svåra att nå genom arbetsterapi. När de boende fick

14 en uppgift som att till exempel vara med och träna hunden, ville de vara delaktiga och hjälpa till. Syftet blev då för någon annan än för dem själva. Att få göra något för någon annan blev en meningsfull aktivitet. Genom att låta de boende vara delaktig i beslutet vad man skulle göra med hunden ökade också motivationen, de fick känna sig behövda. En av respondenterna beskrev; De får välja vad vi ska göra för aktiviteter, vi brukade träna på olika dressyrkommandon med hunden, skriva upp då vad vi ska träna på. De har lärt hunden att ducka till exempel, och sen få komma på. De boende kunde vara omotiverade till träning i rehabiliteringssal eller till träning av vardagliga aktiviteter. Med hjälp av hunden kunde respondenterna motivera personerna att utföra aktiviteterna, vara med och träna eller gå ut på promenader med hunden. Det blev mer naturligt att behöva gå ut med hunden, för att en hund måste rastas varje dag. På detta sätt utförde personen i fråga en aktivitet. Och jag tror det är just det här med det naturliga i det, det är naturligt att gå på promenad med en hund som sagt. Man behöver inte vara misstänksam om det, för man behöver gå på promenad med en hund. Antigen har man en vana att man har gjort det tidigare Boende som i vanliga fall inte brukade ta några initiativ på avdelningen kunde i en gruppaktivitet med hunden börja ta mer och mer initiativ ju mer hen var med i hundgruppen. De boende kom själva på lösningar på hur man skulle göra för att underlätta det för hunden. En respondent berättade; kunna komma på själv vad man ska göra. Om hunden inte kommer att kunna hopp över ditt ben (---)hunden kanske kryper under. Då är det rätt häftigt när de bara Nej men nu måste vi nog sänka för det här var för högt för hunden, och då så sänker En av respondenterna uttryckte att med hjälp av hunden får man med de boende mer helhjärtat i aktivitet. De boende visade engagemang i lek med hunden och på sätt blev det en motivation till att utföra något. Den positiva känslan som de boende fick av hunden fanns kvar även i andra aktiviteter. Ett område där respondenterna upplevde att hunden påverkade de boendes motivation var hos boende som var isolerade på sina rum. Många uppgav att personer som isolerat sig på sina rum och som ej kom ut från rummen för att delta i aktiviteter kunde motiveras ut till aktivitet med hjälp av hunden. Allt från att komma upp från sängen till att klä

15 på sig och gå ut i matsalen för att träffa andra boenden. En av arbetsterapeuterna berättade följande; Och bara det att en person som bara har varit inne i sin lilla lägenhet och ätit där och inte velat gå upp kanske, kommer ut, klär på sig, kommer ut i matsalen kanske (---) det är ju jättebra! Respondenterna berättade att många av de boende var isolerade genom att de satt ensamma på sina rum. Vilket för vissa kunde leda till depression. Att motivera ut de boende till aktivitet motverkade inte bara isolering utan minskade också risken för depression och därmed motverkades passivitet, stilla sittande och muskelförlust. När de boende utförde aktiviteter utan hunden kunde det lätt bli att de kände sig misslyckade ifall utförandet inte gick som de tänkt sig. De blev inte motiverade till att fortsätta, berättade respondenterna. Var hunden däremot med blev aktiviteten mer på lek och inte lika allvarlig. Pressen och risken att misslyckas försvann, då hunden hamnade i fokus och kunde hjälpa personen att klara aktiviteten. Aktiviteten blev mer en gemensam stund mellan den boende och hunden, vilket motiverade de boende till att vilja delta i aktivitet. En av respondenterna beskrev det såhär; När de till exempel då ska kasta en boll och ska träffa ett mål, och så träffar dem inte målet, det är ju helt underbart för hunden blir ju toppenglad när den får hämta den där bollen. Eftersom hunden blev glad så tänkte inte den boende på att hen själv inte klarade av att utföra uppgiften självständigt. 6.2 Förbättrad aktivitetsförmåga och stimulerande för minnet Alla respondenter talade för att hunden kunde bidra till en positiv inverkan på de boendes träning av vardagliga aktiviteter. Detta genom att man istället för vanlig rehabiliteringsträning i sal eller vanlig träning av vardagliga aktiviteter, utförde samma rörelser fast i aktivitet med hunden. Målet med hundintervention var för det mesta att förbättra förmågan hos de boende att utföra vardagliga aktiviteter, så som att klä på sig, resa sig, promenera, borsta håret med mera. De boende hade ofta svårt att se meningen med att träna vardagliga aktiviteter för att öka aktivitetsförmågan. De tyckte det kändes onödigt då det alltid fanns personal på plats som kunde hjälpa dem. Respondenterna uttryckte det som att flertalet boende inte ville träna eller

16 delta i aktiviteter om arbetsterapeuten uttryckte att de skulle träna. Med hunden blev det omedveten träning. De boende var mer villiga att delta när syftet blev att träna eller ta hand om hunden istället för dem själva. Respondenterna uttryckte att de boende såg träning som något negativt och jobbigt, men med hunden blev det som lek och därför blev situationen roligare och bidrog till glädje. En av arbetsterapeuterna beskrev det såhär; Då får de sitta och borsta hunden, och det gör ju varenda person. (---) och då krävs det lite kraft, tillslut tar de i lite mer, och det råkar vara en tova i pälsen Oj, då måste vi ta i lite mer. Så att man lurar dem lite till aktiviteterna. Med hjälp av hunden upplevde respondenterna att man fick de boende att träna till exempel specifika muskelgrupper genom övningar med hunden. De blev bland annat rörligare, mer aktiva, fick förbättrad finmotorik och tog i lite mer för att de utförde något för hunden, utan att det kändes mer ansträngande. Deras aktivitetsförmåga förbättrades. Istället för att träna på att borsta håret genom att just borsta håret fick man in samma rörelsemönster genom att de boende fick kasta en boll över huvudet till hunden. När detta rörelsemönster blivit intränat fick de återigen prova att borsta håret på sig själva och såg då att de faktiskt klarade av det. En arbetsterapeut beskrev det som följande; Men kan vi då börja med att låta dem göra samma aktivitet men till exempel då kasta en boll över huvudet, då får de ju in samma rörelsemönster. Och sen, när de då klarar det där, då kan vi börja förklara. Ibland förklarar man innan varför de ska kasta bollen, men ibland så berättar man efter. Att det här klarar du nu, nu klarar du av att kamma ditt hår. Boende som hade nedsatt handfunktion och inte ville träna på grund av smärta hade inga svårigheter att träna med hunden. När dessa personer tränade genom att till exempel kamma hunden så uttryckte respondenterna att de boende inte klagade längre över smärtan. Även boende som hade nedsatt handfunktion efter en stroke och som därefter undvek att använda handen, använde sin hand i samspel med hunden. Detta genom att hundföraren såg till att hunden alltid gick till den nedsatta sidan. En av respondenterna beskrev att aktivitetsförmågan förbättrades, så att den boende senare kunde använda den nedsatta handen även i sina vardagliga aktiviteter; Vi har en man som vi går till som inte vill använda sin ena hand och arm efter en stroke men med rätt motivation så har han klippt hundgodisar med sin svagare högra hand och sen får han använda

17 sin högra hand (---) på nått sätt så är det okej när han ska göra det till hunden. Och sen ser personalen att han använder handen även i vardagliga aktiviteter som att klä på sig, tvätta sig och ja allt det där vardagliga. Även de boende som knappt kunde röra sig överhuvudtaget kunde delta i hundgrupp. Detta betydde att man samlade flera boende och utförde någon aktivitet med hunden. De boende gjorde då små rörelser som de aldrig annars gjorde. Personen kanske inte gjorde det vid första hundmötet men när hen gjorde det så var det med ett leende på läpparna. Hunden kunde locka till att de boende gjorde något oavsett förmåga. Alla respondenter i studien uttryckte att hunden hade en positiv inverkan på de boendes minne. De uttryckte att de till stor del använde hunden i samspel med personer som hade en demensdiagnos. Flera uttryckte att de såg stor vinst hos just de boende som hade demens. Tillsammans med hunden kunde man locka fram minnen hos dessa personer, att de kunde berätta om minnen från förr, som till exempel om det haft hund själva eller liknande. Genom att de fick prata om sig själv och sina minnen blev det en bekräftelse för stunden vad man sysslat med tidigare men som man annars inte brukade minnas. De boende med demens mindes även detaljer om hunden och vad de gjort med hunden tidigare, trots att de i andra situationer inte kunde komma ihåg vad det ätit direkt efter måltid. De mindes detaljer om vad de gjort med hunden från veckan innan. De visste när hunden skulle komma och reagerade när de hörde tassarna från hunden och visste då att det var hunden som kom in på avdelningen. Det blev en glädje att återigen få träffa hunden och man hade något att se framemot. En av respondenterna berättade; Så hör han ljudet av tassarna, och går inte jag då till honom först utan jag hamnar hos någon annan, då kommer han ut, han går nästan aldrig ut från rummet, och ropar Var är hunden?. Så då går jag till honom först. Så fast han inte har någon koll så vet han precis att det är vi som kommer och att vi brukar gå in. En av respondenterna berättade att med hjälp av hunden hade de tränat minnet genom att de gjort samma hundlek flera veckor i rad. De boende hade fått träna samma moment varje vecka och hade i början svårt att ta flera instruktioner efter varandra. Men efter några veckor klarade de boende hela leken. Precis som i träning av vardagliga aktiviteter blev det ett inlärt mönster fast istället ett inlärt minnesmönster.

18 6.3 Genom hunden skapas relationer Ett tydligt tema som framkom under databearbetningen var att hunden kunde bidra till att de boende fick nya relationer och samspel till varandra. Många av de boende var som nämnts väldigt ensamma och drog sig ifrån delaktighet med andra, de hade inga vänner på boendet. Genom att delta i hundgrupp träffade de varandra på ett naturligt sätt. De gick dit för att träffa hunden men vinsten blev att man träffade andra också. Personer kom från olika avdelningar och hunden bidrog till något gemensamt, som till exempel samtalsämne, något som många av respondenterna berättade om. En berättade det som följande; Och sen brukar vi avsluta våra grupper med att man fikar efter och då blir det automatiskt samtalsämne. Så antigen har man haft hund själv eller så har barnen hund eller grannen har hund, eller man varit uppväxt med hund. Eller så har man inte haft hund men en katt, så det finns alltid ett samtalsämne så det märks. Genom att samtala med andra i hundgruppen berättade flera av respondenterna hur de boende hittade vänner i hundgruppen. De boende fortsatte samtala glatt med varandra efter hundgruppen, samt att personer som tidigare mest suttit på rummet kom ut i matsalen vid måltider för att umgås med sina nya vänner. Glädjen som fanns efter att ha varit med i hundgruppen satt i över dagen och ledde till samtal de boende emellan. De kunde till exempel prata om vad de gjort med hunden tidigare på dagen. I hundgrupper kunde personer vara med oavsett förmågor, och de boende samarbetade och kommunicerade gärna när det var för hundens bästa. En respondent beskrev det så här; det är mycket hinderbanor när de får hjälp varandra samarbeta, de här som är otroligt blyga och inte pratar med någon kan ju sitta oftast då och bara Håller du upp foten nu? Nu måste vi hålla högre Utöver att hunden bidrog till kommunikation och relationer de boende emellan, var hunden även en väg in för arbetsterapeuten att skapa en bra relation till den boende. En respondent uppgav att utan hundens hjälp skulle hon inte få komma till personen; Många gånger är det så när vi kommer till de äldre så hade vi inte fått komma in till dem om vi inte hade haft hunden, utan det har liksom varit hunden som har gjort att man kommit intill. Hunden var en väg in till samtal med den boende för arbetsterapeuten, och ett bra första samtalsämne. På så sätt kunde en person som varit ensam länge få någon att ty sig till och

19 anförtro sig till. Utöver relation till andra människor fick den boende även ett starkt band till hunden. Flera av respondenterna beskrev att hunden kunde känna av hur människorna mådde och att de boende inte upplevde att hunden dömde dem så som en människa kan göra. De personer som hade talsvårigheter av olika anledningar, kunde kommunicera med hunden. Genom att hunden var nära kände de boende att de blev sedda. Alla respondenterna uppgav att många av de boende hade uttryckt att hunden var väldigt viktig för dem. 6.4 Lugnar de boende Många av respondenterna pratade om att de boende på deras äldreboende hade en demensdiagnos. De uttryckte att dessa personer ofta var oroliga och vissa var utåtagerande. Att en boende var upprörd kunde påverka flera av de boende och det blev en orolig och jobbig stämning, till exempel under en gruppaktivitet eller hundgrupp. I dessa situationer var hunden till stor hjälp. Hunden lugnade de boende genom att gå fram och lägga sig hos den som var orolig och då lugnade hen ner sig. En av respondenterna beskrev; Då säger de ju direkt Åh du märker att jag pratar högt nu, att jag är upprörd och så lugnar de sig. För blir en upprörd (---) då tycker de andra att det blir för jobbig stämning. Respondenterna uttryckte att de själva samt annan personal hade sett att effekterna som glädje eller lugn funnits kvar under dagen. Detta efter att hunden antigen gjort en intervention med någon boende eller bara funnits på avdelningen. En av respondenterna berättade; De bor ju på särskilda boenden och ganska många bor ute på demensavdelningar, och de är sköra och det är långt gånget. Så många gånger så är det den stunden vi är där. Ibland säger personalen att de märker att effekten sitter i efter att vi har gått, att det kan vara ett visst lugn då eller att de är glada. 6.5 Sammanfattning av resultat Alla respondenter berättade att de arbetat med hund när det gäller personer med demens. De uppgav att det var där de såg störst vinst med arbetet, speciellt att de med hjälp av hunden kunde minska oron hos dessa boende. Resultatet visade också att arbetet med hunden hade en stor inverkan på de boendes aktivitetsutförande, då de hellre deltog i sin träning när hunden närvarade. Träningen blev rolig när hunden var med. Faktorer som påverkades var framförallt rörlighet och finmotorik hos de boende. Vilket gjorde att det var lättare för dem att utföra sina

20 vardagliga aktiviteter. I aktivitet med hunden klarade de boende av att utföra aktiviteter trots bland annat smärta. En annan faktor som påverkades var personers minnesförmåga. Detta genom att hunden lockade fram gamla minnen samt att genom lek med hunden på ett roligt sätt träna personers minne. Ökad motivation samt ökad samvaro med andra var två stora faktorer i studiens resultat. När syftet blev för någon annan, i det här fallet hunden, uttryckte alla respondenter att de bondes motivation ökade. Detta genom att de ville vara delaktiga i aktivitet i form av både individuell träning och gruppaktivitet med andra. På detta sätt kom de även ut från sina rum. De boende började då socialisera sig med varandra även vid tillfällen då hunden inte var med. Risken att misslyckas försvann också när hunden och de boende samarbetade i någon aktivitet. 7 Diskussion 7.1 Resultatdiskussion Studiens syfte var att få ökad kunskap om arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta med vård- eller terapihund på äldreboende, och vad det har för inverkan på de boendes delaktighet i aktivitet. De centrala teman som framkom i resultatet var; hunden som motivationskälla, förbättrad aktivitetsförmåga och stimulerande för minnet, genom hunden skapas relationer och lugnar de boende. Under alla intervjuerna framkom det att motivation var en stor del som hunden kunde bidra med. Genom intervention med hunden ville de boende delta i aktiviteter och träning. Kielhofner (2012) beskriver att viljan är en avgörande faktor för att en människa ska utföra en aktivitet. Om viljan inte finns, kan den gå att locka fram på olika sätt. Resultatet i denna studie visade på att arbetsterapeuter kan använda sig av hund just för att locka fram viljan hos de boende. De boende tog själva initiativ och fick vara delaktiga i beslutet om vad man skulle göra med hunden. Ökad motivation för fysisk aktivitet var en av de fördelar med hundintervention som även Engström och Nordgren (2013) fann i sin forskning. Genom att delta i fysisk aktivitet kan även en persons utförandekapacitet förbättras (Kielhofner, 2012). I resultatet visade det sig att hunden också kunde motivera de boende att komma ut från sina rum och på detta sätt bryta isolering. Genom att arbeta för ökad aktivitetsförmåga, kan ensamhet och social isolering brytas. Detta i sin tur kan minska otrygghet och inaktivitet (Hane & Wennberg, 2003). Tidigare forskning kring detta har visat att personer som tidigare

21 inte ville delta i aktiviteter gärna ville vara med när de visste att hunden skulle vara närvarande i aktiviteten (Cipriani et al., 2005). Ett annat spännande resultat som framkom i denna aktuella studie var att de boende sänkte kraven på sitt eget aktivitetsutförande. En arbetsterapeuts interventioner bör vara grundade i klientens önskemål (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter [FSA], 2012). Genom att göra aktiviteter tillsammans med hunden minskade risken att misslyckas, pressen togs bort och fokus var på hunden istället för på den boende. De boende blev då mer villiga att delta i aktiviteten. Detta resultat har författarna inte hittat att någon tidigare forskning tagit upp, varken som faktor att undersöka eller som resultat. Cipriani et al. (2013) skrev i sin forskning att det behövs vidare studier angående om det är möjligt att personer kan klara av sina egna vardagliga aktiviteter efter att ha hjälpt till att ta hand om hunden. Ett av de tydligaste resultaten i denna aktuella studie var just att de boende efter intervention med hunden fick bättre utförandekapacitet gällande deras vardagliga aktiviteter. Som arbetsterapeut är det viktigt att arbeta just för att främja aktivitetsförmågan (FSA, 2012). Vård- eller terapihund kan vara ett effektivt verktyg för detta. Alla respondenter uttryckte att de med hjälp av hund kunde få de boende att utföra vardagliga aktiviteter som de annars inte ville göra. Med hjälp av hunden blev det omedveten träning. De boende upplevde att de gjorde något för hunden i aktiviteten istället för att de tränade sina egna förmågor. Istället för att uppleva träning med arbetsterapeuten som något negativt och tråkigt, såg man det som lek och som tidigare nämnt blev situationen roligare samt bidrog till mer glädje. På detta sätt förbättrades de boendes fysiska förmågor och förmågan att ta hand om sig själv. Aktivitetsförmågan ökade. Detta stärks från tidigare forskning av Ferrie et al. (1996) som kom fram till att just förmågan att ta hand om sig själv förbättrades, dock inte signifikant. Alleva et al. (2012) beskrev i sin forskning att man använt hund bland annat för att få personer att använda sina händer och armar i aktivitet med hunden. Resultatet i studien av Atti et al. (2013) visade att just motoriska förmågan ökade signifikant hos deltagarna. Även resultatet i Cipriani et al. (2005) forskning visade att rörelseförmågan förbättrades genom intervention med hund, samt att deltagarna hade högre tolerans för att utföra aktiviteter trots smärta. Detta visade även resultatet av författarnas studie. Utöver fysiska förmågor så är även kognitiva förmågor en viktig del för arbetsterapeuter att beakta i sitt arbete med klienters utförandekapacitet (Kielhofner, 2012). I studien framkom att deltagarna upplevde att hunden hade en positiv inverkan på minnet, genom att de boende till exempel kom ihåg hunden och detaljer om hunden. De kunde även träna upp förmågan att

22 komma ihåg hur de skulle utföra en aktivitet som de tidigare utfört tillsammans med hunden. Enligt Engström och Nordgren (2013) så kan minnet vara en faktor som går att träna med hjälp av hunden. I deras resultat visade det sig att deltagarna hade minnen av hunden efter intervention som påvisades genom att de kom ihåg hunden när de såg en bild på den. Även Atti et al. (2013) beskrev att deltagarna under interventionens process blev mer och mer välbekanta med hunden. Däremot visade deras resultat inte på några signifikanta resultat på just minnet. Studiens resultat visade att glädjen hos de boende syntes mer när hunden var närvarande vid träning av den fysiska förmågan eller vardagliga aktiviteter, men också när samtalsämnet hund kom på tal blanda de boende. Detta var något som även Bartlett et al. (2008) och Alleva et al. (2012) kom fram till, då deras resultat visade att deltagarna log mer efter interaktionen med hunden än de tidigare gjort. Detta stärks också från forskning av Cipriani et al. (2005) som menade på att glädjen var en stor del under interventionen med hund. Kielhofner (2012) menar att glädje kan uppstå i vardagssysslor, men främst uppstår i någon aktivitet man finner intressant. Han menar även att samhörighet med andra kan bidra till stor glädje. Denna studies resultat visade att hunden kunde bidra till ökade sociala kontakter till exempel att de boende ville komma ut från sina rum och träffa sina nya vänner som man träffat genom hunden. Med detta ökade även kommunikationsförmågan för de boende, detta har även tidigare forskning visat. Enligt Bartlett et al. (2008) så bidrog hund till ökat socialt beteende för personer med demens. Bland annat så fanns en signifikant ökning av personers verbala kommunikation. Även resultatet ifrån Fick (1993) visade på att signifikant ökning av kommunikation när hunden var närvarande. Sellers (2006) har också kommit fram till att deltagarnas kommunikation och sociala samspel ökade med hjälp av hunden. Ifrån ett arbetsterapeutiskt perspektiv ska människan ses som en social varelse som mår bra av att utföra aktiviteter i samspel med andra, målet är att alla ska kunna vara delaktiga (FSA, 2012). Denna studie visar att vård- eller terapihund kan användas som ett verktyg för att främja de boendes sociala liv. I författarnas resultat framkom även att oron minskade bland de boende med hjälp av hunden, både i grupp samt individuellt. Detta påvisade också Atti et al. (2013), då deras resultat visade på att intervention med hund kan minska oro och lugna personer med demens Genom att minska oro hos personer kunde deras delaktighet öka då de kunde närvara i till exempel grupper och på så sätt ökade det sociala samspelet (Atti et al., 2013). Under studiens gång framkom det att det var just hos personer med demens det gick att se störst vinst av

23 interventioner med hund. Det var även inom området demens som författarna fann mest forskning kring ämnet vård- eller terapihund under litteratursökningen. 7.2 Metoddiskussion Kvalitativ metod användes då författarna ville få reda på just arbetsterapeuternas erfarenheter, vilket görs bäst genom en kvalitativintervju (Holme & Solvang, 1997). Deltagarna i studien var som tidigare benämnts sex stycken arbetsterapeuter med erfarenhet av att ha deltagit i arbete med vård- eller terapihund på äldreboende. Att antalet deltagare var relativt få skulle kunna ses som en nackdel. Enligt Malterud (2009) bör urvalet inte vara för stort, då det är viktigt att man ska kunna ha en bra överblick över materialet under analysprocessen. Genom få deltagare var det lättare att få djupare förståelse av materialet då det var möjligt att göra en djupare analys än om deltagandet varit mycket större. Därför ser inte författarna antalet deltagare som en nackdel. Då fyra deltagare var legitimerade arbetsterapeuter och de resterande två var legitimerade arbetsterapeuter och utbildade vård- eller terapihundsförare anser författarna att det kan ha gett studien ett rikare material, än om alla hade haft samma erfarenheter. Detta då de kan tänkas ha olika perspektiv och erfarenheter av arbetet med hund som arbetssätt. Under intervjuerna framkom det även en del nackdelar med att arbeta med vård- eller terapihund. Till exempel att det fanns personal med allergi eller hundrädsla, samt att det i dagsläge inte finns något standardiserat sätt att utvärdera arbetet på. Författarna ansåg att de nackdelar som framkom under studiens gång inte svarade mot studiens syfte. Därav var de inte relevanta och togs inte upp i resultatdelen. Författarna har varit trogna materialet under processens gång (Malterud, 2009). Samtliga deltagare hade erfarenheter som svarade mot studiens syfte (Malterud, 2009). Studiens alla deltagare var kvinnor. Det finns en risk att resultatet kunde ha blivit annorlunda med en jämnare könsfördelning, dock går detta bara att spekulera kring. Då arbetsterapeut är ett kvinnodominerande yrke i Sverige (FSA, 2012), anser författarna att det resultat som framkommit i studien ger en representativ bild. I denna kvalitativa studie var det inte generaliserbarheten som var det viktiga utan att få en djupare kunskap i det aktuella ämnet. Då arbete med hund inom vården är tämligen nytt i Sverige (Kommunförbundet, 2012) finns det förmodligen relativt få arbetsterapeuter som har erfarenhet av att arbeta med vård- eller terapihund. Därför kan resultatet av denna studie till viss del vara generaliserbart på andra

24 arbetsterapeuter inom samma arbetsområde, då liknande information återkom under alla intervjuer (Malterud, 2009). Innan utförandet av intervjuerna skapades en intervjuguide med öppna frågor om ämnet. Frågorna fokuserade på respondenternas egna erfarenheter för att få en rik kunskap gällande ämnet (Malterud, 2009). Intervjuguiden skickades ut i för väg till respondenterna med syftet att de skulle ha en chans att tänka igenom frågorna i förväg och på så sätt kunna ge djupare svar. Då frågorna i studien var tydligt formulerade och svarade mot syftet samt att deltagarna hade relevant erfarenhet så kan resultatet i studien anses vara trovärdigt. Eftersom tillvägagångssättet beskrivits tydligt i metoden bör studien även gå att utföras av andra (Malterud, 2009). I en kvalitativ undersökning har författarna alltid en påverkan på resultatet, eftersom de är en del av intervjun och deras sätt att ställa frågor samt följdfrågor kan påverka de svar respondenterna ger. Författarna kan tolka respondenternas svar utifrån sin egen referensram (Lantz, 2007). Därför valde författarna att utföra intervjuerna tillsammans, där båda ställde huvudfrågor samt följdfrågor. Som tidigare nämnts så minskar risken att en av författarnas egna åsikter vinklar intervjun när två personer utför intervjuerna tillsammans (Malterud, 2009). Att inte alla intervjuer gick till på samma sätt är något som författarna reflekterat över. En intervju skedde över telefon, de övriga intervjuades på sina arbetsplatser. Under en intervju blev två deltagare intervjuade tillsammans medan de tre övriga intervjuerna skedde enskilt. De funderingar som uppstått var om detta kan ha haft inverkan på det slutliga resultatet och om resultatet hade sett annorlunda ut om alla intervjuer gått till på liknande sätt. Även fast intervjuerna utfördes på olika sätt så skedde alla intervjusituationer i lugn miljö, vilket är bra för att få fram berättelser om olika sammanhang som respondenterna upplevt (Malterud, 2009). 7.3 Förslag på vidare studier För att få ökad kunskap om hur vård- eller terapihund kan påverka de boendes delaktighet i aktivt finns behov av ytterligare studier inom området. Studier som tar upp de boendes egna erfarenheter av vård-eller terapihund för att få en inblick i vad de själva anser att hunden har för inverkan hos dem. Hur intervention med hund kan minska känslan av misslyckade hos de boende, vid utförande av aktivitet är något som också bör studeras vidare. En brist som framkom under studiens gång angående arbetet med vård- eller terapihund var att det inte är