Remissvar på delbetänkandet (SOU 2011:30) Med rätt att välja flexibel utbildning för elever som tillhör specialskolans målgrupp

Transkript

1 Remissvar på delbetänkandet (SOU 2011:30) Med rätt att välja flexibel utbildning för elever som tillhör specialskolans målgrupp (U2011/2219/S) Språkrådet vill härmed lämna synpunkter på delbetänkandet Med rätt att välja flexibel utbildning för elever som tillhör specialskolans målgrupp (SOU 2011:30). Språkrådet har regeringens uppdrag att följa tillämpningen av språklagen (2009:600) och lagen är därför utgångspunkten för våra kommentarer. Antalet elever i specialskolan har minskat stadigt det senaste decenniet. Det är en bekymmersam utveckling som kan få negativa konsekvenser för det svenska teckenspråket. Därför är det viktigt att se på hur utredningens förslag skyddar och främjar det svenska teckenspråket (språklagen 9 ). Inledningsvis vill vi säga att vi stödjer utredningens målsättning att elever i specialskolan ska få en likvärdig utbildning som elever inom grundskolan. Vi delar utredningens uppfattning om att döva och hörselskadade elevers måluppfyllelse har varit låg. Men detta gäller inte bara i specialskolan utan dessvärre även i grundskolan 1. Att ändra skolpliktstiden från tio till nio år och att harmonisera kursplanerna är steg i rätt riktning. Elever som av olika skäl vill byta skolform ska inte komma i kläm på grund av skillnader i kursplaner och skolpliktens längd. När vi i fortsättningen använder benämningen specialskola syftar vi på de regionala specialskolorna, inte riksskolorna Åsbackaskolan, Ekeskolan och Hällsboskolan, där särskilda villkor gäller. Teckenspråk som skolämne Kommentarerna hänför sig till avsnitten 5.3.1, 5.3.3, 8.2.3, 8.1, 8.2. Modersmålsundervisning Utredningen föreslår att modersmålsundervisning i det svenska teckenspråket ges samma villkor som de nationella minoritetsspråken (s. 184). Vi tillstyrker 1 Hendar, O. (2008) Måluppfyllelse för döva och hörselskadade i skolan. Specialpedagogiska skolmyndigheten.

2 förslaget. I språklagen jämställs det svenska teckenspråket och de nationella minoritetsspråken och det är naturligt att anpassa bestämmelsen i skollagen till språklagens intentioner. Elever som har teckenspråkiga föräldrar får därmed en förstärkt rätt att läsa teckenspråk. Däremot påverkar förslaget inte de elever som tillhör specialskolans målgrupp. Specialskolans kursplan Utredningens förslag är att specialskolans kursplaner i ämnet teckenspråk ska kunna erbjudas elever i alla skolformer (s. 189). Vi tillstyrker i allt väsentligt förslaget. Det är positivt att elever i grundskolan erbjuds möjlighet att läsa ämnet teckenspråk enligt en avancerad kursplan. Däremot är vi kritiska till att rektorn beslutar om val av kursplan. Det kan innebära att döva och hörselskadade elever i grundskolan inte läser enligt samma kursplan som elever i specialskolan. Översyn av kursplanerna Utredaren pekar på att det finns olika kursplaner för ämnet teckenspråk och föreslår att Skolverket får i uppdrag att se över kursplanerna. Vi tillstyrker förslaget men vill göra följande kommentar: Det är viktigt att det i kursplanerna framgår vilket nationellt teckenspråk som avses. I Sverige används svenskt teckenspråk. Teckenspråkiga elever som önskar lära sig andra nationella teckenspråk bör ges möjlighet till det inom ramen för ämnet teckenspråk. Framför allt har det amerikanska teckenspråket (ASL) fått rollen som ett lingua franca för teckenspråkiga runt om i världen. Ämnet teckenspråk i specialskolan Vi motsätter oss utredningens förslag att göra ämnet teckenspråk frivilligt i specialskolan (s. 140). Det svenska teckenspråket har en central betydelse i specialskolorna. Ämnet teckenspråk bör betraktas som ett kärnämne i en tvåspråkig skola och därmed vara obligatoriskt. Teckenspråk som undervisningsspråk Kommentarerna hänför sig till avsnitten 5.3, 5.3.1, 6.1. Enligt språklagens 14 ska döva och hörselskadade ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket [vår fetstil]. Vi är kritiska till utredarens fokus på teckenspråket som enbart skolämne. Det räcker inte att lära sig det svenska teckenspråket; elever måste också ges möjlighet att använda och utveckla språket. Elever i grundskolan har inte tillnärmelsevis samma möjligheter att använda och utveckla det svenska teckenspråket som elever i specialskolan. Individintegrerade elever har oftast ingen möjlighet alls. I specialskolan är det 2

3 svenska teckenspråket också ett undervisningsspråk som används i alla ämnen. Det innebär att det faktiska bruket av svenskt teckenspråk är ca timmar mer än i grundskolan. Därtill används det svenska teckenspråket på raster och i fritidsverksamheten. Om elever i grundskolan vill byta skolform och läsa enligt specialskolans läroplan måste de lära sig det svenska teckenspråket för att komma ikapp sina klasskamrater 2, vilket innebär att tid utöver ämnesinlärning måste avsättas för detta. Detta gäller även deltidselever som är inskrivna i grundskolan och genomför en del av undervisningen i specialskolan. Dessa elever får inte tillgång till det svenska teckenspråket i samma utsträckning som elever i specialskolan. När teckenspråket är undervisningsspråk i skolan främjar det utvecklingen av det svenska teckenspråket i sig, inte minst tack vare den språkliga kreativeten hos unga människor. Målgruppsbeskrivning Kommentarerna hänför sig till avsnitten 3.2, 3.4, 5.2.2, 6.1, 8.1. Vi är kritiska till utredningens föreslag till ny formulering om intagningsbestämmelsen för specialskolan (3.4): Barn eller elever som är döva och hörselskadade och som har behov av en anpassad undervisningsmiljö ska tas emot i specialskolan (s. 102). Vi menar att formuleringen är oklar och lämnar utrymme för godtyckliga tolkningar. Med anpassad undervisningsmiljö kan enligt utredningen avses den fysiska miljön, pedagogik, teknik och tvåspråkighet i en teckenspråkig miljö (s. 103). Men språkval och lokalanpassningar är vitt skilda frågor som inte bör blandas ihop. Det svenska teckenspråket är ett språk inte ett kommunikativt behov (s. 103). Språkliga förutsättningar istället för språkliga behov Över huvud taget är formuleringen behov av en anpassad undervisningsmiljö problematisk då den lyfter fram elevens funktionsnedsättning. Vi menar att de språkliga förutsättningarna hos eleverna (men också hos lärare och annan personal) ska vara styrande. Det språk som eleverna utvecklas bäst i är rimligen det språk som ger de bästa förutsättningarna för en lyckosam inlärning. Men då måste också eleven ha valmöjligheter på sin skola. Ett annat problem med behovsperspektivet är vem som avgör elevens behov; är det skolan, föräldrarna eller eleven? Exempelvis menar Unga Hörselskadade att föräldrar och skola inte alltid ser barnets behov vilket leder till att det inte får tillgång till en tvåspråkig 2 Forskare menar att det kan ta 5-7 år innan andraspråksinlärare behärskar skolspråket. Se t.ex. Wagner, Å K, Strömqvist, S, Uppstad, P H (2008) Den flerspråkiga människan, sid

4 skola 3. Vidare finns det föräldrar som vill låta sina barn gå i en tvåspråkig skola även om barnet enligt nuvarande föreskrifter kan gå i grundskolan. Föreskrifter i skollagen bör tillåta detta utan att det problematiseras och blir en fråga om behovsprövning. När andra språk diskuteras i skolsammanhang används inte formuleringen behov av. Det svenska teckenspråket bör behandlas på samma sätt. Med rätt att välja utan behovsprövning Rätten att välja måste ske på lika villkor. Intagning till specialskolan bör inte vara belagd med behovsprövning när motsvarande krav inte finns i grundskolan. Ämnet teckenspråk bör inte behovsprövas i grundskolan när det inte behovsprövas i specialskolan. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastslås rätten till utbildning utan diskriminering och på lika villkor. Skydda och främja det svenska teckenspråket Dessvärre befarar vi att många av utredarens förslag påskyndar en försvagning av det svenska teckenspråkets ställning. Skolan har alltid haft och har fortfarande en nyckelroll för det svenska teckenspråket. Överföring av tecknade språk från generation till generation sker till den helt övervägande delen i samspel med andra teckenspråkiga i teckenspråkiga miljöer, främst i skolmiljön, skriver Teckenspråksutredningen (SOU 2006:54, s. 69). De flesta föräldrar till döva och hörselskadade barn saknar färdigheter i teckenspråk. För att skydda och främja det svenska teckenspråket måste tillräckligt stora undervisningsgrupper skapas. Funkisutredningen (SOU 1998:66) ansåg att en fullvärdig teckenspråksmiljö måste omfatta tillräckligt antal elever (s. 198) och ett riktmärke var minst elever på en skola. Utredningen ansåg vidare att individintegrering av enskilda elever som är beroende av teckenspråk i en i övrigt talande miljö kan inte anses svara mot kravet på en fullvärdig teckenspråkig miljö (s. 198). En flerspråkig grundskola i teckenspråkig miljö Det finns uppenbarligen ett behov av att reformera undervisningen för döva och hörselskadade elever men vi menar att det krävs andra åtgärder än dem som föreslås i utredningen. Att ställa en specialskola med brister i måluppfyllelsen mot en grundskola där döva och hörselskadade elever inte får det stöd de behöver är inte acceptabelt. Barnen är förlorare i båda fallen. Vi tror inte att en nationell samordnare under en treårsperiod kan lösa detta strukturella problem (11.1.1). Vi förespråkar i stället en flerspråkig skola som grundar sig på elevernas resurser, 3 Se Därför tvåspråkighet (2008), Unga Hörselskadade m.fl. 4

5 inte deras begränsningar. Friskolor där stora delar av undervisningen sker på andra språk, t.ex. finska, tyska och engelska, uppmuntras i det svenska samhället. Samma grundsyn bör gälla det svenska teckenspråket. 5