Anklaga, Avslöja, Ljuga En jämförelse mellan Miller och Johnson-Lairds lexikala komponentanalys och den ramsemantiska analysmodellen

UPPSALA UNIVERSITET D-UPPSATS Institutionen för lingvistik (Lingvistik D) Vt 2003 Jenny Öhman jeanohman@hotmail.com Anklaga, Avslöja, Ljuga En jämförelse mellan Miller och Johnson-Lairds lexikala komponentanalys och den ramsemantiska analysmodellen Handledare: Åke Viberg Institutionen för lingvistik

Sammanfattning I min uppsats analyserar jag tre kommunikationsverb anklaga, avslöja och ljuga- utifrån två olika analysmodeller som syftar till att fånga ords semantiska uppbyggnad. Syftet med uppsatsen är att visa på de viktigaste skillnaderna, förtjänsterna och bristerna med de båda analysmodellerna. Den ena modellen, Miller och Johnson-Lairds komponentanalys, försöker hitta de semantiska byggstenar som ligger bakom varje ords betydelse och som säger någonting om hur människor vanligtvis strukturerar lexikal kunskap i tanken. Den andra modellen, ramsemantiken, söker beskriva ords betydelse genom att koppla dem till andra ord med liknande betydelse och syntaktisk uppbyggnad. En av de viktigaste skillnaderna mellan modellerna är att Miller och Johnson-Laird går in i varje enskilt ord och försöker hitta de komponenter som bygger upp ordet och som ger det dess betydelse. Detta ger en tämligen ingående och utförlig beskrivning av varje ord, även om gränsen för vilka komponenter som ska tas med i beskrivningen är godtycklig och svår att dra. Ett annat problem med Miller och Johnson-Lairds analys att den tar liten hänsyn till meningars syntaktiska uppbyggnad, trots att de menar att dessa ger ledtrådar till ords betydelser. Ramsemantiken tar stor hänsyn till hur olika ramelement i ett ords omgivning realiseras syntaktiskt, men missar viktiga betydelsenyanser hos enskilda ord, då den endast beskriver dem genom att visa på ramtillhörighet. Ett sätt att åtgärda denna teorins brist är att införa de semantiska typerna, som dock ännu endast existerar i teorin. 2

Innehållsförteckning Sammanfattning...2 1. Inledning...4 2. Teori...4 2.1. Talhandlingar...4 2.1.1. Talhandlingstyper...4 2.1.2. Framgångsvillkor...5 2.1.3. Presuppositioner...6 2.2. Verbklassificering...7 2.3. Miller och Johnson-Lairds komponentanalys...9 2.4. Ramsemantiken...10 2.4.1. Den ramsemantiska analysmodellen...10 2.4.2. FrameNet-projektet...12 3. Metod och material...13 4. Analys...14 4.1. Anklaga...14 4.1.1. Miller & Johnson-Laird...14 4.1.2. Ramsemantiken...16 4.2. Avslöja...19 4.2.1. Miller och Johnson-Laird...19 4.2.2. Ramsemantiken...21 4.3. Ljuga...24 4.3.1. Miller och Johnson-Laird...24 4.3.2. Ramsemantiken...25 5. Diskussion...27 Referenslista...30 3

1. Inledning Min uppsats syftar till att hitta de förtjänster och brister som två olika analysmodeller uppvisar när det gäller att fånga betydelsen av ord och begrepp i dess olika användningar. Analysmodellerna ifråga är Miller och Johnson-Lairds (1976) predikatslogiska komponentanalys, som tar sin utgångspunkt i det psykologiska studiet av språkets lexikala komponenter, samt ramsemantiken, som utvecklats inom FrameNet-projektet och som söker strukturera och organisera begrepp efter ramtillhörighet och realiseringen av olika ramelement. För att åskådliggöra skillnaderna mellan de båda analysmodellerna kommer jag att analysera tre kommunikationsverb - anklaga, avslöja och ljuga - utifrån deras förekomst i det språkliga materialet i korpusen Parole. Lingvister och lexikografer har ägnat åtskilliga dagar, veckor och år åt uppgiften att på ett enkelt, men samtidigt uttrycksfullt, sätt beskriva och organisera betydelserna hos ord. Man har ofta vänt sig emot den traditionella synen på betydelse, där ord och begrepp anses kunna beskrivas genom nödvändiga och tillräckliga kriterier, då denna inte anses bidra med uppgifter om relevanta semantiska skiftningar och heller inte med förklaringar av hur begrepp står i betydelsemässig relation till varandra. För att undvika de cirkelresonemang man tycker sig finna i traditionella ordböcker, där A förklaras av B och B förklaras av A, har ett flertal försök gjorts för att hitta begrepps semantiska kärna och till denna lägga information om de presuppositioner och propositioner som finns lexikaliserade. Dessa begrepp har sedan samlats i grupper beroende av dessa karaktäriserande egenskaper. En förutsättning för att en liknande semantisk utforskning ska kunna genomföras är att man har en stadig teoretisk grund att vila sina observationer på. När utforskningarna berör olika kommunikationsverb är ett vanligt grundantagande att dessa verb skiljer från andra verb på så vis att de i sig utgör aktiveter, så kallade talhandlingar. Detta märks som tydligast vid verb som lova, döpa och försäkra, där talhandlingen ligger i ordets utsägande, men finns även närvarande vid andra kommunikationsverb. De två analysmodeller som i denna uppsats står i fokus vilar båda på en talhandlingsteoretisk grund, vilket gör en presentation av denna relevant. 2. Teori 2.1. Talhandlingar 2.1.1. Talhandlingstyper Grunden för alla varianter av talhandlingsteorin är en syn på språklig användning som inte enbart språkliga uttryck och yttanden, utan som aktiviteter utförda genom språket. Detta är vad Searle (1969b:16) menar när han säger Speaking a language is performing speech acts. Att kunna ett språk innebär, förutom att man har de grundläggande kunskaperna rörande ordförråd och grammatik, att man vet hur olika typer av talhandlingar kan utföras. Denna kunskap betyder t.ex. att man vet att en fråga inte behöver uttryckas genom en interrogativ mening, utan att samma funktion kan uttryckas genom ett påstående. Följande två meningar kan således uttrycka samma talhandlingstyp: (1) Hur mycket är klockan? (2) Jag undrar hur mycket klockan är 4

Framförandet av en talhandling består enligt Austin i huvudsak av tre komponenter. (Saeed 1997:208) Den första av dessa tre är den lokutiva handlingen (loctionary act) som innebär att en talare säger någonting. I Searles (1969b:22) talhandlingsteori är denna första komponent i sig bestående av två komponenter; en yttrandehandling (utterance act), som innebär yttrandet av ord, morfem och meningar, och en propositionell handling (propositional act), som anger yttrandets referenser. Den andra talhandlingskomponenten i Austins teori, som också är den viktigaste, är den illokutiva handlingen (illocutionary act). Denna signalerar en associerad talhandlingstyp, och anger således om yttrandet ska tolkas som en fråga, ett påstående, ett löfte eller en order. Den illokutiva handlingen består typiskt av en illokutiv kraft, av t.ex. en fråga eller en order, och av ett propositionellt innehåll. (Searle & Vanderveken 1985:1) Det som skiljer en illokutiv handling från ett enkelt yttrande är således att en illokutiv handling har en betydelse i sig och att den som utför en illokutiv handling avser att kommunicera någonting. (Searle 1969b:42) Den tredje komponenten är den perlokutiva handlingen (perlocutionary act), som innebär den effekt den illokutiva handlingen skapar på lyssnarna eller deltagarna i samtalet. De perlokutiva effekterna kan t.ex. ha att göra med hur lyssnarnas handlingar, tankar och trosföreställningar påverkas av den framförda talhandlingen. Den perlokutiva effekten av en varning kan t.ex. vara att den varnade flyr, medan den uppenbara effekten att han förstår att det föreligger en fara kallas för den illokutiva effekten. (Bach & Harnish 1979:4) Många talhandlingsverb kan användas performativt, med vilket menas att de kan användas i första person presens för att indikera den illokutiva kraften av yttrandet i vilket verbet ingår. En order kan t.ex. uttryckas med hjälp av en imperativ fras (som i Gå dit! ), men den kan också uttryckas med hjälp av formeln Jag beordrar dig (som i Jag beordrar dig att gå dit! ). Det är dock inte alla verb som kan användas performativt. Till exempel kan man inte använda verbet skryta för att utföra en talhandling med den illokutiva kraften av ett skrytande, såsom i Jag skryter att.. Wierzbicka (1987:22) menar dock att olika talhandlingsverb har olika hög eller låg grad av performativitet. Varken skryta eller antyda kan användas performativt, men med hjälp av ett modalt verb är detta möjligt för skryta (som i Jag måste skryta att ). Detsamma gäller inte för antyda (jfr. * Jag måste antyda att ). Motiveringen till varför en speciell illokutiv kraft används hittas i den illokutiva poängen (illocutionary point). (Searle & Vanderveken 1985:12) För en talhandling med den illokutiva kraften av en beskrivning är den illokutiva poängen att berätta för någon hur någonting ligger till och vid ett löfte är poängen att förbinda talaren att göra någonting. Den illokutiva poängen är inbyggd i den motsvarande illokutiva kraften på så vis att ett framgångsrikt utförande av handlingen med nödvändighet uppfyller syftet i den illokutiva poängen. (ibid. s.14) Saeed (1997:230) påpekar dock att det är viktigt att vara medveten om att det inte finns någon direkt korrelation mellan form och funktion, dvs. mellan en viss meningstyp (t.ex. interrogativ) och en illokutiv kraft (t.ex. fråga). Genom att söka se ett direkt samband mellan funktion och form misslyckas man med att förklara ett sådant vanligt fenomen som indirekta talhandlingar, dvs. talhandlingar där den vanligaste kopplingen mellan en speciell meningstyp och illokutiv kraft inte finns. Ett exempel på detta hittas i meningen (2) ovan, där den konventionella tolkningen att funktionen är att deklarera någonting får ge vika tolkningen att funktionen är frågande. 2.1.2. Framgångsvillkor För att en talhandling effektivt ska kunna genomföras krävs att dess textuella och situationella omgivning uppfyller vissa krav, eller framgångsvillkor (felicity conditions) som Austin (1962) kallar dem. Dessa villkor gäller för alla talhandlingar, men märks tydligast vid performativa talhandlingar. Om någon utan auktoritet att viga försöker genomföra en vigsel 5

genom att uttala vissa specifika ord, kan talhandlingen inte lyckosamt utföras, då personen genom att sakna vigselauktoritet brutit mot ett framgångsvillkor. Även vid talhandlingar som inte är performativa läggs dock vissa restriktioner på lycksamheten hos utförandet. Om någon t.ex. säger åt någon annan att stänga fönstret krävs dels att det finns ett fönster, dels att detta är öppet vid tiden för yttrandet och dels att den som blir tillsagd att stänga fönstret har praktisk möjlighet att göra det. Endast om dessa och andra grundläggande villkor är uppfyllda kan talhandlingens utförande vara lyckosamt. Istället för att likt Austin tala om allmänna framgångsvillkor lägger Searle (i Saeed 1997:212) fram ett antal villkor (conditions) med speciell utformning för varje talhandlingstyp. Den generella indelningen ger fyra villkor; förberedande villkor (preparatory conditions), propositionella villkor (propositional conditions), uppriktighetsvillkor (sincerity conditions) och essentiella villkor (essential conditions). För en talhandling som innebär ett hot är dessa villkor som följande: Förberedande villkor: Åhöraren skulle föredra att Talaren inte gjorde en framtida handling A framför att han gjorde det, och Talaren tror att Åhöraren skulle föredra att han inte gjorde A framför att han gjorde det Propositionellt villkor: Genom att talhandlingens propositionella innehåll uttrycks kan en framtida handling A utförd av Talaren förutsägas Uppriktighetsvillkor: Talaren menar att genomföra den framtida handlingen A Essentiellt villkor: Yttrandet y räknas som ett åtagande att göra den framtida handlingen A Enligt Searle (1969b:54) är en talhandling defekt om ett villkor som finns inneboende i den aktuella talhandlingstypen inte uppfylls, trots att talhandlingen genomförts. Detta är t.ex. fallet om någon lovar någon annan att göra någonting, men hela tiden är medveten om att han inte kommer att utföra det han förbinder sig att göra. I detta fall har talhandlingen visserligen genomförts och skapat förväntningar om en framtida handling, men genom att talaren bryter mot uppriktighetsvillkoret är talhandlingen defekt. Austin tolkar alla talhandlingar som antingen lyckosamt eller icke lyckosamt framförda. Antingen uppfyller talhandlingssituationen alla de nödvändiga framgångsvillkoren eller så gör den inte det. Med den av Searle införda idén om defekta talhandlingar finns ytterligare en möjlig utväg för en talhandlings framförande. En möjlighet är att framförandet är helt och hållet framgångslöst. Detta är fallet om någon utan att varken mena det eller ha auktoritet till det säger till någon annan: Jag landsförvisar härmed dig. Inget av de villkor som gäller för att man med verkan ska kunna landsförvisa någon uppfylls och talhandlingen är utan framgång. En andra möjlighet är att talhandlingen är framgångsrikt genomförd men defekt. Om någon hävdar någonting men har otillräckliga bevis till stöd för det hävdade, har han visserligen med framgång genomfört en hävdande talhandling, men denna är likväl på grund av bristen på bevis defekt. Både de helt framgångslösa och de framgångfulla men defekta talhandlingarna skulle av Austin beskrivas som icke lyckosamma. Det tredje möjliga utfallet för en talhandlings utförande är det ideala att alla nödvändiga villkor är uppfyllda och att handlingen är framgångsfull samt icke-defekt. (Searle & Vanderveken 1985:13) 2.1.3. Presuppositioner Fillmore (1971:276) menar att talhandlingssituationen kan analyseras i två delar. Den ena delen är den explicit uttryckta som består av den illokutiva handlingen, där betydelsen och syftet med meningen läggs fram. Den andra delen uttrycks implicit och innehåller talhandlingens underförstådda grund, eller presuppositioner. Presuppositionerna kan förklaras 6

som de villkor som måste vara uppfyllda för att en specifik illokutiv handling effektivt ska kunna framföras genom ett visst yttrande. Av yttrande (3a) följer t.ex. (3b) automatiskt som en presupposition; (3) a. Anna kritiserade Karl för att han hade sålt bilen b. Karl sålde bilen Att kritisera någon för någonting som personen i fråga inte gjort verkar underligt. I begreppet ligger således en presupposition om att den kritiserade handlingen faktiskt är utförd, även om handlingens förkastlighet kan ifrågasättas. Något som är en presupposition hos ett ord kan vara en del av det språkliga innehållet hos ett annat ord. I det ovan givna exempelordet kritisera förutsätts ett handlingsansvar hos den som kritiserade, medan det i det besläktade begreppet anklaga visserligen finns inbakat i betydelsen, dock inte som en presupposition. Den som anklagar någon för någonting vill påvisa den anklagades skuld för det skedda, men denna skuld är ännu inte bevisad och heller inte förutsatt, på det viset som den kritiserades skuld är. Fraser (1975:190) delar in talhandlingsverb som beskriver påståenden i två huvudgrupper en som kräver att endast ett fåtal eller inga villkor är uppfyllda för att vara talhandlingen lyckosamt ska kunna utföras, och en som placerar vissa restriktioner på lyckosamheten hos framförandet av talhandlingen. Till den första av dessa grupper hör bl.a. kommentera, informera och tillägga och till den andra ord som anklaga, medge och argumentera. Fraser talar visserligen inte om presuppositioner, men innebörden av restriktionerna är densamma. En anledning till att man separerar presuppositionerna från resten av betydelsen av ett ord eller en mening är att dessa finns närvarande oavsett om meningens illokutiva kraft ändras, dvs. om meningen t.ex. negeras eller görs interrogativ. (Fillmore 1971:283) Således kvarstår att det faktum att Karl sålde bilen i båda av de två följande meningarna. (4) Anna kritiserade inte Karl för att han hade sålt bilen (5) Kritiserade Anna Karl för att han hade sålt bilen? Austin (citerad i Searle 1969a:209) menar med uttalandet No modification without aberration att endast sådant som avviker från ett ords presuppositioner uttrycks explicit i meningar. Att säga att man köpt en bil av egen fri vilja är således underligt, därför att frivilligheten i köpandet inte är avvikande. Searle (1969b:144) kritiserar detta uttalande och menar att denna egenskap ligger hos språket i stort och hos talhandlingar, och inte hos de enskilda ordens och begreppens betydelse. Ord och begrepp har visserligen vissa presuppositioner (jfr. de förberedande villkoren) som styr i vilka situationer och omgivningar de kommer att användas, men allt som är avvikande i användningen av ord är inte nödvändigtvis avvikande för att de bryter mot dessa presuppositioner. Anledningen till att det låter underligt att säga att man köpt en bil av egen fri vilja är enligt Searle således inte för att verbet köpa förutsätter frivillighet, utan för att det helt enkelt är för uppenbart för att sägas. Egenskapen ligger alltså hos talhandlingen, inte hos ordet. 2.2. Verbklassificering Talhandlingsteorins upphovsman, John L. Austin, var också den första att påpeka vikten av talhandlingsklassificerande program. Austin identifierar fem generella klasser, vars syfte är att samla verb i grupper och därmed förenkla jämförelser i semantisk och syntaktisk struktur. Den första av dessa verbklasser är verdictives, vars medlemmar innebär utfärdandet av en 7

dom eller en bedömning, t.ex. värdera och uppskatta. Den andra klassen, som Austin kallar exercitives, består av verb med betydelsen av att utöva makt, rättigheter eller inflytande, t.ex. råda och erbjuda. Den tredje klassen, commissives, består av verb som handlar om löften eller åtaganden, t.ex. lova och svära. Behabitives är den fjärde klassen, vars medlemmar uttrycker attityder eller socialt beteende, t.ex. förakta och klaga. Den femte och sista klassen, expositives, uttrycker vad ett yttrande har för position i talhandlingssituationen, t.ex. anmärka och nämna. Även om Austins klassificeringssystem legat till grund för andra talhandlingsteoretikers verbklassificering (se t.ex. Searle 1969b) har det dock varit långt ifrån skonat från kritik. Ballmer och Brennerstuhl (1981) invänder bl.a. att fem klasser är alldeles för få för att några intressanta och givande resultat av en jämförelse klassmedlemmarna emellan ska kunna göras. De menar också att Austin inte tillämpar någon hållbar klassificeringsprincip, vilket får till följd att kategorierna överlappar varandra och än mer försvagar klassernas praktiska relevans. Det system för att klassificera talhandlingsverb som Ballmer och Brennerstuhl föreslår är menat att visa hur olika verb står i relation till varandra i fråga om semantisk likhet och presuppositionellt släktskap. Detta försöker de åstadkomma med hjälp av ett klassificeringssystem som först samlar verb med likheter i betydelsen till s.k. semantiska kategorier. Dessa samlas i sin tur i modeller, vilka visar på den semantiska likheten kategorier emellan. Inom modellen struktureras kategorierna i en naturlig ordning som tar hänsyn till hur grupper av verb (kategorier eller modeller) förutsätter varandra, t.ex. genom temporal organisering. I boken föreslås åtta modellgrupper, tjugofyra modeller och sexhundra semantiska kategorier, vilka är menade att spegla den begreppsliga strukturering som talare av språket gör. Att kategorierna av talhandlingsverb har förankring i talarnas verklighetsorganisering menar även Wierzbicka (1987:10) som också säger att kategoriernas etiketter (i engelska t.ex. exclaim, promise, reproach och complain) är språkspecifika. För att hitta de för språket relevanta kategorierna måste man utgå från strukturen hos enskilda verb, och sedan hitta jämförbara strukturer hos olika verb. Kategorierna måste vara skilda från varandra på basis av precisa semantiska komponenter för att undvika godtycklighet, och kommer genom en sådan strukturering att innehålla ord som inte bara delar semantiska, utan även syntaktiska egenskaper. (ibid., s.24) Levin (1993:18), som delar denna uppfattning, menar att det viktigaste i klassificeringsprocessen inte är verbklasserna i sig, utan de inblandade betydelsekomponenterna. Att hitta verbklasser som består av verb med liknande semantik och syntax är dock en metod för att identifiera och ringa in dessa betydelsekomponenter. Att besitta lexikal kunskap innebär att veta betydelsen av olika verb, att veta vilka betydelsekomponenter som styr det syntaktiska beteendet hos verbet, samt att känna till de generella principerna som bestämmer beteende utifrån verbbetydelse. 1 (ibid., s.11) Bland dessa generella principer märks särskilt vad Levin kallar diatesväxlingar (diathesis alternations), vilket är växlingar rörande realiseringen av språkliga argument, vilka ibland åtföljs av förändringar i betydelsen. (ibid., s.2) En talare av svenska vet t.ex. att verbet lasta kan uttrycka sina argument på två olika sätt, men att detsamma inte gäller för hälla; (6) a. Bonden lastade äpplen i vagnen b. Bonden lastade vagnen med äpplen (7) a. Servitören hällde kaffe i koppen b. *Servitören hällde koppen med kaffe 1 Denna kunskap är oftast inte explicit hos talare av språket. 8

Talare kan också använda sin språkliga känsla för att göra bedömningar om betydelsemässiga nyanser hos de olika konstruktionerna. Genom att uttrycka argumenten som i (6b) antyder man att vagnen efter lastandet var full av äpplen. Samma slutsats kan inte dras av (6a), som antingen kan betyda att vagnen blev full av äpplen eller att den enbart delvis fylldes. 2.3. Miller och Johnson-Lairds komponentanalys I sin bok Language and perception (1976) söker Miller och Johnson-Laird lägga grund för ett nytt fält inom språkstudierna. Detta fält, som de kallar psykolexikologi, är ett psykologiskt inriktat studium av språkets lexikala komponenter. Lexikologi är teorin på vilken lexikografin vilar, och psykolexikologi är lexikologi baserat på psykologi, dvs. på hur en språkanvändares tankar fungerar. Genom att studera språket ur denna synvinkel försöker Miller och Johnson- Laird hitta begrepps perceptuella och lingvistiska betydelser, samt hur dessa två betydelser är kopplade till varandra. Den lexikala kunskapen hos språkanvändare är enligt Miller och Johnson-Laird uppdelad i s.k. semantiska fält. De semantiska fälten, t.ex. kommunikation, kroppsaktivitet och position, visar på hur människor vanligtvis organiserar sina tankar om världen i form av tillstånd, händelser, orsaker, intentioner etc. (Miller & Johnson-Laird 1976:666) De semantiska fälten består av lexikala fält och en begreppslig kärna (conceptual core). De lexikala fälten är i sin tur organiserade dels efter egenskaper vad gäller denotation dels efter begreppsliga kärnor (dvs. efter betydelsen av det den denoterar). Den begreppsliga kärnan är en organiserad representation av generell kunskap och tro om sakerna eller händelserna den denoterar, t.ex. om vad de är och gör, vad som kan göras med dem, hur de är relaterade, vad de relaterar till. De semantiska fälten är inte varandra uteslutande, med vilket menas att ett och samma begrepp kan äga egenskaper från mer än ett semantiskt fält (jfr. dubbelt arv inom ramsemantiken). Detta är t.ex. fallet för ställa, som kombinerar rörelse och innehav, och för hitta, som kombinerar perception och innehav. Det som gör ett semantiskt fält till en enhet skild från andra är att deras medlemmar alla delar egenskaperna från ett eller två kärnbegrepp (core concept). Kommunikationsfältet utmärks t.ex. av kärnbegreppen YTTRA och SÄGA, medan seendeverb alla bygger på kärnbegreppet SE. Vissa av medlemmarna i fältet uttrycker ett kärnbegrepp direkt, vilket t.ex. är fallet med yttra och se. Andra medlemmar har en mer komplex sammansättning orsakad av påverkan av en eller flera semantiska operatörer. De semantiska operatörerna är universella och verkar över kärnbegrepp inom olika semantiska fält på så vis att de sammankopplar, modifierar och nyanserar kärnbegreppen. Några exempel på semantiska operatörer är HÄNDA, GÖRA, ORSAKA och AVSE. Skillnaden mellan innebörden av verbet svänga i följande två meningar hittas i att den semantiska operatören ORSAKA är verksam i den första meningen men inte i den andra. (8) Mannen svängde bilen (9) Bilen svängde En dekonstruktion av verbets betydelse i de båda användningarna blir som följande; (8a) SVÄNGA(x, y) (i) y rör sig i en krökt rörelsebana (ii) x gör någonting (iii) (ii) orsakar (i) (9b) SVÄNGA(y) (i) y rör sig i en krökt rörelsebana 9

I vissa fall är de semantiska operatörerna lexikalt inkorporerade i begreppen, på så vis att de existerar som semantiska komponenter. Det som skiljer döda från dö är att det innehåller en kausal komponent, och det som skiljer mörda från döda är att det i detta begrepp finns en intentionell komponent lexikaliserad. Intentionalitet är dock inte alltid inbakad i begreppets betydelse, utan kan vara en effekt av kombinationen av en viss nominalfras med ett visst verb. I meningen Mannen åkte iväg kan verbet ges antingen en intentionell tolkning (om mannen t.ex. körde bil till jobbet) eller en icke-intentionell tolkning (om mannen t.ex. drogades och livlös sattes i en bil). Miller och Johnson-Laird menar därför att meningens komponenter (nominalfrasen och verbfrasen) har samma betydelse i båda tolkningarna av betydelsen av meningen. (ibid., s.468) De vanligaste sätten på vilka kärnbegreppens betydelse kan modifieras är de följande; 1. Olika presuppositioner kan kopplas till begreppet. Kärnbegreppet kan t.ex. påföras en presupposition att begreppet inte är giltigt använt förrän vid ett visst tillfälle då det är förverkligat. Då denna presupposition kopplas till SÄGA kan resultatet t.ex. vara verbet övertyga. 2. Någonting kan sägas om sättet på vilket handlingen utförs. Klampa, vars underliggande kärnbegrepp är GÅ, antyder att gången är tung eller hård. 3. En kausal relation kan introduceras, antingen genom att begreppets argument är den kausala faktorn eller att det är det påverkade objektet. Ett exempel på när ett begrepp med INNEHA som kärnbegrepp påförs en kausal komponent genom ett argument är ta, och ett exempel på när argumentet själv är det påverkade är verbet mottaga. 4. En intentionell komponent kan introduceras. Kärnbegreppet SE realiseras efter en sådan modifiering t.ex. som verbet iaktta. Både kärnbegreppen och de semantiska operatörerna kan ses som lexem på så vis att grammatiska böjningar och i viss mån även olika ordklasser ges samma representation i komponentanalysen. Kärnbegreppet ÄTA kan således stå för både äter, ätit, åt och äten. Överhuvudtaget ligger fokus i Miller och Johnson-Lairds komponentanalys mindre på yttrandet i sig än på talhandlingen i stort och på dess underförstådda referenter, presuppositioner etc. (ibid., s.649) I den semantiska representationen av ord och meningar behandlas dock inte den illokutiva kraften, då denna ses som en pragmatisk, snarare än en semantisk, komponent. En anledning till detta är att man på så vis undviker att tvingas fastställa meningstypen hos en mening vars illokutiva kraft är oklar. Om en ett yttrandes kraft är klart är det onödigt att fastslå meningstypen, då betydelsen ändå är uppenbar för både talare och lyssnare. Om kraften är oklar kan knappast meningens betydelse bättre förstås genom att man försöker hitta en underliggande men orealiserad semantisk komponent. En annan anledning till att den illokutiva kraften är utesluten i representationen är att man slipper införa information till den underliggande formen av en mening som ändå i de allra flesta fall måste utforskas utifrån meningens ytliga form. 2.4. Ramsemantiken 2.4.1. Den ramsemantiska analysmodellen 2 Ett grundantagande inom ramsemantiken är att man, för att förstå betydelsen av ett språk och av ord i språket, först måste besitta kunskap om de begreppsliga strukturer (semantiska ramar) som utgör bakgrunden till deras existens i språket och för deras användning i diskursen. Varje lexikal enhets betydelse och funktion antas ha sin grund i den bakomliggande semantiska 2 För en mer utförlig presentation av den ramsemantiska analysmodellen, se Öhman 2002 10

ramen, och antas vidare ta sig uttryck i ramelementen (frame elements) och den syntaktiska realiseringen av dessa. De språkliga strukturerna anses således vara det konkreta uttrycket av ramens semantiska egenskaper. En grundläggande enhet inom ramsemantiken är således ramarna, vilka utgörs av kluster av semantiskt sammankopplade ord. Ramarna består i vissa fall av enbart ett fåtal ord, men kan ibland rymma ett hundratal ord med någon aspekt av betydelsen gemensam med varandra. Ramarna är schematiska och intuitivt framtagna represenationer av för rammedlemmarna typiska situationer, som innefattar typiska deltagare och argument. Dessa argument uttrycks i form av ramelement, vilka kan sägas utgöra ramens semantiska kontext. I den ramsemantiska beskrivningen av ett ord söker man identifiera vilken ram som ligger till grund för en viss specifik betydelse, för att sedan studera hur ramelement och kombinationer av ramelement realiseras syntaktiskt. Ett exempel på en ram är kommunikation/sättsramen (communication /manner), vilken har som medlemmar bl.a. ropa, gnälla och muttra. Gemensamt för medlemmarna av denna ram är de beskriver verbal kommunikation framförd på ett visst sätt. De ramelement som obligatoriskt eller valfritt realiseras är Talare ((Speaker) den som säger något), Adressat ((Addressee) den Talaren talar till), Meddelande ((Message) det som sägs), Ämne ((Topic) Meddelandets innehåll), Medium ((Medium) den kanal genom vilket talet sker) och Sätt ((Manner) det sätt på vilket talet framförs). En mer ingående analys av medlemmarna av ramen skulle t.ex. visa att ramelementet Meddelande för samtliga ord kan realiseras i form av ett direkt citat, samt att Talaren är obligatoriskt förekommande, antingen direkt uttryckt eller underförstått. I vissa fall uttrycker ett och samma ord i målordets omgivning flera ramelement, ett fenomen som kallas sammansmältning (conflation). Till exempel kräver ordet skälla, som tillhör ovan nämnda ram, både ett Ämne som är föremål för skällandet och en Adressat till vilken skällandet riktar sig. Vid konstruktionen skälla [på någon] är båda dessa ramelement integrerade i prepositionsfrasen. Ovan de specifika ramarna finns ramar med mer övergripande och generell betydelse. Ett exempel på en sådan vittomfattande ram är förflyttningsramen (motion), till vilken bl.a. flyga hör. Denna generella rams underramar delar alla den grundläggande strukturen av att beskriva hur någon eller något (Temat (Theme)) startar en förflyttning på ett ställe (Källa (Source)) och hamnar på ett annat (Mål (Goal)), och under denna färd tillryggalägger en sträcka mellan dessa två ställen (Väg (Path)). De generella ramar överlåter sin grundläggande struktur avseende händelser och relationer till underramar, som sägs ärva den generella ramen. I vissa fall uppvisar ord semantiska likheter med mer än en generell ram. I dessa fall talar man om multipelt eller dubbelt arv. Ett exempel på detta är bedömning/kommunikationsramen (judgment/communication), till vilken bl.a. anklaga och berömma hör. Denna ärver sin begreppsliga struktur både från två ramar bedömningsramen och kommunikationsramen. Från den första av dessa ärvs bl.a. idén om en Bedömare (Judge) som på grund av ett Skäl (Reason) gör en bedömning av en Utvärderad (Evaluee), och från den andra rollerna Talare, Adressat och Ämne, som tidigare förklarats. När man väljer ut vilka delar av den studerade ramens textuella omgivning som ska få status som ramelement måste man först identifiera karaktären hos de meningar i vilka ramens medlemmar förekommer. När ett mönster hittas sätter man namn på de roller som kan ses som typiskt kopplade till ordet. Endast de argument som man anser vara konventionellt associerade med den aktuella ramen taggas som ramelement. (Johnson et al. 2002:12) Inom t.ex. avskedanderamen (firing), som har som medlem bl.a. sparka, är Orsak (Cause) ett ramelement, då orsaken till ett avskedande är tämligen relevant och vanligt förekommande i meningar med målord från denna ram. Således; 11

(10) Han sparkades [därför att han inte kunde hålla tider] Inom andra ramar, t.ex. kommunikation/sättsramen, är Orsaken till den kommunikativa handlingen en högst produktiv och optionellt associerad del av omgivningen, och räknas således inte som ett ramelement inom denna ram. Konceptuellt sett är ramelementen specifika för varje enskild ram, då valensstrukturen är utarbetad för en ram i taget och då det ofta är inom ramarna som jämförelser ord emellan ger relevanta och intressanta resultat. Ramar inom samma område med arv från samma generella ram har dock stora betydelsemässiga likheter med varandra och av denna anledning har man i så stor utsträckning som möjligt strävat efter att återanvända och överföra ramelement mellan ramar inom samma semantiska område. Förutom den semantiska annoteringen som identifierar ramelement taggas meningarna som förs in i databasen med syntaktisk information om frastyper och grammatiska funktioner. Denna information läggs inom FrameNet till automatiskt under klassificeringsprocessen. De frastyper som används inom FrameNet är drygt tjugo till antalet och beskriver olika former av åtta huvudtyper av fraser; nominalfraser, prepositionsfraser, verbfraser, komplementsatser, bisatser, adjektivfraser, adverbialfraser och citat. Dessa används tillsammans med de grammatiska funktionerna för att visa på den syntaktiska valensen hos olika målord. De grammatiska funktionerna beskriver inte de positioner som hittas på ytan av de undersökta meningarna, utan beskriver alltid meningsstrukturen utifrån målordet. Klassificeringssystemet är således mer abstrakt och tydligare utgående ifrån meningens semantiska innebörd än den traditionella grammatiken. Anta t.ex. att följande mening valts för att beskriva de grammatiska egenskaperna hos tiga: (11) Mannen tvingade pojken att tiga 'Mannen' är subjekt i meningen som helhet, men detta är inte intressant i sammanhanget och markeras överhuvudtaget inte i annoteringen. Det egentliga subjektet till tiga, vilket markeras med den grammatiska funktionen externt objekt, är istället 'pojken'. Denna uppfyller en semantisk roll som är associerad med 'tiga' och som i en deklarativ huvudsats skulle realiseras som satsens subjekt. De grammatiska funktionerna är begränsade till sitt antal, och är i meningar med verb som målord endast tre till antalet; objekt, komplement och externt argument. Objekt är alla normala objekt samt alla objekt som uttrycks genom frågeord. Komplement är en generell grammatisk funktion som läggs till olika frastyper och som täcker det mesta som objektet inte täcker. Externa argument är alla subjekt till finita verb. Ett tillägg som finns med i FrameNet 2 men inte i den ursprungliga ramsemantiska analysmodellen är mekanismen semantisk typ. De semantiska typerna är tänkta att fånga semantiska fakta om ramar och ramelement som inte på ett naturligt sätt kan föras in i form av ramar och ramelement. En av de huvudsakliga användningarna av semantiska typer är att fånga viktiga semantiska skillnader som överskrider ramarnas gränser, t.ex. Positiv bedömning och Negativ bedömning. Lexikala enheter inom en rad olika ramar inkorporerar en positiv eller negativ bedömning. Inom bedömningsramen finns verben berömma och kritisera och inom upplevare/subjektsramen (experiencer/subj.) verben gilla och hata, där det förstnämnda ordet i båda fallen visar på en positiv bedömning och de sistnämnda orden en negativ bedömning. 2.4.2.FrameNet-projektet FrameNet är ett databaserat projekt vars mål är att skapa ett elektroniskt sökprogram över engelskans lexikon, och över de semantiska och syntaktiska kombinationsmöjligheterna 12

kopplade till varje ord i dess olika betydelser. Ramsemantiken, såsom den används inom FrameNet, är främst ett analysverktyg tänkt att vara till hjälp för att bättre förstå och beskriva betydelserna hos ord och grammatiska konstruktioner. Projektet, som letts av bland andra Charles Fillmore, baseras på den teoretiska innefattningen av ramsemantiken och stöds av belägg från analyserade meningar hämtade från en korpus. Textmaterialet som tagits ur korpusen genomgår en manuell annotering där olika ramelement märks ut, och resultaten av annoteringen genomgår även en automatisk organisering. Genom att kartlägga de lexikala enheternas (ord i deras specifika betydelser) semantiska och syntaktiska egenskaper (valenser), och genom att koppla samman ord med liknande valensstruktur till ramar, har man åstadkommit en databas i vilken man kan söka på ord, ram och ramelement. Sökningen efter ord i FrameNet ger information, för varje specifik betydelse av ordet, om ramtillhörighet och om de olika sätt på vilka varje ramelement realiseras syntaktiskt. FrameNet ger även en sammanfattning av varje lexikal enhets valensmönster, genom en listning av alla de kombinationsmöjligheter som funnits attesterade i korpusen. I FrameNet 2, som sedan december 2002 finns tillgängligt på FrameNets hemsida, har man ytterligare fyllt den språkliga databasen med rambeskrivningar och exemplifierande annoterade meningar till varje ram. Denna utvidgning har gjorts bland annat genom att man, förutom ord som tillhör någon av de innehållstunga ordklasserna, börjat beskriva användningen av grammatiska ord såsom prepositioner och konjunktioner. I denna andra fas av projektet har man även som ambition att testa analysresultaten genom att använda dem som grund för bland annat datamaskinell översättning. 3. Metod och material Textmaterialet som ligger till grund för min analys är taget från Parole, som är en korpus insamlad inom ramen för EU-projektet LE-PAROLE. Projektet, som avslutades 1997, hade som mål att bygga upp ett europeiskt nätverk av språkliga resurser. Utgående från samma konceptuella och formella modell för lexikal morfologisk, syntaktisk och semantisk beskrivning, skapades lexikon för tolv EU-språk (svenska, katalanska, danska, holländska, engelska, finska, franska, tyska, grekiska, italienska, portugisiska och spanska). Det svenska textmaterialet, som insamlats och utvecklats av Språkdata (Göteborgs universitet) omfattar 19 till 19,4 miljoner löpande ord (beroende på vad man räknar som ord), och lexikonet ger morfologisk och syntaktisk information om 20 000 ord. Texterna som ligger till grund för korpusen är insamlade från och fördelade enligt följande: Tabell 1. Spridningen hos de källor som ligger till grund för Parole Textkategori Texter Tid Textomfång Romaner Bonniers Grafiska 1976-1981 4,4 miljoner löpord Industrier Dagstidningar Dagens Nyheter 1976-1997 13,6 miljoner löpord Svenska Dagbladet Göteborgs-Posten Arbetet Tidskrifter Forskning och 1995-1996 0,4 miljoner löpord Framsteg Övrigt Webbtexter 1997 1 miljon löpord Fritt efter informationen på Paroles webbsida 13

Meningarna i Parole är taggade med information om såväl morfologiska, syntaktiska och semantiska egenskaper hos orden. Som grund för denna information ligger olika maskinellt läsbara ordböcker samt databasen Göteborgs Lexikaliska Databas (GLDB). Tack vare den utförliga taggningen av det språkliga materialet i korpusen kan man relativt enkelt skapa söksträngar och snabbt hitta specifika syntaktiska konstruktioner, grammatiska former, samförekomster med andra ord eller ordklasser etc. En av fördelarna med att använda sig av en korpus bestående av språkligt material taget från ett naturligt språk är att man inte är utelämnad till den enskilda forskarens språkliga auktoritet, vilket är fallet när man använder sig av påhittade exempel. En annan fördel med att hämta sina exempel från en naturlig korpus är att man kan studera kontexten och hitta mönster i kontexten, vilket man med påhittade exempel omöjligt skulle kunna göra. Med hjälp av den omkringliggande kontexten kan man studera pragmatiska faktorer som t.ex. prototypikalitet. Genom att se på exempel baserade på faktisk användning av språk kan man således få en uppfattning om vilka konstruktioner som är vanliga och ovanliga, markerade och omarkerade eller om den semantiska omgivningen är relevant för valet av syntaktisk konstruktion etc. 4. Analys 4.1. Anklaga 4.1.1. Miller & Johnson-Laird Det semantiska fält som anklaga, liksom de övriga här analyserade orden, tillhör är kommunikationsfältet, som innehåller ett mycket stort antal ord med betydelse som på ett eller annat vis har med kommunikation att göra. Fältets storlek gör att det, förutom att visa på en begreppslig strukturering, har liten praktisk användning rörande jämförelser ord emellan. Genom att dela in fältet i undergrupper, eller domäner, och undergrupper till dessa domäner, försöker man att åstadkomma just detta. Den domän som anklaga såväl som avslöja och ljuga tillhör kallar Miller och Johnson-Laird för påståendeverb (verbs of asserting). Som namnet antyder innehåller denna domän verb som uttrycker påståenden, hävdanden och försäkranden. Författarna ser denna domän som en av de mest problematiska, därför att orden som tillhör domänen verkar ändra betydelse som en funktion av vilka objekt eller komplement de förekommer med. Säga och uppge har då de används för att göra indirekta citat synonyma betydelser; (12) a. Han sa att bilen var stulen b. Han uppgav att bilen var stulen I andra typer av konstruktioner försvinner dock denna skenbara synonymitet, som i följande meningar där argumenten består av ett direkta objekt; (13) a. Han sa sitt namn b. Han uppgav sitt namn Den enda implikationen av den första av dessa meningar är att den omtalade mannen yttrat en mening som på ett eller annat sätt innehållit hans namn. Det ursprungliga yttrandet kan således ha varit Mitt namn är Karl eller helt enkelt bara Karl. Meningen i (13b) kan endast användas för att beskriva en illokutiv handling, i det här fallet handlingen av att uppge vad hans namn var. Han uppgav sitt namn är således synonymt med Han sa vad hans namn 14

är, som i sin tur är synonymt med Hans namn är w. Han uppgav sitt namn har en underliggande form som motsvaras av Han sa att hans namn är w, där w står för hans namn som är en del av det ursprungliga yttrandet. Någon skillnad mellan de ursprungliga yttrandena till (13a) och (13b) behöver inte finnas, men den viktiga skillnaden är att (13a) kan stå för två olika tolkningar, medan (13b) endast kan stå för en. 3 Den ena tolkningen av säga motsvaras av följande formel; (14) SÄGA(x, W): Någon eller någonting x säger W om: (i) YTTRA(x, W) Med W menas det sagda i den faktiska formen det sades (t.ex. Han sa sesam ). Då man vill återge ett yttrande som består av symboler som refererar till ett faktiskt yttrande används w (t.ex. Han sa lösenordet ). SÄGA(x, W) skiljer sig från komponenten YTTRA(x, W) på så vis att det inte enbart står för ett muntligt utstött ljud, utan att det har ett språkligt innehåll. YTTRA(x, W) kan användas för att t.ex. beskriva de ljud som djur frambringar, medan SÄGA(x, W) t.ex. används för att beskriva olika sätt människor framför ett budskap. I formeln (14) ovan finns dock ingen komponent som anger propositionellt innehåll. Formeln svarar t.ex. för en mening som Papegojan sa Jag är snäll, där ett språkligt budskap visserligen förs fram, men där man på grund av talarens art kan sluta sig till att det inte finns något propositionellt innehåll. Ett propositionellt innehåll kan läggas till genom att ytterligare en komponent fogas till formeln i (14); (ii) FÖRSTÅ(x, W) Denna komponent är ett generellt begrepp för förståelse. Språklig förståelse är enligt Miller och Johnson-Laird främst en process för att översätta naturligt språk till mentalt språk. Innebörden av FÖRSTÅ(x, W) kan representeras av u = FÖRSTÅ(x, W), med vilket menas att u är x uppfattning om konsekvenserna av att genomföra översättningsprogrammet för W. Den fullständiga formeln (14) kan således användas för att analysera meningar som Hon sa Gå hem! och Hon sa ett sanningens ord. Vad som dock inte med hjälp av denna formel kan analyseras är meningar med formen A sa till B att S, den andra möjliga motsvarigheten till (13a), där S står för ett satskomplement. För detta syfte krävs ytterligare en formel; (15) SÄGA e (x, S): Någon x säger att S, där W uttrycker S och v = FÖRSTÅ(Talare, W), om: (i) (SÄGA)(x, W) (ii) MENA a (x, v) 4 Det som skiljer denna formel från den propositionella betydelsen av (14) som används i (i) är att (15) kan ta en sats som argument. (15) skiljer sig också från (14) på så vis att den både uttrycker att x förstår vad han säger och att det han säger överensstämmer med den ursprungliga och citerade talarens tänkta betydelse. Både (14) och (15) ligger till grund för den semantiska uppbyggnaden av ett antal talhandlingsverb, däribland anklaga. Att anklaga någon innebär att beskylla den personen för att ha orsakat en dålig händelse, för att vara i ett dåligt tillstånd, för att äga vissa dåliga egenskaper, för att vara en del av någonting dåligt etc. Alla dessa alternativ representeras av F(y, z), där y står för den anklagade personen och z står för det dåliga som y anklagas för. Formeln för att analysera anklaga kan således formuleras som följande; 3 En vidare beskrivning av UPPGE(x, W) görs i 4.2.1. nedan. 4 En fullständig komponentanalys av MENA a (x, v) hittas i Miller och Johnson-Laird (1976:640) 15

(16) (FÖR(ANKLAGA))(x, y, z): x anklagar y för någonting dåligt z om: (i) SÄGA e (x, F(y, z)) Genom att använda det uppsamlande F(y, z) kan formeln användas både då z består av ett nominellt objekt (som i Regeringen har anklagats för brott mot FN:s barnkonvention. ) och då det består av en finit komplementsats (som i Vi brukar anklagas för att komma för sent ). Prepositionen för är inkluderad i formeln därför att detta är det enda sättet att uttrycka orsaken till varför någon är anklagad. Denna orsak kan inte t.ex. uttryckas genom en indirekt citerande att -sats, vilket är vanligt för många andra talhandlingsverb. Man kan således inte säga *Han anklagade att jag hade gått. Anledningen till detta är troligen att anklaga främst används för att rapportera en relation mellan ett yttrande, en person och en händelse eller ett tillstånd, och inte för att återge ett yttrande. Ytterligare presuppositioner som ligger i begreppet anklaga är att x tror att y är skyldig till z och att x lämnar öppet för någon att bevisa motsatsen, men att han inte tror att någon kan göra det. Till skillnad från användningen av kritisera, där det inte råder något tvivel om den kritiserade är skyldig till handlingen, och där syftet med talhandlingen är att visa att man tycker att den kritiserade handlingen är klandervärd, förutsätts klandervärdheten hos det någon anklagas för, medan talhandlingens syfte är att väcka misstanke om den anklagades skyldighet till handlingen. Anklaga, liksom kritisera, berömma och beskylla, innehåller alla komponenten säga. Neutraliteten hos säga har dock hos dessa verb lämnats och istället har ett värdeomdöme förts in. Miller och Johnson-Laird ser som största problem med att beskriva betydelsen hos anklaga och andra ord som uttrycker ett värdeomdöme att det inte går att inkludera de sociala och etiska värderingarna i representationen. I formlerna som stipulerar dessa ords betydelse kan man inte på ett enkelt och tillförlitligt sätt få in t.ex. styrkan av omdömet. Man kan t.ex. anklaga någon för mord, men att kritisera någon för att ha mördat verkar konstigt då kritisera vanligtvis inte brukar användas tillsammans med så grova förseelser som mord. 4.1.2. Ramsemantiken En ramsemantisk analys av verbet anklaga placerar det i bedömning/kommunikationsramen, vars andra medlemmar är bl.a. berömma, kritisera och förlöjliga. Utmärkande för denna ram är att en Kommunikatör (Communicator) kommunicerar en bedömning av en Utvärderad till en Adressat. För vissa ord är den Utvärderade och Adressaten med nödvändighet densamma, vilket oftast är fallet för anklaga, medan dessa ramelement tillsammans med andra målord oftast har skilda referenter (jfr. ange). (17) Men det är väldigt magstarkt att anklaga [oss] Utv/Adr för byggfusk (18) Han angav [sin bror] Utv [för polisen] Adr Bedömningen som görs kan antingen vara positiv (jfr. berömma) eller negativ (jfr. kritisera). I FrameNets annotering märks detta genom att de semantiska typerna Positiv bedömning eller Negativ bedömning läggs till ordet. Detta är dock främst en teoretisk markering som visar på att skaparna av databasen uppmärksammat vikten av att tillföra liknande semantisk information. I sökningen på enskilda ord där en lista på ramelement och syntaktiska realiseringar av dessa hittas, finns inte de semantiska typerna inkluderade. Bedömning /kommunikationsramen, som ärver egenskaper och ramelement från den övergripande bedömningsramen, skiljer sig från denna på så vis att en Kommunikatörs framförande av en bedömning står i fokus, snarare än den blotta existensen av en bedömning i tanken hos en Upplevare. Skillnaden beror således på att bedömning/kommunikationsramen även ärver den 16

generella kommunikationsramen i form av ramelement och andra semantiska egenskaper. Skillnaden mellan de två övergripande ramarna och den specifika ramen märks i följande exempel, där det första exemplet är taget från kommunikationsramen, det andra från bedömningsramen och det tredje från bedömning/kommunikationsramen. (19) Hans sätt att kommunicera med alla var en hörnpelare i hans ledarskap (20) Själv beundrade jag Tora Teje oerhört (21) I sitt tal kritiserade hon premiärministern Många ord från bedömning/kommunikationsramen står för en muntligt framförd motsvarighet till av ett ord ur bedömningsramen. Motsvarigheter till beundra är t.ex. berömma, lovorda och komplimentera, till uppskatta t.ex. tacka, och till förebrå t.ex. anklaga och ange. Många av orden kan användas på båda sätten, på så vis att de antingen står för en tänkt eller en uttalad bedömning. Detta är fallet med klandra, som både kan betyda att förebrå och att anklaga, och med betvivla, som kan betyda både att hålla för osannolikt eller att öppet ifrågasätta. Förutom de ovan nämnda ramelementen, Kommunikatör, Utvärderad och Adressat, kan ytterligare ett antal ramelement valfritt kopplas till orden som tillhör denna ram. Ett Medium som säger genom vilken kanal den kommunicerade bedömningen sker (t.ex. i ett brev eller på franska) kan uttryckas, liksom Skälet till varför Kommunikatören framför sin bedömning (t.ex. för något den Utvärderade gjort). Meddelandet, som återger den sagda bedömningen, och Ämnet, som uttrycker Meddelandets propositionella innehåll, är även de valfritt uttryckta ramelement. Ett sista ramelement som ibland realiseras syntaktiskt i meningar med ett målord från bedömning/kommunikationsramens är Roll (Role), vilken uttrycker den egenskap i vilken den Utvärderade är bedömd (någon kan t.ex. vara nedvärderad som förälder). De ramelement som i meningar med anklaga som målord med nödvändighet realiseras syntaktiskt eller som underförstås är Kommunikatör, Adressat/Utvärderad och Skäl. Centralt för anklaga är ramelementet Skäl, som används för att fastställa vilket beteende eller vilken handling den Utvärderade beskylls för. Detta ramelement är centralt därför att det uttrycker själva motiveringen till talhandlingens utförande. Att anklaga någon utan att berätta vad man anklagar honom eller henne för ter sig tämligen meningslöst, då målet med anklagelsen antagligen är att berätta för den Utvärderade/Adressaten att dennes påstådda handling är klandervärd. Att anklaga någon i allmänhet, utan att specificera Skälet, är således inte möjligt. Möjligt är dock att utelämna Skälet i en mening med anklaga som målord om det är underförstått vilket beteende eller vilken handling som avses, t.ex. genom att detta fastställts på annat håll i texten. (22) De anklagade honom. De sa att det var hans fel att hon var försvunnen eller död eller upplöst eller nedgrävd I de allra flesta fall, närmare bestämt i fyra femtedelar av fallen, uttrycks dock Skälet syntaktiskt. Detta sker alltid genom en prepositionsfras inledd av för, följt antingen av en nominalfras eller av en finit komplementsats. (23) Fotografen anklagas [för spionage] (24) Socialdemokraterna brukar anklagas [för att vara populistiska] I allmänhet har prepositionsfrasen som innehåller en nominalfras en betydelse som närmar sig den juridiska användningen av ordet. I nominalfrasen namnges det brott eller den förseelse 17