Rädsla och oro för invandrare och rasister

Kriminologiska institutionen Rädsla och oro för invandrare och rasister en diskursteoretisk analys av pojkars berättelser ur ett maskulinitetsperspektiv Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2009 Sara Hellqvist

Sammanfattning Denna uppsats syftar till att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oro för brott innanför temat invandrare och rasister ur ett maskulinitetsperspekiv. Frågeställningar inom ramen för syftet är; Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat invandrare och rasister? På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot: 1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat invandrare och rasister? Uppsatsen bygger på en enkät som genomfördes i Tyresö år 2001 där del 2 i enkäten består av en uppmaning att skriva en berättelse om något deltagaren är rädd eller orolig för. Jag skapade temat på grund av att pojkarnas berättelser om invandrare och rasister var längre och mer beskrivande än de resterande pojkarnas. Jämförelsen med grupperna görs för att tolka varför rädsla och oro för invandrare och rasister skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser. Frågeställningarna undersöks med genusteori, alltså att de sociala könen är konstruerade och inte naturligt givna. Hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet, de mest eftersträvansvärda tanke- och handlingsmönster för män respektive kvinnor, används som analytisk utgångspunkt för att analysera huruvida skribenterna i berättelserna strävar efter dem. Diskursteori används som teori och metod. Det innebär att jag ser berättelserna som skapade genom tecken som är strukturerat i mönster. Det är dessa mönster som analyseras genom applicering av diskursanalytiska begrepp på berättelserna som kopplas samman med genusanalysen. Uppsatsen vilar på en socialkonstruktionistisk grund, alltså att kunskap inte är en objektiv sanning. Min analys visar att pojkarna innanför temat invandrare och rasister skiljer sig från de andra grupperna genom att de konstruerar tydligast hegemonisk maskulinitetssträvan. Samtidigt kan de ses som oppositionella maskuliniteter eftersom de skriver om rädsla och oro, vilket inte är eftersträvansvärt för en pojke. Min slutsats skulle dock falla om invandrarna och rasisterna som rädslan och oron riktar sig mot var flickor eller kvinnor. Om man bortser från det (men samtidigt beaktar möjligheten) är min tolkning att pojkarna skriver mest utförligt innanför temat med beskrivningar av gärningspersonerna som främmande grupper eftersom de på det sättet tillåts positionera sig som både pojkar och offer. 2

Innehållsförteckning 1. Inledning... 4 1.1 Uppsatsens bakgrund... 5 1.1.1 Tyresöenkäten... 5 1.1.2 Pilotstudien... 5 1.2 Syfte och frågeställningar... 6 2. Tidigare forskning... 7 2.1 Gestaltningar av offererfarenheter - samtal med unga män som utsatts för brott... 7 2.2 Ungdomar föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld... 8 3. Teoretisk utgångspunkt, vetenskapssyn och förförståelse... 9 3.1 Genusteori... 9 3.1.1 Maskuliniteter och femininiteter... 10 3.2 Socialkonstruktionism som världs- och kunskapssyn... 12 3.3 Diskursteori som teori... 13 3.4 Min förförståelse... 14 4. Metod... 15 4.1 Material... 15 4.2 Diskursteori som metod tillvägagångssätt... 16 4.3 Problematik och etik i Tyresöenkäten... 17 4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet... 19 4.5 Brottsoffer - ett mångtydigt begrepp... 20 5. Analys och resultat... 21 5.1 Pojkarna innanför temat... 22 5.2 Pojkarna utanför temat... 25 5.3 Flickorna innanför temat... 26 5.4 Flickorna utanför temat... 27 5.5 De yngre pojkarna innanför och utanför temat... 28 5.6 De vuxna männen innanför och utanför temat... 28 5.7 Pojkarna innanför temat i förhållande till de andra grupperna... 29 6. Diskussion... 30 7. Fortsatt forskning... 33 Referenser... 34 Bilaga 1... 37 Bilaga 2... 39 3

1. Inledning Pojkar som brottsoffer har inte ett primärt fokus inom kriminologisk forskning (Newburn & Stanko 1994, s.159). När jag under förarbetsstadiet i uppsatsprocessen sökte efter litteratur i olika databaser fann jag få artiklar rörande mitt uppsatsämne. De flesta sökningar 1 på ordkombinationer som genus, maskuliniteter, pojkar, viktimologi och brottsoffer resulterade i den kontext vi vanligen ser pojkar och män i; som gärningspersoner. Genus intresserar mig på grund av dess byggstenar som problematiserar en värld som ofta framstår som självklar och given. Genusdebatten uppkom på grund av krav om bättre villkor för, och genom initiativ av, kvinnor. Min tankegång var likaså länge fokuserad på kvinnor, medan männen förbisågs. Dock är det konstruktionerna av de båda som resulterar i den dikotomiserade värld vi lever i. Det var genuskursen i kriminologi II som introducerade mig för den andra delen och mitt intresse för maskuliniteter började ta vid. Området med flickor och kvinnor som brottsoffer är utforskat och självklart inte färdigforskat kring, men i relation är forskningen kring pojkar och män som brottsoffer tunn. Jag tror att ett uteslutande reproducerar dikotomierna eftersom en knapphändig forskning om pojkar och män som brottsoffer riskerar att bidra till uppfattningen att de inte kan vara brottsoffer, vilket resulterar i en könsspecifik brottsofferkategori som upprätthåller en självklar, given och dikotom världsbild. Konsekvenserna är bland annat att pojkars rädsla och oro inte erkänns och tas på allvar. Min utgångspunkt var alltså att pojkar är rädda och oroliga för brott. Inom många brottskategorier är pojkar också de mest utsatta 2 (Brå 2009, s.33). När möjligheten fanns att välja unga och brott som ämne för examensarbete, och ett redan insamlat material fanns med berättelser, blev jag nyfiken på vad pojkarna skrev om. De bekräftade utgångspunkten eftersom de handlade om rädsla och oro. Dock var det enbart 28 procent som valde att skriva. Min vilja var att problematisera sanningar om pojkar. Att detta skedde i en brottsofferkontext med egenskrivna berättelser var ultimat eftersom det trotsar föreställningar om manlighet (Burcar 2005, s.22) samtidigt som skribenterna är i de åldrarna då genusstereotyperna är starka (Karlsson & Pettersson 2003, s.4). Ju mer konkret mitt syfte blev desto tydligare formades mitt tillvägagångssätt. Det var med hjälp av ett genusperspektiv jag skulle färdas genom berättelserna och diskursanalys skulle användas för att hantera och strukturera dem. Jag har således valt att genom diskursteori analysera och tolka hur dessa pojkar konstruerar sina berättelser om rädsla och oro ur ett maskulinitetsperspektiv. 1 De använda databaserna är Stockholms universitets databas, JSTOR, EBSCO Multiple Data Search och Criminal Justice Abstract Online. 2 Unga män utsätts mest för misshandel (Brå 2009, s.33). 4

1.1 Uppsatsens bakgrund 1.1.1 Tyresöenkäten Vårterminen 2001 delades en enkät ut i Tyresö kommun till 1 989 elever i årskurs 6-9, 1 100 elever i gymnasiet, 1 000 vuxna samt enbart berättelsedelen till 1 256 elever i årskurs 4-5. Enkäten handlade om utsatthet, rädsla och oro för brott. Svarsfrekvensen uppgick till 65 procent (Tiby 2006, s.97). Ifyllandet för barnen och ungdomarna skedde i skolan. Syftet med Tyresöenkäten var att ta reda på vad unga råkar ut för och är rädda att åka ut för i sin närmiljö samt hur de berättar om det (ibid. s.96). Undersökningen har resulterat i en rapport till Tyresö kommun, en studie på temat sexuella övergrepp av Eva Tiby (2006) och en magisteruppsats av Karl-Magnus Carlsson (2002) som handlar om huruvida rädsla för brott skiljer sig mellan ungdomar och vuxna. Efter Tibys tematisering av Tyresömaterialet nämns att en aktivitet finns rörande pojkarnas berättelser gällande rädsla och oro för invandrare och rasister, alltså att dessa är längre och mer beskrivande än de resterande berättelserna som är skrivna av pojkar (Tiby 2006, s.113). Det fungerade som inspiration till att genomföra denna studie. 1.1.2 Pilotstudien Under metod III-kursen i kriminologi genomförde jag en pilotstudie av det material som skulle ligga till grund för min uppsats. Jag läste och jämförde 14-19-åriga pojkars och flickors berättelser och konstaterade att flickornas primärt handlade om rädsla och oro för sexövergrepp medan pojkarnas primärt handlade om rädsla och oro för invandrare och rasister. Efteråt ansåg jag att en tematisering av invandrare och rasister var befogad, och jag kategoriserade berättelserna i temat. Jag utförde sedan en diskursteoretisk analys med en genusutgångspunkt av tolv berättelser som berörde temat. Dessa valdes genom att jag, i ett samlat dokument jag skapat med berättelser skrivna av pojkar 14-19 år innanför temat, plockade ut de tolv första som handlade om invandrare respektive rasister i dokumentet. Slutsatsen var att utifrån ett maskulinitetsperspektiv var berättelserna strukturerade på ett sätt som kan tolkas som maskulinitetsuttryck. Trots en konflikt med offeridentiteten hanterade pojkarna det då de konstruerade maskuliniteter genom beskrivningar av gärningsmän i plural (det handlade om grupper) som var främmande och avvikande (de var okontrollerade invandrare och gigantiska rasister ) för att skapa entydighet i diskursen (Hellqvist 2009). Pilotstudien var en miniversion, behandlade få berättelser och inga omfattande jämförelser med de andra grupperna gjordes. Jag ämnar därför bygga vidare på pilotstudien med fokus på samma tema men med en större urvalsgrupp, mer underbyggd teoretisk grund, djupare och fler jämförelser samt med metodologiska inslag som diskursordnings- och lingvistikanalys. 5

1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med uppsatsen är att utifrån skrivna berättelser tolka 14-19-åriga pojkars rädsla och oro för brott innanför temat invandrare och rasister 3 ur ett maskulinitetsperspekiv. Åldersurvalet har gjorts på grund av att det är i denna ålder pojkarna skriver mycket om invandrare och rasister samt att det kan kopplas samman med genusteorin eftersom det är vid 14 års ålder konfliktåren börjar ta vid med genusidentifikationer (Tiby 2006, s.91). Jag inkluderar även in fyra andra grupper utöver denna population genom att utföra samma typ av diskursanalys på dem, men inte lika djupgående. Om frågeställningarna ska kunna besvaras måste pojkarna jämföras i förhållande till de andra grupperna. Detta för att stärka validiteten och reliabiliteten genom att undersöka om det är specifikt för pojkar i ålder 14-19 år och att det handlar om maskulinitetsuttryck. De fyra andra grupperna är de resterande pojkarna inom samma åldersgrupp som inte berör temat, de yngre pojkarna 11-13 år, flickor 14-19 år och de vuxna männen 4. Jag har alltså med ett genusperspektiv primärt analyserat pojkarnas berättelser innanför det temat jag har skapat. Jag har även analyserat utanför temat i samma population, som är en mängd olika berättelsehändelser, för att tolka varför rädsla och oro för invandrare och rasister skrivs innehållsrikare i pojkarnas berättelser. Flickorna i samma åldersgrupp, de yngre pojkarna och de vuxna männens berättelser jämförs både utanför och innanför temat för att tolka om och varför genusuttrycken skiljer sig i berättelserna beroende på ålder och kön. De två grupper som inte har inkluderats är de yngre flickorna och de vuxna kvinnorna. Jag anser att det är främst i förhållande till de andra grupperna konstruktioner av temat och maskuliniteter kan analyseras eftersom de står närmare varandra då de yngre pojkarna och de vuxna männen är av samma kön och de jämnåriga flickorna är i samma åldrar. Se bilaga 1, figur 1, för en överblick av de inkluderade grupperna. Frågeställningar inom ramen för syftet är; Hur konstruerar dessa pojkar genus i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat invandrare och rasister? På vilket sätt skiljer sig eller liknar pojkarnas konstruktion av genus mot: 1) flickornas, 2) de yngre pojkarnas, 3) de vuxna männens i förhållande till beskrivningarna av gärningsperson och offer och relationerna emellan dem innanför och utanför temat invandrare och rasister? 3 I berättelserna benämns invandrare och rasister också med andra namn, t.ex. utlänningar och nazister. Dock har jag döpt temat till invandrare och rasister eftersom det är de mest förekommande benämningarna. 4 Männen är mellan 20 och 72 år. Medelåldern är 46,8 år. 6

2. Tidigare forskning Forskning om utsatthet och rädsla är en del i den kriminologimark som viktimologin allt mer vunnit terräng i. Viktimologi, brottsoffersforskning, är numera ett stort ämne i kriminologin på grund av bland annat kvinnorörelser som uppmärksammade våldet mot kvinnor och som därmed resulterade i ett fokus på kvinnor som brottsoffer (Åkerström & Sahlin 2001, s.7,9). Genusforskningen i kriminologin uppkom på grund av den kritik som hävdade att forskningen var genusblind och enbart behandlade män (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.8). Att studera maskuliniteter har sina spår i 70-talets feminism (Lundgren, Pettersson & Tiby 2003, s.79). Det är numera vanligt att i maskulinitetsstudier använda hegemonisk maskulinitet som analytisk utgångspunkt, vilket även denna uppsats syftar till. Dock finns det få studier om pojkar och män som offer på grund av uppfattningar om att män inte vill uppvisa svaghet som offerskap likställs med. De undersökningar som ändå har gjorts på området visar emellertid motsatsen (Newburn & Stanko 1994, s.159-160). I två svenska studier som har analyserat pojkar och män som brottsoffer, som presenteras nedan, framkommer det att pojkar och flickor förhåller sig till och utgår från genus. Själva grundbultarna och utgångspunkterna är samma som i denna uppsats; konstruktioner av genus och offerskap. Dock skiljer sig utförandet eftersom båda studierna är kvalitativa intervjuer. Det påverkar resultatet då det är en annan sorts interaktion som skapas mellan forskare och deltagare i intervjuer jämfört med en anonym enkätsituation med uppmaning om att skriva en berättelse. Trots det är studierna användbara eftersom de innehåller skildringar av de deltagande samt omfattande analyser gjorda av forskarna. För den här uppsatsen utgör de en grund att stå på och att relatera till eftersom de, trots olika metodanvändningar och populationer, rör sig i det ännu lilla fältet om pojkar och män som brottsoffer. 2.1 Gestaltningar av offererfarenheter - samtal med unga män som utsatts för brott Veronica Burcar har i sin avhandling intervjuat tio unga män, mellan 17 och 21 år, som utsatts för rån eller misshandel (Burcar 2005, s.25). Urvalet gjordes genom kontakter med kollegor och via Malmö Tingsrätt (ibid. s.191). Hennes syfte var att undersöka och beskriva hur dessa män i samtalsintervjuerna framställer identiteterna man och brottsoffer och hur de förhåller dem till varandra (ibid. s.25). Utgångspunkten för analysen är konstruktionistisk, interaktionistisk och narrativ. I intervjuerna gör männen motstånd mot den normativa offerrollen. Manlig karaktäristika, som agentskap och styrka, framhävs. Dock utgår berättelserna från brottsdrabbade individer och männens offerstatus förnekas inte helt, men 7

det justeras och balanseras genom att de tonar ned skador och fråntar gärningspersonens agens (Burcar 2005, s.162). Männen motsätter sig ett offerskap på det sättet att trots att det handlar om en gärningsperson som attackerar och mannen försvarar sig, betonar han sitt eget agentskap. Detta står i kontrast mot en traditionell offeridentitet som förknippas med svaghet, passivitet och skyddsbehov (ibid. s.73), samtidigt som de beskriver gärningspersonen som initiativtagare till våldet som resulterat i skador hos de intervjuade männen (ibid. s.162). Sammanfattningsvis visar studien att den identitet som skapas varken är stereotypiskt manlig eller offeridealisk. Identitetskonstruktionen innefattar offerbeskrivningar, men dessa balanseras och vägs upp med manliga beskrivningar (ibid. s.163). Resultaten pekar på att de unga männens berättelser inte passar in i den entydiga offerbild som innefattar känslor som sårbarhet och lidande men att de i viss utsträckning ändå identifierar sig som brottsoffer. De modifierar offerskapet utifrån maskuliniteter 5 (ibid. s.165). 2.2 Ungdomar föreställningar om pojkar och flickor som utsätts för våld Jenny Karlsson och Tove Pettersson har intervjuat fyra grupper med flickor och pojkar i åldrarna 15-16 år (Karlsson & Pettersson 2003). Urvalen har gjorts via två högstadieskolor (ibid. s.11). Studien är tvådelad där den ena, utförd av Karlsson, utgår från ett genusperspektiv med syftet att i flickgrupper, pojkgrupper och grupper med båda könen i studera hur pojkar och flickor resonerar kring ungdomar som offer för våld och vilka betydelser könstillhörighet har för deras förståelse av offerskap samt att studera hur de själva som pojkar och flickor förhåller sig till sina beskrivningar av pojkar och flickor som offer (Karlsson 2003a, s.37). Delstudien visar att könstillhörigheten hos och samspelet mellan gärningsperson och offer spelar en stor roll. Ett tydligt offer är en flicka som blir utsatt av en pojke (ibid. s.55-56). Flickgruppen pratar om att både flickor och pojkar kan vara rädda för gäng, som beskrivs som nazister eller invandrare. Diskussionen är mest fokuserad på flickors rädsla och pojkgruppen är fåordig gällande pojkars rädsla, men de nämner att pojkars rädsla är befogad om det finns en risk för att denne kan bli eller har blivit allvarligt nedslagen (ibid. s.47-49). Inom pojkgruppen placeras diskussioner om offer i de andra -kategorin. Pojkarna identifierar sig inte i samtalet som offer, men i blandgruppen görs det ingen könsskillnad på offerskap (ibid. s.52-53). Däremot finns en vi-känsla i flickgruppen när offerskap diskuteras (ibid. s.54). Pojkgruppens avståndstagande från offerskap och rädsla kan bero på ett avståndstagande från svaghet som kan leda till minskad maskulinitetsstatus. I flickgruppen uppstår en tydligt 5 Burcar använder dock begreppet manlighet. Innebörden är dock densamma som maskulinitet (2005, s.19) 8

dikotom uppdelning av rädsla där pojkar uppfattas vara rädda för att visa sig svaga medan flickor är rädda för att utsättas för sexuella brott. Pojkarnas och flickornas samtal om utsatthet, offer och gärningspersoner härstammar tydligt med normativa maskuliniteter och femininiteter som utgångspunkt (Karlsson 2003a, s.55-56). Till skillnad mot Burcars (Burcar 2005) studie distanserar sig pojkgruppen från en offeridentitet. De utgick från maskuliniteter i samtalet. I blandgruppen var samtalet mer nyanserat. Detta kan tolkas som att pojkgruppen inte modifierar offerskapet medan en viss modifiering skedde i blandgruppen. 3. Teoretisk utgångspunkt, vetenskapssyn och förförståelse I detta avsnitt redogörs för genus- och diskursteori samt socialkonstruktionism som utgör grunden, analysen och tolkningen i uppsatsen. På grund av teoriernas konstruktionistiska betoning går de in i varandra och ska förstås som kompletterande delar. Jag kommer även att i möjligaste mån redogöra för min förförståelse inom ämnet pojkar som brottsoffer och genus eftersom utifrån min vetenskapssyn är reflexion en huvudingrediens i en uppsats med god validitet och reliabilitet då förförståelsen påverkar tolkningarna (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.29). Det innebär att jag är delaktig till kunskapen som uppsatsen producerar då jag går in och tolkar berättelserna som människa med erfarenheter, fördomar och åsikter. Genom förförståelseredogörelsen, som mynnar ut i reflexion för att tydliggöra processen från berättelser till den kunskap som produceras, hoppas jag visa både mig själv och läsaren hur jag har tänkt, varför jag tänkte så och vilka konsekvenser det får. 3.1 Genusteori Inom feministisk forskning brukar genus eller kön förekomma som begreppsapparat (Gothlin 1999, s.2). Det råder diskussion och delade meningar om begreppen, vad skillnaden är varierar beroende på vem man frågar. Lander ser kön som en kvantitativ variabel bland många andra som exempelvis kan beskriva andelen flickor som dricker sig berusade, men som inte berättar mer. Genus kan då appliceras för att få en mer djupgående förståelse för fenomenet och dess konstruktion (Lander 2003, s.28). Lenz Taguchi däremot använder begreppet kön då hon anser att det är omöjligt att göra en åtskillnad eftersom naturvetenskaperna påvisar att även det biologiska könet omkonstrueras (Lenz Taguchi 2004, s.40). Jag kommer att använda mig av genusbegreppet och avse en förståelse för de sociala könen, de tanke- och handlingsmönster som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor, som socialt konstruerade (Lander 2003, s.26). Dessa är alltså inte essentiella och biologiska, utan genus 9

understryker att män och kvinnor utifrån ett samhälleligt perspektiv inte härstammar från något naturligt givet (ibid. s.27). Genuspraktik innebär att personer gör genus utefter en bekönad kropp och samhälleliga normer (Messerschmidt 2004, s.40). Anledningen till att jag väljer genusbegreppet är främst för att jag tidigare benämnt de socialt konstruerade könen så och att det därför sker mer automatiskt, samt att jag ansett att de som talar om kön oftast talat om det som något essentiellt. Jag är medveten om att kön kan förstås på liknande sätt som genus. Dock är min uppfattning att människor utan insyn i feministiska diskurser refererar kön till biologi och genus till konstruktion och därför använder jag genus för tydlighetens skull i betydelsen att innebörderna av begreppen män och kvinnor är socialt konstruerade. I uppsatsen använder jag, likt Lander, kön som en variabel eftersom jag har skapat grupper bestående av berättelser från pojkar, män och flickor utefter de kön de själva har uppgett att de tillhör i enkäten. Jag ser emellertid berättelserna som genusuttryck skapade i förhållande till variabeln kön då det är utifrån den som skribenterna gör olika former av maskuliniteter eller femininiteter. Det biologiska könet, även fast det finns fler variationer än de västerländska tudelade 6, vilket samtidigt tydliggör att även variabeln kön kan ses som en konstruktion, är inte i fokus. Detta på grund av att det är själva förhållningssättet till könstillhörigheten, alltså genuspraktiken, som ligger till grund för varför pojkarna skriver om invandrare och rasister och som studeras. Genom kategoriseringarna jag har gjort utifrån kön finns det risk för ett upprätthållande av dikotomin mellan män och kvinnor, men jag anser att ett användande av en genusteoretisk utgångspunkt samtidigt är att ifrågasätta kategoriseringarna och att det därför är befogat. Jag utgår från att genusteori kan användas som ett teoretiskt och analytiskt verktyg för att beskriva hur kön konstrueras, förmedlas och strukturerar våra liv och som problematiserar relationen mellan män och kvinnor (Lander, Pettersson & Tiby 2003, s.7-8). Specifikt i detta fall kommet jag att analysera vilka uttryck manligt genus, maskuliniteter, tar sig. 3.1.1 Maskuliniteter och femininiteter Tanke- och handlingsmönstren som tillskrivs till och utövas av män och kvinnor benämns som maskuliniteter och femininiteter för att understryka konstruktionerna som könstillhörigheterna utgör. Orsaken till att jag i en uppsats om maskuliniteter även diskuterar femininiteter är att de är relationella. De får och har sina betydelser genom sin betydelse gentemot varandra. Att vara kvinna är att inte vara man, och vice versa (Pettersson 2003b, 6 Bl.a. har biologer föreslagit minst fem och upp till tjugotvå olika sorters kön och i Nord- och Sydamerikanska indianstammar delar man in könen i tre typer (Lenz Taguchi 2004, s.75-76). 10

s.141). Maskuliniteter och femininiteter är konstruktioner eftersom de är kontextuellt och kulturellt bundna (Lander 2003, s.26). Handlingsmönster som anses vara manliga i västerländska samhällen behöver inte betyda detsamma i en östasiatisk kultur. Jag benämner maskuliniteter och femininiteter i plural eftersom dessa inte är statiska. Det finns inte enbart ett sätt att iscensätta genus på. Maskuliniteter och femininiteter är ingen horisontell historia. Det finns inom kategorierna former av maskuliniteter och femininiteter som anses vara mer eftersträvansvärda än andra, och dessa andra utgår från och definieras utefter de mest eftersträvansvärda. Genus kan alltså ses som ett maktsystem, med olika former av makt, eftersom det råder konkurrens inom de olika formerna av maskuliniteter och femininiteter. Konkurrensen mot den mest eftersträvansvärda är vad samhället och kulturen personen lever i anser vara mest önskvärd (Karlsson 2003b, s.53). Inom femininiteter är normativ femininitet den mest eftersträvansvärda och som sätter standaren för hur en kvinna uppfattas. Normativ femininitet, som jag använder begreppet, tillskrivs egenskaperna svaghet, rädsla (Lander 2003, s.39), vek, ljuv och öm (Burcar 2005, s.189). Hegemonisk maskulinitet är den mest eftersträvansvärda maskuliniteten och definieras av Connell som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet (Connell 2008, s.115). Det är även den definitionen maskulinitetsforskaren Messerschmidt använder sig av. I denna uppsats kan hegemonisk maskulinitet förknippas med egenskaperna kraftig, djärv, modig och orädd (Burcar 2005, s.189). Innebörderna varierar alltså över tid och rum men det konstanta är att den hegemoniska maskuliniteten på ett strukturellt plan är överordnad den normativa femininiteten och de andra maskuliniteterna (Messerschmidt 2004, s.42). Det går att göra motstånd mot hur kvinnor eller män förväntas bete sig. Motstånd sker genom dekonstruktion; att försöka och agera för, medvetet eller omedvetet, att förändra diskursen, det som framstås som givet (Lenz Taguchi 2006, s.156). Reproduktion däremot innebär att inget motstånd görs och att diskursen är oförändrad (Karlsson & Pettersson 2006, s.76). Den hegemoniska maskuliniteten upprätthålls genom dominans och underordning av andra maskuliniteter. De lägre stående maskuliniteterna benämns som delaktiga och är vanliga män som inte når upp till den hegemoniska maskuliniteten men stödjer den, underordnade män som inte alls kommer i närheten av den hegemoniska maskuliniteten och är marginaliserade samt oppositionella maskuliniteter som är män som gör motstånd mot den hegemoniska maskuliniteten (Messerschmidt 2004, s.43). De nämnda maskuliniteterna och femininiteterna utgör grunden för analysen av den hegemoniska maskuliniteten som görs i berättelserna. Att som pojke skriva om sin rädsla och 11

oro är i det omedelbara sammanhanget inte hegemoniskt på grund av att i en västerländsk kontext är uttryck av känslor som sårbarhet inte förenligt med hur en pojke borde vara, samtidigt som hegemoni är något som eftersträvas av de flesta maskuliniteter. Det är hur pojkarna förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten som studeras i uppsatsen. Där kan det uppstå problem då skribenterna är i olika åldrar och därmed befinner sig i olika diskurser. Därför kan det finnas en skillnad mellan grupperna om vilken form av maskulinitet eller femininitet som är den mest eftersträvansvärda. Exempelvis befinner sig de yngre pojkarna både i identiteterna barn och pojke. Dock anser jag att de definitioner och egenskaper jag har satt in i maskuliniteter och femininiteter passar in på de flesta åldrar från och med att personerna som studeras identifierar sig som man eller kvinna. Sedan tror jag också att innebörden av exempelvis djärv kan skilja sig inte enbart beroende på ålder, utan också individuellt, men att den övergripande betydelsen ändå kan överföras i olika åldergrupper. 3.2 Socialkonstruktionism som världs- och kunskapssyn Socialkonstruktionismen utgör själva grunden för uppsatsen där både teori och metod vilar på samma antaganden om värld och kunskap. Diskursanalys, som presenteras i avsnitt 3.3, kan ses som ett verktyg som många socialkonstruktionister använder sig av. Det är komplicerat att ge en enhetlig bild av socialkonstruktionismen då angreppssätten är många. Byggstenarna i filosofin är att kunskap inte är en objektiv sanning eftersom verkligheten är en produkt utav våra representationer och kategoriseringar av världen. Människor är inte essentiella och autonoma, utan historiska och kulturella. Våra identiteter och vår världs- och kunskapssyn är föränderliga och påverkade av historien och kulturen (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.11). Trots en flytande karaktär är dock kunskap och identiteter i konkreta situationer oftast relativt låsta (ibid. s.12), något som med diskursteorin förklaras genom att vissa betydelsefixeringar blir så pass fastställda att de uppfattas som objektiva (ibid. s.32). Att vara en pojke är en betydelsefixering som kan uppfattas som sann och som sällan ifrågasätts eller problematiseras (förutom i genusdiskurser). Den socialkonstruktionistiska synen på subjektet, alltså individen, står i kontrast mot modernistiska tankegångar där de mer syftar till en essens inom människor, där sanningen ses som lagbunden (Lenz Taguchi 2004, s.52). Jag ser alltså varken berättelserna eller mina tolkningar av dem som något sanningsenligt som refererar till en objektiv värld, utan de ska båda, i enlighet med mina teoretiska utgångspunkter, ses som konstruktioner skapade i diskurser, även fast det som det berättas om eller känslorna som beskrivs existerar i en fysisk värld och kan ha verkliga konsekvenser. Om en pojke skriver att han har blivit misshandlad av rasister menar jag att pojken som människa finns, att 12

exempelvis slag kan ha ägt rum och att de kan ha utförts av personer med främlingsfientliga åsikter. Jag menar också att betydelsen av orden pojke, misshandel och rasister är diskursiva konstruktioner som inte existerar förrän de tillskrivs dessa betydelser. 3.3 Diskursteori som teori Diskursanalys innehåller både teori och metod där diskursteori är en inriktning inom diskursanalysen. Jag använder diskursteorin som den har definierats och praktiserats av teoretikerna Laclau och Mouffe på grund av att de har utvecklat teorin genom den metod de själva förespråkar i diskursteorin, alltså dekonstruktion av andra teorier (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.31). Socialkonstruktionism är en bred kategori där poststrukturalismen ingår. Diskursteorin anses vara den mest poststrukturalistiska eftersom alla praktiker ses som diskursiva, och det går alltså inte att ställa sig utanför dem (ibid. s.13). Diskurs innebär fixeringar av betydelser inom en bestämd domän och innebär att språket, genom tecken, är strukturerat i olika mönster. Diskursanalys är således en analys av dessa mönster (ibid. s.7). Tecken är allt från abstrakta till fysiska tecken, bland annat språk, bokstäver, lagar och brott. Tecknen får mening för oss först när de blir omnämnda, alltså artikulerade och därmed också konstruerade, i en diskurs och ett sammanhang (ibid. s.35). Till exempel består berättelserna av en massa bokstäver. I och med att jag vet om sammanhanget vet jag också att bokstäverna tillsammans utgör texter som handlar om rädsla och oro. Utan sammanhanget eller en förståelse för tecknet hade det varit svårt att förstå betydelserna och innebörderna. I uppsatsen är berättelserna, skribenterna (och även uppsatsen i sig) påverkade av och tillverkade i diskurser. Diskurs är samtidigt en reducering av möjligheter eftersom villkoret för att en diskurs ska råda, att den betraktas som mer sann än andra, är att en annan diskurs utesluts. Detta görs på grund av en strävan efter entydighet för att undvika motstridigheter inom diskursen (ibid. s.34). Diskurser är hierarkiska och bundna i kontexten (Lenz Taguchi 2004, s.15). Flera diskurser kan vara aktuella vid samma tidpunkt, men en är alltid mer gällande. Den härskande diskursen är inte helt fixerad och stängd, den kan alltid bytas ut (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.13). Trots att en person inte kan ställa sig utanför diskurserna kan man påverka dessa genom dekonstruktion (Lenz Taguchi 2004, s 16). Genom att en pojke skriver om sin rädsla kan han dekonstruera diskursen där detta inte är acceptabelt till att öka acceptansen. Det krävs dock fler personer för att en diskurs verkligen ska dekonstrueras i ett samhälle. Det är via vårt språk som vi skapar representationer där vi igenom konstruerar världen som existerar fysiskt utanför diskurserna, men som bara kan vara meningsfull genom diskurser (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.15). Exempelvis är berättelserna inte 13

automatiskt uttryck för genuspraktik. Det är betydelser jag tillskriver när jag tolkar dem. Att pojkens rädsla för invandrare är på grund av ett maskulinitetssträvande kan mycket väl stämma. Pojken med känslor existerar i en fysisk värld, men det har ingen genusbetydelse förrän någon benämner dem som maskulinitetspraktik i en genusdiskurs. Identitet betyder vem en person är, vad och vilka denne identifierar sig med. Subjektposition innebär att en individ blir till genom diskurser och försätts i positioner. Att vara pojke hör ihop med föreställningar om hur en pojke ska bete sig, t.ex. att inte vara rädd (ibid. s.48, 50). Se bilaga 1, figur 3, för en förklaringsmodell av hur diskurserna kan förhålla sig till varandra. Diskursanalysen måste hänga samman med de andra teoretiska utgångspunkterna (ibid. s.31). Som jag använder genusteori och socialkonstruktionism tycker jag att de går ihop med diskursteorin eftersom teorierna betonar konstruktion och det är konstruktioner som studeras. 3.4 Min förförståelse Det är mycket under lång tid som har gjort mig till den jag är idag, vilket påverkar den slutprodukt som uppsatsen resulterar i. Den första tanke som dyker upp när jag funderar över min förförståelse är att jag inte positionerar mig som feminist men tar del av och använder feministiska verktyg som har tillverkats i feministiska diskurser. Detta hindrar mig inte från att genomföra analysen, men det kan påverka och att utelämna det vore en brist i genomskinligheten som ska genomsyra processen. Den påverkan som kan uppstå är att jag omfamnar och använder vissa former av termer som jag kan stå för (t.ex. genuskonstruktion) medan uteslutande av andra kan ske som jag mindre tror på och relaterar till (t.ex. könsmaktsordning). Jag har dock försökt att undvika att hamna i fällan att låta feminismrisken vara analyshämmare (Pettersson 2003a) genom att vara medveten under processen. Vägen mot och anledning till att uppmärksamma pojkar i brottsoffer- och genusdiskursen är beskrivet i inledningskapitlet. Min inställning till kunskap och verklighet har länge varit av kritisk, konstruktionistisk natur trots att jag tidigare inte hade kännedom om terminologin. Detta har under kriminologiutbildningen förstärkts och påverkat synen på kön och brottsoffer och resulterat i gråzoner. Min kritiska inställning kan därmed, trots att den i denna typ av studie kan ses som en tillgång, överskugga andra möjliga tolkningssätt. Samtidigt har jag fördomar om att pojkar är annorlunda än flickor, genom samhällelig påverkan, och att det speglas i berättelserna. Jag har försökt reducera riskerna genom att i tankarna applicera teorierna om konstruktion på min egen praktik (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.111). 14

4. Metod Här beskrivs materialet som ligger till grund för uppsatsen och hur analysen och tolkningen utförts samt brottsofferdefinition och de problem som finns med enkäten. Tillvägagångssättet gäller alla fem grupper som analyseras, innanför och utanför temat invandrare och rasister utifrån teorierna med hegemonisk maskulinitet och normativ femininitet som utgångspunkt. 4.1 Material Materialet består av enkäter besvarade i Tyresö år 2001 av elever och vuxna. Berättelserna utgår från del 2 i enkäten där uppmaningen är; skriv här med egna ord en sann berättelse om: 1. Någon/något som har gjort/gör mig rädd i Tyresö det senaste året (eller) 2. Det här är jag orolig ska hända mig eller min familj i Tyresö under året, (se bilaga 2). Antal berättelser inom respektive grupp presenteras i tabell 1. Tabell 1. Grupperna som analyseras innanför och utanför temat invandrare och rasister och som jämförs med gruppen pojkar 14-19 år innanför temat. Berättelser, innanför och utanför temat Kön och ålder Antal Tema (%) Ej tema (%) Alla berättelser Pojkar 14-19 år 53 (21,7) 191 (78,3) 244 Flickor 14-19 år 30 (9,1) 300 (90,9) 330 Pojkar 11-13 år 5 (1,6) 302 (98,4) 307 Män, vuxna 2 (4,2) 46 (95,8) 48 Totalt 90 (9,7) 839 (90,3) 929 Jag gör ingen systematisk skillnad mellan uppmaning 1 som rör en dåtida eller nutida rädsla och uppmaning 2 som handlar om en framtida oro, på grund av att skribenterna sällan gör det. De skriver ofta ihop de två i ett stycke och ingen direkt skillnad finns beroende på vilken de svarar på. Uppmaningarna handlar samtidigt om något som skribenterna skriver har hänt eller inte har hänt. Alltså har dåtid, nutid, framtid, hänt eller inte hänt flutit ihop med varandra och ingen distinktion görs mellan rädsla och oro. Dock, i de berättelser där det spelar roll nämns det i analysen. Gruppindelningen gällande beröring av temat eller inte har gjort genom återupprepad läsning av berättelserna. De berättelser som har tagits med och som rör temat är de som uttryckligen handlar om rädsla och/eller oro för invandrare och rasister. 15

4.2 Diskursteori som metod tillvägagångssätt Jag har valt att använda diskursteori som metod därför att den lämpar sig bäst för mina frågeställningar. Jag studerar genuskonstruktioner, och då konstruktioner (som utgör allt) uppstår ur olika diskurser (som är ofrånkomliga) är diskursteorin väl förenlig med genusteori och socialkonstruktionism. Jag har även inkluderat diskursordnings- och lingvistikanalys för att få bästa möjliga analys av berättelserna eftersom att diskursteorin till stor del är teoretisk. För att förstå diskursteoribegreppen exemplifieras dem. Exemplen utgår från hur en deckarfilm kan konstrueras, och skiljer sig alltså från hur de appliceras i analysen eftersom det rör sig om olika diskurser. Anledningen till att jag inte exemplifierar i rädsla och orodiskursen redan här beror på att det finns diskurser inom dem (t.ex. kön) som skiljer dem åt. Syftet med diskursteori som metod är att analysera hur artikulationer reproducerar, ifrågasätter eller dekonstruerar diskurserna (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.37). Urvalen har gjorts genom läsning av alla berättelserna som sedan, inom varje grupp, har kategoriserats beroende på om de berör temat eller inte. Berättelserna har strukturerats och gränsats in i en diskursteoretisk ram och analys genom att diskursteoretiska begrepp appliceras på och identifieras i berättelserna. Detta görs genom läsning, tolkning och motivering och utgår alltså från mina tolkningar. Begreppen är moment som är alla tecknen i en diskurs. Dessa är fixerade och stängda, t.ex. en handling om att ett brott har begåtts. Nodalpunkter är privilegierade tecken, och kan ses som en huvudrubrik, kring vilka de andra tecknen definieras utifrån (ibid. s.33). T.ex. kan brottshandlingen också vara nodalpunkt eftersom handlingen runtomkring utgår från det begångna brottet. Element är tecken som är mångtydiga och inte är stängda för tolkning. Dessa har ännu inte fått en fixerad mening i diskursen och står utanför (ibid. s.34), t.ex. vad ett brott egentligen innebär. Flytande signifikanter är tecken som är öppna för tolkning men som står innanför diskursen (ibid. s.47), t.ex. vem som egentligen var brottets gärningsperson, och det diskursiva fältet är de möjligheter som diskursen utesluter i och med acceptansen av de andra tecknen som är innanför diskursen, vilket görs på grund av en strävan efter entydighet, t.ex. att det inte rör sig om brott, det kan ha varit en olycka. Mästersignifikanter organiserar identiteter och är identiteternas nodalpunkter (ibid. s.50). T.ex. är utredarens, huvudkaraktärens, könstillhörighet central. Ekvivalenskedjor är verksamheten där tecknen genom förbindelser som jag gör emellan dem ges innehåll. T.ex. kan ett misstänkt beteende ekvivaleras med gärningsperson och ondska. Textens lingvistiska karaktär, som integreras från den kritiska diskursanalysen och som fokuserar på formella drag i berättelserna (ibid. s.75), studeras genom identifiering av 16

transiviteter, de händelser eller processer som förbinds eller inte förbinds mellan subjekt (skribenten) och objekt (rädsla, oro, gärningsperson). På detta sätt kan konsekvenserna av huruvida subjekten förbinder sig med objekten och vilken betydelse det har för diskursen klarläggas. Exempelvis förbinds skribenten inte med objekten om han enbart skriver inbrott, medan han förbinds tydligare om han skriver att jag är rädd för att bli utsatt för ett inbrott. Modalitet innebär en analys av berättarens grad av instämmande i en sats och hur denne förbinds med sitt påstående. Det är alltså skillnad mellan en skribent som skriver jag tycker inte så mycket om invandrare som begår brott och en som skriver jag hatar alla invandrare som begår brott. Beroende på hur något skrivs påverkas diskursens formation (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s.87-88). Diskursordningsanalys är en analys av det sociala rummet där olika diskurser konkurrerar med varandra. Det som analyseras är vilka diskurser som är dominerande samt konflikter som finns mellan olika diskurser (ibid. s.64). Detta kan ses som en vidareutveckling av de resultat som framkommer under den diskursteoretiska och lingvistiska analysen för att lyfta upp dessa på en nivå som kan ge ett högre förklaringsvärde. Se bilaga 1, figur 2 och 2.1, för en förklaringsmodell av begreppen och hur de förhåller sig till varandra och berättelserna. 4.3 Problematik och etik i Tyresöenkäten På grund av att jag inte har samlat in materialet själv blir uppsatsen en sekundäranalys (Bryman 2001, s.208). Fördelarna med att använda sekundärdata är många, exempelvis finns det mer tid åt att tolka berättelserna (ibid. s.211). Men det finns problematik som jag inte har haft kontroll över som kan ha påverkat berättelserna samt uppsatsen då berättelsefrågorna inte är skapade utefter mitt syfte. Berättelserna måste alltså ses i relation till den kontext de besvarades i eftersom barnen och ungdomarna inte är isolerade från omvärlden. Ett problem är uppmaningen om att skriva en sann berättelse. Det kan tyda på en önskan om att få reda på en sanningsenlig berättelse om vad barn och ungdomar varit med om/är rädda och oroliga för och hur de skriver om det, inte enbart hur de skriver om rädsla och oro som denna uppsats syftar till. Detta kan även ha fått flera av deltagarna att avstå från att skriva eftersom betoningen på sanning kan få dem att förminska det de är rädda och oroliga för. Flera väljer att inte skriva en berättelse på grund av att de inte har varit med om något, och då har även fråga 2 som rör framtida oro också uteslutits. Oavsett om berättelserna hade varit sanna eller inte hade de varit av intresse för min studie eftersom att skriva fantasifullt också kan vara genuspraktik. Jag hade föredragit att ordet sann hade strukits då syftet med denna uppsats är att hur de positionerar sig när de uppmanas att skriva 17

om rädsla och oro. Oro handlar om fantasi, vad skribenten kan tänkas vara orolig för. Dock är det skillnad mellan fantasifulla och oseriösa berättelser. De som kan tolkas som oseriösa berättelser har uteslutits på grund av att de, även fast det också är genuspraktik, inte kan besvara frågeställningarna då rädslan och oron inte skrivs om med uppriktighet och alltså inte handlar om deras rädsla och oro. Enkäten innehåller också frågor som troligtvis har besvarats före berättelsefrågorna 7 (eftersom dessa ligger sist i enkäten). Risken finns deltagare inte orkat skriva en berättelse efter att de svarat på alla frågor eller att det inte känts nödvändigt att skriva om något de redan kryssat för i enkätdelen. Berättelserna kan också ha blivit påverkade av enkätfrågorna som rör specifika händelser (t.ex.: oro om att bli hotad) och att deltagarna valt att inte skriva om en viss sorts rädsla eller oro eftersom det inte har frågats om, eller att de redan har besvarat dem. Ett alternativt utförande hade varit att dela upp de två delarna och utföra dem vid olika tidpunkter. I vissa av mellanstadieberättelserna verkar det också som att läraren har konstruerat ett ämne åt barnen att skriva om (t.ex.: nedskräpning). Kritik som kan riktas mot undersökningsformen och som mynnar ut i studier som denna uppsats är att de inte ökar förståelsen för rädsla då de mer producerar generella påståenden om vad som kan vara lokala upplevelser. Om rädsla ska förstås krävs det istället en kunskap om processerna (Walklate 2000, s.254). Jag kommer inte att generalisera berättelserna, utan det är den exemplifiering som görs som förhoppningsvis resulterar i en viss förståelse för varför vissa pojkar skriver om rädsla och oro som de gör. Men det finns en risk att dessa studier inte enbart ger en bild av hur rädsla och oro kan se ut och varför. De kan även skapa dessa känslor på grund av den mediala och politiska uppmärksamhet rädsla har eftersom rädsla inte är något som existerar autonomt, utan är något som produceras (Lee 2007, s. 131). Det finns även etiska problem med Tyresöenkäten och hur jag använder svaren från den. I introduktionen informeras deltagarna om vad syftet är, att svaren kan komma att redovisas i rapporter och att deltagandet är frivilligt och anonymt (Vetenskapsrådet 2002). Men även fast namn har tagits bort i de fall skribenterna har skrivit det finns identifikationsrisker då det är berättelser om sig själva eller om andra. Undersökningen är utförd i en kommun, alltså i ett litet område. Personer vars berättelse har analyserats kan också ta illa upp av de tolkningar som har gjorts. Dock går det inte alltid informera deltagarna om vilka analyser som kommer att göras (Skrinjar 2003, s.135). Samtidigt är de berättelser jag har inkluderat inte detaljerat beskrivande av särskilda personer. Jag tror och hoppas också att kunskapsproduktionen väger upp de eventuella negativa konsekvenserna (Vetenskapsrådet 2002, s.13). 7 Förutom de yngre pojkarna som bara fick berättelsedelen. 18

4.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet I kvalitativa studier hanteras begreppen validitet, reliabilitet och generaliserbarhet olika där en del förkastar dem med motiveringen att de härstammar från en modernistisk tradition, vissa använder men döper om dem och andra anpassar dem efter de metoder och teorier som används (Kvale 1997, s.208-209). Jag sällar mig till de sistnämnda på grund av att jag tycker att de fyller en värdefull funktion då de kan nyttjas för ett kritiskt förhållningssätt gentemot egna och andras texter och på så sätt göra dem så bra och relevanta som möjligt. Generaliserbarhet innebär möjligheten att förutse framtida utfall i liknande situationer (ibid. s.209). Jag kommer inte att argumentera för generaliserbarheten eftersom mitt syfte är mer koncentrerat till att ge exempel på hur det kan vara. Det betyder att jag inte kommer att uttala mig om andra pojkar än de som ingår i den här studien. Validitet handlar om den undersökning som genomförs kan besvara frågeställningarna. Jag kan alltså inte använda mig av enkätdelen med kryssfrågorna om jag vill veta hur pojkarna skriver om rädsla och oro. Därför passar berättelserna bättre. De använda teorierna är av stor vikt eftersom de är med och påverkar resultatet. Det hade varit problematiskt att använda genusteori med en modernistisk utgångspunkt eftersom den ena betonar konstruktion medan den andra inte gör det. Det är på grund av validitetsaspekten som jämförelser mellan grupperna görs, huruvida det är konstruktioner av maskuliniteter som iscensätts av pojkarna när de skriver om sin rädsla och oro för invandrare och rasister och om frågeställningarna därmed kan besvaras. Även teorierna har därmed valt ut med omsorg för att deras grundläggande betydelser ska vara gemensamma och resultera i svar på frågeställningarna (Bergström & Boréus 2005, s.34). Att ha god reliabilitet betyder att forskaren varit noggrann, minimerat och redovisat felkällor under hela studien. Att enbart ta med de analyser som visar att pojkarna iscensätter maskuliniteter är därför inte reliabelt. Om en del pojkar skriver om sin rädsla för blottaren i skogen, vilket är i motsats till majoriteten av pojkarnas berättelser om rädsla och oro för grupper, ska det tas upp i analysen och diskussionen. Det är under reliabilitetsaspekten förförståelsen är central eftersom noggrannhet under processen innebär att vara reflexiv. Att jag är med i kunskapsproduktionen är inget hinder, det är omöjligt att reducera mig själv. Men då studien utgår från mina tolkningar är det viktigt att redogöra för hur jag har tolkat eftersom det ger läsaren möjlighet att själv bedöma giltigheten (Kvale 1997, s.35). Undersökningen ska alltså vara så pass noggrant genomförd att jag skulle få samma slutsatser även vid en annan tidpunkt och att läsaren ska kunna rekonstruera studien. Detta görs genom reflexivitet, tydlighet, konsekvent handlande, citat och referenser (Bergström & Boréus 2005, s.36). Jag 19

avser att använda de ovannämnda beskrivningarna av validitet och reliabilitet som riktlinjer under hela uppsatsprocessen. 4.5 Brottsoffer - ett mångtydigt begrepp Det är viktigt att påpeka att berättelserna som analyseras i uppsatsen rör sig i ett brett spektrum. Det finns berättelser som rör enstaka personer utan beskrivning av en rädsla för att denne ska utsätta skribenten för något. Att vara rädd för invandrare behöver inte betyda att skribenten är rädd för att han ska bli utsatt för något illegalt. Heber skriver att rädsla för brott är inte bara rädsla för brott (Heber 2007, s.86). Dock handlar uppsatsen om rädsla och oro, inte bara för brott 8 men huvudsakligen, och uppsatsen befinner sig alltså i en offerdiskurs. En mycket vid definition av begreppet brottsoffer inkluderar alla människor, exempelvis att alla är offer för miljöförstöring. En snävare handlar om dem som varit utsatta för våldsbrott. Sedan finns det också varierande skalor inom dessa (Nilsson 2003, s.12). Det är inte alltid en klar linje mellan offer och gärningsperson. Ofta flyter identiteterna samman (ibid. s.13), en person kan misshandla en bekant medan denne också blir utsatt hemma av en förälder. Det finns emellertid vissa egenskaper och känslor som brottsoffer förväntas ha och känna. Denna bild är inte nyanserad, men är de kriterier som används av samhället för att en person ska tillerkännas legitim offerstatus. Gärningsmannen (det ska helst vara en man) offret blir utsatt för ska vara stor, ond och främmande (ibid. s.93). Offret är oskyldig, vanlig och hederlig (ibid. s.65). Offret ska också vara lidande och betona det smärtsamma med vad denne varit med om (ibid. s.101). Egenskaperna är de som ofta tillskrivs svaga människor i maktlösa positioner. Beskrivningarna passar dock inte unga män som ofta rapporterar högst utsatthet samtidigt som de oftast också är gärningspersoner (Newburn & Stanko 1994, s.153-154). I uppsatsen finns både de som har blivit utsatta, och kan betraktas som brottsoffer, och de som är rädda och oroliga för att bli utsatta. Huruvida skribenterna är brottsoffer eller inte, och vad brottsoffer egentligen innebär, ligger inte i fokus. Det centrala är hur pojkar konstruerar genus i en offerdiskurs, hur de som pojkar agerar utifrån eller i relation till en offerposition (Nilsson 2003, s.14). Berättelserna i uppsatsen berör människors egna upplevelser av rädsla och oro. Jag kommer därför inte att definiera dem eftersom skribenterna själva fått skriva om vad de är rädda och oroliga för, och därmed vad rädsla och oro är för dem. 8 Många av frågorna i del 1 handlar om brott, del 2 uppmanar dock inte deltagarna att skriva specifikt om brott. 20