Erfarenheter av barn med Cochlea Implantat i skolan rapport från en konferens i Göteborg 12-14 april 2000.

Erfarenheter av barn med Cochlea Implantat i skolan rapport från en konferens i Göteborg 12-14 april 2000. Av Helen Carlbom Kannebäcksskolans rapportserie: nr 3, Göteborg, september 2000 Cochlea Implantat ställer nya krav på skolan 1991 opererades det första svenska barnet med Cochlea Implantat, CI. Idag är mer än 140 svenska barn bärare av ett Cochlea Implantat. I Norge finns 60 CI opererade barn, i Danmark 35, Finland 41 och på Island finns ett barn med CI. Med det ökade antalet CI opererade barn ställs allt fler nordiska skolor och pedagoger inför frågan hur de på bästa sätt kan tillgodose de här barnens speciella behov. Medan hörselskadade barn ofta måste anpassa sig till en progressiv hörselnedsättning har barn med CI möjlighet att utvecklas åt motsatt håll. Implantatet ger dem en chans att lära sig höra, utveckla ljud och talförståelse samt producera eget tal. För att få optimal nytta av implantatet behöver de ljud och talstimulans samt hjälp att tolka de nya sinnesintrycken. Samtidigt som implantatet öppnar möjligheter för barnen att höra och tala har de också ett stort behov av teckenspråket. Det är ofta de opererade barnens första språk, vilket gör att de är i behov av såväl teckenspråkig miljö som ljud och talstimulans. Frågan är hur skolan kan möta dessa krav utan att frångå sitt uppdrag som kunskapsförmedlare. Tanken med konferensen Erfarenheter av barn med Cochlea Implantat i skolan var att samla pedagoger, forskare och vårdpersonal som arbetar med CI barn, för att utbyta kunskap och erfarenhet, diskutera och hämta inspiration från varandra. Den tre dagar långa konferensen samlade ett sextiotal deltagare från hela Skandinavien. På konferensen deltog även ett par föräldrar till döva barn. Som huvudarrangörer för konferensen stod SIH, Statens Institut för Handikappfrågor i skolan, Göteborgs kommun och Kannebäcksskolan. Göteborg september 2000 Välkommen Som konferensens första talare hälsade Inger Gärdefors, ordförande i stadsdelnämnden Högsbo i Göteborg deltagarna välkomna å huvudarrangörernas vägnar, SIH och Göteborgs kommun. Christer Degsell, utbildningsråd på SIH fortsatte med att påminna om att det fortfarande finns många olika åsikter om hur CI opererade barns behov bäst skall kunna tillgodoses. Det har visat sig tydligt inte minst i processen kring vårdprogrammet för behandling av döva barn med Cochlea Implantat, där skilda förväntningar och synsätt har haft svårt att mötas och komma överens. Det viktigaste är dock enligt Christer Degsell hur skola och sjukvård möter och bemöter det enskilda barnet och dess föräldrar. Erik Ivarsson, rektor för Kannebäcksskolan i Göteborg presenterade Sveriges enda kommunala skola för döva, hörselskadade och talstörda barn. I anslutning till Kannebäcksskolan finns också Snäckans förskola med avdelningar för döva och

hörselskadade barn. För tillfället är Kannebäcksskolan den skola i Sverige som har störst erfarenhet av barn med Cochlea Implantat. Under våren 2000 fanns sammanlagt 25 CI opererade barn på skolan och förskolan. Utifrån den erfarenheten inbjuder Kannebäcksskolan tillsammans med SIH till konferensen. Därefter gjorde konferensens värd, skolpsykolog Ola Hendar, en genomgång av vad deltagarna hade att vänta sig av de kommande tre dagarna och hur konferensen var tänkt att genomföras. Inför skolstarten Valet av skolgång för barn med CI ställer både föräldrar och pedagoger inför många funderingar och överväganden. Det finns idag ingen erfarenhet eller utvärdering om vad som gynnar CI barn mest och i vilken skolform dessa behov tillgodoses bäst. Barn med CI går idag i teckenspråksklasser, hörselklasser och integrerade i hörande klasser, både på specialskolor och i kommunala skolor. Under konferensen togs frågan om skolplaceringen upp både ur lärares och föräldrars perspektiv. Bittie Carlsson, dövlärare på Kannebäcksskolan berättade om sina erfarenheter under ett år i en nybörjarklass, där fem utav sex elever är CI bärare. Forskaren Anna Lena Tvingstedt presenterade utdrag från ett pågående forskningsprojekt som har följt 22 CI opererade barn genom förskoleperioden och vidare in på grundskolan. Bittie Carlsson: Viktigt med teckenspråk för CI-barn När Bittie Carlsson planerade hur hon skulle utforma undervisningen i sin nya klass valde hon att värna den teckenspråkiga undervisningssituationen. Eftersom hon har arbetat i nästan 20 år som dövlärare, och föräldrarna hade valt att placera sina CI-opererade barn i teckenspråkig klass, kändes det självklart. I klassen fanns dessutom en döv elev utan CI att ta hänsyn till. Att nästan alla barnen i gruppen var bärare av CI var nytt för mig. Naturligtvis var jag spänd på att se om detta skulle innebära nya möjligheter för döva barn i skolan. Bittie har under sina år som pedagog märkt att hur lärare och elev möter varandra är avgörande för barnens trivsel och skolresultat. Varje människa vill bli förstådd, accepterad och bekräftad av dem hon möter. Därför strävar Bittie efter att möta varje elev med glädje och respekt, och att vara ärlig och tydlig i kommunikationen. För elever med kommunikationshinder i form av svag hörsel ser hon teckenspråket som den tydligaste och bäst fungerande kommunikationsformen. Även om jag respekterar de opererade barnens behov av att pröva implantatets möjligheter kräver jag också respekt för mitt yrkeskunnande. Jag värnar teckenspråket eftersom jag vet att barnens kunskapsväg gynnas av tydlighet och lättillgänglighet. Leken har också en viktig funktion för barns inlärning och utveckling. I leken utvecklas

språket, social kompetens och konstruktiv kommunikation. Leken får därför stort utrymme i nybörjarklassen. Bittie har också lagt stor vikt vid läsinlärning, eftersom hon av erfarenhet vet att barn som är goda läsare upplever skolarbetet som både lättare och roligare. De CI-bärande barnen har dessutom fått speciell träning tre gånger per vecka hos en CI pedagog, både under och efter skoltid. Mot slutet av det första läsåret har Bittie inte upplevt några större svårigheter i klassen. Alla eleverna kommit igång bra och läser små böcker både hemma och i skolan. Vad gäller de implanterade barnens skolstart skiljer den sig inte från de döva barn som Bittie har undervisat tidigare, förutom att det är tydligt att CI barnen har vissa hörselupplevelser. Vad det kommer att innebära för deras kommande skolgång är för tidigt att säga. Mina erfarenheter efter snart ett år med CI-elever är att teckenspråket är mycket viktigt, men framför allt att varje barn måste betraktas som en individ. Barn med CI är ingen homogen grupp, alla är olika personer med olika behov. Anna Lena Tvingstedt: Val av förskola har stor betydelse för skolplacering Anna Lena Tvingstedts tog utgångspunkt i en undersökning som hon, Gunilla Preisler och Margaretha Ahlström just har påbörjat. Studien är en uppföljning av en tidigare undersökning av barn med Cochlea Implantat med start 1995. Forskarna har följt 22 barn under förskoleperioden och har tittat på hur barn och föräldrar kommunicerar i hemmet, hur kommunikationen mellan barn och förskolepersonal och mellan barn med CI och andra barn fungerade. I den nya studien följer forskarna 15 av de barn som har börjat skolan. Då studien inte är klar kunde Anna Lena Tvingstedt inte redovisa några resultat eller göra några värderingar om hur olika skolplaceringar fungerar. Hon tog istället upp några av de tankar och funderingar som hon mött hos föräldrar och lärare under studien, för att använda som underlag för en diskussion. Tvingstedt började med att peka på att synen på barn med CI har förändrats under de få år som gruppen har funnits. I början utgick de flesta från att detta var en ny grupp barn med specifika och gemensamma behov. Idag finns en förståelse för att barn med CI skiljer sig åt lika mycket som alla andra hörselskadade och döva barn gör. Varje barn är unikt, och man kan inte säga att CI-barn ska ha si eller så. Diskussionen handlar nu istället om hur man ska möta dessa barn med sina olika förutsättningar, och tillgodose vars och ens specifika behov inom de olika skolformer som finns tillgängliga, säger Anna Lena Tvingstedt. Av de 15 barn som ingår i den aktuella undersökningen går sju i teckenspråksklass, två i hörselklass och sex i vanlig klass med hörande barn. Det har visat sig att val av skolplacering till stor del beror på vilken typ av förskola som barnet har gått i. Alla barn som gick på teckenspråksförskola har fortsatt i teckenspråkig klass i skolan. På samma sätt har de barn som har erfarenhet av vanlig förskola för hörande barn gått vidare till hörande klass. De barn som har gått i hörselförskolor har fortsatt i alla skolformer. Föräldrarna beskriver att det främst är i förskolan som diskussionerna förs och som olika

skolplaceringar testas. Påfallande var också att föräldrar, och även lärare, tänker i kortare perspektiv när det gäller CI barns skolgång jämfört med döva och hörselskadade barn. För CI barn väljer man ofta placering för några år framåt, och så får man se hur det går och vara beredd att ompröva. Val av förskoleform och senare skolform har också att göra med tillgänglighet. I de fall där både hörselklass och teckenspråksklass fanns tillgänglig togs inte vanlig klass upp som ett alternativ. Många föräldrar beskrev också att besluten underlättades och blev mindre dramatiska då bägge skolformerna fanns tillgängliga eller i anslutning till varandra. Flera förespråkade att hörselspråkiga och teckenspråkiga klasser borde finnas under samma tak, och menade att de på det viset skulle kunna dra nytta av varandra. I kontakten med skolan anger föräldrarna hur viktigt det är för dem att de känner att skolan har en positiv inställning till att ta emot deras barn. Antingen genom att skolan redan har erfarenhet av barn med CI eller visar att man gärna vill satsa på att utveckla något. Anna Lena Tvingstedt tycker också att det verkar som om föräldrarnas tillfredsställelse med skolan mycket beror på hur de upplever att de har blivit bemötta och hur barnet har blivit mottagit, och inte enbart på vad som faktiskt erbjuds. Vad gäller de olika skolformerna finns inga utvärderingar gjorda. Istället presenterar föreläsaren några av de funderingar och tankar som hon mött hos lärare och föräldrar när det gäller barn med CI i skilda skolplaceringar. Teckenspråksklass De flesta föräldrar i den här gruppen beskrev val av teckenspråksklass som en självklarhet. De såg det som nödvändigt att bygga barnens skolgång och kunskapsinhämtning på teckenspråk. Vissa föräldrar önskar att barnen ska få mer talspråksstimulans, till exempel genom talträning hos skolans talpedagog. Några lärare berättade att barnen tycktes kunna skilja på språken och koppla ihop språk och person. Det ser man som ett steg i barnens språkutveckling och jämför med den tvåspråkighetsutveckling man kan se hos andra gravt hörselskadade barn. En del lärare uttrycker dock en viss oro för CI barnens teckenspråksutveckling och menar att de inte alltid har lika fullödigt teckenspråk som andra döva barn när de börjar skolan. Hörselklass När de andra barnen i klassen talar dåligt och otydligt har CI barnen svårt att uppfatta. Lärare och assistenter säger att de inte alltid vet när barnen har uppfattat eller inte. Trots att de ber barnen säga till när de inte förstår är det inte alltid så sker. Eftersom miljön är anpassade för hörselskadade och grupperna är små har varje barn möjlighet att arbeta utifrån sin nivå. Den sociala situationen i klassen blir lättare eftersom alla vet vad det innebär att vara hörselskadad - med eller utan CI.

Hörande klass (ofta med assistent) Lärare och föräldrar beskriver att de måste ha ögonkontakt med barnen när de talar med dem. Barnen har ofta svårt att uppfatta i bullriga miljöer och när flera talar på en gång. Assistenterna läser på av barnens reaktioner för att se när de har uppfattat och när de inte har gjort det. Det blir alltså assistenten som avgör när och hur mycket som ska fömedlas på teckenspråk. Lärare och assistenter beskriver att barnen är oerhört beroende av tekniken. De bytte utan problem batterier själva, men om något gick sönder blev det katastrof. Om man inte kunde lösa problemet omedelbart hände det att barn stannade hemma från skolan. Även de barn som klarar en hel del talspråkskommunikation har svårt att följa med i grupplekar. Många barn har också svårt att hantera kommunikationen vid konflikter, samt att skilja på verklighet och fantasi. De flesta lärare var var överens om att de vanliga klasserna är för stora för att det skall vara bra för barn med CI. Under skoltiden Eftersom CI på barn är en relativt ny företeelse i Norden var den pedagogiska erfarenheten av de här barnen till för några år sedan mycket liten. De flesta lärare och skolor fick pröva sig fram och utvärdera efter hand. Undervisning och habilitering av CI barn har därför utformats på olika sätt i olika skolor och regioner. Tre pedagoger som har jobbat mycket med CI opererade barn redogjorde under konferensen för sina erfarenheter. Karin Olsson, dövlärare, talpedagog och CI pedagog på Kannebäcksskolan i Göteborg Maria Landstedt, dövlärare på Kannebäcksskolan i Göteborg. Margaret Tollaksen, dövlärare på Birgittaskolan i Örebro Karin Olsson: Nätverk behövs för att utveckla CI verksamheten Hur träningen av CI-opererade barn ska gå till finns det olika åsikter om. Det har ibland orsakat diskussioner, mellan skolor, pedagoger och mellan skola och föräldrar. En annan källa till konflikter är oklarhet kring vem som ska stå för CI barnens habilitering skolan eller hörselvården. I Göteborg upprättades därför för drygt fem år sedan en tydlig ansvarsfördelning mellan Kannebäcksskolan och SU/Sahlgrenskas hörselvård. Skola och sjukvård kom då överens om att gemensamt finansiera en utökad tal och hörselträning för elever med CI. Samtidigt bildades ett speciellt CI team med ansvar för verksamheten. Uppgörelsen, som var den första i sitt slag, omfattar idag hela Västra Götalandsregionen. Sedan ett och ett halvt år är Karin Olsson teamets CI-pedagog. Hennes tjänst bekostas till

hälften av Kannebäcksskolan och till hälften av hörselvården. Ansvaret för habiliteringen ligger hos sjukvården. Av praktiska skäl sker dock all träning på skolan, men utanför schematid. För de barn i regionen som inte går på Kannebäcksskolan/Snäckan upprättas individuella lösningar mellan föräldrar, barnets specialpedagog och CI pedagogen. Träningen på Kannebäcksskolan På Kannebäcksskolan erbjuds CI-eleverna individuell träning tre gånger per vecka. Utöver det har de en rytmiklektion i grupp en gång i veckan. Tjugo minuter av den individuella träningen faller inom skolundervisningen som så kallad taltid, som alla skolans elever erbjuds. För det ändamålet finns två talpedagoger. Karin Olsson tränar elever i teckenspråksklasser och en annan talpedagog tränar elever i hörselklasser. CI-elevernas övriga två träningstillfällen är vardera trettio minuter långa och räknas som habilitering. Det gör även rytmiklektionerna. All CI-träning planeras och hålls av CI pedagogen som lägger upp ett individuellt program för varje barn. Även barnen i förskolan får träning hos CI pedagog medan rytmikövningarna hålls av förskolelärarna. Klassplacering De flesta CI eleverna på Kannebäcksskolan går i teckenspråkig klass. Några elever som har haft sitt implantat en längre tid går i hörselklass. De har ofta inte lika mycket tid för individuell träning som elever i teckenspråksklass, eftersom föräldrarna inte ansett det nödvändigt. För CI elever som har valt teckenspråkig undervisning finns möjlighet att gå över vissa timmar i hörselgrupper för att få mer tal och hörselträning. På samma sätt kan elever i hörselklass gå över några timmar i teckenspråksklass. Elev, lärare, föräldrar och CI-pedagog diskuterar gemensamt vilka lektioner som passar bäst att växla mellan klasserna. Ibland kan man också erbjuda läsgrupper för CI-elever som befinner sig på samma läsnivå som som hörapparatbärande elever, och som vill använda tal i samband med läsning. På barnets villkor Karin Olsson berättar att det ibland förekommer att CI-opererade elever inte vill träna tal och språk eller ens bära sin processor. När det inträffar menar hon att det är nödvändigt att lyssna till eleven. Det är ingen idé att försöka skynda på eller tvinga eleven att göra något den inte vill. Men genom att vara lyhörd för varje elevs intressen kan träningen ofta göras så lustfylld att hon eller han vill fortsätta. Om inte brukar Karin avvakta ett tag. Ofta kommer eleverna självmant på att de vill lära sig att nyttja sitt implantat. CI pedagogens uppgifter Förutom att planera och hålla i CI träningen fungerar Karin Olsson som stöd och diskussionspartner för Kannebäcksskolans övriga personal som arbetar med CI elever.

Hon är dessutom skolans länk till CI teamet på SU/Sahlgrenska. Förutom arbetet på skolan deltar hon i den pedagogiska utredningen som görs på alla nya barn som ska opereras i Västra Götalandsregionen. Utredningen görs tillsammans med respektive barns specialpedagog. Karin är också med som iakttagare vid inkopplingen på sjukhuset på alla nyopererade barn. Tillsammans med en logoped från hörselvården följer hon upp barnen efter operationen och vägleder de pedagoger som ska ha hand om dem. Som CI-pedagog har Karin också föräldrarkontakter och gör hembesök både före och efter operationen. Nätverk för utökat samarbete För att utveckla CI verksamheten nationellt och internationellt anser Karin Olsson att det behövs mer erfarenhetsutbyte och samarbete mellan alla som arbetar med CI barn. Det gäller inte minst den pedagogiska delen, där det finns ett stort behov av erfarenhetsutbyte mellan pedagoger och skolor. Idag finns redan ett internationellt nätverk för pedagoger som har kommit långt. Karin tror dock att det nordiska nätverk som är under uppbyggnad kommer att få större betydelse för CI pedagogiken i Norden. Eftersom de flesta nordiska lärare, till skillnad från övriga världen, anser att barn med CI behöver goda kunskaper i teckenspråket är förutsättningarna till samarbete större här. Karin Olsson talade också om vikten av regionala nätverk för kommunikation mellan skola, hörselvård och föräldrar. Som ett exempel på ett väl fungerande nätverk nämnde hon samarbetet mellan Snäckans förskola och CI teamet på SU/Sahlgrenska i Göteborg. De nätverk som för tillfället fungerar bäst, både nationellt och internationellt, är de som finns på den medicinska sidan. Här finns inte samma skillnad i synsätt som på den pedagogiska sidan vilket underlättar samarbete mellan CI-teamen i olika länder. Maria Landstedt: Målet är att barn med CI ska utvecklas optimalt efter sina förutsättningar Hur fungerar det praktiskt i en teckenspråkigklass där det finns döva elever som har och döva elever som inte har CI? Hur möter man som lärare barnen och hur kan man anpassa undervisningen för eleverna med CI? Det var utgångspunkten för Maria Landstedts föredrag. Det var också den fråga hon ställde sig när hon började på Kannebäcksskolan för två år sedan. Hon hade då arbetat 15 år som dövlärare på Vänerskolan, men hade aldrig undervisat barn med CI. I den nya teckenspråkiga klassen (år 3-4) fanns fem barn varav ett var bärare av implantat. Idag har två av klassens sju elever CI. Maria Landstedts utgångspunkt var att en elev med CI inte är annorlunda än klassens övriga elever. En klass består av en rad individer - alla med skilda behov. Barn med CI har vissa specifika behov som skolan måste ta hänsyn till - till exempel behovet av taloch ljudstimulans. Därmed inte sagt att elever med CI är en homogen grupp. Även om alla har behov av ljud- och talstimulans måste träningen anpassas efter repsektive barns förutsättningar. Det innebär också att undervisningen och skolan ständigt måste förändras. Det finns ingen

given modell som passar alla barn med CI. Barn med CI som har valt dövklass har teckenspråket som första språk och för gemensam kommunikation i klassen. Tal- och ljudstimulans ges i hörselklass eller individuellt vid speciella tillfällen. Barn med CI kan växla mellan döv - och hörselklass På Kannebäcksskolan har de CI elever som vill ha mer tal-och ljudstimulans möjlighet att växla mellan döv- och hörselklass i olika ämnen. Den möjligheten utnyttjas av en CI elev i Maria Landstedts klass. Utöver den individuella CI träningen tillbringar eleven i fråga flera lektioner i veckan i en parallell hörselklass för att få extra hörsel- och talträning. Klassbytet under vissa lektioner utvärderas regelbundet och kan vid behov förändras. Möjligheten att växla mellan döv- och hörselklass innebär att undervisningen för elever med CI kan skilja sig mellan olika individer. Hörselklass får inte bli mål i sig Maria Landstedt anser att det är fullt naturligt för vissa CI barn att vandra från dövklass till hörselklass i takt med att de lär sig använda och tolka sin hörsel. Men hon skulle också önska att det var lika naturligt att gå motsatt väg - att hörselskadade barn som har behov av teckenspråk flyttar över till dövklass under vissa lektioner. Även om vissa CI barn med fördel kan gå från döv- till hörselklass, får det aldrig bli ett mål i sig att barnet ska klara av hörselklass. Målet måste istället vara att varje barn ska utvecklas optimalt efter sin egna förutsättningar. Och för att det ska ske måste barnet må bra och känna sig tryggt språkmässigt. För högt satta eller felaktiga mål gör att barnet mår dåligt och lär sig mindre. Maria är därför noga med att regelbundet utvärdera försöket med CI-eleven i hörselklassen tillsammans med hörselläraren och barnets föräldrar. I det fall övergången inte fungerar måste pedagogerna vara beredda på att föreslå andra lösningar - även om de vet att det innebär en besvikelse för föräldrarna och barnet. Det menar Maria ingår i pedagogens professionalitet. Vad krävs för att CI-elever ska fungera både i döv-och hörselgrupp? För att det ska bli möjligt för elever att växla mellan döv- och hörselklass krävs insatser på många olika nivåer i skolan. Skolledningen måste vara flexibel och lyhörd och ställa upp med resurser. Bland annat tid till noggrann planering för att parallellägga scheman i döv- respektive hörselklass. Eleven i fråga bör också få en egen bänk i båda klasserna, för att känna sig hemmastadd. Både skolledning och pedagoger måste vara inställda på att omorganisera, ställa upp nya mål och anpassa efter behov. Skolan måste stå öppen för utveckling. Det måste också råda en positiv attityd till såväl döva, hörselskadade som CI-bärarare. De olika grupperna får inte ställas mot varandra. Som lärare gäller det att kunna avläsa barnet och visa det respekt. Inte minst kan det behövas en rejäl portion humor för att hantera de situationer som kan uppstå i samspelet. CI måste avdramatiseras CI påverkar även de döva barn i skolan som inte har implantat. Många kan känna sig

oroliga och rädda när de konfronteras med CI första gången. När ytterligare en elev i Marias klass skulle opereras reagerade många elever starkt och det uppstod konflikter och missförstånd i klassen. Några barn pratade om hjärnoperation och personlighetsförändring hos den opererade klasskamraten. En elev grät för att den var rädd att lärarna nu skulle bry sig mest om det CI opererade barnet. När sådant händer menar Maria Landstedt att det är viktigt att ta barnens oro på allvar och samtala öppet om CI i klassen. Man kan också använda sig av teater, skratt och humor för att bearbeta konflikten och komma vidare. Överhuvudtaget vill Maria Landstedt se en avdramatisering av CI. För vad är det egentligen mer än en avancerad hörapparat som ger vissa barn möjligheter att utveckla hörsel och tal? CI finns och kommer att öka och utvecklas tekniskt. Det, menar hon, är ett faktum som skola och pedagoger måste vara beredda på att möta. CI innebär att en del barn kommer att ha möjlighet att tillägna sig både teckenspråk och talat språk. Det ena behöver inte utesluta det andra, och Maria ser inte att CI skulle vara ett hot mot dövvärlden. Hon anser inte heller att fler CI barn i skolan försämrar andra döva barns skolsituation. Själv är hon noga med att försöka ge alla barn klassen vad de behöver - vare sig de har CI eller inte. Margaret Tollaksen: Sätt realistiska mål för CI-barns talutveckling Margaret Tollaksen har arbetat med CI barn i sex år, både i hörselklass och teckenspråksklass på Kannebäcksskolan och Birgittaskolan. Som dövlärare på Kannebäckskolan mellan 1994 och 1997 var hon en av de första i Sverige att undervisa CI opererade barn. Utan tidigare pedagogisk erfarenhet av barn med implantat i skolan fick hon och hennes kollegor pröva sig fram till en fungerande metod. Eftersom de första eleverna med CI gick i dövklass skedde undervisningen på teckenspråk. Utöver det fick CI-barnen speciell talträning hos en specialpedagog och senare CI pedagog utanför lektionstid. Talträningen bör följa undervisningen i klassen För att lära barnen ett för dem relevant språk knöt talträningen alltid an till undervisningen i klassrummet. På Birgittaskolan blev Margaret Tollaksen resurslärare för skolans två första CI opererade barnen, som då gick år 1 i en dövklass. Margaret hade talträning med de opererade eleverna varje dag. Här använde hon sig av samma metod som på Kannebäcksskolan, och utformade talträningen så att den följde undervisningen i resten av klassen. För att uppnå det utformade Margaret och klassläraren gemensamt svenskundervisning för varje dag. Medan klassläraren höll undervisning på teckenspråk i klassrummet undervisade Margaret de två CI opererade barnen med tal i ett annat rum. Det fungerade bra. Barnen fick mycket tal och gick framåt. Men det krävdes mycket resurser till planering och gemensam schemaläggning, säger Margaret Tollaksen. Året därpå fick Margaret en hörselklass med nybörjare. Första året fanns ett CI-opererat

barn i klassen, året därpå ytterligare ett. Undervisningen i klassen skedde på talspråk, men Margaret fick ta mycket tecken till hjälp vid undervisning av eleverna med CI. Se till barnets vilja att tala Margaret Tollaksen poängterar flera gånger under sitt föredrag vikten av teckenspråk för barn med CI. I de allra flesta fall är det barnens första språk, och det språk som de lättast kan ta till sig kunskap på. Om ett enskilt barn sedan bör gå i en teckenspråksklass eller hörselklass i skolan menar hon är mycket individuellt. De flesta barn med CI idag är födda döva och har gått i teckenspråkig förskola. Med eftersom de är opererade i olika åldrar har de ofta kommit olika långt i sin talspråksutveckling vid skolstart. Skolplaceringen måste därför diskuteras och utvärderas noga i varje enskilt fall. Framför allt menar Tollaksen måste man se till barnet och vad det vill. Väljer barnet självt att prata? Var är troligt att barnet bäst når upp till skolans mål? I hörselklass eller dövklass? Hon tycker att barnets vilja att tala och hur långt barnet har kommit i sin talförståelse och talutveckling borde vara en av de viktigaste avgörande faktorerna vid skolplacering. Många CI barn talar bättre än de förstår Under tiden i hörselklassen blev Margaret uppmärksam på de stora skillnader i språket som ofta finns mellan hörselskadade barn och barn med CI. Även om barnen uppfattar ljud lika bra uppvisar de ofta stora skillnader i talförståelse. Eftersom de flesta CI-barn är födda döva har de inget hörselminne när de får sitt implantat. Hörselmässigt är de helt nyfödda och måste lära sig alla ljud och ord från början. Hörselskadade barn däremot har ofta ett mycket större ordförråd och bättre känsla för språket. Många CI-barn har efter några år med sitt implantat dock utvecklat ett relativt bra tal. Men enligt Margaret har de ändå ofta ett mycket knappt ordförråd och svårt för grammatik. Som lärare gäller det därför att vara på sin vakt och försäkra sig om att CI barnen i klassen verkligen förstår. Margaret fick ofta använda teckenspråk eller tecken som stöd när hon pratade med CI-barnen i hörselklassen, då hon märkte att de inte kunde följa talundervisningen. Svårigheterna för elever med CI att använda enbart tal märktes också i umgänget eleverna emellan. Även om de gärna ville använda tal hade de ofta svårt att uppfatta andra opererade eller hörselskadade barn. Detta på grund av att de flesta elever i klassen talade otydligt, även om de kunde uttala alla språkljud. När tal inte fungerade växlade barnen i stället över till teckenspråk. De blandade sällan språken, utan bytte språk beroende på vem de umgicks med. CI-barnen i klassen lekte med både döva och hörselskadade barn på skolan. Farligt med övertro på barnens talkommunikation För framtiden önskar Margaret bland annat att de tekniska kunskaper om CI ska bli bättre ute på barnens skolor. Som det är idag måste en trasig processorn skickas till det CI team där barnet är opererat. Reparationerna kan ta lång tid och under tiden är barnet dövt och

tvingas till avbrott i sin tal- och språkträning. Många barn blir också mycket upprörda när de inte kan använda sitt implantat. I takt med att allt fler barn CI opereras menar Margaret Tollaksen att man måste hitta snabbare tekniska lösningar på plats. När det gäller talträningen vill hon se ett utökat samarbete mellan CI-team, föräldrar och hörselpedagog i framtiden. Som det är idag släpper CI-teamen ofta barnen när de börjar skolan. Tollaksen menar att de istället borde följa barnen från förskola till skola, och rikta in sig på att tillsammans med talpedagog och föräldrar ställa upp realistiska mål för barnets talutveckling. Det skulle öka förutsättningarna för en lyckad talutveckling hos barnet. Forskningsområden Forskningen och utvecklingen kring CI på barn är ung men går snabbt framåt. Under konferensen presenterades de senaste rönen från den psykologiskt pedagogiska delen såväl som den medicinskt tekniska delen av forskningen. För föredragen stod: Gunilla Preisler, psykolog från Stockholms universitet Radi Jönsson, CI-teamchef på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Margareta Ahlström, fil. dr och psykolog från Stockholms universitet Eftersom Gunilla Preisler inte kunde närvara lästes hennes föredrag upp av Margareta Ahlström. Radi Jönsson: CI en utmaning för skola och hörselvård Framtid och utveckling inom CI var temat för Radi Jönssons föreläsning. Inom ramen för den titeln redovisade hon senaste nytt på den tekniska sidan samt internationella resultat kring CI barns talspråksutveckling och faktorer som gynnar den. Hon påpekade också vikten av att det parallellt med den tekniska utvecklingen sker utvärderingar av pedagogiska modeller och andra kvalitativa undersökningar kring barn med CI. För att ge barnen bästa möjlighet att utvecklas tal och språkmässigt och som individer måste även samarbetet mellan sjukvård, skola och föräldrar utvecklas och utvärderas. Mindre processorer och effektivare implantat På den tekniska sidan går utvecklingen mot mindre processorer samt snabbare och effektivare stimulering av hörselnerven. Huvudburna processorer finns redan och kommer att utvecklas ytterligare. Framtidens implantat kan också komma att ha helt nya funktioner. Bland annat sker försök att utveckla implantat genom vilka nervtillväxtfaktorer kan tillföras. Tanken är att tillväxtämnena ska stimulera hörselrester hos bäraren alternativt förhindra ytterligare hörselförsämring. Än så länge har den här typen av implantat inte prövats på människor. Barnets totala livssituation måste utvärderas Utvärdering är ett annat område som Radi Jönsson hoppas kommer att utvecklas mer. Pedagogiska modeller, habiliteringsinsatser, föräldraengagemang, betydelsen av ljud- och

talstimulans och teckenspråk måste studeras, för att man ska kunna erbjuda de opererade barnen möjligheter att utvecklas optimalt på alla plan. Idag finns få standardiserade test för döva och hörselskadade barn, så på detta område finns enligt Radi Jönsson mycket att göra. De flesta av dagens studier kring CI är internationella och fokuserar främst på barnens talspråkliga utveckling. Bland annat ger Nottinghams CI-team varje år så kallade progress reports där man redovisar sina resultat. Även de svenska CI-teamen följer upp sina barn i interna rapporter. CI-teamet i Göteborg har dock inte gått ut med resultaten eftersom de opererade barnen ännu är så få att de lätt kan identifieras. Om man har som mål med CI att främja barnets talspråkliga utveckling visar forskningen att det finns vissa faktorer som ökar chanserna till detta. För resultat viktiga faktorer är: att barnet har utvecklat en bra kommunikation före implantation eller under första året med CI. Antingen med teckenspråk eller annat kommunikativt beteende om barnet är litet. ålder vid CI-operation. habiliteringsstöd. Tillgång till ljud och talstimulans ökar chanserna till eget tal. Men även om alla ovanstående kriterier uppfylls finns en enorm spridning mellan enskilda barns resultat. Spridningen mellan individer tror många forskare beror på att det finns så många olika orsaker till barns dövhet. Genom att ha kontroll över det som går att kontrollera ger man barnet de bästa förutsättningarna att utvecklas. Men man måste komma ihåg att det aldrig finns några garantier, påpekar Radi Jönsson. I framtiden önskar hon också se mer utvärderingar kring CI barns livskvalitet. Hittills har det bara producerats ett fåtal sådana studier och de som finns har gjorts med hjälp observation. Men i takt med att de opererade barnen blir äldre bör det komma undersökningar som bygger på uppgifter från barnen själva Gemensam syn på habiliteringen viktigt Ett annat viktigt utvecklingsområde är enligt Radi Jönsson samarbetet mellan sjukvård skola - föräldrar. I Göteborg har skola och sjukvård kommit långt inom området. Nästa steg är att öka föräldrarnas engagemang och möjligheter att hjälpa till med sitt barns habilitering. Under vintern kommer hörselvården på Sahlgrenska att starta föräldrautbildning kring CI. Tanken är att föräldrarna ska få lära sig hur de kan hjälpa och stimulera sitt barn i vardagen, utan att barnet upplever det som träning. Målet är att lägga grunden för en gemensam syn på barnets habilitering, även om föräldrar, skola och sjukvård naturligtvis spelar helt olika roller. CI som utmaning - inte ett hot CI-operationerna och den snabba tekniska utvecklingen inom området har ställt många nya krav på skola och hörselvård. Pedagoger och anställda inom sjukvården har ofta varit oförberedda på att ta hand om barn med CI. Utvecklingen har gått fort och det har inte funnits tid att tänka efter och utvärdera arbetssätt. Många är de som har gett uttryck för att de känner sig som gisslan för CI och tekniken. Radi Jönsson vill istället vända på problematiken. Hon önskar att skola och sjukvård ser CI som en utmaning och en möjlighet till att utvecklas. Hon menar att om det är något

som man kan kontrollera så är det den egna vardagen. Även om CI har kommit snabbt och plötsligt för många, så är det fortfarande bara vi inom sjukvård och skola som kan påverka och förändra vårt sätt att arbeta. Ser man på det så blir CI en möjlighet till utveckling av yrket och inte ett hot, säger Radi Jönsson. Gunilla Preisler: Det behövs mer forskning krings CI barns känslor, sociala, kommunikativa och kognitiva utveckling Gunilla Preisler har tillsammans med Margareta Ahlström undersökt den internationella forskning kring barn med CI. Den första genomgången gjordes 1994, den senaste 1999. Sökningarna visar att de flesta internationella studierna rör barnens talproduktion och talperception. Det vanligaste är att man jämför barn med CI med barn med andra hörhjälpmedel, som hörapparat och taktila hjälpmedel. Det flesta resultaten visar att de opererade barnen har bättre talperception och talproduktion än barn med konventionella hörhjälpmedel. En annan återkommande fråga är ålder vid implantatet. Här görs oftast jämförelser med barn som har opererats före och efter fem års ålder. Den undre gränsen brukar vara tre år. I det sammanhanget visar resultat från en studie av Fryauf Bertschys m fl att det inte fanns någon skillnad mellan grupperna i de fall då barnen fick välja vilket bland flera svarsalternativ som bäst passade med det ord som presenterades. Däremot fanns en tydlig skillnad när barnen själva skulle formulera svaret på en fråga. Här visade de barn som var opererade före fem års ålder och som hade haft sitt implantat mellan 36 och 48 månader de bästa resultaten. De flesta internationella studier understryker också vikten av en oral miljö för att få ett bra resultat med CI. Teckenspråket nämns endast i några få studier. I samtal med utländska forskare har Gunilla Preisler dock fått uppfattning att det ändå förekommer en hel del teckenspråk i de här barnens liv. Men detta synliggörs sällan i studierna. I den internationella forskningen finns dock inga studier om hur implantatet påverkar barnen känslomässigt, socialt, kommunikativt och kognitivt. Mer fokus på föräldrarna En nyhet i de senaste årens forskning är att föräldrarna har kommit mer i fokus. Sue Archbold i Nottingham, England är en av de forskare som med hjälp av enkäter undersöker föräldrarnas upplevelse av hur implantatet fungerar för barnen. Enkäten delas ut tre år efter operationen. Två tredjedelar av föräldrarna ansåg att deras barn var tillbakadragna, tysta och frustrerade före operationen, vilket hänfördes till kommunikationsproblem. Tre år efter operationen beskrev föräldrarna sina barn i mer positiva ordalag. De största förändringarna angavs handla om ökat självförtroende hos barnen och högre grad av självständighet. Flera föräldrar nämnde beteendeförändringar i takt med att barnen fick lättare att kommunicera. Det visade sig i form av bättre uppförande och färre utbrott. Implantatet gav också barnen möjlighet till fler sociala kontakter och att delta i fler aktiviteter än tidigare. Forskarna anser att de flesta föräldrarna har en rätt realistisk uppfattning om barnens

kommunikationsfärdigheter. Flera föräldrar nämnde att man måste komma ihåg att barnet fortfarande är dövt. Viktigaste anledningen till att föräldrar valde att ge sitt barn CI var att ge barnet möjligheten att kommunicera med andra, samt att lära sig tala och uppfatta tal. Den svåraste perioden för föräldrarna var den kring beslutet om operation, själva operationen och den närmaste tiden efter. Synen på CI har blivit mer realistisk Sammanfattningsvis konstaterar Gunilla Preisler att forskningen idag visar en något mer realistisk syn på implantatets för och nackdelar. Fram till 1994 handlade de flesta studier om inmplantatets potentiella möjligheter, inte vad man kunde konstatera. Det fanns en väldig optimism tidigare som idag verkar något mer nedtonad och kanske mer realistisk, naturligtvis beroende på att man har mer erfarenhet av de långsiktiga effekterna av ett implantat, skriver Gunilla Preisler. I den fortsatta forskningen hoppas Gunilla Preisler att fler kommer att ta upp frågorna om CI barnens känslomässiga, kommunikativa och kognitiva utveckling. Hon menar att man inte kan förutse ett barns utveckling på bara några enstaka förutsättningar, som till exempel talspråksutveckling. Därför behövs mer forskning som belyser det komplexa samspel av psykologiska, sociala och konstitutionella faktorer som avgör ett barns utveckling. Några av de frågor Gunilla Preisler vill se belysta är: identitetsutveckling och självkänsla språkutveckling lekutveckling samspel med den hörande omgivningen - i familjen och med andra Viktigt se på CI-barns språkliga förmåga generellt När det gäller barns språkutveckling vill Preisler se fler studier som tar upp barnens språkliga färdigheter generellt samt förmågan att gå in i meningsfulla åldersadekvata dialoger. Även om det är viktigt att kunna uttala och förstå enstaka ord har de, enligt Preisler, inte mycket värde om barnet inte kan använda dem i språklig samvaro med andra. Gunilla Preisler och Margareta Ahlström har i sina egna studier kunnat se att barnen efter 4-5 år med implantat fungerar rätt väl talspråkligt i en-till-en situationer. Men forskarna har också, liksom föräldrar och lärare, kunnat konstatera att det finns stora kunskapsluckor och erfarenhetsluckor hos många barn med CI. Dessa luckor handlar sannolikt inte om bristande begåvning utan på brister i språket. Bland annat kan barnen ha svårt att skilja på lek och verklighet. Många barn har också stora svårigheter i matematik. Vid granskning av matematikundervisning har man funnit att den är synnerligen språkberoende. Problemet ligger då i att barnet sannolikt inte förstår vad uppgiften handlar om, eftersom de inte har de språkliga verktygen för att kunna begripa och överföra problemet i andra symboler. Gunilla Preisler efterlyser också mer studier som belyser kommunikationen i förskola/skola, och hur man på bästa sätt kan föra i både tal och teckenspråk i undervisningen. Det finns idag en rad studier som belyser hörselskade barns skolsituation. Men det behövs flers studier som omfattar barnen med CI.

Det finns också mycket lite forskning som gör jämförelser mellan döva barn med CI och döva barn utan CI. Främst vill Gunilla Preisler se studier där man jämför de döva barnen mer generellt - alltså jämför deras språkliga och sociala kompetens, inte endast talspråkliga kompetens. Margareta Ahlström: En riktig kommunikationsanalys är viktig för att bedöma barnens undervisningssituation Margareta Ahlström har tillsammans med Gunilla Preisler följt 16 barn med CI för att undersöka deras känslomässiga, sociala, kognitiva och kommunikativt-språkliga utveckling i skolsituationen. Studierna har gjorts med hjälp av videoobservationer. Barnen i fråga finns i teckenspråkiga klasser, hörselklasser och hörande klasser, både i specialskolor och i vanliga skolor. Undervisningsspråken i klasserna är teckenspråk och tal. I vissa undervisningsgrupper eller situationer förekommer metoden TSS (tecken som stöd för tal). Syftet med observationerna har varit att undersöka hur kommunikation och samspelsmönster mellan elever med CI och lärare samt mellan elever med CI och övriga elever ter sig. Forskarna studerar även hur kommunikation och samspel fungerar i gruppsituationer respektive en till ensituationer. Margareta Ahström påpekar att det är för tidigt att dra några slutsatser av observationerna eftersom datainsamlingen ännu inte är slutförd. Hennes presentation är istället en översikt av vad som hittills framkommit och kommer snarare att ge upphov till fler frågor än svar. Vad gäller de båda språken tyder videoobseravtionerna på att: Teckenspråket fungerar för barn med CI både i en till ensituationer och gruppsituationer. Talat språk kan ibland fungera i en till ensitautioner för barn med CI. Däremot fungerar tal sällan i gruppsituationer. Metoden TSS kan fungera i en till ensituationer. I gruppsituationer är det däremot oklart om TSS fungerar. Tidigare forskning visar dock att metoden just fallerar just i gruppsituationer. I ett försök att överbrygga de så kallade kommunikationsbrotten som kan uppstå för elever med CI som är placerade i hörselklass eller hörande klass ges två olika stödinsatser. Dessa är tekniskt stöd och teckenspråkskunnig assistent. Tekniskt stöd I hörselklass och hörande klass förekommer att elever med CI får tekniskt stöd, i form av slinga, för att förstärka svenskan. Det tekniska stödet finns dock inte tillgängligt för alla elever med CI, vare sig de går i hörselklass eller hörande klass. I de klasser som använder slinga bärs mikrofonen oftast av läraren och eventuellt av någon elev till exempel vid högläsning. Skulle någon annan elev säga eller kommentera något så är det inte säkert att det hörs eftersom denne inte har någon mikrofon på sig. Eleven med CI går då miste av det samspel som ofta förekommer i klasserna.

Teckenspråkskunnig assistent Det andra stödet till elever med CI i vanliga klasser är teckenspråkig assistent. Men idag finns en osäkerhet om alla eleverna verkligen har tillgång till asstenter. Av videoobservationer och föräldraintervjuer framgår också att det finns vissa svårigheter med assistentrollen. Hur assistenten ska fullgöra sitt jobb är ofta oklart. Ska denne teckna allt som sägs i klassrummet eller bara valda delar? Ska assistenten fungera som tolk eller inte? Av videoobservationerna framgår att det ofta blir ett urval av det som sägs i klassrummet som kommer eleverna med CI tillgodo via assistenten. Assistenter har också påpekat svårigheter med att eleverna inte alltid har ögonkontakt med dem. Då uppkommer frågan om assistenten ändå ska teckna allt som sägs, eller bara vid de tillfällen då eleven väljer att titta? Det är också oklart om assistenten ska finnas med på rasterna och hur det i såfall skulle påverka barens sociala situation. Viktigt att studera vad eleven uppfattar Margareta Ahlström tycker också att det är viktigt att studera hur mycket eleven egentligen uppfattar av det som sägs under lektionen. Hon tycker också det är värt att diskutera hur mycket hjälp barnet får av sin assistent och vad som är elevens kunskap och vad som är assistentens. Är det verkligen barnets kunskap som kommer ut och som läraren har att bedöma? Eller kan det vara assistentens? Flera lärare har enligt Margareta Ahlström även påpekat att elever med CI verkar glömma mycket. Det kan gälla saker, läxor och kunskaper. Lärarna har funderat i termer både av att det ställs för höga krav på elever med CI och att det kan vara så att eleverna inte har uppfattat vad det är de ska ha med sig till lektionerna eller hur de ska förbereda sig hemma. Här måste man vara observant och göra klart för sig att barnet verkligen har förstått. En annan fråga som har uppkommit av vidoeobservationerna är hur mycket tid av undervisningen som ska vara tal och uttalsträning och hur mycket som ska vara kunskapsinhämtande. För som Ahlström säger; vad är meningen med att träna på ett ords uttal om man inte vet vad det betyder? Analys av barnets kommunikation behövs Sammanfattningsvis menar Margareta Ahlström att för att kunna bedöma om barnets undervisningssituation är tillfredsställande eller ej måste man göra en riktig kommunikationsanalys. Viktigt att ta reda på vid en analys är: Elevens behov av ögonkontakt. Om behov av ögonkontakt finns innebär det ett förändrat turtagningsmönster jämfört med hörandes. Utan ögonkontakt går budskapet inte fram och det turtagningsmönster som uppstår är längre än vad som är brukligt. Det måste man ta hänsyn till i samspelssituationen. Inom vilket område barnet uppfattar ljud måste också undersökas och tas hänsyn till eftersom denna avgör när det är möjligt respektive omöjligt för eleven att uppfatta tal.

Det är också viktigt att kommunikations- och samspelsmönster undersöks både på gruppnivå och individnivå eftersom de kan se olika ut. Att byta klass Byte av undervisningsmiljö är inget nytt i samband med undervisning av döva och hörselskadade barn. När till exempel ett barn i hörselklass får försämrad hörsel uppstår ofta frågan om barnet skulle ha nytta av mer teckenspråk och få ut mer av sin skoltid i dövklass. Det förekommer också att barn i hörande klass förlorar sin hörsel och byter till hörselklass. Med CI uppstår en helt ny situation då vissa barn kommer att vilja byta klass i andra riktningen - från dövklass till hörselklass eller från hörselklass till hörande klass. Frågeställningar och situationer som kan uppstå vid ett sådant klassbyte togs upp i följande föreläsning av: Ola Hendar, skolpsykolog på Kannebäcksskolan Ola Hendar: Viktigt att veta vad man ska titta efter vid bedömning om skolsituationen fungerar eller ej Ola Hendar inledde med att konstatera att de traditionella bytena av undervisningsmiljö, från hörsel till dövklass alternativt från hörande klass till hörselklass, bygger på att den nuvarande skolsituationen inte fungerar. Med försämrad hörsel sjunker barnets inlärningstakt och barnet behöver mer resurser i sin nuvarande situation än vad skolan/klassen klarar av. Samtidigt minskar det sociala samspelet, barnet är inte med i grupperna på samma sätt som tidigare. I dessa situationer ser man att barnens självförtroende avtar. Barnen blir mer rädda i möte med andra människor och osäkra på sig själva. Det är ofta mot den bakgrunden som frågan om ett eventuellt klassbyte uppstår. Enligt Ola Hendars erfarenhet kommer initiativet till en förändring av undervisningssituationen i de här fallen oftast från skolan. Som regel är det läraren som för upp frågan på dagordningen och som tar kontakt med föräldrar, elever och hörselvård. Situationen för barn med CI är motsatt Det psykologiska temat för byte från hörselklass till dövklass är misslyckande. Förändringen sker eftersom barnet hör sämre och därmed tappar inlärningstempo. Men när det gäller förändringar av CI- barns undervisningssituation och den diskussion som då uppstår är förhållandena de motsatta. Här fungerar den nuvarande situationen generellt bra. De flesta barn med CI utvecklas bra kunskapsmässigt, det sociala samspelet fungerar och barnen har ett gott självförtroende. Bakgrunden till förändringen för barn med CI är, tvärt emot hos många hörselskadade, att barnets hörsel förbättras. Det i sin tur gör ett eventuellt byte från dövklass till hörselklass möjligt och öppnar nya möjligheter för barnet. Med tanke på att man idag kan utföra CI-opererationer på hörselskadade väntar sig Ola Hendar också att snart få vara med i diskussionen kring byte från hörselklass till hörande klass. I framtiden kan det även tänkas att elever med CI flyttar från dövklass direkt till hörande klass.

Vid byte av undervisningsmiljö för barn med CI kommer initiativet främst från föräldrarna och hörselvården. Barnen är sällan de pådrivande i frågan även om de ofta deltar i diskussionen och är positiva till att byta klass. Dock tycker sig Ola Hendar ibland märka att initiativet ligger tidigare hos föräldrarna än hos barnet. Kunskapsinhämtning är beroende av språket Vad bör då skola och pedagoger ge akt på vid diskussioner om förändring av CI-barns undervisningssituation? Här menar Ola Hendar är det viktigt att tänka på att skolans viktigaste uppgift är att förmedla kunskap till eleverna. Det gäller oavsett om barnen är döva, hörselskadade eller CI-opererade. Det i sin tur kräver att varje barn får sin undervisning på ett språk som det klarar av att ta till sig kunskap på. Vid diskussioner om byte av undervisningsmiljö är det därför viktigt att undersöka språket i undervisningen och elevens förmåga att ta till sig det. Även om skolan står öppen för att erbjuda elever med CI möjligheter att utveckla hörsel och tal får det inte ske på bekostnad av kunskapsinhämtningen. Skolans uppgift är kunskapsförmedling, inte habilitering. Hur gränsdragningen mellan mellan kunskapsinlärning och habilitering bör se ut finns enligt Ola Hendar inga givna svar på. Kannebäcksskolan i Göteborg har valt att ha en öppen dialog med hörselvården i länet. Några av de frågor som ofta diskuteras i skolan när det gäller byte av undervisningsspråk för att ta in kunskap är: Hastighet i undervisningen Vikten av att det inte uppstår konkurrens mellan talspråk och teckenspråk Alla-till alla kommunikation i klassen Det enskilda barnets nivå och vikten av att språket anpassas till den Ola Hendar påpekar att effekterna av ett lägre undervisningstempo inte märks inte denna eller nästa vecka. Däremot syns det om nio år. Därför är det viktigt att eleven kan hålla samma tempo med det nya undervisningsspråket som med det förra. Det är också oerhört viktigt att ge och ta förhållandet mellan eleverna i klassen fungerar. Ge och ta handlar här inte bara om saker. Det handlar också om utbyte av tankar, funderingar och idéer mellan barnen. Möt barnet där barnet är När talspråket kommer hos barnen med CI poängterar Ola Hendar att det är viktigt att skolan möter barnet med glädje. När barnet säger hej i korridoren måste det mötas med en positiv attityd och få sitt tal bekräftat. Det kan ske antingen genom att den som möter barnet talar tillbaka, eller om inte det fungerar tecknar ett hej tillbaka. Huvudsaken är att barnet får positiv respons på sitt tal. Enligt Ola Hendar handlar det om att möta barnet där barnet är, och glädjas med barn, föräldrar och hörselvård för varje framsteg inom det talade språket. På samma sätt, menar han, är det viktigt att skolan gläds med de barn som lär sig nya tecken, och att man visar det. Ytterst handlar det om att stödja alla barns behov, och det är också den policy man arbetar efter på Kannebäcksskolan. Stöd barnen där de är, så kommer de tillbaka och stöder er, uppmanar Ola Hendar.

Språkets många funktioner Språket handlar dock om mer än att mötas och säga hej. Genom språket får både barn och vuxna kunskap och information. Med språket kan vi också aktivera varandra, något som framför allt barn är duktiga på, påpekar Ola Hendar. Hämta bollen, Kom hit, Var är mina skor? är exempel på språk som barn använder för att aktivera omgivningen. Eller som vuxna använder för att aktivera barn. Den här typen av språk är också det första som föräldrar på teckenspråksutbildning får lära sig. Språkets kanske viktigaste funktion menar Ola Hendar är dock språket som relationsverktyg. Det är med hjälp av språket som vi inleder, upprätthåller och avslutar relationer till andra människor. Ett väl fungerande språk, tal eller teckenspråk, är därför en nödvändighet för att skaffa sig och upprätthålla ett socialt liv. De vuxna i barnens omgivning har till uppgift att stödja barnen i deras språkutveckling. Det innebär enligt Ola Hendar att vuxna inte bara ska prata om barn, utan framförallt med barn. På tal eller teckenspråk. Genom att vuxna lyssnar på barnet och ger alternativ till hur man kan säga en sak får barnet hjälp att expandera sitt språk. Så gör föräldrar med små barn och så menar Ola Hendar att skolan bör fortsätta. På så sätt får barnen hjälp att utveckla sina verktyg, nå ännu mer kunskaper och bli ännu säkrare i sina sociala relationer. Kannebäcks metod Som avslutning sammanfattade Ola Hendar Kannebäcksskolans metod att bemöta sina elever som följande: skolans har en övergripande organisation som gör det möjligt att ta emot barnen som de är och med de förutsättningar de har nära samverkan mellan skola, hörselvård, föräldrar och brukarorganisationer skapar debatt och underlag för återkommande utvärdering av skolans arbete verksamheten styrs av varje barns individuella behov. Kannebäcksskolan har också som mål att avdramatisera den så kallade CI problematiken och undvika att dela in barnen i grupper. Vad som dock saknas idag, och som Ola Hendar ser som mycket viktigt för skolan att ta fram, är en måttstock på hur ett barns skolplacering fungerar. Idag är det ofta oklart vad man ska titta efter när man ska bedöma om undervisningssituationen är tillfredsställande eller ej. I brist på en enhetlig måttstock bygger de flesta bedömningar istället på pedagogernas egna värderingar och attityder. Frågan om hur man kan stödja lärare, föräldrar och barn i de fall en skolplacering inte fungerar är därför mycket viktig att lösa. Det är också viktigt att diskutera vem som ska stå för stödet när situationen inte fungerar. Är det skolan, elevvården, föräldrarna? Eller är det kanske någon annan? Framtidens skola Undervisningen av barn med CI har på kommit en bra bit på väg sedan det första svenska barnet opereradedes för tio år sedan. Men fortfarande finns mycket kvar att göra för att

förskola/skola på bästa sätt kunna bemöta de opererade barnen och tillgodose deras behov. Som avslutning på konferensen berättade två föräldrar om hur de vill att framtidens skola ska se ut för barn med CI: Ann Charlotte Gyllenram, förälder och ordförande i Barnplantorna Karin Åhman, förälder Ann Charlotte Gyllenram: Det krävs ökade valmöjligheter och en tillåtande pedagogik för barn med CI Ann-Charlotte Gyllenram inledde med att påpeka vikten av att det finns en röd tråd genom de olika institutioner som barnet går igenom. Hon hänvisade här till en licentiatsavhandling av sociolog Filippa Säwe (1999), som poängterar att detta är en förutsättning för att barnet ska tillägna sig det livslånga lärandet som idag eftersträvas i svensk skolundervisning. Det i sin tur ställer stora krav på samverkan mellan de olika institutionerna; förskola, skola, CI team och den lokala hörselvården. Enligt Ann Charlotte Gyllenram och Barnplantorna bör dessa samarbete både med varandra och med det enskilda barnet och dess föräldrar. Verkligheten ser dock annorlunda ut. På många håll i landet finns ingen eller bristande samverkan mellan CI-team och förskola/skola, lokala hörselvården och förskola/skola eller mellan CI-team och lokal hörselvård. Ann Charlotte Gyllenram menar att man snarast måste se till att broarna mellan de olika institutionerna, föräldrar och barn med CI fungerar. För det är nämligen inte vid broarnas fästen samverkan sker. Det är uppe på bron som man möts. I framtidens skola vill Gyllenram framförallt se större valmöjligheter och en skola som ser till det enskilda barnet. Hon anser att skolvalet för barn med CI inte egentligen handlar om att placera det enskilda barnet i en segregerad eller integrerad miljö. Det handlar istället om att erbjuda valmöjlighet. Barn med CI behöver få möjlighet att delta i grupper med döva och grupper med hörselskadade, grupper med hörande. De måste få tillgång till teckenspråk, svenska med tecken som stöd och talad svenska. Gyllenram påpekar också att var det enskilda barnet kommer att ha sin största tillhörighet kommer att förändras över tid och och vara olika för olika barn. Det är samspelet mellan det enskilda barnet med CI och miljön som bestämmer potentialen för barnets utveckling. Skolans och pedagogens roll är att vara erbjudande, inlyssnande och bekräftande gentemot det enskilda barnet. Det innebär bland annat att ta hänsyn till att barnet behöver få lära sig att utnyttja sitt implantat. Eller som Ann Charlotte Gyllenram uttrycker det: Vuxna som inte tar notis om barnets cochleaimplantat bekräftar inte hela barnet. Slutligen ställde hon frågan om dagens pedagoger kan ta ansvar för en förlorad generation döva barn i behov av två språk parallellt? Gyllenram menar att barn med CI håller på att bli den dörrmatta som banar vägen för CI, men som själva blir förlorare på grund av en förbjudande istället för tillåtande pedagogik.