Vad regionen vill Symbolernas spel och kulturpolitikens uppdrag Keith Wijkander 1
Under 1900-talet har Sverige gått från att vara ett jordbrukssamhälle, via ett industriland, till ett samhälle som domineras av tjänstenäringarna. Människor har lämnat landsbygden för städerna och tätorterna. Jämsides med den omställningen har normer och tankesätt förändrats. Det finns ett tidsmässigt samband mellan etapperna i den utvecklingen och den nya typ av prestigefyllda kulturella institutionsbyggnader i form av museer, teatrar och konserthus som börjar byggas när omvandlingen tar sin början. Keith Wijkander, kulturutredare, konsult och forskare, menar att kulturinstitutionerna fungerar som signaler på normbildningens förskjutningar. Institutionerna är symboler i stadsrummet som i efterhand bekräftar vilka förändringar som ägt rum. Även många andra kulturpolitiska insatser kan betraktas som inlägg i det samhälleliga samtalet om anpassning till nya livsvillkor. Efter några decennier av andhämtning ser det ut som om utvecklingen åter är på väg in i ett expansivt skede, präglat av en för svenska förhållanden ny och stark våg av inflyttning till de större städerna. Dagens kulturpolitik behöver sannolikt utformas på ett annat sett än den som förts under de senaste decennierna. Att lära sig att förstå institutionernas underförstådda budskap kan ge utgångspunkter för en sådan kulturpolitik. Det gäller inte minst i Västra Götaland, där de regionala institutionerna i Keith Wijkanders tolkning markerar betydelsen av att centrum och periferi hålls ihop. 2
Vad regionen vill symbolernas spel och kulturpolitikens uppdrag Keith Wijkander När jag var tjänsteman i utbildnings- och kulturdepartementen under åren kring 1990 fick jag lära mig att kulturpolitik handlade om de förvaltningsuppgifter som man politiskt hade beslutat skulle höra dit. Att detta var ett cirkelresonemang insåg väl de flesta, men det ansågs helt enkelt inte finnas någon särskild logik bakom urvalet av det myller av aktiviteter som utgjorde politiken förutom att det som hade att göra med konst utgjorde en sorts kärna. Synen på kulturpolitiken var alltså även i dess innersta fäste påfallande praktikorienterad eller instrumentell: den behövdes för att genomföra och förvalta beslut som hade tydliga ideologiskt grunder. Men även de ideologiska motiven var i hög grad orienterade mot praktiska sammanhang, mot att göra saker. Den socialdemokratiska regeringens främsta prioritering var att det offentligfinansierade kulturutbudet skulle nå ut till så många som möjligt, särskilt till dem som ännu på 80-talet ansågs tillhöra så kallat svaga grupper. Den borgerliga regeringen var mera återhållsam och nöjde sig med att möjligheten att ta del av utbudet skulle finnas för den som själv ville det. Större än så var dock inte den ideologiska skillnaden. Att frågan om tillgänglighet var så viktigt uppfattades som självklart. Det handlade om rättvisa och jämställdhet och allas rätt till estetiska upplevelser och bildning, kort sagt demokratiska ideal. Det var inget dåligt svar, men jag hade en känsla av att det inte förklarade så mycket som det gav sken av. Det fanns inte minst en påfallande skillnad mellan den kulturpolitiska praktiken och retoriken som omgav den, något som skvallrade om ett annat och mera komplicerat sammanhang. Praktiken sönderföll i ett myller av små enskildheter på en detaljeringsnivå som avvek från hur mina kollegor inom andra politikområden arbetade. Inte ens när kulturpolitiken samlade sig till större grepp, som när nätet av regionala kulturinstitutioner skulle byggas ut under 70- och 80-talen, handlade det om annat än förhållandevis små insatser. Men retoriken signalerade något helt annat: här förklarades kulturen vara det som gav tillvaron både grund och mening för såväl människa som samhälle. Den rekommenderades, ofta i blommande termer, som medicin mot alla sorters brister och krämpor. Även om det fanns en föreställning hos kulturpolitikerna att det hörde till att ut- 3
trycka sig på det viset så anade jag att retoriken faktiskt hade en äkta grund. Men om man antar att retoriken bär på en sanning, så blir politikens orientering mot det praktiska i form av små bidrag till det ena och det andra än mera egendomlig. Man tvingas dra slutsatsen att det som görs i politikens praktik i själva verket har mera symboliska än reella funktioner. Det är också min tro numera. Kulturpolitiken är mer än något annat en symbolernas politik, och just därför minst så viktig som blomsterretoriken hävdar. I den här uppsatsen ska jag, med utgångspunkt från förhållandena i Västra Götaland, försöka förklara hur det kan förhålla sig på det viset. Kultur och modernisering Kulturpolitik kan bara förstås i relation till det samhälle inom vilket den bedrivs. Om politiken börjar uppfattas på ett annat sätt än det brukliga så kommer det sannolikt att påverka hur den förs. Kanske blir det då möjligt att förstå hur retorik och praktik kan hänga ihop. Kärnan i de föreställningar om kultur som idag är förhärskande hänger ihop med begrepp som modernisering, industrialisering, urbanisering, sekularisering och även demokratisering. Kort sagt: när de västerländska samhällena under 1800-talet börjar omvandlas på det sätt som svarar mot dessa begrepp, så föds även nya föreställningar om kultur och konst. Men de nya idéerna om kultur växer inte fram därför att samhället har börjat förändras. Förhållandet är snarare det omvända: samhällsomvandlingen är ett resultat av att människor börjat uppfatta sig själva och sina gemenskaper på ett annat sätt än tidigare. Mycket av de nya tankarna om kultur kan hänföras till romantiken, det vill säga den strömning som formades under 1700-talets slut och som i Skandinavien nådde sin höjdpunkt på 1820-talet. Idén om konstens egenvärde föds exempelvis under denna tid med de tidiga franska symbolisterna, poeter som Baudelaire och Mallarmé. Vid denna tid var det dock få svenskar som bekymrade sig över konstens väsen. För det stora flertalet handlade livet om helt andra saker: på 1820-talet skilde sig livet inte särskilt mycket från tidigare sekler. Men det skulle snart förändras. Runt 1840 syns de första tecknen på att någonting håller på att hända. Då börjar plötsligt de som hittar sin försörjning inom det som vi numera kallar industrin att bli fler. Att detta var inledningen till en total omgestaltning av det gamla Sverige var det nog ingen som då förespådde, men det moderna Sverige likaväl som det moderna Europa och dagens globala värld har i många hänseenden sina rötter i de skeenden som då startade. Omvandlingen kan förstås i termer av nya materiella villkor för människorna, men också i termer av kultur från ett traditionsorienterat samhälle präglat av agrar ekonomi 4
och självhushållning, ortodox lutherdom och autokratiskt styre till dagens urbaniserade, informationsorienterade ekonomi med dess egenartade blandning av materialistisk sekularisering och mångfald av trosföreställningar. I det följande ska jag bjuda på en starkt nedkokad berättelse om den resan, som bara stannar vid dess allra viktigaste hållplatser. Detta är möjligt tack vare den De nya idéerna om kultur växer inte fram därför att samhället har börjat förändras, utan för att människor börjat uppfatta sig själva och sina gemenskaper på ett annat sätt än tidigare. unika svenska offentliga statistiken som jag ska använda för att åskådliggöra skeendet i en serie ganska enkla diagram. Jag vet att kombinationen kultur och statistik ibland betraktas med misstro. Kombinationen brukar ofta handla om att kultur reduceras till siffror istället för att siffrorna används för att ge en bild av de djup som finns inom oss. Men jag hoppas att läsaren ska ge diagrammen en chans. Västra Götaland Som administrativt begrepp är Västra Götalandsregionen en ung skapelse. Men ur ett ekonomiskt och näringsgeografiskt perspektiv har det varit befogat att tala om en region som grovt sett motsvarat Västra Götaland långt innan den formella regionbildningen kom till stånd 1999. Regionens överordnade knutpunkt och centrum har ända sedan 1600-talet varit Göteborg, och jag menar att den stora staden vid älvmynningen starkt har påverkat samhällsutvecklingen inom ett område som ganska väl motsvarar de tre gamla länsbildningarna Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län. Både Älvsborg och Skaraborg har exempelvis en låg urbaniseringsgrad under det tidiga 1900-talet, med en påfallande svag tillväxt av städerna. Det beror sannolikt på att tillväxten av stadsnäringarna länkats till Göteborg. Jag återkommer till områdets näringsgeografiska integration. 1990-talets nya storregioner, Västra Götaland och Skåne, har ännu inte fått några efterföljare, även om stora ansträngningar gjorts att driva fram en administrativ förnyelse. Det skulle kunna bero på att den dominanta storstaden och dess omland Göteborg och Malmö varit storregionernas förutsättning. Det finns inga andra delar av landet där dessa förutsättningar föreligger. Skåne och Västra Götaland har var för sig en näringsgeografi som på många sätt utgör ett tvärsnitt av rikets. Den profilen är möjligtvis ett villkor för en ny regionbildning. 5
Förändringens vågrörelser Man kan tänka på de stora samhällsförändringarna som vågor som rullar in över landet. Först stiger vågen långsamt, sedan sköljer den in i en allt snabbare takt som till sist har förändrat landskapet. I motsats till vanliga vågor drar sig förändringsvågen inte tillbaka. Däremot mattas dess tempo, och när den nått maximum slutar den att stiga. Men vid den tidpunkten har redan nästa förändringsvåg börjat rulla in som i sin tur genomgår samma faser som den förra. Diagrammet i figur 1 illustrerar två sådana vågrörelser i de tre tidigare länen som är dagens Västra Götaland. Figur 1. Näringslivets och bebyggelsens omvandling i Västra Götaland 1860 1970. Första paret kurvor: förändringarna i befolkningsandelarna med sysselsättning inom jordbruket (med binäringar) respektive inom industri, handel och förvaltning. Näringsstatistiken går tillbaka till 1870. Jag har tillåtit mig att dra ut kurvan bakåt i tiden för att på så sätt få en indikation på tidpunkten för starten på den näringsgeografiska omvälvningen. Andra paret kurvor: förändringarna i befolkningsandelarna boende på landsbygd/glesbygd respektive i tätorter. En tätort är en sammanhållen bebyggelse om minst 200 innevånare. Tekniken att illustrera Sveriges omvandling genom tätorternas framväxt via speglande kurvor har använts av SCB i olika sammanhang. Här har tekniken använts för att även illustrera andra förändringsförlopp. Källa: SCB.1 6
Diagrammet visar att något håller på att hända redan på 1840-talet. Det handlar om de nya industrierna som i en till en början blygsam skala börjat etablera sig i regionen. Men redan ett par decennier senare har de vuxit så att de tydligt påverkar den samlade bilden av hur människor försörjer sig. Jordbruksarbete är inte längre den enda utkomstvägen för gemene man. Svensk industri var från början främst en landsbygdsföreteelse i Västra Götaland liksom i resten av riket. Men den gryende industrialiseringen sätter igång nästa förändringsvåg: urbaniseringen. Den handlar om att industrierna tenderar att klumpa ihop sig till de befintliga tätorterna, men också om att landsbygdens små industrier efterhand växter och ger upphov till tätbebyggelser. Göteborg är den enskilda ort som överlägset växer mest, men 1900-talets Sverige är i hög grad de många småorternas land. Diagrammet visar att den andra vågen, urbaniseringsvågen, följer den första med en förskjutning om ungefär halvtannat decennium. Precis som förändringsvågorna har en början så har de också ett slut. Industrisysselsättningen i riket som helhet och i Västra Götaland når sin kulmen kring 1960. Därefter minskar den dramatiskt vilket innebär att kurvan som inkluderar sysselsättningen i industri och tjänstesektor planar ut. Att 1900-talets tätortsutveckling drivits av industrin bekräftas av att också flytten från landsbygden i allt väsentligt upphör under 1970-talet. Allt detta är väl kända fakta, även om diagrammet genom sin konstruktion särskilt väl illustrerar sambandet mellan industri- och tätortsutveckling. 1970-talet har kallats flyttlasspolitikens årtionde. Men det är missvisande: 70-talet är det decennium då svenskarna flyttar i betydligt mindre grad än de gjort tidigare. Kulturella institutionsbyggnader och kritiska skeden Med nästa diagram vill jag fästa uppmärksamheten på ett samband som jag menar är både anmärkningsvärt och viktigt. I figur 2 har graferna från figur 1 kompletterats med linjer som markerar invigningsåren för de nya och stora offentliga byggnader för kulturella ändamål som uppförts i Göteborg, det vill säga teatrar, museer, bibliotek, konserthus och landsarkiv. 1 Statistiken över näringsgrenarna har förts på olika sätt över tid. 1800-talets statistik utgår från antalet hushåll som har sin försörjning inom en näring, medan man på 1900-talet gick över till att bara räkna de direkt sysselsatta. Det är därför svårt att göra längre tidsserier i absoluta tal, men det går utmärkt att jämföra de huvudsakliga näringsgrenarnas relativa betydelse. En tätort definieras i modern statistik som en bebyggelse med minst 200 innevånare där avstånden mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Före 1960-talet ligger administrativa tätortsbegrepp till grund för statistiken, dvs. befolkningen i städer, köpingar och municipal samhällen vilket innebär en något snävare avgränsning som inte tar hänsyn till många småorter. Det gäller t.ex. ett antal av Bohusläns större fiskelägen. I 1800-talets befolkningsstatistik kan de blivande municipal samhällena dock tämligen väl identifieras till de socknar som har en folkmängd som överstiger 100 innevånare/km2 landyta. 7
Figur 2. Som figur 1, men diagrammet har kompletterats med markeringar för invigningsåren av större offentliga byggnader för kulturella ändamål i Göteborg; från vänster Stora teatern, Storan (1859), Stadsmuseet i Ostindiska huset (1861, streckad linje), Chalmers slöjdskola (1869), Stadsbiblioteket i Hagahuset (1897), Konserthuset vid Heden (1905), Universitetsbyggnaden i Vasaparken (1907),Landsarkivet (1911), Göteborgs konstmuseum och Naturhistoriska museet (båda 1923), Sjöfartsmuseet (1933), Stadsteatern (1934), Konserthuset vid Götaplatsen (1935) samt Stadsbiblioteket vid Götaplatsen (1967). Figuren visar att institutionsbyggenas tillkomst bildar fyra distinkta skikt. Dessa skikt knyter sig i sin tur till vad som kan kallas de fyra kritiska skedena i Västra Götalands industriella samhällsomvandling: industrialiseringens och urbaniseringens genombrottsår under 1860-talet skiftet strax före 1910 efter vilket befolkningsmajoriteten inte längre är sysselsatt inom jordbruket skiftet strax före 1930, efter vilket befolkningsmajoriteten återfinns i tätorterna och inte längre på landsbygden industrialiseringsprocessens slutskede på 1960-talet, då industrisysselsättningen faller brant och tätortstillväxten upphör. Bilden kan uppfattas som ett slumpens verk, men det motsägs tydligt av att samma mönster som figuren visar uppträder på såväl riksnivå som i andra regionala test- 8
områden, Skåne och Gävleborgs län, som jag undersökt, vilket bekräftar mönstret i Västra Götaland. 2 kan betraktas som kulturell verksamhet. Invändningen kan dock bemötas dock med tydliga kriterier som förhindrar ett tendensiöst urval. Jag använder mig av följande: urvalet ska i första hand vara inriktatpå nybyggnader. Äldre byggnader som sekundärt omvandlas till att hysa kulturinstitutioner beaktas, men antas inte ha samma relevans i sammanhanget Nya kulturbyggnader sammanfaller helt uppenbart med de kritiska skedena i omvandlingsprocessen. Nya kulturbyggnader sammanfaller helt uppenbart med de kritiska skedena i omvandlingsprocessen som i sina huvuddrag har samma förlopp som andra regioner och riksnivån. Förloppen skiljer sig dock åt i tempo och intensitet. Industrins genomslag i Malmöhus län sker tidigare än i Västra Götaland, medan industrisysselsättningen haft en större uthållighet i Västra Götaland jämfört med riket i dess helhet. Gävleborgs län har fortfarande inte nått samma urbaniseringsgrad som Västra Götaland. Därför inträffar de kritiska skedena vid olika tidpunkter i olika regioner, och därmed kan sambandet mellan dessa och institutionsinvigningarna testas genom jämförelser regionerna emellan. Det visar sig då att institutionsinvigningarna i exempelvis Gävle korresponderar väl med utvecklingen i det egna länet, men klart sämre eller inte alls med de kritiska skedena på riksnivån eller i de andra regionerna. En andra invändning som kan resas gäller urvalet av institutionsbyggnader. Begreppet institutionsbyggnad är ju i viss mån flytande och samma sak gäller vad som urvalet omfattar nybyggnader för institutionell verksamhet med offentligt huvudmannaskap och/eller offentlig finansiering det ska vara fråga om byggnader med ett tydligt offentligt formspråk med avseende på arkitekturen, det vill säga den ska vara anspråksfull och påkostad och på så sätt skilja ut sig i stadsrummet kulturens palats det ska vara fråga om byggnader som är specifikt avsedda att hysa en publik verksamhet med kulturell orientering, vilket i realiteten begränsar urvalet till teatrar, museer, konserthus, bibliotek och arkiv. Universitetsbyggnaderna beaktas också för helhetsbildens skull. 2 Se undertecknads uppsats Kulturpolitiken i antologin Vad staten vill, red. Tarschys & Lemne (2013). Undersökningarna av Gävleborg och Skåne ingår i utredningar som utförts för landstinget resp. regionen i de länen 2012. 9
Tendensen i undersökningen är att korrelationen med de kritiska skedena blir starkare ju striktare urvalet tillämpas. Om kriterierna formuleras mindre strikt blir bilden suddigare. Att en kulturverksamhet flyttar in i en äldre institutionsbyggnad som uppförts för annat ändamål ger inget generellt utslag. Jag har inte gjort någon systematisk undersökning av byggnaderna för undervisningsändamål, men det tycks som om de äldre universitetsbyggnaderna i landet faller tämligen väl in i mönstret medan det inte är lika tydligt för gymnasiebyggnaderna från förra sekelskiftet. Det måste uppenbarligen handla om byggnadsverk avsedda för en verksamhet med en särskild kulturell nimbus. Men när det kriteriet väl är uppfyllt tycks verksamhetens närmare inriktning inte spela någon roll. Sambandet föreligger oavsett om det handlar om en teater, ett museum eller någon annan högstatusverksamhet. Sambandets art Sambandet mellan de högprofilerade institutionsbyggnaderna och de kritiska skedena tror jag kan förklaras på följande sätt: Kärnan i varje fungerande samhällsbildning är en uppsättning normer kring vilka det råder en tillräcklig uppslutning. Befolkningsflertalet måste helt enkelt vara någorlunda överens om spelreglerna för de gemensamma angelägenheterna. I grunden handlar det om Rousseaus samhällskontrakt. Det finns statsvetare som menar att moderna samhällen hålls ihop av strukturer i form av regler i stället för den typ av överenskommelser som Rousseau talade om. Jag tror dock att hans tankegångar är giltiga även för vår tid. Lagar och regler har ingen legitimitet om de inte korresponderar med ett allmänt rättsmedvetande, och vad är ett sådant medvetande annat än samhällskontraktet? Man behöver inte gå långt utanför Sveriges gränser för att se vad som händer i länder där den grundläggande överenskommelsen saknas. Det är en fråga på liv och död. Men detta med normer är ingen enkel materia. Själva poängen med en norm är att den ska uppfattas som generellt giltig och stabil. Människor använder normer för att bygga hela sin uppfattning om världen något sådant som en tillfällig norm är helt otänkbart. Religiös fundamentalism kan ses som ett uttryck för hur svårt det är att hantera denna motsägelse fundamentalismens grundambition är ju att vidmakthålla idén om en normuppsättning som en högre makt för mycket länge sedan slagit fast en gång för alla. Men en fixerad normbildning är otänkbar i ett samhälle som förändras. Visst finns det stora överensstämmelser mellan det agrara traditionssamhällets normer och de som svenskarna i gemen omfattar idag, men det finns också klara skillnader. Ännu mera påtaglig blir skillnaden om vi tittar på värderingarnas mera lättrörliga materia. Den uppsättning normer som fungerade som samhällelig överens- 10
kommelse i det tidiga 1800-talets Sverige fungerar av lätt insedda skäl inte idag, vilket innebär att förskjutningen inleddes redan när det industriella Sverige började växa fram. Normer ska alltså vara fasta och oföränderliga på samma gång som de måste förändras. Kanske ska vi säga att de behöver omförhandlas. Men förhandlingen kan inte ske öppet och medvetet och allra minst kan den föras i form av en debatt i riksdagen eller kommunfullmäktige. Om förhandlingen skedde ovan medvetandets yta så skulle vi alla tvingas inse att deras fasthet delvis är en chimär. Alltså måste förhandlingen föras på ett annat sätt, under medvetandets yta. Hur det går till vet vi inte mycket om, men kanske kan det offentliga samtalets alla inlägg i de mest skilda frågor uppfattas som omedvetet kodade yttringar Värderingar och idéer som den ena dagen är högsta mode och vittnar om bärarens kontakt med vad som är modernt, ter sig den andra som hopplöst daterade och överspelade. Tänka bara på det moderna genombrottet kring 1930 eller på hur det sena 1960-talets vänstervåg plötsligt en dag var borta. Den omedvetna förhandlingen pågår oavbrutet, men dess resultat tycks visa sig i tämligen tvära kantringar som givetvis inte kan dateras till enskilda årtal, men väl till tämligen avgränsade skeden på kanske ett eller bara ett halvt decennium. Det är dessa speciella skeden som i diagrammets grafer framträder som kritiska. Figuren identifierar de kritiska skedena med viktiga socioekonomiska majoritetsskiften, det vill säga när flertalet människor i samhället får fundamentalt nya sociala och ekonomiska villkor. Den omedvetna förhandlingen pågår oavbrutet, men dess resultat tycks visa sig i tämligen tvära kantringar som inte kan dateras till enskilda årtal, men väl till avgränsade skeden. av denna övergripande diskussion som detaljer i en helhet. Ser man till de olika uttryck som den så kallade tidsandan brukar få, talar mycket för att det inte handlar om någon jämn och kontinuerlig process. Tidsandans omslag brukar komma förhållandevis snabbt och abrupt. Varför är dessa skiften så viktiga? Svaret är ganska enkelt. I modernitetens samhällen är det alltid majoriteten som sätter agendan medan minoriteten tvingas till anpassning på ett eller annat sätt. När ett arbetsliv utanför den agrara ekonomin blir majoritetens villkor, så kan inte längre de 11
normer som är kopplade till den livsföringen vara förhärskande. Förhandlingen går in i ett kritiskt skede och den nya majoriteten kommer ut som vinnare. Samma sak upprepas när den näringsmässiga förnyelsen får sin uppföljning i form av flytten från landsbygden in till tätorterna. Normer och föreställningar om världen som har sin förankring i landsbygdens liv får ge vika för dem som legitimeras av och passar ihop med livet i de många små och något större tätorterna. Kulturinstitutionerna i Göteborg Vad har då det kulturella institutionsbyggandet med detta att göra? Den enklaste förklaringen är att betrakta byggnaderna som både fysiska (själva byggnaden) och andliga/immateriella (den kulturella verksamheten/yttringen) manifestationer över den förskjutning i normbildningen som har ägt rum. Institutionen är alltså en sorts kvitto på förhandlingsresultatet. Den tolkningen svarar också på den förbisedda frågan om vad en kulturinstitution institutionaliserar. Själva begreppet institution är i sin latinska grundbetydelse kopplat till verben uppföra (även i fysisk mening), inrätta och uppfostra. Det är alltså begrepp som har att göra med regler för strukturering av den mänskliga tanken och handlandet. Att se kopplingen mellan exempelvis rättsväsendets eller utbildningsväsendets institutioner och institutionsbegreppets språkliga innebörd är inte svårt. Men på vilket sätt är de kulturella institutionerna föreskrivande och uppfostrande? Svaret är att såväl byggnaderna som deras innehåll fungerar som en form av sammanfattningar av den nya tidsandan och den modifierade normbildning som den är ett uttryck för. När det gäller kulturinstitutionerna i Göteborg finns det vissa problem med att tillämpa kriterierna, främst med avseende på att gränsen mellan offentligt och enskilt har varit flytande. Ett stort antal av institutionerna har kommit till på initiativ av stadens ledande handelsmän och industrialister. Dicksons folkbibliotek och Broströms sjöfartsmuseum är goda exempel på detta. Men initiativen har varit förankrade i stadens styrelse och det typiska för Göteborg är att flertalet institutioner är resultatet av ett samspel mellan donatorer/mecenater och stadens styrelse där donatorerna inte sällan också haft stämma och säte. Stora teatern, Storan, Göteborgs äldsta institution, faller in i detta mönster. Storan är en i hög grad offentlig byggnad en märkesbyggnad i staden, men initiativet kom från driftiga affärsmän. Till den äldsta fasen hör också stadsmuseet som etablerades i Ostindiska huset 1861, och Chalmers nybyggnader vid Storgatan från 1869. Som institutionell manifestation är museet aningen tveksam. Ostindiska huset är en prestigeladdad byggnad, men det handlar inte om någon nybyggnad som de andra institutionerna. Stadsmuseet bygg- 12
des ut väsentligt 1894 och genomgick en stor restaurering hundra år senare, 1994. Introduktionsfasens institutioner signalerar den nya tidens ankomst till ett samhälle där det gamla dock kommer att leva kvar länge. Efter de inledande trumpetstötarna dröjer det tre decennier innan nya institutioner markerar övergången till en ny fas. Då är vi framme vid den kritiska tidpunkt när jordbruksarbetet inte längre är norm i arbetslivet och där industri och handel blivit majoritetens vardag. Men institutionerna Dicksons folkbibliotek i Hagahuset, (det statliga) landsarkivet och det äldsta konserthuset (vid Heden) byggs i nationalromantikens formspråk. De förkunnar att den gamla tiden är ett ideal, trots att allt pekar i en annan riktning framåt. Göteborgs stora period av institutionsgrundande infaller kring 1930. Det är som om åren kring detta decennieskifte markerar den viktiga brytpunkten då moderniteten upphör att ängsligt snegla bakåt och i stället får självförtroende att blicka framåt. Skedet inleds egentligen med den stora konst- och industriutställningen 1921, en stor manifestation över den nya tidsandan inte minst med tanke på den stundande ekonomiska depressionen. De kulturinstitutioner som sedan kommer till har i flera fall sitt direkta upphov i tankar som föddes i anslutning till utställningen. Ett par av dem hann förverkligas Naturhistoriska museet och Konstmuseet innan depressionen stoppade fler initiativ. Så kom det sig att de flesta av 20-talets planer fick skjutas upp ett helt decennium innan de kunde realiseras Sjöfartsmuseet, Konserthuset vid Götaplatsen och Stadsteatern. Det kan noteras att dessa 1930-talets institutionsbyggnader uppförs i en klassicistisk stil som egentligen är föråldrad när husen byggs. Men de knyter å andra sidan ihop 30-talsinstitutionerna med föregångarna från 20-talet. De två institutionsgrupperna ramar in det för Västra Götaland och Göteborg så viktiga skiftet efter vilket befolkningsmajoriteten återfinns i tätorterna och inte längre på landsbygden. Därefter tar det drygt 30 år till nästa institution. Då handlar det om det nya stadsbiblioteket som fullbordar ensemblen vid Götaplatsen, men som också markerar slutet för den era när industrins tillväxt satte sin prägel på samhället. Samtidens omvandling Med dessa iakttagelser som bakgrund är det möjligt är närma sig frågan om vår tids samhällsomvandling. Jag menar att det som händer i det svenska samhället idag är omöjligt att förstå utan insikt i 1900-talets omvandling. Det som nu sker i Sverige och Västra Götaland är dess logiska fortsättning. Graferna i figur 3 illustrerar den fortsatta samhällsutvecklingen efter industrialiseringsepokens abrupta slut som svarar mot industrisysselsättningens plötsliga fall under 1960-talet (se diagrammets graf). I figuren visas också sysselsättningsutvecklingen 13
inom tjänstesektorn separat. Den jämförs med sysselsättningen i de numera gamla näringarna, jordbruk och industri sammantaget. Figuren visar att tjänstesektorn passerar den viktiga 50 procentgränsen i Västra Götaland ett par år in på 1970-talet. Det är några år senare än riksgenomsnittet där tjänstenäringarna når samma gräns det mytomspunna året 1968. Fördröjningen beror på den starkare position som industrin haft och fortfarande har i Västra Götaland jämfört med riket. Västra Götaland är snabbare in i industrifasen men tar längre tid på sig för att gå ur den. Figur 3. Samhällsomvandlingen i Västra Götaland 1960 2010, illustrerad genom a) industrisysselsättningens relativa andel av den yrkesarbetande befolkningen, b) relationen mellan de befolkningsandelar som bor i respektive utanför städer med minst 10 000 innevånare, samt c) tjänstenäringarnas respektive industrisysselsättningens och jordbruksnäringarnas andelar av den yrkesarbetande befolkningen. Källa: SCB. I diagrammet har den tidigare redovisningen av tätorternas och glesbygdernas befolkningsandelar ersatts av motsvarande siffror för de befolkningsandelar som bor i respektive utanför orter med fler än 10 000 invånare. De större städerna har kommit att hysa majoriteten av Västra Götalands befolkning från mitten av 14
1950-talet. Motsvarande siffra för riket ligger några år in på 1960-talet, vilket åter bekräftar industrins betydelse för urbaniseringen. Sambandet innebär att även de större städernas tillväxt avbryts när industrisysselsättningen börjar sjunka. Graferna visar att urbaniseringsprocessen från 1970-talet gör halt under närmare tre decennier. De större städernas befolkningsandel minskar rentav något under 70-talet. Först under 1990-talet börjar deras andel av befolkningen att växa på nytt, framför allt i Stockholm, Göteborg och Malmö och deras närområden. Men grafen visar att perioden mellan 1970-1990 kan karakteriseras som en period av stagnerad samhällsutveckling en period av återhämtning efter den industridrivna moderniseringen. Den bilden styrks av grafen över tjänstenäringarnas utveckling. Deras tillväxt i relativa tal är i skedets inledning, under 70-och 80-talen, i hög grad en följd av industrins nedgång. Diagrammet visar också att tjänstenäringarnas tillväxt därefter, från 1990-talet, är förhållandevis måttlig. Sverige har en arbetsmarknad som inte riktigt vill hämta sig. Historien upprepar sig Mycket i perioden efter 1970 påminner om förhållandena före 1800-talets mitt, innan industrialiseringen tog fart. I båda fallen handlar det om samhällen som till det yttre verkar stå stilla och lida brist på dynamik. Men i det tidigare 1800-talets Sverige pågick andra rörelser: romantiken gav impulser till en intellektuell förnyelse vars betydelse för naturvetenskapernas senare blomstring kring seklets mitt är underskattad och förbisedd. Det svenska jordbruket omdanades genom skiftesrörelserna och befolkningen hade börjat öka redan från 1700-talets senare del freden, vaccinet och potatisen. Detta är några av de viktiga förhållandena bakom det industriella genombrottet efter seklets mitt. Vad som tedde sig som en tid av stagnation kan också beskrivas som en period av förberedelse inför den stora samhällsomvandlingen. Så tror jag också att vår samtid ska uppfattas. Det viktigaste tecknet är att de större städernas tillväxt åter kommit igång, först tveksamt och nästan omärkligt men i ett efterhand ökande tempo efter millennieskiftet. Det markerar att Sverige åter har gått in i ett kritiskt skede av samhällsutveckling. Om parallellen med det kritiska skedet kring 1860 är riktig innebär det att vi framför oss har ett sekel med en minst lika genomgripande samhällsförändring som den som 1900-talets svenskar och västsvenskar fick vara med om. Under den industriella omvandlingen var det näringslivets förnyelse som drev 15
fram urbaniseringen. Mycket talar för att det denna gång handlar om det motsatta att näringslivets förnyelse i hög grad handlar om framväxten av en ny form av kvalificerad tjänstesektor med en tydlig orientering mot de större städerna. Bäst verkar den trivas i de allra största: Stockholm har 2014 en betydande växtvärk, medan Göteborg och i synnerhet Malmö redan börjar få svårt att hänga med. Industriepoken innebar att landsbygdslandet Sverige blev de små och medelstora tätorternas Sverige. Nu verkar det handla om ett nytt storstadsverige, helt annat än det vi varit vana vid. Den nya omställningens kulturinstitutioner Om analysen av industrialiseringsperiodens institutioner är riktig kan vi också förvänta oss en ny våg av institutionsbyggande under det nya kritiska skedet. Det visar sig också vara fallet, vilken framgår av diagrammet figur 4. Figur 4. Samtidens kritiska skede och kulturinstitutionella manifestationer i Göteborg från 1990-talet. Stadsbibliotekets nybyggnadsår (1967) ger referenspunkten till diagrammet figur 2. 1994: Göteborgsoperan (1994), Universeum (2002), Världskulturmuseet (2004). Stadsbiblioteket har genomgått en omfattande renovering 2012-14. 16
I diagrammet finns årtalet för stadsbibliotekets invigning, 1967, markerat som referens till figur 2. Efter det institutionsbygget dröjde det ända till GöteborgsOperans invigning 1994 innan Göteborg fick en ny kulturinstitutionell manifestation med andra ord vid övergången till vår tids kritiska skede. Göteborgsoperan följs sedan av Universeum 2002 och det statliga Världskulturmuseet 2004. Därmed har det nya skedet i samhällsomvandlingen fått sina tydliga manifestationer i stadsrummet, och min gissning är att det lär dröja innan Världskulturmuseet får en uppföljare. Regionens periferi Sammanfattningsvis finns alltså en påfallande tidsmässig överensstämmelse mellan de kulturinstitutionella manifestationerna i Göteborg och de kritiska skedena i moderniseringsprocessen. Mot bakgrund av hur motsvarande samband återkommer på riksnivån och i andra geografiska regioner är sannolikheten att en manifestation ska sammanfalla med ett kritiskt skede är mycket stor. Ändå är det överraskande att manifestationerna i Göteborg sammanfaller så väl med de kritiska skedena just i det område som först på 1990-talet formeras till Västra Götaland. Det indikerar att det sedan mycket långt tillbaka funnits starka kulturella band som knutit ihop området. Kanske är det rentav detta förhållande som gjorde 90-talets administrativa regionbildning möjlig. Göteborg har alltså även historiskt sett varit områdets befolkningsmässiga, kulturella och ekonomiska centrum och det är också här som de flesta kulturinstitutionella manifestationerna har gjorts. Man kan uppfatta det som att centrum liksom velat kungöra för periferin att den ska ansluta sig till den nya synen på världen och tillvaron. Men vilken har då reaktionen varit? Det ligger i sakens natur att om det är utvecklingen i Göteborg som varit drivande för moderniseringsprocessen i hela området, så kan man förvänta sig en betydande eftersläpning i bygderna utanför den stora staden. Detta kan illustreras med moderniseringsdiagrammet över Skaraborgs län, figur 5 (se sidan 66). Graferna illustrerar tre av moderniseringens vågrörelser i län länet: industrisysselsättningens relativa tillväxt uttryckt i a) andelen sysselsatta i industri- och tjänstenäringar), b) urbaniseringsprocessen uttryckt i andelen tätortsboende av länets befolkning samt c) tjänstesektorns egna relativa tillväxt särskilt efter industrisysselsättningens tillbakagång från 1960-talet. Figuren visar framför allt den fördröjning med vilken vågorna når Skaraborg. De sammantagna industri- och tjänstenäringarna når här 50 procentsnivån först i slutet av 1930-talet medan samma nivå i den samlade regionen nåddes redan före 1910, det vill säga en skillnad på 30 år. Det andra kritiska skedet, när tätortsbefolkningen når 50 procentsnivån, infaller i Skaraborg först kring 1947 medan den på regionnivån 17
Figur 5. Moderniseringens vågrörelser i Skaraborgs län, illustrerade i a) relationen mellan andel sysselsatta i jordbruket md binäringar respektive inom industri och tjänster, b) mellan andel landsbygds- respektive tätortsboende samt c) mellan andelarna sysselsatta inom tjänstesektorn relativt sysselsatta inom industri och jordbruk sammantaget. Statistiken avser det historiska Skaraborgs län, utom för observationsåren 2000 och 2010, då Habo och Mullsjö kommuner överförts till Jönköpings län. Källa: SCB. uppnåddes redan runt 1919, en tidsskillnad på närmare 30 år. Tjänstenäringarna ensamma når slutligen 50 procentsnivån i Skaraborg 1980, medan den nivån nåddes i regionen som helhet i början av 1970-talet. Det handlar fortfarande om en fördröjning, men nu bara om ett knappt decennium. Fördröjningen är alltså påtaglig, men det är också noterbart att differensen mellan det samlade Västra Götaland och Skaraborg successivt minskar. Den processen har fortsatt åtminstone fram till millennieskiftet. Den nya stadstillväxten kan anas även i Skaraborg i form av utvecklingen i Skövde som tycks ha fått positionen av lokalt tillväxtcentrum i Västra Götalands nordöstra hörn. En motsvarande analys av det tidigare Älvsborgs län visar något förenklat en utveckling som liknar den i Skaraborg, men där det kortare avståndet till Göteborg märks i form av ett något högre moderniseringstempo. I Älvsborg nås de kritiska skedena genomgående några år tidigare än i Skaraborg. Bohuslän är naturligtvis också av stort intresse i sammanhanget, men i den offentliga statistiken är det svårt att skilja uppgifterna om Bohuslän från Göteborgs stad. 18
Det finns ganska få kulturinstitutionella manifestationer utanför Göteborg och det är därför vanskligt att uttala sig om hur de förhåller sig till moderniseringsprocessens etapper. I fråga om de tidiga institutionerna finns dock en tendens som kan vara värd att notera, nämligen att institutionsbyggandet tidsmässigt infaller just vid startpunkten för moderniseringsvågorna. Den första teatern utanför Göteborg byggs i Borås 1873 och Vänersborg får sitt inte så stora men ståtliga museum 1885. Borås börjar växa som en tidig industriort just under 1870-talet då antalet innevånare fördubblas. På 1880-talet börjar industrisysselsättningens ökning bli märkbar även på länsnivån i Älvsborg och från och från 1890-talet börjar länets städer en efter en att klättra över invånarantal om 10 000. Skaraborgs museum invigs 1919 och i Skaraborg är det först på 1920-talet som de små städerna börjar växa. Institutionerna framstår alltså som startpunkter för utvecklingen mer än som svar eller reflexer av den. De yngre institutionerna verkar följa samma huvudmönster som invigningarna i Göteborg. Vi får ett i ordets äkta mening nyskapande kulturhus i Skövde 1964, ett annat i Borås 1975 och ett länsmuseum i Uddevalla 1984, också det influerat av kulturhusidén. Dessa institutioner sammanfaller tidsmässigt med att industrin börjar backa i respektive landsändar. Även Lödöse får ett museum 1994, Nordiska akvarellmuseet invigs i Skärhamn år 2000 och konserthuset i Vara tillkommer 2003. Detta innebär att mönstret från Göteborg återfinns även runtom i Västra Götaland med en grupp av institutioner som kommer till under industrialiseringsprocessens krisskede och en annan kring millennieskiftet. En naturrelaterad kultursyn Det förhållandevis långa perspektiv på samhällsomvandlingen som jag försökt att anlägga innebär att vår samtid framtonar som slutet på en moderniseringscykel industrialiseringens som tagit närmare 150 år i anspråk. Den har en sorts uppstarts- eller förberedelsefas under 1800-talets förra del fram till dess mitt, varefter utvecklingen skjuter fart från 1860-talet. Det är då de materiella villkoren för människor på allvar börjar förändras. Sedan rullar vågorna vidare och allt flera inkluderas i den nya livsföringen, ända tills processen kulminerar och börjar krisa på 1960-talet. Därefter följer en avmattningsfas som jag också tolkar som en uppstarts- eller förberedelsefas för en ny samhällsomvandling. Det ser ut som om denna fas just i vår samtid är på väg att övergå i en ny och dramatisk expansionsfas, karakteriserad av en för svenska förhållanden ny form av storstadstillväxt. Sverige som de många små och mellanstora orternas land tycks ha inlett resan mot att i stället bli ett land som domineras av ett fåtal större orter. 19
Att vår tids näringsmässiga och geografiska omvandling har ett starkt samband med de informationsteknologiska genombrotten är ett trivialt konstaterande, men det kan vara värt att notera att dessa i många fall handlar om uppfinningar och innovationer som gjordes under det jag kallar för förberedelsefasen. Men varför sker den utveckling som illustrerats? Hur skapas dessa moderniseringens vågor? Det är frågor som kan ägnas ändlösa grubblerier. Min tro är dock i varje fall inte att det handlar om någon materialistisk determinism där det finns lagar för historien som liksom utsätter människan och gör henne till offer för förändringens vindar. Nej, människan är upphov till sitt eget öde och sin egen historia. Människan som art har en dokumenterat god förmåga att anpassa sig till nya miljöer, men kanske har hon också i sin genetiska utrustning anlag som driver henne inte bara till anpassning utan också till omgestaltning av det sammanhang där hon befinner sig. Kanske är det dessa egenskaper som får oss att driva våra samhällen in i den sortens cykler som industrialiseringens moderniseringsprocess är ett exempel på. Så har vi kanske gjort sedan urminnes tider, men skillnaden kan vara att de tidigare cyklerna tog så mycket större tidsrymder i anspråk. Men hjulet har efterhand börjat snurra allt fortare. Hur ska då begreppet kultur uppfattas i detta sammanhang? Man kan naturligtvis uppfatta kultur på ett antropologiskt sätt och därmed avse i princip alla sorters yttringar av mänskligt handlande. Men om allt är kultur så är kultur samtidigt ingenting. Det verkar inte vettigt, eftersom vi uppenbarligen försöker ringa in något som tvärtom är ganska specifikt. Man kan därför alternativt identifiera kultur med ett ytterst snävt urval av yttringar Om vi antar att driften att omvandla ligger i den mänskliga naturen, så skulle vi analogt kunna säga att kultur är den förmåga som människan utvecklat för att klara av svårigheterna som denna sida av hennes beteende för med sig. av mänskligt handlande, närmare bestämt det som i vår tid karakteriseras som konst. Det finns en klar tendens hos det konstorienterade kulturbegreppets förespråkare att framställa kulturen/konsten som någonting helt vid sidan av människans vardag. Den sägs, med eller utan hänvisning till det tidiga 1800-talets franska symbolister, ha sitt eget värde. Men det är ett både snävt och diffust synsätt. Tänk 20
om vi i stället som ett försök skulle låta kultur beteckna de förmågor eller den sida hos människan som hon använder för att hantera och bemästra alla de påfrestningar som hon utsätter sig själv och sina medmänniskor för genom sitt sätt att förvandla den värld hon har omkring sig. Om vi antar att driften att omvandla ligger i den mänskliga naturen (det vill säga är genetiskt betingad) och ger upphov till de cykliska förloppen, så skulle vi analogt kunna säga att kultur är den förmåga som människan utvecklat för att klara av de svårigheter som denna sida av hennes beteende för med sig. På den samhälleliga nivån kan man säga att omvandlingsdriften innebär ett hot mot samhällets fortbestånd och därför har människan lärt sig att hon måste utveckla kultur för att neutralisera hotet och i stället vända det till något positivt. Det betyder att om människan över tid eskalerar sin omvandling, så blir också behovet av motmedlet, av kultur, allt större. De processer som resulterar i kulturellt skapande är uppenbarligen inte omedelbart tillgängliga för medvetandets analyser. De utspelar sig så att säga på våningen under. Men kanske är det vad som sker och skapas på den nivån som avgör om de samhälleliga projekten faller väl ut eller inte. Säkert finns det emellertid ett behov hos oss människor att någorlunda konkret illustrera och bekräfta sambandet mellan kulturens nivå och världen runtomkring oss. Det behövs helt enkelt en sorts dialog däremellan. Det skulle kunna vara sammanhanget bakom de kulturella symboler som ständigt skapas, här representerat av de kulturinstitutionella manifestationerna. Det typiska för dem alla är att vi bara delvis kan tolka dem medvetet och bär ett budskap som vi inte helt kan formulera i intellektuella termer. Det ligger i symbolens natur. Det som är fullt ut begripligt är bara ett tecken, ingen symbol i egentlig mening. Med det här synsättet kommer det konstorienterade kulturbegreppet i en delvis ny dager. Det ligger i resonemangets direkta riktning att dialogen mellan medvetandets och kulturens sfärer i hög grad äger rum genom konstnärliga verk. Det konstorienterade kulturbegreppets förespråkare har inte alldeles fel, men de har ett alltför snävt synsätt. Inte heller antropologerna har helt fel, eftersom de har förstått att kultur är något som handlar om människans förmågor i ett både brett och fundamentalt hänseende. De här reflexionerna ska ses mera som ett försök att formulera ett kulturbegrepp som är relevant för vår tid än som en färdig tankegång. Men en poäng är att människans kultur är en förmåga som hon utvecklat för att balansera sin natur. På så vis ges också den gamla motsättningen mellan natur och kultur en relief. Kulturen har sitt upphov och sin förutsättning som ett korrektiv till människans natur. 21
Kulturpolitikens uppdrag Jag ska avsluta med några ord om de kulturpolitiska konsekvenserna av de iakttagelser jag redovisat, även om jag måste nöja mig med korta antydningar. Det perspektiv som ges av industrialiseringens samlade moderniseringscykel gör att den sorts kulturpolitik som i Sverige förknippas med 1970-talets reformer ska betraktas som ett uttryck för den fas, den urbaniseringens andhämtning, som moderniseringsprocessen vid denna tid gick in i. Den form som kulturpolitiken då fick har fortfarande en starkt normerande verkan. Trots att kostymen börjar kännas alltmera obekväm är det som om tankefigurerna från 70-talet vägrar att släppa sitt grepp. Kanske handlar det om rädslan för att ta farväl av det gamla välkända industrisamhället till förmån för något nytt och okänt. Ser man till de kulturpolitiska insatserna under hela det industriella moderniseringsskedet är det uppenbart att det dominerades av frågan om relationen mellan det gamla och det nya. Jag tror att socialdemokratin fick sitt starka mandat under 1930-, 40- och kanske även 50-talet i hög grad tack vare att man bejakade det nya, men samtidigt lade betydande vikt vid att betona sambanden med det gamla samhället. Det handlade helt enkelt om en ganska lyckad blandning av radikalitet och konservatism som i praktiken fungerade som en sort medling mellan gammalt och nytt precis vad som behövdes i det Sverige där moderniseringens vågor hade börjat avlösa varandra. Det gällde att hålla ihop ett samhälle som annars riskerade att dras isär. När industrisamhällets moderniseringsprocess började lida mot sitt slut blev behovet av denna medling inte lika tydlig. På 60-talet, i processens slutfas, var medlingstänkandet i princip borta från dagordningen och socialdemokratins starka mandat började samtidigt urholkas. Två år efter lanseringen av den nya kulturpolitiken 1974 fick Sverige den första borgerliga regeringen sedan Pehrsson-Bramstorps semesterregering 1936. Men politiken av 1974 års snitt bestod. Det var ingen kulturell medlingspolitik, men någon sådan behövdes inte heller under den relativt stillastående förberedelsefasen. Med den nya moderniseringsfas som det svenska samhället nu är på väg in i så ändras den bilden. Med exemplen Göteborg och Västra Götaland kontra Skaraborg har jag visat hur avståndet mellan centrum och periferi ökade och tänjdes ut under industrialiseringsprocessens tidigare skeden, men hur det sedan minskade. Den utvecklingen kan naturligtvis inte enbart tillskrivas den kulturella medlingspolitikens konto, men dess betydelse bör inte underskattas. Min gissning är att avstånden nu åter är på väg att öka, främst i geografisk mening. Det börjar bli tydligt att den nya 22
storstadens normer inte självklart omfattar landsbygdens och småorternas Sverige. Många har noterat detta efter riksdagsvalet 2014. Avstånden ökar också i det moderna Sveriges hårt segregerade bostadsområden, mellan medelklassens välmående stadsdelar och villaförorter och de områden som kallas för utsatta. Avståndet ökar även mellan medelklassen och ett fåtal mycket rika i den globala eliten. Segregationen är ett gift med farliga verkningar. Det verkar alltså som om kulturpolitiken behöver ta sig an ett nytt medlingsuppdrag. Det kommer med all säkerhet att leta sig in i politiken oavsett om det stöds av medvetna beslut eller inte, men processen kan ta onödigt lång tid om vi inte förstår behovens art och hur de grundas. Det är inte självklart att vårt samhälle kommer att klara nästa omställning lika bra som den förra, men jag tror att chanserna ökar med insikterna om vad det handlar om. Det nya uppdraget behövs också om kulturpolitiken ska få en ny och behövlig energi. 2010-talets medlingsuppdrag kommer gissningsvis att uppvisa både likheter och skillnader med det gamla uppdraget. Tiden är kommen för att inleda samtalet om vad uppdraget egentligen kräver. Varför inte börja i Västra Götaland! 23
24 2014 www.vgregion.se/kultur